Hon ser på mig och undrar kan jag lita på dig. Jag ler tillbaka och från mitt inre kommer ett ja. Så kommer shamanen i mig som skrattar och säger: ja det kan hon men du ska veta att det inte kommer att bli på ditt sätt. Du är i en stor övergång nu som påverkar både henne och dig. Det kommer att svetsa er samman på sikt men det kommer att ta tid. Det finns så många andra som försöker att hindra er båda nu. Jag lutar mig tillbaka andas med moder jord och universum som alltid. Påminner mig om att det är människa jag är och i det en del i ”människan” som nu håller på att öppna för ett nytt paradigm. Att vandra den stora fotvandringen är för alla på den vandringen att påminna sig om att hon är människa. Inte den människa som hon varit tills nu utan den människa hon är som kommer att öppna för en helt annan framtid för kommande generationer. 

När vi accepterar vår smärta öppnas ljuset i vår skugga

Jag har sedan en månad öppnat för en ny hund i mitt liv och hon för mig. Det var Ronja min gamla hund som kom med henne en natt i november. Under denna tid som vi varit tillsammans öppnas en stor övergång som jag ännu inte vet något om. Denna min älskade hund har fått namnet Grace, inte av mig utan av den kennel hon kommer från. Första helgen hon jobbar kommer så att handla om grace. Grace som på svenska har två betydelser nåd och skönhet/elegans. Lilla Vera som jag har döpt henne till visar sig vara den energihund som jag mötte i en dröm tillsammans med Ronja. Vera är döpt efter min farmor som var min trygghet i livet och som också hade mediala gåvor. Skogen visar sig också vara Veras plats precis som min. Jag har hittills bara kunnat vara med en skog där det finns berg. Berget är öppningen för både underjorden och universum för mig. Sedan fyrtio år bor jag vid ett berg och en skog som inte är särskilt stor. Var dag hittar jag ändock nya ställen som jag aldrig varit förut. Livet har också tagit mig till dessa berg vart jag än har rest i världen. Men nu visar Vera mig till en helt ny stig som jag inget vet om. När vi vandrar den stora fotvandringen så har varje millimeter betydelse för var vi sätter våra fötter. För Vera är allt i en ny ny början, så också för mig nu. Annars skulle vi aldrig kunna mötas. På varje ny plats vi möter ser jag helt nya saker inne i mig och därute.

Ja, så är ju livet för varje människa. Hon behöver börja om och i det kan hon aldrig ta med sig historien. Däremot kan hon ta med dig allt som hon öppnar från första dagen i sin nya dimension. Det betyder att gamla minnen får ett nytt ljus. Det är så vi lämnar vår födelsedimension och öppnar vår ursprungsdimension i detta liv om och om igen. Ursprungsdimensionen får till slut ett namn och det är då vi vet att vi lämnat allt gammalt. Men det är bara början eftersom det vi möter i ursprungsdimensionen också alltid har en ny början.

Tro inte att du vet vad det nya innehåller, allt förändras hela tiden. Det jag skriver i denna blogg är för nu. Imorgon är en ny dag.  Vi kan nu inte längre lära av andra. Vi kan bara lära ur den dimensionen. Den innehåller det som vill visa sig ur tidigare inkarnationer och det är ur dem och från våra inre guider som vi ger den form om och om igen.

En vän till mig sa i sin längtan efter barndomens utflykter med familjen: Hemma är en plats man vill lämna när man växer upp och återvända till när man blir gammal. Frågan är bara vad som är hemma? Den plats vi lämnade för att passa in eller den plats vi öppnade för att passa in? Så mycket illusioner vi skapar på vägen hem när den enda plats som existerar är nu. Det är den platsen som öppnar för oändligheten och alla de dimensioner som är nu oavsett om de är nu, i en annan tid eller om de är i framtiden. I nuet finns ingen tid och det vi möter även om vi kallar det tidigare liv är nu. Det är bara gåvor som vi kan ta emot från tidigare inkarnationer här och nu. Det är alltså vi som ger tidigare inkarnationer och våra guider form för att vi ska kunna leva dem nu. När vi beskriver en händelse så är det alltid nu. Vi kan aldrig beskriva historien som den en gång var nu. Allt blir alltid en ny händelse med en ny form i en ny tid. Vad är det då för plats min vän vill återvända till? Svaret är enkelt vi vill uppleva en gammal plats nu och då är det inte längre en gammal plats det är det oändliga, eviga och obegränsade som vi ger form nu. Frågan är hur längre något kan vara formlöst innan vi ger det form? Kan vi låta det vara utan att ge det form? Tidigare inkarnationer som vi möter är alltid tillstånd som vi ger form nu. Hur ska vi annars kunna se dem? Egentligen är det också så med våra guider och skyddsandar. Vi väljer att ge dem form för att kunna beskriva vad vi möter. Om något annat vet vi inte. I allt vi ger form finns ett mönster som vi lever en stund tills vi öppnar för en ny form med ett nytt mönster. Kan vi inte förändra oss så att vi kan öppna för den nya formen så försvinner den tills den kommer i en ny form. Att ha ett ben utanför och ett i en ny form innebär att vi sitter fast i mellanrummet precis på samma sätt som själen som inte lämnar jordelivet fast de är döda. En dag måste vi släppa taget om det gamla och då ändras hela vårt trossystem.

Att ta sig ur sin födelsedimension innebär att vi också tar oss ur den tiden i allt. På den resan behöver vi stöd av andra människor. Det stödet handlar om att ta sig ur det som du sitter fast i. Stödet kan bara stödja oss i att öppna för att se. Jobbet behöver vi själva göra. Vi kan välja att sitta fast eller möta och ta oss igenom det som vi ska ta oss igenom. Allt handlar om att acceptera vår smärta. Så länge vi inte gör det utan försöker fly händer ingenting. Smärtan visar vägen till vår skugga, den skugga som vi behöver ta oss igenom med allt större kliv. I skuggan har vi gömt både de grymmaste och ljuvligaste delarna av oss som vi inte vill ha. De är både från detta liv och från tidigare liv i oss från den eviga varelse som vi är.

Nu finns det olika smärtor

När vi väl börjar vandra till fullo den väg som är vår ursprungsdimension i detta liv möter vi också smärta men på ett helt annat sätt, Varje initiering är full av smärta. När vi tar emot den smärtan då vet vi att vi kan vandra den in i det som öppnas ur initieringen. När vi går emot det som är nästa steg eller vår sanning innebär det också smärta. Däremellan möter vi de ljuvligaste ögonblick av enhet som människan bara kan få uppleva när hon går den ursprungliga vägen.

På den vägen kan du aldrig ta stöd av andra människor utan nu samskapar du med universum, människan och moder jord i mötet med andra människor. Du kan inte möta något utan att först öppna för dessa tre. Om du tar stöd av andra människor förlorar du dig in i andras ursprungsdimensioner och det gör mycket ont. Inte kan du heller lära av andra om din ursprungsdimension. Du kan bara gå parallellt med andra och se till att du vandrar den stora fotvandringen i mötet med dina inkarnationer som blir initieringar här och nu. På den resan är dina guider både i universum och i underjorden med dig. De guider som du ger form. Glöm inte att det är du som ger dem form för de är alltid formlösa och bara energi. Då och då möter du dem också i en ”form” på jorden. Det kan vara genom småfolket, växter som får liv, djur du möter och människor som du möter i ett ögonblick, utomjordingar osv. De är alla energi som puffar dig när du behöver bli puttad.

Den som inte förstår detta skulle kunna säga att det är hallucinationer och det kanske är det också är när vi kan se energi. För mig spelar detta ingen roll för allt handlar ändå om vad vi tror på. Vi kan inte heller överföra vårt trossystem på någon annan. Hela samhället gör det ändock idag och därmed också familjer. Det är som i en sista suck i det gamla paradigmet. Det kan fungera så länge vi är blinda men när vi ser går det inte längre att bortse ifrån vad vi ser.

När vi ger det vi tror på form även om allt bara är energi kan vi känna oss tryggare. I allt dessa har våra guider tagit plats. Våra guider är ju också som energi. Ja, om vi tror att vi är en oändlig, obegränsad och evig varelse. Också vår skyddsande är ren energi som vi ger form i vårt inre. Det finns alltså igen annan evig varelse som styr oss. Däremot är vi alla med och skapar det större som påverkar oss. Det är vi i vårt samskapande med den kollektiva förändringen av människan. Det är vi i samskapande med moder jord och universum via människan i sin kollektiva form som öppnas från våra förändringar. Ingen av oss kommer undan vårt ansvar nu. Vi är ansvariga för allt som sker inte bara det vi gör. Vi kan själva börja med att göra något annat utan att värdera eller döma andra. I min tidigare blogg berättade jag om hur min skyddsande då och då tagit plats i form av en varg. Det är så den fått form. Men skyddsanden är så mycket större än så och just nu tar den form i något som jag inte kan och vill dela med världen ännu då jag inte kan förklara vad jag möter. Det enda jag kan säga att min skyddsande finns i underjorden, som för mig är helt ljus. Jag kan beskriva det som att jag ser ljuset i underjorden. Det är den form som öppnat mina ögon nu. Ja, och den formen kommer inte från någon annan än mig, utan från den oändliga, obegränsade och eviga varelse jag är.

Denna helg öppnades orden i en ny form. Jag kunde se min shaman i mig i ett nytt ljus när de andra i den grupp jag nu vandrar med öppnade för sin ursprungsdimension. Jag vet nu varför jag dragit mig för att använda ordet shaman om mig. Det är ett ord som är söndertrasat. Det har missbrukats och omvärderats så många gånger.

Jianna är mitt shamanska namn och det betyder skönhet. Det namnet är med mig i många inkarnationer och det är först nu som jag kan leva det till fulla i min nya början tillsammans med min hund. Vad jag gjort tidigare i livet har nu förlorat sin betydelse. Jag inser att jag fortfarande har en fot i mitt gamla jag när jag fortfarande beskriver mig i sådana ord. Det jag har gjort är bara en beskrivning om hur jag tagit mig ur min födelsedimension och den shamanska dimension som jag fått av andra. Min ursprungsdimension har jag egentligen först börjat att leva när jag öppnade för att jag var shaman utan traditioner och ritualer.

Denna helg har de som jag vandrar med också gjort tydlig sin ursprungsdimension som de börjat att vandra. När det skedde öppnades nåd och allt gammalt var borta. Det var alldeles stilla och lugnt i det space som öppnades. På den resan är vi healers men alla på så olika sätt. Jag tar mig inte friheten att nämna de andras ursprungsdimension men väl min egen: den icke traditionella shamanen med namnet Jianna. Ur den har jag min livsuppgift som hela tiden omskapas när jag går. Inte alls konstigt att jag då också får en hund som är döpt till Grace. Inte heller konstigt att jag döper henne till Vera efter min farmor. Vera som betyder sanning. Moder jord släpper nu min mor som hon har hållit i alla år när hon har försökt att följa mig. Jag är alltmer i ett icke programmerat tillstånd vilket är förutsättningen för mig att kunna se. Det ger mig lugn och i det kan jag stödja andra. Det är i det tillståndet som jag är hemma. Äntligen låter mamma mig vara där utan att tro att jag lämnar mig som jag gjorde som barn. Nu vet hon att även om jag är på andra platser lämnar jag aldrig min kärna och därmed aldrig min kropp. När hon inser det så släpper moder jord. Då kan jag också säga henne att jag aldrig kommer att lämna moder jord och min kropp i detta liv. Jag tackar henne för att hon gjort allt för att jag skulle stanna i kroppen som barn. Inget är som vi tror någonsin när vi öppnar för sanningen. Jag hade inte varit här nu utan min mor. Nu kan också min egen mor få vila till slut.

Nu kanske du också förstår att människan aldrig kommer att förstå sitt liv i detta jordeliv om hon inte kan öppna för andra dimensioner.

Det vi vet nu är följande: När vi öppnar vår ursprungsdimension alltmer öppnas universum, människan och moder jord i en ny öppning.

Om människan håller moder jord, moder jord håller universum, universum håller moder jord, moder jord håller människan och slutligen människan universum kan en ny skapelse öppnas. Vägen dit är genom den ursprungliga dimensionen.

Många universella arbeten tog oss dit och det var lilla Vera som visade vägen denna helg. Hon började helgen med att visa människans kaos och hur moder jord öppnar för mer liv, ett liv som är avgrundsdjup för att allt ska komma i samklang. Universum kräver närvaro och ropar hit. Vi fick se hur moder jord och universum jobbar för oss nu.

När dessa tre kom samman öppnas för kontakt, stillhet och tacksamhet. Det är förutsättningen för att den nya skapelsen ska öppnas. Vad det betyder kan vi inte förstå eller förklara. Det vi däremot vet är att många runt om i världen var med i detta kollektiva arbete. Vi vet också att emellan dess två arbeten höll vi vår ursprungsdimension och bara den. Energi tar oss hem.

Min livsuppgift

För varje år har jag kommit allt närmare min livsuppgift att följa empatiska själar hem. Jag brukar säga att de lever många liv i detta liv. Varje sådant liv har öppnat för ett tidigare liv som healers med gåvor som kan öppnas just nu. För mig hade jag ingen aning om detta förrän visionen om den stora fotvandringen öppnades och jag började att följa den vibration som skapades. Sedan dess har jag mött många shamanska liv som jag levt och också integrerat de jag redan mött men inte velat ta in här och nu. Varje gång som jag har integrerat mer på min shamanska resa sker det genom upplevelser i nuet som växt ur tidigare och kommande inkarnationer min ursprungsdimension. Jag tillhör inte någon shamansk tradition och inte heller kan jag lära av dem. Det som öppnar sig öppnar sig på den väg jag går. De människor jag möter i mitt liv nu är de som också påbörjat den stora fotvandringen utan traditioner. Jag känner igen dem direkt när vi möts. De behöver inte säga något. Nu är jag ännu en gång på en ny början. Allt jag stått för innan är nu borta. Det har varit både svårt och smärtsamt att släppa det som jag trodde var jag då det också gav mig så mycket. Troligen höll jag kvar en del på grund av min stolthet och erfarenhet för att jag kunnat ta mig ur min födelsedimension. Kanske också ett försvar för att jag på den resan investerat 1,5 miljoner. Ur den investeringen har jag ju också kunna kalla mig professionell. Det är inte möjligt längre. I det jag gör kan jag inte luta mig på några traditioner, teorier eller metoder.

Så en dag bestämde jag mig bara att till slut kalla mig shaman. Då släppte jag allt av vad professionalitet var. Inget av mina utbildningar verkar jag efter längre. I stället plockar jag fram det som är jag och det ger verkan i stunden. Denna resa har också gjort det möjligt för mig att gå till dimensioner och tidszoner som jag inte levt i men som öppnar för mig på den väg som jag går. Att hämta hem mitt ursprungsliv har för mig inte varit någon enkel väg. Det har tagit mig till botten av mig själv varje gång och den sista gången var det ännu en gång mycket fysiskt. Den jag då var: shamanen som blev krympling. Inte från början men efter en massaker som dödade alla utom denna shaman. energin av den massakern har alltid funnits i min kropp och nu har den lämnat mig. Kanske är det mina fantasier jag ger form eller så hallucinerar jag. Det spelar ingen roll för det som funnits i min kropp som energi fick form och kunde lämna mig. Jag håller nu på att ta mig igenom krymplingen i mig som jag möter i många inkarnationer och integrera de ljuvligaste gåvor. Jag har alltid varit rädd att skada annat levande och därför har jag så många gånger skadat mig själv i det som en annan människa eller ett djur skulle ha skadat sig. När jag var barn kunde jag göra det med djur. Jag särade katter som slogs när jag såg att den ena skulle bli skadat. Jag var alltid med sjuka hästar och valde dem för de friska osv. När jag växte upp bar jag min mors smärta och min fars rädslor. Så gör egentligen alla barn, de alltid knyter an till det som finns för att få uppmärksamhet. Dessa två stora anknytningar fick mig att gå in i svarta hål gång på gång för att känna att jag levde när jag växte upp. Det gjorde ont men var inte bara till ondo då jag lärde mig att jag alltid hamnade på fötterna igen. I mötet med min ursprungsdimension lärde jag mig att se vad andra försökte lägga på mig och putta det tillbaka. Det gjorde ont och väckte ofta både vrede, sorg och rädsla. Allt detta kunde ska först när jag tagit hand om min rädsla och smärta från min födelsedimension. Det var en förutsättning annars hade jag också projicerat. Idag gör jag inget för energin tar hand om allt detta. Om inte nu så senare och jag kan vänta.

Vad är då en shaman för mig?

Det jag beskriver här är en version så jag gör inte den generell. Detta är vad jag lärt mig hittills.Det kan förändras imorgon. Shamanen är en människa som har förmåga att vandra mellan himlen och underjorden. Det är en människa som tar hjälp av andevärlden för att hela sig själv och andra. Det är en människa som lever många liv i detta liv. Det är en människa som har sin skyddsande i sig i underjorden och sina guider i sig i himlen (universum eller om du vill överjorden). Shamanen lever emellan sina arbeten ett vanligt liv, vad det nu är. Relationer är nära men bara i ögonblick. Därför kan de inte beskrivas som vänner. Blir relationerna i en process tar de kraft ur det arbete som ska ske. Detta gäller inte familjen då de är här för att öppna kraft så att vi kan hämta hem den. Vi kan aldrig lämna vår familj, varken den vi kommer ifrån eller den vi skapar. Familjen är till för alla arbeten som sker och för att shamanen ska kunna stå stadigt.

Shamanen kan inte skapa samlingar inte heller strukturer utan behöver släppa allt så fort det blir en struktur eller tradition. Shamanen kan aldrig möta en kritisk tvivlande människa på annat sätt än att dra sig undan för att hålla sig själv hel. Arbetena är aldrig i första hand för en enskild människa utan för människan, moder jord och universum. Universum öppnar sitt ljus som kommer ned, moder jord kommer upp ur underjorden och människan öppnar nya dimensioner när det är dags.

Shamanen är en människa som kan öppna för andra dimensioner och tidszoner än den som hon eller han lever i just nu. Hon skulle aldrig berätta för en annan människa vad som de ska göra i livet eller vad som väntar dem. Det skulle ta bort den människans initiering, som alltid är en smärtsam resa. Shamanen har inte seanser utan öppnar bara för att det som ska komma från andevärlden ska komma. Hon skulle inte heller kunna styra vad som ska komma. Hon öppnar bara och gör sig redo när det är dags för vad som är dags. Shamanen som vandrar den stora fotvandringen har bara i ögonblick som inte binds ihop.

Ingen är hemma till sin uppgift utan den djupaste upplevelse av den. I det stödjer alltid andevärlden oss. Vi är aldrig ensamma i de arbeten vi gör oavsett om de är för moder jord, universum eller för människan. I det är alltid de andra: människan, moder jord och universum med. Så alla arbeten är alltid för alla tre. Vad det betyder kan inte beskrivas i ord utan måste upplevas.

Det har varit ett fokuserat, medvetet hårt arbete att komma till den plats där människan, universum och moder jord verkar genom mig. Det är så bara ren kraft utan att jag kan göra någonting.

Det är enkelt, kollektivt och medvetet när vi hittar vår stam i vår ursprungsdimension i detta liv. Att hitta sin stam om och om igen har inte ord. För mig är det magiskt. En empatisk själ har alltid kontakt med andevärlden oavsett om de är medvetna eller ej om detta. Andevärlden finns både i underjorden, i universum och på jorden. Så småningom kommer vi att lära oss mer om detta. Detta sker genom upplevelser.

Det enda som finns för mig är det jag upplever inget annat kan jag ta in just nu. Dessa upplevelser förändrar mig på djupet och ger livsavgörande visdom.

Den första shamanska inkarnationen

Min första shamanska inkarnation i detta liv mötte jag redan som barn när jag var i skogen med småfolket. Det visste jag inte då utan först långt senare. Det visste jag egentligen först när jag började den stora fotvandringen för fem år sedan. När jag var barn trodde jag var en av småfolket och att jag bara blivit placerad hos mina föräldrar. Den tron försvann bort när jag växte upp och förstod att jag var människa. Det var smärtsamt eftersom jag samtidigt tog på mig att vara ond. Jag var ju tvungen till detta, hur skulle jag annars kunna förstå det jag var med om. Den födelsedimensionen som jag kallat övergrepp i kärlekens rum är nu helt transformerad och borta. Det är som om den aldrig existerat. Det betyder inte att jag inte åker in i gamla strategier då och då, men allt mindre. Födelsedimensionen innehöll kärlek men alltid villkorat. Den som fick mig att börja förstå att något inte var som det skulle var min farmor. Hon gjorde det genom att låta mig få ha smärta och att visa mig att också hon öppnade för andra dimensioner. Det stängde jag dock när jag var sju år efter en traumatisk upplevelse och samtidigt en transpersonell upplevelse som var för mycket för ett barn att bära. Mina hästar var också tryggheten i mitt liv och där tillbringade var stund när jag inte skulle vara hemma. Det var också dit jag började att rymma tidigt i livet. Övergreppen hade då försvunnit och trängts bort. De började först att pocka på igen när min farmor dog och jag själv senare fick barn. Då kom minnena av övergreppen men också minnena av mina transpersonella resor. Jag började att gå terapi och en nära döden upplevelse öppnade mig igen. Det stora genombrottet kom när jag var fyrtiotvå och började psykosyntesutbildningen samtidigt som jag fick en elakartad dödlig cancer. När det skedde började också min ursprungsdimension att pocka på alltmer. Men då hade jag ett trossystem som inte innehöll tidigare liv. Det var först när jag var femtio år och mötte allt fler shamaner som de tidigare inkarnationerna började att ta tag i mig för att jag skulle öppna mina gåvor. Till slut valde jag att tro på dessa inkarnationer och möta mina shamaner i mig inte bara dem som jag råkade möta därute. Jag gjorde det under ett tiotal år när jag reste runt i världen och var jag än kom så var de där. Många gånger utan att jag då kunde se och förstå och för den delen ingen annan heller. Jag tillhör dem som också kan se energin i andras inkarnationer och vad de öppnar för i detta liv från dem. För fem år sedan släppte jag allt och de sista fem inkarnationerna sedan dess har gjort mig mållös.

Jag stödjer andra till sin ursprungsdimension. Det blir olika varje gång, hur jag gör skapas i stunden. Jag är tacksam för detta och att jag blev tvungen att lämna allt annat jag var det jag var i för fem år sedan eftersom det inte var min väg. Allt jag lärt mig ur utbildningar har jag också varit tvungen att lämna då jag inte kan stå bakom något som kan generaliseras. Men det som upplevt finns kvar bara som upplevelser som finns i min kropp som då och då tar form här och nu i en ny tid. Allting ändras för mig hela tiden. Idag kan jag bara sitta på en stol, säga ingenting och öppna för en människas inkarnation genom energin i mig. I det har jag nu fått en ny hund som jag ska göra det med framöver. Många gånger är jag med i det som sker om människor öppnar sitt ursprung och vill stanna där. Att samskapa kan för mig aldrig ske med en människa utan att den människan först öppnar för energin som visar hur hon ska samskapa. Det är alltid olika och med olika människor. Samskapande behöver alltså ske metafysiskt före det blir fysiskt. I det metafysiska är bara ursprungsdimensionen med.

Vad är då en empatisk själ?

Det är en själ som antingen lever i detta jordeliv, har lämnat det eller är på väg in. Det är en själ som har, har haft eller kommer att ha multisensoriska gåvor (övernaturliga). För att inte erövra dessa gåvor kan de ha gjort det vi skulle beskriva som att de är grymma. Varför det? Den enklaste förklaringen är att de fötts in i en födelsedimension som tagit dem bort ifrån livet. Att göra grymma saker kan både handla om vad de gör mot sig själva och mot andra.

Om du till exempel fötts in i en födelsedimension där ljuset är förbjudet har du i dina försvar också att förbjuda ljuset tills du tagit dig ur denna dimension. I det kan du bli grym mot den som försöker dra in dig i ljuset och mot dig själv om du skulle öppna för ljuset. Då vet du samtidigt att ljuset verkligen är din väg.

En empatisk själ har alltid svåra trauman, det är ur dem som de öppnar övernaturliga gåvor. Dessa gåvor behöver transformeras innan de kan användas igen och öppna för de ursprungliga gåvorna från den ursprungsdimension som de kan öppna för i detta liv (många tidigare inkarnationer). De levande empatiska själarna i detta liv möter sina ursprungsinkarnationer en efter en tills de öppnar den dimensionen. Det arbetet är alltid kollektivt och inget vi kan förstå förrän efteråt. Ingen annan än den människa det gäller vet och inte ens hon kan förklara för sig själv och andra. Hon kan bara öppna dörren och gå in.

Jag skulle aldrig tala om för en människa vilken ursprungsdimension de är här för att leva. Jag håller den bara för dem och då aldrig i nutid utan i evigheten. Det betyder att många inkarnationer visar sig under den tiden. Viktigt att säga är också att när vi väl öppnar för att tidigare och kommande inkarnationer ska visa sig för dem så gör de också det svårt för oss. Troligen för att de vill blockera oss även om de bett oss om sanningen.

När jag följer människor hem är det till den ursprungsdimensionen. Numera tar jag bara emot dem som till större delen lämnat sin födelsedimension. Varför? Eftersom jag inte kan arbeta så mycket längre och att jag är äldre själv och inte har all tid i världen innan detta jordeliv tar slut. Dessutom vill jag jobba med människor som inte försöker att ta andras kraft eller som lägger det som de inte vill ha på andra oavsett om det är underbart eller smärtsamt. Jag vill arbeta med dem som vet att allt de möter handlar om dem. Ja, inget kan vi förvärva av andra människor eller lära andra människor. När jag tidigare verkade som psykosyntes-och traumaterapeut samt med energi som facilitator var jag också ett stöd för människor för att de skulle kunna ta sig igenom födelsedimensionen men den tiden av transformation är förbi. Det jag vet nu innebär att jag också vet att den tiden också delvis kom ur att ta mig ur min födelsedimension. Det är det som är transformation. När väl min drivkraft tonat ut i den sista stora transformationen följer jag bara det som vill visa sig. Ibland är det mycket och ibland är det tomt. I det öppnas nya övergångar för mig att ta emot. Numera verkar jag med människor som tar sig till nya övergångar mellan olika dimensioner. Det förutsätter vår ursprungsdimension. Då är jag aldrig, nej aldrig en ledare bara en del i det som sker tillsammans med andra. Jag överlämnar mig till det som ska ske.

Nu följer jag inte bara levande själar hem utan också de som lämnat detta jordeliv. Det kan handla om de som fastnat i mellanrummet mellan liv och död. Det kan också handla om de som finns på andra sidan men som inte kan låta bli att komma när någon i detta jordeliv kallar på dem. När jag får uppdrag att stoppa dem som hela tiden blir kallade kommer de som hela tiden kallar i min väg. Energin använder mig för att de som kallar och de som då kommer får mötas en sista gång. I detta arbete åker jag också runt till olika platser där trauma har skett och moder jord har dragit tillbaka sin energi in till sin kärna. Där och då samskapar jag med moder jord och universum samt människan som kollektiv för att frigöra dessa själar som på grund av det trauma som fastnat där. Det är så vackert när den dörren öppnas och i det gör jag ingenting bara låter mig bli använd av energin. Det tredje jag blir använd i är när en hel hop av själar helas i ett arbete för en levande själ. Det har hänt när en mor och ett barn är på väg att dö i barnsäng. Då dök alla mödrar och barn som dött i barnsäng upp och stödjer det helandet för att de ska ta sig igenom. Det har hänt andra vägen när en hel hop av döda i en skog fortsätter att söka efter sina mödrar efter att de alla blev dödade. Då kommer mödrarna och i detta fall var vi fyra levande mödrar som mötte alla dessa själar och grät för dem och alla mödrar som inte fick ta farväl. Då dök också de döda mödrarna upp och allt blev helt.

Varför skriver jag om allt detta nu?

Det är dags att till full stå för den jag är på alla plan och i alla sammanhang. Jag har till slut också börjat ära min förmåga att ”kunna flyg”. Jag lever nu den shamanska dimensionen som är min ursprungsdimension att leva i detta jordeliv. Den är dock inte lik någon annan då den ändrar sig hela tiden. Jag gör inte heller samma flera gånger utan det som ska ske sker en enda gång. Om jag gör ritualer och ceremonier så sker de också bara en enda gång ur det jag blir använd. Jag tillhör alltså ingen tradition. Till den sista inkarnationen hittade jag hem vid vintersolståndet i Stone Henge. Jag var där i en annan tidszon för mer än tusen år sedan vid en massaker på en annan plats där jag var den enda som överlevde mycket skadad. Det viktiga i det jag vill säga nu är att jag tog mig till vintersolståndet i Stone Henge och att det skedde i skogen i Änggårdsbergen i denna tid tillsammans med druiderna. Jag är djupt tacksam att jag kan flyga med min själ utan att behöva åka till de platser där jag ska hämta hem min tidigare inkarnation. Planen var att åka till Stone Henge från början men jag blev skakad så jag kunde inte åka. Säkert ingen slump för jag åkte på annat sätt först till en annan tidszon för att möta mig som skadad och sedan till Stone Henge metafysiskt med dem som jag skulle ha varit med fysiskt. Det har tagit mig många år att erövra detta till fullo igen eftersom jag i terapi fick lära mig att lämna kroppen är dissociation. Nu vet jag bättre. Säkert skulle jag också lära mig om dissociation eftersom jag lämnade min kropp som barn för att fly smärta. Många år av smärta tog mig ned i kroppen så jag kunde lämna på ett helt annat sätt: i kontakt med min kärna i kroppen låter jag själen flyga i väg. Vilken resa! Vilken glädje att kunna flyga igen! Jag har tränar detta i många grupper och till många platser innan detta vintersolstånd. Men det är först nu jag står för det till fullo.

Att öppna för nya trossystem

Vi människor kan inte ta in det som visar sig för oss om vi sitter fast i ett trossystem. Vi kan inte ta emot det vi får se om vi inte samtidigt gör om vårt trossystem. Det kan aldrig ske med tankens kraft utan behöver en nollpunkt där ingenting finns. För de flesta människor står tvivlet i vägen. Frågan är nu hur vi stoppar vårt gamla trossystem när vi öppnat en ny dimension. Allting handlar om tro, även det som vi gör till vetenskap. När vi öppnar för ett nytt trossystem står alltid tvivlet i vägen. I det finns rädsla av att lämna det gamla.

Hur stoppar vi vårt trossystem när vi öppnat för det nya? Det enda sättet är att öppna för nya upplevelser om och om igen, ära vårt gamla trossystem och ta oss igenom det. Energiarbeten stödjer oss i detta. Vi behöver inte längre tio år i terapi som jag innan jag vågade öppna för mitt inre barn. Det säger jag som själv verkade som terapeut i femton år. Idag tror jag bara på energi, Om den terapeutiska vägen också innehåller detta så är det en gåva. Men det förutsätter att terapeuten kan gå till andra dimensioner för att se det som händer i andra perspektiv. När jag mötte en transpersonell terapeut som kunde se och inte värderade min födelsedimension lossnade allt. Då lossnade också min tro på samhället som det ser ut idag. Idag kan jag också se ett annat samhälle som väntar men bara om jag samtidigt ärar det gamla.

Den dimension vi föds in i har ett mönster och ur det skapar människan sitt mönster. Det är inte vad den människan är utan det hon gör för att passa in. Detta gäller både i familjesystemet, i kulturen, religionen och i samhället i stort. Det har inget att göra med den vi är i vår ursprungsdimension. Är vi en empatisk själ som valt att redan som barn öppna för sina multisensoriska gåvor (övernaturliga gåvor) får vi svårt att passa in. Ofta har vi också valt en familj med mycket trauma för att vi en dag verkligen ska välja att ta oss ur vår födelsedimension. Det är de människorna som tidigt börjar sitt sökande efter sig själva i sin längtan hem.

Allt vad vi är måste du förtränga som barn för att passa in innan vi kan öppna vår ursprungsdimension om vi föds in i traumatiska familjer. Å andra sidan så är det vanligt att dessa barn också har den andra dörren öppen åtminstone en tid i barndomen. Det kommer tillbaka den dag som det barnet öppnar upp. Det är alltid ursprungsdimensionen som är öppningen till andra dimensioner. Födelsedimensionen är vår transformerande resa när vi gör om vår historia så att den öppnar för ljuset. Det är att vandra sin skugga. Men också ursprungsdimensionen har mörker att möta, inte transformera utan bara möta och gå in i. Det mörkret är aldrig som vi tror och lärt oss en gång. Om vi går in i kärleken kommer vi få möta den i sitt mörker som så helande. Att i den dimension människan levt tills nu skulle vi aldrig kunna ta emot detta som kollektiv. Det skulle öppna för tron att vi alla är galna från dem som inte vill öppna den dimensionen.

Hur möter vi då ursprungsdimensionen i detta liv?

Ursprungsdimensionen finns överallt men vi kan bara se den från vår kärna, den plats i oss som är helt ren oavsett vad vi varit med om. Det är också vår kärna som har förmåga att få oss att förlora fattningen så att vi kan ta oss ur det vi sitter fast i. Vi brukar säga att vår kärna är vårt högre jag men för mig stämmer det inte eftersom jag har mitt högre jag i underjorden som jag verkligen inte skulle kalla mitt lägre jag utan i stället min oändliga, obegränsade och eviga varelse. Jag började först tro på detta när jag mötte Bribris, ursprungsbefolkningen i Costa Rica. Idag vet jag också att den dag jag dör så kommer jag tillbaka till underjorden. Jag är ensam att gå dit det gör många shamaner.

Nu är det inte så att jag följer Bribris för det kom andra shamanska traditioner och då blev jag igen ”lost” tills den dag jag började att följa mig i mitt ursprung och då har jag mött underjorden och universum från nollpunkten i mig där jag inget vet. I det kan jag inte ta in annat än det jag möter. Det går inte att lära av andra och jag kan inte lära andra. Vilken befrielse det är! Jag har valt denna väg en gång och den är verkligen inte enkel. Varje ny övergång tar mig igenom fler utmaningar. Men jag är samtidigt tryggare i mina upplevelser som öppnar mig alltmer. Stillheten tar plats på ett helt nytt sätt och var gång nya steg öppnas på denna bro över mörka vatten blir allt lättare. Idag har jag egentligen inget trossystem. Å andra sidan allt jag skriver om här kan ju beskrivas som ett trossystem. Men det ändras hela tiden. Det jag skriver imorgon kan vara annorlunda ur nya upplevelser. I varje nytt steg som gruppen tar på denna bro över mörka vatten på den ursprungliga vägen ändras allt gång på gång.

Skönheten i allt tar allt större plats i mig. Jag blir häpen varje dag då jag öppnar för vad skönhet egentligen är. Det är verkligen inte som jag trodde. Ja, återigen får jag en upplevelse som inte på något sätt stämmer med det som jag lärt mig hittills. Hur ska jag kunna berätta om att skönhet öppnas för mig i mötet med en människas djupaste sår. Men så är det. Jag ser sårets vackraste kristaller i den diamant som det är. Så också med mina barns sår som jag själv varit en del i att skapa (eller om du vill befästa). Alla människor har ett sår och det har vi med oss in i detta liv. Det är därför vi väljer den födelsedimension som vi gör. Med tiden öppnas såret och blir den vackraste diamant. Det är för mig skönhet. Jag kan gå i naturen och se det vackra men det skulle jag inte beskriva som skönhet. Däremot när jag är på en plats för att möta upp moder jords kärna från underjorden och ljuset från universum i helandet av platsen möter jag skönhet i alla de själar som får chans att komma hem. Jag möter då också skönhet i platsen när det får liv ur allt som varit dött. Jag möter också skönhet när själar öppnar för ett helande av en människa eller en händelse i ett jordeliv.

För mig är skönheten alltid given ”in the name of grace” vilket både betyder elegans, värdighet och nåd. Elegans är ett begrepp som betyder enhet och helhet. Vi kan inte komma till detta om vi inte känner värdighet och möter andra i värdighet. Varje liten del är i ett samskapande med andra delar, precis som kristallerna i diamanten. Dessa två, elegans och värdighet öppnar för nåd. För mig är detta skönhet, inget annat vill jag ge detta namn. Att möta själar som till slut öppnar för den människa de är i detta liv ger mening. I det lär vi oss att leva det livet i elegans och värdighet. Då är vi fria i full acceptans i det som är. Det ger oss nåd för allt vi kämpat emot, både med oss själva och med andra. Då kan vi bara välja det liv som är vårt.

När vi är öppna för den vi är i vår ursprungsdimensionen möter meningen med livet. Den själ som vi är i detta liv är en del av vårt ursprung, vår obegränsade, oändliga och eviga varelse. Med den själen har du en kärna och det är den ursprungsdimension som du lever i detta liv.

När vi har tagit oss igenom vår födelsedimension är det andra saker som utmanar oss. Vad vi än gör så kommer allt då inifrån. Det finns ingen kompromiss när vi väljer den vägen. Det finns inte heller några misslyckande, bara lärande. När vi öppnar dörren till ursprungsdimensionen kommer allt igenom som bara kan upplevas här och nu. Det kan komma från andra tidszoner, andra dimensioner och från hela vårt jordeliv nu. Men det som upplevs är varken då eller sedan. Det är nu. Därför kan vi säga att vi lever många liv i detta liv, nya versioner av oss tar plats nu.

En viktig fråga för mig är; ska jag tro på allt jag kanaliserar? Den frågan har inget svar. Det enda jag vet är att för mig skapas bara tro om jag upplever det i kroppen. Jag kan uppleva de mest konstiga saker som väcker stor förundran men det är ändå en upplevelse och den kan jag aldrig slå bort.

Det är så lätt att fastna

Vi möter vår ursprungsdimension på så många olika sätt. Det är genom livet som den uppstår. Så en dag ser vi. Då kommer det svåraste av allt. Vi behöver välja. Gör vi inte det så fastnar vi allt djupare in i vår födelsedimension. Men de omedvetna delarna av oss är så smarta, vår kärna öppna mer och mer omedvetet så att vi förlorar kontrollen då och då. Ser vi det tar vi det och lämnar kanske en del av det vi kämpar emot. När vi inte kan kämpa mer, rasar vi och allt kan bli meningslöst, smärtsamt och totalt känslolöst. Då är vi på en mycket bra plats, en plats av ingenting som är öppningen till ursprungsdimensionen. Men det svåra återstår: hur tar vi oss ur födelsedimensionen. Ja det finns ingen annan väg än att följa med in till det meningslösa, smärtsamma och totalt känslolösa. Många försöker prestera fram en annan förändring och det är verkligen inte vägen. De läser böcker om hur andra gör. De går på kurser och försöker följa andra i sitt sökande. Det slutar bara med att de följer dessa personers ursprungsdimensioner. Så gjorde också jag tills jag fick en riktig smäll och inte hade något annat val än att ta mig igenom. Mitt viktigaste beslut då var att jag valde livet. Det var mitt största steg till min ursprungsdimension och det som är jag i detta liv. Jag valde för första gången i mitt liv och det var verkligen livsavgörande eftersom det öppnade för sanningen i varje steg jag tog. Min historia tog en sista suck. Men resan med de strategier jag skapat i livet tar nog aldrig riktigt slut. Då och då dyker någon upp som jag behöver ta mig igenom igen för att göra om till en gåva. På den vägen har jag alltid fått nya nycklar från min ursprungsdimension. Det vackra är att min historia är helt fri och jag kan se dess gåva från min ursprungsdimension.

Det är min väg andra har andra vägar men en sak har jag sett som är gemensam för alla jag mött. Det är en period av meningslöshet som kan ta oss till en öppning eller få oss att drunkna i.  Sökandet börjar också nästan alltid för alla att vi söker andras vägar med deras metoder och teorier. En del fastnar också där. Så en dag är allt fritt och vi kan börja följa vår alldeles egen väg till vår ursprungsdimension i detta liv. Det är också då vi kan se att vi faktiskt följt den hela livet. Vi kan då hämta hem alla steg som vi tagit här och nu. De öppnas alltid i nuets energi vilket ger dem dess egentliga betydelse. Vi kan då också se att vi har hållit oss själva under alla år och att alla teorier och metoder vi följt eller själva skapat faktiskt också är en flykt från den vi är. Alla människor har en alldeles unik resa som är deras bidrag till kollektivet

Det är först nu jag förstår lite mer om vem jag är och varför jag i hela mitt liv alltid gått vidare. Jag har skapat, lämnat och gått vidare. Jag har inlett relation, tagit mig igenom dem och lämnat eller gjort omtag om de blir nya. Det sista har varit så svårt eftersom båda behöver vara i ett nytt liv där ingen följer den andra. Det innebär också att ingen kan försöka få den andra att följa. Jag förstår också varför jag inte längre kan ta emot människor som vill ha hjälp då de alltid dömer mig eftersom jag puttar dem in i sin dimension och det kan göra mycket ont. Jag vet också att de som följt mig och använder mina metoder till slut hamnar i ett smärtsamt uppvaknade.

Jag har försökt under många år att skapa sammanhang där människor kan öppna för sin ursprungsdimension utan att följa mig. Det har inte gått förrän nu med den grupp som bygger en bro över mörka vatten. De skulle aldrig följa mig för de följer sin ursprungsdimension. Det har livet sett till att öppna för dem.  I det är vi jämbördiga. Då behöver jag inte förstå eller förklara. Inte heller försöker någon kämpa med mig eller följa mig. De precis som jag vänder sig alltid inåt. Vi väljer vår väg. Jag är djupt tacksam att detta har kunnat ske utan att någon av dem eller jag har behövt lämna. Ingen av oss är ledare, vi är alla ledare för oss själva i det vi har att bidra med i denna grupp. Gång på gång omvärderar vi det som vi tror på. Efter denna helg öppnas också nya dimensioner och tidszoner för oss alla.

Dimension behöver definieras

Det begreppet används ofta i andliga sammanhang och definierar ofta som möten i den andliga världen. Så är det också för mig men det finns också dimensioner på jorden och i underjorden på många olika sätt. Det är alltid svårt men ord för de betyder så mycket för oss. Egentligen skulle vi alla behöva ett nytt språk för att kunna definiera vad vi menar och lyssnar på vad andra menar. För mig betyder dimension ett mönster som vi avtäcker. I det är det olika för oss även om vi alla är samma. Människan är samma men med olika gåvor som vi inte kan lägga på andra. Det gäller bara att vi hittar våra gåvor. Bara genom att hitta gåvorna är ett bidrag till människan, moder jord och universum. Dessa tre relationer: människan, moder jord och universum behöver också definieras. För mig är ingen större eller mindre än de andra. Människan är en del av universum och moder jord, moder jord är en del av människan och universum och slutligen så är universum en del av människan och moder jord. För mig kan det bara vara så och det är efter den beskrivningen jag lever nu. Ingen av dem är större eller mindre än den andra. För mig är det också inom dessa tre. Alla människor i en del av varandra även om de är olika. Alla delar av moder jord är en del av de andra delarna även om de är olika. Alla delar av universum är en del av de andra även om de är olika.

Kan du känna som jag en djup lättnad i denna beskrivning? Då kan vi låta allt och alla vara som det är. Vi har helt nog med vår egen resa hem. Det kan också väcka ett djupt intresse för andras resa hem utan att lägga vårt trossystem på dem.    

Med de orden slutar jag denna blogg den sista dagen i vintermånaderna och dessutom när det är skottår. En gång var jag ett vinterbarn men nu vet jag inte längre. Jag vet inte längre vad jag tror på. Kanske inte ens i detta ögonblick det som jag skrivit om. Allt förändras ju hela tiden. Men det jag skrivit om har jag upplevt, så det finns i kroppen tills något annat öppnas. Just nu har jag inget intresse av att skapa ett program/metod/filosofi av detta. Tacksam för det. Jag tackar min älskade hund med i hennes namn… in the name of Grace

Hon visar inte sitt ansikte då inget ansikte är. Hon lyser som stjärnan i himlen så klar och ren.

Hon säger kom stig ned och följ mig. Jag följer henne till ett ljus jag aldrig sett.

Det ljuset finns inte i himlen. Det är ljus som du kan se när du öppnar din stjärneport i jorden.

Allt smakar jord och är ändå inte det. Det är bara stoft som du är här för att vandra älskade människa.

I tacksamhet livet bär dig nu.

Göteborg den 29 februari 2024

Ingrid Jianna Marie