Det finns många sätt att uttrycka sanningen på. För mig handlar det inte på något sätt om att säga den i ord utan att hålla den i hjärtat. Sanningen kommer då genom den energi som jag är i och som kommer inifrån. Jag håller den energin tills jag börjar att få en känsla av vad den handlar om. Då kan orden komma. Det är då som jag skriver eller talar. Hur vet jag då att jag håller sanningen? Det vet jag inte utan det enda jag vet är när jag känner mig själv och andra i hjärtat. Den känslan är alltid hel och ren bortom tankekraften. Där och då kan jag också ta emot det som vill komma genom mig. Det är inte mitt, det vill bara komma igen. Det är nu jag påstår utan att veta från det som vill komma igenom. Hur kan jag det? Jo, eftersom jag vet att det jag påstår inte kommer från mig. När jag tar emot detta påstående blir det också en lärdom för mig. Ibland är det lätt och ibland är det svårt. I det blir jag bara ett exempel. Allt detta innebär just att jag vet väldigt lite och det är verkligen aldrig som jag tror.
För många år sedan fick jag ett påstående som jag haft i mitt hjärta sedan dess, inte bara för mig själv utan också i mötet med andra. Detta påstående var: varje människa har bara ett försvar som hon kommer med till detta liv. Det första som hände i det ögonblicket var att jag bara visste att detta var sant men inte hur. Jag har alltid sett dessa försvar hos andra människor när deras liv rullat upp som en film på min inre näthinna, den näthinna som finns i hjärtat. Jag har också vetat att vägen till detta försvar öppnas genom ljuset, det ljus som växer med 
människans transformationer och när hon tar sig igenom sina överlevnadsstrategier. För mig är det månens ljus som jag ser när strategierna ändrar färg och form. Då ändras vår personlighet för att komma allt närmare den vi är i vårt ursprung. När personligheten och själen är samma är vi allt närmare detta vårt ursprung och samtidigt allt ursprung. Vi kan också kalla detta ursprung vår kärna och vårt högre jag som är i kontakt med alltet där vi alla är ett. Inget vi kan ta på eller till fullo beskriva. Detta allt är oändligt, precis som vi alla är oändliga, eviga varelser. Denna förening mellan själ och personlighet är ett inre bröllop mellan kropp, själ och ande.
Det skulle ta år för mig att avlära innan jag förstod vad försvar egentligen är. Genom alla utbildningar trasslade jag in mig i teorier i det som är så enkelt. Förvar är bara det som ligger som en hinna runt det embryo i mig som jag behöver skydda. Det finns där från början och spricker först när vi lärt oss det vi är här för att lära oss. Denna hinna är som livmoderns hinnan där barnet ligger. Den hinnan spricker till slut när vi föds. Då har vi ännu en hinna att ta oss igenom när tid är. Med denna hinna skyddar vi det embryo som är vi i vårt ursprung till den dag som vi är redo att spricka upp. Till dess skapar vi än mer skydd som expanderar runt detta embryo. För barnet i livmodern är livmodern den stora begränsningen och för barnet som är fött är livet i sig begränsningen. Allt detta innebär att vi människor skapas inom två hinnor, livmodern och livet i sig. Är då livet ett försvar? Ja, om vi ser det som att livet som vi valt innan vi inkarnerade är det som begränsar oss. Svaren finns just i dessa begränsningar. Allt som vi hindrar oss själva i kan omvandlat bli våra gåvor. Om vi till exempel lämnar kroppen är det ett hinder i livet som begränsar oss tills den dag vi lär oss att stanna i kroppen för att känna och läka smärtan och öppna för ett helt annat sätt att lämna kroppen. Då är det en gåva.
Detta arbete att omvandla hinder kan bara ske i nuet. Går vi till historien eller framtiden hindar vi denna process. Det är ju bara i nuet som vår oändliga, eviga varelse i oss öppnas, vårt embryo. Det embryo skyddar vi med denna vår andra hinna till den dag vi är redo att födas på nytt. I nuet öppnas det försvar som bildar hinnan som vi har med oss för att bryta i detta liv. Detta förvar handlar om alla våra tidigare liv i sin essens.
När den inre bilden blev tydligt för mig började min avlärningen inne i mig. Jag hade ju lärt mig att psykologiska försvar är bortträning, förnekelse, regression, rationalisering, projektion osv. Jag också lärt mig att i delpersonligheter och överlevnadsstrategier finns försvar men också vår potential.
Jag släppte detta och öppnade mig för det som jag inte kunde veta eller som jag lärt mig. Bit för bit kom något nytt som visade sig. Jag kunde se att det handlade om ansvar för livet, alltså inte bara för mitt liv. Jag öppnade mig för ansvaret i familjesystemet och kunde då få erfara att också jag hade ansvar för det som min familj gjort. Jag kunde också se mitt ansvar som svensk i vårt sätt att behandla samerna historiskt även om jag inte var född då. Ansvaret för vad människan gjort med planeten öppnades i mig. Och så mycket mer. Lekte lite med ordet för-svar och det blev före – svaren. Så kom orden, varifrån visste jag ej: försvar skyddar ljuskroppen. Någonstans i mig förstod jag att svaren skulle komma men något skulle komma före. Jag visste också efter över trettio år av 
transformation, övergångar och pionjärarbete att det som skulle komma var i mötet med mig själv i kontakt andras själar och den kollektiva själen. Jag väntade och så hände det: jag krossades och mötte min inre krympling. Efter år av energiarbeten där jag mött mig själv och allt som jag i det behövt ta mig igenom förstod jag att det hade jag väntat på. Jag hade fått känna på mig själv som god, ond, ingen, offrad, förövare, död, född, levande och så mycket mer i alla energiarbeten och i verkliga livet. Men jag kände inte krymplingen. Henne fick jag möta både i livet och i tidigare energier som jag hade med mig in i detta liv. Jag frågade mig: är det min essens i alla försvar. Svaret kom oavkortat: Du kommer att veta när du ska veta. Av allt detta har jag förstått att det jag möter i livet också är jag i många liv. Nu möter jag mig som krympling. Den resan tar jag till fullo, Det skulle skaka om mig i grunden och få mig att hamna i yrsel med mina inre kristaller.
Jag förstod lite mer av betydelsen att varje människa har ett försvar och hon kommer med in i detta liv. Jag har kommit till detta liv för att ta ansvar. I det ansvaret ligger det jag har gjort men också det som jag inte gjort och det som jag inte vågat gå ut med. Jag såg då också mitt ansvar för hur jag dömt min mamma. Senare skulle det visa sig vara en öppning för förening med henne igen. Mer om detta längre ned. Jag såg också hur jag skadat mig själv för att hindra mig att gå ut med den jag är i min ljuskropp. Kristallerna landade på plats när jag till fullo tog ansvar för vad som hände mig när jag krossades under en operation. Då visste jag bara: Jag har omedvetet skapat detta, precis som så många andra gånger som jag skapat situationer där jag skadat mig själv. Det var då jag förstod att allt skapar vi människor själva genom vår energi, både det som skadar oss och det som får oss att växa. Nu var det medvetet och inget jag kunde gömma mig bakom. Jag förstod att jag skapade detta så jag inte skulle kunna leva mitt liv fullt ut. Denna gång gick jag inte till historien i detta liv utan öppnade mitt hjärta för det som ville visa sig. Jag visste också att jag på samma sätt som att jag skapar det som ska ske så kan jag också läka detta. Då kom det: jag föddes med en skuld till livet. Det var den hinna som låg runt embryot. Livet visade mig så hur jag kunde öppnat för drivkraften att hela detta i mig. Jag såg nu att: Före är ljuskroppen. Svaren är begränsningar. Jag såg då hela mitt liv som en film. Insikten var tydlig. När jag helar begränsningar uppstår nya begränsningar. Detta sker om och om igen till nya personligheter eller om du vill nya former som vi lever allt närmare vårt ursprung. Till slut blir vår personlighet samma som vår själ och då är svaren allt närmare före dvs, vår ljuskropp. Denna resa är livsviktig. En människa som inte lärt sig att begränsa sig och sätta gränser blir farlig för sig själv och andra. Tar vi detta vårt arbete i en takt som vi klarar av kan vi till slut göra de brott som krävs för att den andra hinnan ska lösas upp. Då är vi där när ljuskoppen tar över. Före detta genombrott har vi också kontakt med ljuskroppen men kanaliserar vi bara utan att leva dessa kanaliseringar i hela vår kropp. Alltså: Vi känner inte kanaliseringen i hela vår kropp utan är bara en kanal. När ljuskroppen tar över vet vi att vi lever kanaliseringar och de känns och ska kännas i hela vår kropp. Detta är verkligen växtvärk som kan få oss euforiska, yra, förvirrade, skakiga och så mycket mer. När vi lär oss att sortera dessa upplevelser med mer än våra sex sinnen blir vi alltmer hela och den helheten expanderar. Vi kan känna hur vår kropp expanderar.
Brottet blev ett faktum, brottet med skulden som jag burit.
Med insikten av expansionens läkande och växande kraft väntade på vad som nu skulle komma ur andens närvaro. Nu var ljuskroppen inget jag längre kunde skydda genom att ta ansvar. Jag var helt naken. Förvaret var borta. En lång tid både dagar och nätter jobbade jag i många dimensioner. Tystnaden tog tag i min kropp. I mötet med anden blev jag rastlös och jag förstod inte varför. Sedan många år fanns den villkorslösa kärlek närvarande i mitt liv. Ja till allt och alla. Tack och lov vill jag säga. Därför kunde jag känna kärlek till rastlösheten. Frågan blev så tydlig: Vem är jag utan denna skuld som fått mig att ta så stort ansvar? Jag insåg till slut att jag behöver inte skydda min ljuskropp längre för jag bär ingen skuld och inte heller ansvar för livet i sig. Jag har bara ansvar för mitt liv och vad jag gör i det som påverkar mig och andra. Den skuld som jag bar med mig in i livet för att betala för det jag hade med mig hade nu tonat ut.
Vad har då kommit att öppnas? Det händer mirakel var dag och det är väldigt tyst. Inte från anden men väl från allt som jag själv skapat för att hindra anden att ta plats. Jag smeker rastlösheten, den sista av alla strategier som försöker få mig ur balans igen. Det är hon som tror att hon är deprimerad när allt är stilla så stilla och tyst så att hon kan höra en knappnål falla till marken. Då kommer ännu en djupare insikt: försvaret är ju inte där så då är anden fri. Det är också då allt blev så tydligt vad ett försvar är. Det handlar om relationen med livet i sig, allt liv som vi är här för allt göra färdigt. Naturligtvis har det också med mig att göra.
När nu det är färdigt vet jag bara att jag måste vara därute nu igen men på ett helt annat sätt. Jag relaterar nu till livet på ett helt nytt sätt, alltså inte mitt eget liv utan livet i sig. Skulden jag kom med har jag lämnat och därmed också ansvaret. Nu har jag öppna en ny väg i samskapande med anden. Inte konstigt att jag blev rastlös för nu ska jag ju ingenting göra mer. Det är färdigt. Jag ser så tydligt att jag har burit livet, inte mitt liv utan det som i livet i sig som visat sig i varje ögonblick. Jag har hållit energi på så många olika sätt. Det sista jag lärt mig är att i varje situation se till att jag är hel och ren. Det är att hålla energi. Den lärdomen var guld för mig och öppnade så mycket visdom. Men nu är också den tiden förbi och ett nytt lärande väntar. I det är jag helt naken. Det är det som jag tillåter mig att vara nu istället för att hålla energi.
Hur kan jag då relatera till livet utan att hålla det jag möter eller gå in i det? Inget sker längre utifrån och in eller inifrån och ut. Det är så konstigt för ingenting berör mig därinne och ingenting berör mig därute men jag är berörd hela tiden. Allt som händer är precis som det ska varje dag och det är så vackert. Jag har ingenting som jag inte kan acceptera. Hur sker det då? En bild har tagit plats i mig som beskriver det jag upplever just nu. Jag kommer att beskriva den bilden nedan men först lite mer om förvar.
Försvaren försvinner inte av sig själv
Jag inser nu att det jag trodde var mitt största försvar i detta liv också var en överlevnadsstrategi som skapade en massa situationer där jag puttade bort kärlek. Den överlevnadsstrategin har jag kommit att döpa: kärlek är inte för mig. Den dag då den villkorslösa kärleken tog över min kropp visste jag bara att försvar var något annat. Jag kunde nu älska mig själv villkorslöst och var redo att möta det jag kom med till detta liv. Det har tagit många år av transformation, övergångar och traumahealing. Försvar beskriver jag alltså som det som gav oss livet i detta liv, vår livsuppgift till livet. Inte vårt liv utan till livet. När jag väl förstod det blev hela mitt liv så tydligt. Jag har i hela mitt liv ”betalat” allt som jag, min familj, mina förfäder och jag i alla mina tidigare liv gjort eller inte gjort. Jag har låtit mig bli ”köpt” i organisationer, i uppdrag, i rörelser för att de skulle kunna använda mig. Människor har fått använda mig för att hitta sitt sanna jag. I det har hela tiden öppnats nytt i mig för att kunna bli än mer hel. Jag har hela tiden gått vidare med nya människor och nya situation till ”högre nivåer”, aldrig stannat, tills den dag försvaret blev tydligt. Då fick försvaret en helt annan betydelse. Jag är idag djupt tacksam för detta försvar för jag hade aldrig varit den jag är i detta liv utan detta försvar. Förvaret har till denna dag varit min livsuppgift. Jag är så tacksam att jag har blivit använd. Jag hade nog inte tillåtit mig att bli detta om jag inte haft en skuld till livet i vilket jag tog ansvar. Att låta mig bli används är verkligen min gåva.
Jag sammanfattar: Så länge vi inte är medvetna om vem vi är i vårt sanna jag har vi svårt att se våra försvar. Detta försvar skyddar kärnan, vårt embryo så att ingen kan gå inte. Många överlevnadsstrategier har i sin tur skapats för att skydda både försvaren och kärnan. En resa börjar ofta med att lösa upp och släppa taget om dessa strategier en efter en. Det första är att vi ser dem och ju närmare kärnan vi kommer desto mer omedvetna är. Tack och lov så hjälper livet oss att lösa upp och släppa taget om det som ligger oss närmast om hjärtat. När vi har släppt taget om vår historia för att öppna än mer av vår potential blir denna resa både enklare och svårare. Att släppa taget om vår historia innebär inte med självklarhet att vi också släpper taget om våra överlevnadsstrategier, men vi öppnar upp för detta. Då bubblar det i försvaret. Inget att leta efter för dessa tidigare livs energier uppstår när vi är redo att möta dem. Detta kan vi så göra utan att på något sätt veta vad de handlar om.
Det omedvetna i överlevnadsstrategier är att vi hela tiden skapar situationer där de kan uppstå. Dessa strategier har också ett andligt fokus då de skyddat oss tills den dag vi inte låter dem skydda oss längre. De är också alltid kollektiva i sin energi och behöver brytas med andra kollektiva energier eller om du så vill arketyper. En dag när vi skalat av oss tillräckligt så ser vi dem, de nya som väntar och de gamla som tonar ut. Förutsättningen är dock att vi har lärt oss att se energi från vårt inre. Försvaret är aldrig tydliga från början. De pyser sakta tills vi är där igen och tappar oss. Det är egentligen samma som för en missbrukare som är medveten att den är missbrukare. De håller sig rena och gör sig medvetna 
om att något pyser i dem för att de inte ska få ett återfall. Enda vägen ur är att också ära det som pyser. Det är en kraft som vi kan hålla i vår famn. Det är ju en energi som vill visa oss vägen i detta liv. Börjar vi försöka puffa bort denna energi eller döma den växer den. Det är ju det som pyser som är vår livsuppgift. Vi kan inte se den förrän den är upplöst. Jag ser den som en energi från alla tidigare liv. VI HAR ALLA HÄNGT UPP DEN PÅ VÅR MODER SOM GAV OSS SÅ MYCKET SMÄRTA NÄR VI FÖDDES. NÄR VI ÅTERFÖRENAS MED VÅR MODER SER VI ATT HON BURIT VÅR LIVSUPPGIFT.
Det vackraste av allt är att livet guidar oss hela tiden dit vi ska om vi lyckas att släppa taget om behov, förväntningar, drömmar, ja allt som min personlighet vill. Stannar vi i den öppnas ingen ny personlighet. När vår djupaste vilja är att följa det som behöver ske i varje situation är vi öppna för det som vill öppna oss för det som tar oss igenom.
Det viktigaste i det som jag skrivit i detta nu är två insikter: Brott är livsavgörande för att kunna komma i en annan riktning och att bli använd handlar om att i samma ögonblick som vi ger så tar vi emot.
Dessa två delarna är de viktigaste delarna i den nya formen från vilket jag relaterar till livet nu. Life wisperer har guidat mig på den resan. Insikten av att jag hela tiden tagit emot när jag låtit mig bli använd är klockren. För mig har givandet att göra med att låta mig bli använd. Det betyder inte att jag behöver göra något, inte alls. Jag blir ändå använd. Denna lärdom var livsavgörande för att stiga in i fältet: livets visdom. Idag ser jag att jag i dessa lägen alltid tar emot och det gjorde jag också som barn när jag också blev använd fysiskt. Var jag än kommer idag sker det något som gör att platser, möten, situationer använder mig i det som jag inte förstår. Idag låter jag det vara i en total tystnad och oförståelse. Kanske kommer allt senare eller så gör det inte det. Vad som än händer så är jag tacksam. Allt detta har också gjort att jag gör allt mindre i mitt liv. Saker sker ändå. I det blir jag guidad också när det är som svårast. För mig är alltid kaos livsbejakande. För mig är det igenkännande när jag är på väg in i kanalen. Varje sådan situation sätter sig i kroppen som expansion. Ur det växer stillhet, inre frid och harmoni. En ny form tar vid.
När mirakel sker är inget som förut.
Sedan tidig höst har jag varit med några gamla kvinnor som kallar sig life wisperer och öppnat mig för dess energi. Först kom de en sommardag vid den röda jorden i Värmland in i min kropp. Jag har sett dem både därinne och därute. När de blev som tydligast var de varken därinne eller därute utan den ny form som sakta har tagit plats. Jag har varje dag ställt mig frågan: Vad är den nya formen? Livet började i det yttre sedan efter mitt andliga uppvaknande fortsatte det i det inre. Att allt växer inifrån, trodde jag då. Men nu sker något annat med denna energi från mötena med life wisperer. Jag är nu utanför min kropp på ett helt nytt sätt. Allt började med den bild av ett timglas som helt plötsliga var där. Sedan följde ett antal AH upplevelser och helande nätter. Drömmarna var alltmer sanndrömmar och jag lät mig dö bit för bit. När jag så bevittnade min 
mammans möte med sin ljuskropp och den nåd som översköljdes av henne visste jag bara att jag inte längre var i min egen kropp. Jag var inte heller fysiskt med andra. Därute skulle nu visa sig vara emellan timglasets öga och den kanal som väntade. Inte primärt för mig men också för mig och allt som berördes. När allt landade i kanalen var allt färdigt. Men i mellanrummet var allt ännu möjligt. I det var jag helt öppen i min ljuskropp som inte länge var i min fysiska kropp och inte heller i något materiellt. Jag skulle verkligen inte kalla detta att jag lämnade kroppen som jag då och då gjort i mitt liv. I början för att jag inte ville vara där och sedan för att gå till andra platser utan att göra det fysiskt. Nej detta är något annorlunda. Ja, ser hela tiden min kropp som en gestalt. Jag skulle kunna beskriva det som om jag såg den genom en värmekamera. Ja, just det. Den kroppen älskar jag och den har så mycket värme och ger aldrig upp att ta emot nu. I mig vet jag att där jag är nu så hör jag samman med denna kropp men också med andra kroppar.
Det jag upplevde med min mor var gudomligt vi blev förenade i en och samma ljuskropp i vårt möte i nåd. Jag bevittnade allt utifrån. Sedan landade jag i värmekroppen och såg mig sitta bredvid min mors kropp på en bänk vid havet. Så tonade allt bort. Tårarna rann nedför min kind, Dagen efter vid vårdplaneringsmötet om hennes fortsatta insatser kunde jag inte annat av vördnad till livet låta tårarna rinna. Det var ett helt fantastiskt möte där vi sex personer var hållna och min mor och jag behövde inte göra någonting. Kärleken tog över. Efteråt sade biståndsbedömaren till mig: vilket vackert möte och så respektfullt. Wow säger jag bara, detta har inte ord.
När respekten för moderträdet öppnas rinner livet tillbaka in i oss
Respekten för moderträdet innebär inte att vi ska skydda henne. En gång kommer att moderträd att dö. Vi ska bara jobba med oss själva så att vi kan stå rena och hela när hon håller på att dö. Alldeles före döden skalar hon ju av sig alltmer för att kunna möta döden hel och ren. Inför dödsögonblicket får hon möta det som hon har kvar att möta både i kärleksenergin och i energin i de försvar hon har med sig in i detta liv. Allt sker i det som hon hon inte gjort redan.
Att möta vår moder i det har vi kvinnor så mycket lättare med eftersom vi också har fött barn och varit i den smärta som födelsen är för mor och barn. Därför kommer kvinnor tillbaka till sina mödrar i tacksamhet när de själva 
får barn. Där och då vet hon också att också hennes barn kommer att projicera sin smärta på henne tills den dag de ser sitt försvar. Det betyder att hon bär barnets livsuppgift tills barnet själv bär det. Då börjar en ny resa att åter förenas. Du som gjort den resan vet att en dag när du bär ditt så öppnas möjligheten att förenas och bli ett med din egen moder igen. Det är moderträdets lott. Att bli en och samma kropp med vår moder igen så länge hon lever är få förundrat. Det är möjligt för alla, men få väljer inte den vägen. Många öppnar för detta när vår moder väl har gått till andra sidan. Att få bli ett med vår moder öppnar alla våra förmödrar i ett helande bälte. Idag vet jag att det är därför de äldre kvinnorna som kallar sig life wisperer kommit i min väg. De har lyft av skulden till livet för både min mor och mig. Vi har inte längre något att ”betala” i detta liv. Nådens ögonblick öppnade den dörren. Var har då skulden och därmed ansvaret tagit vägen? Jag såg hur det bara lämnade oss och en del flög till universum och en annan jordades i moder jord. Djupt tacksam för detta. Just nu projicerar vi inget på varandra. Vi ger varandra bara värdighet. Bilden av oss sittande på en bänk tittande ut över havet håller verkligen vår relation. Jag hade nog aldrig klarat av att komma till den plats jag idag är med min mor utan alla energiarbeten som tagit mig till platser bortom det jag kan förstår eller förklara. Det är aldrig som jag tror.
För söner är det annorlunda. Alla foster ett utrymme mellan livmodern och mammas kropp som tillhör det gudomliga när de ligger i mammas mage. Detta utrymme stödjer både en dotter och en son att separera. Sönerna möter detta utrymme totalt annorlunda än döttrarna. De har lättare att separera då de vet att de inte tillhör samma kön. Det gör deras förening än tydligare med sina fäder. Projicerar de då inte sin smärta från förlossningen på modern? Inte på samma sätt. Deras stora genombrott har de med modern vid tre års ålder. Det är då sonen börjar separerar från fadern med vilken har en dag ska förenas och bli ett. Blir då inte dottern ett med fadern eller sonen ett med modern? En fråga som inte har något svar för mig. Jag har inte blivit ett med min fader så länge han levde men jag har försonats, förlåtit och förenats. Mina söner har inte blivit ett med mig men de har försonats, förlåtit och är på en fortsatt väg i detta fält. Med min dotter har jag blivit ett. Just nu i livet har vi tillsammans haft en andlig upplevelse med våra ljuskroppar som vi ännu inte kan sätta ord på och ska inte det heller. En dag kom hon bara med blommor till mig i tacksamhet för detta ögonblick. Men vi är ännu också på en resa av separation. Djupt tacksam för detta vårt gemensamma arbete.
Det är nog det vackraste jag vet att stå och titta på ett gammalt moderträd som sakta tappar all bark och dör genom att bli alldeles vit till slut. Ett dött träd är mycket vackert och det står än kvar en stund, ibland mycket länge innan det faller. För mig är det så symboliskt för vår resa till helhet långt innan vi dör. Då kan vi också bli ett träd som står kvar i sin vackra skrud ännu efter att det dött. Gör vi inget för att bli färdiga kommer vi i stället att förmultna och gå till andra sidan för att en dag komma åter i en ny kropp för att göra färdigt. Kanske vi denna gång lär oss så att vi kan stå här i vår ljusa kropp. Det enda jag vet i detta nu är att det öppnar liv precis som kaos alltid öppnar liv. Då kommer orden: Var tacksam älskade vän att ditt liv innehåller skapade kaos. När du ser dig om i världen så är det kaos och du vet att denna kaos alltid skapar liv. Inte alltid som människan vill skapa liv, men liv skapas alltid. Ljuset är nu starkare än mörkret. Du kanske inte ser det men det du ser är mörkret från vilket ljuset också växer.
Sanningen öppnar vägen
Ingen sann människa behöver försvara sig. De står kvar hela när de möter det som de behöver göra. De inser att när de skulle kunna försvara sig öppnar de i stället vägen till sanningen. I det är hon alltid på en upptäcktsresa i sin förundran till livet. Hon vet att hon inte heller kan lämna sin moder inte heller kan hon lämna sina förvar. Hon lär sig att allt bara är ett enda förvar som kan leda henne till vägen av helhet i detta liv. När den resan är där öppnas livet i en yttre kanalisering av visdom som vi hämtar i ett fält av energi. Det är det som är det yttre nu. Också i detta fält kommer vi att dö den fysiska döden en dag. Det är just det som en del kallar att vår kropp kristalliseras. Den visdom vi ännu hämtar är universell och inget vi kan lära av andra människor inte heller av oss själva. Den är bara där en dag utan att vi förstår hur det har gått till. Tiden innan är vi i timglasets kropp emellan ögat och kanalen. Där kan allt hända och där är det också lätt att gå vilse. Släpper vi taget om allt, särskilt vår personliga vilja och öppnar för den universella viljan styr vi inte på något sätt någonting längre. Sakta förs vi in i kanalen och en ny visdom har tagit plats. Den visdomen kommer från sanningen om vi släpper allt som människan gjort eller gör till sanning.
Under de sista månaderna ha jag verkligen gått igenom ännu fler lager i en reningsprocess. När jag möter livet alltmer hel (en resa som aldrig tar slut) öppnas nya vackra dörrar. Jag är alltmer med människor där tiden är dyrbar. Där vi inte kan kasta bort den begränsade tid vi har kvar. När vi inser att detta liv, men bara detta liv har ett slut i denna kropp fysiska kropp blir vi än mer intresserade av de nya former som vill öppna för oss. Vi inser då också att vi inte kan lära av andra bara öppna än mer av den visdom som vill ta plats. För min del öppnas alltmer och jag öppnar för att lära tillsammans med andra på ett nytt sätt. Att ta emot livsuppgifter tillsammans är mitt nästa steg. I det kan inte finnas ett professionellt intresse och livsuppgifter är inte alltid tydliga. Ja, det hoppas jag att jag varit tydlig med. En livsuppgift är ett försvar så också i en grupp. En grupps normer som alltid skapas när en grupp kommer samman står i vägen för ljuset. Det lär jag mig nu och jag är villig att lämna allt annat som jag lärt mig för att öppna denna väg. Just nu vet jag bara ett en sådan livsuppgift väntar. Jag gör mig redo för den uppgiften och så får vi se vad som uppstår. Budskapet är tydligt: gör inget förrän du får guidning att göra något. Denna morgon fick jag budskapet att kontakta två kvinnor som jag träffat under en helg. Inget mer skulle jag göra än berätta om mitt ansvar och varför jag gjorde ett brott denna helg. Det är så min version och om den andra började att berätta om sin version ska jag bara lyssna. Varför jag ska göra detta vet jag inte och jag låter mig inte tro något. Jag stannar naken i detta nu. Ingen riktning har jag mer än att ha kontakt i detta nu. Denna guidning kan ha med vad som helst att göra och jag har inga antaganden. Kanske är det en början, kanske är det ett slut, kanske det är en öppning till en annan dimension. Kanske det är…..!!!! Ja vad vet jag. ingenting. Senare under dagen kom ännu ett budskap: bjud in de som inser att vägen för oss kvinnor inte längre är separation med vår moder utan till att öppna för att bli en och samma kropp med henne. För många ingen enkel väg då vi ger henne skulden för den vi blivit. Men betänk att hon kanske bär den vi är till vi tar ansvar för den vi blivit. Jag bjuder nu in dig till moderskraften som öppnar oss kvinnor för moder jord. Vad som kommer att öppnas vet inte jag, inte mer än att det redan har öppnats. Läs mer på http://www.mariefridolf.se/moderskraften/
