Du visar för närvarande Vilken resa

Vilken resa

Läs inte detta!!! Om du tror att du blir färdig med allt som du ska lära dig i detta liv. Om du inte vill öppna för att också vara naken i dina mörka energier för att kunna öppna för ett nytt liv. Om du värderar olika energier som goda och andra som dåliga. Om du inte tror att du någonsin mer ska hamna i försvar. Läs detta!! Om du har en känsla av att du behöver ramla in i den strategi du ska ta dig igenom igen för att kunna ta dig igenom. Om du har en känsla av att allt sker av ett skäl. Om du tror att vi lever flera liv i detta liv och att vi då måste göra det gamla färdigt om vi ska kunna öppna för det nya. I det jag skriver här har jag inga följare och jag följer ingen. Följare blir vi på bland annat på följande sätt: att lära av den vi följer, att låta oss bli använda av den som vi följer, att lämna över oss till den vi följer, hämta kraft från den vi följer eller kritisera den vi följer. Att vara den som andra följer blir vi bland annat på följande sätt: vi lär dem om livet, vi har ett koncept som vi vill att andra ska följa, vi försöker rädda andra som då överlämnar sig till oss, vi tror att vi har en uppgift för andra och vill synas och vara framgångsrika. Både att följa och ha följare tar oss från den vi är. Svårt att ta sig ur då hela vårt kollektiva system som människan byggt under flera tusen år bygger på att några många ska vara följare till några få. Samhället bygger på att vi skapar system som andra kan lära sig av och vi följer andras system för att lära oss. I det tappar vi vårt system och inrättar oss i ledet i andras system. Det blir särskilt påtagligt när vi är rädda och vill att andra ska rädda oss eller när vi i kärlek projicerar vår längtan efter våra föräldrar på andra. Vi tappar också vårt eget system när vi dömer andra och än mer när vi i vrede projicerar våra föräldrar på andra. Kanske behöver vi allt detta för en tid innan vi kan pröva våra egna vingar. Men när vårt medvetande expanderar kan vi inte detta längre och då börjar vi hitta vårt sätt att flyga. Det stora är dock att det finns lika många sätt att flyga som det finns människor på denna jord. Allt beror på vilka strategier och själsversioner vi kommer med till detta liv.  

Resan är oändlig

Det jag skriver om här har växt inifrån min resa och den kanalisering jag får när jag tillsammans med en grupp bygger en bro över mörka vatten. Jag har nu kommit till en plats med den gruppen där vi inte längre kan dela våra gåvor med varandra. Kanske i framtiden när vi alla är trygga och respekterar varandras resa utan att följa eller få följare. För mig har det varit lång ställtid för att komma dit jag är idag när jag nu öppnar för ett nytt liv. Det liv som jag öppnade för fem år har guidat mig under till kontakt, värme, kärlek, harmoni och glädje. Men sedan i somras har jag verkligen åkt tillbaka i gammalt igen för att lära mig något nytt. I det inser jag att jag är i en ny övergång, i ett nytt liv i detta liv. Hur vet jag då att jag befinner mig i en övergång? Svaret på den frågan är enkel: barnets sår öppnas igen och därmed några av de strategier som jag då skapade. Detta mönster av strategier som jag tar mig igenom är en avslutning av det gamla livet och en öppning i det nya. I ställtiden finns båda liven samtidigt. Jag öppnar för det nya och är samtidig i det gamla. Men ju längre in i ställtiden som jag befinner mig desto längre stannar jag i nuet. För mig är nuet oändlighetens rum. För att komma dit puttar livet mig in i närvaro i allt som sker utan att jag kan döma, värdera eller på något sätt försöka förstå eller förklara vad som sker. När jag är på denna plats av ingen-mans-land blir också människor rädda, tar avstånd, försöker hjälpa mig och få mig på andra tankar.

För mig är alltid andligt uppvaknade i allt större fält i ett totalt överlämnade bortom kontroll och förståelse. Medvetandet expanderar i allt större fält när vi inte fastnar i det som vi ska ta oss igenom. På den vägen är vi olika. För en del går det långsamt och för andra mera abrupt. Inget vi kan prestera fram, livet tar oss dit. Jag tillhör de senare genom att jag ofta har mycket tydliga skiften i mitt liv. När ett skifte sker är barnet där och det betyder också att det skapas en ny tid i de olika steg som jag redan tagit. Detta kan inte ske om vi inte har självkärlek och är trygga i den process som sker. Det betyder också att vi alltid möter de människor och situationer som vi ska möta innan allt skiftar. Ju längre in vi kommer i ställtiden desto närmare är vi att kunna ta det sista steget för att åter förenas med moder jord.

Allt du möter är en gåva till det kollektiva medvetandet, för att du ska öppna för den du är i liv efter liv. Jag tror inte på att människor inte kan visa sina svagaste sidor och sin förtvivlan för världen. Den som inte kan se sitt ansvar i en relation när den andra ber om förlåtelse har det svårt. För mig är det klockrent. Jag har bett om förlåtelse i relationer men inte fått ett gensvar utan hamnat i att personen lagt allt ansvar på mig. Jag har också försökt att få kontakt i en förlåtelseprocess men bara blivit avvisad som en mur. Jag har också förlåtit andra som gjort mig illa utan att de velat ta emot det då de ännu ser sig som sanna förövare. Ja. så mycket man kan hamna i. Men försonas och förlåta kan vi alltid göra både för oss själva och för vad andra gjort oss. Det är nådens rum.

De viktigaste förlåtelseprocesser för mig har så nakna, genuin och äkta. Det är lätt att förlåta den vars smärta är stor i vad som de har gjort. Då är det också lätt att se sitt bidrag i att det blivit så. Det är också lätt att förlåta sig själv när ansvaret är stort och skammen finns från vad som skett (den sunda skammen). Det är också lätt att ta emot välsignelse när vi tar vårt ansvar och är klar över att vi aldrig kan döma någon eller få någon annan att se sin del i något som de inte ser. Det innebär också att ingen annan kan få oss att se något som vi inte ser.

I det är energiarbetet en gåva. Där får vi se allt! Men ibland räcker inte det och då vänder vi oss till någon som inte är blind som kan pusha oss in i det som vi behöver möta. Alltså inte på något sätt hjälpa oss, det kan ingen. Då öppnas också andra dimensioner i det som vi sitter fast i. Det behöver vara någon som har så mycket mer än terapeutiska gåvor. Terapi kan få oss att i stället fastna i historien. Den vi behöver möta måste kunna stå helt fri och öppna för andra dimensioner i det som vi behöver se. Ibland är det mycket smärtsamt när vi får se och ibland totalt befriande.

Vem attraherar vi

För mig har energiarbetena varit livsavgörande då jag attraherat människor med mycket mörker som de inte vill se. Det är också dessa människor som försöker lägger sitt liv i mina händer för att slippa att se. I det blir de energitjuvar och i värsta fall vampyrer för att suga ut allt så att de slipper ta sitt ansvar. I det ger de inget utan bara tar. De fysiska energiarbetena innebär att vi får möta våra mönster, ta oss ur dem utan att kunna anklaga någon. Mönster har vi oändligt många i varje liv som vi lever. Så den resan tar inte slut. Ja, den tar slut i ett liv och när det nytt öppnas kommer nytt.

Jag har just öppnat ett nytt liv och är helt naken nu i min förening med moder jord.

Jag står här på en helt okänd mark och jag vet att det liv jag nu öppnar börjar med en ensam båtfärd totalt sönderbränd av solljus. Jag blir hittad och ompysslad mycket varsamt och sedan satt i land på en plats där jag aldrig varit förut. Hur kom jag då hit! Det vet jag ej men jag vet att innan jag gjorde detta åkte jag in i några av mina gamla försvar som jag hade i mitt gamla liv. Livet ordnade så att jag kom att ta dem till botten. Först var det svårt då jag var så rädd. Rädslan höll på att ta över mitt liv. Den rädslan handlade inte bara om detta liv. Nuet förde mig till en plats där jag fick ta emot all min rädsla. Jag trodde att jag skulle dö. Hittar inte ord men det kändes som att jag kvävdes. Det blev så än svårare då jag kände en sådan skam för att jag ännu en gång hamnade på denna plats med den lilla rädda flickan i mig. Men då kom minnet av mötet med henne i min traumautbildning och jag blev alldeles lugn igen. Där och då sprack hon hamnade tillbaka i ett hörn som ett slaget djur och kunde ta ett steg till för att möta henne. Vi grät tillsamman dag och natt och jag höll henne i min famn ännu en gång. 

Vad menar jag då med ett nytt liv? Det vet jag inte men jag tror. Det viktigaste i det läget är att inte försöka förklara eller förstå det som sker för då gör vi det med mitt gamla liv. Du som också tror på tidigare liv kanske kan se att vi möter många tidigare liv i detta liv. Vi går aldrig till tidigare liv utan expanderar vårt medvetande och därmed öppnar vi för att hela de energier som vi har med oss in i detta liv. För min del ser jag dem men jag har inget intresse av att gå dit. Allt är essensen av det livet som öppnas nu till allt större medvetande. Medvetandet öppnar oss för den vi är. Det gäller också det kollektiva medvetandet. Ofta kommer min guidning innan ett genombrott, den guidning känner jag i kroppen som tar mig dit jag ska. Medvetandet tar mig alltså dit som jag ska.

Idag vet jag att det är kärlekskraften som använder mig i mitt helande. Kärlekskraften är ett annat ord för medvetandet. Varför använder jag ordet kraft? För mig är det en kraft som tar tag i mig så att jag tappar andan i mina genombrott. Ibland säger jag att anden tar mig i besittning så att jag tappar andan och börjar sedan att andras på ett helt nytt sätt. Jag skulle också kunna säga att varje förvar som jag tar mig igenom öppnar för att nytt liv. Jag tror inte på att vi kan klara detta själva. Det är en gåva om vi i livet har jämlikar som kan vara oss som ett stöd. Inte tror jag att vänner eller partners kan vara detta, även om vi försöker. Med dem kommer vi aldrig kunna se klart båda i det som vi sitter fast i med oss själva och med dem. I nära relationer är det alltid något som vi sitter fast i. Att ta sig igenom är alltid smärtsamt. Resan är det viktigaste och det är så vackert när den sker.

För fem år sedan blev jag så trött på allt vad framgång heter. Sakta har jag dragit mig undan allt vad framgång heter. För mig är den en drog som drar människan till allt högre berg att bestiga. Jag vet för jag har själv varit där två gånger, den första gången när jag fördes med i den karriärstege som utstakades för mig och den andra gången när jag fördes med i en rörelse av andlighet. Jag var framgångsrik och jag glömde min skugga för en stund. Ja, också i den sista rörelsen som verkligen öppnade för skuggan. Det blev ett sätt att ta sig igenom skuggan. Det konstiga var att ändå var skuggan kvar trots alla arbeten. Vad är det jag säger nu? Idag vet jag att alla arbeten bara var en spegel av det som behövde hända i livet. En del hände men skammen var ändå kvar. Idag inser jag att det har med att göra att jag försökte att hålla ihop mig för att inte möta skammen. Idag är min tro att skammen kan vi aldrig lösa upp i terapi eller energiarbeten. Den kan bara lösas upp i verkliga livet. Då vet vi inte längre vem vi är och är totalt ”lost”. Det är först då ett nytt liv har öppnats. För min del har det motståndet tonats ned alltmer men ännu så sprattlar jag innan jag släpper taget och blir ingen. När skammen öppnades igen kom jag till slut igenom.  Nu är jag i ett liv som inte längre har en mening och det betyder att jag är ingen. Ett sista försök att bli någon i en nära relation har också släppt. Den relationen blir en symbol för allt som sker i mitt liv just nu. Idag vet jag inte om vi ska lyckas att hitta tillbaka till varandra på ett helt nytt sätt. Jag är så ledsen för att vi båda försökt att gå över varandras gränser. Om vi kan stå i vår kraft och hålla kvar kärleken finns en öppning. Men om någon av oss dömer eller på något sätt värderar det som sker är vi båda förlorade i våra försvar, de förvar som just vi en gång för mycket länge sedan gav oss möjligheten att hela för varandra i detta liv. Tack och lov så kan vi många människor idag stå i sin kraft. Det gör mig trygg i dessa relationer. Det är den kraften som tar oss bortom triangeln offer-förövare-hjälpare. Det är också den kraften som öppnar för kärlekskraften och som får oss att överlämna oss till ett medvetande som expanderar alltmer.

Jag har inte vågat att stå i min fulla kraft med människor som inte har kontakt med sin vrede och människor med mycket mörker som de inte velat öppna för. Ändå är det just dessa personer som också kommit i min väg både när jag jobbat som terapeut, energiarbetare och i nära relationer. Tyvärr är det också dessa människor som fått mig att dra mig tillbaka nu. Tydligare än detta kan det inte vara. Det har fått mig att ta mig till botten av min rädsla. Jag bär nu inte längre andras mörker för att skydda dem. Ja, det var den tankekonstruktion som jag skapade som barn. Om jag istället bär deras handlingar så kanske de skyddar mig!!!

Idag ser jag också att denna rädsla också har med missbruk att göra. De som jag mött som inte har kontakt med sin vrede har antingen ett medberoende eller ett missbruksberoende själva. Jag möter nu mig i detta med två föräldrar i missbruk. Ingen kan jag döma och jag har förlåtit nu mig själv och alla andra som jag mött i detta beroende. Med missbruk menar jag så mycket, alltså inte bara alkohol. Min far var sex- och alkoholmissbrukare, mamma mat, alkohol och kroppsmissbrukare. Jag tog ut det missbruket på mig själv då jag drack för mycket som ung, var anorektiker och senare arbetsnarkoman. I det slog jag hårt på mig istället för att se vad andra gjorde. I generation bakåt fanns också missbruk. Min starka ångest så fort jag själv dricker har inte varit sund. Inte heller rädslan för att mina barn skulle få någon form av missbruk (ja alla former som finns). Min starka ångest för att trampa på andra har gjort att jag låtit andra trampa på mig. Jag har aldrig lärt mig att sätta sunda gränser. Det är mitt ansvar och i det kan jag inte anklaga någon för något inte ens mig själv längre. Varför skriver jag allt detta nu! Det är en del i mitt bokslut i detta mitt fysiska liv.

När jag väl tagit mig igenom detta har det öppnat för mer ljus. Det ljus som finns i mitt liv ljus nu blir bara större och större. Det är alltid goda krafter som väcker mig nu. Livet är mer och mer i harmoni tills något nytt jag ska lära mig öppnas. Illusionen av att bli färdig har jag släppt. Jag kommer aldrig bli färdig. Frågan som jag bär ännu är: vem är jag när jag inte bär för andra? Svaret kommer direkt: vem vet? Jag inte är det då jag! Då kommer insikten som från en klar himmel. Att skydda andras mörker är min mörka strategi genom att aldrig låta dem ta ansvar. Jag har i stället tagit deras ansvar och när jag till slut försökt lämna tillbaka det smäller det.

Jag gråter och ser alltmer av mitt liv. Det är så jag gjort för att få skam för den jag är. Skyddet släpper och löses upp. Då kommer nästa insikt: goda krafter skyddar mig, jag kan känna dem som om de ler när jag mina insikter ser. Nu förstår jag helt plötsligt den ritual som moder jord lärt mig som jag använder för att hon ska ta emot det jag bär. Är det så här det är!! Ja, de orden kommer i mitt inre. Allt rullas från mitt inre och då ser jag också hur hon tar om hand en del men också hur hon också lämnar tillbaka det till dem jag burit för så att de kan få ta ansvar.

Att leva naken

Denna fortsatta berättelse nu kommer att beskriva hur jag lärt mig att älska min skam. Här berättar jag också om hur jag slutat att skydda mig och börjat att leva utan försvar. Det har inneburit en smärtsam resa och särskilt när jag inte kunnat vara med dem i mitt liv som jag levt med i mitt gamla jag. Jag har alltid längtat efter ett liv i enkelhet och renhet, ett liv som hela tiden handlar om att hela mig för att bli den ”jag och som vi” är. Idag inser jag att jag aldrig kommer att finna den jag är till fullo för jag är så mycket mer än vad det går att öppna för. Inte är jag heller separat på något sätt utan alltid i kontakt med allt. Kanske är vi lika många ”jag och vi” som universums oändlighet. Frågan är i stället: hur klarar vi av att bidra i detta liv och klarar vi att vara i våra relationer när vi öppnar för ett nytt? Den frågan har inget svar. Precis som alla andra frågor som vi ställer oss som inte har några svar. Tänk om mitt nästa liv är att sitta som en krympling eller tiggare. Ett sådant skifte skulle kunna ske i ett enda ögonblick om jag förlorade allt eller ramlade och slog mig mycket illa. När jag skriver detta så inser jag att det är en tanke som jag haft i hela mitt liv. Rädslan för att bli en baglady innan jag dör som alla skulle skratta och håna åt. Den tanken måste naturligtvis komma någonstans ifrån. Inte är det då från mitt medvetande, utan snarare egot. När jag släpper tanken finns ändå rädslan kvar och så öppnas det, det livet. Rädslan försvinner bort och jag är i en annan dimension, kärleken till livet expanderar och en djup tacksamhet öppnas till den jag är. Ännu en insikt kommer: jag som ramlar ofta har alltid haft änglavakt och i det har alltid funnits ett lärande. Jag som inte ser mig äga något bara vårda det har ju inget att förlora. Jag har inget som jag inte skulle kunna vara utan. Detta var inte på något sätt en tankekontruktion, den var som om livet tog mig på en resa igenom mitt liv för att visa mig något annat. Så landade jag och allt var lugnt. Känsla var den dova, stilla energin som att vara i en igloo som jag mött så många gånger i mitt liv och den är där alltmer. Vad vet jag! Inget! Det jag fått lära mig genom att verka med energi är att jag får känna på det som jag antingen redan har varit och det som jag kanske kommer att bli i framtiden här och nu. Och i det möter jag exakt de människor som jag ska möta i det som jag får känna på. Hur kan jag veta detta? Livet har visat mig.

Den nya vägen i mitt liv som jag lever nu har ingen mening. Det innebär att den vägen har all mening men jag söker inte efter någon mening. Allt som lämnades kvar i mig från mitt gamla liv var några möten bortom vad som skulle kunna öppnat för fler. I stället öppnades ett nytt liv med en mening i ett ögonblick som i en spegel av moder jord. När vi alla till slut inser att vi är det gudomligas och moder jords barn av denna tid kommer vi att se att varje liten del är en del av ett större fenomen. För att kunna göra det behöver vi alla lämna den som vet, vill förstå och kunna förklara inne i oss och ta emot det som i stället vill komma igenom oss.

I mitt gamla liv lärde jag mig att ”tugga energi” vilket innebär att jag också öppnade för att möta dem som livet ville att jag skulle möta för att använda den gåvan. Den tiden är slut nu och jag har under över ett år dragit mig tillbaka från den gåvan. Det innebär att jag inte hjälper någon inte ens mig själv. Jag känner mig helt naken och utan några försvar. Jag kan inte skydda mig just nu. Det vackra är att i de ögonblicken när jag är naken transformeras energi utan att jag på något sätt anstränger mig. Jag blir bara en kanal. De platser och relationer där det inte går måste jag lämna, men först efter att verkligen försökt stanna helt naken.

Allt är här för att firas, ja allt. Allt är en möjlighet från andra dimensioner. Ingenting är ett problem. I allt finns en mening men bara i ett ögonblick. Att lära sig att leva i ögonblick innebär att det inte finns någon historia och inte heller någon framtid. Det kan vi ta in om vi också upplever livet bara bestående av ögonblick och att allt annat bara är illusioner. Det är ögonblicken som gör det! Det är ögonblicken som kan öppna för oändligheten och det som vi kan kalla nollpunkten. Där och då hakar vi inte i något och alla dimensioner är där samtidigt.

Att öppna för nollpunkten

När vi hamnar i detta ingenmansland där det gamla i samma mönster tonar ut och det nya tar plats i exakt samma mönster är vi i nollpunkten. Allt är en spegel i samma mönster men med ett annat innehåll. Det som är personligt är alltid också universellt. Vi måste ta det igenom det personliga för att vara med och lösa upp det universella. Och ändå kan vi inte ha personliga behov. Låter det konstigt! Ja, det är en avgörande skillnad att ha personliga behov och att låta det komma som vill komma till en upplösning i ett mönster för att det ska få ett annat innehåll. Då har vi inga behov utan låter oss bara bli använda i det som ska ske. Det som då sker bortom vår kontroll är att det personligas mönster sakta fylls med ett annat innehåll. Personliga behov kommer alltid med behov av att ha kontroll, förståelse och kunna förklara vad som sker. Det jag nu beskriver kan inte kontrolleras, förklaras och förstås. Hur ska vi kunna förstå att ett löv på ett träd som har exakt samma struktur som de andra löven plötsligt börjar att fyllas med ett annat innehåll även om strukturen är samma. Kanske innehållet bara ger strukturen en annan färg. När det sker, sker det så småningom också på andra ställen och till slut har hela trädet förändrats. Försöker vi att styra detta, vilket människan också gör kallas manipulation. Men om vi överlämnar oss till detta fenomen vet vi att människan också precis är som ett träd tar sin struktur om och om igen till ett annat innehåll.  Så en dag visar sig den människan också därute på ett helt annat sätt precis på samma sätt som ett träd gör en dag när allt är förändrat.

Vi människor är här för att fira våra genombrott oavsett vad de är. Om vi tar oss till kärlek, omtanke, vänlighet känns det kanske för en del lättare att förstå än att ta oss igenom till sorg, vrede, smärta och rädsla. Varje genombrott är ett nytt innehåll i det mönster som håller människan. I större övergångar hamnar människan alltid i kris. Jag skulle kalla det andlig kris då det öppnar för helt andra dimensioner. Anden tar tag i oss att bli allt mindre andefattiga. Vi kan alla välja att överlämna oss till att leva ett nytt liv i detta liv. Det är ett annat sätt att beskriva hur vår personlighet förändras. Vi kan också beskriva det som att vi öppnar för ett nytt jag. Det sker efter att vi öppnat en ny version av vår själ i det fält som är lika gammalt som vår själs resa.

Jag har aldrig mött någon människa som inte hamnat i en djup kris i dessa övergångar. Förberedelsen inför en övergång har skett i en mängd transformationer. När de har varit tillräckliga kommer övergången och den är alltid mycket smärtsam. I den har vi en stor utmaning; att våga stanna på gränsen mellan ett sammanbrott och ett genombrott.

När jag började att se på min struktur med mina mönster och såg överlevnaden i dem trodde jag att det var en annan struktur som jag sökte. Idag har jag fått sett att de är samma, också alla mönster som finns i vår överlevnad är samma men med ett helt annat innehåll. Låt mig ge några exempel från mig själv: Hon som vill dö har lärt mig hur det är att dö i det mönster som jag dog i som barn. I det mönstret finns mina gåvor i mötet med döden och andliga dimensioner. Det mönstret har öppnat mig för att se tidigare liv och livsresor samt öppna för uppenbarelser om framtiden. Hon som skadar sig i det mönster som jag blev skadad i som barn har lärt mig hur jag skadar mig för att komma ned på jorden för att öppna kärleken till mitt lilla barn som var så skadad. I det mönstret finns mina gåvor i mötet med moder jord. Hon skadar och blir skadad i sitt helande hela tiden. Det mönstret har öppnat mig för förmågan att hela olika platser i mötet med moder jord. I det ser jag vad som skett just på den platsen. I det mönstret kan jag höra moder jords röst inne i min kropp. När jag får guidning sker det alltid från mitt inre. Det kan komma från beteenden som bara får mig att gå eller göra saker bortom min tanke. Jag kan så inte för mitt liv stoppa detta med tankens kraft. Det kan också komma med inre bilder och kroppsförnimmelser samt röster. Rösterna är aldrig i huvudet utan djupt inne i min kropp, i det som jag skulle kunna kalla min kärna. När jag skriver så är det för det mesta från denna plats, alltså inget jag tänker ut. När jag talar är det också så, därför kommer jag inte alltid ihåg vad jag sagt. Orden kommer bara genom mig. Jag blir varje gång förvånad och det är svårt för mig att återge vad jag sagt.

I mötet med nollpunkten är det lätt att börja att sprattla. När vi sprattlar tror vi att det är som att sprattla när vi var barn. Men det är inte den nya mening som vi ska möta nu. Att sprattla gör vi för att öppna för en ny dimension. Vad betyder det då att öppna för en ny dimension? För att kunna beskriva detta utan att förstå eller förklara vad som sker behöver vi se hur vi sprattlar.

Sprattlandets dynamik  

Att sprattla handlar om att göra kroppsrörelser utan att komma någonstans. Det kan ske därute men i den mening jag använder det här så sker det inne i oss. Vi försöker och försöker och så kommer vi ingenstans. Det betyder att försöka hindra det som vill komma igenom. Vi använder då strategier med ett innehåll som tar oss bort ifrån livet. När vi gör så sker det också därute och får det som alltid kommit till oss i de lägena att åter göra så. Kanske blir vi dömda, kanske blir vi lyfta till skyarna, kanske får vi kärlek osv. Mönstret är tydligt: vi vill ha något eller vi vill hindra något. Viljan är en tydlig ingrediens i denna deg. Ja, en deg blir det till slut där vi varken ser in eller ut. I det innehåll som sitter vi fast i detta mönster. Det är innehållet som tar oss från livet inte själva mönstret, eller om du så vill strukturen.

När vi har förmåga att se vad vi gör och älska hon som sprattlar för den hon är kan vi öppna för att vårt mönster vill visa sig i en annan dimension. I det kan vi inte längre vilja något, inte alls. Det kommer inte visa oss vad vi hållet på att hindra.

Sprattlandets dynamik i den nya dimensionens flöde handlar just om att inte komma någonstans. Det är en djup helig egenskap som människan har haft med sig från födelsens krystningar för att vila och sedan komma någonstans. Om vi skulle fortsätta att försöka i vilandet skulle vi dö och om vi skulle vila i krystningsfasen skulle vi också dö. Vi lär oss där att bara följa med och göra det som vår moders livmoder lär oss att göra. Ja, svårare än så är det inte och ändå är det helt livsavgörande. Den bilden är så tydlig i mötet också med moder jord. Vi behöver lära oss att följa hennes livmoder. Om vi ser på allt detta personligt så behöver vi lära oss att när vi vill sprattla behöver vi öppna för ett flöde. I de ögonblicken kommer alltid känslan av att vi kommer att dö finnas där. Varför putta bort en sådan känsla, en känsla som är livsviktig för människan nu. Ja, för att hon ska kunna leva i en ny dimension. Då kommer insikterna att flöda genom oss ut i världen. För det arbetet behöver vi lära oss att leva med smärtan i en ny födelse. Den smärtan som vi omedvetet anklagat vår moder för, hon som var beredd att riskera livet för att vi skulle födas. En stor del av det paradigm som vi lever i idag handlar om det dömandet av henne vår moder och därför har vi skapat strategier i stället för att lära oss att dö ännu en gång in i samma mönster. Ja, egentligen många gånger i ett liv.

Just när larven kände att nu är livet över då började den flyga.     

För min del så sprattlade jag ännu en gång denna sommar. Tack och lov så såg jag också och kunde flöda med vilan och krystandet. Egentligen hade jag inget val. Jag bröt stortån vilket innebar att jag inte kunde gå och jag bröt nyckelbenet vilket innebar att jag inte kunde göra något med övre delen av kroppen. Jag hade dessutom en enorm smärta och jag tål inte morfin så det var bara att stanna i denna smärta. Det vackraste av allt var att i detta mönster fanns inte minsta offer i mig. Jag kände mig aldrig som ett offer vilket också innebar att jag inte åkte i triangeln offer-förövare-hjälpare. I stället dog jag och kunde födas igen denna sommar. Detta arbete öppnade för att ta mig till platsen av ingenting och ett liv utan mening. Jag krystade till slut fram mina insikter och idag är kroppen alldeles mjuk på ett helt annat sätt. Det är ett liv i fullkomlig nakenhet, i betydelsen att jag inte längre har något att skydda. I stället kom jag allt djupare in i livet i alla mina mönster. I det kan jag inte gömma mig bakom något, någon eller mig själv.

Då och då har jag sedan dess ramlat tillbaka men kunnat allt snabbare ta mig tillbaka för att öppna för ett annat innehåll i mina mönster. Det sker bortom min kontroll, förståelse och möjlighet att förklara. Ja, inte förrän efteråt. I det fick jag möta mig själv i ett nytt innehåll framför allt i två olika delar

Följare: Jag försöker gömma mig bakom följare för att inte behöva stå alldeles ensam och naken. Puff, ja puff ensam och naken blir jag till slut. Allt händer på platsen av att inte ha någon mening.

Gränser: Jag försöker så mycket. Stanna och backar nu för att inte gå över andras gränser. Men då låter jag andra gå över mina gränser. Puff, ja puff jag kan inte skydda mig. Jag möter rädslan och inser att jag inte ska skydda mig.

Nu kanske du förstår att detta liv inte på något sätt är meningslöst. Nej inte alls det finns bara inte en mening i det som ges mig i stunden. Idag är en ny dag och jag gläds utan syfte, uppdrag och mening. Dagen började med insikten att jag behöver dela det jag nu lärt mig. Inte för att få följare utan för att tydliggöra det jag ser inför universum. Inte förväntar jag mig något svar. Jag bara fortsätter. Inte tänker jag anstränga mig för att nå ut eller för att göra något mer än att skriva. Detta är mitt bidrag till det kollektiva medvetandet och det räcker. Nu släpper jag allt och överlämnar det för att lämna. Vad som öppnas nu vet jag ej, kanske inget och kanske något. Natten visade mig att denna dag är en dag att fira.

Låt mig visa dig vad jag gjorde när jag släppte följare  

Allt började i somras när jag fick det jag bad om – förlåtelse för alt jag burit. Att kunna släppa följare har föregåtts av att jag under flera år inte på något sätt ha kunnat följa andra. Men andra har fortsatt att följa mig i att jag fortsatt att bjuda in andra. Gång på gång har mina guider talat om för mig att jag ska sluta med detta men jag har fortsatt av rädsla av att bli utan mening. Ja, i det trodde jag att livet skulle bli meningslöst. På den platsen av meningslöshet hamnade jag i somras tills förlåtelseprocessen öppnades. En tidigare mycket nära människa kom till mig och bad om ursäkt för att han tillsammans med en grupp behandlat mig omänskligt. I det sade han: jag kan inte göra ogjort det jag gjorde men jag kan möta dig nu om du vill. Ja, det ville jag och har velat sedan dess. Det var för mig en stor förlåtelse större än vad jag kunnat drömt om. I det kunde jag förlåta honom och alla dem som var med i denna process. Jag kunde också ta ansvar för det jag bidragit med i vår relation och förlåta mig och bli förlåten av honom. Förlåtelse är stort! Han tillsammans med några till har vänt sig till mig nu och sagt hur ledsna de är. Jag har kunnat ta emot och förlåta dem. Alla gör vi saker som inte alltid är bra och ibland väldigt hemska så också jag. Det är så mycket lättare att förlåta andra för det jag själv också gjort. Jag blev skammad av en ledare för att jag inte passade in och ingen var där för att höra min version. Två år tidigare hade en annan person blivit skammad av samma ledare och då var jag inte där för att höra hans version. Det har jag bett om ursäkt för och blivit förlåten och kunde nu ta emot ursäkten och förlåta. När vi kan förlåta oss själva och förlåta andra som gjort oss illa blir vi fria. Då är kärleken där också till det svåraste saker i livet. Att kunna förlåta andra öppnar vägen till en annan dimension. När det kan ske helt öppet är det gudomligt. Det finns alltid ett skäl som inte alltid är för oss att veta när saker sker. Den dag vi har lärt oss att vandra mellan olika dimensioner och att låta dem vara där ser vi allt som sker i många olika perspektiv. Det som hände mig för fem år sedan är ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv. Det öppnade för mig att ta mig igenom det sammanbrott som alltid vänta på min väg. Tills idag skulle jag säga att det var min största initiering i detta liv. Nu har jag kommit en bit till tack vare min skada som gjorde att jag inte kunde röra mig och sedan mitt möte med denna person som bad mig om ursäkt. Ur den resan kunde jag släppa och öppna för ett annat innehåll i ”hon i mig som försöker så mycket” för att bevisa att hon finns. Hur ska jag kunna försöka något om det inte har en mening, uppgift eller syfte. Ja, det är just livet utan mening som nu försöker öppna mig i stället för att jag ska försöka så mycket. Är det inte vacker så säg! Förlåtelsen tog mig dit. Att möta skammen, öppna för livet utan mening, en mening som jag inte söker längre var det viktigaste som kom utur denna initiering som tog mig igenom ett sammanbrott för fem år sedan!

Ja, det svåraste av allt i mitt liv har nog varit att förlåta mig själv för vad jag gjort mig själv och andra. Att möta en annan människa och säga att vi är ledsna för det sår som vi öppnade från vårt beteende är guld både för oss själva och för den andra. Ja, även om det vi en gång gjorde var som det skulle. Förlåtelse förutsätter närvaro och inte att gå till historien. Det är som om vi plockar händelsen in i en ny tid med en ny kontext som kan öppna för förlåtelse. För mig handlar det om att möta den andra människans sår. Det kan vi inte göra förrän vi kommit till den plats i oss där vi förlåter oss själva. Inte som en prestation nej att förlåta sig själv är en smärtsam process med ett stort ansvarstagande för att vi gått över en andra människors gränser.

Många av oss har lärt oss tidigt i livet att be om förlåtelse också för det som vi inte gjort. Det innebär att vi lärt oss att ta ansvar för det andra gör, också deras skamlöshet. Vi har alltså lärt oss att bära för andra. I det behöver vi öppna för att ta oss ur triangeln offer-förövare-hjälpare som hindrar en förlåtelseprocess. Inte så enkelt eftersom hela samhället, människan som kollektiv och många familjer sitter fast i denna triangel. Den dag min älskade far som utsatte mig för så mycket övergrepp och lät andra utsätta mig för övergrepp bad om förlåtelse var jag där utanför denna triangel och kände hans förtvivlan och kärlek. I det ögonblicket kunde jag förlåta och vi blev båda fria. Där och då för femton år sedan började jag min stora förlåtelseprocess. Några år senare mötte jag Grandmother Maria från Ingidious in Brazilien och hennes ord öppnade mitt hjärta. Det öppnade mig och jag grät också från mitt djupaste hjärta i detta ögonblick. ”Ingen annan är ansvarig för de sår du bär. Om ingen tar ansvar kommer allt att pågå som det alltid gjort. Krig kommer fortsätta och alla kommer att ljuga för sig själva. Vi behöver ta ansvar och hela våra egna sår, inte komma över dem. Vi behöver gråta och förstå andra i hela världen. Vi är mödrar och fäder och mormödrar/fäder och farmödrar/fäder. Vi behöver bli de vi är. Vi måste sluta följa vår karma. Profetian är samma över hela världen, det handlar om att sluta fred med oss själva och alla andra. Obalansen handlar om att någon vill ha mer än andra och där går vi förlorade. Vi kan inte skylla någon annan för våra sorger, vi har alla varit mördare och blivit mördad i många tidigare liv, så varför skylla på andra! Vi måste förlåta oss själva och alla andra. Vi kan inte låta våra barn ta över allt detta.” Maria Alice Compose Freire.

Jag har släppt allt vad jag lärde mig i alla år i terapi och som terapeut, att skilja mellan förlåtelse och försoning. För mig handlar allt bara om förlåtelse. Alla dem som tar ansvar för allt de gjort är förlåtna. Ja, när de är med sin smärta. Det är inte samma sak som att göra saker, säga förlåt och tro att allt är bra. Att ge sig själv och kanske också få förlåtelse är en smärtsam process. I det kan vi inte på något sätt tro att vi är förmer än andra och inte heller göra andra förmer än oss. Runt mig finns förlåtelse men det är också smärtsamt att se dem som inte kan förlåta sig själva. Min älskade mamma är en av dem. Jag har inget som inte är förlåtit både det hon gjort och det jag gjort. Ja, det sista är viktigt. I en relation finns alltid en ömsesidig förlåtelseprocess. När vi får vara med om den öppnas vårt allra heligaste. Det svåra för min mamma är att hon inte ännu kan förlåta sig själv. Det är hennes resa av ansvarighet och jag kan bara stå vid sidan och se hennes smärta. Hon är inte ensam i att inte kunna ta ansvar. Om vi kan förlåta oss själva kan vi ta ansvar och det öppnar det allra heligaste i oss.

Att ramla tillbaka

Att ramla tillbaka är något hel annat än att gå tillbaka. Gå inte tillbaka tillåt dig att ramla om du ramlar. Jag ramlade tillbaka i min rädsla att vara ensam. Nollans punkt är ensam och ska vara ensam då den är vår helighet i mötet med oss själva. När jag så skrev min senaste blogg var det tydligt att inga aktiviteter längre var en väg i mitt nya liv. Alltså var det inte några nyheter att förmedla. Jag visste att jag skulle leva ett liv utan mening och att mitt möte med moder jord skulle i stunden ge en mening för att sedan försvinna bort. Men mina överlevnadsstrategier slog till och jag försökte än en gång gömma mig. Allt för att slippa stå där naken och ensam, vilket jag just skulle komma att göra. Det första jag skrev var…vill du följa med. Pang sa det och så fick jag en smäll. Den fick mig fullkomligt att tappa andan. 

“Jag lyssnar nu, inget mer finns att göra. Försökte in i det sista använda det som jag vet så mycket om. Men då var hon där och gav mig en smäll och nu lyssnar jag. Inget annat är möjligt. Detta är den sista gång som jag skriver nyhetsbrev. Det är inte vägen mer. Detta är också det sista jag lägger ut på Facebook. Hon kan inte vara tydligare än så. Det är inte längre upp till mig att försöka nå andra. De som ska nå mig kommer att hitta den vägen. Ja, det var hennes ord i den sista kanaliseringen. De orden följer mig och då vet jag att det som ska ske sker även om inte någon skulle komma att samskapa med mig. Hon samskapar med mig nu i vår förening moder jord. Inte är det en nyhet och de som hon väljer möter jag ändå. När jag ber i våra möten sker det som ska ske men aldrig som jag har tänkt. Att hela platser med trauma öppnar en väg som kräver mod och som kräver en förmåga att ta sig igenom sitt ursprungssår. Den som har påbörjat den resan vet och kommer inte göra annat än att bidra till henne nu. Är du osäker så var säker på att hennes Gatekeeper kommer veta och vara tydliga. Hon kan använda dig men bara om du är utan personliga intressen. Det är ingen nyhet så har det alltid varit. Det kommer alltid en ny tid och i det går inget förlorat. Jag tillhör dem som behöver avsluta för att något nytt ska öppnas. Jag tillhör också dem som nu drar mig tillbaka för att vara redo när jag ska vara redo. I det öppnar jag för dem som känner att det är på samma sätt. Jag är inte på något sätt ensam att göra på detta sätt nu. Vi människor har bara olika uppdrag i det vi gör. Nu ber jag dig som läser detta att fundera på om du vill och kan öppna för platsers helande av trauma och däremellan öppna för möten med heliga platser. Det kommer att kräva en del av dig och det är din betalning till moder jord. Om du vill detta kommer du att finnas som villig att tillfrågas när tid är. Det är aldrig jag som avgör vem eller när. Det sker på det sätt som moder jord öppnat för. Varför vet jag ej men troligen att det som ska ske om du får frågan är något för dig i ditt bidrag. Med dem som finns på denna lista kommer jag att kommunicera på något sätt. Det innebär bland annat att jag kommer att om skriva om lärdomar (tror jag). ”

Osv….

Under den efterföljande natten var moder jord där och guidade mig ut i skogen. Hon visade mig vad jag gjorde och i det var smärtan stor. Å andra sidan fick jag verkligen göra det som det innebär att vara helt naken. Jag lämnade ut mig fullkomligt i mina strategier. Jag fick också möta skammen igen och det är för mig guld värt. Det har tagit också den till en annan dimension. Dagen därpå skrev jag…

“En gång i ett annat liv sattes en flicka ut i öknen och blev utanför den gemenskap som hon skulle ha tillhört. Där var hon alldeles ensam och där dog hon sakta inne i sig. Hon hade då inte förmågan att bygga sig ett eget liv med det som var henne givet. I stället öppnade hon för att bli använd för att få tillhöra och de som verkligen älskade henne puttade hon bort för det var inte för henne. På så sätt använde hon också andra så rädd hon var för kärlek. Hon växte upp och en dag valde hon att komma hit igen till en annan plats på denna jord. De lärdomar hon skulle få var svåra och mycket smärtsamma. Det skulle komma att ta lång tid att hitta hem i den familj som hon föddes till. För där stannade hon och inget skulle kunna få henne att sätta sig i öknen igen. Men i öknen hamnade hon ändå denna lilla flicka om och om igen. Hon öppnade för att bli använd om och om igen och de som älskade henne var hon alltför rädd att ta emot. Att älska var så förknippat med övergrepp. Att tillhöra en grupp var så förknippat med övergrepp. Hon den lilla fickan var för skadad för att våga var människa. Men livet ville henne något annat. Gång på gång stod människor kvar i kärlek, den kärlek som hon inte förmådde att ge sig själv. När livet var som svårast hade hon inget annat val än att om och om igen ta allt till botten om vad livet handlar om. Hon kunde då börja att se att den del av henne som vill exkludera sig var så stark och i det skapade hon situationer som också kunde vara farliga. På den resan håller hon skammen och gör så än. Den skammen har så många ingredienser och är mångfasetterad.

Det kom en dag när hon till slut började se öknen på ett annat sätt. Det var då som hon började att vandra sin skugga. Hon hade aldrig klarat detta om hon inte samtidigt öppnat för skönheten och gudomligheten i sig. Så många lager att ta sig igenom, en resa som pågår än. Allt närmare ursprungssåret skulle hon komma. På den resan höll hon sin lilla flicka i handen. Än denna dag håller hon henne nära när hon växer upp. “

Den flickan är jag och jag är på en resa i att lära mig att vara människa. Igår skrev jag mitt sista nyhetsbrev. Tydligare än dess meningen kan inget vara. Det vill jag göra transparent som mitt sista brev till dig. Moder jord har så tydligt väglett mig under flera år nu och ändå sprattlar jag. Jag skäms för det jag gjorde igår: visade mig så naket i att ännu en gång försöka få människor att följa mig när jag inte ska ha några följare. Varför sprattlar jag då? Ja efter denna natt så förstår jag att det handlar om att öppna för en ny del av den skam som jag burit och bär i detta liv. Jag inser att jag fortfarande skäms för mitt liv: att jag kom till detta liv in i en familj med så mycket övergrepp. Jag skäms för att jag blivit så omänskligt behandlad. Det som sedan fått mig att hela mitt liv kämpa för att inte bli människa. Jag skäms för att jag valde detta liv och att mina barn fått bära det som också är jag. Jag skäms för att jag burit andras skam och att jag skämts för den jag är. Jag skäms för det jag gjort i relation till andra människor som sårat dem. Jag skäms för att jag aldrig blir färdig.

Jag skäms för att jag bjöd in dig att sätta upp dig på en lista för att bidra till moder jords helande då hon så tydligt visat mig vägen att inte göra så. Jag skäms för att jag inte förstod. Men det finns ett men…Jag gläds mitt i allt att jag får tag i den skammen på ett djupare plan nu och att jag ser vad jag gjort. I det läget kan jag känna kärlek till mig själv och säga: älskade Marie du är inte mer än människa. Min självkärlek är stor i detta ögonblick. Djupt tacksam att få öppna för skammen igen i ett nytt lager att ta mig igenom.

Denna natt var hon där igen moder jord och visade mig den bok jag nu ska följa. Mitt i natten i skogens bryn ger hon mig en bok av ljusbrun pergament. Sidorna är mycket tunna och jag måste bläddra mycket varsamt. Hon säger: detta är boken om att vara människa som du ska lära dig Ingrid Marie. Den är mycket tjock så jag har mycket att lära. Ännu är jag ung, bara 66 år så det gäller att börja läsa nu och sluta kämpa emot att vara människa. Det första som händer är att jag undrar om jag är människa när jag möter moder jord. Jag ser ju henne så tydligt som den varelse hon också är. Svaret på den frågan hittar jag på första sidan av denna bok: denna bok är tillägnad Ingrid Marie. Må detta flickebarn få ett värdigt liv och existera i sin renaste form. Hon är människa av denna tid och har valt att existera med allt vad det innebär. Med på den resan får hon bara följande ord: bläddra varsamt, stanna länge och känn livet.

Jag känner en djup vördnad i detta ögonblick bugar för livet och moder jord. Vandrar hem till mitt hus och väljer att skriva dessa sista ord till mitt gamla jag och till den som vill ta emot: jag ser dig och jag ser mig. Jag älskar dig precis som du är i allt vad du är. Jag älskar mig precis som jag är i allt vad jag är.

Jag ser mitt ursprungsmönster än tydligare nu: ”jag ropar på att någon ska se mig så att jag ska existera. Å andra sidan gör jag allt för att inte existera.” Så djupt detta har suttit i mig. Det som hållit mig fast är skammen. Det sår som fått mig att kämpa hela livet för att inte vara människa. Nu släpper jag allt och överlämnar mig. Inget mer finns att försöka.

Allt är så konstigt! När någon verkligen följer mig så har jag hamnat i problem på min väg. Nu vet jag att ha följare är en flykt från fortsättning på den väg jag valt som jag inte ännu har modet att följa. Också det är ett sätt att gömma sig: ja bakom följare. Wow vilken insikt.

“Du ska veta att det krävs mycket mod att skriva det jag skriver nu. Att vara så naken som jag känner mig just i detta ögonblick klarar jag att vara när jag ser mina fötter. Jag vet att de kommer att föra mig dit jag ska. Jag vet också att det var de fötterna som min mor höll mig i när jag gjorde allt för att putta bort henne. Det var också de fötterna som jag bara kom att klara av att älska när jag hatade min kropp. Älskade fötter, tack för att du bär mig.”

De dagar som följde var både med skam och kärlek. Till slut kunde dessa två förenas och det var då jag visste att jag var i en ny dimension. Hur är det möjligt? Ja, då måste jag beskriva skammens och kärlekens dynamik som den kommit till mig nu. Den är för mig den struktur som jag bar för en stund och som också gav mig mening för en stund. Men först min lärdom i att inte kunna skydda mig.

Att sätta gränser

En nära vän i kris går över mina gränser inte bara i ord och också genom att skrika åt mig. Det öppnar min rädsla av inte bara av gränslöshet utan också av mörker. Inte mörker i sig utan av att inte kunna skydda mig nu när jag vågat gå ut med min historia offentligt. Utan att då förstå det innebar det att jag blev re-traumatiserad och upplevde det våld som jag hamnade i som barn från hotet när jag talade sanningen. Inombords hårdnade jag igen och fick möta mina försvar innan jag kunde ta mig ur det som hände. Också jag blev gränslös. Å så var vi båda i triangeln offer, förövare och hjälpare.

Den som inte känner denna väg kommer kanske att döma oss men vi som följer denna väg vi dömer ingen. Inte för en millimeter dömde jag min vän i detta läge. Jag kunde också möta henne i hennes resa och dessutom låta ord komma genom mig som jag inte direkt förstod. När allt var förlåtit öppnades mitt sår i den lilla flicka i mig som blev livrädd. Jag flydde därifrån och först då kunde jag se att jag nu precis som min vän tappade allt och hamnade i gamla tankemönster. All tillit till henne var borta då jag för mitt inre såg min barndoms våld och dömande för att jag avslöjat min familjs hemligheter. Talade om detta med min vän och hon kunde möta mig i det men då var jag redan förbi och kunde inte möta henne. Senare kom jag att få se att det inte bara handlade om detta jordeliv utan också ett tidigare liv som jag var tvungen att möta i detta nu för att göra färdigt. Jag såg allt våld som jag mött när jag talat min sanning i detta liv. Jag har varit så rädd för att det också skulle bli jag. Jag har alltid haft ångest för det minsta lilla övertramp. Jag har också varit så rädd för att bli fel och att jag skulle vara fel. Nu orkar jag inte detta mer och säger nej till hårda ord från alla och envar. Jag säger också nej till de hårda ord som kan komma genom mig. Min sorg är stor att också jag har hårda ord till min vän.

I kärlek kunde vi till slut ta oss ur den triangeln och för mig handlade det om att ta emot och att återigen lita på min vän. Det är att sätta gränser. Ännu står vi där och ingen av oss vet vad som ska hända nu.

Energin tog oss dit.

Vad säger jag nu? Jag menar verkligen detta i betydelsen att öppna oss det som ska ske. Detta kan vi själva aldrig gör med en annan människa för då blir det prestation. Det kan bara ske när vi överlämnar oss till det som ska ske. I det får vi sedan alltid möjlighet att transformera våra gamla mönster så att de kan bli en gåva till livet. Inget av det som skedde handlade egentligen om oss. Det handlade om en händelse som vi nu kunde ändra. I hela min kropp känner jag att något gick förlorat. Så åker jag till Österlen då jag blivit kallad dit för ett arbete för moder jord. Alla dagar var bortom min kontroll. Jag styrde ingenting. Mötte de platser och människor som jag skulle möta tills allt blev helt både heliga och traumatiska platser. En dag hamnade jag på en borggård och då hände det. Jag mötte min vän i ett liv som flöt ihop med detta liv och ett framtida liv. Det enda jag gjorde när energin tog tag i min kropp var att mina händer tog på min kropp och ett mantra upprepade sig: nu är nu 2023. I en dimension såg jag mig halshuggas när min vän tittade på, en tår kom flygande i luften och landade på min kind. Den var hennes tår. I en annan dimension såg jag oss hållande energi emellan våra händer och i en tredje en djup omfamning där våra kroppar som värmande kärl för varandra.

I det ögonblicket kunde jag också med mitt inre öga se tre olika tider. Den som blev dödad, den som lär sig att ta emot och den som öppnar nya världar. Ja, när så sker ser jag verkligen dessa tre dimensioner samtidigt. Jag är i nutid och den gamla och nya tiden kommer dit samtidigt. Det är bara ett skimmer mellan dem. När jag tittar på min glädsel är de tre olika och nuet tar mig till alla tre i samma ögonblick. Jag kan titta på mina fötter och se tre olika skor och då och då stiger de fram. Jag tar på min kropp för att veta att jag är i nuet och då händer det. Allt skiftar och allt blir helt. Den gamla bilden ändas, men också den i nuet och den i framtiden i samma ögonblick. Vad de betyder vet jag ej men hela kroppen skälver och något nytt tar plats som jag ännu inte känner. I det ögonblicket vet jag att det som gått förlorat har gett plats för något nytt. Jag har skrivit ned det nu och så släpper jag allt för att fortsätta att bara vara närvarande i det som är i de ögonblick som öppnas.

Jag säger nu högt till mig själv: Försök inte passa in du har ändå aldrig passar in. Det stora skiftet nu är att jag inte bryr mig. När jag överlämnade min i kärlek till vår relation öppnades en dörr som jag inte trodde fanns. Jag grät och drog mig undan för att öppna möjligheten att göra färdigt i mig. Jag blev mjuk och så kom insikten: Jag har missuppfattat allting. Det jag trodde var att ta ansvar var att gå över gränser och när jag kunde ta emot var det i kärlek fast jag trott att det var övergrepp. Jag blir alldeles mjuk och där och då får jag möta den jag var här och för mycket länge sedan.

Jag vet vad som är rent.

Så mycket våld i mitt tidiga liv fick mig att söka mig till våld och också metoder som frigjorde våld. Ja, också ord från andra för att försöka få mig att passa in. Jag har också använt hårda ord och jag vet precis hur det känns när de kommer. Det är inte jag. Ja, vem är det då undrar du kanske? Det är ett inövat mönster som jag naturligtvis behöver ta ansvar för. Då och då har jag varit där med mina barn. De orden gick rätt in i dem och jag skäms så för dessa ord. De orden tar jag ansvar för och överlämnar mig till det som vänder dem till kärlek. Det har också blivit så tydligt att när andras ord tar det mig tillbaka till de ord som jag ännu inre kunnat stoppa och det stoppar allt vad tid är. Ord som från början kom från andra. Att stoppa allt hårt i oss öppnar för nåd. De hårda orden som kom när barnen var små var inte det som gav dem trauma eftersom jag alltid fick ångest och bad om ursäkt. Nej det som gav dem trauma var i hur jag sedan slog på mig själv i att jag kunnat göra så. Något annat var inte möjligt då jag inte kunde förlåta mig själva.

När jag slutar att passa in slutar också de hårda orden. Jag har berättat allt för mina barn om min rädsla för att inte klara att hålla bort mörkret. Det har öppnat ett ljus som jag aldrig trodde var möjligt både för dem och mig. I det ögonblicket vet jag att mitt fält, mitt ljus och mina guider håller borta andras mörker nu. Då vet jag också att det är mina föräldrars mörker som jag varit så rädd för och det har gjort att jag vandrat min skugga nu i trettio år. Då ser jag allt! Wow det har också helat deras mörker. Då stiger hon in min sjuåring. Jag älskar henne så hon som var tvungen att stänga allt den dag hon försökte berätta vad som skedde i familjen, Det ljus som då också visade sig innan allt blev svart är nu tillbaka. Det är för mig ett mirakel. Tack vare denna process jag öppnade fick mig att göra det som jag blev hindrad i att fullfölja när jag var sju år. Jag berätta för världen om min historia, vad som skedde i min familj. I det har jag inte ord. Jag tog mig till slut över den gräns som hindrat mig att leva fullt ut. Tack vare händelsen med min väninna öppnade jag för att omfamna allt som var och samtidigt kunde jag hålla om min sjuåring för att hela mig själv. Jag inser att jag i hela mitt liv väntat på våld om jag skulle tala sanning. Det intressanta är att jag då också attraherat våld.

Nu gör jag det inte längre då jag omfamnar också den som behövt ta till hårda ord för att göra sig hörd. Så gjorde min vän och så gjorde också jag. Jag älskar henne och jag älskar mig. Jag älskar mina föräldrar och jag älskar liv. Minns den dag då jag insåg att allt mina föräldrar gjort bara var projektioner. Det handlade inte överhuvudtaget om mig. Älskade människa om du kan se livet så kan du både ta dig ur det andra gör dig och det du göra andra. Det betyder inte att vi inte har ansvar för det vi projicerar.

Boken om mitt liv ligger där och väntar och nu behöver jag inte publicera den för att omfamna kärleken till livet. Det har jag redan gjort. Det är nog det viktigaste i allt i det som jag tar med mig in i nästa liv. Med sanningen har jag tassat och det är slut på tassande och skadande i min gamla dimension nu. I den nya dimensionen vet jag att jag behöver ta allt fullt ut i varje liten detalj som är skadad. Jag behöver också lära mig att gå över gränser i det som jag av rädsla smugit med för att skydda andra.

Jag kan också se varför jag skadat mig. Det sker när jag är livrädd att bli indragen i en annan människas mörker. Då behöver jag fly och när det sker förlorar jag kontakten med mig själv. Jag blir alldeles skakig och mörkret tar över mig i stället. Det kan ske genom att jag stänger ute ljuset precis så som jag lärde mig att göra när jag var sju år. Idag vet jag att ljuset skyddar mig. När jag reser mig upp igen är mörkret allt mindre och ljuset allt större. När den insikten blev tydlig var ödmjukheten där i sin renaste form. Den värdighet som då tog plats i min kropp har inte ord. Jag behöver inte detta mönster på detta sätt mer. Det nya innehållet handlar om att hela skadade platser på min kropp och hos moder jord. För att komma dit förenade skam och kärlek.

Skammen som vattendroppar i dimman

När jag nu mötte skammen denna gång var något helt annorlunda. Inget tog mig bort utan jag var kvar och allt visade sig som en dimma. När vi är fast i denna struktur kan dimman bli som en mur. Vi skäms för allt och alla. För mig denna gång var det helt fritt mitt i dimman. Jag såg allt klart i den mjölkliknande struktur som jag stod mitt i. Den var först mycket tät och så skingrades den sakta. Det var då som jag kunde se alla vattendroppar i denna dimma. Jag gick in i en av dem och där var jag som i en puppa. Sakta dog jag inne i mig. Något gick förlorat. Då öppnades allt. Orden ekade i min själ: just när larven känner att nu är livet över då börjar hon flyga som den vackraste fjäril. Och jag flyger till den jag är och alltid kommer att vara. Så kommer rösten igen: du är den vita svanen. Jag frågar: vad betyder det att vara den vita svanen?  Svaret kommer: ja det betyder att ingen kan stoppa dig. Världen är också din. Du kan göra vad du vill. Det är dags att lämna vargen nu öppna för svanens väg.

Jag vet du att ett liv tömt på allt utom det allra viktigaste känns och det är det enda som räknas när det verkligen gäller. Det är också då när det verkligen gäller som jag bestämmer mig för att fortsätta att leva.

Kärlekens dynamik öppnas när allt är förlåtit

En del skulle kalla det nåd andra förlåt. Jag kallar det ett liv utan mening. Meningen i livet kommer när vi har saker att förlåta oss själva och andra för. När förlåtelse är där i oss till alla och envar får vi nåd (eller om du så vill ger oss själva nåd). Det är kärlek i ett värdigt liv och inget annat än existensen i sin renaste form. Ingen kan inte bli förlåten, det finns inget att inte kunna förlåta. Det finns inget som vi kan värdera, vi vet egentligen ingenting och framför allt inte varför människor är här. Det är ansvarighet i sin yttersta spets. Den spetsen är kärlekens struktur som en pil en pilbåge som är redo att skjutas in, rakt in i hjärtat. När den pilen når hjärtats mitt brister det och blodet rinner ut. Det blodet är kärlek.

Nu kanske du ser det som jag ser. Blod som rinner ut i vit mjölk. När de förenas blir allt rosa. Jag ser mig simma i ett hav av rosa blomblad som sakta tagit form ur detta vattenbad.

Jag älskar min skam  

Hur är det möjligt att älska ett liv? Hur är det möjligt att älska ett liv fyllt av skam? Hur är det möjligt att älska mig som alltid var fel. Hur är det möjligt att älska dig som vill mig väl och dig som ville mig ont? Ja svaret på det är att ingen vill oss väl och inte heller oss ont. Det är bara vi som skapar dessa illusioner. Det betyder att ingen är fel det är vi som gör oss fel. Det betyder att skam håller oss på jorden och att kärlek tar oss till himlen. Kroppen är vårt timglas som ger oss möjlighet att möta dessa två i sin förening. I det är strukturen där – en mor och en far – den ena kommer att lära oss om himlen och den andra om jorden. Inte som vi tror men på det sätt som en gång kom till denna jord. Den enda väg som finns nu är att vara ärlig och det är också att vara ärlig i det som vi ännu är blinda i och för. Hur är det möjligt? Ja. det enda sättet är att låta livet visa dig de mest smärtsamma erfarenheter du kan öppna för och det är att riskera allt för att bli den du är.

För mig har resan varit att först kunna separera övergrepp och våldet från kärlek och sedan sammanföra skam och kärlek. Det har också inneburit att jag först separerat himmel och jord och sedan förenat dem.

Ur denna resa har jag mött så många i en ömsesidig förlåtelseprocess, men långt ifrån med alla. Några med vilka jag öppnat deras sår tog emot min ursäkt men valde inte att se sitt bidrag att det skulle bli så. Därför blev vårt farväl ingen ömsesidighet. De blir kvar i att allt var mitt ansvar, men inget i livet är bara ens ansvar. Människor som jämför och vill ha rätt har svårare för denna process. Människor som lärt sig att överlämna sig till allt som sker och att det finns ett lärande och en mening på ett djup plan vet att livet kräver ödmjukhet, respekt och ett stort mått av mod. Då behöver man kunna se sina överlevnadsstrategier och öppna för dess betydelse i ett förändrat innehåll i sitt mönster i en ny dimension. Alla överlevnadsstrategiers mönster har ett annat innehåll i den ny dimension.

Jag är i ett fält som är skapat för mig just nu. I det fältet kommer jag inte ha några följare och jag kommer inte följa någon. Jag kommer inte heller lära någon något och inte heller lära av andra. Jag kommer inte heller försöka att skydda mig mer för det fältet skyddar mig. I det fältet kommer jag att samarbeta med människor som öppnar för och går in i det fält som skapats för dem utan följare och utan att skydda sig. Det fältet som skapats är inte på något sätt likt det fält som skapats för mig. Varje människa har ett helt unikt fält. Jag är djupt lycklig att ha dessa människor i mitt liv både som vänner och i den grupp som jag samskapar med i att bygga en bro över mörka vatten.

Denna höstdagsmorgon går jag ut i skogen med min lilla sjuåring. Vi tar med oss en varsin vacker sten. Vi låter moder jord guida oss. Först möter vi en Gatekeeper som öppnar dörren och vi börjar att följa henne när hon går in före oss. Hon tar oss till en vacker plats, så vackert att det nästan blir hissnande. Vi smyger fram och då är de där alla och gläds åt vår hemkomst. Ett troll visar sig med det största leende som jag någonsin sett. Vi skrattar och hoppar. Gör en ceremoni och lämnar våra stenar i trollets famn. Det trollet kommer jag alltid att minnas. Vi vandrar hemåt och dagen blir fylld av barn och barnbarn. Vandrar hemåt i nattens mörker med bilden av vår älskade jord från universums ögon. Djupt tacksam.    

Min resa genom livet har varit intensiv och utmanande under över trettio år för att jag skulle bryta igenom. Jag berättar om hennes upplevelse som vuxen nu:

En gång för mycket länge sedan fanns ett litet barn som var sju år. Hon vaknade en natt av ett ljus i hennes rum. Ur det ljuset steg en ljusgestalt fram och talade om att en dag skulle hon bli fri. Hon blev så rädd att hon stängde av allt. Nästan trettio år senare mötte detta barn som då var trettiofem år åter denna ljusgestalt i en nära-döden-upplevelse som då talade om att det inte var dags än. Efter nästan ytterligare trettio år var åter ljusgestalten där och öppnade nådens dörr för henne när hon var sextiotvå år. Då var detta barn en äldre kvinna som hade lärt sig att hon inte behövde dö för att komma till ljuset och för att bli fri. Hennes dödslängtan hade lämnat hennes kropp och ljuset och kärleken hade i stället fått ta dess plats. Hon gråter nu av glädje och kärlek till livet med sin själ. Ljuset och kärleken följer henne hem de sista åren. Ingen kan bryta kontakten med den ljusgestalt som både finns i henne och vandrar vid hennes sida. Hon kan känna hennes energi och vet att det är hon. Den är så tydlig att hon nästan tappar andan.

Det ljuset har hållit mig sedan jag var barn precis som småfolket. För det är jag djupt tacksam och ödmjuk till livet och skapelsen. Allt är som det ska.

Göteborg dem 11 oktober 2023

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

sju + arton =