Du visar för närvarande Allt är redan där att överlämna oss till

Allt är redan där att överlämna oss till

Vi flyr och vi sätter upp mål för vart vi vill nå. Inget av detta leder oss till den vi kom till detta liv för att öppna för och leva. Att fly innebär att vi följer andra, vi jämför med andra, vi tar kraft av andra, vi ger bort vår kraft till andra, vi sitter fast och sist men inte minst så vill vi inte ha det liv som vi kom hit för. Mål lever vi medan vi går och de kan bara formuleras i efterhand för dem som nu vandrar den stora fotvandringens vibration. När jag skriver detta visar sig alla de själar, både levande och döda som en gång bestämde sig för att just nu öppna sin ursprungsdimension.  

Jag flydde också en gång från det liv som är mig givet i den plan som är min. Ingen plan som är synlig för mig, inte förrän ett nytt steg har öppnats. Varje nytt steg har stora konsekvenser för allt i mitt liv. Det finns ingen annan väg än att ta dem. Min gamla flykt från min plan handlade om att bli framgångsrik. Klok är jag tack och lov. Idag och vet att framgång handlar om att axla det jag kom hit för, inte försöka passa in eller söka bekräftelse. Jag vet också att det som för mig har varit min väg har alltid varit det som jag minst av allt vill. En dag såg jag att allt annat var en flykt från mig själv. Min väg är ensam. Inte alls ensam egentligen för jag har kontakt med alla dem som valt att vandra den stora fotvandringen. Vi har samma vibration och jag vet precis vem de är när jag möter dem. Det tog mig många år att välja att välja dem och lämna och avsluta alla andra relationer. Vi som lever den vägen passar inte in, nej inte på något sätt för vi lever bara ögonblick som tar tag i oss.

Varje relation som jag har utanför denna vibration tar energi och kraft av mig. Några stannar jag med eftersom jag får det budskapet. Andra lämnar jag men först när jag vet att de brutet igenom till det som visat sig som deras nästa steg. Just nu i mitt liv har jag lämnat två viktiga personer i mitt liv. Det gör mycket ont att så göra då en del av mig skulle vilja fortsätta. Men jag vet att det som de dömer mig för skulle sabotera hela mitt liv.

Under lång tid har jag gjort mig själv blind i den ena relation för att jag velat stanna. Men så blev respektlösheten så tydlig att jag inte hade något annat val. Hon kunde inte acceptera min gräns när jag inte ville hjälpa henne. Till slut brakade hon igenom och fann sin kraft. I det fick jag verkligen ta i och det öppnade för hennes mörker som hon lagt på alla andra. Mitt arbete blev att be moder jord om stöd för att ta hand om detta mörker för henne. Det gjorde henne alldeles naken och tvingade henne in i en transformation. En del av henne ville veta, som hon alltid velat veta. Men det fanns också en annan del av henne som inte ville veta för då hade hon ju inte kunnat döma mig. I det ögonblicket stod kärleken och ljuset emellan vår relation och inget dömande kunde nå mig. Jag såg det hon behövde ta ansvar för och med det i mitt hjärta lämnade jag denna relation. I det fanns inget kvar som skulle kunna hindra den kärlek vi har för varandra. Den kommer alltid att finnas kvar.

I den andra relationen visste jag från början att jag bara skulle stanna en stund, men inte hur länge. Hur visste jag när jag skulle gå? Det krävde ett brott och ur det ett helande. När hon använde mig som ett exempel av hur hon inte vill leva var det dags. I det ögonblicket blev det också tydligt att hon brukar andra. Relationer behöver vara i balans. Så hade jag medvetet låtit henne göra också med mig och när hon valde en väg att gå som var långt borta från ansvar då var det dags. Det vackraste av allt var att det fick henne att bryta igenom till ansvar eftersom hon inte längre kunde lägga det på någon. Det är det enda hon kommer att se nu i sitt liv. I det fick jag gå till min fars dimension igen och lämna den ännu en gång för att kunna lämna denna kvinna. Kärleken och ljuset var det som fick mig att lämna när det var tid att lämna. Den kärleken har bara expanderat och kommer alltid att finnas med mig när jag tänker på henne. Tacksamheten är stor.

I båda dessa relationer är jag djupt tacksam att jag stannade så länge som jag gjorde så att mörkret och ansvaret blev tydligt. Det öppnade mig i än mer kärlek och ljus. Idag ser jag det som att det var min gåva till livet. Det öppnar för att se vad människor gör med sin ursprungsfamilj och den familj de skapat. Kan vi inte hela den relationen kan vi inte hela någon relation. Om vi lyckas att hela alla våra familjeband framåt och bakåt kommer det att bära kärlek in i alla relationer. Vi behöver göra detta innan det är för sent. När någon dör och vi människor inte fått ta ansvar känner vi skuld och fastnar i sorg och vrede som hindrar kärlek och ljus. Att göra färdigt är så viktigt! Våra föräldrar är här för oss, inget annat är möjligt. Det vi inte gör färdigt med dem projicerar vi på våra barn. Jag tillät dessa båda kvinnor att göra färdigt med mig det som de skulle ha gjort med sin mor, far och sina syskon. Det öppnar alltid för avslut. Använder människor sina vänner för att bryta mönster kommer alltid den vänskapen ta slut. Jag var en del i detta då jag tillät allt detta att ske. Det var min empatiska del av mig som stod i vägen för att se den kraft som de båda tog av mig. Samtidigt var mina guider där och puffade mig djupare in i relationen för att jag skulle bryta igenom. Idag vet jag att jag bar, renade och lämnade tillbaka. Det är att bli använd också metafysiskt. Vilken lärdom! Det är precis det som shamanen i mig gör när hon omvandlar mörker till ljus. Idag vet jag också att det är genom det som genombrotten sker. Jag kan därför inte ha många människor i mitt liv som inte själva har gjort färdigt sina familjerelationer. Det tar kraft eftersom jag behöver hålla gränser som hindrar gränslösheten att komma som är en förutsättning för ett helande. Energi har inga gränser. Det är vi människor som sätter gränser.

Jag är lyckligt lottad att också har vänner som har gjort färdigt och därmed värderar och dömer de ingen. Det gäller särskilt oss som följs åt. Hur vet jag vilka de är? Vi har hela tiden samma vibration. När en av oss förändras, förändras också den andra. Vi är i balans hela tiden. När någon av oss får, ser den andra till att ge. På så sätt expanderar vi livets spiral. Det vi får och ger handlar inte alls om fysiska saker.

Kärlek handlar alltid om vår väg och i det möter vi dem som vågar följa det som vi behöver möta. Det är att låta någon följa oss hem.

Kärleken har jag till alla dem som jag vandrat med en stund oavsett om det är en dag eller tjugo år. Många människor har också lämnat mig i kärlek men också vrede och sorg. De som fått störst avtryck i mig är de som lämnat när jag varit totalt förlorad och ”svag”.  Det är min väg att bli lämnad på detta sätt annars hade jag nog inte hittat shamanen i mig. Men det är inte min väg att lämna andra på samma sätt. Jag vet idag att jag måste vänta tills de är i sin kraft innan jag lämnar.  Det vackra är då att de också ser vad de har gjort. Jag lämnar alltid i kärlek och så har också andra gjort med mig även om jag varit totalt förlorad. Jag får svårare och svårare uppdrag på min väg att våga följa för andra att möta. Jag får också svårare och svårare guidningar att följa för att möta mig själv.

Jag har aldrig haft drömmar

Hela mitt liv har jag känt att jag ständigt är på väg. Livet att tagit mig till de situationer och platser som ett skapande kan ske. Vad har jag aldrig vetat att följa och jag har aldrig formulerat mål eller skapat drömmar. Jag har levt det som skapats och då behöver jag inga drömmer. Detta är fullkomligt tillräckligt. Allting visar sig i efterhand. I mitt liv har jag fått varit med om det mest fantastiska upplevelser. Jag har allt vad jag någonsin kunnat drömma om. Saknar inget och är tacksam för varje steg som öppnats på min väg. Nu är jag på en ny plats igen som den shaman jag är. Inget jag har strävat efter snarare tvärt om då den vägen för mig varit mycket tuff. Det är ingen slutdestination och inte vet jag mitt nästa steg. Jag bara är och i det är jag djupt tacksam i allt vad mitt liv är just nu. Jag är alltså tacksam för mitt liv som det är. Hade jag haft mål eller drömmar hade verkligen inte shamanen i mig fått plats. Den shamanska vägen har tagit mig till allt smärtsammare initieringar.

Den vägen tog mig till grupper som avlöste varandra när en ny initiering var där. För mig är grupper bara en tillfällig arena för att hämta hem just den gruppens själ. Det är därför aldrig en slump vilka grupper vi hamnar i. Vi är här för att göra ett jobb och sedan gå. När vi lämnar finns alltid de som ser och så är det andra som inte vill se. Det finns också de som blir så sårade att de inte ens kan säga tack för det som varit. Tillhör du dem? Inte jag. Jag är tacksam för allt som är jag och som är alla andra. De som jag tackar mest är dem som sårat mig så att jag har kunnat få fatt i mitt sår. Det såret döljer ju mitt heliga sår och tar mig bort ifrån den jag är i mitt ursprung. När såret är synligt så ser jag mitt heliga sår som är här för att öppna mig för min ursprungsdimension. Det heliga såret har inget med vår historia att göra utan det är vårt ursprungssår ur vilket vi skapades som själ. Det tog mig många år att acceptera detta heliga sår. Det handlar om att jag gång på gång öppnar mig för initieringar. Det är mitt heliga sår. Jag vet att när kraften tar över och slungar mig rakt in i detta sår då är jag på rätt väg. Inte lider jag, nej jag lever mer än någonsin. Tar det som händer in i mitt hjärta och fortsätter att vandra i djup tacksamhet. Under många år försökte jag att berätta om det jag var med om i andra människors termer och det enda folk sade var: hur kan du vara så positiv i all din smärta? Det var då jag förstod. Glöm det där med positivt tänkande. Livet handlar om att vara tacksam för det som händer och det vi får vara med om som skapas för oss. Alltså inte det vi skapar.

Människor väljer bort mig

Människor väljer bort mig när de ser vad jag går igenom. Människor väljer bort mig när de inte får min hjälp. Människor väljer bort mig när jag lämnar. Sorgligt är det för egentligen lämnar jag aldrig även om jag inte träffar den personen mer. Jag har alltid människor som jag mött i mitt hjärta och var gång de poppar upp sänder jag kärlek och ljus till dem. Jag har ingen jag dömer och inte heller någon som jag ser som min fiende. Jag sätter gränser och de är alltid benådade. Min största fiende var en gång jag själv och när det släppte, släppte allt. Jag väljer bort men först när någon fått nåd. Benådade gränser är icke fysiska. De skapas ur helhetens gränslöshet. En helhet kan vi aldrig fånga för den är alltid utan gränser. När människan skapar en helhet som de sätter gränser kring har de egentligen stoppat den universella kraften. Då har vi lämnat nuet. Nuet som öppnar oss vertikalt har inga gränser den är oändlig. Det betyder också att när en relation har öppnat för gränslöshet är den färdig. Vad säger jag nu? För mig betyder det att vi flyter i samma vatten. För det behöver vi inte ens ses mer. I det vi tagit oss igenom har vi bidragit till oändligheten. Det kommer istället nya relationer med nya uppdrag. Det betyder alltså inte att de gamla relationerna har tagit slut. Nej de finns bara i andra dimensioner, tidszoner och verkligheter där allt bara är ljus och kärlek. För mig är det då självklart att allting tar slut för att öppna för oändligheten som aldrig tar slut. För detta kan vi inte ha mål eller drömmer. De skulle begränsa den oändliga gränslösheten. Vi människor är oändliga, obegränsade och eviga varelser. Det innebär att vi aldrig kan lämna det vi mött bara integrera det och gå vidare i den skapelse som skapar oss.

När jag var yrkesverksam fick jag dock formulera mål men för mig var det bara på låtsas. Jag såg ju redan vart vi skulle hamna och levde det genom att överlämna mig till det jag såg. Det kom alltid bit för bit. Jag var ju redan där. Det bästa exemplet på detta var min chef under många år som också såg. Hon sade: du kan ju åtminstone skriva ned en projektplan i efterhand så att andra tror att vi hade mål. Tacksam för denna kvinna som chef. Hon gav mig fria tyglar då hon visste att jag såg (att jag var medial). Allt jag möter har inget med mål att göra det har med det som jag redan lever men inte alltid förstår att jag gör det. Det är att leva i nuet då både universum, människan och moder jord är med i nuet. Jag alltid gått vidare i hela mitt liv utan att veta vart jag ska hamna. Där jag hamnar är precis där jag ska hamna. Det är först efteråt som jag ser att jag följt en plan, min plan som jag inte vet något om förrän jag levt den. Om jag hade formulerat mål så hade jag satt upp något utanför mig själv som därmed inte går att nå för det är bara en illusion som vi skapar när vi inte följer skapelsen.

Jo, då hade jag lämnat mig själv men säkert passat in. Om jag drömmer något som inte är jag passar jag in i människans sökande efter framgång. Mera vill ha mer: mer pengar, mer framgång osv. Människans strävan i ett igenom oändligheten istället för oändligheten genom ett. Men jag har aldrig passat in. Den drivkraften att inte passa in har tagit mig vidare i livet. På detta sätt kunde de bilder som kom från mitt inre få en mening. Jag har börjat om gång på gång.

Idag vet jag inte om de målen som människor bad mig om att formulera efteråt verkligen var sanna. Det enda jag kan säga att jag levde det som skapades i samma stund. Så har jag alltid gjort i mitt liv. Saker har bara blivit och det är först nu som jag kan se att drömmarna skapats medan jag gått. Var jag lugn? Nej inte alls! Tidigt i livet var jag livrädd för det jag såg men nu har jag accepterat min väg och är i samklang med den. Det ger mig ett lugn och en inre frid. Även i detta nu när jag har en skada som kommer att ta lång tid att läka. Jag accepterar den och det löfte jag nu har givit har förändrat mitt liv. Hur vet jag ännu inte riktigt och jag förstår inte heller mitt löfte. Till vem har jag gett detta löfte? Det vet jag inte heller mer än att första gången jag gav ett löfte som för mig då var helt vansinnigt öppnade vägen ned i underjorden. Det som jag aldrig valt om jag hade vetat vad som skulle hända. Där mötte jag varelser som jag trodde inte fanns annat än i sagans värld, där möte jag också varelser som sedan lång tid var utdöda. Den resan som tog många år öppnade mina demoner som jag själv skapat. På så sätt kunde jag ta mig ur dem. Vilken väg som öppnas nu ur detta mitt nya löfte vet jag ej men jag har pirrningar i magen som en skräckblandad förtjusning. Var kommer mitt löfte ifrån? Ja, inte är det från mig som en människa med sex sinnen. Det kommer ifrån mig som  mångdimensionella oändlig, obegränsade och eviga varelse som jag är.

Jag har alltid vetat långt därinne när något tagit slut, för allting tar slut. Inte när vi dör men väl det som vi låter dö när vi öppnar för en ny början i detta liv. Relationer tar slut, händelser och situationer tar slut, tankar tar slut, förnimmelse tar slut och beteenden tar slut när nya öppnas. Att de tar slut innebär att de är färdiga och integrerade i vårt liv så att vi kan släppa taget om dem för att öppna för nya skapelser. Det är skapelsen i oss som öppnar nya skapelser och stannar vi där så är vi förundrade var dag i vad som kommer att skapas och så lever vi det när det skapas. Allt som skapas är alltid bortom vår förståelse. Det går inte att förklaras förrän efteråt. Om det inte varit så hade vi lagt vårt trossystem och våra tolkningar på det som sker. På så sätt hade vi då förstört det.

Att ta sig igenom

Att ta sig igenom sin födelsedimension innebär att transformera alla överlevnadsstrategier så att allt blir fritt. Det i den processen vi öppnar alltmer av vår själ. Detta är inget mål i sig och denna process sker för alla människor tills den dag vi lär oss det viktigaste. Det som samlas i en punkt av det som är den vi är i detta liv. Många människors resa stannar med detta och så en dag dör de lyckliga av att tagit sig igenom. För en del kanske detta sker först när de gör livets övergång till döden. För min far så skedde detta ”fem i tolv”. Alldeles innan han skulle till att dö och släppa taget mötte han denna punkt. Jag fick vara med i detta ögonblick. Kanske var det därför han sedan stannade en stund i mellanrummet mellan liv och död innan han fick stöd hem. Denna tid lärde mig alltmer om mellanrum, ja om det mellanrum som jag hållit mig i en stor del av i mitt tidiga liv. Att inte leva och inte dö. Skillnaden var att jag levde ju i mitt mellanrum och han var död i sitt mellanrum mellan liv och död. När han lämnade sin kropp var jag femtio år och när jag lämnade min kropp första gången var jag tre år. Jag svävade fritt och såg då allt från ovan. Min far svävade också fritt men skillnaden mellan honom och mig var att jag hade en kropp att landa i medan han inte hade någon kropp längre. När jag var med om min nära-döden-upplevelse som trettiofemåring var jag också på väg dit; att inte längre ha en kropp. Men min inre shaman puttade mig tillbaka till min kropp som tog ett nytt andetag. Idag vet jag att den ljuskropp som jag mötte då är min shaman som jag är i detta liv.

Tänk vad vackert livet är. Först kommer till världen in i den värld som skapats för oss för att vi ska växa i detta liv. Inte i första hand på grund av den utan genom att vi tar oss igenom denna födelsedimension. Det är vår stora lärdom. På den vägen förvärvar vi visdom och blir den vi är. TROR VI!! För det finns ett lärande till och det är att ta oss igenom allt vi har lärt oss när vi tagit oss igenom vår födelsedimension. I det lärandet lämnar vi och öppnar vår ursprungsdimension. Vi lär alltså tre gånger och sedan om och om igen om vi kan öppna för att nollställa oss. I det kan vi aldrig lära av andra utan bara av vårt ursprung.

Visst är det konstigt, vackert och hoppfullt. Jag tar det ännu en gång. Först lär vi oss av vår familj, samhället, kulturer och religioner. Ja, allt vi fötts in i och är blinda för. En dag vet vi att vi har en själ som är här i detta liv av ett skäl. Då lär vi oss i vårt sökande efter vem vi är. Så kommer alltså en dag när vi även får släppa det lärandet och bara följa vår själs resa genom liv efter liv. Ur den resan växer vår ursprungsdimension, det ursprung som är lika gammalt som vår själs resa.

Den resan innebär att vi var dag vaknar i nollpunkten. Där är inget programmerat bara nytt varje stund. Vi har en minut kanske bara en sekund när vi vaknar att stanna i nollpunkten. Dagens närvaro öppnar oss så för att lämna för att öppna nytt ur vårt ursprung. Det är att lära sig att leva i ögonblick utan att binda ihop dem eller försöka att generalisera dem. VACKRA SKAPELSE SOM SKAPAS I VARJE SEKUND. DETTA ÄR MÄNNISKAN I SIN ESSENS.

Min shaman i mig

Hur hittade jag henne min shaman i mig? Svaret är enkelt. Jag hittade inte henne hon hittade mig eller snarare: hon gav aldrig upp mig.  Hon skapade mig i varje steg som jag gått i detta liv. Det är nog därför som jag aldrig haft mål då jag i stället alltid överlämnat mig till det som skulle ske. I början hade jag motstånd men med tiden släppte jag allt för att överlämna mig.  Varje överlämnade har alltid tagit mig till ett annat liv som shaman. Det är min ursprungsdimension. Inte tillhör jag någon tradition av shamaner. Jag tillhör min själs resa i kontrakt med andra otraditionella shamaners vibrationer i mötet med den kollektiva själen. Den resan gör jag alltså bortom min själ tillsammans med mitt ursprung. Vi kan säga att vårt ursprung, snarare vår själs ursprung är vår heliga gäst i oss tills den dag vi integrerar denna gäst. Det är då vi förstår att det är vi som är en gäst i vårt ursprung. Ursprunget kommer att bestämma om vi är värda att få bo där i detta liv. Detta ursprung prövar oss om och om igen för att se om vi klarar av att totalt förlora oss. Ja, det är vägen till ursprunget. Dit kan vi inte ha något med oss. Att gå dit är som att dö på riktigt för att öppna dörren till det som är oändligt. Den som har haft en nära- döden- upplevelse vet jag talar om.

Jag älskar min kropp och jag känner den på cellnivå. Där jag är just idag med den sista shamanska inkarnationen före detta livs inkarnation som lärde jag mig att lämna min kropp och verka än mer metafysiskt utan att lämna min kropp. Vad säger jag nu? Det enda jag kan säga är att jag känner min kropp på ett helt annat sätt i dessa lägen. Kroppen är många kroppar i ett och mitt stora jobb är att vara med det som sker utan att fastna där. Det betyder att shamanen i mig går in i det mörker som ska helas löser upp det och drar sig tillbaka in i min kropp igen. Det är alltså min ljusgestalt som lämnar min kropp för en stund och tar sig sedan tillbaka in igen. Denna shaman har äntligen fått husrum i min kropp eller snarare min kropp har fått husrum hos denna shaman. Det betyder att jag inte puttar bort ljusgestalten längre. Mitt första möte med ljusgestalten hade jag som sjuåring och den rädsla som då öppnades från denna överväldigande upplevelse som ett barn inte kan på något sätt bära har nu tonat ut. Den ljusgestalten tillhör mig eller jag i detta liv tillhör denna ljusgestalt. Hon har under många år nu gång på gång fått mig att tappa fotfästet så att jag inte längre skulle kunna påverka något i mitt liv. Allt har ändrats gång på gång. Allt detta blev tydligt i ett arbete bara för en kort tid sedan när hon berättade att hennes namn är Jianna. Det har ändrat hela mitt liv.

Läs om shamanen i mig på:

http://www.mariefridolf.se/marie-fridolf/

https://mariefridolf.se/resan-till-shaman/

Bron har öppnat vägen

Det är bron över mörka vatten som öppnat den vägen. När jag nu vänder mig om så ser jag att alla steg som har funnits på denna bro som vi tagit oss igenom är borta. Där står vi nu ännu en gång utan att veta vilka steg vi kommer att ta. Vi vet bara att stegen är där långt före vi börjat gå dem men vi kan aldrig på något sätt lista ut vilka de är. Det visar sig är när vi är där. Vi blir guidade dit. I varje steg ändras allt vad vi tror på. Därför kan vi aldrig vända om. Om vi skulle göra det så ser vi att bron har rasat bakom oss. Det är så livet är. Vi kan aldrig gå tillbaka bara se de steg vi ha tagit oavsett vad de öppnat för. När det steget är färdigt är det integrerat i oss och vi har då glömt hur allt gick till.

Den skapelse som är där just nu för alla som vandrar den stora fotvandringens vibration handlar om vilka människor som får vara ursprungets gäster. Det finns ingen väg tillbaka och det finns ingen väg framåt. Ja, vi vet ju inte om vi kommer att ta några fler steg. Det enda vi vet är att vi är i ett arbete just nu som handlar om benådade gränser. Vad det betyder har ingen av oss en aning om. Försöker vi förstå gör vi det från rådande trossystem (programmering). För min del så stannat jag i nollpunkten där inget är programmerat. Det öppnar och sedan är det jag som stannar med det som öppnats med min närvaro tills något nytt öppnas. Var kommer det ifrån? Jag tror att det kommer från min ljusgestalt, min shaman i mig som står i kontakt med allt ursprung. Det ursprunget öppnas ur min kärna som har förmåga att producera det jag inte på något sätt kan kontrollera eller styra. Allt är alltid som det ska och jag följer. Livet har från en punkten visat mig nu att benådade gränser är gränslösa.

Jag är djupt lycklig att jag tillhör dem som i ensamhet vandrar utan traditioner den stora fotvandringens vibration. Efteråt ser vi hur vi vandrat och kanske det är dags att avluta det mönster vi kan se. På min nya hemsida har jag beskrivit den vandring som jag gått tills idag. Vad som öppnas nu vet jag ej mer än att jag har shamanen Jianna den ljusgestalt som är jag fullt integrerad i min kropp. Min kropp har till slut överlämnat sig till henne. Den vägen har jag gått sedan jag var ett litet barn utan att förstå det. Den vägen är min ursprungsdimension. Samtidigt har jag tagit mig igenom min födelsedimension med stöd av min professionalitet och livet i stort. Varje steg som jag tagit har bidragit till alla människor. Så är det inte bara för mig utan för alla människor. I det har vi olika resor som också är olika intensiva. För mig har det varit mycket och jag är också mycket, vilket en del människor ser som ett problem.

Min nya hemsida är klar och snart tar jag emot igen. Denna gång på ett helt nytt sätt som växt ur min ursprungsdimension. Allt blir tydligt och rent i samklang med själars genombrott i alla dess dimensioner. Vad kärlek är visar sig i den energi som tar rummet i besittning. Vilket rum frågar du dig kanske. Svaret blir rummet som håller denna själsgrupp. Den gruppen av själar som samlas finns både i människokroppar i detta liv, men också från platsen där allt bara är energi. Vi ser dem och de är så många, tillräckligt många för att kunna bryta den kraft som finns i den arketyp som behöver omvandlas. Dessa själar står tillsammans för en annan arketyp som skapar en övergång för människan i denna tid just nu. Ibland är allt tydligt från början: som nu varför jag ska lämna och vad som jag ska möta. Det är i de lägen jag kan avge löften.

Att bli använd

För snart två år sedan blev jag tagen av själar som skulle hjälpa en moder och ett barn som höll på att dö (för mig en mycket nära relation). Den vägen öppnade mig än mer för själars förmåga att vända allt oavsett om de finns i en kropp, har lämnat en kropp och befinner sig i mellanrummet eller om de gått till andra sidan. Detta ändrade ödet för detta barn före födelsen. I mammas mage fick barnet välja livet igen. Då förstod jag min nya väg på ett helt nytt sätt och på den vägen har jag vandrat sedan dess. Det var först då jag erkände för mig själv att jag kan se själar och hur de samlas i grupper för att hela det som ska helas. Jag gör det i kontakt med andevärlden och denna värld samtidigt. Det var då jag på ett tydligt sätt förstod vad jag gjort när jag blivit använd för att hela platser för moder jord. Det jag gjorde då eller något annat som jag gjort kommer jag aldrig göra igen. Det var bara ett uppdrag ingen ritual eller ceremoni. Jag får aldrig samma uppdrag igen. Allt är bara ett nytt lärande. Denna morgon visade sig en grupp själar som ännu finns i mellanrummet. De har ingen kropp och de har inte ännu hittat hem. De berättade att de är de själarna som håller energin på jorden. De håller ljuset för moder jord tills den dag de får stöd hem. Det ändrar hela mitt trossystem. Jag har trott att när jag kommer till platser där själar finns kvar så betyder det att de inte gjort färdigt för att få komma hem. Vad den tron kommer ifrån vet jag ej men den har varit där trots att jag sett så mycket ljus på platser med mycket trauma. Kan det vara så att traumatiska platser precis som människors trauman är vårt ljus? Svaret jag får är klockrent. Det är där ljuset är. Platsen väntar bara på någon eller något som ska lösgöra detta ljus så att det sprids till andra platser. Människan kan bidra till denna frigörelse om hon lärt sig att låta sig bli använd av andra krafter. För min del har jag blivit så under många när jag följt själar hem i detta liv och till andra sidan.

Bron löses upp medan vi går. Vänd dig aldrig om utan låt livet få öppna för det som ska öppnas. Det som behöver komma kommer då, om du tillåter det att komma. Det är aldrig som du tror. Inget som du kan försöka nå eller drömma om för du vet inte vad som ska komma. Det enda du kan göra är att öppna för det okända utan mål eller ambitioner. Då kanske du får veta lite mer om varför du är här. Det kan vara långt till land på andra sidan. Kanske behöver du simma i det vackra vattnet och flyta ut i allt innan du kan komma hem.
Vi är nu alla människor i en ny vibration. Inget som vi behöver arbeta för längre. Det arbetet är färdigt. Den nya vibrationen handlar om att vara i totalitet med allt. Många människor har lagt sitt frö för människan att komma dit. Nu kommer en ny tid som öppnar möjligheten för ett nytt liv. För min del började allt för snart fem år sedan när jag öppnade för visionen om den stora fotvandringen. Den vibrationen blev inte till fullo tydlig förrän 2021 och då fick jag guidning till att skapa ett arbete utifrån totalitet. Jag skapade då hemsidan Totality med en logga av solförmörkelse utan att ha minsta förståelse vart jag var på väg. Denna dag fick jag svaret. Det jag öppnat för under dessa år har varit mitt bidrag tillsammans med alla dem som jag varit med till mänsklighetens nya vibration. Tacksam att jag följde och djupt tacksam till alla som jag varit med under denna tid. Vi har all bidragit till detta tillsammans med miljoner andra människor.  I detta kan jag aldrig säga vem som följde vem för vi följde alla oss själva. TACK. För mig är detta det sista jag gjort på min väg genom att skapa koncept och hemsidor. I det har jag jobbat för att människan ska komma igenom till totalitet. Hemsidan är borttagen precis som de andra hemsidorna jag skapat för nya koncept. Detta arbete är nu färdigt. Kommer jag skapa nya koncept? Åtminstone inte som förut då jag inte har något jag kan lära ut från skapelsen. De människor jag möter nu har redan skapelsen.
Nu är jag Jianna och inte längre någon att följa. Jag går min väg och kommer att fortsätta att följa andra hem. Inte från ett lärande utan från att bara vara med när de väljer vägen hem. Det är en ensam väg och vi kan inte luta oss på några traditioner eller koncept. Jag avlär varje dag (från livets trossystem och från allt jag lärt mig, samtidigt som jag lär nytt. Det är för mig vägen hem. Min guidning är klockren och min väg skapas när jag går. Den är alltmer tydligt, som nu med Jianna. Hon är tydlig, ren, klar och alldeles underbart. Men också otydligt som före pandemin när jag blev guidad till himlaspelet och som öppningen till totalitet och solförmörkelsen som öppnade människan för en ny vibration. Min steg med Jianna är inte heller tydliga. Just nu har jag tagit ett myrsteg och så väntar jag.

Att följa någon hem

Jag kan inte följa någon genom att lära av dem och jag kan inte låta någon följa mig genom att lära av mig. Det enda jag kan är att följa någon hem. I det blir jag alltid använd av andra krafter. I mina båda relationer som jag nu lämnat har så skett. I varje steg är jag guidad och jag skulle aldrig berätta om detta för den personen. Jag följer dem bara hem till ett nytt liv i detta liv. Jag vill inte veta något om deras nya liv som väntar. Det skulle sabotera allt, precis som jag inte vill veta något om mina nya liv. När de bryter igenom är det färdigt.

När det är själar som finns i mellanrummet utan kropp som ska bryta igenom till sitt ljus sker det alltid i grupp. De har tillsammans en gåva till alla de själar som ännu har en kropp. Min erfarenhet säger mig att finns inget mörker allt är ljust också när det är mörkt om vi väljer att öppna de ögon i oss som ser det ljuset. Vad är då mörker? Jo det är det som människan skapar och skapat så länge hon lever i denna kropp. Ingen annan? Det är hon som behöver ta ansvar nu vad hon har gjort sin nästa, sina föräldrar och vad hon framför allt har gjort sina barn. För det finns inga försvar. Nej inga. Detta människans mörker har skapat arketyper. Det är människan som under lång tid öppnat dessa demoniska arketyper som sedan fångar henne gång på gång. Det är starka krafter och en enskild människa kan inte ta sig ur dem. Då dör hon. Därför behöver hon andra själar, inte i första hand människor utan just själar som krackelerar denna arketyp med en annan arketyp.

Älskade människa när du öppnar för de benådade gränserna vet du att människan både är ond och god, allt annat är bara en illusion. Hon är här för att ta ansvar nu. Det kan hon först göra när hon ser sig som både grym och snäll. Ur det öppnar vi vår fulla kraft. Var i din fulla kraft och gränser kommer då att upphöra att existera.  Nu är det dags att ta det avgörande steget med dina övernaturliga krafter. Det sker ur helhet, fullbordan och att vara fullständigt andlig i tacksamhet till den människa som du är.

Klockan är nio och jag har suttit uppe och skrivit detta under två timmar nu. Denna dag är det solförmörkelse över Nordamerika. Låt den förmörkelsen låta det liv som du levt till denna dag dö.  När det sker kommer något nytt att födas inte bara för dig utan också för hela mänskligheten, moder jord och universum. Det nya fröet som hamnat hos dig kan inte växa om du inte låter det som tidigare växt dö.

Göteborg den 8 april 2024

Ingrid Jianna Marie Fridolf

 

 

Lämna ett svar

10 + åtta =