När vi öppnar vår ursprungsdimension oavsett vad vi kallar den öppnas det vi har att bidra med i världen. Visionerna blir så tydliga. I det är alla människor jämbördiga och i mänsklighetens resa som kollektiv.
MIN RESA TILL SHAMAN TILLS DEN VAR INTEGRERAD
Den första shamanska inkarnationen
Min första shamanska inkarnation i detta liv mötte jag redan som barn när jag var i skogen med småfolket. Det visste jag inte då utan först långt senare. Det visste jag egentligen först när jag började den stora fotvandringen för fem år sedan. När jag var barn trodde jag var en av småfolket och att jag bara blivit placerad hos mina föräldrar. Den tron försvann bort när jag växte upp och förstod att jag var människa. Det var smärtsamt eftersom jag samtidigt tog på mig att vara ond. Jag var ju tvungen till detta, hur skulle jag annars kunna förstå det jag var med om. Den födelsedimensionen som jag kallat övergrepp i kärlekens rum är nu helt transformerad och borta. Det är som om den aldrig existerat. Det betyder inte att jag inte åker in i gamla strategier då och då, men allt mindre. Födelsedimensionen innehöll kärlek men alltid villkorat. Den som fick mig att börja förstå att något inte var som det skulle var min farmor. Hon gjorde det genom att låta mig få ha smärta och att visa mig att också hon öppnade för andra dimensioner. Det stängde jag dock när jag var sju år efter en traumatisk upplevelse och samtidigt en transpersonell upplevelse som var för mycket för ett barn att bära. Mina hästar var också tryggheten i mitt liv och där tillbringade var stund när jag inte skulle vara hemma. Det var också dit jag började att rymma tidigt i livet. Övergreppen hade då försvunnit och trängts bort. De började först att pocka på igen när min farmor dog och jag själv senare fick barn. Då kom minnena av övergreppen men också minnena av mina transpersonella upplevelser. Jag började att gå terapi och en nära döden upplevelse öppnade mig igen. Det stora genombrottet kom när jag var fyrtiotvå och fick en elakartad dödlig cancer. När det skedde började min ursprungsdimension att pocka på alltmer. Men då hade jag ett trossystem som inte innehöll tidigare liv. Det var först när jag var femtio år och mötte allt fler shamaner i mitt liv som de tidigare inkarnationerna började att ta tag i mig för att jag skulle öppna mina gåvor. Till slut valde jag att tro på dessa inkarnationer och möta mina shamaner i mig inte bara dem som jag råkade möta därute. Jag gjorde det under ett tiotal år när jag reste runt i världen och var jag än kom så var de där. Många gånger utan att jag då kunde se och förstå och för den delen ingen annan heller. Jag lyfter här fram de viktigaste inkarnationerna som jag fick möta flera gånger för att hämta hem dem. Jag kallar dem slaven, onda krafter, soluret, jorden och slutligen att komma hem Jag tillhör dem som också kan se energin i andras inkarnationer och vad de öppnar för i detta liv från dem. Den gåvan öppnade jag först senare i livet. Innan dess hade jag bara slagit bort det som mina fantasier även om jag såg det så tydligt hos andra och också hos mig själv. Till slut släppte jag allt och inkarnationerna sedan dess har gjort mig mållös. Under de sista åren har jag öppnat alltmer och lever all kortare tid med det som skapas. Det löses upp och öppnar något nytt som jag stannar med under en tid. Allt detta betyder att jag lever allt mindre i strukturer. Jag vill här nämna tre av mina inkarnationer som shaman som har vänt upp och ned på hela mitt liv. Dessa följer ingen särskild ordning. Den ena följer ett mönster genom åbjär, visingsö, fårö och alestenar. Den andra förenar två ursprungsfolk i detta land. Den tredje öppnar för kontakt metafysiskt på en plats där helande sker. Allt jag lärt mig ur utbildningar har jag varit tvungen att lämna då jag inte kan stå bakom något som kan generaliseras. Men det som jag upplevt finns kvar som upplevelser i min kropp som nu sakta tonar bort för att annat ska få ta plats. Allting ändras för mig hela tiden.
Låt mig nu berätta om några av de tidigare liv som jag mött som shaman
För mig är tidigare inkarnationer bara energi i detta liv. Även om bilderna är tydliga så tror jag att vi själva skapar dessa bilder. Det viktiga är vilken energi som vi ska hämta hem. Den som inte förstår detta skulle kunna säga att det är hallucinationer och det kanske är det också är när vi kan se energi. För mig spelar detta ingen roll för allt handlar ändå om vad vi tror på. Vi kan inte heller överföra vårt trossystem på någon annan. När vi ger det vi tror på form även om allt bara är energi kan vi känna oss tryggare. I allt dessa har våra guider tagit plats. Våra guider är ju också som energi. Ja, om vi tror att vi är en oändlig, obegränsad och evig varelse. Också vår skyddsande är ren energi som vi ger form i vårt inre. Det finns alltså igen annan evig varelse som styr oss. Däremot är vi alla med och skapar det större som påverkar oss. Det är vi i vårt samskapande med den kollektiva förändringen av människan. Det är vi i samskapande med moder jord och universum via människan i sin kollektiva form som öppnas från våra förändringar. Ingen av oss kommer undan vårt ansvar nu. Vi är ansvariga för allt som sker inte bara det vi gör. Vi kan själva börja med att göra något annat utan att värdera eller döma andra. Det är ständigt nu energi som öppnar mina ögon och det ger jag form. Den formen kommer inte från någon annan än mig, från den oändliga, obegränsade och eviga varelse jag är. Jag överlämnar mig bara till det som ska ske även om jag inte förstår eller kan förklara det jag är med om att bli använd i. Sedan jag öppnade dörren till tidigare liv i nuet har jag fått möta många liv som shaman. Dessa liv har stött mig och så många andra igenom det som människan nu ska igenom. Även om jag berättar från historien så är min berättelse nu. Allt jag markerat kursivt är ännu min gåva men på helt andra sätt än då. Det finns bara nu. När jag berättar nu är min kropp i det som finns nu i berättelsen. Vi kan aldrig berätta om något från dåtid eftersom den är förändrad till nu. Dessutom tillkommer i mina berättelser en kontakt med dessa shamaner i mig på ett helt nytt sätt som den oändliga, obegränsade och eviga varelse som jag är. De är alla på sitt sätt fortfarande levande i mig med sina gåvor. När det så var dags mötte jag moder jord i ett arbete där jag fick mitt namn som shaman Jianna. Mitt lärande som jag beskriver nu är inte på något sätt i kronologisk ordning utan de verkar om vart annat och omlott. Tid är verkligen inte linjär. Energi och därmed också vår själ har ingen tid.
Slaveriet på Dominikanska republiken
En av de första upplevelserna jag hade av tidigare liv hade jag i Toronto och sedan igen på Dominikanska republiken med mig som svart från Afrika. Jag minns så tydligt i ett arbete när jag kunde se mig själv från den tiden. Det började med att jag såg mina svarta fötter och sedan min grova kropp. Fötter har i hela mitt liv varit en gåva och jag går alltid barfota inne och så ofta jag kan när det är möjligt utomhus. Idag vet jag också att moder jord håller mina fötter så gjorde också min egen mor när jag var barn. Med den kunskapen åkte jag till Dominikanska republiken och där och då mötte jag mig själv som slav. En gång kom jag dit och gjorde jag mig fri som shaman från Afrika. När det skedde blev jag också fri de kedjor som min familj hållit mig i från det jag var ett litet barn då jag faktiskt också var en slav. Jag lärde mig från denna shamanen i mig hur jag kan lösa upp det som människan hålls fast i och om det lär jag mig alltmer var dag. När det jobbet är klar är människan fri. När jag skriver detta kommer shaman i mitt inre hjärta som stödde mig i detta arbete tillsammans med mitt tidigare liv. Jag är djup tacksam både till henne och den Afrikanska shaman som lärde mig att lösa upp kedjor. Jag kom också därifrån med vetskapen om att allt vi möter i detta liv i stor smärta har förankringar i den vi är i vårt ursprung. När jag möter andra med kedjor ser jag deras skönhet som väntar på förlösning och i det lär jag alltmer av min afrikanska shaman.
Onda krafter i Brasilien
Onda krafter har alltid figurerat i mitt liv. Kanske för att jag mötte ondskan som barn. När jag så från brasilianska ådror mötte shamanen som gömde sig bakom en metod. En dag efter ett stort genombrott tog hon mig avsides och viskade. Kom till mitt rum så ska jag ta dig igenom den kraft som du tror är ond men som bara vill testa dig för att se att du inte längre är splittrad. Jag gjorde så och där och då kom shamanen i mig som kan omvandla mörker till ljus i ett ögonblick leende emot mig. Jag blev lämnad med honom för att öppna det i mig som skulle påverka hela mitt liv. Många år senare blev jag prövad igen i en grupp där en person var mycket splittrad. Jag såg ondskan komma. Den sipprade ur ett hål i luften. I det ögonblicket visste jag att överlämna mig till den förmåga som ville visa sig: att ondskan att åter gå in i sitt hål. Den kärlek som då öppnades var magisk och personen som var mycket splittrad fick stöd i att föra den själ som tagit hennes kropp i besittning till andra sidan. Efter denna händelse är jag inte längre rädd för ondskan. Då och då blir jag prövad igen i att omvandla mörker till ljus och det blir alltid på nya sätt. När det sker ser jag alltid shamanens leende i mitt hjärta. Ondskan finns där som energi i sitt sökande efter ett förkroppsligande precis som kärlek gör. Min gåva att lösa upp den innan den tar över öppnar för nya dimensioner. Jag är evigt tacksam för denna lärdom. Den mörka energi som kom genom min fars fäder är nu åter i ljus. En lärdom till har jag ur detta arbete. Jag kommer aldrig mer gömma mig bakom en metod för att smyga med mina shamanska gåvor mer.
Solsymbolen i Malaysia
På min resa till Malaysia kom jag i kontakt en shamansk kvinna som fick mig att ta emot och sedan betala för en solsymbol med orden: En dag kommer du att förstå symbolens hela gåva. Du var en gång med när den skapades. Under många år öppnade jag bit för bit av denna symbol som för mig än idag är livsavgörande i varje steg jag tar. Hålet i mitten är den tunnel jag gick in i när jag var med om en nära döden upplevelse för trettio år sedan. Den tunneln vet jag hur jag öppnar och jag kan guida andra till den vägen om det är deras väg. Prövningarna är många innan vi kan gå in och överlämna oss till det som ska ske. När jag skriver detta kommer Eros och Psyke för min syn. Alla de prövningar Afrodite gav Psyke och många fler kan vi behöva möta innan vi får gå in. Kan vi inte överlämna oss kommer hålet vara blockerat och svart. I det vet jag varför jag “kastat mig in i svart hål” i mitt liv. Ja, för att testa om hålet var öppet. Efter mötet med denna shaman i mig söker jag inte längre efter svarta hål. Det behövs inte för hålet är öppet och bara ljust. Denna solsymbol har många fler djup men de berättar jag inte om här. Kanske i framtiden dock om denna min Malaysia shaman pockar på att komma ut med dessa erfarenheter.
Jorden i Columbia
Att ligga i myllan och lukta på jorden har jag gjort många gånger som barn. Det var en trygg plats i mig. I Columbia en natt utan lyse i en svart skog fann jag jorden igen. Jag lade mig ned i full tillförsikt och luktade på jorden. När jag låg där hörde jag en röst. Jag lyssnade. Det var som om den kom från jorden. Jag lade mitt öra på jorden och då talade hon. Först i viskningar och mellan kom dem djupa andetag. Det var som om hon tappade andan. Jag lade mig på mage och andades med henne. Lugnt och stilla som om jag låg på rygg och hade ett spädbarn i famnen att lugna. Då såg jag henne spädbarnet med navelsträngen i himlen. Hon kom ned och förenades med jorden. Mina andetag blev alltmer stilla som om jag också var ett spädbarn. Jag blev ett med jorden i detta land. Jag visste då att det var därifrån jag kom och att jag ska åter dit den dag jag lämnar detta jordeliv. Där och då gjorde jag ett val: att åter börja följa empatiska själar hem. Det som jag gjort i så många inkarnationer. Jag var på väg till den shaman som jag är. Smärtan av att lämnat den vägen under så många år var olidlig. Jag trodde att jag skulle gå sönder. Och sönder gick jag tills hon stod där den shaman som lärde mig om jorden och gör så än. Inte jorden utan jorden som är något annat än vad vi tror. Jorden är full av energier som vi kan se om vi kan se. Ur luften öppnas portaler, ur elden dansar flammorna av liv, ur vattnet stiger varelser upp som du och jag. Vi föds ur fostervatten, livets vatten. Ur jorden kärna växer liv tills liv åter ska i dig förenas till en ny dimension.
Komma hem till Bribris
Det viktigaste som hände mig innan jag öppnade för visionen om den stora fotvandringen var att möta Bribris i ursprungsbefolkningen Costa Rica. Det var att komma hem. Nu var jag äntligen hemma till min ursprungsdimension. Där hos detta folk finns min bok “I know a woman” i sitt första exemplar i jorden under ett träd. Hade jag inte haft barn och dessutom en livsuppgift som krävde min födelseplats hade jag stannat hos detta folk. Samma shaman som öppnade vägen till jorden i Columbia öppnade också vägen till detta folk. Där i deras tempel tuggade jag återigen jord. Där i deras tempel förenades jag med moder jord. Det var nu jag såg att hon var en moder. Där i deras tempel fick jag orden: sluta aldrig att så dina frön. Den manliga shamanen hos detta folk lärde mig att bygga tak och den kvinnliga att göra kakao. Det är så jag levt mitt liv sedan dess byggt tak för mina frön så att de kan ge liv. Det är fantastiskt att få uppleva detta folk lever i och med naturen. När jag åkte hem visste jag bara att jag var shaman och att jag varit det i ett tidigare liv hos detta folk. De kallas också stenfolket och har en stenfestival varje år. I mötet med denna inre shaman lärde jag mig att leva på ett helt annat sätt. Jag kom hem till den lilla flicka som jag än gång var i skogen tillsammans med jordens alla väsen. Sedan dess har jag sått mina frön och kommer så att göra i den stora fotvandringen som jag vandrar. Ingenting tar slut, inte heller smärtan. Varje ny initiering som för mig växer ur gamla inkarnationer växer ur smärta. Det kan både vara själslig smärta och fysisk sådan. Men framförallt är det smärtan av att veta att än är det inte slut. Har vi som jag sett vad som vi kan möta när detta jordeliv tar slut kan få oss att längta dit. Det är det som är smärtan eftersom det vi längtar till är vi här för att skapa på jorden nu. Jag är djupt tacksam för den shaman i mig som lär mig att så mina från och tugga moder jords jord.
Det kollektiva medvetandets arketyper i Åbjärs bokskogar
Snapphanar i betydelsen kringströvande krigsfolk förekom på 1500-talet. De var irreguljära skaror, krigar- eller stundom rövarband, som uppträdde framför allt mot de svenska trupperna i Skåne vid de i de skånska landskapen. De dömdes till döden vilket verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av krossande av armar och ben. Där i Åbjärs bokskogar fanns deras själar kvar och jag tillsammans med två andra kvinnor mötte dem där när de fullkomligt skrek på sina sörjande mödrar som de aldrig fick ta farväl av. Vi tre blev symbolen för deras mödrar och när vi insåg detta öppnades berget och där vara alla mödrar som förlorat sina söner i krig och välkomnade dem hem. Skogen fylldes med energi och ljuset öppnades och ur det steg symboliskt Amasonerna som levde i stam utan män. En grannstam gjorde dem gravida och de pojkar som föddes sattes ut i skogen. De kunde nu också få förenas med sina söner i denna skog. Allt blev stilla och lugnet kom på ett helt annat sätt än tidigare. Det var nu jag började att se hela grupper av själar som dröjde sig kvar på platser. Jag började också känna hur energin tog tag i mig på ett sätt som jag aldrig på något sätt kunde bryta. Jag förstod att jag blev använd i det som skulle ske. Jag såg och andra såg. Jag lärde mig på denna plats att öppna för det kollektiva medvetandet som kan hela platser och själar som fastnat där. Den lärdomen har utvecklats i mötet med allt. Det är nog därför jag till slut slutade att arbeta med enskilda människors förändringar utan bara kollektiva förändringar. Tillsammans med de vibrationer som öppnades ur jorden kunde kollektiva minnen helas och ljuset komma åter. Dagen efter åker jag ensam tillbaka till denna plats. Jag har Ronja med mig och hon visar mig till den öppna plats där jag skulle möta mig som mor till en av dessa söner. Hon satt där alldeles stilla med händerna knäppta i sitt knä och då visste jag bara att hon är den som lärt mig och kommer att lära mig att göra allt kollektivt, vad det än må vara. Hon fastnade aldrig i sorgen hon följde bara sin väg att öppna för andra dimensioner för att cirkeln skulle slutas. Under lång tid medans hon ännu levde bad hon varje dag om att allt skulle bli helt för alla som fastnat. Hon bad inte för sin son, hon bad inte för snapphanarna. hon bad för alla som fastnat i mellanrummet oavsett om de var levande eller döda.
De viktigaste shamanska genombrotten
Samskapandet med moder jords Gatekeeper
Under många år nu har jag blivit guidad till platser som är heliga eller som ännu kämpar med energi från förr. Jag blir alltid guidad till dessa platser som också frigör mig till min shaman och människan i sin helhet. När det sker möter moder jord upp mig från sin kärna och jag blir en kanal för den energi som ska hela denna plats. Med allt större tillförsikt vandrar jag i den stora fotvandringens vibration som jag insett vara en förutsättning för att låta mig bli använd. Allt detta avslutades på Alestenar där jag till slut mötte den shaman som lärt mig att hela platser. Under flera år hade jag talat med moder jords Gatekeepers som öppnade platser för de som platsen skulle öppnas för. Det var både platser som behövde helas och de som var heliga.
I ett med berget i Änggårdsbergen Det första som blev tydligt var den plats som jag själv bor på nära det berg och den skog i vilken jag vandrar. Där mötte jag ryggraden i bergen och ryggraden i människan i sin förening. Med stöd av energi kunde berget öppna sig. I det lärde jag mig att för mig är vägen till underjorden och överjorden är berget. Det är det berget jag går in i när jag öppnar för andra dimensioner både fysiskt och metafysiskt. Det är bara möjligt när jag är ett med berget, vilket berg jag än möter i världen. Vid detta berg ska jag bo och kommer att bo ett bra tag till. Det är en helig plats som jag kan vila vid och härifrån ge mig ut till andra platser. Jag kommer här nämna tre platser som jag blivit kallad till för att göra ett energiarbete tillsammans med andra människor för att än mer lära mig av den shaman som jag senare skulle möta i mig på Ale stenar.
Visingsö med de ryska fångarna Något år senare fick jag uppmaning att åka till Visingsö. Där mötte jag och en annan kvinna tillsammans med våra hundar mycket mörk energi som senare visade sig ha med de ryska fångarna att göra, De placerades på Visingsborgs slott. De flesta gripna var av lägre militär grad. Visingsborgs slott ner till grunden brann ned till grunden. Om varför tvistas det men drygt 200 ryssar som dog under fångenskapen på Visingsö. Det är rätt säkert så att en del av dem dem dog av svält. Vi slet hela natten för att omvandla mörker till ljus. Ett mörker som gick igenom vår kropp som i det läget var tvungen att vara utan blockeringar. då hade vi riskerat att något av denna energi hade fastnat. Vi gick båda ned på knä och bad, inte till någon eller något och då till slut kom ljuset. när vi dagen efter åter kom till borgen där allt börjar var det rent. Då visste vi båda att vi hade varit som ett reningsbad till detta folk. Där och då lärde jag mig att hålla min kropp helt ren utan minsta blockering. Det var som om jag plockade små tistlar som försökte fästa sig på olika ställen inne i min kropp. jag såg dem och plockade dem i en korg som jag sedan brände. Det sker än idag när jag möter själar på platser eller människor som vill använda min kropp för att lägga sina tistlar där. Det går inte längre för livet stödjer mig att förfina detta verktyg.
S:t Olofs kyrka på Gotland På en semesterresa (trodde jag) till Gotland blev jag och en person till förd till denna kyrka som byggdes i kristnandet av Gotland. Här öppnades ett ljus som jag aldrig sett förut. Det verkande inte alls komma från själva ruinerna av kyrkan utan från ett annat ställe. Både jag och min vän samlade oss och tog emot och på den vägen blev vi ledda till den plats som behövde vårt stöd: Torsborgen. Där var det inga goda energier och de var bara maskulina. Den byggdes av Vikingar dit de kom med sina byten. Troligtvis byggdes fornborgen vid Torsburgen under århundradena 200-900 e. Kr. År 1992 härjade en omfattande skogsbrand. Både på fornborgen och i området nedanför syns fortfarande spår av branden. Det var där vi hamnade. Moder jord hade dragit tillbaka sin energi från denna plats och med största sannolikhet öppnade det för mer trauma. Då kom det plötsligt tvångskristandet av gotlänningarna och vikingarnas plundrande runt om i världen låg som ett stort moln över Fårö. I en del av detta moln fanns en ljusglimt och det var den vi kände vi St: Olof kyrka. Den ljusglimten hade att göra med de som stannade i sin egen tro i smyg. Där och då insåg jag att det gällde också nu i Sverige så många människor som på ytan passar in men i smyg lever sin tro. Det var där också då jag förstod att allt handlar om tro. Det finns ingen fakta, allt är bara tro. Om jag tror att berget ska öppna sig så öppnar det sig. Om jag tror att jag ska hela någon så helar jag dem. Det är människan enorma kraft som hon har att förvalta på ett ärligt och trovärdigt sätt.
Alestenar på Österleen Nu närmar jag mig den shaman i mig som kom att förändra hela mitt liv. Den som jag kom att kalla min inre Gatekeeper. Det var det jag var när jag kom till heliga platser och platser som behövde helas. Egentligen visste jag det redan från Änggårdbergen men jag var tvungen att möta erfarenhet på fler platser och ale stenar som en helig plats blev min avslutning. Där visste jag än mer om stenar och dess betydelse för moderjord och universum. Naturligtvis också för människan men det var inte det som var fokus för min inre Gatekeeper. Stenarnas plats och tid sänder signaler till universums och moder jords inre liv. De skapar en stabilitet för krafter som behöver komma upp och ned för att ta sig till andra platser. De blir portaler för det som behöver öppnas på jorden. Varje stund rör sig krafter i cirkelformade rum exakt där den ska vara för att kunna öppna energi. När så den energin är öppen kan den ta sig till andra platser. Innan jag åkte till Alestenar och var med om denna lärdom hage jag att besöka tre platser på Österleen för att hämta hem det jag en gång lämnade där låta mig bli använd i det som skulle släppas loss kollektivt för människan. Tack och lov så åkte jag ensam för där och fick jag också se hur jag låtit mig dras in i en andra människors fängelser när jag stannade i relationer som inte var bra för mig. På en av dessa platsen valde jag denna dag att låta mig få dö ännu en gång. Det liv i vilket jag blev dödad visade sig och då fick jag också se vem som angav mig och min tro. Denna upplevelse som var så stark att jag sov i flera dagar. Därefter besökte jag två adliga platser till. Den ena hamnade jag i som vilse och den andra genom guidning. Där och då mötte jag människans grymma sida. Det var som om grymheten tog plats i jordens alla hörn. Min kropp skakade och jag hade ingen aning om vad som hände. det kändes som en mycket lång tid. till slut skakade jag så att jag hoppade. Så helt plötligt tonade allt ut. Dagen därpå efter en natt som klubbad tog jag mig till Ale stenar. Stannade ytterligare tre dagar på Alestenar och lärdomen var överväldigande. Jag förstod då också att det jag hade varit med om var att cirkulera energi från Alestenar inte bar nu utan i många liv före detta. Det är min gatekeepers uppdrag, shaman i mig.
Jag kunde inte blunda längre och inte heller för det tidigare shamanska liv som jag haft i Lappland. Inte var jag same och inte var jag kvän men jag var den shaman som kunde förena dem. Allt började med en resa till Kiruna.
Offerplatsens magiska liv framför lapporten
Ett år innan resan skulle ske fick jag bara vet: Åk till lapporten. Jag bestämde detta. Så fick jag veta vem jag skulle ta med mig. Jag frågade och hon sa ja utan att tveka en sekund. Vi jobbade och jobbade, Vi njöt och vi njöt. Många arbeten med både hennes och mitt tidigare liv öppnade dörren till två ursprungsfolk: samer och kväner. På hon och jag har tillhört båda dessa folk i våra tidigare liv och det gjorde oss båda mållösa. Bilden var tydlig båda satt fast i tron om vem som kom först. Folket kom och samlades i generationer av förfäder som puffade oss till en offerplats mitt framför lapporten. Jag trodde att vi var på väg till lapporten men ack som jag bedrog mig. Där stående mitt på offerplatsen visade sig en lortig, trasig och jordig människa. Hon bar spår av eld och händerna var svarta och hon höll dem som i bön. Jag vågade inte andas och framförallt inte titta på den kvinna jag hade med mig. Tur var väl det för om jag gjort det hade jag inte vågat ta emot det som skedde. Jag ställde mig upp och pekade till denna kvinna vart hon skulle gå. Jag stoppade med den andra handen alla som försökte dra henne tillbaka till offerplatsen. När allt lugnat sig förstod jag att allt var färdigt. Detta var inte längre en offerplats och den kvinna jag hade med mig var den kvinna som skulle ha offrats. Jag bestämde mig för att från den dagen följa den väg som jag själv visat för denna kvinna och det gör jag än. När jag möter henne idag ser jag både den lortiga jordiga gumma hon var och den kvinna hon är av idag. Jag vet att vi båda är shamaner från många liv och vi har turats om att rädda varandra till att bli offrade. Det stora arbete vi gjorde denna gång var att förena två folk, ett folk som på den plats de blev offrade och ett folk som var de som offrade. Denna gång var det jag och den shaman i mig som jag idag vet namnet på. I ett arbete med moder jord tillsammans med min samiska trumma fick jag hennes namn: Jianna. Hon tillhör inget ursprungsfolk från någon gammal tid. Hon är ensam och mycket mycket gammal.
Massakern när Stone Henge
Meningen var att jag skulle åka till Stone Henge tillsammans med druiderna på vintersolståndet. Inget blev som jag planerat. Jag blev skadad i en operation av där mina mina nervtrådar till armen skars av. Inget är som vi tror och mitt i allt är jag tacksam för det som skedde. Den händelsen öppnade en mig i annan tidszon i vilken jag nu kan hela det som inte då blev helt. Jag mötte mig själv i en massaker som keltisk. Alla dog utan jag och jag var mycket skadad. Jag visste inte i vilken tidszon allt hänt mer än att det var flera tusen år sedan när jag en natt hamnade där. Jag letade på nätet och då hittade jag en massaker på brittiska keltiska hövdingar av anglosaxiska soldater vid en fredskonferens på Salisbury på 500-talet är the Treason of the Long Knives. Det finns dock inga bevis för att den ägt rum men det jag var med om var sant för mig. Hela min kropp kom i gungning och jag bara visste att jag var där. Hela jag var där och jag hämta hem mig själv till nu. Nu vet jag att min skadade arm är här för att läka denna händelse i mig. Jag hela massakern framför mina inre ögon. Min kropp skakar och det tog flera dagar innan jag kom till ro. På själva vintersolståndet gick jag upp i Änggårdsbergen för att samla mig och komma till lugn. När jag sitter där i mörkret, tänder ett ljus öppnas något och jag hör vackert Keltisk sång. Jag är där denna natt och morgon, vid Stone Henge som jag varit så många gånger. De druider som jag skulle ha varit med denna stund får jag kontakt med. Hela ceremonin finns ännu i min kropp och den viktigaste lärdomen ur allt detta är att jag ärar min förmåga att metafysiskt vara på andra platser samtidigt som jag är i min kropp. Det arbete jag sedan dess gjort med mig själv och andra. Idag vet jag att detta var livavgörande för mig så att Jianna kunde hela denna skadade shaman. Jag vet bara att just i detta ögonblick blev jag en kanal. Jag blev alltså en kanal emellan tidigare liv. Var Jianna kommer ifrån för dimension och tidszon Jianna vet jag ännu ej. Jag vet bara att hon är mycket gammal. Kanske kommer hon från början av min själs resa och om det vet jag inget. Min skada kommer att läkas i takt med min kontakt med Jianna nu. Det vet jag bara. Det är just därför jag också väljer att offentligt tala om att jag är shaman.
Mötet med ljusgestalten
När jag var sju år mötte jag en ljusgestalt en natt när jag vaknade. Denna upplevelse tillsammans med att inte bli trodd när jag berättade vad som pågick hemma hos mig fick mig att stänga ned för att först öppna igen i och med en nära-döden-upplevelse när jag var trettiofem år. Under årens lopp har denna ljusgestalt hållit mig på jorden utan att jag förstått detta. En dag var gestalten bara där. Min älskade hund Ronja som inte finns mer hade försökt att väcka mig hela natten och till slut gick jag upp för att möta ögonblicket då mörker och ljus var ett. Då var hon där igen ljusgestalten. Hela min kropp skakade så rädd var jag. Det var som om kroppen lyfte från sängen och direkt var jag där för att försöka ta ned mig men det gick inte. Ljuset var så starkt att jag blev totalt bländad. Av vem? Då förstod jag: Av mig som de shaman jag är. Allt blev totalt och många gamla möten med min hund steg upp. Jag kunde se mig själv som vandrande med min hund likt den som kan öppna dörren till dödsriket. Var det det som var min lott? Svaret kom direkt från ljusgestalten: Nej inte alls du. Du är fri nu från alla dina resor ned i underjorden. Du ska förenas med mig nu som den shaman du är. Allt vänds upp och ned. Jag som trott att jag ska till underjorden när jag dör. Var kommer denna tro ifrån? Svaret är tydligt från mina tidigare inkarnationer. Jag har varit så rädd för ljuset. Då händer det: ljusgestalten går in i min kropp. Allt blir ljust och jag kan se varje liten skrymsle inne i kroppen och utanför precis på samma sätt som när jag blivit en kanal i mötet med moder jords kärna. Så kommer rösten: jag är inte utanför dig längre så att du kan se mig nu är jag inne i dig. Du kommer nu att lära dig att se på ett helt annat sätt. Du var tvungen att gå ned i underjorden innan du kunde öppna för mig. Du har mött mig så många gånger då jag kallat på alla själar som ska hjälpa dig. Du har mött mig när du varit rädd. Du har mött mig när öppnat för ljuset. Från den dagen vet jag att jag inte längre kan förneka det ljus som alla sett hos mig men som jag först var tvungen att se utanför min själ för att tro det. Jag kunde nu på ett märkligt sätt se andra människors ljusgestalter. Inte bara deras själ som jag sett förut. nu förstår jag också varför jag tillsammans med andra bygger en bro över mörka vatten. I det öppnas ett annat medvetandetillstånd som bara kan öppnas om vi vandrat igenom vårt mörker. Inget är som jag tror. Tacksam för att Ronja visade mig vägen hem till min ljusgestalt i mig och till den nya valp som hon guidade mig till. Jag ser Jianna i mig få konturer och så lösas upp och få konturer igen. I det läget vet jag att jag lär mig alltmer att leva i ett formlöst tillstånd samtidigt som jag har form som den människa jag är. Dessa båda medvetandetillstånd finns där samtidigt. När jag möter andra människor ser jag också denna process hos dem och det är med det jag bidrar i världen nu. Det är med det som jag kan öppna liv i många olika verkligheter som den shaman jag är. Från denna dag har jag inte längre kunnat separera mörker från ljus och inte heller de tre verkligheter som jag lever i underjorden jorden och universum. Allt är ett. Jag lever skönheten var dag. För mig handlar skönhet både om det som är helt och om det som ska bli helt.
Jag är djupt tacksam
Jag är djupt tacksam för min lärdom att öppna dörren till metafysiskt helande. Varje dag vandrar jag med Jianna och kommer så göra så länge jag ska göra detta. Alla de andra resorna jag har beskrivit ovan samt också många fler kommer att stanna i mitt hjärta. Under alla år som jag tagit emot människor i mitt hus har sådana resor också skett här med dem som har kommit. Under alla år som jag jobbade utomlands skedde också liknade resor. Jag är inte intresserad av att öppna för shamanism och alla de ritualer och ceremonier som de har att lära. Jag kan bara följa min väg och alla de lärdomar som kommer ur mitt ursprung. Det är att vandra den ursprungliga vägen. Ingen som är med mig nu kan lära av mig då förlorar de sig. Jag kan bara följa dem till sin väg som den shaman de också är. Ja, det är de som kommer till mig nu med sina lärdomar som också öppnas ur deras ursprung. Inget de möter eller det som de ska hämta hem som sina gåvor är som det jag hämtat hem. Kanske det är liknade gåvor med det som får oss att öppna våra förmågor är hur det gått till. Det kan bara människan själv öppna för i mötet med människan, moder jord och universum. Varje initiering från en inkarnation för alltid med sig smärta. Jag vet inte om de inkarnationer som jag mött har med tidigare eller framtida liv att göra. Det spelar egentligen ingen roll då de ändrar nuet. Även om jag beskriver en historisk händelse så öppnar det en ny händelse i nuet och därmed i framtiden.
Nu har också arbeten alltmer kommit att handla om min familj och där blir jag använd på de mest konstiga sätt när jag väl lärt mig att samtidigt vara i olika dimensioner. Mitt ibland oss finns våra liv som vill stiga fram och helas. Så hände på en bro i Stockholm, en natts födelse och moder jords som släppte taget. Jag har mött alla mina familjemedlemmar i en annan dimension. Allt detta har skapat ett lugn i det som vi tagit oss igenom. Det ger också mig ett lugn i att veta att vi också är här för att stödja varandra mitt i all kaos som då och då uppstår. Ibland får jag vänta en stund för att se och ibland kommer det direkt de som vi ska igenom. Jag aktar mig alltmer från att reagera och agera i det som är bara den mänskliga aspekten av det jag ser. Förr eller senare öppnas alltid en annan dimension. Nu är jag alldeles lugn i att allt är som det ska.
