Du visar för närvarande Att leva den nya strukturen

Att leva den nya strukturen

Efter en tid av intensivt arbete släpper jag allt, precis som jag alltid gör när jag vandrar på min väg som bara består av livets ögonblick. Livet har visat mig ett mönster sprungna ur många ögonblick. Jag tar emot den strukturen som vill visa sig och så släpper jag den i samma ögonblick. Det är att leva nu. Det enda jag vet som jag håller kvar är att jag fick uppdraget vid Ale stenar att samla äldre kvinnor men inte till vad. När vi så möts denna helg i den grupp som bygger en bro över mörka vatten blir det samma helg som The Thirteeen Indigenous Grandmothers möts i New Mexico. Vi samlas i Göteborg men med en nattlig sammankoppling med de äldre. Det var inte på något sätt planerat, utan kvällen innan fick jag en länk till detta möte. Vad jag då inte visste var att det också var solförmörkelse, en ringformad eller “ring av eld” i solförmörkelse som öppnar en smal väg av ringformighet i åtta olika riktningar. En ring av eldförmörkelse kan ses som en kraftfull symbol som representerar förnyelse. Tanken är att när mörkret utplånar ljuset under detta korta ögonblick, kan vi reflektera över vårt förflutna och förbereda oss för vad som ligger framför oss.

Vi har träffats för att göra färdigt det gamla livet för att öppna för en ny födelse. När vi öppnar för livet och att göra färdigt måste allt vara tillåtet och omfamnas i kärlek. Nu gör vi färdigt också det som inte är så kul att se i vårt gamla liv. Om vi vill vara hela så innebär det att inkludera allt, inte bara oss själva i kärlek och harmoni. Ibland är vi elaka och gömmer oss för oss själva. Ibland gråter vi och sörjer att vi ”ballar ur”. Ibland tar vi över andras mörker och det får oss att explodera och ibland exploderar andra för att de får vårt mörker. När mörker omvandlas till ljus blir det våra gåvor. Ibland är vi så rädda att vi kissar på oss och ibland låser vi in oss så att vi tror att vi ska kvävas. Att se detta och känna kärlek till detta och alla våra sår öppnar för livet. Vi behöver inkludera allt som vill visa sig på vår resa hem. Vi kan inte längre bara söka oss till harmoni och gömma det som vi behöver ta ansvar för. Att vara hel är att inkludera allt utan att döma varken oss själva eller andra. Det är bara nya lager att ta sig igenom i detta liv. Vi människor är inte separat på något sätt, det är en illusion som människan har burit under lång tid nu i sin rädsla för döden men framförallt en rädsla för att vara separat. När vi öppnat dörren till det som vet vi att vi är odödliga. Tillhör vi dem som öppnat för kontakt med människors högre jag så vet vi att det sker bortom denna vår fysiska kropp i liv efter liv. Människan är nu på vägen att ta ansvar för sina handlingar i detta uppvaknande. Rädslan för döden handlar till mångt och mycket om rädslan att behöva möta oss själva. Det innebär att det egentligen livet som vi är rädda för. När vi väl börjar vår vandring hem till oss själva då vet vi att vi aldrig varit och aldrig kommer att vara separata. Vi är ett folk och kommer så vara. Det innebär att vi behöver komma till enhet med oss genom att hitta nya sätt att knyta an till oss själva och därmed andra. Inget är som vi tror! Allt är som det ska när vi väl börjar denna resa av uppvaknade. I det kommer vi att göra misstag för att lära oss och ta steg i ett allt större uppvaknande. Det går inte på något annat sätt. Vi kan inte tänka ut eller försöka prestera denna väg nu. Det har människan gjort tillräckligt! Det vi är med om nu handlar inte om att söka efter en fram tid. Det är att bli den vi är, att komma hem till den vi är. Detta öppnar vi successivt alltmer ur våra lärdomar på vägen till större och större helhet och enhet. Vi kommer att öppna och expandera vårt medvetande alltmer. Vi är så vi kan möta våra rädslor och den skam som vi bär för att vi har separerat oss från oss själva. Vi går då in i det vi behöver möta och tar oss igenom det. Det är att gå in i ljuset. I det behöver du göra ett medvetet val. Många följer denna kallelse nu och denna gång öppnades vägen till de äldre, i detta fall The Thirteen Grandmothers.

De äldres sammankomst är en brådskande kallelse till hela mänskligheten som är engagerad i att vakna upp och röra sig med kärlek, ljus, medkänsla och frid. I denna avgörande tid på jorden inser vi som de äldste, mänsklighetens ärvda behov av att röra sig på ett annat sätt. Våra vanor, vad vi håller sant, hur vi ser vår plats i naturen, med universum och i våra hjärtan. Mänskligheten står vid ett vägskäl, vi kan bara gå en väg, eftersom man inte kan gå åt två håll samtidigt. Vi vet inte vad vi behöver göra som en mänsklig art, det finns bara ett ställe att gå och det är in i ljuset, som en enda stam” ~ Grandmother Flordemayo

Det viktiga är att inte koppla det som vill visa sig till gamla tankar. Vi behöver lägga märke till våra känslor och tankar. Tankarna kan vi lära oss att stoppa och känslorna måste vi gå igenom. För min del skapade jag tankar av rädsla när jag var barn för att hålla smärtan borta. Jag tänkte ofta vad är det värsta som kan hända och det var ur det tankemönstret som jag kunde lugna mig när jag till slut kom till tanken: om det blir för svårt kan jag alltid ta mitt liv. Det var ett destruktivt sätt att lugna mig men å andra sidan höll det också mig vid liv. När jag så började att se detta i trettioårsåldern visste jag långt därinne att min väg i stället skulle komma att vara att gå igenom den smärta som jag gömt i detta tankemönster. Så många år av smärta som jag gömt där. Det var så jag höll ihop mig och förträngde allt som hänt. När minnena börja att komma krackelerade jag och hamnade i min första identitetskris och frågade mig varje dag: vem är jag! Inget var som jag trott. Det var första gången jag hamnade på en plats av identitetslöshet. Där och då öppnades medvetandet och har så expanderat sedan dess.

Det går inte att hålla ihop sig längre

Det är slut på tiden att försöka att hålla ihop sig nu. Det kommer inte att gå. När vi öppnar kommer vi att leva alltmer naken från vår själ. Vi har alla en möjlighet att stå i kontakt med vår kärna och källan från innerlighet och kärlek. På den vägen öppnar vi också upp för de känslor som vi gömt för att ta oss igenom dem utan att koppla det till gamla tankar. Då ändras allt och vi får möjlighet att möta gamla händelser på ett helt nytt sätt för att hela dem här och nu. Det är nu vi kan bryta en koppling och börja vägen till ett nytt mönster. När vi möts i energiarbeten är det bara en förberedelse på det som kan komma och som behöver ska ske i verkliga livet. Låt mig ta ett exempel. Som barn kopplade jag ihop kärlek och övergrepp och tillsammans med andra delar skapade det ett överlevnadsmönster. Jag vågade ej släppa in kärleken då det var förknippat och tanken: att kärlek inte är för mig. Det gjorde att jag själv skapade övergrepp på mig själv genom att jag gick över mina gränser och lät andra gå över mina gränser. När så skett var jag helt förlorad och försökte på alla det sätt att ändra detta. Då försökte jag så mycket att jag gång på gång både gick över mina gränser och ibland också andras gränser för att försöka rätta till det som jag skapat. Allt för att bli av med den ångest som jag fick när jag gjorde fel. Mitt andra mönster som jag skapat i form av ett tankemönster var så tydligt: att jag är fel. Det tankemönstret gjorde att jag även fick ångest när jag gjorde det som var bra för mig. Istället skyddade jag andras destruktiva mönster. Jag satt fast. Det var först när jag öppnade för min historia och sakta började att hämta hem mig själv ur den som allt kunde börja skifta. Det var när jag verkligen kunde ta in hur skadad jag var som kärleken till mig själv öppnades, men fortfarande var jag rädd för andras kärlek. Under många år kunde jag älska andra men inte ta emot andras kärlek. Jag blev rädd och puttade bort dem.

Så komplicerade vi är vi människor. Ja, men bara till den dag som allt skiftar då är det så enkelt, tydlig och genomgripande. När jag började att kommunicera med mitt inre barn öppnades en ny väg. Det tog tid och jag behövde ta det varsamt i vår kontakt. Hon började först lita på mig när jag kunde säga: så skadad du blev men du behöver inte fortsätta på den vägen. Det innebar att jag inte behövde tassa. Jag kunde välja att ta min plats på jorden. Jag började att se hur jag skyddat andra. Hela tiden i mötet med mitt inre barn tog jag mod till mig och talade sanning. Varje gång släppte alltmer och jag sprack upp i kärlek till allt och alla. Denna resa pågår än och kommer att pågå tills den dag jag lämnar jordelivet. Samtidigt öppnas allt större medvetande och det innebär att jag inte kan identifiera mig med något. Jag har släppt min själ fri och står i kontakt med livets källa.

Varje gång ett mönster krackelerar och hittar en ny bana blir min plats allt tydligare på denna jord. Barnet kommer jag aldrig överge igen. Det gyllene barnet är min kontakt med moder jord och universum, Vi är alla dess barn. Det vackraste av allt är att ett mönster ändras också allt i de efterkommande stegen på den bro som jag nu vandrar såsom mötet med mitt ursprung, den stora modern, den stora fadern, den visa kvinnan, föreningen med moder jord och den struktur som vill visa sig. Allt ändras också i mötet med alla mina förmödrar/fäder och alla kommande generationer. Då ändras också mötet med mina tidigare liv. Ja, allt ändras. Det är som att göra en tidsresa. Men det vackraste av allt är att överlämnandet och öppningen till oändligheten blir än större.

Jag minns den dag då allt skiftade för första gången efter min bilolycka och nära-döden-upplevelse. Då öppnades den villkorslösa kärleken i mig och jag kunde under flera veckor ta emot andras kärlek. Den energi som jag då mötte vet jag idag att det är den jag är i mitt medvetande, min kärna, mitt ursprung och mitt högre jag. Detta är bara olika ord, de är egentligen ett och samma: I min kropp en liten prick av varande som kan expandera till en stor boll och så bli en liten prick igen i en mjuk rörelse varje gång något nytt öppnas. På den vägen är det. Var gång en gammal tanke öppnas är det en öppning till ett skifte, inte ett problem att göra sig av med. Jag stoppar den bara i djup kärlek då jag vet att den räddat mitt liv en gång och öppnar i stället för känslan som kan hela gamla händelser. I det håller jag inte det minsta ihop mig. Jag spricker upp alltmer och har inte behov av att hålla ihop mig. Vad jag däremot gör är att dra mig undan då och då när jag är i sprickan till ett nytt liv. Det för att inte få andras projektioner och inte projicera på andra. Den enda vägen är inifrån och i det har jag vägledning. Så visar sig en ny struktur utifrån det ögonblick som sakta tar form. Ett brott är alltid en öppning.

“I listen to the wind to the wind of my soul. Where I end up only God will now.” Cat Stevens      Lyssna……

https://open.spotify.com/track/0wEo4mwfs6tXYgCem9m9wP?si=VGbfR07aQyO2PlkNfpEmNQ

Vad är en struktur?

Det är ett mönster, ett system som består av olika delar som är sammankopplade. Vi kan också säga att det är den programmering som vi lever just nu. Den kan ha sin botten i vår barndom, förfäder och tidigare liv men framförallt i vårt ursprung. Vi kommer alltmer i kontakt med fler versioner av oss själva från vår själs fält. Jag kallar det att leva flera liv i detta liv. Varje nytt liv öppnar alltmer av den vi är. Vi kommer nog aldrig till fullo veta vem vi är. Den resan är oändlig. Det är också vackert att se att alla våra överlevnadsstrategier är en gåva till oss när vi tar oss igenom dem. När jag kunde öppna för att se hur skadad jag är utan att på något sätt lägga det ansvaret på någon annan öppnades så mycket kärlek och vördnad till livet. Jag kunde då också möta andra i hur skadade de är. Kärleken i dessa ögonblick är villkorslös. Denna strategis motsats i att jag också tassat av rädsla för att göra fel är idag också en gåva när jag öppnar för min intuitiva ödmjuka försiktiga del av mig i mötet med mig och andra. Den delen av mig som inte går över gränser men väl kan låta skapelsen ta över och öppna för nya mönster.

För mig är en struktur ett system med delar som har en inbördes ordning som tillsammans bildar en form. Det kan vara en löslig struktur men också en fast. Mellan alla olika delarna i en struktur finns “space” med energi som kan flöda fritt. Det är i den energin som själen, både den individuella och den kollektiva kan flöda fritt. När något förändras i denna struktur förändras allt och strukturen tar ny form till en ny helhet! Vi kan se det också på utsidan, hela kroppen förändras. Vilken lycka när detta sker. För min del ser jag strukturer på detta sätt var jag än befinner mig. Vi kan säga att överlevnadsstrukturen är en fast form där det är svårt att få att flöda. Därför kan vi vara tacksamma när någon vågar utmana oss att öppna den strukturen och skapa ett organiskt förhållningssätt där allt har en ordning som livet skapar, inte vi människor. Det enda vi människor kan göra är att bryta de kopplingar som vi själva skapat för att hindra oss att möta den vi är i vårt ursprung. Med det menas också att vi redan är i en struktur som enhet, vilken vi har förnekat och gömt. Vägen tillbaka hem till det ursprunget öppnas successivt i varje steg vi tar ur uppvaknandet. Livet har också lärt mig att låta skapelsen bryta mönster mig och hos andra. När vi följer det som vill visa sig utan någon som helst kontroll är skapelsen där. I det kan energiarbetena stödja oss. I ett energiarbete finns bara villkorslös kärlek. Då kan vi också möta det svåraste och smärtsammaste saker utan att bli dömda eller värderade. Det finns då inte heller någon människa att skylla detta på. Det är energin som gör det. Den visar oss också på vårt ansvarstagande för den separation som vi skapar från oss själva för att vi inte vågar öppna vägen för enhet och helhet. Det blir då med automatik inte är möjligt att ha kontakt som ett folk om vi inte tagit ansvar för vår egen separation från oss själva. För mig handlar detta också om att öppna för tidigare liv, inte gå dit utan bara stanna med dess lärdomar. Det öppnar också vår förmåga att ha kontakt med människors högre jag (oavsett om de är levande eller döda). Alla jag mött i mitt liv är med från denna plats. Vi kommunicerar och möts, också om natten när vi sover. Mina drömmer är alltid sanndrömmar och idag vet jag att då är jag fullkomligt i mitt medvetande. När jag jobbar med energi visar sig också detta medvetande och den relation som vi har människor emellan på ett högre plan.

Vad är då energi?

Att beskriva detta är inte helt enkelt. För mig är det skapelsen som öppnas bortom vad vi kan förstår och förklara. Du kan också säga att det är ljuset som öppnas för att visa oss nästa steg i vår resa hem. Det som vill visa sig kommer att visa sig oavsett vad vi gör. Människan består av energi och det är ur den som förändring sker. En del väljer att kalla energi andlighet och andra gudomlighet. För mig är energi lika mycket kopplat till jordlighet. När ljuset eller om du så vill anden tar tag i oss tar vi de steg vi behöver ta. Då kan vi se och känna också moder jord i form av energi. Vi henne och allt inifrån när ljuset kommer ned. När vi ser livet på detta sätt har vi möjlighet att leva vårt liv från den energi som öppnas för oss. Det är också då vi öppnar vår själs fält och allt det osynliga som tar oss till stora förändringar.

Det var så otroligt att se i den vattenceremoni som Grandmother Mona Palacca gjorde där i New Mexico med dem som skulle rena vatten. För mig var det som att vara där, samtidigt har och dessutom i allt vatten. Jag såg hur ett landskap av flödade vatten öppnade sig och som då flödade in i rummet där alla satt på andra sidan Atlanten och samtidigt i rummet där jag satt i den grupp jag var med. Vattnet var överallt och jag kunde höra hur det porlade. Även om vi var inomhus så var vattendragen där och det forsade mellan deltagare, möbler, ängar och sjöar ut i det stora havet. Jag skulle beskriva detta som att vara i flera dimensioner samtidigt. Det är för mig att se från känslan och från vårt inre. Detta är inte konstigt alls. På platser vi kommer till ser vi både andra tider och nutid samtidigt. Det gör att allt flyter ihop. Också andra dimensioner av annat liv kan vara där. För mig är det så att jag ser när ett helande öppnas. I våras var det så när ett helande öppnades för ett barns tidigare liv på en bro i Stockholm. Då var detta barns tidigare liv där i myllret av nutidens liv. Då kan vi möta andra varelser i andra tider och göra det som ska bli helt nu. Resan till Österlen handlade om ett helande av platser med gamla trauman och då ser jag och känner dessa. Det har nog alltid varit så för när jag möter en annan människa så kan jag se deras tidigare liv och det liv som jag eventuellt mött dem i. Ibland kan jag också se vad de kommer att möta. Inget jag berättar för någon. Det får stanna hos mig för jag kan ha fel. Men det väcker kärlek och omtanke till alla som jag möter. I början trodde jag att det var mina fantasier eller att jag hallucinerade. Nej inte alls, allt är bara där i det jag behöver se. Den stora öppningen i detta seende kom när jag började att arbeta med energi. När människor fysiskt med sina kroppar tog sig igenom en händelse så såg jag händelserna, situationerna och jag kunde känna deras känslor. När tidigare liv var där kunde de smärtsammaste och de vackraste genombrott få ta plats. Liv som var många tusentals år gav lärdomar i detta liv oavsett om människor kunde minnas dem eller ej. Tack och lov var jag då med några andra som också såg så att vi kunde dela den erfarenheten.

Även materia är energi, ja den materia som vi också kan se med ögat. När stenar öppnar sig, rör sig och förmedlar budskap blir det än tydligare att de också har en kallelse. Hårda materia är också är energi. Vi ser och anknyter till allt på så många olika sätt. I början lärde jag i andras energifält om energi, såsom The Knowing Field i konstellationer, The Movement Field of the soul, The Movement Field of the spirit, The Somatic Experiencing field, The Field of Psychotrauma, The Transgenerational Field och The Field of Reconstructive och sist men inte minst The Field of Psychosynthesis. Jag bugar för alla dessa fält. Jag känner dem i mitt hjärta. Vi är inte på något sätt separerade. Inte är jag separerad från något. När jag skriver detta kommer The Thirteen Grandmothers field i en öppning i mitt hjärta.

Fälten expandera och idag känner jag dem som dess grundares fält. En grundare har förmåga att till slut släppa alla följare men de som har börjat att följa dessa grundare har svårare att sluta att följa trots att de djup därinne vet att de behöver följa sig själva. Att följa sig själv innebär att öppna för att komma hem, att ta ansvar för hur vi har separerat oss själva från oss själva. I det finns mycket skam och rädsla att möta för att komma igenom. När vi följer oss själva är vi inte separerade från någonting. Att följa sig själv är att följa den vi är i vårt ursprung för att börja resan hem till den platsen igen. Det är att expandera medvetandet för att låta vårt ego sakta krackelera.

För fem år sedan släppte jag allt och lät mig bli ledd in i mitt själs fälts energi och ur det växte fälten Traumahology, Space in between och Totality. Den första öppna för traumats gåvor, den andra mellanrummet mellan liv och död och den tredje föreningen mellan mörker och ljus. Dessa tre har så öppnat för det sätt jag nu arbetar med moder jord. Jag möter hennes gatekeepers som guidar mig till arbeten för moder jord där hon dragit bort sin energi. Inte så sällan sitter levande och döda själar fast där ännu. Moder jord guidar mig också till de människor som hon stödjer till nästa steg. Denna höst blev jag guidad till en nära väns öppning och till min öppning ur ett tidigare liv som vi hade tillsammans.

I det tar jag emot energi från universum om det finns en mottagare. Den mottagaren kan vara när moder jord vill mötas underifrån med sin energi. Det kan också vara en hel grupp och ett kollektiva eller en enskild människa men också till mig själv. För mig är det att bli en kanal för det som vill komma igen. Det är så jag blir använda av andra krafter. Dessa kallar jag kärlekskraftens ljus. De arbeten jag gör är lugna, stilla, intensiva som igenom ett nålsöga men också kraftfulle som från ett inre vrål i ett nytt andetag.

Jag blir guidad genom visioner, uppenbarelser och syner samt genom en röst som talar till mig i mitt inre hjärta. Den rösten känner jag som moder jords, men det finns också en annan röst som talar i vi-form. I det arbetet öppnas många olika dimensioner. Det har också hjälpt mig att se att den dimension människan lever nu håller på att krackelera. Alla de illusioner som hon har skapat visar sig så många gånger bara vara luft. Att anknyta till det osynliga är ett helt annat sätt än den anknytning som jag en gång hade till människor. Allt som sker i energiarbeten är en förberedelse för det vi behöver möta därute i en ny anknytning människor emellan. Min känsla är ett empatiska själar har ett mindre motstånd i ett uppvaknade än andra. Kanske beror det på att deras trauman (egna och/eller ärvda) har öppnat dem för mångdimensionella verkligheter tidigt i livet. När vi väljer vägen hem kommer vi att leva våra liv på ett helt annat sätt.

Vi transformerar allt som avskiljer oss från att vara den vi är i vårt ursprung. Vi lämnar tillbaka allt om inte är vårt till den som det tillhör. Om detta inte är möjligt ber vi moder jord att ta hand om det för oss utan att på något sätt fundera på vad som hon gör. Vi tar ansvar för alla som är vårt och ibland behöver vi be om stöd av universum och moder jord för att möta det som vi gjort. Vi håller borta allt som tränger sig på oss för att hindra mig att vara den vi är i vårt ursprung. Vi ser oss själva som den vi är i varje ögonblick, vad det än är som vi möter. Vi separerar alltså inte längre oss själv från oss själv och därmed inte heller från någon annan. När vi är hela blir allt annat helt.  Resan hem är den svåraste resan som vi har i detta liv, men efter varje nytt steg som vi tar kommer ofta orden: men varför har jag inte gjort detta förut! När dessa ord börjar komma så vet vi att vi tillgängliga att vara en del i människan övergångar som hon som kollektiv behöver ta nu för att komma hem igen.

Empatiska själar är alltid multisensoriska

Empatiska själar bär ofta andra människors mörker och därför attraherar de energitjuvar och i värsta fall vampyrer. Empatiska själar attraherar också narcissister som använder sig av andra, saknar empati och som inte benägen att dela något om sig själv. De lägger skulden på allt sitt mörker på andra som blir syndabockar för dem. När vi lär oss sortera eget, andras och kollektiva mörker kan vi gå in i vårt eget mörker genom att vi tar emot vårt ljus. Vi behöver ljus för att klara av att möta mörkret. Ett barn som inte är hållen i vuxenvärlden har behövt öppna för andra världar för att överleva. Det barnet blir högkänsligt (multisensoriskt). Skulle det barnet inte klarat att öppna för någon form av hållande så dör det. Hos högkänsliga är ofta andliga världar barnets hållande tidigt i livet. Problemet är att de då ofta längtar till dessa världar senare i sitt liv. Det gör att de har svårt att möta andra människor i allt vad det innebär att vara människa. Därför är förlåtelse och försoningsprocessen livsavgörande för att de ska stanna kvar på denna jord. Så har det varit tills detta nu men på en kollektiv nivå så vet vi att uppvaknandet också till andliga världar är räddningen inte bara för människan utan också för moder jord. När människan öppnar sin förmåga att se sig själv och hela mänskligheten i ett större perspektiv kommer hon att ändra sina beteenden i förhållande till allt och särskilt till moder jord.

Förlåtelseprocessen öppnar vårt högre medvetande. I en förlåtelse har vi inga försvar. Det är istället att stanna i smärtan och sorgen i hur allt har blivit och inget kan vi förklara eller egentligen inte ens förstår. Nådens dörr öppnas för oss och alla andra vi har i vårt liv. Det är första steget för att kunna börja den själsliga balansering som sker mellan människors själsliga fält som öppnar ett tredje fältet. Detta mellanrum öppnar oss om vi är i en förlåtelseprocess. Vi kan förstå detta så mycket tydligare när vi ser att vi människor möter dem som vi ska lära oss något med och av. De svåra relationerna är dem som vi har mest att lära av. De är alltid en spegel av vårt mörker. Om de ska komma i balans behöver vi båda öppna för att förlåta och inse att vi inte kommer att kunna förstå eller förklara något av det som sker. Det har en helt annan botten än den vi kan på något sätt se.

Sitter någon fast i överlevnad så går inte detta. Då dras också den andra in i överlevnad, om hon inte kan stoppa sig och dra sig tillbaka. Å andra sidan när båda åker in i överlevnad och tillsammans kan ta sig ur detta sker transformation och ett nytt liv öppnas. Vi möts i enhet och att vara där innebär också att vara separat för att vara hel i sin enhet med sig själv. Att separera sig för att bli enhet innebär inte på något sätt att vi människor är separerade. Det arbetet handlat om att hitta nya former i kontakt. Enheten med andra finns då än tydligare i ett tredje, femte, sjunde fältet osv. Det fältet är det kollektiva fältets öppning emellan människor. Vi kan också öppna detta i mötet med allt levande. När jag jobbade med min hund Ronja var vi tillsammans i detta fält hela tiden. Vi visste samtidigt båda våra gränser, det hade vi lärt oss. Ibland öppnade jag vårt gemensamma fält och ibland Ronja. I det fanns en stor respekt och vördnad. När vi så var tillsammans med andra människor var detta fält allt större. När vi kan lösas upp i ett gemensamt fält öppnas tidlösheten. Det kan ske utan någon annan men måste alltid vara ett samskapande. Vad menar jag nu? Allt möte med oändligheten sker i ett samskapande också med det som för blotta ögat är osynligt. För mig är det med moder jord som en varelse, med småfolk och andliga väsen. Jag ser och hör dem först från mitt inre och de blir allt tydligare. Så helt plötsligt ser jag dem också med mina ögon och hör jag dem också med mina öron. Det är så vi kan beskriva människans förmåga att vara mångdimensionellt. Det kan vi alla vara. Allt handlar bara om att vi väljer att gå över tröskeln till ett uppvaknade av den andliga världen.

Vi kan aldrig se den andra om vi är i symbiotisk enhet. Att människor nu öppnar upp innebär inte att vi ska förlora den vi är utan snarare tvär om. ” När vi öppnat för jag är kan öppna för vi är” Den resan är alltid inifrån. Även om vi har samma sår så har vi aldrig samma strategier och gåvor. Tack vare möten lär vi oss om vi inte trasslar in oss i ord. De tar oss till försvar. Så är det också i grupper. I det gemensamma fältet kommer vi till enhet om vi är i enhet med oss själva. Treenigheten är Guds tre delar i förening. En triangel, som är treenighetens symbol, har ju tre sidor men är likafullt en enda triangel. Vatten kan förekomma i tre olika former: gasformigt, flytande men är likafullt en triangel av vatten. Tre människor i förening respektive tre platser i förening är tre olika delar men likafullt en triangel som öppnar människan respektive jorden. Jorden, människan och universum i förening är tre olika delar men likafullt en triangel som öppnar oändligheten.

Men triangeln har också en annan innebörd som öppnar för syndabocken som består av de tre delarna offer-förövare-hjälpare. När de förenats i en gemensam triangel har synden öppnats. Detta är egentligen inte alls svårt att förstå när vi tänker på Kristusenergin. Bert Hellinger som skapade familjekonstellationer sade en gång: ”I like the man from Nasaret but not the man on the cross.” Han hade varit missionär och katolsk präst när han lämnade kyrkan och öppnade för det fält som han kom att kalla The knowing field. Det fanns andra med honom som gjorde detsamma, bland annat Morphic Resonance and Morphic Fields by Fredrich Sheldrake. Det var så de började att låta energin öppna för det som vill visa sig. Var och en av oss behöver så öppna vår egen väg med energi ur den växer en ny struktur som håller oss för en stund till en ny öppnas.

När jag går min väg blir allt fritt. När jag går min våg blir jag fri. När jag går min väg blir du fri.

Det osynligas väg

När v i ser det osynliga känner och förnimmer vi inifrån, från våra inre ögon. Vi kan då också se olika energiformer. I början blundade jag för att stödja mitt inre seende. Det är för mig lättare att se inifrån än med mina ögon. Det är idag lättare för mig att höra energi än vad orden säger. Vi ser energi både på jorden och i universum. Det är just därför människor kan se småfolk och varelser från andra planeter. Ibland blir detta också mycket fysiskt även om detta seende finns på olika frekvenser. När jag upplever moder jord och hennes varelser är jag alldeles stilla i en mycket låg energi. Naturen är som hennes hud och därinne finns hennes energi i en mer osynlig form. Ja, missförstå inte också naturen är av en energi och av osynlig form. Men när jag börjar att tala med moder jord kärna, precis som jag talat med människans kärna och universums kärna fick jag guidning till min kärna. Vad betyder detta och hur är det möjligt?

Du kan välja att kalla dessa tre arketyper för att lättare förstå dess kärna. Moder jord viskar till mig som nu härom natten. Då vaknade jag och hörde alldeles tydliga rösten som jag lärt mig att känna igen: Du har ställtid nu. Dagen efter kom rösten igen som en vind som susade i vassen: åk till Stonehenge. Jag satte mig upp såg mig omkring och så kom rösten igen: hämta trumman. Och då var jag där i den inre cirkeln i Stonehenge. I vilken tid eller dimension vet jag ej men jag var där i förgången tid. När jag slutade trumma tog jag på min kropp för att känna nuet och den upplevelse jag hade fanns som en nu gåva i min kropp. Först tänkte jag behöver nog inte åka till Stonehenge just nu. Men då var rösten där igen: försök inte. Resan är nu bokad också till en annan plats före denna plats, för det var nästa kallelse från henne.

När jag upplever andliga väsen är det är jag också alldeles stilla och det är på en högre energi och det känns mycket lättare. Den energin kan vara mycket kraftfull och får mig ofta att tappa andan för att börja att andras igen. Det är också mycket glädje och skratt. Nästan så att det är kittlande. När någon talat om att de mött utomjordingar får det mig alltid att skratta eller åtminstone att fnittra. Är det så har det är? När jag själv möter t.ex änglar blir jag alltid berörd och jag öppnar utan att jag förstår hur det går till detta mitt inre leende. Som när jag var på Österlen då det plötsligt stod en ängel i mitten av Alestenars cirkel. Minuten innan hade jag frågat: var är du gatekeeper. Är jag redo för denna heliga plats. Då såg jag först krysset i himlen och så var ängeln där. Allt allvar försvann och jag började att leka med denna ängel runt alla stenar. Det var inte många människor där men de som såg mig tittade förundrat. I den grupp jag nu är med som bygger en bro över mörka vatten skrattar vi mycket också åt vår svåraste mönster. Vi kan till och med förstärka dem och hoppa omkring. Det känns lätt. Det har inte alltid varit så men så är det just nu när vi kommit till toppen på bron. Bara jag skriver detta nu så börjar det att bubbla i mig av skratt. Missuppfatta nu inte detta när jag säger att moder jord energi är låg. Det innebär inte att det är tyngt utan snarare grundat. När jag guidas till att göra arbeten för henne och öppna för att ljuset ska hela olika platser är det lättare energi som kommer igenom mig men jag är så grundad annars skulle detta inte gå. Så är det också när jag blir använd i mötet med de människor som jag blir guidad till. Så var det i Lappland i arbetet mellan kväner och samer. Jag skulle också kunna säga att det gyllene barnet i mig är den som gör jobbet. Ibland vill jag bara hoppa och skutta och det sker också ibland.

Livet handlar om det ursprungliga nu

Bränt barn möter elden. Om jag är ett bränt barn kan jag möta elden. Elden som alltid helar.

Livet handlar bara om ögonblick. Det är bara ögonblick som kan skapa en ny struktur. Om vi låter ögonblicken bara vara och överlämna till det som är så kommer skapelsen att binda ihop detta bortom vår kontroll. Försök aldrig att binda ihop ögonblick då kan aldrig en ny struktur skapas. (eller om du så vill livet kommer att binda ihop det). Prata inte sönder ögonblick, de är en helig gåva. Tolka aldrig ögonblick, vi kan aldrig veta vad de handlar om. I dem är allt rent och de kan aldrig förstås, förklaras eller värderas. Ögonblick kommer ofta som en blixt från klar himmel. Wow är det så här det är…

”Om vi lär oss att möta livet som att blixten slår ned och skapar ögonblick. Då öppnar vi för oändligheten. Oändligheten kan aldrig beskrivas den bara är. Evigheten kan beskrivas i form av tid. Evig är den som inte har någon början och inget slut. Det har funnits där för alltid och kommer att finnas där för alltid för alltid. Känslan av tid finns med, Oändlig är den som inte har några gränser, inte kan begränsa sig själv var den började och hur långt den sträcker sig. Den har ingen tid, allt bara är. Inget kan beskrivas, Vi känner det genom visioner och uppenbarelser och genom Gud, det gudomliga, Anden och universum. Vi tänker inte så mycket vi känner och förnimmer.”

Att hitta sin egen väg i allt detta i gränslandet mellan det ursprungliga och det världsliga. Vi jobbar med det gamla till det blir färdigt och samtidigt öppnar vi för ögonblick. Vi samlar ögonblick utan att tolka dem. Tolkar vi gör vi alltid det med det gamla. Bind inte ihop olika ögonblick. Vi låter dem bara komma utan minsta aning eller planering. Då och då får vi inre röster, bilder eller förnimmelser som puffar oss i en riktning. Vi vet då att detta inte på något sätt är egots som talar. Mer vet vi inte. Dessa kommer inte från vårt huvud utan inifrån kroppen och från det osynliga. Det människan har skapat själv genom sina tankar är bara illusioner av kontroll. I skapelsen har vi ingen kontroll. Vi låter det komma som vill komma genom oss i ögonblick. Vi kan inte se meningen i allt detta. Det är bortom vår kontroll. Det är bara förändringar som stödjer oss och det är globalt.

När vi bygger en bro över mörka vatten följer vi dessa förändringar utan att ramla ned i det gamla. När vi triggas går vi till första steget på bron igen och då ändras alla i de andra stegen för på bron. Vad är det då som ändras? Vår relation till barnet, ursprunget, modern, fadern, den kloka kvinnan, moder jord och strukturer osv. Utan att förstår det upplever vi alla våra trauman igen men vi låter samtidigt det ske som vi inte kunde göra när allt skedde. Livet och skapelsen öppnar detta för oss. Den resan är oändlig och kan inte på något sätt beskrivas. Det bara sker. Vi gör resan igen men på ett annat sätt utan att förstå eller kunna förklaras. Allt blir annorlunda. Vi tar oss själva i hand och gör det tillsammans. Detta sker alltid i nuet, det går inte att gå tillbaka. Då ändras förhållandet till allt utan att du behöver göra någonting mer. Där för skulle vi också kunna säga att denna resa är utmaningar som när vi tar dem gör livet “lätt”. Livet är lätt, ljuset är lätt. Då står vi starka och hela historien ändras. Vad vi än försöker hålla oss borta från styr oss och söker oss tills vi tar oss igenom. Då och då behöver vi dra oss undan. Särskilt när vi ser att andra försöker stoppa det som vi går igenom eller om vi ser att vi riskerar att projicera på andra. När vi har tillgång till något nytt får vi vara väldigt försiktiga och varsamma mot oss själva.

”Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära till era hjärtan såsom den jag är. Den jag försöker vara. Ge mig min morgondag. Min ända önskan nu och här, älska mig för den jag är. Se fjärilsvinge slag i alla himlar fara, se alla ögon blinka som stjärneljus. Låt livet komma nära. Se mig för här är jag. Min ända längtan nu och här älska mig för den jag är. ” Ainbusk Singers

Lyssna https://open.spotify.com/track/2PmX9Ob7xTEFeNFwrMYPRN?si=IhObIMO2SiiiLu1dzWlsYA

När vi kan börja med att älska oss själva kan vara för andra. Det är som en träning att älska andra innan vi kan älska oss själv. Men glöm inte att vägen att kunna älska andra på ett helt annat sätt när vi kan älska oss själv först. Träningen är barnets totalt ovillkorliga kärlek till sina föräldrar. Det kallar vi ibland blind kärlek och det är verkligen också kärlek. Ingen människa ska på något sätt glömma eller putta undan den ovillkorliga kärleken. Hon har att göra den ren genom att sluta att separera sig själv ifrån sig själv. Då kan hon börja att också ta emot den verkliga ovillkorliga kärleken.

Vad gör vi när vi gjort andra illa? Vi tar ansvar utan att döma oss själva och andra. Det gör ont när vi tar ansvar. Går vi till; att allt är en mening blir det också ett försvar i dessa lägen. Det är också att separera sig själv ifrån sig själv för att slippa känna smärta. Att tillåta sig att skämmas för det man har gjort är att ta ansvar. Det är att gråta för livet. Det öppnar vägen till den skam som alla människor bär för att de separerat sig själv ifrån till ursprung. Den skammen måste vi en dag möta för att bli hela. Det kan man inte prestera fram det sker i en största förtvivlan. Det är inte att slå på sig själv. Det är att öppna. Ur allt detta öppnas nåd. Gå till moder jord, den heliga elden, gud osv och be när du är äkta. Den största illusionen att släppa är att vi tror att vi kan bli färdiga. När vi inser att vi aldrig blir färdiga kan vi slappna av. Det kommer alltid mer. Det är nu det börjar – är en bra mening att ta med sig i livet. Varje gång vi möter en ny människa så väcks något i oss. De speglar något i oss, både mörker och ljus. Skammen vill också skydda något. I det inser vi också att allt vi levt är en gåva när vi vänder på det så att det blir en gåva. Överlevnadsstrategier kan vara underbara och destruktiva: Om vi öppnar dörren för att transformera en strategi och något slår till igen på samma sätt som när den skapades så öppnas möjligheten att göra om strategin så att den blir en gåva att använda i kontakt och från kärlek. Skammen fyller då en funktion då den öppnar tårar. Skammen kan också ha en funktion när vi är barn för att vi just ska överleva.

Så var det för mig. Om jag hade burit min historia när jag var barn hade jag nog inte levt nu. Den var alldeles för mycket för att litet barn. Jag stängde ned och lämnade min kropp. Allt detta tills jag kunde hålla mig själv som vuxen. Att då växa ned i kroppen igen var en oerhörd smärtsam resa. Jag fick verkligen lära mig att känna och känna är det viktigaste för mig idag. En av mina möjligheter och också ett problem är att jag känner och ser inifrån energi snarare än att jag hör andras ord. Men jag hör ord också när de går rakt in. När jag ska återge vad som sagts kan jag ibland inte detta. Allt detta har förstärkts som en möjlighet i kontakt med mitt ursprung. När den kontakten är förenad i mig har jag inte heller några känslor, allt är bara energi och helt fritt. Livet förde mig till fler lärdomar under de år som jag verkade med en shaman som talade spanska. Jag förstod då allt även om jag inte förstod ett ord vad hon sa. Det var aldrig någon som översatte och jag minns att när jag bad om översättning kunde jag också känna hur jag sakta förlorade kontakten med mig själv. Orden separerade mig. Ibland när ord sägs blir det annorlunda än det som sagts i energi. I min ursprungsfamilj fanns inte orden utan det jag hade med mig när jag växte upp var energin med orden.

Nu håller jag på, sextio är senare att lära mig orden tillsammans med dess olika energi. Det är nog därför som jag skriver och jag skriver långa texter från många olika håll för att komma till samma sak. Under tiden är energin samma. När energin skiftar vet jag att det är helt. Hur andra läser mina texter vet jag ej då jag inte kan förmedla det jag vill på annat sätt än via energi genom de ord som pennan bär. Jag kan själv längre stanna med ett ord eller en mening utan att på något sätt förstå och jag aktar mig för att tolka. på detta sätt är det också när jag kanaliserar i mötet med andra och när jag vaknar om natten och hör orden och ser den energin. Låt mig ge dig ett exempel som skedde alldeles nyss en natt när jag vaknade. Jag satte mig upp i sängen och då var hon där igen, ljusgestalten tillsammans med orden.

Kom tillbaka och gör färdigt. En sak till och så kan vattnet flöda. Den som i leken ger får leken tåla. Ta ett nytt paket och låt det hela.

Min största utmaning i detta läge är att inte börja analysera eller tolka dessa ord.  Då vet jag att det är egot som gör det. Jag skriver ned orden, tar in dem i mitt hjärta men tillförsikten om att allt kommer att visa sig en dag. Jag tackar ljusgestalten och tänder ett ljus. Lägger mig ned för att somna om. Då drömmer jag den vackraste dröm om mig som en gammal kvinna som ännu tar varje dag i sitt liv med storm. Hon gläds av allt som hon möter (det jag får veta att jag behöver möta nu berättar jag inte här). Jag vaknar full av liv och vet att jag har mer att göra som den äldre kvinna jag är. Det är dags nu! Och med de orden kommer hon igen ljusgestalten och jag får en ny mening:

Du lever mer än en gång.

Då kommer insikten som blixten från en klar himmel. Jag har hjälpt och ibland också räddat andra människor för att kunna separerar mig från mig själv. Vägen till att bryta detta mönster och att också sluta att skydda andras mörker har nu kommit till sitt slut. Resan hem för att sluta att separera mig själv från mig själv började för över trettio år sedan och på den har livet stött mig att transformera mönster efter mönster. Att transformera hjälparen i mig i alla dess lager har jag hållit på med i många år. Det var nog därför jag lärde mig till transpersonell terapeut i tre olika längre utvecklingsprogram. Det öppnade mig för andras själar. När jag sitter mitt emot en annan människa ser jag dess själ och det är från dess energi som jag möter människan. För mig går det inte att bara lyssna på orden, då får jag inte kontakt med mig själv. När jag sedan än mer började att öppna än mer för energi och mig själv i mitt ursprung mötte jag också andra i deras ursprung. Det ursprunget ser jag som vår själs kärna. Det är människans essens. Något som vi aldrig kan se men väl känna.

När vi möts från den platsen av ursprung är allt rent och det är bara energi vi följer. Människor som varit med mig länge som jag umgås med har lärt sig detta och följer mer min energi än mina ord. Jag kan ju säga ord som jag inte kan förklara sedan. När de frågar berättar jag att jag inte heller förstår varför jag säger dessa ord till dem. Ber dem skriva ned dem och ha dem nära sitt hjärta till allt är färdigt. Hur det blir färdigt och när vet inte jag. De kommer att veta även om de inte vet det just nu.

När vi öppnas kan vi öppna men när vi stänger blir gamla strategin värre en stund. Men det vi har öppnat ligger alltid där och väntar på nästa tillfälle. Det vi öppnat kan aldrig någon ta ifrån oss. Vi kan aldrig fixa oss själva eller en annan människa. Det gör skapelsen eller om du så vill livet. För att gå samman behöver man kunna ta avstånd för att komma nära. I den dansen öppnas strategier som behöver transformeras.  Att göra något till en gåva är att ändra sitt förhållningssätt så att allt ska komma samman på ett annat sätt. En dag kan vi så börjar svara på frågan: jag är…. Alltså vem är jag. Jag är……… då är jag öppen i hela mitt själs fält och lämnar till skapelsen att öppna för den jag är just nu. Då öppnar jag mig för resan hem och i det är dåtid, nutid och framtid i samma. Då är också tidigare liv med oss. Jag tillhör dem som kan se mina tidigare liv. De är essensen av vad jag redan lärt mig och vad jag behöver lära mig i detta liv. Det enda som är intressant är lärdomen här och nu, inte vad liven handlade om. Då öppnas den punkt, nollpunkten då allt förenas i all oändlighet också vad som väntar i skapelsen. Vi kan veta något om framtiden men vi kan få visioner (uppenbarelser) som vi håller om oss och om mänskligheten. Inte heller nuet kan vi veta något om. Det jag säger innebär att vi egentligen inte vet något.

Denna helg fick jag så en bekräftelse att jag inte är ensam på min väg. Många av de äldre berättade om sina uppenbarelser. När jag lyssnade på en beskrivning från Maorifolket blev jag djupt lycklig.

”Vi tänker inte så mycket i vårt folk vi känner. Vi känner andras ord. Vi hör dem inte. Vårt språk ligger på en annan frekvens än världens officiella språk. Vårt språk är ett kännande språk.” Maori Nya Zeeland

I det ögonblicket förstod jag varför jag dragits till ursprungsfolk i olika delar av världen. För dem har språket en annan betydelse. Jag älskar deras sätt att berätta och aldrig skriva ned sin visdom generation efter generation. Nu har jag ändå valt att skriva måste jag göra detta i långa texter så att man kan tappa orden och känna anden. Det jag skriver kommer ur upplevelser och berättelser jag sedan skriver om. Jag har berättat i små grupper och jag spelar ibland in det jag berättar för att komma ihåg vad som kommer. I de ögonblicken då jag sedan skriver ned det jag berättat tar också energin tag i mig därför kommer det ibland mer. Ja, vi människor fungerar så olika och ska så göra. Vi kan aldrig lägga vår egen karta på någon annan och inte heller ta emot andras kartor. Vi har vår egen som gång på gång omskapas i nya strukturer i skapelseprocessen för vem vi är och det är oändligt.

Egentligen vet jag inget mer än att jag har ögonblick och en del av dem är visioner. För många år sedan fick jag en uppenbarelse om en trumma och ur den skrev jag sagan om den ensamma trumman. Förra året fick jag denna heliga trumma i min hand (Ja, jag betalade för den). Jag har inte använt den många gånger då jag vet att den är för viktiga tillfällen. Jag har fått besked om när jag ska använda den och det öppnar för ett helande mellan liv och död. Jag har också en annan trumma som jag gjort själv av renskinn. Den trumman använder jag i mötet med andra och tillsammans med andra. Den trumma som du ser på bilden jag skulle beskriva att den kom ur skapelsen och med den kan jag bara vara långsam, i vördnad och i varsamhet. Till slut tar allt över och jag tappar tid, riktning och varför jag trummar. Den trumman har fått ett namn nu (inte av mig utan av den ljusgestalt som jag tidiga berättat om). När orden kom the dawn visste jag bara att det var sant. Konstigt nog på engelska, varför vet jag ej. Jag väljer att inte översätta detta utan kallar också trumman: kärlek mellan liv och död. Den trumman av maskulin härkomst mycket stabil och kraftfull har förenats med den feminina mjukhet och stillhet som den som spelar på den behöver kunna bära. Den håller energin på exakt den plats den ska hålla.

”Den gamla trumman

Det var en gång en trumma. Hon hade tillverkats av det finaste renskinn och hade de vackraste klanger man kunde höra. Hon var varm och kall. När hon var för varm blev det skinnet släpigt och när hon var för kall blev det stumt men när dessa båda kunde mötas på halva vägen i en förening, i en ton, kom skinnet i lugn och harmoni. Hon var också mjuk och hård, det var mjukare längst in i trummans mitt och blev hårdare ut mot kanterna. Hon visste att det var viktigt att gå från mitten och utåt och sen utåt och inåt igen och varje gång kom då en ny klang. Hon visste också att slagen på henne kunde både vara korta och långa och det fick skinnet att vibrera med olika intensitet som ringar som sprids i ett vattendrag. En kort rörelse ger små ringar och en lång rörelse ger stora ringa och kombinationen kan få ett helt hav att sjunga.

Men det allra viktigaste för trumman var att någon ville spela henne. Från början var det en gammal man som tillverkade henne. Han gjorde det med en sådan varsamhet och kärlek som sällan världen har skådat. Och var och en av alla de olika trummorna han gjorde fick sin lilla unika ton, utseende och klang. Denna lilla trumma hade fyra vita fläckar i sitt utseende, storlek och djup. Varje fläck tillförde skinnet dess styrka och förde ett helande ut i världen. En fläck som var ganska stor gav ljud som förde sägner och berättelser till en trygg plats i människors hjärtan, en annan lite mindre lyfte de nära till tiden puls och den tredje ganska oregelbunden och taggig gav vibrationen av kärlek och växt och slutligen den lilla, lilla fläcken som viskade i välden kom, kom du sköna.

Mannen visste precis vilken av alla hans renar och också vilken bit av renen som just blivit denna lilla trumma. Varje skinn hade en särskild uppgift och han var alltid lika nyfiken vem som valde eller blev vald. Just denna skinnbit förvandlad till en trumma och hamnade i en kvinnas famn. Skinnet av manlig härkomst till en kvinnlig barm. Det var en mycket gammal och vis gumma som med sitt sköte och sin barm trummande hon ett helande i välden.

Kvinnan dog och trumman glömdes bort. Den åkte runt från hus till hus och satt för det mesta på väggen som en vacker prydnad. Så en dag tycktes hon inte vacker längre utan stängdes långt ner i källaren i ett stort gult hus tillsammans med massor av bråte. Ingen vill ha henne längre, bortkastad för all framtid. Ja, så tänkte hon i alla fall. Ingen vill längre trumma mig. Hon somnande och sov och sov under många, många år. Men hon vakande alltid en kort stund när någon kastade ner något mer i källaren. Allt kastande ökade dag för dag, tills det nästan inte fanns plats längre. Det gjorde också trumman mer och mer vaken.

Nu var det som att hon kunde vara med sitt skinn på ett helt annat sätt. Plötsligt såg hon hur hennes eget skinn lyste i mörkret – En sådan skörhet och skönhet mitt älskade skinn. Då och då kom också en ljusstråle in genom en springa i väggen i detta mörka rum. Ljusstrålen påminde trumman om ljudvågornas fortplantning och den både skrämmande och hissnande upplevelsen.

Nu när jag inte sover längre sa hon till sig själv kan jag lika gärna se vad som finns här. Hon lärde sig snart att i sakta mak närma sig det som fanns i källaren sak för sak. Efter ett långt tag mötte hon tennsoldaten stel och hård och blev så rädd. Men han smalt i värmen vid oljepannan och konturerna blev mjukare. Sedan närmade hon sig en brödkavel som gjorde henne så glad, tänk nu har jag funnit min trumpinne, Wow, då kommer nog någon och slår på mig snart. Brödkaveln rullade i väg men plattade också till ett ruttet äpple som låg på golvet. Fukt tänkte trumman, ja jag har ju torkat här nere, torr som fnöske är jag och tänk om jag spricker. Hon drog sig sakta dit och lite fukt hamnade på hennes skinn och se då mjuknade också den stora fläcken på trumman. Fukten av det smutsiga äpplet spred sig över fläcken och tryggheten fick en annan färg och djup. Plötsligt kom de ljuvaste toner från i rummet. Någon hade slängt ner en speldosa i källaren. Den var gammal och vind. Uppdragsverket var avslitet men kastet hade fått den att spela. Nu väcktes minnen till liv igen hos trumman. Hon kunde åter höra den gamla gummans sång och tiden var plötsligt här igen och med den, smärtan av att vara glömd och gömd. Trumman blev så tagen att hon för en stund förlorade sig i alla smärta. Så totalt ouppmärksam som hon var, så märkte hon inte svärdet som stack hål i hennes skinn. Aj, Aj, AJ mitt i taggigheten och fulheten. Nu blir jag ännu fulare och ingen kommer att vilja ha mig. Men ack så hon bedrog sig.

En dag kom en liten flicka ner i källaren för att leta efter sin gamla docka som hennes mor slängt ner i källaren. Hon ser svärdet som trängt in i skinnets kant. Aj, aj säger hon det måste göra ont. Flickan drar ut svärdet och tar med sig trumman upp i huset. Hon gör som hon blivit lärd går till badrummet och hämtar ett plåster och sätter över det lilla hålet i trumman skinn. Så tar hon trumman i sin famn och börjar sjunga för henne. Vyssan lull, koka kittelen full det kommer tre vandringsmän på vägen. Den ena han är halt, den andra han är lytt och den tredje har inga kläder.

Dagen går och på kvällen får familjen besöka av en granne, en gammal tant utan barn och barnbarn. Grannen ser trumman och säger ”Tänk en sådan där trumma hade min farmor och hon använde den nästan varje dag”. Jag minns alla sånger och ramsor. Den lilla flickan blir så glad och ropar, lär mig, lär mig.

Från den dagen kommer den gamla gumman på besök och lär den lilla flickan trummans konst. Det går riktigt bra att trumma. Men vad flickan inte vet är att hålet har ändrat tonen. En dag när flickan har blivit en ung kvinnan säger gumman. Jag har en önskan innan jag dör och det är att du följer mig till trumtillverkarna i norr och lär dig trummans mystik och konst. Så gumman och ungmön ger sig i väg till mannen som tillverkar trummor.

Han ser på trumman och säger denne måste min farfars far gjort så vacker den är, se den är skadad. Jag vet, vi kan aldrig ta bort hålet men jag kan hjälpta dig att laga det underifrån om du vill. Och så blir det. Tre vackra små stygn.  De stannar där i många dagar och ungmön lär sig trummans konst.

Flickan växer upp, hon mognar och blir gammal och vis.  Trumman, gumman och trumtillverkaren är alltid med henne, de tre varandras förutsättningar. Hon lär sig varje fläcks styrka i skinnets helhet: tryggheten, tiden, kärlek och växt samt skönheten. Och, ja visst du minns, denna gång har också trumman ett lagat hål. Detta håls styrka blir hennes gåva till skinnets helhet.”

Vi kommer aldrig veta vem vi är till fullo. Men när vi börjar att till fullo älska oss precis i allt vi är i ett ögonblick: kärleksfulla, grymma, rädda, sorgsna, lyckliga glädjefulla, förvirrade, rotlösa, andliga, öppna, tacksamma osv. öppnas livet utan någon separation. Det är då vi kan öppna för: vi är….. Det först nu vi kan vara för andra som den healer vi också är. Den som tar emot sina gåvor, sina tillkortakommanden, sina mörka sidor, sitt ljus är healers. Inget kan exkluderas om vi ska kunna leva ett liv helt naket utan något försvar.

Var gång något blir färdigt öppnas ett nytt vi. Var gång något blir färdigt öppnas också ett nytt jag. Med varje jag och vi blir vi allt öppnare, mer tacksamma och alltmer jordad på denna jord. Vi lever med vår visdom och de som håller oss.

Visioner, uppenbarelser och syner tillhör min väg.

Det har tagit lång tid för mig att våga lita på min väg. Jag har på många sätt försökt att kämpa emot den trots att jag alltid gått på den. Den trumma jag nu har i min famn har jag bara vågat använda två gånger till fullo. Det arbete handlade verkligen om liv eller död. Det är som om trumman förstärker energin i större krafter.

När så en av The Thirteen Grandmothers berättade om sin vision om människans väg till ljuset denna helg blev allt tyst och totalt stilla inne i mig. Jag kunde höra hjärtslag hos alla dem som satt där på andra sidan jordklotet. Bilden var så tydlig och jag såg hur människan en efter en gick in genom den dörren som bara var en karm utan dörr. Alla har möjlighet att öppna vägen hem. Vi har alla det valet och vi kan inte ha synpunkter på dem som ännu inte vill. Det är då vi gör om vårt öde som bidar till hela mänsklighetens öde. Vi öppnar för en ny dimension där vi kan se att allt i den gamla dimensionen bara är illusioner. En del av oss väljer redan när vi föds att gå in genom den porten för att redan då göra om vårt öde i det liv som vi valde att inkarnera till för att börja resan hem igen. För andra kan det ta ett helt liv att göra om det ödet och för de flesta sker det i vuxen ålder, allt längre ned i åldrarna nu. En dag krackelerar den gamla dimensionen och löses då upp. I den nya finns andra värden och andra sätt att leva.

Ett efterföljande ögonblick denna helg som alltid kommer att stanna i mitt hjärta var när Grandmother Devi Tide bad en Sufi bön, The blue diamond bridge. Wow så kom det som en blixt från en klar himmel: det är det vi gör i denna grupp, Grandmother tog med oss inuti den heliga bron genom den bönen. Jag såg mig själv vandra inuti en bro, alltså inte på den. Färgerna var som regnbågen och jag blev färgerna för att till slut stanna i en av dem. Ja, kanske kan du lista ut vilken och jag stannar med den färgen i mitt hjärta nu. Allt skimrade. Bönen tog fullkomligt tag i oss alla i gruppen. Bönen kom att handla om att ge uttryck för världen i tre delar och fyra folkslags färger. Den kärlek och kraft som förmedlade till världen var enorm. Den öppnade hjärtan och uppmanade oss alla att ge vårt avtryck i världen.

Hur kom vi då hit i denna bro utan att på något sätt veta om The blue diamond bridge i denna grupp? En vision tog oss hit, olika för var och en av oss och mer eller mindre medvetet. För mig började det för två år sedan när jag för mitt inre såg ett tempel, lika stort som Wimbledon-arenan i London, med ett halmtak, samma tak som jag fick lära mig att bygga en gång. Templet är fyllt med shamaner som samlats där i massor och de gungas med i en vibration som inte kommer från människan. En efter en ser de på varandra och bugar. Den hyddan som templet utgör visar vägen till det kollektiva mänsklighetens steg som behöver tas.

Helt plötsligt reser sig en och börjar att gå och alla andra följer efter. Alla vet att detta är den största fotvandringen människan någonsin gått och kommer att gå. I en annan dimension bestämde sig alla för att börja att gå nu och kontakt i den dimension är ständigt där även om vi aldrig kommer att mötas. Det är en fotvandring, ingen folkvandring som vi gjort så många gånger förut på denna jord. Från den dagen kom jag att se dessa shamaner som ljuskäglor vandrande på horisonten. Då och då kom någon närmare och det blev ett möte i verkliga livet. Ett uppdrag kommer från min inre röst i hjärtat: du ska bjuda in till en ny programmering. Jag frågar när och hur längre. Får svaret två år med start efter sommaren. Jag kallade programmeringen den ursprungliga vägen och att vi skulle bygga en bro över mörka vatten. Vad det kom ifrån vet jag ej. När treenigheten öppnades steg hon in moder jord och hon bar det gyllene barnet. Jag såg att det var samma barn som jag mötte i en meditation med navelsträngen i himlen för tjugo år sedan. Jag trodde då det var mitt barn men nu visste jag bara att det var människans barn. Ja, alla människors barn med navelsträngen i himlen som moder jord bär. Tårarna rinner ned för min kund och jag ber, för livet, för allt levande, för jorden och för universum. Mitt hjärta är vidöppet.

Det är det vi gör och nu är vi tre, precis de tre som vi ska vara. Ännu återstår nästan ett år i denna programmering. Denna helg kom att handla om struktur, vilket vi naturligtvis inte var planerat. Djupt tacksam att få vara med. Nu när jag skriver detta öppnas nästa steg från orden: när strukturen väl är där behöver vi lösa upp den igen. Frön och vatten kan bidra i detta arbete. Då inser jag att det var det vi fick med oss från dessa vackra gamla shamaner, Grandmothers of Thireteen. Vad det betyder vet jag inte och jag aktar mig för att försöka förstå. Vi behöver vidga vårt mottagande inte begränsa det. Vi kan be men det som kommer är aldrig som vi tror. Öppna kära du, begränsa inte något. Då kommer det i en helt annan form än som du tänkt sig.

Jag blir alltmer övertygad om att vi alla människor kan ta emot det som bara ligger där och väntar på oss. Vi kan kalla det visioner om vi vill. När vi öppnat den kanalen tar vi emot ljuset både till människan och moder jord. Det kan bara ske när dessa tre är i balans; moder jord, människan och universum. Dessa tre är en del av varandras system och de har ett gemensamt system där de är i balans.

Vi människor har lurat oss själva genom att tro att vi är större än moder jord. Vi har byggt hierarkier istället för att lära oss av vår kropp och av naturen där allt samskapar. Nu håller vi på att lura oss i att universum är större än oss och än moder jord. Om vi ska kunna öppna för balans måste vi förstå att vi är en del av både moder jord och universum. Vi behöver också se att jorden är en del av människan och universum. Svårare att kanske se är att universum är en del av både moder jord och människan. Universum finns i oss och i moder jord. Det börjar vi lära oss när vi kan se att allt i sin minsta beståndsdel inne i oss och i allt som finns inne i moder jord har samma mönster. När vi öppnar för att allt är energi och att vi också kan möta livet genom att se det osynligas landskap öppnas en helt ny värld av sanningar.

Dessa syner är lika verkliga som de som vi kan se med ögat. För mig är de än mer verkliga. Varje dag skapas ett system som för mig landar som det verkliga i det som öppnas från det osynligas landskap. Det är det som jag kallar att leva ögonblick utan en mening. Jag försöker aldrig förstå eller förklara vad som sker. Jag överlämnar mig bara även om jag är rädd.

Vad är då talet tre (vi är tre) och tretton (de äldre är tretton)? Vad förenar dessa tal? Det var en fråga som jag fick och som inte har något svar. Men genom att jag fick frågan så blev jag pushad att öppna. Jag läser på nätet om dessa tal, men bara på tre platser som lockar min uppmärksamhet.

”Grandmother in the four direktions” öppnar för fyra färger efter fyra folkslag vita, svart, gula och röda. De adopterade en symbol från Babaylan Mandala. En filippinsk symbol med meddelanden från förfäder. Den är som livets träd och livets blomma en idag mycket populär symbol för universum.”

Det gör mig mycket glad. Jag stannar med den och tar den in i mitt hjärta. Något får mig att söka efter symboler. Det är som om symbolerna söker så min uppmärksamhet och jag blir mycket ledsen när jag läser. Så många symboler av urgammalt slag som vita har lagt beslag på i sitt maktutövande och som inte ens går att använda i detta land. Symboler av liv, sol, godhet. Det keltiska korset, svastika, hakkorset har funnits i vårt land från nordisk mytologi men är idag svartlistade då de använts i högerextremism och vit makt. Delphic epsilon från grekisk mytologi är också en symbol som används inom vit makt.

Skammen kommer som en vit dimma in i mitt hus. Den kollektiva skammen som tar tag i min kropp. Jag gråter och kan inte stoppa den enorma sorg som kommer. Den är fri och inte längre kopplad till någon händelse. Jag stannar med den och när jag bevittnar den öppnas alla mina organ. Jag är alldeles stilla och känner deras olika vibrationer och då kommer rösten: ja, gråt du kära bara, bara gråt. Jag gråter och känner så hur någon smeker mig på kinden som en mor som i kärlek smeker sitt barn. Så kommer rösten igen gråt du tills du gråtit färdigt. Allt börjar att flöda i min kropp som mjuk rinnande vatten sökande efter ett större vattendrag. Då ser jag alla gamla kvinnor av alla folkslag som också gråter. Vi gråter tillsammans. Vilken befrielse det är. Jag hämtar min trumma och öppnar mitt hjärta för det som vill komma och då alldeles framför mina ögon när jag tittar upp på mitt altare ligger en annan symbol. Jag har haft den liggande i mitt terapirum i alla år och när terapitiden var till enda fick den plats på mitt altare. Symbolen Ankh från egyptisk mytologi är för mystisk magi precis som de andra symbolerna ovan, men den är ren och hel. Hela min kropp fylls av liv. Nära altaret ligger en skål som jag fick av den första grupp som jag hade efter den initieringen jag hade för fem år sedan. Den skålen har alltid föreställt en moderkaka för mig och nu ser jag också att den är livets blomma/träd. Jag söker på nätet och läser senare om denna symbol följande:

Livets blomma med många namn the Spherical Octahedron, Vesica Piscis, Tripod of Life, and Tree of Life (Kabbalah) är det heliga mönstret av livets blomma, den primära geometriska generatorn av allt liv. Symbolen för livets blomma beaktas som helig genom många traditioner runt om i världen. Inuti denna symbol finner vi universums alla konstruktioner. Livets blomma har hittats på flera platser runt om i världen som Egypten, Turkiet, Grekland, Irland, England, Israel, Sinai berg, Indien, Spanien och många tempel i Japan och Kina mm. Detta trots att alla dessa kulturer enligt arkeologer inte haft någon direkt kontakt.”Livets Blomma” kan hittas i alla större religioner i världen. Den innehåller skapelsens mönster som den dök upp ur det “Stora tomrummet”. Allt är skapat enligt Skaparens tankar. Efter skapandet av livets frö fortsatte samma virvelrörelse, vilket skapade strukturen känd som livets ägg. Denna struktur utgör grunden för musik, medan avstånden mellan sfärer är identiska med avstånden mellan toner och halvtoner i musik. Den är också identisk med cellstrukturen för den tredje embryonala divisionen (den första cellen delar sig i två celler och den fjärde i åtta). Templet i Abydos i Egypten innehåller det äldsta exemplet hittills.

Under denna process öppnas mitt hjärta än mer och jag inser att allt är redan där. Vi är alla på väg hem nu i vår egen takt. Alla ska med, ingen och inget kan vi exkludera. Det som vi exkluderar kommer i så fall styra oss. En sådan enkel lag och ändå så svårt att följa. Vår viktigaste gåva nu är att börja att ta emot allt det som redan finns och bara väntar på oss. Denna helg med de äldre på alla plan och i alla dimensioner samlades vi för att se solförmörkelsens födelse. När så vi satt där i en tidlös tid såg vi både cellstrukturen till detta lilla embryo och samtidigt den ring som bildas när barnet ska komma ut i själva födelsen. Denna helg med de äldre på alla plan och i alla dimensioner samlades vi för att se solförmörkelsens födelse. När så vi satt där i en tidlös tid såg vi både cellstrukturen till detta lilla embryo och samtidigt den ring som bildas när barnet ska komma ut i själva födelsen. Det var som att sitta och se en befruktning. Den kändes i kroppen precis som när vi bara vet att vi är gravida. Jag minns mina graviditeter och hur allt ändrades i kroppen. Så ändrades allt och bilden blev som födelsens ringöppning. Öppningen som blev allt större och känslan när utdrivningsfasen började. Jag kunde känna den i min kropp precis som det var när jag födde mina barn. Det var också som att vara med min dotter och mina svärdöttrars födelse av mina barnbarn. Där har jag alltid varit inkluderad och en viktig resurs. Jag har andats med dem. Känt min kropp och öppnat den i en födelse. Tagit emot universum och moder jords välsignelse särskilt när det har varit svårt. Då har trumman varit en viktig del. När allt öppnats och barnet kommit ur kan vi alla pusta ut och välsigna barnet tillsammans med livet, moder jord och universum. Alla gångerna har alla mödrar som kollektiv varit med i denna process. Födelsen är en livsavgörande öppning mellan liv och död precis som befruktningen och döden. Också döden är en välsignelse där alla är med i denna övergång. Att leva livet nära dessa övergångar av liv och död är det vackraste vi människor kan vara med om. Vi äldre kvinnor vet att dessa övergångar är det vi ska komma att behöva ära igen på denna jord.

När detta kommer till mig igen så förstår jag varför jag hamnade i mötet med alla dessa symboler. Vi möter livet alla nu och det finns bara den vägen för människan. Livet finns i all oändlighet bortom allt vad form är. En form öppnas och så löses den upp igen precis som när ett embryo skapas. Den andras i takt med livets krystningar precis som när ett barn föds. Barnet och modern behöver samskapa med livet och tillsammans öppna för det som ska ske. Så är det ock med människan nu hons ska samskapa med moder jord och livet (universum) för att öppna för det som ska ske. I det är vi alla barn som behöver lära oss att överlämna oss. i det kan vi alla öppna för att göra om vårt öde i detta liv ut ur det liv som är där bortom form. I den är människan odödlig och går bara vidare när hon lösts upp till en ny form. Jag säger det nu igen: denna process kan ta plats i detta liv om och om igen när vi dör och återföds. Visst är det vackert att se att människan inte behöver lämna detta jordeliv för att födas på nytt. Hon kan dö många gånger i detta liv. Det kallas transformation. I det är vi sedan tillgängliga i livets övergångar som inte alls är smärtsamma. De bara är och ofta mycket små som ger stora effekter. Det är lätt, öppet och ljust när vi är villiga att låta oss tas med och acceptera att ta emot vad som än kommer.

Hur utvecklas gåvan att ta emot?

Det skulle både kunna beskrivas i termer av att ta emot det som vill komma genom oss men också det som vi tar emot från andra människor. Det kan vara en stor lärdom att öppna för att lära sig den avgörande skillnaden att ta emot från universum och moder jord i förhållande till att ta emot från människor. Det första går bara igenom oss och det kan bara ske när vi är hela, i enhet utan blockeringar. Att ta emot från människor kräver en sortering om det är till oss eller om det är något som vi ska bära för dem/de. Det första behöver vi lära oss att ta emot i kärlek då det kommer från kärlek. Det stannar hos oss. Det senare kan också komma att stanna hos oss tills vi lär oss att hålla detta utan att ta in det i vår kropp för att så lämna tillbaka det.

Det svåraste för människan är nog att lära sig att inte bära för andra. Varför då? Det sitter djupt och har i de flesta fall med vår barndom att göra. Därför har det också skett omedvetet i kärlek till dem vi bär för. Det var ett sätt att rädda dem från det som de inte ville bära. Så gick jag och bar i många år samtidigt som jag hade uppenbarelser och möten i en osynlig värld. Den vision/uppenbarelse som jag hade när jag var sju år skulle komma att hålla mig i över femtio innan den sista pusselbiten föll på plats. Det kunde jag dock inte tala med andra om men allt detta fanns där och höll mig när inget annat höll mig. När jag som vuxen hade mitt ”uppvaknande” kunde jag börja att öppna alla ljuvliga möten igen. Men jag skulle också behöva ta mig igenom de smärtsamma mönster jag skapat för att separera mig från mig själv och mitt ursprung. Den resan pågår än och gör så säkert tills den dag jag drar mitt sista andetag eftersom jag har öppnat för att leva många liv i detta liv. Det innebär att du ger space och medvetenhet till det som är där, vad det än är. Så en dag har själva medvetandet tagit över och då har du inte problem med något som händer. Det som händer är bara små krusningar på vattnet i den sjö symboliseras av din själ. Det vackra är att dessa små krusningar också kan öppna för att nya versioner av den själ tar plats. Men det är själen som är i fokus inte händelserna. Händelserna kan bara öppna för de känslor och sensationer som finns där sedan mycket lång tid, inte bara i detta jordeliv så att de kan transformeras. Kopplar vi inte dessa känslor och sensationer till någon händelse kan vi få vara med om att känna hur de så småningom löses upp och öppnar för mer liv. Flödande energi öppnas och sprider sig i kroppen. Blockeringar löses upp i hela kroppen och öppnar för än mer liv. När medvetandet har tagit över och vi har startat vår resa att överlämna oss till detta öppnas också mer liv utan någon form av transformation. Vi lär oss att ta emot och då blir vi också använda som en kanal i det som vill komma genom oss. Allt är redan där att hämta hem när vi är på väg hem till den vi är i vårt ursprung. I det expanderar medvetandet alltmer och vår personlighet tonas ned. En dag så lever vi utan att identifiera oss med något. Vi bara är. “Jag är”… öppnar alltmer och tar oss till alltmer av “vi är”. Då flödar allt fritt.

Ibland har jag genom åren försökt att jag fly till det osynligas värld och ibland har jag fastnat i alla trauman och strategier. Däremellan kunde jag börja leva och inkludera mer och mer från båda dessa världar. Det gjorde att mellanrummet expanderade och så till slut blev allt förenat i båda världar. Mörker och ljus förenades i totalitet med allt. Livet och döden förenades i totalitet med allt. För att kunna på allvar börja denna resa var jag först tvungen att öppna för att trauma också är en gåva. Nu står jag här och ännu en gång och vet ej vad som ska öppna sig mer än att jag nu lever ett liv utan att skapa en identitet att identifiera mig med eller gömma mig bakom. Jag skapar alltså inte längre något som kan separera mig från mig själv. Jag lever bara ögonblick och däremellan vilar jag. Det kan vara helt underbara ögonblick och fullkomligt förgörande. Jag växer ur båda alla när jag inte gör dem personliga. Allt som sker nu är bortom det personliga, inget är personligt där människan är nu i sin möjliga utveckling. Allt bara är i närvarons oändlighet. Jag överlämnar mig och spricker upp. Hur, varför och till vad kan jag inte förklara på något sätt. Det enda jag vet är att denna resa aldrig kommer att ta slut.

Samtidigt vet jag att inget tar slut när jag dör från denna kropp. Jag kommer bara till en annan plats. Den nära-döden-upplevelse som jag hade för många år sedan fick mig att se att det finns andra verkligheter. Det visste jag ju redan. Ja, det vet alla. De nya dimensionerna är redan här. De är bara att upptäcka. De har inte någon fysisk form utan är ett medvetande som kan expandera och som livet bär. Du kan öppna för det från förundran när du inte tolkar det som sker. Mina mötet med själar utan kropp har också lärt mig detta på samma sätt som när jag har kontakt med de som är döda. Särskilt min farmor och då och då min egen far. Allt detta gör att jag inte försöker hålla kvar det som är färdigt för att hindra att något nytt ska kunna öppnas. Detta kallas förändring! Jag kallar det att leva flera liv i detta liv. I varje ny början är allt nytt. Ja, allt!! Det påminner jag mig ständigt om för att inte fastna och samtidigt kommer jag inte veta hur det är när allt är nytt. Försöker jag göra detta blir det att försöka kontrollera livet, ett liv som kan förändras i en sekunds ögonblick.

Jag följer också min guidning. I den tvekar jag ej även om jag då och då får motstånd som jag behöver ta mig igenom innan jag kan överlämna mig. Jag vet aldrig vad jag överlämnar mig till. Det kommer i omgångar som nu sist när jag blev guidad till Skåne först till en helig plats av dess gatekeeper. Där fick jag energi att möta två platser för ett helande i mötet med moder jord, universum och människan. Där var det också gatekeepers som vägledde mig. Om jag hade vetat vad som skulle ske där hade jag nog aldrig gått dit. Det energiarbetet var också för mig, en nära vän i mitt liv och en av mina familjemedlemmar. Det arbetet öppnade också för nästa steg på den bro över mörka vatten som vi bygger i den fysiska och metafysiska grupp som verkar med andra grupper på denna jord. Efter denna resa blev det tydligt att vi alla bygger treenighetens rum.

Jag har bett i stort sett i hela mitt liv Men jag har aldrig bett om önskningar. Jag har bett böner som kommer till mig och dem har jag bett under en tid tills en ny bön kommit till mig. Jag har aldrig förstått mina böner mer än att jag förstår att jag ska be dem. Idag ser jag att de ofta har varit en början på det som ska visa sig. För min del börjar jag nu till slut att lyssna på alla visioner, inre synes och uppenbarelser som jag får utan att på något sätt försöka förklara den. Jag hade dem som barn och jag har dem nu. Det kommer alltid en tid då de får sin mening, men det är inget jag söker efter. Jag minns också att när jag var barn så bad jag på detta sätt. Något kom i min väg som t.ex. katter som slog och då bad jag för dem. Jag önskade alltså inte att de skulle sluta slåss, leva lyckliga osv. Jag bad bara för dem. Jag minns också att jag aldrig trodde på sagorna som slutade så levde de lyckliga i alla sina dagar. Jag gjorde alltid om sagorna till ett annat slut. Du har kanske redan sätt i sagan om trumman att jag har gjort om Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tre vandringsmän på vägen. Den ena han är halt, den andra han är lytt och den tredje han har inga kläder. Idag ser jag att det handlat om de tre i ordningen skadad, ofärdig och naken. Det är min resa. (Hur då sången? Ja, på detta sätt sjöng min mamma: Byssan lull, koka kittelen full. Där kommer tre vandringsmän på vägen. Den ene, ack så halt, Den andre, o så blind, Den tredje säger alls ingenting. ja en annan beskrivning skadad, blind och stum. Den beskrivningen är inte jag men kanske du och kanske också jag i ett annat liv. Ja, vad vet jag. Det jag vet är att barnbarnen lyssnar också på min version nu utan att protestera. Varför vet jag inte.

Den bön jag ber just nu vill jag dela i detta nu. ” Älskade människan jag ser dig för mitt inre och jag vet att du ser mig för ditt inre. Jag ber för oss och jag ber för det som ska ske. Amen.

Mitt älskade lilla barn som jag håller så kärt har alltid gått sin väg även om hon aldrig berättade om den. Nu gör jag det och inget kan stoppa mig. Att bära andras mörker gör jag allt mindre, men det händer att jag inte kan stoppa det när någon person verkligen vill bli av med detta mörker. I mitt samskapande med moder jord har hon lärt mig att be henne ta hand om det jag bär som inte är mitt. Då har jag sett att ibland lämnar hon tillbaka det till den som jag burit för och ibland tar hon hand om det. Det är så vackert att se.

Av ”The Thirteen Indigenous Grandmothers ” har jag också lärt mig om den heliga elden som bär. Jag har fortfarande kvar askan från elden med dem och jag sprider den till andra som jag får besked av moder jord att jag ska sprida till. Det är mitt sätt att bidra till att öppna den heliga porten som de gamla kvinnor bär. Men detta kan aldrig missbrukas och är verkligen heligt. För ett och ett halvt år sedan kom en mörk energi i min väg. Den var så stor att jag inte visste hur jag skulle kunna stanna utan att den skulle ta tag i mig. Någonstans i mig visste jag var den kom ifrån men jag vågade inte sätt ord på det. Jag tog kontakt med en av The Thirteen Grandmother och samtidigt med en klok gammal gumma hos samerna i mitt land. I det var jag hållen, inte så att vi möttes med de var med mig tills allt transformerades. Vi tre stod stadigt med vår energi, jag i min kloka gamla gumma och de två i sin. I allt detta var vi hållna av moder jord.  Ingen sa något och nu denna helg var det möjligt att buga för denna Grandmother. Allt är nu rent. När den polletten trillade ned grät jag i vördnad till livet. Jag är så tacksam att jag och många med mig vågar följa det som är. För ett halvår sedan fick jag möjlighet att också buga för den samiska kvinna som också höll.

Vårt kollektiva medvetande ökar alltmer

Vi människor har alla möjligheter nu när vi överlämnar oss till det som är. Kan vi lita på att skapelsen öppnas nya ”ÄR” bortom vår kontroll då blir ”VIET” allt större in i det nya. Inget vi kan prestera fram. De kommer när vi överlämnar oss till det som väntar. I det behöver vi sluta att separera oss från oss själva innan vi kan bli ett. Vi behöver inte ens möta andra för att bli vi med dem. När vi inser att människan bara är energi så öppnar vi också för så många fler sätt att mötas. Att bli ett innebär inte att lämna sig själv, nej snarare tvärt om. Att bli tydligare med alla förändringar av JAG ÄR öppnar för andra verkligheter. Då blir vi också ett med det som är. Har vi förmågan att se energi kan vi också se det som i ett vi öppnas metafysiskt. Jag har nu varit med om det så många gånger att jag inte längre kan förneka när energi samlas från det kollektiva medvetandet som öppnar för att vi ska ta oss igenom. Det största jag har varit med om var när mödrar och barn som dött i barnsäng var med och puffade ett barn till livet har och nu. Den energin gjorde om denna födelse och detta barns öde. Kan vi tro på detta? För mig är det ingen tro. Jag var med i den upplevelsen och kan inte på något sätt förneka den. Tänk vilken tid livet kan ta att komma till dessa insikter som vi alla i grunden vet. Detta är basal anknytningsteori som alla behöver ta sig igenom för att kunna anknyta till det okända. Den resan börjar redan från befruktningsögonblicket/inkarnationen.

Jag lärde mig som terapeut och senare healer att se mörkret, hålla det för klienten och vara redo när de var redo att inkludera detta i sitt liv. Så var det också med ljuset. Jag skulle aldrig berätta om vad jag såg. När det gäller nära och kära har det varit svårare, särskilt mina föräldrar. Men idag är det så vackert att se att det sker allt sällan att jag bär för andra. Min älskade mor har verkligen varit en träning i livet. Ja, både för henne och mig. Jag har också lärt mig detta i vänskapsrelationer. I några fall har det inneburit att relationen brutits. Sorgen är stor för detta men jag ser också att jag attraherat människor som inte kan bära sitt mörker. Men flera av dem har jag kommit till djupa och rena relationer tillsammans med.

Skiftena har varit smärtsamma och djupt helande för alla inblandande. Djupt tacksam att både ha förmågan att öppna upp uppåt och nedåt när det sker. Inget jag kan planera eller eftersträva. Det bara sker, precis som den dag jag mötte denna vackra insikt från småfolket. Det blev inledningen till min bok som jag satte punkt i våren 2022. Vet inte om boken någonsin kommer att bli publicerad. Där och då var jag för rädd att gå ut offentligt med vem jag är. Men nu gjorde jag det till slut när jag talade om hur ledsen jag är. Det var den sista pusselbiten från min historia att våga säga sanningen offentligt. Nu när till slut modet är där och jag inte längre skyddar någon var det möjligt. När vi öppnar för nya liv kommer också det vi trodde på i gamla liv förändras. Jag trodde ännu långt därinne att jag skulle bli dödad om jag sade sanningen. Det blev jag symboliskt en gång till och fick möta en rädsla som jag verkligen inte trodde att jag hade. Den var urgammal och kom från många jordeliv. Nu tog jag den till botten utan att dö utan istället öppnade jag för mer liv. När jag nu läser inledningen av min bok så är det precis detta som står där.

”Det var en gång ett litet folk, ett folk från ingen-mans-land. Ja, just det ingen-mans-land. De är osynliga för de flesta människor. De lever i naturen nära jorden och är här för att vi ska lära av dem. En gång på denna planet fick jag förmånen att bli hållen av detta folk. Det var en plats där jag var hållen som barn. Jag ser dem än idag detta folk av ingen-mans-land. En del kallar dem småfolket, jag kallar dem folket från ingen-mans-land. Jag är djupt tacksam att de när jag var barn fanns där, så att jag fick vara alldeles stilla och bara se på dem utan några krav. De höll mig i livet för en stund tills jag glömde dem. Ett halvt liv senare skulle de åter vakna i mig och därute. I deras land finns ingen ondska, men väl kärlek i massor. De skrattar och dansar och är helt galna.

Kanske har du också mött detta folk och möter dem än. Om så är fallet stanna med dem och lär av dem. De kan lära oss människor om hur det är att vara människa igen. Och hör och häpna de dyker bara upp när du minst anar. För min del räddade detta folk mitt liv och jag ärar dem för att de lärde också mig om mitt eget folk: människan. Där och då trodde jag att jag tillhörde dem, men de visste att min väg var att utvecklas som människa.

Hos folket i ingen-mans-land har alla ett värde oavsett om de är goda eller grymma. För att göra det enkelt för varandra har de just delat upp sig i grymma och goda. Nu kan det tyckas att de goda skulle möta de grymma, men ack så är det ej. De goda får möta de goda och tillsammans lära sig att bli grymma och de grymma får möta de grymma för att tillsammans lära sig att bli goda. De kämpar och sliter och då och då faller de bara ned pladask i ett helt underbart skratt. De goda tävlar om vem som kan vara grymmast och de grymma tävlar om vem som kan vara godast. Så till slut ger de upp detta lilla folk i ingen-mans-land. I stället börjar de att ge varandra en bit av det som de äger. De grymma vill först inte ha det för det skulle betyda att någon vill dem väl, så grymma de ändå är. De goda vill inte heller ha det för det skulle betyda att andra ger dem det som de själva ska ut i världen och erövra. Så kom det sig en dag att alla samlas för att ha rådslag. De sitter i ring och tittar på varandra och så är det en som till slut säger till sin granne: ”Är du ingen min vän, ja ingen”? Grannen tittar upp ser fundersam ut och så öppnas det vackraste leende som någonsin skådats i denna värld och orden som följer kan inget hjärta motstå:

– När vi är i ett land som ingen kan se finns inget att äga och inget att försvara, varken för människan eller för oss. För dem finns vi inte och för oss så är detta land både deras, vårt och alla andras. Det är alltså ingens! När en människa kan se oss kan vi öppna alla dörrar vi har för att den varelsen ska känna sig värdig sitt liv. Det livet äger ingen, inte ens hon själv. Vi behöver då bara visa alla tusen olika sidor och förmågor vi har, allt för att hon ska börja lita på allt som vill komma genom henne.  När en förmåga öppnas av en av oss är den förmågan inte längre i ingen-man-land. Den flyger i väg som den vackraste fågel, helt fri, Då och då kommer den tillbaka till oss och alla andra. Den har fått form i alla synliga och osynliga varelser på denna jord. Det är folket i sig som är vår enda ägodel, som vi har att vårda min vän. Förvinner det folket så dör vi alla. Det är människans svåra lärdom att lära sig att inte äga. Ja, hon som i hela sitt liv strävat efter att just äga. Jag talar inte om saker för det är en liten del i det som sker. För människan har bestämt sig en gång, att hon ska äga andra människor och alla andra varelser på denna jord. Hon är inte ond människan, bara vilsen. Men hon vet långt där inne att människan som ett folk är den enda ägodel som hon kan göra hel. En lång resa, då hon först behöver förstå att hon inte ens äger sig själv.  

Allt detta jag fått lära av dem folket från ingen-mans-land finns med mig var dag. Nästan ett helt liv har det tagit mig att växa till den människa som jag är född till. Idag är jag djupt stolt över att vara människa. Var dag lär jag mig alltmer. För mig känns det som att mitt fält är oändligt att utforska. Jag tog till slut steget fullt ut och vågade öppna dörren till ljuset, det magiska ljuset som den andliga varelse jag också är. Nu har jag många år kvar i detta liv och ser med tillförsikt fram emot denna tid. Jag fortsätter att välja att se bortom det som sker för att öppna mitt hjärta för alla människor. Vi är ett folk och kommer så alltid att vara. Det är berörande när tiden stannar och en ny dörr öppnas till en ny dimension, allt blir så tydligt. Det är så lite vi vet och förstår vi människor. Jag kan inte göra någonting mer än att överlämna mig till det som vill visa sig.

Jag vet att min resa till Skåne i början av oktober både var ett helande för ett jag är … och för ett vi är…vad det är och vad det betyder funderar jag inte på. Jag släpper bara. Jag vet att helgen med den grupp som bygger en bro över mörka vatten var ett helande treenigheten. Inte i något av dessa båda kan jag ställa mig frågan: Hur, varför och för vad då det inte går att förklara eller förstå. Det skedde bara det som skulle ske. En bild i mitt inre visar mig nu ett snölandskap där himlen blir diamant blå. När jag tar min trumma som jag fick i min hand hamnar jag där. Mer vet jag ej men det känns som en uppenbarelse från en annan dimension. Inget jag tvekar om när kallelsen är där. Jag följer nu de steg som vill visa sig och den inre röst som guidar mig. Vad det innebär eller kommer att öppna för har jag ingen aning. Jag vet inte ännu vad det arbetet är bara att det ska komma och kommer det inte ha det säkert kommit utan att jag vet det. Jag har aldrig kontroll och det är aldrig som jag tror. Min känsla är bara att jag kommer att bli använd, den känslan är nu där som så många gånger förr. För vem, vilka eller hur funderar jag inte heller på.

Min plats just nu i mig är bara i tacksamhet. Jag blir alldeles fylld av livet som expandera alltmer. Min känsla nu är att jag till slut kasat loss och det öppnar en enorm frihet på alla plan. Vad kan jag mer begära i livet, ingenting. Om jag öppnar för medvetandet utan någon begränsning så öppnar jag hela mitt själs fält. Då står jag i total öppenhet i det som vill öppna sig i skapelsen. Det är medvetandet som styr mig, inte tvärt om.

Det behövs hela tiden skiften för att något ska ändra sig. Inget kan vara som det alltid varit. I ett skifte finns möjligheten. Annars kan inte ett nytt jag skapas. Det kan vi inte prestera fram under kontrollerade former. Så det också med det kollektiva medvetandet. Harmoni behöver brytas om och om igen. Ett nytt vi kan inte skapas förrän man släpper taget. Vi behöver alltid släppa taget innan något nytt kan hända. Allting tar slut och kan öppna för nytt. Den energi som öppnar för förändring går det inte stå emot. Den kommer inte ge sig.  Jag står vid sidan av mina barn och ser också hur de bit för bit tar sig igenom sina trauman. Livet servar dem med nya möjligheter. De är så vackert att se hur de omskapar sin treenighet gång på gång. Jag bugar och ler. 

Att vara fri är ett ge sin själ fri

Vi måste kunna vara fria för att kunna bli ett och samma folk. Det är den resan människan påbörjat nu. Hon ger sin själ fri. Det öppnar andra dimensioner och vårt medvetande kommer då att föra oss dit vi ska. Då kommer vi inte hålla kvar andra utan de är fria. När vi är ett har vi både närhet och distans i samma ögonblick. Det behöver vara tillräckligt mycket space för att själens fält ska kunna öppna för ett “unity”. I det är vi mycket olika vi människor, vi har olika fält. Den energi som viet då håller är så starkt så det går inte att hålla emot. Det viet öppnar för det kollektiva medvetandets expansion i oss. Det är också det “viet” som bryter band till andra som är för tajta mellan människor då det då inte går att skapa “unity”. Det är först då vi kan öppna för att allt är samma: moder jord, människan och universum i denna treenighet. Vi har samma struktur och ändå är vi totalt olika inte i vårt ursprung utan i vårt ego som skapat strategier för att överleva. När vi tar oss igenom dem är de också en gåva till det kollektiva medvetandet. Eftersom vårt ursprung är samma så är också vårt sår detsamma. Allt kommer i grund och botten från samma källa och därför har sökandet och de frågor som vi har samma svar: ett expanderat medvetande bortom egot. Källan eller om du så vill det kollektiva medvetandet finns redan där i sin renaste form. När vi gör ett brott för en annan människa i det som vi ser ska brytas innan den personen är där kommer detta komma före det som ska ske i ett ögonblick. Det är därför energiarbeten är en möjlighet. I det är det aldrig en annan människa även om hon är medial som gör något. Det är energin. En människa har alltid sina begränsningar även om hon har gåvor som är multidimensionella.

Det svåraste för mig är när någon gör allt för att jag ska tala om vad jag ser. Ibland kan jag inte stoppa mig och det är början till separation inte bara från mig utan också mellan mig och till den jag säger vad jag ser. Det har varit människor som har en manipulativ ådra som får mig att säga och göra det jag inte vill. Numera attraherar jag inte manipulativa människor. Varför inte frågar du kanske? För jag ser dem är det enklaste svaret. Men ett mer fylligt svar är att jag inte längre försöker få andra att se mig för att existera. Det mönstret fick mig att ge bort min själ. Det är alltså jag som har ett ansvar att jag låter mig bli manipulerad. Det har varit så svårt att se varför jag inte kan stoppa detta. Många gånger har jag sagt till dessa människor jag förstår inte vad vi hamnar i men jag säger det jag verkligen inte vill säga för att hjälpa dig. Idag vet jag att det är människor som inte tror på sin egen intuitiva och helande förmåga, Några har lagt sitt liv i mina händer för att försöka få mig att hela dem. Omedvetet har jag då tagit detta och sedan när jag ser det försökt att ge tillbaka det. Jag har fått andras smärta, sorg, vrede i mitt knä. De har inte velat ta tillbaka det och då har jag suttit med det. Jag lärde mig så som vuxen att ända sättet för andra att ta emot det igen var att hela det i mig och sedan lämnar tillbaka det. Det var en tuff väg men jag satt åtminstone inte kvar med andras mörker. Allt detta har skett så omedvetet tills det blev medvetet och jag kunde stoppa mitt beteende. Idag vet jag att människor behöver hela sig själva och det första steget är att börja att lita på sig själva. Om jag får något i min famn och inte lyckas att stoppa detta ber jag moder jord om stöd numera. Det händer att jag får stöd men också att jag själv behöver göra något. Nu stannar det inte alltid med detta. Det händer allt oftare att människor långt senare kommer tillbaka och ber om ursäkt för att jag fick hela det som de inte klarade av att hela. Särskilt en person har jag än mer i mitt hjärta: om du inte hade helat min relation i dig med min mamma och lämnat tillbaka den hade jag aldrig kunnat följa henne in i döden. Jag grät när hon sade detta och jag är henne evigt tacksam.

Jag är en healer! Nej jag vill inte säga så men jag kan säga att var jag än är skapas healing. Jag gör ingenting! Ibland förstår jag och ibland inte. Ibland blir jag fylld och ibland tom efter sådana öppningar. Separation betyder så mycket. I denna blogga har jag skrivit om vikten att se vad som vi gör för att separera oss från vårt ursprung. När vi helar detta kommer vi istället separera oss från det mönstret. Bättre att säga är att det mönstret löses upp. Då separerar vi oss från den händelse och situation som återigen öppnade detta mönster. Mönstret var redan där och har kanske varit med oss i tusentals år när det löses upp. Så händelsen i sig är ganska oviktig. Vi separerar oss också från andra människor och oss själva i flykt, i kamp (fight) och genom att förbereda oss för att dö (freeze). Att följa andra och få andra att följa oss är också att separera oss från andra och oss själva. Då förlorar vi alla kontakt med oss själva. Separation är en del av livet för att öppna något nytt frågan är bara vad vi separerar oss från för att bli hela. Följer vi den vi är i vårt ursprung och låter det som är tidlöst och fritt komma i förgrunden har vi inte problem med något som sker. Det är bara en ny möjlighet. Då öppnas en ny helhet i vilket vi kan komma till enhet. Så kommer en tid som öppnar en ny helhet. I det expanderar helheten alltmer och vi kan se större och större helheter. Det arbetet blir aldrig färdigt.

Människan har att lämna egots triangel för att öppna medvetandets triangel. Det är hjälparen som ofta öppnar egots triangel som också är är syndabockstriangeln med offer, förövare och hjälpare. När vi öppnar för medvetandet triangel skapas “unity” mellan människan, universum och moder jord. När vi förlorar oss öppnas alltid möjligheten att hämta hem sin plats på jorden än mer och på ett annat sätt. Platsen är alltid samma det är vi som ändra våra förhållningssätt. Då ramlar vi inte ned i mörka vatten som också öppnas i denna tid. Då är vi förundrade precis som ett barn i allt som sker. Barnet är alltid vägen till ursprunget. Därför kallar jag henne, det gyllene barnet. Det är genom henne vi kan öppna våra gåvor. Vi är alla det gudomligas och moder jords barn.

Att erkänna andra är att erkänna sig själv. Vi tillhör alla universum och moder jord. Vi behöver respektera all mänsklighet. Vi öppnar för kärlek till alla. Om det finns ondska så fördömer vi den men inte människan. Människan behöver själv hitta vad det handlar om. Alltså vi attackerar det onda men inte själva människan. Det finns alltid något gammalt hos en människa sedan många tidigare liv av både av gott och ont. Det är det som behöver transformeras inte själva människan. Hon är….. Vi kan förstå det när vi ser historien, förfäder och förmödrar och tidigare liv. Därifrån kommer allt som sker nu. Vi tar hand om orsakerna som skapar det som binder alla människor nu.

Håll inte kvar det gamla. Den meningen öppnar och får oss att öppna för nya liv, alla gamla liv tar slut. Det betyder också att inte ge liv till det som är dött. Utan att ge liv till det som är där vill komma igenom. Sanningen kliver alltid fram ur mörka vatten. Allt vi har gjort kan vi inte dölja längre. Skorpan krackelerar nu. I Sverige får vi se exempel av när den hycklade dimensionen krackelerar. Den dimensionen har gömt vårt mörker och där har vi försökt att utåt visa oss neutrala, generösa och gudalika. Vi har också trott att vi var bäst och visste bäst allt när vi byggde välfärd. Nu öppnas allt som vi ”sopat under mattan”.

Från min magkänsla vet jag vem som är äkta. De som inte är äkta ser också att jag ser och det intressanta är att de skyndar sig att lämna mig. Om inte så lämnar jag. Jag litar också på mina guider som talar till mig i röster, bilder och förnimmelse, Jag litar på de syner och visioner som jag får, på min intuition där jag bara vet och det går inte att förklara, den mystiska vägen som öppnar för uppenbarelser samt sist men inte minst bara min magkänsla.

De gamla kvinnornas tid är här

Den kvinna som har tagit sig igenom sin häxa vet och hon kan från inre tillförsikt och glädje låta andra vinna och få makt över henne när hon tar sig vidare. Hon är inte på något sätt i denna dynamik. För henne handlar livet om öppna för medvetandet i förgrunden. Där är allt tidlöst och det som vi möter är bara illusioner av kontroll. När det hamnar i bakgrunden är detta inte viktigt längre. Det viktiga är att låta medvetandet expandera oss. Det gör oss fria och avslutar den häxjakt pågått i tusentals år. Nya dimensioner öppnas och ett helt nytt liv. Den häxa jag talar om är hon som vill ha makt över andra kvinnor. Vilka som ännu inte tagit sig ur detta ser jag allt tydligare idag. Svårast att möta är de som gömmer sig och de som är manipulativa. Kvinnor är här för att göra sig och andra kvinnor så starka att vi kan ta emot männen igen på ett helt annat sätt. Efter klimakteriet öppnas en ny möjlighet att bidra till livet för kvinnorna. Då öppnas det språk som är i högre frekvenser än andra språk. Det språket kommer inifrån.

Ser du en äldre kvinna komma in i rummet gör som de. Ge din ljuvliga doft till andra, dela dina visioner. Men första öppna för kärleken till din skam så att den kan skingras. Tårarna öppnar för liv. Låt dem komma för att skingra mänsklighetens skam.

Äldre kvinnor behöver skapa kontakt med varandra igen på ett nytt sätt. När du vet lite mer om vem du är, vet du att du kan bara lära av dig själv, ha respekt för dig själv och börja lära dig alltmer om vem du är. När vi är i inre fred med oss själva är vi i fred därute. Det är alltid från vårt mörker som vi lär oss vem vi är. Allt vi behöver finns därinne, inte därute. Kvinnor behöver komma samman och stå i sin energi så att männen kan få tillgång till sin energi. Allt så att mänskligheten kan komma samman. Vi äldre kvinnor stödjer andra kvinnor så att de kan få komma till sina rötter och förstå vem de är. Kvinnors sensibilitet innebär att vi kan känna vad som kommer innan det kommer. Därför behöver det feminina livet öppna för kroppen, känna och förnimma i kroppen i kärleken till allt i oss.

Men först möt din häxa från tidigare liv. Välkomna henne och gör färdigt annars fastnar vi kvinnor i förgången tid. Häxan i oss är farlig hon slår tillbaka på oss när vi minst anar.

Vi kan aldrig öppna för vår inre magi i frihet om häxan finns kvar. Frihet handlar om att spränga gränserna och då kan vi inte följa en enda människa. Vi kan bara ära dem. Är världen trång spränger vi gränserna och låter oss inte tryckas ned. När vi fått nog av hinder och andras snäva syn väcks åter häxan i oss för att vi ska kunna transformera henne och börja att leva ett värdigt liv där ingen kan ta vår kraft.

Försök inte jaga kärlek som du aldrig fått. Den kärleken är inget värd men var tacksam när du möter en annan häxa. Tillsammans kan ni bli oändliga och ta oss ur förgången tid.

Vi är här för att åter komma till frid. Då är vi inte ensamma och kan åter förenas och skapa “unity”. Att transformera en häxa kan bara ske i mötet med en annan häxa och det kan behöva ske många gånger innan vi är fri från denna vår inre häxa. Ett sådant möte gör avtryck i våra hjärtan, ta emot och vänta på förening.

”Människor kommer till vårt liv av ett skäl med något som vi ska lära oss och växa och vi hjälper dem i gengäld. Ja, jag vet inte om jag tror att det är sant men jag vet vem jag är idag genom att jag kände dig, Som en komet som dras ur omloppsbana när den passerar en sol och Som en bäck som möter ett stenblock halvvägs genom skogen. Vem kan säga att jag förändrats till det bättre men på grund av dig har jag förändrats för gott. Så låt mig säga innan vi skiljs så mycket av mig är gjord av det jag lärt mig av dig. Du kommer att vara med mig som ett handavtryck i mitt hjärta. Och nu hur än vår berättelse slutar så vet jag att du har skrivit om min berättelse genom att vara min vän som ett skepp som blåst från sin förtöjning, som en vind från havet och som ett frö sjunkit tappts av en fågel i en avlägsen skog. Vem kan säga att jag förändrats till det bättre men på grund av dig har jag förändrats för gott. Och bara så att vi gör färdigt; Jag ber om förlåtelse för det du anklagade mig för. Men Jag gissar att det är anklagelser att dela. Och inget av detta har betydelse längre… Vem kan säga att jag förändrats till det bättre. Jag tror jag har förändrats till det bättre och på grund av dig har jag förändrats för gott” For good from Wicked  Lyssna:  https://open.spotify.com/track/3WkgLAd7jGX3sZikfkF0lU?si=7afce10cec024ccc

All heliga tecken (både gamla symboler och de tecken som vi får av energi i varje steg vi tar har gått förlorade i dagens samhälle. Tiden har gjort att vi har förlorat oss. Vi behöver hämta hem detta igen. Kroppen är vårt tempel och blodlinjen är viktig i detta liv. Allt vi möter är en del av våra förfäder och tidigare liv. Ärar vi det öppnar det oss för att bli ett folk. Men det viktigaste av allt. Vi gör allt som vi gör för våra barnbarn och kommande generationer. När vi öppnar för nya tidslinjer i det vi hämtar hem får barnen en ny historia genom oss. Vi går igenom olika saker för att få visdom. Det innebär att vi hör hemma överallt, det finns inget slut och ingen början. Livet och döden är varandras förutsättningar.

Fortsatt att vandra din skugga, det arbetet är att öppna allt större medvetenhet. Den vandringen tar aldrig slut.

Ditt hjärta öppnar för gudomlighet. Vi är den vackraste och betydelsefullaste personen i vårt liv. Stadig och ödmjuk kan vi då möta världen. Då öppnas hjärtats språk. Ramlar vi ned, ser vi på oss i kärlek, tar oss tillbaka och lär oss av det vi var med om.

Vänd dig aldrig om utan när något kommer ta hand om det och lär.

Det är då vi kan glädjas åt livet, dansa med livet, vara den vi är just nu. Vi vill inte att andra ska göra vårt arbete. Var och en får göra sitt. Ingen kan se in i framtiden, det enda vi kan göra är att be. Vi kan bara få visioner, uppenbarelser och syner men de har aldrig någon tid. Då öppnar i alltmer för att vara i nuet och då kommer det som vi behöver ta oss igenom i nuet. Kärleken till allt särskilt till det svåra är vår gåva. Det är nu vi blir tillgängliga för andra som den healer vi är. Ja, alla är healers när de väljer att öppna och gå in i portalen hem till sitt ursprung. Det är då vi överlämnar oss till att bli använda. Vi gråter för moder jord och fortsätter att gå. Det är också då vi lär oss att allt är i ursprung i mötet med moder jord.

Människan har aldrig lämnat sitt ursprung, vi öppnar nu för att hämta hem det igen. Alla barn är i detta heliga, alla moder jords och det gudomligas barn. De som ännu är barn och alla våra inre barn är här nu. vi vet inget om ett barn. Hur skulle vi kunna veta vad som är rätt och fel för det barn när vi inte vet var det kommer ifrån. I möten med barnen kan vi hämta hem det vi glömt; respekt, medmänsklighet, ödmjukhet, kontakt, tillhörighet och acceptans, Allt kommer tillbaka där det började.

En   kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:
“Tala till oss om barnen.” Och han sade:
Ert barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar. Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er. Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar. Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand. Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.” Khalil Gibran ur Profeten

Välkommen

Vi bjuder nu in till en första samling av äldre kvinnor. Vi samlas i mitt hus och runt den heliga elden, vattnet och det som väntar på att få liv. Vi sjunger och dansar och öppnar våra kroppar i födelse och dödsritualer som skapas i den stund vi samlas. Vi delar de visioner, uppenbarelser och synes som vi håller var och en. Vi delar våra processer som de äldre kloka kvinnor vi är. Inget förväntas av oss. Vi samlas för att öppna för en annan arena bortom all galenskap som sker. Ingen av oss är ledare och vi följer oss själva i respekt och ödmjukhet till oss själva och alla andra. Vi ärar varandra och lyfter fram varandras gåvor för varandra och andra. Vi tar allt till det yttersta och vandrar vägen till det väntar på oss. Vi ber för den enda vägen som öppnas nu för människan på denna jord. Det gör vi med barnen, barnen av denna tid och de inre barnen. Det viktiga är att vi alla är här för att dela våra visioner, uppenbarelser och syner som vi får och att vi kan stödja varandra att fortsätta att gå på den bro över mörka vatten som nu byggs utan att vi ramlar ned i mörkret. Ramlar vi så reser vi oss upp igen och börjar att gå.

Göteborg den 16 oktober 2023

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

fyra × 1 =