Älskade människa som har gåvan att ändra allt i ditt liv. När du går till den punkt där allt började och gör något som är helt annorlunda ändras allt i det liv som du redan levt och öppnar för det som du har kvar att leva. När det sker i ett fysiskt liv kan du för en stund se båda liven, men sedan försvinner sakta ditt gamla liv in i det omedvetna landskap och det nya livet är bara där. För att kunna lämna det gamla livet och verkligen gå in i det nya behöver du göra färdigt. När vi gör färdigt är det gamla livet en plattform för det nya. Den processen sker här och nu. Vi kan aldrig gå tillbaka i tiden bara öppna för nya dimensioner när allt är annorlunda. Och hör och häpna då öppnas något nytt i det gamla. Tack vare det gamlas innehåll kan något nytt öppnas. För att förstå detta behöver vi inse att allt är med från början i vårt livskontrakt. Det innebär att både våra gåvor och överlevnadsstrategier är där från början. En del av oss har ett kontrakt som innebär att vi ska leva flera liv i detta liv, andra lever bara ett liv i detta liv. Detta förstår vi inte förrän vi öppnat för fler liv. Att leva många liv innebär att de gamla dör och de nya öppnas. Det ändrar allting.

Att leva många liv kräver mycket mod då varje nytt liv gör att vi förlorar fotfästet för en stund. I det ögonblicket står vi bara i kontakt med vår ande, vårt ursprung och vår kärna. Vågar vi inte så dör vi in i det gamla igen, men på ett helt nytt sätt. Det behöver alltså inte vara ett problem bara en möjlighet för att senare kunna öppna för det nya liv som väntar. Kanske är det något som vi ännu behöver göra helt. När vi öppnar för ett nytt liv är denna mer eller mindre medveten. För en del människor innebär det att de bara efteråt kan se att de har förändrats. För andra är detta mycket tydlig och medveten. För dem är det en genomgripande process som de kan följa i varje steg även om de inte har en aning om vad som kommer att öppnas. Det viktigaste är att vi inte ifrågasätter det gamla livet. Dömer vi det livet förlorar vi också det nya livet. När vi ser på vårt gamla liv från andra dimensioner (både jordliga och andliga) kan det tona bort och öppna oss för det nya. Denna process kommer att gå allt snabbare om vi förenas med allt som vi möter när vi gör färdigt. Det öppnar vår förmåga att till slut förenas med moder jord. Då ärar vi också detta vårt gamla liv vad det än ha må ha varit. Varje liv tar oss allt närmare sanningen för vilken människan är här i detta liv. Vi kommer nog aldrig få se den sanningen så länge vi lever detta jordeliv men vi fortsätter ändå att vandra den vägen. De människor som lärt sig att inte ha mål i livet har lättare i denna process, lättare att bli guidad till något som de aldrig kommer att få se. Den guidningen ändrar sig hela tiden. Det som gällde igår gäller inte idag. Min erfarenhet är att varje nytt liv som vi öppnar för innebär att vi expanderar våra lärdomar i vår själs fält så att egot och själen kan bli samma och förenas med sin kärna just i det livet. Detta är en oändlig process men varje gång det sker gör vi oss tillgängliga i det som skapas i skapelsen. Människan kan inte leva utan en personlighet, men hon kan förändras och öppna för en ny personlighet många gånger.

Denna blogg handlar om min resa igenom flera liv i detta liv. Varje gång är mycket omvälvande och öppnar mig sakta att lära mig gå igen. Då drar jag mig undan och stannar bara med mig för att bara vara, precis som en mor gör tillsammans med sitt spädbarn. Inte på något sätt är jag ute i världen. När jag så går ut igen är det mycket långsamt. Jag beskriver i denna blogg några av mina erfarenheter i en alltmer medveten process. Allt handlar om överlevnad för människan. Det är först när vi stannar på den platsen och omfamnar allt av överlevnad kan vi få ögonblick av varande att ta alltmer plats. Det är verkligen inte det lättaste för människan just nu då vi också försöker göra varandet till överlevnad. I det skapar vi illusioner om att bara vi är i nuet så är allt frid eller bara vi är i kärlek så är allt gott. När vi gör så har direkt skapat överlevnad. Ögonblicken av varande kommer när vi minst anar det och det är inget vi kan prestera fram eller överföra till andra. Att inkludera att vi behöver överleva är det viktigaste i denna process. Å andra sidan när ska dö och kommit till frid i att så kommer att ske behöver vi ingen överlevnad. Då överlämnar vi oss till det som ska ske. Det är därför människor som ska dö eller är nära att dö förändras på djupet. Ja, om de inte kämpar emot.

Jag har varit nära döden flera gånger och det är då jag varit närmast mig själv. Den erfarenheten har tagit mig till min ursprungsenergi och idag är jag på den platsen alltmer i mitt liv. Hur länge jag än är i överlevnad kommer alltid tillbaka till platsen som jag mötte för första gången som vuxen igen i en nära- döden-upplevelse. Den är väl integrerad och jag vet att jag inte behöver dö för att komma till den platsen. I slutet av bloggen får du läsa om hur jag lärt mig att lämna min själ på tre olika sätt genom livet. Det sista som öppnats är att mycket medvetet gå in i den tunnel jag känner så väl från mina övergångar i livet. I det överlämnar jag mig till det som ska ske. Det är aldrig jag som avgör när det är dags och på vilket sätt. Inte heller lämnar jag på något sätt min kropp. Jag är djupt förankrad i min kärna när själen är utanför kroppen men i sitt fält. I detta fält finns många versioner av denna själ som öppnar en oändlig resa av lärande för att komma allt närmare det ursprung som är lika gammalt som vår själs resa. Min fråga jag alltid burit mig som jag idag också lämnar är: kommer jag någonsin att nå mitt ursprung och bli färdig med min överlevnadsstruktur. Den frågan har inget svar. Det enda jag vet idag är när jag är i min ursprungsenergi men vad ursprunget är vet jag inget om. Jag möter detta ursprung som ett ljus med en väldigt dov energi och röst. Ibland kallar jag det min ande men jag har ingen aning om att det är det. Ibland kallar jag det min kärna och då kan jag känna den, men det kanske bara handlar om detta jordeliv. Det andra jag vet är att jag kommer att fortsätta att lära mig om att vara människa. Jag kommer i det alltid ha överlevnadsstrategier. Det går inte att nå ut utan att ha strategier. Det går inte att leva utan att ha strategier. Varje val är en strategi. Att vänta är en strategi, att inte göra någonting är en strategi. Om vi väljer bort allt vad strategier är väljer vi också bort allt vad identitet/personlighet är.

Mot denna bakgrund är svaret enkelt. Det är en oändlig process som också gör mig tacksam till allt som händer i livet och särskilt det svåra. Det får mig att stanna upp och öppna än mer. Det är väldigt befriande att inte veta och bara följa. Att jag är hållen av något större och min inre röst gör mig lycksalig. Det är mycket befriande. På samma sätt är det när jag tar mig genom nya lager med olika människor och grupper, särskilt min familj. I det finns alltid strategier och därmed överlevnad. Men ju mer vi genomlever desto mer lämnar vi de gamla strategierna för att kunna öppna för nya. Att lära sig att leva i nuet är också en strategi.

Min inre rösten som alltid kommer när jag minst anar låter alltid samma och ibland har jag förstått att den representerar moder jord, min själsgrupp, mina guider, döda, folk och varelser i andra dimensioner men också ren energi osv. Det spelar egentligen ingen roll vad det är och ibland får jag veta och lär mig alltmer i det. Här om morgon när jag vaknade kom den bara i orden: prinsessan på ärten. För mig är de orden klockrena i vad jag denna dag skulle vara med. Människan vet när hon är äkta eftersom det gör ont och det öppnar för det nya. Gör det inte ont är vi inte äkta. I det behöver vi lära oss att blotta oss och våga vara sårbara. För mig har denna sommar varit att komma än mer till än mer äkthet.

I det ser jag också att människan alltmer öppnar för denna process. Då vet hon också att motståndet är som starkast innan vi tar steget till något annat. Alltmer turbulens öppnas nu i detta vårt land och i hela världen. Kanske kommer just vi i Sverige att gå före. Länge har vi sagt att ljuset kommer från norr men vad vi inte uttalat är att ljuset också attraherar mörker. I det behöver vi skapa platser där vi kan få andas utan att ta in varken det galna eller allt dömande av det galna. Börjar vi att döma det som sker är vi en del av det och kommer åka in i turbulensen som på ytan är så utmanande. Egentligen sker allt för att rena och öppna för en ny skapelseprocess, ett nytt liv för människan och moder jord. När vi själva tagit oss igenom en sådan process av nytt liv vet vi att den också sker kollektivt. Då vet vi från vår egen resa att det som sker är öppningen till ett nytt liv. Om det nya livet vet vi väldigt lite, vi faller in i det livet.

Detta är en blogg på 20 sidor så ta tid på dig om du vill läsa, om du vill läsa.

Att våga är att för en kort stund förlora fotfästet.

Varje gång vi förlorar fotfästet vet vi att detta är en förutsättning för ett nytt liv. Att förlora fotfästet är att släppa fram allt helt naket och osorterat. Det öppnar både det som inte är så vackert och det som är det vackraste vackra. Det enda sättet att låta det gamla gå. Då ändras allt och vi kan öppna för den nya versionen av vår själ. Det är ett annat sätt att beskriva det nya liv som håller på att öppnas. Men först behöver vi ge vår gamla version av vår själ fri i vårt själs fält. Allt vi trott på ändrar form och det vi stått för är inte sant längre.

När livet tar sig igenom det som behöver komma igenom finns det inget kvar som just då behöver förändras. Då återstår bara livet, det liv som öppnar sig i den stillhet som finns i livets kropp. Ett tag kan vi vara med andra och gå in i deras energi men i slutändan fungerar det inte. Vi behöver komma tillbaka till vårt ursprung och den energi som är vår. Det också då människor med liknade energi kommer i vår väg både fysiskt och metafysiskt (i energi). När vi förlorar allt, gör vi ett val i hur vi ska leva vårt liv. Detta kan både ske omedvetet och medvetet. Om vi inte gör det, dör vi in i det gamla.

För min del har det alltid varit ett stora glapp emellan det liv som jag lämnar och det som öppnas. Dessutom har det varit smärtsamt att lämna och öppna något nytt. Denna sommar ändrades allt och jag kunde själv hålla det som jag skulle igenom. Precis som alla andra gånger var det smärtsamt, men denna gång tog inte smärtan mig bort utan jag välkomnade den på ett helt annat sätt när jag gick in i den tunnel som öppnades. Den tunneln har jag alltid gått in i när ett nytt liv öppnats. Inget som jag har lett mig själv in i, nej inte alls. Jag har snarare haft ett motstånd och velat bevara det som varit. Men inte denna gång, nu fanns det inget motstånd utan jag följde bara med, först in i mörkret och sedan till ljuset. Enklast att beskriva detta är från min nära-döden-upplevelse. I varje skifte kan jag också se att något redan öppnat sig sedan lång tid i det nya utan att jag förstår detta. Idag samlar jag dessa erfarenheter som guldkorn in i det nya. När och hur det kommer att ske vet jag ej, inte heller till vad och för vem. Det enda jag vet att jag kan inte möta det nya från mitt gamla sätt att vara.

Vad var då min nära-döden-upplevelsen jag hade 1992. Jag hade blivit lämnad i en relation året innan i min tredje graviditet. Jag brakade ihop och tappade fotfästet totalt. Allt kändes fullkomligt mörkt och mitt motstånd var kompakt. Nu började jag att gå i terapi och sakta visade sig ett annat liv bortom det som jag anpassat mig till. Så kom trafikolyckan och visade mig vägen till vad som var viktigt i livet. När jag insåg att jag tappade kontrollen över bilen hör jag mig skrika NEJ och så tänkte jag hur ska det bli för mina barn. Jag släppet taget då jag visste att jag inget kunde göra. Allt blev mörkt. Så ändras allt och jag hörde fågelkvitter inne i mig, allt blev dovt som att sitta inne i en igloo. Jag gick så in i en tunnel. Väggarna var som om jag skulle gå inne i en blodåder, allt var djupt mänskligt och så blev det ljust och i det ljuset kom en ljusgestalt emot mig. Såg den bara som en gestalt, precis som moln som bildar en oformlig figur. Kände hur någon smekte mig på kinden och så kom den röst som jag senare i mitt liv kom att möta så många gånger. Rösten säger: det är inte dags än men du ska nu föra dina barn hem var du än är i livet; i hemmet, på arbetsplatsen, med vänner etc. I hela ditt liv för du dina barn dit de en gång ska gå. Jag hörde det och det gick in i hela min kropp. Så vaknade jag av att någon krossade en ruta tog mig ut ur bilen som låg på taket. Jag får höra att jag voltat med bilen många gånger utan att själv veta detta. Efteråt förstod jag att mitt möte säkert bara varat några sekunder. Då mindes jag också att denna tunnel hade jag också börjat vandra in i när jag födde mitt första barn. Det var alltså inget nytt. Efter den upplevelsen var ingenting samma i mitt liv och jag ändrade mycket sakta mitt liv. Barnen var nu hela tiden i fokus. För deras och min skull öppnade jag alltmer för att se vem jag egentligen är. Hör orden en dag helt plötsligt: du verkar för dem och för dig själv nu. Jag såg mig om och ingen var där. Just då var jag helt förvirrad. Det skulle komma att ta tio år innan jag började att lyssna på den rösten. Den kom då och då i olika möten men jag slog bara bort den. Men vad jag inte visste då var att jag omedvetet ändå följde den. När jag fick en elakartad cancer hade jag inget annat val än att lyssna.

Mönstret är tydligt: jag slår krokben på mig själv. Mörkret kommer som sedan som övergår i ljus. Jag möter ett uppdrag och inget är samma när jag kommer ut. Tre gånger till sedan 1992 har jag varit med om en liknande upplevelse med detta mönster. Jag kan relatera detta till cancer 2002, brottet med en sekt 2018 och nu utan mening 2023. 1992 kom min livsuppgift att handla om barnen, 2002 om sanningen, 2018 om sammanbrottets öppning till allt och 2023 att inte längre ha någon uppgift och mening. Alla dessa fyra har öppnat än mer ljus för barnen, barnen som är vår framtid. Varför är dessa mönster så tydliga? Svaret är enkelt: jag har varit nära döden i alla dess upplevelser. Det var egentligen först efter öppningen 2002 som jag började att förstå att jag hade en kallelse. Det var också då som jag började att ta denna kallelse på allvar. Jag vill också säga att under alla dessa år har jag haft många mindre övergångar som lett till dessa genombrott. Årtalen ovan är inte bokstavliga, de vill bara beskriva en resa. Frågan är alltid: vad kom först? För mig är det där jag är idag med barnen, det gudomliga och universums barn. Vad kom sedan: Egentligen är det min transpersonella erfarenhet som jag hade som sjuåring. Den erfarenhet jag har idag, har den lilla flickan i mig redan som sjuåring. Den blev hon så rädd för men den fick henne också att våga leva sitt liv.

Tid är inte linjär. Den linjära tiden har människan skapat. Nu är jag på en plats där jag inte kan hänga upp något på något eller någon. Om något sker så sker det bortom vad jag kan skapa. Det är min kärna som skapar bortom min personlighet och själ. Om jag försöker något hamnar jag alltid i en återvändsgränd. Jag släpper allt nu precis på samma sätt som när jag hade min nära-döden-upplevelse. Det som blir det blir och jag har ingen aning. Mina barn, alla jordens barn är ständigt med mig. Det är både de inre barnen och de som ännu är barn. Jag är fri då jag gjort min själ fri och samtidigt i förening med vad som än uppstår. Jag har inga behov, inget jag saknar och vad som än händer är det fine.

Den upplevelse jag hade som inte ett barn kan förstå och ta emot idag. Då blev jag bara rädd. Idag vet jag att mitt möte var den som jag i mitt ursprung, min kärna och ande. Det är en energi som har tagit hela min kropp i besittning. Jag är djupt tacksam för den upplevelsen låg där i det fördolda när jag skulle möta allt det mörker som jag skulle komma att möta i mitt liv. Men det skulle ta mig många år att börja att lita på detta ljus.

Jag vandrar nu alltmer med det vita ljuset. Jag har gått in i den tunnel som jag idag vet att den leder till andra sidan så många gånger nu. Varje gång har jag känt samma lycka, samma lugn. Alltid har det varit något som har dragit mig tillbaka till ett nytt liv, till jorden och till de mina. Varje gång har jag fått nya utmaningar både i det nya livet och det som behöver göras färdigt i det gamla. Jag vet inte om jag i mitt liv någonsin har varit rädd för att dö, det är nog så att jag har varit rädd för att leva. Innan min nära döden-upplevelsen var jag inte medveten om ljuset. Det gav mig mening i livet den gången för att sakta öppna för ljuset och kärleken í mitt liv. Nära-döden-upplevelsen gav mig en erfarenhet av att döden inte är slutet utan bara en ny början. Det fick mig att välja den väg som var mig given. Idag vet jag också att jag var gång ett nytt liv öppnas med nya utmaningar öppnas en ny mening med mitt liv. Det betyder inte att de gamla meningarna försvinner de tonas bara ut i sin betydelse. För mig är det aldrig enkelt att släppa det gamla. Idag vet jag att det är därför mina initieringar handlar om att förlora allt. Varje gång det skett har jag hamnat i en djup meningslöshet innan jag tagit emot det nya. All min kraft har då handlat om att stå emot det nya tills jag inte har något val längre och släpper allt. Ja, allt! Kanske handlar allt om mitt starka ego eller om du så vill min starka personlighet som jag kom med till detta liv. Tacksamt ser jag hur varje ny personlighet tar mig allt närmare min själ.

Idag när jag öppnat för mina multisensoriska förmågor så kan jag se befruktningsögonblickets och födelsens personlighet hos ett barn: mitt barn, de barn som jag på olika sätt mött både i min familj och hos alla dem som jag mött som terapeut, ”facilitator” och coach. Idag är det flera tusentals människor. Det är med det barnet och dess själ som jag knutit an när någon har sökt mitt stöd. Där finns personligheten och där finns själen med dess syfte och lärande i detta liv. Allt som barnet möter handlar om att lära. I det förstärker livet vår personlighet tills vi ser och för första gången väljer att födas på nytt. Som jag ser det så förlorar vi då allt. Väljer vi inte det så stannar vi i det gamla och försöker hitta en mening i allt som vi själva försöker skapa. Egentligen kan vi människor inte skapa skapelsen, den skapar oss. Mening med livet är djup och är inte något som vi kan skapa själva från vår personlighet. Den kommer ur djup meningslöshet. Livet i sig stödjer oss dit för att vi ska öppna för en ny mening. Det är att öppna för ett nytt liv.

Det vackraste av allt är att då i det ögonblicket som jag puffas till meningslösheten, puffas jag också till själva befruktningsögonblicket. Visst är det konstigt att allt kan ändras så djupgående. Jag minns första gången jag mötte befruktningsögonblicket i en hypnos då jag såg hur jag blev puttad in i livet, så flög jag genom rymden och landade i en kropp där jag kunde se allt som jag skulle möta. Så rädd jag blev. Sedan har jag varit i befruktningsögonblicket några gånger till och varje gång är det olika. Denna gång är det bara energi och jag ser allt igen men på ett helt annat sätt. Kärleken till allt gör mig fri och det inre ljud som nu fyller min kropp är helt nytt så också min rörelse än mer grundad i moder jord. Ännu kan jag inte riktigt ta in detta.

Jag möter moderjord med hennes energi under jordskorpan. Jag känner där hon är och inte är. Hon talar till mig och öppnar mig för att bli ett med de platser som jag ska möta. Hon guidar mig dit. Samtidigt har jag ingen livsuppgift och kan inte hänga upp mitt liv på något. Rösten som talar till mig om och om igen säger: du har inget öde. Vad det betyder har jag ingen aning om. Vad jag däremot vet är att alla mina relationer har förändrats sedan lång tid. Brytpunkten kom efter att jag bröt nyckelbenet i juni. Då öppnades ljuset på ett helt annat sätt. Samtidigt öppnade universum mig för att kunna göra färdigt det gamla så att den gamla plattformen skulle kunna bli en bas för det nya. Livet har tagit mig till avgörande möten och ett stort ansvarstagande. Det har inneburit att jag också givit det gamla en ny plattform. När vi ändrar något nu ändras också hela historien. Du skulle kunna kalla det en tidsresa om du vill eller så kan du välja att kalla det att vi går till en annan dimension i detta liv som öppnar för en annan dynamik och historia. De dimensioner som vi föds in i med de mönster som de har kan vi ta oss ur om vi inte dömer dem. En dimension har en struktur som vi behöver erövra innan det är möjligt att lämna den. Så finns det också dimensioner i andra verkligheter som stödjer de jordliga dimensionerna. De attraheras från den dimension som vi lever. Ibland är detta mycket smärtsamt. En missbruksdimension eller övergreppsdimension attraherar t.ex. demonenergi. Varför kan jag säga detta? Jag har erfarenhet och har sett så många själar som inte gått till andra sidan utan fastnat på jorden för att fortsätta att ta av andras missbruk och övergrepp så att de slipper ta ansvar också på andra sidan. Så var det i min familj, länge höll sig morfar här innan han till slut fick hjälp att gå. Han var alkoholist och var med mig tills jag fick hjälp av en shaman så han skulle släppa taget om mig. Samma var det med övergreppsenergin då den kom som en energi genom min far och hans far i en våldtäkt. Båda dessa energier höll mig tidigt i livet i ett beroendet genom mina övergrepp på min egen kropp. Jag är djupt tacksam att mött olika terapeuter och shamaner i mitt liv som stött mig i denna mörka process för att kunna ta mig ur det. Av detta har jag också lärt mig hur ondska kan ta en människa i besittning. För att så ska ske måste vi vara mycket splittrade. Då kan tyvärr inget hjälpa. Hårt att säga men ta exemplet Hitler, Brevik osv. De kan bara hjälpa sig själva genom att vara bredd att ta ansvar för sina handlingar. Min far tog tack och lov sitt ansvar i sin dimension av övergrepp innan han gick. Det gjorde både honom och mig fri. Det var först då som jag på allvar kunde ta mig ur denna dimension. När någon tar ansvar är det inte möjligt att döma dem längre. Det går bara inte. Vi måste alla möta vårt mörker och i det kan vi födas igen.

Så förunderligt när jag läser den dikt som jag skrev för många år sedan om befruktningsögonblicket i det nya livet efter att jag lämnar den sekt som jag först då förstod att det var en sekt. Där och då mötte jag också den sekt som min far tog mig till när jag var ett lite barn. Någon sade till mig då: att du inte såg, du som varit i en sekt som barn. Mitt svar var: det var just därför jag inte såg. Varför undrar du kanske? Det enklaste svaret är att jag ville behålla tron på mina föräldrar. När jag såg rasade den tron fullkomligt. Kanske jag behövde komma till en sekt för att se den sekt jag var i som barn. Tack vare upplevelsen av en sekt igen kunde jag ta mig ur det jag satt fast i sedan barnsben och som jag igen satt fast i. Det viktigaste var nog hoppet och min naivitet. Tack vare denna upplevelse kunde jag lämna allt av vad min barndoms strukturer handlat om och öppna för det nya liv som väntat. Mitt sätt då var att göra ett bokslut med hela mitt liv. Det resulterade i en bok: Allt har en ny början. Detta arbete har öppnat så mycket ljus och gör så än. Idag vet jag också att det som hände mig för fem år sedan var den största initieringen i mitt liv. Nu är också detta arbete slut och det är först nu jag förstår vad det innebär att vara i totalitet med allt. Det är i föreningen möten moder jord är där. Jag var inte redo för detta förrän livet tog mig till platsen av att leva utan mening. Inget är längre meningen med mitt liv. Det skrev jag om i en dikt redan för fem år sedan som jag kallade den första dagen.

Den första dagen

En dag försvann drömmen om huset vid stranden av ingenting, en dröm som öppnat glädjens dörr. Den drömmen ville jag fortsätta att fånga men det gick icke, ty den kunde jag bara nå genom känslan av ljus.

Därefter förmörkades mitt hjärta av vardagliga ting som inget kunde förändra. Men ljuset brann än tyst därinne. Tittar du noga kan du se att bakom den lågan väntar glädjen. Den glädjen har väntat i varje litet steg jag tagit sen den dagen mitt sökande efter den första dagen började. Med varje steg jag vandrat har allt större kraft och ljus öppnats.

Insikten slår ned som en tornado och rör omkring mitt innersta så att jag nästan flyger bort ur min kropp, bort med en vind som aldrig kommer åter. Varje gång glädjen tittar ut kommer denna tornado och för glädjen bort till alla andra. Tills den dag som jag klarar att hålla min vind stilla inne i min kropp även om den laddar upp sig till en tornado.

Jag känner nu drömmen igen, den är alldeles nära. Tårarna rinner ned för min kind och jag ber för drömmen. Låt mig känna dig min kära, bara känna dig. Jag behöver inte veta bara känna dig. Jag sluter mina ögon och ser för mitt inre allt jag bär framför mitt hjärta. Mina händer öppnas och de håller allt som sakta löses upp. Vetskapen av något gått förlorat fyller mig.

Jag ser på mitt förakt som ställde sig i min väg, föraktet av mitt liv som jag en gång valde. Frågan spelas upp om och om igen inne i mitt hjärta. Hur kan jag förakta det jag själv har valt?

I det ögonblicket öppnas universum för att föra denna lilla människa till den första dagen så att ljuset kan kommer åter. Skulden av att inte följt vägen som var mig given, med de gåvor som kan bidrag i denna tid, tonar sakta ut.

Kärleken växer som små lägereldar som jag tänder och släcker. Ur jorden stiger så min själ som gör sig bredd att visa mig vägen, den själen som letar efter sitt ursprung. Nu ser jag att jag är helt naken och kan inget skydda längre.

Med aktning till livet leder min älskade själ mig till en vacker dörr och på andra sidan väntar hon, mitt ursprung. Jag lockar på henne, men hon tvekar. Mitt hjärta brister när jag ser henne krama om allt som har varit, i djup vördnad till livet. Från den dagen vet jag att hon är jag.

Hon bubblar i mig och glädjen till allt spirar. Dubbel glädje är delad glädje. Då går inget förlorat. Jag skrattar gott när jag ser att min livsenergi och glädje finns spridd över världen. Den första dagen är nära. Det är dags nu att gå in genom den dörren för att möta henne för att denna gång stanna för gott.

Känslan av drömmen från den första dagen som gick förlorad när jag vaknade, vaknade till detta liv, är ingen dröm. Nu vet jag att den är sann och att allt som gått förlorat öppnar något nytt tills allt är fullbordat igen.

Huset vid stranden av ingenting är inget vanligt hus, det huset är fullt till bredden av kärlek. Inte heller stranden är en vanlig strand, den stranden är gjord av det vackraste frön som lyser som guld. Jag sätter fötterna mycket varsamt i sanden och börjar min vandring. Då och då går jag in i mitt hus och vilar i kärlekens famn.

Ljuskäglorna lyser på horisonten så långt jag kan se och samtidigt öppnar de ljuset inne i min kropp. Jag ser nu att jag går på horisonten. Denna smala remsa av horisont, som kanske inte ens existerar. Där dyker de upp alla andra som också vandrar med den första dagen, den dag som är helt fri utan öde.

Den vägen att vandra är så mycket större än kärleken, den lyser som guld och ger livet vidare i varje stund. Den tar själen på en resa genom liv efter liv för att skapa sitt ursprung.

Så vill det bli och så ska det bli med den första dagen.

Det är nästan kusligt att se nu efteråt hur denna dikt beskriver det jag gjort under dessa fem år. Jag har vandrat på horisonten, som skapat den plattform som är där idag för mig att öppna. Människan Marie är nu här på ett nytt sätt och ändå inte. Varje ny uppgift har tagit mg till den jag är idag, en uppgift som är djupt integrerad i mig. Jag är med barnen, alla moder jords gudomliga barn. Människans inre barn visar vägen och är så nära vår kärna. Jag kallar dem de gyllene barnen och för mig är det öppningen till vårt ursprung. Sanningen och min multisensoriska sinnen har öppnat mig än mer som den människa jag är. Idag är det svårt att skilja människan Marie från min andliga varelse eftersom de är ett. Båda två har utvecklats för att komma till den plats då de förenats. Det stora genombrottet för detta var mitt sammanbrott för fem år sedan. Där och då mötte jag båda så att de kunde förenas. Först då förstod jag varför jag hela mitt liv har behövt hålla dem isär. Det var mitt sätt att skydda dem och hålla mig själv i mellanrummet med min själ, den själ som längtade hem. Jag gick till slut fullständigt in i detta mellanrum och då släppte allt. Det var då jag mötte mig utan liv och utan död. Jag var ingen. Detta sammanbrott blev till slut ett genombrott.

Idag förstår jag mycket av mitt möte med kvinnan med stora gåvor men som också var mycket manipulativ. Till slut insåg jag att jag gått in i en sekt och när jag protesterade blev jag satt i kylan. Jag blev allt argare och det gick tyvärr också ut över andra som jag sårade djupt. Så sprack allt för fem år sedan och jag blev syndabocken som alla dömde. Allt jag investerat och lärt andra blev andras egendom. Jag lämnade. Jag sårade mig själv och därmed också andra. Tack och lov så vaknade jag. Så gjorde också andra. Många har jag mött och tagit mitt ansvar tillsammans med. Den satt djupt i mig. Den skammen öppnade dörren till meningslösheten ännu en gång. Jag gick in i tunneln ännu en gång och mötte både min dödslängtan till andra sidan som jag upplevt som barn och döden som ens strategi som höll mig vid liv. Tidigt i livet skapade jag tankemönstret om det blir för ”jävligt” kan jag alltid ta mitt liv. Det var en strategi som höll mig inte något som jag planerade att göra någonsin.

Idag vet jag mer om att när ett barn tidigt i livet har transpersonella upplevelser eller befinner sig i andra dimensioner för att inte vara i sin kropp finns en dödslängtan. Den handlar egentligen om en längtan till andra sidan. Nu är jag både här och på andra sidan och skulle inte kalla det en dödslängtan längre utan snarare en erfarenhet av föreningen mellan mig som människa och andlig varelse. Jag är befriad från all längtan och vet bara att jag inte längre har en mening eller uppgift. Ännu en gång har jag förberett mig för att lämna och idag vet jag att det är för att ett nytt liv är där. Men jag är inte maktlös i ett liv utan mening, bara skör, sårbar och mycket blyg. Jag gråter, skrattar, sätter gränser, leker, gläds, blir arg, förtvivlad och salig. Jag känner kraften på ett helt annat sätt och allt jag möter, vad det än må vara är i kärlek, respekt och tacksamhet. Jag är lyckligare än vad jag någonsin varit och vill leva mer än någonsin. Andra sidan och denna sida är här i samma ögonblick. Det som är min största förundran nu är att jag inte har något öde, vad det nu betyder. När jag ställer frågan får jag bara till svar: utan mening. Det jag kan se mycket tydligt är det inte finns något att hänga upp mitt liv på. Om jag försöker faller jag igen. Det betyder inte att jag inte älskar det jag gör, mina relationer och framför allt min familj. Jag älskar mer än någonsin.  I allt är jag fri och i en djup närhet till dem alla på ett helt annat sätt än förut. Det finns inga band, inget som håller oss tajt. Allt skapas i stunden. Det innebär att jag inte på något sätt kan planera min dag. Jag planerar dock men allt ändras hela tiden och det är aldrig som jag tror. Livet skapas när jag går. Varje gång något ändras kommer något nytt. I varje rörelse kommer något nytt. Det innebär fram och tillbaka samt ut och in. Att vara i nuet är att öppna för oändligheten och där förmår människan bara att vara i stunder. Dessa stunder kan bli allt längre. I de stunderna finns ingen tid. Jag har mött några människor som är i oändligheten var gång vi möts. Det innebär att de kanaliserar hela tiden. Det innebär också att jag inte kan få kontakt människa till människa. Utan att jag ber om det talar de om vad de ser om mig. Att vara upplyst, som vi också kan kalla det är inte min väg. Jag lär mig alltmer om att vara människa med svarta hål, tvivel, projektioner, genombrott, kärlek, lycka osv. Jag lär mig om mig som människa med gamla och nya strategier, när jag lever, genomlever och överlever. Samtidigt som jag lär mig om andra sidan och det som jag kallar förkroppsligad kanalisering. Idag sker detta lärande samtidigt i kontakt med människan och andra sidan. Jag tappar inte kontakten här och nu när jag är på andra sidan (mer om detta senare i bloggen). Jag vill också säga att detta är min erfarenhet jag skriver om. Det är på intet sätt alla andra människors sanning. Vi kommer till denna jord på så många olika sätt och vi tillhör olika själsgrupper som vi inkarnerar med. Ja, detta en sanning som inte behöver vara din. Jag ”vet bara” utan att kunna förklara när jag möter någon i min själsgrupp fysiskt eller metafysiskt. Det betyder att jag känner dem och vi behöver inte ha kontakt.

Då och då talar moder jord till mig och det följer jag men det ger mig ingen mening i mitt liv. För mig är inte moder jord samma sak som naturen. Hon talar till mig från sin kärna till min kärna och i det skapas det som vill öppna sig, inte bara till mig utan också till många andra på denna jord. I det finns inte det minsta tvekan och hennes röst kan jag höra vad jag än är. Just nu känner jag henne när jag skriver och hon ler, nickar och viskar just nu: gör inget till ditt min vän och försök inte förstå.

Det du kommer att göra ger inte mening till ditt liv. Det är bara något som kommer genom dig. Du får bara en liten pusselbit av allt som kommer att ske. När jag ber dig om något låter universum dig se framtiden från vilken din lilla bit har betydelse. Precis som du har sett med huset du bor i. Det är inte ditt även om du äger det på pappret min vän. Huset är en del i Änggårdsbergens nya öppning.

Jag frågar henne vad är meningen med mitt liv och får inget svar. I mitt gamla liv var det att öppna mig som en kanal för att ta emot. Nu är det inte längre meningen med mitt liv, inget har en mening nu. När jag säger det tror människor att jag är deprimerad men så är inte fallet. Jag är djupt lycklig och i kontakt med allt i min avsaknad av mening. Det finns en annan väg och den har Rumi skrivit så vackert: THE GUESTHAUSE AV RUMI.

Det gör mig fri. Allt ändras bara så där i ett ögonblick gång på gång och jag har inte kontroll över något. Det är just det som är så spännande. Jag välkomnar allt, ja allt och alla. Jag omfamnar allt och alla. Jag har förlåtit mig och alla andra i mig. De som betyder mycket har jag mött och vi har kunnat förenas så att allt släpper. Det är bara möjligt när vi också vet att allt är en spegel i det vi möter. Det som pågår därinne, pågår där ute. Jag satte mig själv i ett fängelse därinne och då skedde det också därute.

Alla mina relationer under de senaste fem åren har handlat om att omfamna allt för att komma till en gemensam plattform. Så är det med mina barn, vänner och min mamma. Plattformen är där nu i varje relation. Minns också hur jag efter min cancer hade en annan upplevelse av befruktningsögonblicket då jag hängde i himlen som ett spädbarn med navelsträngen i himlen. Den bilden höll mig i min medialitet och gudstro samtidigt som jag tillät mig att gå igenom allt som jag var med om som barn och transformera flera av mina överlevnadsstrategier.

Jag upprepar. Ett annat sätt att beskriva mina övergångar till ett nytt liv har alltid handlat om att jag går in i ett svart hål. Jag kämpar emot för att inte gå in i hålet. Ibland tar det lång tid och många gånger går det snabbt. Jag har alltid fått se embryo av det nya men det håller mig inte ännu. Det väntar tills jag fullkomligt tappar kontrollen. När jag nu skriver detta minns jag bilden och liknelsen jag fick lära mig när jag utbildade mig till terapeut. Att inte ramla ned i det gamla hålet utan att till slut gå runt och välja en annan väg. Där och då var det nog nödvändigt men efter hand har jag lärt mig att i stället gå in i det svarta hålet. Jag håller henne som kämpar emot i handen och så går jag in. I början hade jag ett snöre för att ta mig in sakta för att veta jag alltid kunde ta mig ut igen. Men till slut så fungerade det inte längre. Jag kan inte ha både hängslen och livrem när jag öppnar för ett nytt liv. Jag låter i stället min kropp ta över. Till slut släpper jag taget och faller och förlorade allt. Då kommer ljuset som blir allt ljusare. Idag är det ljuset alldeles vitt.

Det som hände nu denna sommar var också på detta sätt. Den meningslöshet som ännu en gång öppnades var vägen till livet utan meningen. Allt i det gamla blev meningslöst. Jag lär mig nu varje dag att leva utan mening. Det är det vackraste jag gjort i mitt liv.

När jag nu var där igen i denna meningslöshet vågade jag släppa taget ännu en gång i djup kärlek. Jag lät förtvivlan skölja över mig inte bara för mig själv utan också för människan och moder jord. Allt kändes så meningslöst i allt just nu i världen. I det ögonblicket kunde jag inte sortera. Jag gick runt i mitt hus och tittade. Det fanns ingenting som hade några band länge. Inget hade längre ett affektionsvärde. Allt kunde jag vara utan. På samma gång hade jag inte förmågan att röra mig. Å andra sidan rörde jag mig hela tiden inne i mig. Jag såg det nya som väntade och sträckte mig ut men kunde inte nå det riktigt. Det svarta hålet var inte längre svart, den tunnel som jag gått in i så många gånger öppnades. Inget var inte tydligt ännu men jag var med barnen, ljuset och kärleken.

Jag är idag djupt tacksam att jag tog denna sommar att stanna i detta hus, älska det, se ljuset och samtidigt gå in i meningslösheten. Denna gång gick jag än djupare tills jag nästan gav upp. Denna gång kunde jag hålla mig själv och jag visste där någonstans att ingen kunde hjälpa mig. Förra gången för fem år sedan hade jag en terapeut och shaman som följde mig när jag gick in. Inte så att hon gick med mig utan hon satt utanför och det svarta hålet som du mycket väl skulle kunna likna med en grotta. Jag visste att om jag inte hade klarat det så hade hon hämtat mig. Denna gång visste jag att jag skulle klara det och jag var inte det minsta rädd. Två gånger var jag tvungen att ha ett samtal med två av mina vänner som bara lyssnade och där jag fick berätta om min förtvivlan och saknad av livsenergi. Jag kunde sätta ord på att jag ville dö utan att de blev rädda. Jag kunde stanna med min dödslängtan då jag visste att de litade på att jag aldrig skulle ta mitt liv. Nej den dödslängtan är något annat.

Då vi har varit på andra sidan många gånger i vårt liv vet vi hur det kan vara och då kommer vi allt närmare det som kan bli också i detta liv. Så tappar vi det och så gör vi en ny resa. För min del hade jag många transpersonella upplevelser som barn av andra sidan och av moder jords osynliga varelser. Jag mötte ljuset och mörkret på samma gång. Då flydde jag mörkret genom att lämna min kropp. Att växa ned i kroppen har tagit hela mitt liv och gör så än i många lager. I det jag gör nu är jag mycket grundad och låter bara allt ske. Det finns ingen som skulle kunna stoppa detta nu, det är min väg. Det samhälle vi lever i skulle aldrig förstå denna väg då vi lever i ett överlevnadssamhälle. Där anses detta inte normalt utan snarare sjukt. Så många av samhällets diagnoser som tar oss ifrån det som vår själ har valt att inkarnera i detta liv.

Jag tillhör dem som inte bara kan stanna med ljuset. Jag måste ned i mörkret som då omvandlas till ljus. Det mörkret blir svartare och svartare ju längre in jag kommer. Det är små skiftningar i mörkret och jag vet att för mig handlar detta mörker inte bara om mig. Jag lär mig att sortera det som är mitt, andras och det kollektiva (där jag också är en del). Det vackraste av allt är att ljuset då också blir vitare och vitare. Innan det sker sprattlar jag och då projicerar jag. Tills jag hämtar hem också i de projiceringarna. Kanske är det människans lott. Ja, åtminstone är det min. Jag har en gång haft en illusion av att komma till en plats där jag inte kommer att projicera, men den har jag släppt nu. Skulle jag vara där skulle jag inte vara människa. Som människa har vi oändligt många lager att ta oss igenom. Ju mer vi gör så desto mer ser vi också kollektiva projektioner. För min del så väljer jag vägen att hämta hem fler och fler projektioner. Det innebär att öka vår medvetenhet och då måste vi möta både mörker och ljus.

Vackra korp på samma ställe som i mitt möte med örnen flög du denna dag alldeles nära bilens vindruta. I mitt hjärta finns du så vackert svart som sot och i hjärtat vit som snö. Ståtlig visar du mig vägen, den väg som jag följt så länge. Min förundran finns först där men så vet jag; Ännu en själ har förenats med sin grupp. Så många gånger som jag mött det vita ljuset och var gång har jag fått vända åter. Det har givit mig nya utmaningar. I det vet jag att den dag jag inte ska vända åter kommer jag att veta detta. Ännu så länge flödar jag med det vita ljuset in och ut igen i den tunnel som förenar många dimensioner. Gränser löses upp och jag möter alla dem som jag valt att komma till detta liv tillsammans med. Jag finner dem en efter en metafysiskt och där förenas vi när vi lär oss att vandra på horisonten. Korpen visar mig nu vägen till mitt nästa steg på denna min väg.

Jag har full respekt för dem som enbart väljer ljuset men det är inte min väg. När jag talar om helande förutsätter det att vi möter vårt mörker. Vi behöver lära oss att vandra med vår skugga och frigöra oss genom att omvandla mörkret och ta emot det ljus som vi förnekat. När vi dömer andra och deras mörker dömer vi också oss själva. Egentligen är vi rädda för både mörker och ljus. Denna gång hämtade jag hem alltmer mörker och kunde då också se att jag projicerade min meningslöshet och den kollektiva meningslösheten på samhället och allt vad andlighet handlar om. Jag hämtade hem allt och hittade till livet. Sedan dess har jag sakta vandrat in i meningsfullheten i att inte ha en mening i stället för att projicera denna. Jag gick så djupt att jag inte orkade att ta in något annat än meningslösheten. Idag vet jag att den inte bara är min den är också det som människan behöver gå in i för att se vad hon håller på med. Nu har jag löst upp denna blockering.

Ta min hand vandra vägen till livet som alltid förblir. Livet hos alla som kommer genom dig. Livet som minns dig som du var och är när vi nu förenas. Då öppnas vägen och du går in älskade. Din dotter sörjer dig med din själ tills hon ser att hon är du. Du ser henne och då vet du att din personlighet gav henne hennes syfte. Det syfte som nu blir din personlighet. Inget annat är möjligt.  

Jag vet också att den dag som jag kommer gå in i tunneln för sista gången i detta jordeliv kommer jag att veta att jag inte ska vända om. Tills den dagen lever jag mer än någonsin och öppnar för de liv som väntar. I det förändras hela min personlighet om och om igen. Varje liv som öppnas är en ny berikande erfarenhet och jag gläds i lycka och olycka, sorg och glädje då båda finns och berikar detta mitt nya liv.

Vem är du? Tillhör du dem som inte vågar att stå upp för det som är rätt. De godas väntan på att andra ska stå upp för att utföra det som de borde göra dränerar mänskligheten. Att stå upp för sanningen kräver mod. Men det viktigaste av allt: DU KAN INTE DÖMA EN ENDA MÄNNISKA. Om du lockats av denna text tillhör du säkert dem som har mod att stå upp för sanningen. Då tillhör du dem som är beredd att riskera allt för sanningen.

Hur hamnade jag med det vita ljuset?

Allt började när jag var sju år. Då ”dog” jag och föddes igen för första gången. För mig innebar det att mitt öde förändrades och jag blev med en gång lika gammal som jag är idag. Där och då fanns min visdom samtidigt som jag blev livrädd. Jag började än mer medvetet att lära mig att det jag såg i skogen kunde jag inte tala med någon om. Det var bara min sanning. Jag trodde jag att jag var ett djur som skulle förödmjukas då min far utsatte mig för övergrepp och min mor drog in mig i sin inre karusell av galenskap. Hon kunde gömma sig för mig när jag kom in i vårt hem för att jag skulle bli rädd, kunde säga kränkande saker för att jag skulle bli osäker och då och då fick jag en örfil. Min far var den som ena minuten gav mig kärlek och andra minuten utsatte han och andra mig för sexuella övergrepp. När jag var sju år försökte jag berätta om detta i skolan och mamma blev ditkallad för att säga att jag fabulerade. Där och då stängde jag min historia men det vackraste av allt var att jag då också fick en transpersonell upplevelse av det vita ljuset. Då 1965 hade jag min första nya födelse när jag mötte mitt ursprung för första gången. Nu blev jag rädd och det öppnade för krigarinnan i mig. Det var första gången som mitt öde ändrades och öppnade för den som blev jag under nästan trettio år. Det ödet öppnade den energi som jag i många liv haft i många liv före detta jordliga liv: krigaren som fightats för andra. I de har jag många gånger blivit dödad och säkert många gånger än om jag fortsatt på den vägen. Nästa gång allt ändrades och jag mötte det vita ljuset var i en nära-döden-upplevelse efter en skilsmässa. Där och då mötte jag för första gången barnet i mig igen. Hon som jag gömt så långt inne i mig. Denna gång blev jag inte rädd utan öppnade i stället dörren. Krigarinna tonades sakta ned och jag började gå i terapi. Förundran över den tunnel jag gått in i fanns med mig var dag. Det var inte förrän tio år senare när en person i mitt liv försökte ta sitt liv och jag själv fick cancer som jag förstod att jag hade en kallelse. Där och då var jag tillbaka till min sjuåring och samtidigt en mycket äldre klok kvinna i mig. Dessa två åldrar höll jag i alla år som jag öppnade den terapeutiska och andliga dörren. När drömmen om den lyckliga barndomen krackelerade tog livet mig till ännu ett nytt öde i mitt liv. Jag mötte den kloka gamla gumman igen.

För mig är en terapeut en person som håller många dimensioner samtidigt och som aldrig på något sätt skulle ge en klient råd. I livet kom jag att vara denna kloka gamla gumman som håller ett barn i sin famn till den människa som sökte mig, själv kom att hålla sitt lilla barn. Det kändes så härligt att få sitta i en fåtölj och bara hålla samtidigt som jag naturligtvis följde klienten.

Men något fanns kvar av att blivit djupt förödmjukad i. Det var ju det öde som jag en gång föddes med. Jag blev också förödmjukad igen, något som jag var helt oförberedd på. Det var också då jag började att se hur jag skyddat förövare i mitt liv. Året därpå dog min far från detta jordeliv. Vi hann försonas och jag fick möjlighet att möta honom på andra sidan. Nu öppnades en tid för mig att ta mig till botten av alla mina trauman och där och då öppnades också den shamanska vägen. Den vägen tog mig till ännu ett nytt öde i mitt liv. Terapeuten tonade ut och den kloka kvinnan tog allt mer plats men på ett helt annat sätt. Jag började att gå till andra dimensioner där jag såg sanningar som verkligen inte var ”rumsrena” för människan att möta. Jag visste inte längre någonting och kunde göra de mest konstiga saker. Den jag hade mött som litet barn i mig var nu här. Hon talade till småfolket som guidade mig på min väg.Ibland kände jag mig som en skogsrå. Jag mötte till slut barnet i mig som trott att hon var ett djur när hon var riktigt liten. Idag ser jag att det var öppningen till att förlora mig igen för fem år sedan. Omedvetet började jag prestera för att undvika mötet med henne. Precis som som jag gjort innan allt krackelerade när jag fick cancer. Det var min väg att fly. Min ”doer” i mig blev allt tydligare och jag kvävde min kloka gamla gumma. Detta skedde långt innan allt sprack och när jag insåg hur galet allt var. Lång innan var jag totalt ”lost” och hade förlorat all respekt och värdighet för mig själv.

Till slut valde jag att säga sanningen. Då var jag tvungen att förgöras av sekten. Idag skulle jag säga tack och lov att att jag klarade av att lämna. Det tog mig till den plats som jag inte klarat som barn när jag blev indragen i en sekt. Nu åkte jag rakt ned i underjorden för att möta sanningen om mig som barn. Om detta visste jag allt och skulle nu behöva möta detta igen men denna gång ta mig igenom för att kunna omfamna allt. Jag föddes med var det vita ljuset. Konstigt inte sant för det jag mötte som barn var inte särskilt ljust. Jag mötte nog det mörkaste ett barn kan möta.

För mig är det så vackert att se att trots att min far hade så mycket mörker och verkade från så mycket mörker så fann han ljuset då han bad om ursäkt och tog sitt ansvar alldeles innan han dog. Jag kallar det nådens väg. Vi har ansvar i varje del av vad vi gör, men vi har inte ansvar för vad den andra personen gör. Livet handlar om att göra färdigt i alla relationer innan vi kan avsluta dem. Om vi inte kan göra färdigt med de personer som vi behöver göra färdigt med behöver vi hitta andra vägar. Alla avslut handlar alltid om båda, inget annat är möjligt. När vi omfamnar det svåra och det underbara vi har tillsammans och ser att allt är en spegel av oss själva är avslut möjligt. Detta kan vi göra även om den andra personen inte är där för att göra detta tillsammans med oss.

Denna sommar har två personer i skolan bett mig om ursäkt. Jag trodde aldrig det var möjligt. Jag har också fått höra hur och på vilket sätt de gjorde mig till syndabock. Det var horribelt och gjorde mycket ont. Tack och lov kunde jag jag öppna hjärtat och se hur galet allt var. Allt är bara överlevnad.

Du blev omänskligt behandlad. Jag kan bara säga att jag är ledsen. Om det hade varit möjlig hade jag ställt tillbaka klockan. I mig är detta smärtsamt. Men jag kan möta dig nu.

Ordet omänskligt landade rakt in i mitt hjärta. Jag trodde att jag skulle spricka. Det var sanningen. Jag har så många gånger låtit mig bli omänskligt behandlad  Jag valde detta möte som blev så vackert. Det öppnade mig också ännu en gång för att möta skammen för vad jag gjort mot mig själv och jag tog inte längre på mig skammen för vad andra gjort mot mig.

Det finns alltid en mening med allt som sker. När vi ser det förstår vi också att några av dem som vi möter är här för att öppna vårt sår. Detta kom jag att förstå när jag mötte ledaren för skolan igen och fick sätta en gräns till henne i vår fysiska kontakt, energetiska kontakt (metafysiskt) och kontakten i en annan dimension. Många långa arbeten under sommaren tog mig sedan tillbaka till vårt möte i tidigare liv där vi båda varit häxor. Där har vi fört en kamp med varandra och jag visste nu att om jag skulle hämnas eller döma henne så skulle vi fortsätta den dansen i kommande liv. Jag öppnade i stället för respekt, kärlek och vördnad. De gåvor jag lärt mig genom att omvandla mörker till ljus var i detta ögonblick min största gåva. Jag omfamnade både henne och mig och då försvann helt plötsligt alla skam. Då öppnades min vackraste bild av henne både som ett litet barn och som den shaman hon är. Jag kunde se hennes övernaturliga gåvor men också hennes neuroser och överlevnadsstrategier. Jag kunde se mig själv i mina övernaturliga gåvor men också mina neuroser och överlevnadsstrategier. I det ögonblicket visste jag att både hon och jag i och med vårt brott hade gått igenom den hittills största initieringen i våra liv. Både änglar och demoner har varit med oss båda i det som vi mött. Hon är nu i mitt hjärta som den människa som öppnade mitt sår och tog så mycket ifrån mig samtidigt som hon gav mig så mycket i mitt lärande och inre växt. Det finns nu inget mer att göra. Kärleken flödar inte bara till henne utan också till alla de andra i skolan och särskilt de två personer som också var lärare som jag idag haft de vackraste möten med igen.

I en sekt vågar ingen säga något men inte bara där utan också i organisationer och i hela samhället idag. Vi blir allt tystare. Det är inte riktigt sant för vi är verkligen inte tysta på sociala media men tyvärr finns i det också ett dömande. Det är inte som jag ser det att tala. Att tala är att inkludera allt. Det finns ingen människa som bara är ond. Det är inte heller riktigt sant för om den människan tidigt har blivit besatt av en ond kraft finns inte mycket godhet kvar. Jag tror att det är en illusion om vi tror att människan på sikt bara kommer att vara god.

Det är människans lott att födas till detta liv för att göra färdigt det som hon gjort i tidigare liv. Dessa strategier tar hon då med sig in i detta liv. Låt mig ta ett exempel. Jag vet sedan många liv att jag blivit dödad i tidigare liv för att jag predikade min sanning. Så har också skett i detta liv symboliskt och denna sekt var ett av alla exempel på detta. Varje gång har jag rest mig igen men denna sommar var annorlunda. Jag valde medvetet att dö genom att ta mig så djupt jag kan in i tunneln så att det nästan ledde till ett sammanbrott. När jag var där släppte jag allt och då kom ljuset. Nu reste jag mig inte igen utan stannade där jag nu var. Där var allt tyst och allt har varit tyst inne i mig sedan dess. En helt annat typ av tystnad än den jag talade om ovan. Tystnaden har successivt spritt sig. Det betyder inte att jag tiger, men tystnadens energi sveper in från erfarenheten av att inte resa mig upp igen.

Jag går in i min dova energi och i det ögonblicket inser jag att jag är rädd för tystnaden. Jag släpper taget om rädslan och då hör jag mig själv i tystnaden. Det är så tyst. Då kommer hon under mina fötter moder jord. Jag känner hennes närvaro med sin energi och jag inser att jag är mycket vaken inne i mig. Då inser jag att jag kan bara möta henne när jag är i min dova energi.

Jag är allt tystare nu och i det ser jag framtiden. Jag skulle verkligen inte vilja sätt ord på det och jag vet ju inte om det är sant. Det skulle inte hjälpa någon människa om jag talade. Det enda jag säger är att vi kommer att klara det men det är mycket som kommer att hända innan dess. Denna mening har en början och ett slut:

”Den ultimata tragedin är inte förtrycket och grymheten från de onda människorna utan tystnaden över det från de goda människorna”. Martin Luther King”

Jag tiger inte och jag kommer inte tiga men jag väljer än mer när och hur jag ska tala i mitt liv. Då skriker jag precis som pomperipossa. Nu kan jag inte skrika mer på sociala media. Säkert kommer det att bli tomt eller inte alls…. för jag vet ännu alldeles för lite om mitt nya liv. Det är fine för jag kommer att skrika på annat sätt men bara när det gäller.

Det svåraste med min resa har nog varit för mina barn som för fem år sedan fick se mig fullkomligt braka ihop. Hur skulle jag då ha kunnat berätta för dem att det gjorde mig fri. För tjugo år sedan fick de också se mig nästan dör i min cancer. Jag sårade dem djupt och idag vet jag att de förstår en del. De är mycket tydliga på alla plan. I de ögonblicken är vi för varandra, vem av oss det än händer. Vilken lycka när själar möts. Nu har jag gått till botten med både skammen och hon i mig som låter sig manipuleras och förgöras. Djupt tacksam för att mina älskade kunde stå där och se sin mor falla igen denna sommar. Jag är också djupt tacksam alla år som gjort oss alla grundade i det som håller oss när allt vi trott på rasar, när illusionerna rasar en efter en. Då och då ramlar vi tillbaka. Det är jag också tacksam för då jag ser att efter dessa ögonblick har vi tagit oss igenom det gamla. Så var det för två år sedan när man trodde att jag hade cancer igen. Vi fick då alla gå igenom sommaren för tjugo år sedan igen och ta oss igenom. Jag fick dessutom ta mig igenom en viktig del av min tidiga barndom. Så var det denna sommar när vi fick uppleva sommaren för fem år sedan igen och ta oss igenom. Vilken lärdom för oss alla.

Den som låter sig manipuleras

Jag tillhör alltså dem som inte kunde se att jag hamnade i en sekt. Sakta under många år förlorade jag mig själv genom att manipulera mig själv för att stanna med det som hade helat så mycket i mitt liv. Signalerna var så tydliga och jag valde att inte se. Jag gjorde mig blind för att kunna stanna i den gemenskap som fanns. Allt som hände som då var tydligt slog jag bort då jag hoppades att allt skulle bli bättre. Idag förstår jag att det var så jag bröts ned för att kunna ta mig ur det jag ännu satt fast i som barn. På den vägen drog jag också in andra i min process medan jag ännu inte såg. Jag är djupt ledsen för detta. Jag sårade mig själv och därmed andra. Det var två händelser som till sist fick mig att vakna. Den ena var lögn som ledaren sa till en annan person och ett papper som alla skulle skriva under. Den andra var en utfrysning som jag till slut såg. Jag konfronterade ledaren med detta när vi möttes. Det fick henna att se rött och straffa mig. För mig var dessa helt galet och då först såg jag.

När jag lämnade skolan valde jag att möta många som jag på något sätt varit lärare för och dem som jag samskapat med i Sverige. Det var många vackra samtal men också mycket jag fick ta ansvar för och be om ursäkt för. Tiden efter var svår och idag har jag förstått att mörka energier sändes till mig av ledaren efter detta brott. Det ledde mig också på vägen till att möta det jag skulle möta.

Det fanns bara två personer som jag fortsatte att vara nära i Sverige och som jag talade mycket med. En av dem var jag tvungen att till slut lämna när jag förstod vad vi höll på med i vårt intrasslade. Hon lämnade tack och lov också mig. Så i det var vi överens. Allt detta skedde för att rädda den relation som fanns. Den relationen har återigen omfamnats i ett vackert avslut. I det är vi båda fria och kärleken är stor. Den andra personen är jag fortfarande i relation till. Vi hade förmågan att inte trassla in oss i varandra. Jag tror att det beror på att vi har liknade historia av att låta oss bli manipulerade som barn och sedan manipulera oss själva. Under alla år har vi varit jämbördiga och aldrig givit upp vår relation.

Tack och lov stod också mina gamla vänner och min familj kvar när allt brakade ihop. De hade sett hela tiden och jag hade inte lyssnat. När allt brakade kunde de säga sanningen. ”Du var knäpp”. ”Du förlorade dig själv”. ”Jag var så rädd för vad du gjorde mot dig själv”.

För mig var skammen nog det svåraste. Jag som var terapeut, hur kunde jag? I början slog jag hårt på mig själv. Då och då försökte jag försvara mig men det gick inte. Sakta bröts jag ned och allt jag trott på försvann. Då och då kunde jag ta in det större perspektivet och mina erfarenheter som jag mötte var min barndom. I två års tid gick jag i terapi hos en person som både var terapeut och shaman. Hon kunde följa mig i båda dimensionerna. Idag vet vi båda att jag var på gränsen till ett riktigt sammanbrott som tack och lov tog mig i stället till ett genombrott. Under de senaste fem åren har jag jag lärt följande:

Personer som söker sig till en sekt räknar inte med att bli manipulerade men säkert har de ett tomrum i sig. De saknar ett ibland högre syfte, kanske också ett slags sammanhang. En känsla av att finnas på jorden för att åstadkomma något. Ofta är det människor med mycket trauma som de inte tagit sig igenom. Det är också människor som känner sig annorlunda och kanske inte passar in någonstans då de inte tänker som andra. Det är deras överlevnad som styr dem. De har därför en benägenhet att ta över andra människors tänkande och tror att de verkar för sitt högre syfte men egentligen verkar de för sekten. När de väl låter sig bli manipulerad är de redan blinda eller så gör de sig blinda för att få vara med. Det smärtsammaste av allt är att de också övertalar andra att vara med. De som ser säger nej. När vi är med i en sekt som öppnar våra multisensoriska sinnen är detta än svårare. En sekt har alltid en ledare och den människan anses egentligen att ha större gåvor än andra. Det innebär att alla andra projicerar sina gåvor på ledaren, vilken ger ledaren än större makt. Att projicera sina andliga gåvor är också en överlevnadsstrategi. Skillnaden mellan en organisation/community och en sekt är att i en sekt ”straffas” du om du inte följer och om du väljer att gå. I en sekt betalar du för att få vara med (en tiondel eller en avgift). I en organisation får du betalt för att vara med och du är fri att gå. I en sekt blir du utfryst om du går, i en organisation är de flesta tacksamma för vad du givit. Ja, om du inte får ”kicken”.  I båda två får du ofta skriva på ett avtal som reglerar vad som gäller. Det kan vara både muntligt och skriftligt. Människor som vill stå upp för sanningen och gå sin egen väg passar varken in i en sekt eller en organisation. En rörelse är fri och öppnar för olikhet där var och en är sin egen organisation. Men rörelser kan också bli sektliknande. Där någon, några börjar att följas. Ofta ser man det och gör ett brott, eller så faller rörelsen.       

Egentligen tror jag att alla som hamnar i en sekt har en förmåga att manipulera sig själva. För dem är det en överlevnadsstrategi som tyvärr också drabbar andra som inte kan stå emot. För mig handlar det om att jag började att övertala mig själv att det blir bra, att det inte är som jag tror och att det kommer att bli bättre. Svårare är det naturligtvis om vi också utvecklas både som människa och andlig varelse i denna sekt. Om du klarar att lämna, då lämnar alla dem som är kvar i sekten dig. Dessutom skäms du för vad du gjort mot dig själv och andra. För mig innebar det också att jag själv började att dra mig undan människor. Skammen är en del i allt detta då du blir ”skammad” av sekten. Därför vågar du inte berätta sanningen.

För fem år sedan hade min vrede blivit så stor att jag var tvungen att lämna. Jag kunde se och tappade allt förtroende. Det intressanta är att innan jag manipulerade mig själv hade jag vandrat en väg av att inte fastna i någon metod, filosofi och teori. Det var min forskare och min kloka gamla gumma i mig som höll den vägen. Men jag tappade båda!

Den dag när ledaren sa till mig att jag tog mig för stora friheter och behövde ledarskap vaknade jag första gången men som alltid slog jag bort det. Sakta började jag omedvetet att se men det började också ledaren att göra. Hon började se att jag var på väg att lämna. Och en dag small det bara och jag föll men det blev också mitt avsked som jag tidigare berättat. Jag började att slå på mig själv och försöka bevisa för världen att jag hade ett värde (också en överlevnadsstrategier). Det gjorde att jag föll än djupare.

Naivitet är en del av mig och har alltid varit detta. Jag har alltid trott gott om människor och ser inte deras grymhet. Det gör att jag istället dömer mig när det händer något som visar mig något annat (också en överlevnad). När jag lämnade ramlade jag ned i mitt svarta hål och mötte henne, den lilla flickan som inte ville leva för hon är så ond. Idag är jag inte längre så naiv och jag kan än mer hålla det lilla barnet som har försvarat och skyddat det som är ont för att inte se sin egen historias mörkaste rum. Tre mönster är tydliga: För att få ett värde manipulerade jag mig själv, jag kunde inte skilja kärlek och makt, när allt sprack ramlade jag tillbaka till triangeln offer, förövare och hjälpare som är syndabockstriangeln. Dessa fem år har jag ägnat mig åt att ta mig igenom detta och de strategier suttit så fast i många lager sedan jag var barn. Under dessa år har jag ändrat perspektiv så många gånger när nya mönster avklätts i allt djupare lager. Dessa mönster har skapats ur alla mina trauman, men egentligen tror jag att jag hade dem med mig in i detta liv precis som alla mina gåvor.

Min lärdom tidigt i livet var att allt var mitt fel och livet har jag sedan använt till att öppna för att allt inte är mitt fel. Som jag har burit för andra människor igenom livet, särskilt min mor. I det har jag också kunnat övertalat inte bara mig själv utan också andra att få bära för dem. Det gav mig mening på ett djup omedvetet plan. I det har jag aldrig kunnat vara fri.

Min mor lever än. Hennes manipulerande ådra håller på att lösas upp. Den galenskap jag var med henne i som barn är inte där längre. Jag trasslar inte längre in mig med henne. Vi har jobbat intensivt med varandra under tjugo år och ingen av oss har gett upp den andra. En hjärtoperation förändrade hela hennes personlighet. Det var som hon valde livet igen. I det skulle jag säga att hon fick nåd. Min älskade mamma som bara var fel när hon växte upp och som därför själv letat fel hos andra för att själv få energi. I det kunde hon också dra in andra på de mest sofistikerade sätt. När jag accepterade henne som hon är och kunde se hennes barndoms svårigheter blev allt lugnt. Det är klart hon inte kan ha kontakt med mig när hon inte kan ha kontakt med sig själv. Det vackraste av allt är att vi idag verkligen kan få kontakt i stunder. Det är värt så mycket. Tacksam att min älskade mamma stannat med mig så länge att jag kunde få uppleva detta. För mig som barn var det nog kontaktlösheten och manipulationen som var det svåraste av allt. I det har jag behövt att ta mig igenom min hjälpare, ja också räddare. Jag har alltid också velat rädda min mor, andra och särskilt mina barn. Det var nog därför jag blev terapeut, healer och coach. Det hjälpte mig att ta mig ur min hjälpare. Sakta löses också då syndabockstriangel upp och ingen blev längre offer, förövare eller hjälpare i mitt liv, inte ens jag. Det sista har varit så viktigt i relation till mina barn då jag gjorde mig till ett offer de första åren i deras liv när min exman lämnade mig. Jag försökte också rädda dem och det gjorde mig egentligen till förövare genom att jag i det tog kraften i från dem att kunna hjälpa sig själva. Tack och lov så började jag att ta mig igenom allt detta när de var mycket små tack vare en vän som vågade konfrontera mig genom att strax innan olyckan säga mig sanningen. ”Pang sa det bara och så sa det verkligen pang i trafikolyckan.”

Jag trodde jag var färdig med detta mönster men för fem år sedan föll jag igen för att ta ett nytt lager i mönstret offer, förövare och hjälpare. Skam den som ger sig! Denna sommar föll jag igen för att falla så jag inte skulle kunna falla igen. Jag har nu inte rest mig upp någon mer gång och kommer inte heller att göra det i framtiden. Detta skrev jag för tjugo år sedan när jag började att medvetet öppna för kallelsen och ta mig igenom all fler av mina sår.

Så många lager av mitt sår att lösa upp. Varje gång när det sker blir jag djupt lycklig. Det svåraste i mitt liv har varit kontaktlösheten och det är precis det som är min gåva. När jag varit i kontaktlösheten har jag också blivit ett lätt byte för den som vill ha det jag har. Utan att förstå det ger jag då allt jag har för jag vill ha kontakt. När jag sedan ser att jag inte får kontakt blir jag arg och vreden riktar jag till slut på mig. Då är jag inte varit nådig mot mig själv. I de lägena kommer straffet. Jag ska straffas för den jag är. Det är då jag mycket omedvetet skadar mig. De andra gångerna som jag skadat mig är när jag upplever ljuset och kärleken. Då kommer strategin: detta är inte för mig. Men det är just det som är för mig: jag är här för ljuset och kärleken.

Idag skulle jag lägga till:

Ljuset och kärleken kommer från livet, gudomligheten och moder jord. Den är också för mig som är skapad av det gudomliga, moder jord och livet. Sakta har jag vågat att ta in detta. Men det viktigaste av allt: Ljuset och kärleken kommer också från andra människor. Den är också för mig och det är dags nu att våga ta emot den till fullo. Det är nästan hissnande att säga detta. Jag förstår idag att allt har behövts komma i denna ordning. Det är så det också är med kontakten. Den kommer från livet, gudomligheten och moder jod. Det är kontaktlösheten som öppnar kontakten med dessa tre. Först blir har den blivit neurotisk för mig då jag blir rädda att inte få kontakt men sedan öppnar den för en annan form av kontakt som inte har några band eller intentioner. När det har skett har jag vågat att stå i kontakt med andra människor på ett helt annat sätt. Den skapar ny kontakt med mig själv och därmed med andra människor. Nu har jag bestämt mig: JAG ÄR MÄNNISKA OCH VILL VARA MÄNNISKA.  

Allt vi tar oss igenom öppnar våra gåvor och nya möten på andra sidan och på denna sida av livet. Om vi inser att allt är energi så är det samma här som på andra sidan. För mig har det varit en hjälp att se att det finns en tunnel emellan. Visst är det vackert att också se att jag fick en symbol för detta när jag var i Malaysia 2013 med orden: En dag kommer du att förstå vad denna symbol betyder. Se följande bild som jag börjar förstå alltmer. Den övre delen kan jag inte gå till. Det ljuset kommer ned till mig när så ska ske. Om jag skulle gå dit så brinner jag upp. Den nedre delen går jag till. Det mörker jag möter där omvandlas då till ljus. Livet har tagit mig ned till detta mörker om och om igen de sista fem åren. Ibland har jag undrat hur jag ska orka. Det som har fått mig att gå vidare har varit alla gåvor som öppnats och att jag känt mig allt mer hel. Hur då? När mörkrets sakta har omvandlats har tunneln i mitten öppnats. Den förbinder mig med andra sidan och öppnat mig för min ursprungsenergi.

Under dessa fem år har jag aktat mig för andras kunskap så att allt har kunnat komma inifrån. Jag har varit så noga att inte följa något och att inte låta någon annan följa mig. Jag trodde det skulle bli ensamt men det har blivit tvärt om. Mitt liv är fyllt av gemenskap. Många har mött mig och då har vi kunnat förenas. Andra har inte tagit eller velat visa sitt ansvar för mig när jag tagit mitt ansvar. Det är ändå helt i mig. Med mina barn har också resan fortsatt och kommer säkert att fortsätta.

Min resan har jag inte på något sätt gjort ensam. Inte heller gör jag de arbeten som behöver ske ensam. Vi är många som gör det samtidigt runt om i världen. I det har vi gemensamt att vi vågat att ”blotta” vårt sår, vårt ansvar, våra trauman och överlevnadsstrategier. Vi har inte längre något att skydda eller att försvara. När jag möter mig själv och mitt ursprung är jag också i kontakt med min själsgrupp metafysiskt. Jag kan inte bestämma när det ska ske och var det ska ske. Det är inte för mig att göra. I mitt gamla liv bjöd jag in till workshops, retreater och utvecklingsprogram för att människor skulle hela sig själva. Det kommer inte att ske mer, utan livet kommer att visa mig vart jag ska och med vem jag ska vara för att bli använd. I det har jag idag två ”göranden” i mötet med andra själar: att bygga en bro över mörka vatten och att möta fem Gatekeepers. Detta är inte meningen med mitt liv och det identifierar mig inte. Skulle jag få besked om att lämna detta så skulle jag göra detta direkt. Jag följer min inre röst nu, det är den rösten som visat mig vägen till dessa två. Hur jag ska ”göra” vet jag ej då görandet öppnas ur det som ska ske. Med det viktigaste av allt i resten av mitt liv är att lära mig allt mer om att vara människa tillsammans med andra människor som är mig nära. I det lär jag mig att ta emot och att stanna i den villkorslösa kärleken i relation till både mig själv, mina barn, min mamma, mina vänner och…. osv. Jag vet att min väg varit att först lära mig i mötet med mig själv som andlig varelse för att sedan lära mig som människa. Hur det blir i framtiden vet jag ej. Den enda jag nu vet att de är förenade, mitt andliga och jordliga jag som människa.

Jag tror att jag alltid kommer ett möta mer av mig själv för att växa som människa. Jag kan se att varje gång jag möter något får jag fatt i mer som andlig varelse men framför allt som människa. Jag lär mig att hantera nya situation på helt nya sätt. När jag ser den större helheten finns alltid risken att jag försöker undgå det jag ska igenom som människa. Nu går det inte längre för jag möter alltid mitt lilla inre barn i dessa lägen och det är från den platsen jag växer. Jag trodde att det svarta hålet hade en botten men i dag vet jag att det inte är så vårt mörker precis som vårt ljus är oändligt. Vi har så många lager av vårt heliga sår, det så som är med oss i liv efter liv. Det som är vägen till vårt ursprung, där själens ursprungssår finns.

Min tro är att vi skapar  trauman för att skydda vår kärna. För min del har det handlat om kontakt, kärlek och ljus i närhet av både död och liv. Död och liv är varandras förutsättning som kan förenas precis som olycka och lycka samt glädje och sorg. Den energin som det öppnar är alldeles stilla, närvarande och djup läkande. Det finns ingen att lägga något på allt är bara rent. Då vet jag också att om jag inte läker det som smärtat tillsammans med den andra människan kommer jag själv att få det som den andra hade i nästa liv. Ofta ser jag det redan innan och tar oss till en plats bortom det som vi skulle ha skapat om vi fortsatt. Övning ger färdighet. Nu har jag tagit mig till den platsen med många som jag mött. Kärleken, respekten och ödmjukheten till dem, mig och livet har inte ord. Så nära det var att jag tog en annan väg. Men livet höll mig och ville något annat. Nu är min själ fri. Vilken prövning!!!!  Allt som vi inte möter kommer i kapp oss tills vi möter det. Allt som vi möter tar oss till kärnan av våra trauman tills det är färdigt. Kan vi se det är tacksamheten stor till det som öppnar sig i oss också ur smärta. När vi tar oss till det mörkaste mörka kan det vända. På den resan finns inga genvägar. 

Jag trodde ju att jag valt en svår väg för evigt i mitt liv. Men när jag väl öppnat denna nya version av min själ är allt enkelt. Tack och lov så har de stått kvar i mitt liv så att vi kan fortsätta att gå denna enkla väg tillsammans. I det är kärleken enorm. Jag är djupt tacksam för mina möten med de människor som jag haft svårt med. Jag kommer aldrig glömma dem och jag ser idag att jag valt dem för att ta mig igenom gamla trauman. Det har gjort så ont men nu gör det inte det längre.

Själen lämnar kroppen för en stund

När vi öppnar för ett nytt liv i en ny version av vår själ är det som om själen lämnar vår kropp för en stund. Vi förlorar däremot inte kontakten med oss själva. Ett annat sätt att beskriva detta är som om vår kärna finns kvar men att den gamla versionen av vår själ lämnar för att vi ska dö för en stund. Den nya versionen av själen som väntar i vår själs fält kan då sakta ta plats. Det nya livet får vi alltid möta innan, men vi förstår inte detta förrän efteråt. För att öppna för det nya behöver vi se till att vi gör allt färdigt i det gamla. Det är att ge själen fri (den gamla versionen). På denna resa möter vi alltmer av själens fält, vilket gör att vi blir allt mer hel. Jag kallar det att den gamla versionen av själen lämnar och en ny version tar plats. Egentligen lämnar inte den gamla själen den försvinner bara in i det omedvetna och är då djupt integrerad i oss. Den finns alltid kvar i själens fält.

Det kriser som ger oss möjlighet att göra färdigt det gamla och öppna för något nytt. På andra sidan innebär detta att vi beträder alltmer av vår själs fält i detta jordeliv. Vi lever alltså flera liv i detta liv, liv som vi skulle levt efter vår fysiska död i en ny inkarnation. Den som guidar oss, både egot och själen är vår kärna. En förutsättning för allt detta är att vi vågar vara ”kontaktlösa” och att vi inte har några tankar. De gamla tankarna fungerar ej och de nya har ännu inte tagit plats. Vi är på en plats av överlämnande och i det sprattlar egot. Själen vet att vi behöver göra färdigt för att den ska kunna lämna kroppen. När den lämnar kroppen är det som att dö. Det sker för oss på olika sätt och när vi väl vet allt detta genom att gjort det förut så är vi inte rädda längre. Det är också mycket intressant att när vi väl är där också första gången släpper vi taget för vi har inget annat val. Då öppnas en plats, en helig plats där allt bara är. Jag ska försöka att beskriva när själen lämnar utifrån min resa på tre sätt.

Det första när jag lämnade kroppen av smärta som barn och andra när jag lämnade kroppen i nära-döden-upplevelser. De senare sker alltid när nya liv öppnas, allt bortom min kontroll. Det tredje är att medvetet lämna min kropp och samtidigt hålla kontakt med min själs kärna.

När jag var barn lämnade jag kroppen i alla övergrepp. Då kunde jag se mig själv utifrån och kände inte smärtan av vad som skedde. När jag så började i terapi kunde jag gå dit och då såg jag både mig och terapeuten från ovan. Mina terapeuter följde mig att sakta ta mig ned i kroppen och det fick inte gå för fort. En skilsmässa löste ut alltmer av smärta som jag fick stöd i att hantera. När jag själv blev terapeut efter femton år i olika terapier kunde jag följa det som jag själv var med om. Jag fick klienter med samma bakgrund som mig utan att jag på något sätt talat om detta. Idag vet jag att vi kan lukta oss till dem vi ska möta, både de som ska stödja oss och de som kommer att ge oss mer smärta. När jag väl stannade i min kropp kom en tid när jag inte på något sätt kunde lämna den genom att undgå smärta. Min väg blev istället att gå in i smärtan, vara med den tills den löstes upp. Då såg jag ofta vad det handlade om. På detta sätt är det fortfarande. Då jag håller mitt lilla  barn.Det gör jag genom att bara vara. Det gör jag genom att berätta att jag också vet sanningen om mig själv. Det gör jag genom att ta kontakt med människor som betyder och betytt något i mitt liv. Det gör jag genom att leva mitt liv i första hand som människa.

Det andra sättet som jag lämnat min kropp är när jag lämnat in. Jag har beskrivet detta tidigare i min nära-döden-upplevelse. Då har jag gått in i en tunnel och där har jag mött ljuset. Idag har jag förstått att det är min kärna som jag har mött, den kärnan är ljus. Idag vet jag också att det är mitt ursprung som talar till mig, som guidar mig och som för mig samman med mitt folk. Ibland kommer den ursprungsrösten från min själsgrupp (tidigare liv eller kommande liv), moder jord och mina guider. Varje gång har jag hittills fått vända om och varje gång har ett nytt liv öppnats.

Nu gick jag in dit igen denna sommar. Jag ramlade ned för trappan och kunde ha brutit nacken, försvann in i tunneln och vaknade med brutit nyckelben och stortå. Innan det skedde var jag fullkomligt ur balans men när jag släppte taget gav jag bara upp. Omruskad tog jag mig till sjukhuset och livet började sakta öppnas igen. Men inte heller denna gång reser jag mig upp igen. Det dröjde bara tre dagar och så kom ett email som tog mig till botten igen in i meningslöshet som visade mig livets nästa steg. Den stillhet som har varit sedan dess öppnade en närvaro med allt. Det är nu allt mindre skillnad mellan livet som biologisk människa och andlig varelse.

Rösten talar så till mig och jag lyssnar: lämna Facebook, visa din vän denna energi, dra dig tillbaka och gå ut igen på det sätt som jag kommer att guida dig. Du har nyckeln tillsammans med andra för människans nästa steg när hon kommer att möta den tornado som sprider sig över världen. Den tornadon skummar egentligen bara på ytan för att från moder jord väcka en helt ny energi. Den visar människans galenskap och rör upp helt ny energi. När det sker kommer de som har nyckeln stå stadigt.

Dessa två sätt som jag har lämnat kroppen har öppnat för mig att kunna se det som inte alla andra kan se. Det förutsätter att vi öppnar våra multisensoriska sinnen. Jag kan alltså lämnat kroppen i kontakt med min kärna som stannar i kroppen. Det är min själ som lämnar.

Det är det tredje sättet att lämna kroppen som innebär att jag är på en annan plats samtidigt som jag är här. Då ser jag vad som kommer att hända, händer eller har hänt. I det läget kan jag öppna mig för att ta emot ljuset till moder jord och människan, men bara som kollektiv aldrig till en enskild människa. Det sker bara när tunneln i mig öppnas visuellt. Inget jag bestämmer det gör den när det ska ske. Även om jag kan detta kan jag aldrig prestera detta. Det skapas bortom vad jag kan styra eller förstår mycket medvetet. Det är då jag blir använd av det jag kallar kärlekskraften eller det magiska ljuset. Det är sällan jag förstår varför och hur. Jag låter allt bara ske.

Låt mig ge ett exempel. När jag var hos min vän senast hade jag så mycket smärta. Jag visste att den smärtan inte bara var min. Jag visste också att hennes gåva var hennes händer. Jag visste också att vi mötts för mycket länge sedan som Amasoner där jag hade skurit bort fel bröst och det skapade hat från alla andra. Jag har mött Amasonerna tidigare i en uppenbarelse när de stödde snapphanarna tillbaka till sina mammor. De hade fastnat som själar i skogen. Det visade sig att det var en hel stam av kvinnor som sågat av sig sitt vänstra bröst för att pilen skulle ligga alldeles utanför hjärtat. Det gjorde att de sköt bara i hjärtats riktning och aldrig för att döda. Men denna dag fick jag en ny upplevelse. Om det var en mytologi jag var i kontakt med eller verkligt tidigare liv har ingen betydelse. Det var det kollektiva medvetandet och dess guider som nu använde mig och min vän. Vem var då Amasonerna:

Amasoner sades leva i en kvinnostat helt utan män. En grannstam gjorde de unga flickorna gravida två månader om året. Alla pojkar som föddes sattes ut i skogen eller sändes till sina fäder sedan man gjort dem inkapabla att strida. Flickorna uppfostrades i en krigarkult där man skulle ha dödat tre fiender i strid innan man fick lov att skaffa barn. Amasonerna skar av sitt högra bröst för att lättare kunna hantera en pilbåge.

Jag frågar mig varför detta händer nu. Svaret jag får är att du ska öppna en ny dörr för alla kloka gamla kvinnor och samtidigt läka ditt nyckelben. Varför bröt du ditt nyckelben på vänster sida tror du? Jag hade ingen aning. Svaret jag får är att jag guidar dig till dessa kvinnor, alla utan vänster bröst nu. Jag visste att när jag bokstavligen tog bort mitt vänstra bröst p.g.a.. cancern öppnades mitt hjärta utan något som helst skydd. Då kommer rösten igen: Då vet du, det skedde p.g.a.. ett borttaget bröst på vänster sida. Inte kunde Amasonkvinnorna sätta krigarenergin framför sitt hjärta. Då visste jag att det var min kärna som talade till mig. Jag bestämde mig för att följa vägen till Amasonernas landskap om hon ville detta denna min inre röst.

Så är jag där. Står där mitt ibland dem och de är på väg att döda mig då jag är helt fel. Jag är utsatt för så mycket hat och så säger någon vi slänger ut henne till ingenmansland. Nu ber jag min vän att hela mig och jag gör mig bredd att samtidigt hela henne. Hon lägger händerna på mitt nyckelben och vår energier möts. Det som kommer genom henne flödas in i mig och det som kommer genom mig flödas in i henne. Energin flödade till mitt hjärta och sedan till hennes, från hennes hjärta till mitt. Så är allt färdigt och vi ställer oss upp. Då är jag hos Amasonerna igen. De står runt mig och så stiger några fram och visar att de också skurit av vänster bröst. Jag gråter och ser dem och alla de andra. Min vän och jag står nu mitt emot varandra. Hon bugar för mig och jag för henne. Jag bugar för henne och hon för mig. I det ögonblicket blir det tydligt hur vi bugar för alla kvinnor, de som inte hade ett vänster bröst, de som inte hade ett höger bröst och alla de som hade båda brösten kvar. Till slut omfamnar vi varandra. Vi omfamnar allt i världen: godhet, ondska, glädje, sorg, kärlek, rädsla, vrede, krig, fred och hat osv. Vi omfamnar alla dualism, allt levande och dött, all andlighet och all jordlighet.

Detta arbete öppnar för allt. Vad det kommer att innebära vet jag inte och försöker inte ens förstå eller förklara. Det skulle i så fall bara ske med den verklighetsbild som jag lever i nu från det jag vet om mig som människa och andlig varelse. Till det vill jag inte begränsa detta arbete. Detta arbete fick mig att släppa allt. Jag är hemma i min energi som är jag. Detta är vad tunneln som öppnas kan skapa. För mig är det att vara i båda verkligheterna samtidigt och när de förenas blir allt helt.

De finns så många olika verkligheter som vi kan öppna för. Allt som har varit levt och som kommer att bli levt. Finns bara där i andra dimensioner på andra sidan. Varför säger jag andra sidan? De flesta som hör det associerar detta med alla våra döda. För mig är det allt som finns när jag går in i denna tunnel. Tunneln har blivit en symbol att kunna möta andra dimensioner, tidszoner och verkligheter.

När det gamla livet blir helt öppnar vi för det nya livet. Inget konstigt alls då det nya livet är en ny version av våran själ. Människan har oändligt många versioner att leva. Visst är det vackert! När människan lärt sig att hon alltid har ett motstånd innan hon vågar öppna för det nya då vet hon också att hon måste ära det motståndet genom att göra färdigt det gamla. Vad det nya blir har hon ingen aning om och det är där vi står idag hela mänskligheten. Det är först när vi föds igen som moder jord kan födas igen med oss. Om vi inget gör kommer moder jord att födas utan oss och det kommer att göra mycket ont både för henne och människan. Därför behöver hon oss, vår älskade Moder jord. Om vi öppnar än mer av vem du är kommer hon att guida oss genom vår kärna. Det är aldrig något vi kan styra på något sätt. I det är vi en liten kugge i allt som sker nu. Den turbulens som öppnas alltmer nu för människan kan vi inte att gå in i då förlorar vi oss. Åker vi med och börjar att döma det som sker är vi en del av detta och kommer åka in i turbulensen. Jag ärar dig vackra människa djupt inne i mig. Jag ärar mig vackra människa djupt inne i mig. Jag ärar människan djupt inne i mig så vacker hon är i allt hon är både det mörka och det ljusa. Jag ärar moder jord så vacker hon är djupt inne i mig. Skönhet finns i allt om vi väljer att se det. Det är att inkludera allt och öppna vägen till förening.

Mitt bokslut – sammanfattning

Min bakgrund försvinner bort i det fördolda. Kvar finns dock den bok som jag satte punkt i den 2 januari 2022 på min 65 års dag och alla bloggar som jag skrivit sedan dess. Kanske mina barn vill läsa detta en dag. Det enda jag vet idag är att jag gjort min själ fri och att jag gång på gång gör olika delar av mitt liv färdigt. I det nya är inte ens tunneln med och jag har ännu ingen struktur att hänga upp något på. Det finns inget att hänga upp något i mitt liv på. Mycket tack vare att jag inte rest mig upp igen. Det gör mig lycksalig: Jag har klarat det. Jag har  lärt mig att omfamna allt i mig och att omfamna allt i den jag möter för att kunna omfamna oss. För mig är det då jag ser vilket tidigare liv jag, den andra och vi sitter fast i. Jag ser det så tydligt. En sak till vet jag: att det jag gör har också den andra gjort eller kommer att göra och det den andra gör har jag gjort eller kommer att göra. När vi omfamnar allt blir det färdigt och allt är helt rent och ett nytt liv kan öppnas. Varje liv ger fler möjligheter på denna resa. Min erfarenhet är också att vi behöver göra allt detta i verkliga livet. Vi kan inte längre tro att vi kan gå i terapi eller jobba med energi för att frigöra allt. Detta är bara en vägvisare. Om någon är död behöver vi gå till andra sidan för att frigöra det som behöver frigöras. Med de levande behöver vi göra färdigt i livet. Detta är inget vi kan prestera fram, då får vi inte uppleva det vi ska uppleva. För mig har detta blivit så tydligt när mina barn puttat mig tillbaka till den jag var när de var små så att de fått göra färdigt. Tack gode Gud för det. Mina beteenden har jag samtidigt kunnat ta hand om här och nu.

När jag var terapeut kunde jag få bidra till att personen fick göra det de skulle göra med mig för att göra sig medveten om vad de hade att göra i verkliga livet. Inte alla gjorde det sedan och då föll de tillbaka. När jag arbetade med energi var det också så att energin visade dem vad de behövde göra och på samma sätt gav livet dem dessa chanser. En del tog det, andra inte. Livet visar oss och då gör det ont eller är så är det helt underbart, beroende på vad vi behöver göra. Inget kan presteras fram. Vi är djupt guidade av vår kärna och därifrån möter vi alla som tillhör vår själsgrupp. Vi möter också andra energier, både andra varelser och bara energier. Du kan kalla allt änglar och demoner eller bara mörka och ljusa guider. Är demoner våra guider? Ja, för mig är de detta då jag lärt mig att se skillnad på ljus och mörka energier. Mörka energier visar mig vägen i vad jag behöver göra för att omvandla ondska till kärlek, mörker till ljus. Det farliga är om dessa energier skulle ta mig i besittning. Idag är jag inte orolig för detta då jag vet att den söker splittrade människor. Människor som blir alltmer hela är inte deras offer. Jag har också sett detta med egna ögon när en demon gick in i en människa som fick en psykos. Vi kan driva ut dessa demoner, inte med våld utan med kärlek och respekt. Allt detta finns beskrivit i min bok. (Den boken vill jag inte ska läsas av alla, därför har jag inte publicerat den men den finns läsas av den som är öppen för det jag skriver här).

För mig är detta också så tydligt när jag mötte och möter min far på andra sidan. Vi har försonats och i det har jag tagit ansvar för vad jag gjort honom i detta liv: jag har slutat att döma honom och få andra att döma honom. Idag ser jag att det var en form av hämnd. Hämnd måste jag ta ansvar för, det gör inget helt. Att se på övergreppen från andra sidan ger mig ett helt annat perspektiv. Att se på hämnd från andra sidan ger mig också ett helt annat perspektiv. Min far hämnades sin mor genom att projicera på mig. Min farmor hatade min pappa då han var resultatet av en våldtäkt. Jag hämnades min far genom att döma honom och för den delen också andra män. I det finns övergreppen med. Jag gjorde många män till förövare i mig. Jag gjorde min exman till förövare vid skilsmässan och mig till offer. Det tog mig flera år att kunna frigöra detta och ta mitt ansvar. Det gör så ont att se vad jag gjorde.I det har vi försonats han och jag. Idag bär han inte längre den skuld som jag försökte lägga på honom. Ja, inte bara jag utan många andra som ansåg att så där gör man bara inte. Kan inte göra det jag gjorde ogjort och det drabbade min barn, men jag möter dem nu när de gör färdigt. I det har jag inga försvar. Tack och lov älskade jag då min exman och gör så än. Det var nog det som tog mig ur offret plus att jag jobbade mycket för att gå igenom hela min historia. Jag hade också en vän som ett år efter skilsmässan sade: ryck upp dig, livet är fullt av offer, bli inte sådan. Det var som att få en smäll rätt i ansikten som kom mig att välja en annan väg.  

Min far och jag försonades på dödsbädden och det frigjorde allt. Allt detta kan vi nog inte förstå om vi inte känner att vi lever flera liv före detta liv, i detta liv och efter detta liv. Min familj började också att döma min far och han blev då offer p.g.a. att jag inte tagit mig igenom triangeln offer-förövare-hjälpare innan jag berättade min historia för mina barn. Även om jag hade försonats med min far innan jag berättade så hade jag inte förmåga att förmedla detta till min familj så att de inte skulle döma honom. Vem vet kanske skulle jag inte heller göra detta. Samhället har ju redan dömt honom och därmed gjort honom till offer. När jag väl började ta mig ur mitt offer och börja lära mig att älska mig själv och ta mig igenom mina sår ändrade jag allt. Detta kan aldrig ske tillsammans med samhällets normer och det kräver ett större perspektiv åtminstone när man har alla olika former av trauman. Nu är jag verkligen där: bortom offer-förövare-och hjälpare. Allt tack vare att jag inte reser mig upp igen! Jag väljer att vara människa och i det har alla människor grymma sidor som de behöver ta ansvar för. Inte bara det, de har framförallt kärlek och ljus som de behöver börja att ära.

Samhället dömer förövare men inte offer som gör andra till förövare. Som jag ser det är ett offer som vill stanna där särskilt när de blir martyrer också en förövare. Vi behöver lära oss att stanna med: jag blev offrad och jag undrar vad det är för mening med detta. Vi möter alltid människor som är här för att öppna vårt sår. Låt oss se dem som detta i stället för att döma dem. Skammen visar mig vägen när jag börjar att göra någon till förövare, offer och hjälpare. Tänk om livet är så enkelt som att det vi gjort i tidigare liv är det som vi ramlar in i som och får skam för som barn. Om vi verkligen skulle ta in det skulle vi leva våra liv på andra sätt.

Jag mötte en gång grandmother Maria från Ingidious in Brazilien i ett event i Sverige när The Thirteen grandmothers var här för att göra ett jobb för Östersjön. Denna gång grät hon för moder jord. Det öppnade mig och jag grät också från min djupaste själ i detta ögonblick. Allt föll i glömska. Det är först nu jag förstår djupt inne i mig vad hon gjorde och vad hon sedan sade:

”Ingen annan är ansvarig för de sår du bär. Om ingen tar ansvar kommer allt att pågå som det alltid gjort. Krig kommer fortsätta och alla kommer att ljuga för sig själva. Vi behöver ta ansvar och hela våra egna sår, inte komma över dem. Vi behöver gråta och förstå andra i hela världen. Vi är mödrar och fäder och mormödrar/fäder och farmödrar/fäder. Vi behöver bli de vi är. Vi måste sluta följa vår karma. Profetian är samma över hela världen, det handlar om att sluta fred med oss själva och alla andra. Obalansen handlar om att någon vill ha mer än andra och där går vi förlorade. Vi kan inte skylla någon annan för våra sorger, vi har alla varit mördare och blivit mördad i många tidigare liv, så varför skylla på andra! Vi måste förlåta oss själva och alla andra. Vi kan inte låta våra barn ta över allt detta.” Maria Alice Compose Freire.

Smärtan av dessa ord landar rakt in i mitt hjärta. Jag har både gett mina barn kärlek och smärta. De sista tjugo åren har jag ägnat åt att läka mina sår i varje stund av mitt liv. Under den tiden har jag också öppnat än mer för att barnen ska få läka sina sår i mötet med mig när de väljer detta. Då har jag inga försvar.

Genom livet har jag lärt mig att skilja på kärlek och handlingar vilket jag aldrig fick lära mig som barn. Kärleken till människan oavsett beteenden finns nu med mig. Handlingar jag verkligen vill stödja och de som jag tar stort avstånd från finns också i mitt hjärta. Livet är verkligen inte svart och vitt. För mig är det nu än tydligare att den skola som jag gick in i stimulerade överlevnad. De arbeten som vi gjorde var för mig öppningen till min kärna men den struktur som skapades kom att stimulera överlevnad. Så har det också varit i andra institutioner som jag har varit medlem i som verkat för människors växt och andliga utveckling. Någon sekt var dock inte dessa, de hade en öppen kultur och flera ledare. Min naivitet har fått mig att tro att det skulle vara annorlunda på dessa platser. Annorlunda än vad då? Än alla de platser jag funnits på i mitt yrkesliv. Samhällets institutioner är mer transparenta och i dem skapas inte ett beroende på samma sätt men de stimulerar också överlevnad. Dessutom är det sant att terapeuter och andliga ledare är sökare och drar till sig människor som också är sökare och därmed mycket sårbara.

Visst är det konstigt att vi har så mycket projektioner att ta hand om och att vi verkligen måste göra dem om och om igen för att se. Det har verkligen tagit mig till vägs ände. Jag kan inte finnas eller vara med och skapa plattformer som har en struktur kring samma koncept. Det skapar den överlevnad. Det vore en illusion att tro något annat. Jag förstår nu också varför jag fått vägledning i att lämna Facebook. Där riskerar jag att öppna för min överlevnad som suttit så djupt i mig: MIN ”DOER”. Hon har varit så stark och när jag är i strukturer som öppnar för att detta riskerar jag att tappa mig.

Det är hon som har en enorm drivkraft så att hon till och med kan köra över sin kropp. Det är hon som behöver visa världen att hon har ett värde. I det förlorar jag mig.

Under de sista åren har den drivkraften sakta, sakta tonat ut. Denna sommar försvann hon helt. Jag behöver inte bevisa någonting för någon. Vilken lättnad! Jag tror att de första åren efter sammanbrottet försökte jag visa för mig själv att jag kunde klara mig igenom den smärta som öppnades när allt kraschade. Att nu hamnat i att inget ger mig en mening innebär att jag bara blivit stressad av den energi som finns på Facebook. Den lockar mig inte eftersom jag inte ska jobba längre och inte längre har ett syfte/en uppgift. Energin i alla annonser, alla som vill ut i världen, alla som visar upp sina relationer, sina barn, naturen och att de älskar livet. Alla som dömer och alla som kommer med nya lösningar. Ja, allt har stressat mig och jag har också varit en del i detta genom att skriva ofta och att bjuda in till aktiviteter. Det som från början var så vackert i mig blev något jag måste göra. Efter ett uppehåll på en månad har jag kunnat dra mig in i mitt skal. Jag skriver än och denna månad lärt mig alltmer om hur det kan komma ut i energin utan att någon läser det. Det finns i mina anteckningar och det jag skriver varje dag. Nu när min ”doer” har tonat ut vågar jag gå ut igen. Denna gång vill jag gå ut med detta jag skriver och den guidning jag fått till Gatekeepers, Jag prövar om det är annorlunda! Jag har inget att bevisa längre och jag håller mig i livet utan mening. Vi får se hur längre det blir. Jag inser samtidigt att det också är och kan bli en strategi. Men än så längre stödjer den mig.

Ibland tror jag verkligen att det är människans lott att projicera eller så är det bara ett försvar för mina beteenden. Jag vet i alla fall att jag kommer att projicera till dödsdagar och varje gång får jag se något nytt att ta hand om i min överlevnadsstruktur. Egentligen är alla strategier, den minsta lilla överlevnad. Vi kan också säga att det är tankekonstruktioner eller känslokonstruktioner. Alla människor gör det och kommer att göra detta. Det är alltså inget fel men det tar oss ifrån den levnadsstruktur som är oss given från den dag som vi inkarnerade i detta liv. Livet handlar om att komma än mer in i denna livsstruktur. Det vi behöver lära oss år att sluta att värdera och att ta hand om våra projektioner. Jag kommer inte heller att sluta överleva, men jag kan bestämma mig för att inte vara i sammanhang som stimulerar det hos oss människor.

Alla gör så gott de kan med vad de har med sig och ska göra helt i detta liv. Jag blir allt mindre blind och har allt förre illusioner. Jag tror också att varje gång vi öppnar för ett nytt liv har vi möjligt att göra färdigt allt som vi projicerar i det gamla. För mig rasar då allt och något nytt tonar in. Denna gång kommer jag aldrig resa mig igen. Mina sista ord i denna blogg blir:

Jag faller, människan faller och hon faller djupt in i en förening. Vi ser det inte ännu men allt är där och bara väntar. Ingenting är längre om en annan människa, grupp eller ett kollektiv. Det är alltid om oss. När vi ser den andras mönster ser vi att vårt mönster hakar i den andra. Vi vet också att vårt mönster kommer bli den andras och den andras vårt om vi inte omfamnar det som är bådas och det som finns däremellan. Allt vi möter måste nystas upp så att vi kan se och omfamna. Det farligaste av allt är när vi gör oss större eller mindre än någon annan, om så bara en millimeter. Att hålla oss på samma nivå och ge varandra samma värde är människans största utmaning. Vi ger och vi tar emot i balans. Vi känner tacksamhet i båda. Vi ärar dem som har gått före och dem som kommer efter utan att göra oss större eller mindre. Energitjuvar håller vi kort och vi ger dem alltid en chans att lämna tillbaka det de tagit. Bloddonatorer smeker vi på kinden och säger: älskade vän behöll du ditt eget blod först. Om det blir något över kan du bidra till dem du vill bidra. Vampyrer lämnar vi om vi inte kan få dem att se att de kommer att bära ansvar för alla som de sugit blod av i sitt liv. De kommer aldrig att hitta sin kärna om de fortsätter på den vägen. Syndabockar lyfter vi ned från korset, lägger dem på marken. Där och då kommer de att bestämma sig om de vill leva eller dö.

Jag faller och människan faller. Jag tar hennes hand lägger den i min. Jag ligger ned och känner moder jord under hela min kropp. Bredvid mig ligger människan. Till en del känner jag henne och till andra delar inte. Jag tar mig närmare och så går jag in i människan. Jag vilar inne i henne och har min plats precis som alla andra har sin plats inne i henne. Jag ler och känner att jag kommit hem. Denna gång kommer jag inte resa mig upp igen.

Göteborg den 15 augusti

Ingrid Marie Fridolf