Hon rör sig genom livet med en stor elegans. Kroppen är mjuk och len. Varje rörelse tar henne igenom det som ska ske utan minsta motstånd. Det som ska öppna sig öppnar sig. Mjukheten tar allt större del i hennes liv och hon vet vad skönhet är. Hon är hel och därför åldras hon med värdighet. Vem är hon denna vackra kvinna som öppnat för nåd, inte guds nåd utan den nåd som för henne till sin följeslagare från underjorden som hon kallar sin skyddsande. Vem är hon som lever varje dag som om den är en ny början. Vem är hon som dansar på ängen av djup glädje då hon ännu en gång öppnat ett nytt liv till än mer frihet. Hon rider om natten in i dina drömmar och om dagen på den äng hon lockar dig till. När du läst denna blogg får du kanske ett litet grepp om henne. Inget mer vet vi än att det aldrig är som vi tror.
Orden har aldrig makt över oss men det har vår intention. Ibland gör vi orden till makt och då har vi förlorat oss själva. Inget finns då kvar mer än makten i orden. Ja, om det nu var vår intention. Tror vi på detta kan vi också se när intentionen från någon är kärlek och att det är vi som tolkar dem som grymma eller maktskapande. Ord är som du kanske förstår alltid en tolkning och med dem sker alltid missuppfattningar.
Jag hade vid nyår ett nytt möte med en person som jag samskapat med i mitt liv. Vårt förra fysiska möte för fem år sedan var mycket smärtsamt. Men till min glädje öppnade det ögonen för följande mening i mitt liv: ALLTING JAG SER OCH TROR PÅ ÄR EN PROJEKTION AV DET JAG TROR PÅ. Det öppnade nästa mening: UNIVERSUM, MODER JORD OCH MÄNNISKAN ÄR EN PROJEKTION OCH REFLEKTION AV ALLT JAG TROR PÅ. Under många år har jag stannat med dessa meningar och kommer att göra det i resten av mitt liv. Orden har fått innehålla allt jag tror på och sakta har mycket att det som jag TRODDE VAR JAG lösts upp. När jag åter är med det lilla spädbarn i mig som kom till jorden OCH LÖST UPP den illusion som jag skapat som barn om tid förstår jag vad tidlöshet är. Så många vändor jag har tagit med detta begrepp: TIDLÖSHET. Tid var en gång görande och att hinna så mycket som möjligt. Det var ett försvar som hindrade tidlösheten. Detta förvar skapade jag när jag var sju år när jag stängde den tidlösa verklighet som jag levde innan dess när jag kunde lämna kroppen och gå till andra dimensioner. Jag levde också med småfolket och andra varelser i naturen och i underjorden. I den 
verkligheten fanns igen tid. I den verkligheten kunde jag se mig själv bortom mig själv på jorden. Allt detta började sakta komma tillbaka i efter en nära döden upplevelse när jag var trettiofem år och gör så än.
I ett vinterlandskap just nu öppnas än mer tacksamhet. Ännu ligger snön kvar och ger glädje i livet. Den största glädjen av allt är att fått födas till denna tid. Att få vara med om så mycket ljus, kärlek och tacksamhet har inte ord. Denna dag firas alla hjärtans dag. Människans hjärta som bär livet är det vackraste vi har i denna vår kropp. Hjärtat slår än mer när vi andas oss in i evigheten för att hämta hem mer ljus. Människans ursprung, hennes oändliga obegränsade eviga varelse håller oss nu i denna tid. Det vet vi alla långt därinne, frågan är bara när vi vågar tro på det. Livet blir då så mycket enklare. Inget är längre som vi tror, ny tro öppnas om och om igen. När vi överlämnar oss till nya trossystem som bara kan öppnas ur egna upplevelser blir livet så mycket rikare och vi bidrar då alltmer till det nya paradigmets öppningar.
Allt är en spegel
När jag nu detta nyår hade mitt sista möte med denna person löstes illusionen om görande till slut upp till ren kärlek och försoning. Mina ord till henne var: jag önskar att du kunde förlåta och försonas. Jag har gjort det och det gör att kärleken till dig är än större i mig. Tack vare dig och allt som hänt oss har expansionen av denna kärlek utan ord växt i mig. Jag kommer aldrig glömma dig och jag är djupt tacksam för allt som hände som öppnade en ny vändning i mitt liv. Jag lät dig använda mig vilket jag aldrig kommer låta någon människa göra mer. Det är mitt ansvar att jag gjorde så. Att låta energin använda mig är något helt annat. Det vill jag fortsätta med i mitt liv. Med detta vårt sista möte var vårt gemensamma arbete färdigt. Jag fick också möjlighet att sätta en gräns när mina gränser överskreds ännu en gång i detta möte när denna person som ville fortsätta med mig. För min del finns ingen 
fortsättning utan bara tacksamhet och kärlek. Min inre spegel var i det ögonblicket också samma därute. Kärleken och tacksamheten jag också möttes av har inte ord. I ett senare energiarbete som jag gjorde för att verkligen avsluta fick jag se att personen också kunde släppa mig när hon insåg att jag inte skulle samskapa med andra som också lämnat henne. Jag går min väg nu och i det kan vi förenas metafysiskt denna person och jag i en spegel för varandra. Vi har båda tagit oss igenom smärtan i rädslan att bli övergiven. Den rädslan är nu ren och tagen till botten av universum och moder jords oändlighet. För min del vet jag nu att det är oändligheten jag varit rädd för. Jag har projicerat detta på universum och moder jord genom att kasta mig in i nya svarta hål. I det har jag lärt mig att: på något sätt kommer jag alltid tillbaka på stående på mina fötter. Det viktigaste för mig är att öppna för insikten:
NÄR VI BESTÄMMER OSS FÖR ATT FÖRÄNDRAS FÅR VI MER AV DET SOM VI SITTER FAST I TILLS VI BARA SLÄPPER DET. UNIVERSUM OCH MODER JORD FRÅGAR OSS GENOM ATT GE OSS MER: ÄR DU FÄRDIG MED DETTA ELLER VILL DU HA MER. I DET SYFTET ANVÄNDER ENERGIN OCKSÅ ANDRA MÄNNISKOR. Alla som gjort oss illa är en spegel av oss själva för att ge oss ett budskap. Jag är här för att göra detta för dig så att du ska se vad du tror på för att kunna frigöra detta. Vill du fortsätta att hålla detta eller släpper du nu.
På detta sätt blir vi också använda för att visa andra människor deras spegel. När så sker är vi ren energi. I början när det skedde blev jag rädd särskilt när jag visade sanningen för en annan människa som inte var så rolig för dem att få se. Det var då lätt att åka tillbaka in i min gamla strategi från barndomen: att jag var en ond människa som skulle straffas. Då väntade jag på straffet som naturligtvis kom eftersom jag speglade detta till utsidan. jag var straffbar. Men energin som kom igenom mig kunde jag inte stoppa. När det var på detta sätt från ljuvliga energier var det naturligtvis lättare. Idag vet jag och tror på det som ska ske. Jag ser också när energin kommer in i min kropp för att öppna en annan människa som bett om det. Det är så helande om den människan vill ta emot det. För mig är allt detta kärlek så länge det inte handlar om makt.
Vi människor anklagar andra människor hela tiden när allt egentligen är en spegel. Det är vi som sätter upp speglar själva för att kunna helas. Tro inte att det är någon annan. Det är människans lott och tro inte att du blir färdig. Det är många liv som väntar på oss. Detta arbete är oändligt och gång på gång kommer vi att öppna nya trossystem. Dessa liv kommer för att lösa upp känslor, tankar eller beteenden. Vi löser upp det som är intrasslat i dessa känslor tankar och beteenden genom energi. När vi inte vet vad vi löser upp går det mera smärtfritt. Då löser vi upp det som vi inte velat se i energiarbeten som under tar oss till botten av våra känslor som vi sitter fast i. Vi får då också möta det vi tar oss igenom och det som väntar från kärlek och tacksamhet. VÅRT JOBB ÄR SEDAN ATT SLUTAR ATT PROJICERA OSS TILLBAKA GAMLA REAKTIONER.
Allt vill visa oss något
dem eller det utan de är bara en spegel av oss som vi väljer. När vi går till botten kan vi inte längre gå tillbaka, det går bara inte eftersom vi öppnat för en ny identitet ( en nu personlighet). Detta är ingen lång process varje gång det sker om vi överlämnar oss till det som ska ske. Jag har mött detta så tydligt i mig själv, i alla mina relationer och särskilt med mina nära och kära. Det är en gåva att ha en familj som tar sig igenom mönster efter mönster. Jag trodde aldrig att min mamma och jag skulle kunna öppna så mycket tacksamhet och kärlek som vi gör i livet och till varandra. Jag vet nu att vi är ett inte bara med oss själva utan också med andra mödrar i oändlighetens rum. De stiger fram så tydligt. Med mina vuxna barn sker också denna process till alltmer frigörande. Vilket arbete! Jag har också mött det i alla arbeten under de år när jag tagit emot klienter och deltagare i energiarbeten. Jag har sedan år nu lämnat alla metoder som jag lärt mig av andra och öppnat för det arbete som bara bygger på egna upplevelser och erfarenheter. När jag arbetar på detta sätt är jag deltagare som alla andra under den tid vi träffas och då fullkomligt transparent. Ingen är ledare.Det som händer mig nu är en spegel av min arm som skadades genom en operation som gick fel. Talade med en vän om glädjen i det som sker. Jag inser hur lätt vi missuppfattar varandra eftersom vi har olika trossystem. Just detta firar jag idag och jag bugar mig också för alla dem i mitt liv som inte vill se detta. En del förnekar det också. Jag förnekar det inte men jag pådyvlar inte heller något på någon. Inte berättar jag heller för den som inte vill veta. Den farligaste människan att möta är de som försöker få oss att argumentera. Det är ett sätt att försöka få oss att försvara oss och i det ögonblicket är vi totalt förlorade. Argumentation tar oss alltid från vår väg. Jag kan bara förklara min glädje på följande sätt:
När jag nu möter krymplingen i mig från ett tidigare liv öppnas en lärdom större än någonsin. Jag försonas och förlåter mig själv för att jag valde att opereras när min kropp var där hela tiden för att hela mig. Jag litade mer på läkaren än mig själv. Jag förlåter läkaren som opererade mig så att nervtrådarna i armen gick av. Jag har tack vare den händelsen också mött den i mig som inte längre på något sätt slår på mig själv för att jag inte ser. Inte heller försöker jag nå fram till andra som inte vill se hur de anklagar andra för det som de skapar själva. Samtidigt är jag mycket tacksam för att jag gjorde detta misstag att låta mig bli opererad. Genom detta fick jag ju möta krymplingen i mig som jag varit så rädd för att möta. Vi människor är alla krymplingar på olika sätt, fysiskt, emotionellt, mentalt, beteendemässigt och så mycket mer. Jag förlåter henne i mig som slår på mig själv när jag skadar mig. Jag har varit livrädd för att skada andra människor som jag håller kär och det har öppnat för att de ska kunna göra mig till förövare i det som de gör mig till en spegel i. Det har fått mig att skada mig för att inte skada dem. Det kan bara ske när jag inte är sann mot mig själv t.ex. stannar där jag inte ska vara. ställer upp fast jag inte vill det osv. Det visade sig redan i somras när jag bröt nyckelbenet efter att sagt ja till något jag skulle göra som inte var sant för mig. Kvällen innan det skulle ske hände brottet. Energin tog tag i mig och fick omkull mig. Många förklaringar finns men denna år sant för mig. Konflikten jag hade innan jag gav med mig till ett av mina barn som inte respekterar min sanning. Hur ska han det när jag inte står fast i min sanning? Vår konflikt bara blivit än mer istället för att tonas ut. Till slut stod vi där både han och jag i vår sanning och samtidigt i djup sorg. Då tonade allt ut och öppnade en respekt mellan oss som sedan dess expanderat. Jag ser min spegel i detta och vet att jag aldrig mer kommer att kompromissa min sanning med mina barn. Med andra har detta varit lättare. Barnen är så nära och deras kroppar minns ännu hur jag var när de var små barn. Inte precis i kontakt med min kärna och en totalt dissocierad barndom som spelades ut i mitt liv. Det har jag försonats med och förlåtit mig själv för. det är nog därför vi står kvar med varandra och öppnar för smärtan från den tiden.
Det finns alltid en mening i allt och om kärleken håller kan vi försonas och fortsätta eller avsluta våra gamla beteenden. Att vara transparent i allt jag lär mig, löser upp och släpper taget om gör att jag lever än mer varje dag. Mina övergångar är mycket fysiska och upplevelsen öppnar än mer av min sanning från den oändliga obegränsade eviga varelse som jag är.
Idag vet jag att min arm gått till freeze efter smärtan i denna operation men också efter att jag som barn en dag bara pucklade på min mamma allt vad jag kunde när hon provocerat mig till vansinne. Där och då skapades det som nu lösts upp: rädslan att sätta gränser då jag blev rädd för min kraft. Istället har jag begränsat mig.
En natts erfarenhet var mycket tydlig. Jag drömmer om att jag är här för att ta ut all min kraft och så gör jag det men någon kommer och håller mig tillbaka och när jag släpper ut den blir det bara en hackande grammofonskiva. Vaknar av att jag fäktas och all energi håller tillbaka mig. Det får mig att skämmas och dra mig tillbaka som en blöt hund.
Detta är min historia och så har blivit många gånger i mitt liv tills jag bröt det mönstret för fem år sedan. Människor blir rädda för min kraft och när de får en chans håller de tillbaka den. Det gör mig rädd och jag börjar då fäktas. Detta mönster är nu upplöst och idag vet jag så mycket mer om min kraft. Numera tillåter inte energin mig att stoppa kraften utan den tar över min kropp och gör det jag ska göra. Min kraft kommer nu ut i form av tacksamhet och den är nog det kraftfullaste jag varit med om. Jag är tacksam för allt och särskilt det svåra i livet. Jag är tacksam för alla mina misstag som löser upp gamla sanningar. Svårast är det nog med min familj men sedan insikten om att jag träffat alla av dem i många liv före det jag lever nu har verkligen gjort det lättare. Jag är tacksam för alla mina tidigare liv som öppnas med sina gåvor ett efter. En del är smärtsamma och andra ljuvliga. Från den kraften sätter jag gränser och de är sylvassa.
Det jag säger nu kanske låter konstigt men när jag var utan armar och ben i ett tidigare liv där jag bara kunde hasa mig fram på bålen är ett av de ljuvligaste liv som jag mött. I det livet fanns ingen prestation överhuvudtaget och alla mina sju sinnen är så nära nu efter att jag släppt allt vad prestation är. Att hela min arm kommer inte på något sätt utur prestation nej det kommer att komma ur tacksamhet.
Faran är om vi försöker skapa tacksamhet. Nej vi kan bara vänta och se vad som kommer när det kommer. Det enda vi vet är att inte försöka göra något. När jag försökte förklarar detta för en vän tolkade hon det som att jag inte ville bli frisk när jag gick in djupare i min krympling. Mitt enda svar till henne just då är att jag behöver acceptera allt som det är just nu. Varje litet steg varje liten förändring öppnas i det njutningsfulla liv som sakta uppenbarar sig från min krympling i ett tidigare liv. Kanske säger du att det var ett högt pris. Jag svarar då: jag är inte där än i botten av detta liv men just nu är allt som händer värt allt.
Tilliten till att allt är som det är oavsett hur det är har ännu en gång landat i mig men på ett helt annat sätt. Livet i denna tidszon som vi lever och i många andra tidszoner är med oss. Tid är bara en illusion som vi skapar för att kunna skapa trossystem. Det som nu öppnas för mig tror jag på tills något annat uppenbarar sig. Jag fortsätter att vandra min egen skugga och kommer att fortsätta med detta i resten av mitt liv.
Koncept vi identifierar oss med hindrar mer liv
Bara för ett år sedan trodde jag att om jag hela tiden skapa nya koncept så skulle livet vara mer helt. Då skulle jag förändras till allt större helhet. Det fick mig att definiera dem och ”vips” så hade jag skapat ett nytt trossystem. Faran är om vi fastnar i vår identifikation med dem och dess filosofi och en metod. Vi kan inte heller bara öppna för nya koncept. Livet handlar om något mycket större än så. En dag är det bara där det som vi aldrig kunde öppna för som barn utan var tvungen att gömma. För mig var det mitt ljus, för det fanns ingen plats i min familj.
De nya steg som öppnas nu på den bro över mörka vatten som jag vandrar tillsammans med en grupp kvinnor visat något helt annat. Allt jag har trott på har nu ”dött” och det som ännu inte öppnats kan jag bara förnimma. Kan människan leva utan trossystem när det enda hon gör är att projicera detta på universum, moder jord och människan. Vad finns då? Människor fortsätter på tro och just nu handlar det om kärlek och tacksamhet som öppnas alltmer. Kanske är det bara så att vi ska vara tydliga med vad vi tror på och akta oss för att skapa mönster. Men hur ska vi då kunna samlas? Energi skapar inte mönster, den löser upp mönster. Är det möjligt att bara vara med energi utan att skapa något som vi tror på?
Vi är programmerade i detta liv från födelsen men egentligen är vi så många fler versioner av dig själv. Vi kan skapa precis vad vi vill och det är vårt val. De nya versioner av oss själva öppnar oss allt närmare den oändlig obegränsad eviga varelse som vi är. Den varelsen i oss skapar det som behöver skapas. I det har vi alla möjligheter. Jag kallar den varelsen i oss själva för vårt ursprung, som är oändligt och evigt. Allt vi skapar är tro också i de nya versionen av oss själv uppenbarar sig. Därför kan vi aldrig fastna i begrepp som jag just gjorde. Att frigöra oss själv är alltså en oändlig resa som inte bara har med detta liv att göra. Vårt universum är vi, alltså vi är universum.
Moder jord är vi. Vi kan beskriva oss själv genom moder jord. Moder jords vatten kan beskrivas som vårt blod som flyer i vår kropp, naturen kan beskrivas som vår kropp. För mig är min själ samma som bergets själ. Många upplevelser har tagit mig dit. För andra som jag känner vet jag att de har samma själ som trädets själ (bara för att ge ett annat exempel). Berget öppnar mig både för andra i underjorden och i universum. Luften vi andas kan beskrivas som din energi som är oändlig. Vårt jobb är att lära oss att andas igen som det spädbarn vi en gång var. Genom elden kan vi få kontakt med andar som kan stödja oss i vårt helande. (detta är ju också tro men den kommer ur erfarenhet). Universum och moder jord är källan till all kraft och det är oändligt och evig. Det är också människan men som begränsar sig i olika koncept som hindrar nya liv som vill komma igenom tills hon släpper också detta koncept. Innan du släpper kämpar du alltid med denna programmering. All kraft finns i dig.
Även om vi ändrar något så ser vi inte det om vi inte vet om det. Det är därför vi inte tror på vår förändring förrän vi tror på vår förändring. Det är därför människan inte tror på det som sker henne nu på en kollektiv nivå. Hon fastnar fortfarande i problem och gör dem större än de är. Vi tror att det finns utanför oss men det är vi som lägger det utanför oss själva. När vi kämpar med andra kämpar vi egentligen med oss själv. Vi kan inte se det som vi inte vet om.
Den största glädjen av allt är att fått födas till denna tid. Att få vara med om så mycket ljus, kärlek och tacksamhet har inte ord. Människans hjärta som bär livet är det vackraste vi har i denna vår kropp. Det slår än mer när vi andas oss in i evigheten för att hämta hem mer ljus. Människans ursprung, hennes oändliga obegränsade eviga varelse håller oss nu i denna tid. Det vet vi alla långt därinne, frågan är bara när vi vågar tro på det. Livet blir då så mycket enklare. Inget är längre som vi tror, ny tro öppnas om och om igen. När vi överlämnar oss till nya trossystem som bara kan öppnas ur egna upplevelser blir livet så mycket rikare och vi bidrar då alltmer till det nya paradigmets öppningar. Det är dessa öppningar som vi behöver hålla för att den energin ska kunna expandera.
Det är därför AH upplevelser är ljus och det jag skulle kalla mirakel. De är när vi ser och när vi gör det har förändringen redan skett. Det går inte för en människa att agera eller se på sig själv bortom sin självbild som är tro. Du agerar inte från den du är utan från den du skapat dig att vara. En ny självbild kan bara skapas när vi inte har kontroll längre.
Frihet, inre frid och ansvar
Att komma till allt större frihet och inre frid har med ansvar att göra. När vi tar ansvar för allt som vi möter utan att döma eller värdera någon/något öppnas än mer frihet. Vi kan varken döma eller värdera någon människa och inte heller människan som kollektiv. Vi är ju ett med allt och i det bidrar vi med vårt ansvar för oss själva och den programmering som vi en gång skapat och fortsätter att skapa. Den strukturen skyddade oss en gång och så gör också kommande strukturer som vi fortsätter att skapa. Men de begränsar oss alltid så livet handlar om att hela tiden lösa upp och öppna för nya programmeringar av oss själva som till slut blir en struktur. Det gör att vår identitet (personlighet) hela tiden förändras. När vi öppnat för alltmer av detta synsätt från djup 
erfarenhet kommer vi att skapa det som öppnar för än mer frihet. Visionerna öppnas och lösas upp för andra visioner. Jag kallar dem inte koncept utan just fria visioner som flyger omkring och landar i människor. Var kommer de från? De kommer genom oss men inte från oss. Vad menar jag nu? De kommer från den obegränsade oändliga eviga varelse som vi är i oneness alla varelser. Varelse är inte detsamma som att vara människa. Jag skulle säga att det är vårt väsen utan form eller om du så vill vår ande som väljer då och då att ta form i en materia. Vi kallar det då vår själ och själar finns på denna planet i allt levande såsom träd berg, djur, människor, småfolk, utomjordingar och så mycket mer. Jag minns när jag blev ett med berget och från den dagen vet jag att min själ är samma som bergets själ.
Lärandet fortsätter hela livet. Vi kan inte stoppa upplevelser. De vi har i detta liv tar vi med oss till nästa liv. Både det vi växt i och det som vi ännu inte tagit ansvar för. Om vi tar oss till fältet jag vet ingenting kan vi öppna mer av vårt ovänliga väsen i oss i nya upplevelser.
När vi tar oss till fältet oneness kan vi se att allt är ett. Egentligen förstår vi inte detta fullt ut innan vi öppnat för andra dimensioner och tidszoner. Människan är inte bara ett utan hon är en del i allt som är ett. Hon är ett med universum och ett med moder jord. Egentligen innebär det att hon är universum och moder jord precis som moder jord är universum och moder jord.
Hur kan jag då säga detta? Detta har visat sig i de energiarbeten som jag varit en del av och det är för nu en tro som finns i mig som öppnats ur upplevelser. Det vackra med energiarbeten är att de öppnar för oneness. I ett enda ögonblick
får vi de upplevelse som vi kan ta emot både individuella och kollektiva. Livet ger oss sådana upplevelser hela tiden. Alla dessa öppnar för nya trossystem om och om igen som får oss att skapa nya strukturer för att få nya upplevelser som öppnar för nya trossystem och strukturer. Då separerar vi oss också från gamla trossystem. Det kan ske först när de är integrerade i oss, annars hamnar vi i flykt, fight, freeze eller följare. Dessa fyra traumastrategierna följer oss genom livet tills vi lär oss att se vad vi gör i dessa för att vi inte klarar att integrera, lämna och överlämna oss till det nya som ska ske. I det är ansvarigheten nyckeln. Vi är inte fria förrän vi har släppt taget om vår gamla version även om vi gör allt för att försöka leva den nya som uppenbarar sig. Detta mellanrum handlar om tillit att gå in i ett svart hål utan att vet hur vi kommer ut. Förr gick shamaner in i en grotta för att släppa sin gamla version och öppna för den nya. de kom aldrig ut förrän det var färdigt. Det enda vi vet är om vår gamla jag och att det nya som väntar att få ta plats i en ny identitet. Det håller oss i mötet med oändligheten i det svarat hålet. Allt detta innebär att vi genom hela livet tar oss till nya liv eller om du så vill nya versioner av oss själva bortom all kontroll och vetande.
”The core”
När arbete som öppnas med energi som jag fått vara en del av under många år nu har jag kommit att kalla ”the core”. Den tar oss till mellanrummet mellan det gamla och framtiden; Nuet. Det är bara nuet som kan öppna för kärnan i våra trauman, i våra strategier och det mönster (den överlevnadsstruktur) som vi behöver ta oss igenom för att öppna kärnan i den obegränsade oändliga eviga varelse som vi är. När den kärnan eller om du så vill den källan öppnas kommer det som vi behöver öppna för till oss i kärlek, glädje, frihet och inre frid. 
Nyckeln till detta är att vi först tar ansvar för kärnan i det som vi sitter fast i. Detta innebär också att det nya som öppnas skapar nya ”core paradigm” som vi lever och öppnar nya trossystem. Jag skulle inte kalla detta vår överlevnadsstruktur längre för när kontakten med kärnan öppnats har den lösts upp. Istället öppnas vår livsstruktur som växer ur vårt ursprung och öppnar för nya versioner av oss själva. De öppnas bara ur erfarenhet och genom upplevelser, uppenbarelser och andra dimensioner.
För min del har jag alltid sett människor kärna både vad som väntar och vad de sitter fast i. Alla våra trauman i livet har samma kärna och när vi tar ett nytt steg in och frigör ännu en strategi ändras vår identitet in i en ny version av vår själ. Det är djupa processer som ändrar vår självbild i ett ögonblick. Jag är inte den som säger vad som ska ske utan jag låter energi öppna för det som ska sker. Innan det är möjligt öppnar vi för personens guider som leder dem till ”the core”. Mitt stora arbete har jag alltså innan det som ska ske sker.
Detta arbete kan både vara mycket fysisk och/eller metafysisk. Ibland är den bara inne i en människa i hennes inre speglar av sig själv. Ibland är den också utanför människan så att hon kan se dessa speglar mycket tydligare. Ibland är de verkliga och ibland symboliska men de är alltid kollektiva oavsett om arbetet börjar med en människa eller om det börjar med kollektivet. I arbetena finns alltid dimensionen människan, universum och moder jord. Under de senaste åren som jag bara arbetat med kollektivet får de som är med sina insikter ur djup smärta med sin del av kollektivet. Det öppnar dem för deras gåvor som kommer att bidra till kollektivet.
Detta innebär att energin öppnar för människans core-paradigm som hon lever i en övergång till det som väntar. Varje sådant arbete bidrar till människans kollektiva frigörelse och till den enskilda människan frigörelse. Men det är faktiskt större än så det bidrar också till allt som existerar, till oneness, till allt som existerar på denna jord och i andra dimensioner och tidszoner. I alla arbeten är den andliga världen med, både de som finns i moder jord (undervärlden) och universum (övervärlden). När vi gör arbeten kommer alltid de i andevärlden som kan bidra och de är alltid oändligt många. Det kan t.ex. vara alla mödrar och barn som dött i barnsäng vid en födelseprocess som är nära döden. Det kan vara en symbolisk plats såsom Auschwitz med alla dem som var där som vill visa dig hur du sitter fast precis som de gjorde. Det kan vara från en offerplats i den gamla Maja kulturen som visar dig hur du offrar dig själv. Det kan vara med stöd från alla de kvinnor som brändes på bål när du själv bränner dig på bål.
Vad som händer med mig när jag håller dessa arbeten är att jag är där det hände en gång. I dag vet jag att en del av min själ går dit. Därför deltar jag alltid i alla arbeten som också ger mig ett lärande. Jag är fullkomligt transparent med mig och alla mina gåvor och tillkortakommanden. Berättar om mina projektioner som jag ser och lär mig om. Det kommer hela tiden nya. Vi kan också beskriva allt det som kommer i ren energi som tar oss igenom. Jag kan inte göra dessa arbeten alltför ofta då både tar på min kropp genom att jag fullkomligt låter den bli använd av energi. Å andra sidan växer jag också varje gång.
Jag har lärt mig av andra shamaner att inte arbeta med vem som helst. De ska jobbat med sig själva, försökt på alla tänkbara sätt att ta sig igenom och fått vänta innan jag från mina guider får beskedet att nu är det dags för den människan. Först är arbetet individuellt och ur det visar det sig om de vill och om energi vill att de ska vara med i en grupp under en helg. Om den gruppen vill och om mina guider öppnar den vägen så kan vi träffas igen. Jag är alltid en del i det som öppnas av energin.
Jag alltså ingen ledare och de som kommer är inte heller ledare. Vad jag gör kommer ur de gåvor som öppnats ur mina upplevelser. Ibland händer det att andevärlden ber mig att göra ett arbete för en annan människa utanför mina arbeten och då frågar jag den människan om jag får det fysiskt och/eller metafysiskt. Min svårighet i livet är att jag ser vilket kan vara mycket smärtsamt för nära och kära. Men när de ber om mitt stöd i nära döden händelse så är jag där med energin. Jag gör inget fysiskt, bara metafysiskt. Livet har också lärt mig att tiga genom många smärtsamma upplevelser. Det händer att jag får sanningar som jag ska säga till en person fast de inte bett om det annat än metafysiskt. Då tvekar jag alltid och gör jag det för länge tar energin över min kropp. Det gör mycket ont när så sker för om de inte kan ta emot det energin visar dem dömer de mig. Det hände med en god vän för inte så länge sen. Hon höll på att dö i en sorg som gått över i depression. I det använde hon mig tills den dag min guidning var klockren: säg sanningen annars dör hon. Det gjorde jag genom att energin tog över min kropp och det var slutet på vår relation.
Vi är här för att få upplevelser och erfarenhet för att öppna nya identiteter. Allt annat som inte kommer därifrån är andras, inte våra upplevelser. Att frigöra oss från dem är en livslång resa som öppnas ur våra upplevelser. Vad är sant är bara våra egna upplevelser som visa oss vägen. Vi har hämtat alldeles för mycket från andras trossystem och det är aldrig vårt. Bakom allt finns vår kraft. Den är gömt för mig när vi sitter fast i andras trossystem. Det som vi inte vill känna och se om oss själva kan bara öppnas genom nya upplevelser. Inget vi kan få av andra eller läsa oss till. Upplevelser öppnas aldrig ur prestation. Vill vi expandera vårt medvetande ber vi om upplevelser. Både de som gör ont och de som kan öppna det ljuvligaste erfarenheterna.
Ansvarighet är lika med frihet.
När vi förstår att allt vi möter är en spegel av oss och vad vi behöver lära oss just nu blir livet så mycket enklare. Då kan vi inte döma eller värdera något i livet, varken andra människor, händelser och framför allt inte kollektivet. Inte heller kan vi döma eller värdera oss själva utan bara ta ansvar är det vi ska lära oss i det vi möter. Allt vi möter är ett lärande för oss oavsett vad det är. När vi lär oss att leva varje ögonblick som ett lärande. Detta öppnar oss för vår värdighet och när vi stannar där händer något stort i oss och också där ute. Minns Viktor Frankels ord från sin tid i koncentrationsläger: där lärde jag mig om lidande i värdighet. Det var därför jag överlevde. De som såg en mening i det skedde överlevde. Stora ord och så sant. Känslan och intentionen i de orden är verkligen värdighet med också en djup respekt för livet som vi vet så lite om. Tacksamheten tar oss till platsen av värdighet. 
Det kan bara ske när jag är totalt närvarande i nuet. Det är det som öppnar för oändligheten. Energin i det som är tar oss dit. Andningen kan stödja oss om jag inte lyckas att överlämna mig till det som är. Det är aldrig stort, alltid mycket litet.
Min lilla hund Vera hjälper mig till detta mu. Min skadade kropp och min hund tvingar mig nu att bli närvarande till nya dimensioner. Det har fört mig en djup mening i nuet. Min blöta slagna lilla hund i mig håller på att lösas upp. Det hjälper min älskade lilla hund mig med. Jag talar till henne och det finns inga hårda hård och inte heller något NEJ. Så talar jag och till min kropp nu och smeker min arm i total närvaro. I det som sker finns ingen tid. Älskade lilla hund.
Hur blir vi närvarande? Den som har upplevelser utan att identifierar sig själv med dessa upplevelser är närvarande. Nuet köper inte problem eller lösningar. Närvaro ser och tar till existensen det som är. Medveten om närvaron är källan till all erfarenhet. Det är ur detta vi öppnar nya dörrar. När du blir medveten om att du är närvarande i nuet då öppnas oneness och kärnan i allt. Vår själ existerar då bara som ett. Det är vi som en gång gjort den individuell när vi valde detta liv. Själen finns i oss bortom den fenomenologiska världen. Den är vår kontakt med andevärlden både i universum och inne i moder jord. Själen är källan till alla upplevelser.
Jag ärar min kropp som är där för vad jag än har gjort den i mitt liv. Jag känner den jag håller den och vet långt därinne i mig att den är lika helig som mitt ursprung. Den är lika helig som moder jord och hela universum. Tårarna rinner när jag känner närvaron med min kropp. Även om jag då och då låter en del av mig lämna kroppen för att vara I en annan tid, en annan dimension och på en annan plats lämnar min kärna aldrig kroppen.
Universum, moder jord och människan har alla en kärna ur vilket de skapats.
De som kommer till mig och som mitt inre släpper in när de ber om det har en sak gemensamt; de orkar inte längre med det som de sitter fast i. De är beredda att släppa allt. Ibland tar jag betalt och ibland inte. Det svaret får jag också från mitt inre. Den som tar emot utan att betala får ett mycket stort ansvar att betala senare och på andra sätt, annars kommer de inte att bli fria. Jag har upplevt det så många gånger. Själv har jag aldrig tagit emot något gratis. Den vägen har gjort mig fri och min guidning är klockren. Jag är då också fri att lämna när allt är färdigt. Jag följer ingen annan och jag låter ingen annan följa mig. Det jag gör kan jag inte lära ut. Det kommer från mina inre guider. Jag kan bara öppna för att andra ska öppna sina inre guider. Det stora arbetet jag gör är att öppna för det som står i vägen för människors kraft. I det arbetet öppnas alltid kärnan i det som skapades en gång. Det gäller människan, det gäller moder jord och det gäller människan. Denna typ av arbete öppnar för längtan att återförenas med fler och fler delar av denna vår skapelse. Jag gör det alltid för det kollektiva medvetandet först. Det som sker är en förening i det kollektiva medvetandet. Jag följer mina inre guider som leder mig till dessa arbeten. Det är mitt sätt att leva och det har inget att göra med något yrke eller framgång. Jag lever bara mitt liv i det som jag ska öppna för.
Under hösten har jag i två arbeten samskapat med moder jord, det ena på Österlen detta arbete gjorde också att jag hämtade hem två själsbitar från tidigare liv. Jag frigjorde också den mörka energi av slaveri som gjort att moder jord dragit tillbaka sin energi på tre platser i Skåne. Det var nu inte jag som gjorde det utan energin som använde mig som en kanal. Det andra arbetet var på Stonehenge men där var jag metafysiskt i en massaker som skedde för över 1000 år sedan. I det lärde jag mig mer om att använda min gåva att lämna kroppen för att kunna vara där. Mitt helande blev så starkt när den del av min själ som var där kom tillbaka med den själsbit som dött i denna massaker. Med sig hade den alla andra själar från andra sidan som nu stöttar mig i mitt helande av den krympling som bara kunde vara stillastående utan minsta rörelse. Det gjorde att allt bara var ljust. Jag lär mig om vad livsenergi egentligen är. Jag blev använd och blev också alltmer hel.
I alla energiarbeten som öppnas har en sak blivit tydlig. Allt börjar i en liten kärna av energi som expanderar till mer energi både formlös och i form. Jag har upplevt detta inne i min kropp gång på gång och när det sker blir allt ljus och totalt rent. Eftersom jag kan vandra emellan olika tidszoner har jag också mött det i andra dimensioner. Jag har också kunnat se min egen befruktning och hur moder jords skapades i 
dessa energiarbeten.
Det som hände i Stonehenge som jag mötte denna gång öppnade för en ny befruktning för det keltiska folket som tvingades att kristnas. Jag såg hur ringar spred sig ut från platsen av denna massaker. Jag såg början på druidernas återvandring till sin tro för flera 1000 år sedan, den tro som de fått dölja så många år. I dag är jag djupt tacksam för att jag lärde mig att kunna lämna min kropp när jag var mycket litet barn. Jag gör det inte nu på samma sätt som då. Min kropp har alltid kontakt med min kärna när min själ är ute och vandrar till andra platser och andra tider.
Det är nu inte så att jag inte lyssnar på andra människor, nej inte alls. Jag blir djup lycklig när forskare uttalar sig om att människan kom till jorden från universum och att hon inte alls växt ur aporna. Det var den tro som vi hade när den skapades precis som vi hade tron att jorden var platt. Nu öppnas nya trossystem som kommer att förändra hela vår världsbild. Big bang är den mest vedertagna teorin om hur universum kom till för nästan 14 miljarder år sedan. Den beskriver hur universum skapades ur en extremt liten men oerhört tät klump av materia och energi, och hur sedan denna klump började expandera och både tid och rum skapades i samband med detta. Det är det jag har upplevt själv och kan därför relatera till. Det är också mitt trossystem precis som jag nu också tror att människan kom hit från andra planeter som de ännu har kontakt med. Jag är inte ensam om att upplevt detta och hur andra dimensioner talar till oss. Ibland kallar vi dem gudar när vi inte kan relatera dem till sin dimension. Men tänkt om de bara är varelser från andra planeter. En natt hade jag också en ännu sådan upplevelse som jag minns att jag också vägrade att tro på för femton år sedan när jag gick en healingutbildning. Det tillhörde inte mitt trossystem. Jag har själv också haft upplevelser av att vara energivarelse. Jag har t.ex. en upplevelse att vara en skyddsande som var stöd för människor i Auschwitz. Jag var ingen av dessa människor men jag var där så tydligt, vilket jag fick i ett arbete där jag gick i trans. Detta är bara tro men inne i mig är det verkligt. Jag har aldrig varit där men jag kan se alla vrår och skrymslen i Auschwitz. Allt handlar inte om tidigare liv när vi går i trans. Under resan händer saker som får oss att dö och återuppstå i en ny form. Allt detta sker om och om igen.
Trossystem begränsar
När jag väl började min resa sökte jag mig till större och större helheter. Så har jag alltid gjort och det har inneburit att jag inte heller har kunnat lära mig om detaljer om jag inte får helheten. När jag väl får helheten öppnas större helheter. Därför hade jag svårt att lära i skolan eftersom jag såg det som inte andra såg och blev straffad för det. Så var det också i andra läror och när jag forskade. Jag fortsatte att bli straffad för detta tills den dag jag inte tog det längre. Det var också då jag lärde mig att tiga från insikten att det som inte andra upplevt tillhör inte deras trossystem. Så har det också varit för mig när jag mött andra bortom mitt trossystem. Många gånger har upplevelser kommit som fått mig att se dem på annat sätt. Det gäller alla andliga lärare och särskilt de shamaner som jag mött. Jag tillhör inte dem som inte kan lära av deras ceremonier och ritualer eftersom det jag gör sker bara en gång. Men möten med dem har fått mig att inse att det inte alltid är min väg. I det har jag då kommit att öppna för alla de shamanska liv som jag har före detta liv. Vad jag också har lärt mig av det som jag ser är att alla människor, så också shamaner har att lära från det de sitter fast i.
”Men älskade Marie du måste se det nu efter alla år på din shamanska väg. Varje brott oavsett om det kommer från moder jord, universum eller människan är en initiering. Du vet när de är på väg att komma och du vet också att du är skyddad från din ande i underjorden. Kalla det inte traumatisk händelse utan istället initiering. Det är din väg till din inre shaman i detta liv och glöm inte att hämta hem alla dina tidigare shamanska liv. De ska förenas i detta liv. Varje nytt liv är en ny dimension.”
Jag kan se människors trauma utan att de berättar om den, har alltid kunnat göra detta. Men jag vet ju faktiskt inte om det är sant. Efter hand får allt visa sig och hör och häpna allt stämmer nästan alltid. Det spelar ju egentligen ingen roll för jag skulle ändå inte tala om vad jag ser. Jag håller det bara. Människors liv rullar liksom upp som en film framför mina ögon. I det ser jag kärnan i allt. Det enda jag gör är att stoppa dem när de försöker re-traumatisera sig själva. Deras trauman har inte bara skett i detta liv utan också i många tidigare liv. Vi är bara här för att lära oss nu att ta oss ur dem genom att genomleva dem igen. När jag ser deras trauma och den kärna som finns i dem som kan öppna dem för sin kärna – det ursprung som de är bortom detta liv – öppnas det liv som väntar inte bara för dem utan också för människan, moder jord och universum. De kan då hämta hem nya versioner av sig själva från detta ursprung och moder jord och universum samt människan som kollektiv visar vägen. Den själsbit som de hämtar hem är för alla. I arbetena öppnas allt på ett helt nytt sätt alldeles stilla utan en minsta rörelse. Rörelsen kommer när det är dags efter att identiteten förändras. Det sker alltid genom att släppa ett mönster och öppna för en ny version av sig själv. Att expandera sitt medvetande är inget annat än ett sätt att leva i varje stund.
Vi är oändligt många versioner
Mot denna bakgrund kanske du förstår att vi hämtar hem nya versioner av oss själv många gånger i detta liv. Det skapar en ny identitet och därmed ett nytt trossystem som också så småningom kommer att lösas upp. När vi bestämmer oss att öppna för det som skapas har vi inget annat val längre än att fortsätta på den vägen. För mig finns ingen annan väg. När jag fick se många versioner av mig själv i den tunnel som jag gick in i för över trettio år sedan och har gjort sedan dess visste jag att jag en dag skulle möta mig som krympling. Jag puttade då bort det i tron att det var ett tidigare liv eller ett framtida liv och därmed inte detta liv. Det trodde jag då men idag vet jag att när jag är öppen med mitt ursprung så är allt där också i detta liv. Nuet öppnar den dörren med stor medvetenhet och däremellan förlorar jag mig för att växa.
Nu har jag inget annat val än att stanna med mina gåvor hur svårt det än blir när människor väljer bort mig när jag blir använd i att spegla dem i det som de ber om att bli mött i. För ett halvår sedan fick jag veta att jag skulle välja bort alla i mitt liv just nu för att övergå in i ett nytt liv. Idag vet jag att det innebar att jag skulle välja bort den relation som vi hade i varje relation för att öppna något nytt. De som jag lyckats att öppna något nytt med har gett oss en ny mening . De andra har tonat bort. Nya relationer har kommit till där vi kan mötas direkt där jag och den människan är just nu. Med min familj har jag idag helt nya relationer och i det är jag helt transparent.
När vi lär oss att skapa i livet det som vi upplever och lämna allt som vi lärt av andra individuellt och kollektivt kan vi komma att uppfattas som själviska i andras ögon som inte vandrar den vägen. Vi kan också uppfattas som att ”vara mycket” eftersom det hela tiden händer för oss det som vi ska se för att kunna öppna nya versioner av människan. De som upplever oss mycket ser det inte, inget vi kan inte förvänta oss. De ser det de har i sitt trossystem. Vi människor kan inte se något som vi inte upplevt. Jag har upplevt inte bara att vara människa utan också att vara olika varelser som träd, berg, olika djur, småfolk, utomjordingar, änglar, demoner osv. Mina upplevelser är ibland enbart kollektiva när jag hamnar på en plats eller i en situation utan att det på något sätt handlar om mig. Allt detta ser jag också hos andra människor. En del uppfattar mig disträ när jag är i många dimensioner samtidigt, andra blir nyfikna. De som inte ser försöker få den kontakt de vill ha eller så går de. I varje fall är jag och kommer vara mycket långsam när jag är på många platser eller dimensioner samtidigt i nuet. Det kan ta en stund för mig att koppla och jag är därför både sårbar och skör.
Hon som jag beskriver i början är jag som den jag lever idag som den skadade sårbara och sköra människa jag är. Jag älskar henne och jag drar mig undan alla dem som inte vill se den jag är utan istället utnyttjar min sårbarhet. Om de går över mina gränser ändå fast jag säger ifrån är jag inte nådig. Då kommer vargen fram i mig, hon som vet allt och hellre är ensam än dras in i andra människors tillkortakommanden. Mitt universella namn Ingrid Fagerlund betyder hon som föddes i en vacker lund som den älskade. Vägen dit öppnades först i detta liv genom att bli en fri varg, den vargen hittade jag i underjorden genom gåvan i mitt giftermål. Vi har mötts i många liv min exmake och jag. Av honom fick jag också namnet Fridolf som öppnades både symboliskt och bokstavligt efter vår skilsmässa för trettiofyra år sedan. Mitt jordliga namn Marie betyder rebell. Hon fick ta plats och transformeras om och om igen tills allt var färdigt och hon kunde öppna för den älskade i mig igen. Den älskade i mig öppnar nu sig för min varg i mig i total frihet. Det har öppnat för en ny kraft som förenar underjorden och himlen. Den kraften är tacksamhet. Morra och gå till attack som vargen gör sker alltmer sällan och bara när någon försöker ge sig på mig. Jag attraherar inte längre gränslösa människor. Inte flyr jag heller till ljuset och brinner upp. Jag behöver bara hålla energier för att människor ska förstå. Vargen har lärt mig att skydda min vackra lund och ta emot det jag ska ta emot från det himmelska ljuset på jorden och från ljuset från underjorden.
När vi börjar att förstå att tacksamhet är nuet och allt som finns in i detta nålsöga då vet vi också att inget som sker är en slump. Nuet är oändligheten som den oändliga obegränsade och eviga varelse som vi är. Att ge oss lov att visa vem vi är i tacksamhet kan få andra att bli rädda, gå eller öppna för kamp. Att ge oss lov att då gå eller bara le är tacksamhet. Det är så mycket större än kärlek. Till den som inte vill se 
tacksamhetens kraft kan jag be om ursäkt så att de känner sig trygga. Med dem stannar jag aldrig. Med dem som ser öppnar jag än mer. Tacksamhet kräver kontakt med den energi som kan döda och låta sig dödas. Håller vi den energin kommer vi aldrig agera ut den. Försöker vi gömma den kan den komma i de mest konstiga former. När så sker är vi inte på tacksamhetens väg. Det är en väg där vi alltid är sanna som då ibland kan uppfattas grymt. Den vägen innehåller aldrig makt utan bara kärlek även till den som får se våra gränser när de inte respekteras. Då och då visar jag mina tänder när jag inte blir respekterad. Med den jag stannar kommer jag alltid öppna tacksamhetens kraft och den människan är jag alltid lojal. Den vägen lär jag mig alltmer om från egna upplevelser i livet. Min älskade varg i mig sover nu. Hon kommer bara när hon behöver skydda mig. Det vackraste av allt är att jag också fått se henne i lilla Vera, min älskade underbara valp. Ingen slump att hon visar tänderna till veterinären. Hon har kommit efter en lång tid av än mer ansvarighet för det som kommit i min väg. Vilken liten belöning hon är. Tack Ronja från andra sidan för din guidning. När känslan och intentionen i orden är värdighet med en djup respekt för livet så vi vet lite mer om ansvarighet. Det är inte orden i sig som betyder något. Det är intentionen och känslan i dem som frigör oss.
Varmt välkommen att kontakta mig. Jag är sakta på väg att kunna ta emot andra igen till energigenombrott både individuellt och i grupp. jag kommer att ta kontakt för ett samtal även om det inte är dags än. Om du har mött mig förut så kommer du att upptäcka att jag nu öppnat en ny dörr.
På 0709812963 eller marie@mariefridolf.se
