Du stora gudomliga som håller nu för att vi ska buga oss i tacksamhet. Du stora universum och allt det liv som finns där som ser vad människan gör nu som hon själv inte vill se. Naturens alla andar: i vinden, vattnet, träden, bergen och så mycket mer håller allt för människan nu. Alla djur och deras arts högre ande som lär oss om livet. Vi lyssnar nu moder jord. Du har kallat oss för att vakna upp. Vi är ju bara en av alla arter på denna jord. Du skapar kaos nu för att människan ska se och för att skapelsen ska ta nya steg i en ny riktning. Låt oss stå stadigt och djupt grundade, låt oss finna nya vägar nu så att vi kan bli ett med dig älskade moder jord. Så att vi kan återta vårt ursprung, varje enskild människa på denna jord. Så att vi kan få kontakt med våra rötter igen oavsett varifrån vi kommer och vem vi är. Mångfalden behövs verkligen på denna jord nu. Låt oss lyssna på dig moder jord när du delar moders kraften med oss på ett helt annat sätt så att vi kan ta vårt ansvar. Moder jord, vi har tillit till det som du nu kommer att visa oss. Vi lyssnar och kommer att lyssna i varje litet, litet steg som vi tar, till alla och envar av oss ser. Den tillit som vi alla söker finns hos dig och vi behöver öppna våra hjärtan nu för dig. Du kan guida oss så att vi börjar att lita på andra människor igen, så att vi vaknar upp och tar emot den kärlek som väntar på oss och som alltid funnits där. Kärleken till oss själva så att vi kan få komma till ro finner vi hos dig älskade moder jord. När vi lyssnar på dig så öppnas vårt eget hjärta och vi ser sanningen bortom allt vi gömt oss för. Det är först då vi öppnar oss för tacksamhet och kan ta emot det som gudomligheten håller för oss.
Kan vi lita på andra människor
En annan människa frågande mig en gång: kan jag lita på människor? Jag gick länge med denna fråga i mitt hjärta och det öppnade än mer av den jag är i mig. Svaret som kom var: ja, det kan du. Jag var i det läget väldigt noga med att vara i mitt hjärta när jag svarade för jag förstod att frågan var riktad till mig. Jag fick direkt en följdfråga: hur vet du det? Mitt svar var enkelt: för jag litar på mig. Allt som händer mig har jag skapat. Det finns ingen annan väg för mig. Ta till exempel det svåraste för människor att uthärda när någon lämnar oss eller om vi lämnar någon. Det innebär att vi lämnar något inom oss. Stannar vi med det i stället för att bli sårade eller bli rädda att såra andra så kan vi lita på andra människor. De visar oss bara vägen in i oss själva. Stannar vi då med vad som händer utifrån vad vi lämnar i oss så kan vi så småningom se vilken gåva lämnandet var.
Kanske fick just denna händelse oss att lämna vår djupt liggande känsla av att inte vilja leva, vår djupt liggande känsla av att vara värdelös eller vår djupt liggande känsla av att oro för allt som sker i livet i förhållande till pengar, hälsa och kärlek. Där har ju alla människor sina neuroser. När vi tar oss igenom det vet vi att vi är på vår väg. Det är just det som vi behöver möta och ta oss igenom i oss själva för att bli fria och känna tillit. För mig var vägen först till det gudomligt obeskrivbara och till moder jord kärna innan jag kunde knyta an till människan på ett autentiskt sätt.
Jag talade ju om mig och min resa. Det skulle senare i vår relation visa sig att det också var denna människa jag talade om och hennes rädslor; Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd för att ha ett värde, rädd för att vara frisk, rädd för att ha pengar och rädd för bli älskad. Vi kom tillsammans att hålla denna rädsla tydlig både hon och jag samtidigt som något nytt började ta plats. Rädslan puttades inte bort men den tog inte över. Jag lät mig inte heller dras med in i min egen eller denna människas historia. Då blev rädslan ren. Inte heller hon kunde längre gömma sig bakom något.
När vi tittade närmare på rädslan sade hon en dag: jag som har varit så rädd för rädslan känner nu att jag kan hålla den i mina händer som en skär liten fågelunge. Den bilden hade hon med sig under lång tid. Den hjälpte henne att hålla rädslan utanför sig själv för att se på den så att den inte skulle ta över hela hennes kropp. I det hade hon haft två strategier: att stänga av den och att låta den ta över. Det visade sig att detta mönster också fanns med alla hennes känslor så också kärleken: att stänga av den eller låta den ta över. Kanske säger du nu men låt den då ta över. Inte alls, det skulle bara innebära att denna människa blev överväldigad och traumatiserad av för mycket kärlek.
Av denna människa lärde jag mig att titrera kärlek för att kunna ta emot den. Det är aldrig någon slump i vem vi möter i livet. Jag lärde mig också att se att kärleken är oändlig och att jag inte behöver ta in allt med en gång. Jag är djupt tacksam att just denna person kom i min väg. Idag vet jag också att jag inte kan ge kärlek om jag inte kan ta emot den. För mig blev det så tydligt efter mitt uppvaknande och möte med den universella kärleken. Den öppnade min kärlek till mig själv och från den kunde jag både älska och tillåta mig att bli älskad.
Vi möttes hon och jag på en utbildning i Somatic Experiencing och där började vi att ställa frågor till varandra. Det är nog den viktigaste tiden i mitt liv eftersom jag där och då var totalt närvarande i allt som öppnades. Ingenting var förbjudet. Där och då lossnade mina svåraste trauman i kroppen. Idag vet jag att det inte är händelsen i sig som skapar trauma. Det är vårt sätt att hantera en händelse som skapar trauma. Så är det ännu. När ingenting är förbjudet och vi låter det kännas lossnar traumat. Det som händer det händer. Vi stödde varandra under dessa tre år som vi gick utbildningen och när den var färdiga var vi också färdiga med varandra. Vi lämnade varandra. Vårt gemensamma sår, rädslan för kärleken hade nu öppnat för kärleken i sin renaste form. För mig var detta livsavgörande eftersom det först i denna utbildning som jag också började att lita på min kropps helande. När kroppen tar över, tar också universum över och helar vår kropp. Vi kan inte hela oss utan kroppen. När kärleken till denna vår kropp tar över tar också den universella kärleken över. Vi har valt just denna kropp i detta liv. Utan en kropp kan inte själen ge avtryck. Själen har mycket att lära i detta liv så vår kropp får vara med om mycket. Ja, vi kan välja att se det så om vi vågar vara i ingenmansland, där ingenting finns för att nästa steg på vår resa ska öppna sig.
Det är nu femton år sedan vi möttes och mycket har hänt. Just nu i mitt liv lär jag mig ännu en gång att gå på ett helt annat sätt. Det påverkar hela mitt liv i varje rörelse som jag tar. För mig är det livsviktigt att ha en fot i marken när jag lyfter den andra. I det är jag alltid i kontakt med moder jord på ett mycket djupt plan. Jag kan verkligen inte springa för då är ju båda fötterna i lyften samtidigt en stund.
Vi människor möter nu moders kraftens nya form. Den är ren. En sak vet vi och det är att vi alla kommer från moderns livmoder. Det berör på ett mycket djupt plan mitt djupaste hjärta. Det har jag aldrig glömt och det har jag inte gömt. När jag också förstod att jag kommer från moder jord öppnades mitt hjärta för hennes livmoder. Det öppnade mig också för min egen moder i sitt ursprung och för alla mödrar på denna jord. Att dessutom fått bära i livmodern själv har varit det vackraste jag varit med om. Den erfarenheten innebär att jag bär från den platsen i mig när jag sår. En del klarar sig och annat inte. Jag sår allt mindre men jag vårdar det som ett litet barn.
Nu skiftar allt
Det är inte alls svårt längre att vara alldeles stilla och jag får hjälp på traven att öppna mitt hjärta för den stillhet som tystnaden bär. Den dag jag lärde mig att bära allt synligt framför mig kom det jag bar till liv. Idag kan jag se att det var därför jag gick i terapi och därför som jag under tjugo år verkade som terapeut. Psykosyntesen öppnade mig för allt som väntade som skulle komma att vara min potential. Inte lät jag det gamla bara tona ut. Jag tog mig igenom varje liten pusselbit i det som var jag och hämtade hem min potential också ur denna resa. Längre och längre in och längre och längre ut gick resan. Tills allt därinne och därute förenades. Det var då jag fick allt fler upplevelser om att vi alla är ett. De hade jag tidigare trott bara varit uppenbarelser på min väg men nu var de där hela tiden. Därför blev ingenting svårt av det som jag mötte på min väg. Jag bar det för en stund för att se dess kära i vilken det gudomliga alltid visade sig. När vi väl förstår att vi väljer våra föräldrar för att själen ska lära sig i detta liv så förstår vi också att allt vi möter också är för att själen ska lära sig. Att allt skulle vara i harmoni hela tiden är bara en illusion. Också den mest upplysta människa möter utmaningar på sin väg för att växa. För mig handlar utmaningen om att möta kärleken i det som sker utan att värdera eller döma. Jag bär det synligt framför mig så att det som vill komma till liv kommer till liv. Identity Oriented Psychotrauma lärde mig att den intention jag ofta hade i livet aldrig var samma som den intention som lades i mina händer. Sakta kunde jag släppa den intention som jag hade och ta emot den som växte ur mina händer. Visst är det vackert. Där mitt i det som jag bar i händerna synligt började då alltid en ljusstrimma visa sig och det blev till slut så att jag bar en ljusboll. Sakta kunde jag lägga in ljusbollen i mitt hjärta och från den dagen löstes allt upp som jag burit i mina händer. Då kunde jag också se så tydligt vad allt handlat om. Inte alltid, men för det mesta hade jag hittat ett nytt språk för det som hände. Från den tiden öppnades mitt hjärta för det som många skulle komma att kalla ett abstrakt språk eftersom det också var symboliskt. För mig är detta så konkret. Varje händelse är en öppning för själen att växa. Jag möter då denna händelse i tacksamhet inte som att det vore ett problem. I det har jag ingen intention utan tar jag emot den intention som kommer och följer den. Allt sker förkroppsligat när det är färdigt. Så var det också med Reconstructive som inte bara tog in detta liv utan alla liv som vi levt före detta liv samt alla liv som levts före oss i detta liv genom våra förfäder. Jag lärde mig om hur kroppen tog över och helade oss i den intention som väntade på oss. Det som ville visa sig visade sig. Idag sker allt detta för mig i varje litet steg jag tar. Inga metoder i världen kan stödja mig på den resan.
När jag väl befinner mig i det som vill visa sig följer jag bara med det som vill visa sig. Det kan skapa förändring i ett enda ögonblick och det kan ta månader innan något nytt öppnas. Jag litar på att min själ tar emot det som den ska växa i varje stund. Jag hade nog aldrig kunnat öppna för denna min resa utan Somatic Experiencing som verkligen handlar om att kroppen tar över och helar oss. Som du ser har flera olika metoder stött mig på min resa tills den dag jag var fri. Själv skapade jag också olika metoder för att stödja andra såsom Traumahology, Space in between och Totality från min själs lärande. Så kom då den dag när inga metoder kunde stödja mig längre.
Jag var tvungen att lära mig i varje lite steg jag hade och det skedde alltid på olika sätt. Det var som om jag översköljdes med det som skulle kunna bli metoder men jag stannade inte där. Jag bara visste att om jag gjorde detta skulle jag missa nästa lärande. Det svåraste av allt var att jag inte kunde förklara min förändring. Släppte det och lät andra se vad de ville se i det som är jag. För det krävs ingen förklaring.
Nu är jag återigen på en plats där jag håller något i mina händer. Det är som att cirkeln är sluten så att jag kan ära allt jag lärt mig de sista trettio åren av mitt liv. Jag håller tystnaden. Den är så vacker och stilla. Jag grundar mig alltmer var dag för att kunna stå stadigt i det som vill öppna sig. Den får mig att dra mig undan på ett mycket välgörande sätt. Den får mig att gå väldigt sakta och med total närvaro i varje steg som jag tar. Jag som inte var särskilt snäll mot min kropp tidigt i mitt liv vårdar den nu ömt. Allt är skirt precis som naturen just nu. Allt öppnar sig mycket sakta som när en blomma slår ut alldeles tyst och stilla. Den blomman slår inte på stora trumman, den är bara där så vackert.
Moder jord är med mig var dag och allt är så tydligt vad moders kraften egentligen handlar om. Den kraften föds vi med, det är vår gåva till livet just i denna tid just nu. Vi får så mycket kraft som vi behöver för att ta oss igenom det vi är här för att lära. För det behövs tillit, kanske än mer idag än någonsin förr. Om vi lyssnar på moder jords kärna så öppnar hon vårt hjärta varje dag. Hennes energifält förändras nu precis som varje människas energifält. Moder jord så kraftfull och välgörande visar vägen. Att klara av det vi ska klara av öppnar oss för en kraft som inte alls handlar om styrka utan snarare om ett hållande i våra händer. Inte att vi bär för andra och inte heller försöker att hjälpa dem. Nej den kraften handlar om att ta emot det ljus som vi kan håller i händerna. Det ljuset kommer i överflöd och börjar till slut att rinna ur våra händer som en källa som aldrig tar slut. Det är så vackert när vi ser våra händer som en spegelbild av våra hjärtan. Det är ju i våra hjärtan ljuset svämmar över, bubblande som i en källa. Det kan vi se väldigt tydligt när vi håller vårt hjärta i våra händer. Allt handlar om tillit så mycket lättare när vi ser att moders kraften kommer från våra hjärtan. Den fick med oss i livmodern som om du vill en livboj, så att vi skulle kunna bli den vi är.
Jag har full tillit
….till mig själv
Jag har fullt tillit till mig själv när jag ärar den jag är i mitt ursprung som verkligen inte varit jag tidigt i mitt liv. Men då och då har detta ursprung pyst ut i olika situationer. Ursprunget är den kraft som jag kom med till detta liv långt före alla trauman. Jag har låtit det ursprunget pysa ut på samma sätt som jag lät det svåra i mig pysa. Idag vet jag att om jag släppt ut allt som är jag i mitt ursprung hade jag blivit traumatiserad precis som jag blivit traumatiserad om jag släppt ut allt det svåra för fort. Den resan är parallell. Jag hittade en väg att få låta båda pysa ut sakta, sakta eftersom min väg var sakta, sakta. Det har jag inte förstått förrän nu: att jag hela tiden gått på min väg som är sakta, sakta. Den vägen skulle min själ lära sig i detta liv. Detta har jag skapat i detta liv och gör i varje steg jag tar nu. Jag har lärt mig att gå igen nu på ett helt annat sätt. Vet inte hur många gånger jag lärt mig nya sätt att gå precis som när ett litet barn lär sig att gå. Då lär hon sig att ha kroppen med annars ramlar hon ju. Visst är det vackert. Vi människor tror så mycket och egentligen går vi redan på den väg som vi ska gå. Jag som var ”en doer” och också blev brukad i detta har nu landat. Tilliten till mig själv, min själ är både bottenlöst och oändligt. Allt är på detta sätt också fritt. Jag är fri. I det är jag beredd att möta alla de utmaningar som vill visa sig nu.
….till universum och moder jord
Denna resa hade nog inte varit möjlig för mig utan tilliten till universum och moder jord. Under många år nu har jag varit i kontakt med moder jords kärna som visat mig vägen till moders kraften. Den kraften har integrerats än mer i min kropp. Från henne har jag också lärt mig att om jag dör kommer jag alltid till en ny form. Den tilliten är en urkraft som får oss att leva det vi är här för att leva. Inte behöver vi berätta det för någon, vi behöver bara leva det. Det är först nu vi mycket medvetet kan ta emot universum och de energier som vi ska bära för en stund. Allt är bara en stund. En stund har ingen tid, den är universell. Men vi vet att förr eller senare ska vi ta emot en annan energi. Allt som sker i världen är inget problem, det är bara energier som är här för att visa oss något. När vi ser kommer en annan energi.
…till andra människor
Idag har jag också full tillit till andra människor. Hur är det möjligt? Jo, för mig blev det först möjligt när jag litade på mig, moder jord och universum. Det andra som var viktigt var att jag lärt mig att se bortom andra människor ego och att se när mitt ego går i gång. Mitt kan jag lugna nu och jag ser det direkt men andras kan jag inte göra något med mer än att stanna med det jag ser. Jag lämnar deras ego till deras ansvar och stannar med det som är bortom. Eftersom jag inte längre arbetar som terapeut och med grupper där vi transformeras med stöd av energi kan jag bara stanna bortom. När egot kommer ser jag bara och gör ingenting. Är det en människa som jag vet kommer att se sina 
projektioner är det lättare. Då väntar jag bara och låter det ljus ta plats som kommer med det stora skapandet. Med dem som projicerar allt på mig väljer jag att ge tre chanser och sedan går jag. Ofta har de då redan gått så jag behöver inte gå. Det var så jag gjorde med den sista gruppen som jag samlade. De tog emot den energi som var för dem men tyvärr kom så också egot hos alla så också mig. Jag visste då bara att om jag stannar i denna grupp kommer jag att förlora moders kraften. Alla våra egon kommer att ta över. Jag lämnade. Det var mitt sätt att begränsa mig. Efteråt så har jag haft kontakt med alla och det är lugnt. Mycket av mitt liv nu handlar om att begränsa mig så att jag kan hålla moders kraften på det sätt som de äldre kvinnornas energi lär mig. De viskar till mig och jag följer. Att vara grundad i mig själv och moder jord är livsavgörande. Moders kraften mötte jag på ett helt nytt sätt vid den röda jorden i Värmland förra sommaren. Det skedde just genom dessa äldre kvinnor som jag kallar Life wisperer.
När jag nu ser dem som jag lämnade så ser jag embryon av moders kraften hos dem alla. I djup tillförsikt så vet jag bara att den kraften kommer att ta än mer plats i dem. Jag vet också i vilket ögonblick den tog plats i dem. Ett vackert ljus i rött tog plats i det rum vi var och alla tog emot eftersom de samtidigt sände. Också med en grupp till som träffades för att öppna för en ny begynnelse har vi fått uppleva mötet med det röda ljuset. Det lyser som eldsflammor och är mycket koncentrerat. Att komma dit var ett intensivt arbete under två helger. När väl dessa människor också insett att de behöver ta en paus från sig själva och öppnade en djup inre stillhet så var helt plötsligt detta ljus också där. För mig var det en djup upplevelse som jag inte på något sätt kunde sätta ord på. Tacksamheten är stor.
Denna moders kraft har bara förstärkts under det sista året. Jag har nog aldrig varit så tydlig i mitt liv som jag är nu. Det är först nu jag ser att mötet vid den röda jorden innebar att detta röda ljus tog plats i min kropp. Det ljuset öppnas ur tystnadens rum. Det innebär att jag inte talar mer utan att jag är tyst och sänder. Då kommer det ett mottagande som inte är riktad men som är mycket koncentrerad. Det jag sänder är sylvasst, det är som kärlek i koncentrerad form. Den kärleken är inte heller riktad. Den bara är. För det mesta får jag också del av det mottagande som sker i samma ögonblick som jag sänder. Hur vet jag då att jag ska sända? Att sända börjar ofta med en händelse som skapas av moder jord. Med den händelsen får jag också budskap om hur jag ska sända. Så kommer all energi som vi ska ta emot. Så var det med moders kraften. Det är först nu ett år senare som jag kan se att det var just det som hände vid den röda jorden i Värmland.
Sändare och mottagare i samma ögonblick
Vad innebär det då att vara sändare och mottagare i samma ögonblick? För mig har det alltid varit lättare att möta detta med djuren. Kanske för att de inte har något ego som står i vägen. När jag känner att de pratar med mig vet jag samtidigt att de vet vad jag tänker. Ingenting går att dölja även om jag vill det. När de ser att jag är på ett sätt och försöker vara på ett annat sätt går de bara. Du kan jag ju inte vara sändare och inte heller ta emot. Ja, så är det ju egentligen med allt levande. Det är bara med oss människor som det är svårt att nå i en sändare och mottagande situation då vi har ett ego som tolkar, värderar och vill kontrollera allt. Det är detta egon som inte litar på oss själva, moder jord och universum samt andra människor.
Just i detta ögonblick som jag skriver detta säger min hund från ett annat rum. Kom igen nu! Vilket budskap och jag vet inte vad det betyder. Stannar med det och ser att det handlar om att jag vilat nog nu och behöver göra mig redo att sända och ta emot. Det kan vara allt möjligt som jag ska sända och ta emot i samma ögonblick. När det kommer att ske veta jag ej men jag gör mig redo nu. Ordet nu får det att vibrera i hela min kropp och mitt hjärta börjar att slå tydligare. Här sätter jag punkt i detta skrivande och kommer tillbaka när allt har skett. Älskar dessa resor av skapande.
Några dagar senare….
Ja, jag kommer igen nu i mitt nya liv. Just nu känns det som att en sengångare tar mig i handen med sin vassa klor leder mig igenom ett vattenfall. Allt går mycket långsamt som i ultrarapid och jag renas av allt vatten. Varför detta möte? Jag är så förundrad att se vad som vill visa sig i detta mitt nya liv. Detta känns som att jag sista gången skriver blogg på det sätt som jag gör nu. Det ingår inte i mitt nya liv. Inte heller kommer jag att bjuda in till några som helst aktiviteter framöver. Åtminstone tills jag vet vad det nya livet innebär. Det är inte jag som bjuder in längre och det behöver jag ta på allvar. Sent i livet kommer tystnaden till mitt medvetande varje dag. Även om jag träffar andra människor så är det helt tyst. Det är jag som är tyst så att den berättelse som är på väg hittar sin kanal. Det inte längre min berättelse och jag vet inget om den som kommer. Jag sänder mycket koncentrerat. Det betyder inte att jag pratar utan det som 
öppnas ur min mun är en öppning till berättelsen. För mig är det dags att sluta med allt och bara vara. I varandet sker så mycket mer än i görandet. Det är ett annat sätt att göra genom att vara tillgänglig. Kanske ställer jag bara en fråga och sedan är jag tyst. Kanske talar jag om mig på ett sätt som gör att förvirring skapas. Inte vet jag för ofta sker det bara och efteråt undrar jag vad som skedde. Det finns aldrig en tanke närvarande i det som sker. Jag försöker inte ens att få veta.
Varandet innehåller inte aktiviteter bara att bli använd, nu varje dag. Förr var det jag som bjöd in till tillfällen då jag blev använd. Idag bjuder universum in till dessa tillfällen. Det jag skriver om nu har blivit så mycket tydligare när jag inte kan något längre som jag kunnat förut och när jag inte försöker något. Allt började för sju år sedan och idag ser jag vad dessa sju år inneburit. Jag har skrivit om dem förr så jag lämnar det därhän. Det enda jag vill säga nu att jag har gått på min väg än tydligare, den väg som alltid varit min väg: Tystnadens väg. När jag översköljs av allt som kommer i den spirituella världen ler jag bara och vet att det inte är min väg. Sociala media har fullkomligt invaderat oss med olika lösning för att öppna medvetandet. Ett uppvaknade är nära nu, ingen kan undgå detta. Vi snurrar allt snabbare och människan utmaning är att hålla sig grundad i allt som sker, inte bara det andliga utan också allt som sker ur människans överlevnadsstrategier i vilket hon är totalt omedveten. Utan att förstå det alltid så blir vi människor indragna i kollektiva överlevnadsstrategier. Grundandet är grunden nu för att vi ska kunna se vad som egentligen pågår.
Du stora liv, alla våras liv vi lyssnar nu. Människan har precis som djuren och allt levande en större ande som rör runt just nu. Du stora liv, allas våra liv, vi lyssnar nu. Att bli ett med moder jord är vägen för att kunna öppna denna ande i oss. Utan att förstå det talar alla arters olika andar nu med människans ande, hon en av alla arter. Ja, se den proportionen älskade du. Om alla arter har en större ande så är människan bara en av alla dessa arter. Varje djurart har en ande. Oj oj oj så stora vi gjort oss med den gåva som just vi har som människa. Vi är ju bara en liten prick på moder jord, en prick av alla olika prickar. Vårt problem är att vi inte vill se oss som ett vi människor. Men å andra sidan så är också det vår gåva. Vi har en hjärna som kan omvandlas om vi lär oss av hur djuren samskapar mellan olika arter. Inte ur Darwins teori utan mellan andevärlden. Där sker mirakel just nu också med oss som en av alla arter. Allt är samskapande. För att ta det till människan största rädsla. VI VET NÄR VI SKA DÖ FÖR ATT ÖPPNA FÖR ANDRA.
Detta får bli mina slutord som jag kanaliserar genom att skriva blogg. Vad som kommer att hända nu vet jag ej. Jag är djupt tacksam för hela mitt liv och allt jag lärt mig i denna min kropp. Glädjen är stor och kommer nu på ett helt annat sätt än förut. Från djupet av mitt hjärta ser jag mina barn kärlek och tacksamhet till livet och den sanning som de alla tre lever nu. Jag bugar för dem och för mig på vår fortsatta resa tillsammans. Det är ingen slump att just de skulle komma att välja mig till sin mamma. Jag bugar också för deras pappa som är min äldsta bästa vän i livet, för att använda hans ord. Djupt tacksam att jag mötte just honom för att få tre helt underbara barn. Det gör mig så lycklig. Jag ser också mina vänners vägar och de min. Det är ingen slump att just de är i mitt liv just nu. Jag bugar för dem och för mig på vår fortsatta resa tillsammans. Jag ser alla andra människor som jag mött i mitt 68-åriga liv under kortare och längre perioder. De har alla satt avtryck i mitt liv på olika sätt och jag hos dem. Jag är djupt tacksam för det vad det än har varit. Jag bugar också för dem. Alla djuren sedan barnsben har jag också med mig så också naturen och allt liv där, både det som är synligt och osynligt. Just i detta ögonblick kommer Amigo till mig, min älskade häst som jag hade i Falun. Ja, vi var verkligen vänner. Han höll mig när ingen annan gjorde det och när jag inte förmådde göra det själv. Jag har fortfarande hans stamtavla i mitt hjärta: Amigo 1956, Tokajer – Mecenat. (En tokaj är en släktingen till drakar som har en helande effekt och en mecenat är en som främjar och gynnar andra). Ingen slump så säg! Så kommer Ronja till mig som också guidade mig till Vera. Ronjas namn hon fick av Kenneln var ”Lonely heart” och det var verkligen hennes resa tillsammans med mig. När jag skriver detta ser jag hur hon nickar och säger: Ser du nu, kom igen nu. Då förstår jag att det också är hennes ord till mig. KOM IGEN NU! Öppnar mina ögon och där står Vera och nickar till mig. Jag faller i gapskratt och kan inte sluta skratta. Jag ser ju att Veras namn som hon fått av kenneln är ”Grace” och det är mitt i prick både för henne och mig. NÅD OCH SKÖNHET KAN DET VARA BÄTTRE. Ja, det är aldrig en slump vem man möter.
JAG ÄR DJUPT LYCKLIG ATT SE ATT JAG I HELA MITT LIV LEVT MIN LIVSVÄG UTAN ETT FÖRSTÅ DET. NU LEVER JAG DEN VAR STUND. DET ÄR I MINA LIVSBROTT VÄGEN VARIT OCH INTE ALLTID DÄREMELLAN. I DESSA BROTT ÄR JAG SÅ STILLA, LÅNGSAM OCH ALLDELES TYST. PRECIS SOM JAG ÄR HELA TIDEN NU. INGEN SOM FÖLJT MIG TIDIGT I LIVET SKULLE TRO MIG I DET EFTERSOM JAG HAR UPPFATTATS SOM SNABB. MEN LIVSVÄGEN HAR HELA TIDEN FUNNITS DÄR. DET TOG MIG ÅR ATT SLÄPPA IN MINA BARNS FAR. DET TOG MIG ÅR ATT SLÄPPA DEN KÄRLEKEN VI HADE SÅ ATT EN NY SKULLE ÖPPNAS. DET TOG MIG ÅR INNAN JAG SA UPP MIG. DET TOG MIG ÅR INNAN JAG BÖRJADE PSYKOSYNTESEN EFTER EN FÖRSTA MÖTE MED DEN. DET TOG MIG ÅR ATT SLUTA JOBBA SOM TERAPEUT. DET TOG MIG ÅR ATT BESTÄMMA MIG ATT SLÄPPA TAGET OM ENERGIARBETEN. DET TOG MIG ÅR ATT TILLÅTA MIG ATT KÄNNA SOM JAG KÄNNER OCH ÄRA MIN RELATION TILL MIN MAMMA. UNDRAR HUR LÄNGE DET SKA TA INNAN JAG VET VAD JAG SKA TA FÖR LIVSBESLUT MED DET GULA HUSET? SVARET KOMMER DIREKT I MIG: INGENTING OCH I DET HAR JAG INGET ANNAT VAL. OM JAG FÖRSÖKER NÅGOT JUST NU SÅ VET JAG ATT DET ÄR EGOT. DET ÄR INTE HUSET I SIG DETTA VAL HANDLAR OM. DET BESLUTET TOG JAG REDAN FÖR ETT ÅR SEDAN MEN DET ÄR FÖRST NU JAG SER DET SÅ TYDLIGT. UNDRAR HUR LÄNGRE DET SKA TA INNAN JAG TAR LIVSBESLUT OM HUR DET ÄR ATT ÅLDRAS FÖR MIG? NU SKRATTAR JAG VERKLIGEN. JAG HAR REDAN GJORT DET VALET UR ATT JAG INTE HAR HAFT NÅGOT ANNAT VAL. JAG LEVER DET NU. DET BESLUTET TOG JAG FÖR TVÅ ÅR SEDAN NÄR JAG MÖTTE ETT AV MINA TIDIGARE LIV. DET ÄR FÖRST NU SOM JAG SER HUR JAG HAFT DET OCH VEM SOM ÄR JAG UNDER HELA MITT LIV PÅ MIN LIVSVÄG. JAG VET JU NÄR JAG ÄR DÄR I MINA VAL FÖR DÅ HAR JAG BARA ETT VAL I DEN TYSTNAD SOM ÖPPNAR SIG. IDAG LEVER JAG I SYNKRONICITET MED ALLT SOM ÄR JAG PÅ DEN LIVSVÄG SOM ALLTID VARIT JAG. DJUPT TACKSAM!
VID VARJE LIVSBROTT HAR ALLT VARIT STILLA OCH JAG HAR VETAT HELA TIDEN. MEN JAG FÖLJDE INTE ALLTID DEN FÖRSTA IMPULSEN. TACK OCH LOV FÖR I DEN TID SOM FÖLJDE EFTER DEN VETSKAPEN UTVECKLADES MIN SJÄL. JAG LÄRDE MIG DET SOM JAG SKULLE LÄRA MIG FÖR ATT GÖRA DETTA VAL. JAG HAR HELLER INTE FÅTT GUIDNING DÅ DET HAR VARIT ALLDELES TYST. ENERGIN HAR TAGIT TAG I MIG TILLS DET INTE FUNNITS NÅGON ANNAN VÄG ÄN ETT BROTT. DET BROTTET KAN AV MÅNGA HA UPPFATTATS SÅ OLIKA BEROENDE PÅ VEM JUST DE ÄR. DET HAR ALLTID HÄNT MYCKET HOS MIG. FÖRSTA GÅNGEN JAG FÖRSTOD ATT DET VAR MIN SJÄL SÅ VISKADE JAG OCH JAG PRATADE LÅNGT NED FRÅN MAGEN. DET ÄR MIN RÖST. BROTTEN ÄR MIN LIVSVÄG. NU EFTER 68 ÅR SER JAG DEN. I DETTA NU HAR JAG JUST GJORT ETT BROTT IGEN: ATT SLUTA SKRIVA BLOGG PÅ DET SÄTT JAG GÖR OCH ATT SLUTA HA AKTIVITETER SOM JAG BJUDER IN TILL DÄR JAG SKA GÖRA. JAG SKRATTAR OCH LER. JAG HAR JU ALLTID LEVT MIN LIVSVÄG MEN SKILLNADEN NU ÄR ATT JAG LEVER DEN VARJE DAG. JAG TAR INGA BESLUT FÖRRÄN DET BARA FINNS ETT ENDA VAL, NÄR JAG INTE HAR NÅGOT VAL LÄNGRE. ALLT ANNAT ÄR BARA ENERGI. DEN SJÄTTE VÄGEN FINNS BORTOM ENERGIN. DJUPT TACKSAM SER JAG DET I MITT LIV. UNDRAR HUR LIVET SKA BLI NU.
Tack, tack, tack…miljoner, biljoner tack….
