Jag står här helt naken, har inget att skyla mig med längre. Går fram till spegeln i badrummet och ser en gammal kvinna utan drömmar. Inga drömmar och inget som hon längtar efter. Hon har för länge sedan valt att överlämna mig till det som ska ske, inget hon kan påverka med sin vilja som den människa hon är. Nej inte alls, inte heller riktingen för sitt liv. Det enda hon kan göra är att ”gilla läget” och låta tiden utvisa vart hon är på väg. Hon är jag och har alltid varit jag. Jag ser nu att när väl livet valt för mig så har jag totalt fokuserat det valet tills den dag det har varit färdigt. I början nästan över min döda kropp och sedan med min levande kropp. Allt har haft och har en mening på min väg. Jag är så lycklig denna dag då jag vet att jag alltid överlämnat mig till de val som är mina, de val som jag gjort en gång.
Det enda jag har vetat i hela mitt liv är att jag inte ska sätta upp mål och så har jag inte heller gjort någon gång. Jag har inte heller gjort medvetna val i mitt liv, allt har skett omedvetet och så fortsätter det ännu på den väg jag vandrar. Det enda jag valde som jag säkert vet är mina föräldrar och att detta år vid vintersolståndet att bestämma mig för att våga välja min väg som den shaman jag är och har alltid varit i alla mina tidigare liv. Vad dessa två val tillsammans kommer att ta mig nu vet jag ej. Det som skett hittills emellan dessa val har varit att överlämnat mig till det som jag inte kunnat säga nej till. Allt har bara blivit i alla mina livsrum.
Inga drömmar finns ännu och det gläder mig djup inne i min själ. När jag var barn vågade jag inte drömma och i stället skapade jag illusioner såsom drömmen om den lyckliga barndomen. När sedan den drömmen krackelerade trodde jag att jag inte vågade att drömma men ack så jag bedrog mig. Idag vet jag att min väg har varit utan drömmar. Den väg jag idag vandrar hade jag i min vildaste fantasi kunnat drömma om och hade jag drömt så hade jag verkligen inte valt denna väg. Vägen har valt mig och i det har jag inte kunnat säga nej. Gudarna ska veta att jag försökt och till slut släppte jag det motståndet.
Minns den dagen då en av dem som vandrat vid min sida under alla år när jag haft det som svårast sade mig sanningen. ”Älskade Marie håll ut du klarar det du har fått så mycket kraft som du behöver för att klara det.” Vad var det som jag skulle klara. Jo, att gå igenom hela min historia igen för att hämta hem allt jag lämnat där. De orden kom i hennes mun när jag mötte det allra svåraste jag varit med om i mitt tidiga barndoms liv. Så kom orden: ”Jag hade aldrig klarat av att möta det du möter och jag är djupt lycklig att jag inte valt din väg. Det var som att få en smäll och vakna och idag är jag henne evigt tacksam för de orden. Idag vet jag också att hon denna kvinna som under många år gick vid min sida är en keltisk shaman. Ja, detta är nu tio år sedan och då hade jag redan vandrat i tjugo år för att hämta hem det jag lämnade i min historia. Det skulle ta mig trettio år att komma till den plats då jag accepterade att min väg är svår till fullo.
Idag har jag lärt mig att drömmar är något annat än vad vi i gemeneman tror. Det är som om natten när jag blir använd i drömmarnas landskap som för tar mig dit jag är på väg. Det är också sanndrömmar och kollektiva drömmar som visar mig människans väg. Om dagen kommer visioner och syner alltjämt för mig, inget jag drömmer om utan det som är förutbestämt ska ske. Jag följer. Längtar jag då inte? Nej egentligen inte. När jag fann mig själv och började resan hem och sedan började att resa för hela mänskligheten finns det inget att längta efter. Och jag vet att det är så lätt att skapa illusioner om vad livet kan vara när vi längtar, också om det som inte är möjligt i ett större perspektiv. En sådan längtan är att skapa fred på jorden. Det är inte möjligt min vän, det har och kommer alltid vara krig på alla sätt. Det är människans lott på denna jord. Hon kommer hit med strategier och ska lära sig att ta sig igenom dem för att komma ut på andra sidan. På den resan är hon också grym genom att projicera sina strategier på andra och i det kan hon också döda andra. Det betyder inte att vi människor ska ge upp våra strävanden till fred. Nej inte alls. Vi behöver bara lära oss att se vad som finns bakom varje människas strategier och tillföra annan energi så att de kan vakna. I det kommer vi själva använda vår grymhet i sin rena och kärleksfullaste form när vi tagit oss ur den. Det går bara när vi tar oss ur illusionen av att skapa en värld där människan bara är god.
Det nya året har redan börjat
Visst är det spännande, utmanande och ”scarry” att öppna den nya dörren nu vid vintersolståndet 2022/23 när det nya året börjar. Ja, så ser jag det. I den keltiska traditionen började året alltid vid vintersolståndet.
När det nya året öppnas den 22:47 den 21 december 2022/23 mötte jag min kloka gamla gumma igen. Jag satt längre denna natt och tog bara in oss. Jag bad för människan och moder jord och alla de fyra djupa arbeten som tagit mig och andra till denna plats av nytt år. Hon kom igen och visade mig de magiska ögonen och handens helande kraft en timme efter det nya årets början när jag efter att varit i skogen och mött det folk som en gång höll mig vid liv satte mig framför elden igen.
Nu står du där i din vackra skrud du gamla kloka kvinna. Natten har öppnat för dig och vitt är din färg. Du tittar på mig rakt in i mitt ansikte och jag vågar denna dag le mot dig. Det har jag inte vågat många dagar i mitt liv men just denna dag är det sant och för mig det vackraste jag varit med om. Du skockar lite tyst i en ljus stämma. Ser på mig och det jag fastnar vid är dina magiska ögon. De tar mitt hjärta och inget mer finns att göra. Mina händer börjar att vibrera. Tummen och pekfingret söker varandra som så många gånger förr. Jag hör mig själv säga: vackra du älskade gamla gumma jag ser dig nu och våra ögon möts. De lyfter mig upp till andra dimensioner och när det blir för mycket tar tummen och pekfingret mig till en närvaro där allt är smått, smått och smått. Den känslan när de två rör varandra öppnar varje liten cell i min kropp så att också mina ögon kan möta mer av den du är älskade gamla kloka gumma. Jag ser nu att den skrud du bär är ett gammalt fotsida nattlinne, nästan sådant som den som Lucia bär. Du bär ljuset, det som också är jag. Jag bär mörkret, det som också är du. I det är vi i balans du och jag i mig. Lyckan är stor och inget annat behöver jag i denna stund när jag öppnar ett nytt år.
Det är dags för mig att gå ut i världen som den jag är i alla mina livsrum nu. De som vill förstå kommer att förstå. De kommer att veta. De som inte kommer att förstå kommer inte att förstå och i det finns inget för mig att göra mer än att fortsätta att vara den jag är med hela mig även för dem som inte kan eller vill förstå. Inget annat är möjligt nu.
Så kommer mina guider och berättar för mig att nu kommer en tid att gå med moder jord och människan i sin förening. Dessa inre guider kallar jag också mina läromästare. Varje steg jag kommer att ta kommer att ta mig till den platsen. Alla ska med och i det finns ingen skillnad på någon i det större perspektivet. Äntligen vågar jag stå för min shamanska kraft som är mitt ursprung och har alltid varit mitt ursprung. Jag får också veta att jag kommer att bli guidad så att jag får med mig inte bara helheten utan också varje liten detalj.
En av mina andliga inre guider frågar mig: vad har du gjort för att säkra upp för det barn som kommer att balla ur när som helst? Jag svarar att jag passar henne men har bara vågat vara utomhus. Så förstår jag att var gång som jag går in så måste jag säkra upp alla låsta fönster så att hon kan ta sig ut om det börjar att brinna eller om hon ballar ur. Säkerhet kommer först. För en stund blir jag rädd att bli dömd men min guide tittar bara på mig och tar fram sitt block och säger: jag är bara här för att checka av allt för att se om du är redo. Du är i lära hos mig nu för att du ska kunna fortsätta att ta hand om henne…BARNET SOM VILL KOMMA UT. Jag ler djupt inne i min själ och ser fram emot allt lärande som väntar ännu från mina andliga guider. I mitt hjärta öppnas en ny dörr i kärlek till alla de barn på jorden som inte vill förlösas nu och i kärlek till den del av moder jord som inte vill förlösas till ny form. De båda är förenade nu och kommer att göra sitt arbete tillsammans. Jag känner mig känslosam, sårbar och nu vet jag bara att mina nya steg är att ta in i min kropp det som ska omvandlas, göra som jag alltid gjort med min egen omvandling och sedan lämna tillbaka det som inte är mitt när det är helt. Det är enda vägen nu. I det sätter jag också gränser när någon försöker stoppa denna energiomvandling eller går över mina gränser. Jag kommer inte argumentera med någon mer, den tiden är förbi.
Vi människor har en energi som kan ta oss igenom, oss själva och andra i det som ska ske på en kollektiv nivå nu i mötet mellan moder jord och människan. Vi behöver bara lära oss vilka energier vi ska använda i vilka lägen. Tänk här står hon nu MÄNNISKAN och lever det som hon aldrig kunnat ha drömt om. Hon håller på att lära sig att följa i stället för att skapa drömmar som hindrar henne att följa. Att leva i nuet innebär att också kunna stoppa sig själv när vi drömmer eller formulerar mål för oss själva. Det är så lite vi vet vi människor om vad som ska ske för oss.
Att bli hel
Min själs resa har till slut tagit mig till mitt högre syfte. Till slut ärar jag min shamanska väg i alla de liv som jag avklätt och i detta liv som jag lever nu. Den vägen är att inte på något sätt göra samma eller vara samma efter att något har skett. Denna mystiska shamanska väg innebär att jag i varje lite steg jag tar inte vet något. Jag kan alltså inte lära ut något bara berätta om min erfarenhet när något skett. Det är också min uppgift att göra så. Det är därför jag skriver blogg. Jag kan inte göra samma ritual eller ceremoni två gånger. Jag har inga verktyg eller metoder, de skapas efter hand. Det enda jag vet är att jag följer energin och vad mina guider talar om för mig. Då och då öppnas mitt ursprung för att låta den kraft som jag kallar det magiska ljuset ta över min kropp. Då går jag i trans och kan inte längre på något sätt styra det som sker. Denna energi som jag också kallar kärlekskraften tar över min kropp. Allt stillar sig och jag ser allt som sker i slowmotion. Varje detalj finns för mitt inre öga och händerna gör det de ska. Första gången jag upplevde denna förändring av energi var i den nära-döden-upplevelsen och nu är den energin där när livet väljer så, alltså inte jag.
Jag kan inte längre lära av andra människor utan uppdraget är nu att gå mycket långsamt på denna väg och lära av det som sker. Det innebär att jag är med dem som jag är med just när något ska hända. Det är ingen slump vilka jag kommer samman med. Vi har omedvetet planerat länge för denna händelse. I det samskapas det som ska ske. Ibland är det en person, ibland många och det händer också att jag är ensam i det som ska ske.
Tack och lov tillhör jag dem som slutade att drömma när jag mötte mitt ursprung för första gången som vuxen i en nära-döden-upplevelse när jag var trettiofemåring. Tio år senare krackelerade allt och jag förstod då att jag skulle överlämna mig till det som skulle ske. Att drömma och längta skulle ta mig från den vägen. Denna min väg hade jag aldrig kunnat drömt om och jag hade aldrig valt den om jag vetat om att den fanns. Det har tagit mig trettio år att acceptera denna väg och lära mig leva den, så svår den är och ändå så kärleksfull. Mod och att våga ta risker som kan få mig att förlora allt, till och mig själv har varit viktigast på min väg tillbaka till den jag är i mitt ursprung. Det har varit utmanande för mina barn att se mina genombrott som har varit så nära sammanbrott. Det är en stor sorg men jag har inte haft något annat val än att stanna tills förlösningen är där. Gudarna ska veta att det också har varit utmanade för mig och samtidigt livsavgörande för att ”komma hem till den jag är”. Min väg är nu där i varje steg jag tar.
Alla möten med min vägledning som jag kallar mina inre läromästare och mina andliga upplevelser med moder jord har fått mig att fullkomligt spricka upp gång på gång. Den resan fick mig att växa ned på jorden för att möta mitt lilla barn som tog sig upp ur underjorden för att förenas med mitt ursprung. Detta ursprung, mitt andliga jag är lika gammalt som min själs resa. Hon har alltid väntat vid horisonten. Jag håller mitt inre barn i handen i varje steg jag tar allt långsammare i min ursprungsenergi, i den energi som är jag och kommer alltid att vara jag i evighet. Då och då behöver barnet i mig min odelade uppmärksamhet för att ta ett steg till i mötet med detta mitt ursprung av evig energi. Jag är inget barn längre men väl moder jords och universums barn. Då och då suddas gränserna ut och allt blir helt. Ett annat sätt att utrycka det är att: min helighet, jag och barnet blir ett.
Mina läromästare som jag ibland också kallar mina guider talar till mig var dag genom mina kroppsförnimmelser, inre bilder, ett inre seende, inre röster och på många andra olika sätt. Ibland är det bara en tyst kommunikation där något i mig bara vet. Hur vet jag då att det är mina läromästare? Det vet jag bara, i det finns inget att förklara. Det har tagit mig många år att först lära mig att sortera vad som är egot och själen, vad som är energi och vad som är illusioner, vad som är krafter som vill använda mig för att hela och vad som är andra krafter. Det svåraste av allt har varit att göra den resan tillsammans med andra människor i djup tillit till det som ska ske. Idag vet jag att när jag inte är själv blir det som ska ske än mer effektfullt. Det öppnar för det kollektiva medvetandets expansion. Det kräver att dem jag är med överlämnar sig till det som vill visa sig. Vi är då alltid där på samma villkor.
När nu mitt inre barn har tagit sig ur alla sina frusna åldrar och tagit emot gåvan ur mitt livs resa kan jag se att allt var där från början: själens högre syfte. Den stora cirkeln är sluten. Transformationernas tid är förbi!
I transformationens tid öppnas vår historia och framtiden i de steg vi tar i nuet. Livet tar oss till de platser vi behöver gå när tid är, inte genom att gå dit utan de kommer till oss där vi är just nu. Allt för att vi ska kunna tina upp. Vi tar oss igenom det överlevnadsmönster som vi skapat som barn. De strategier som blockerar vår livsenergi och som öppnar för att våra trauman ska kunna transformeras. Det är det vackraste nu när vi lever i den stora transformationens tidevarv. Det har förändrat hela mitt liv, inget är samma i det som sakta växt till liv i det som är jag. Å andra sidan är allt samma, jag har bara ändrat perspektiv.
En dag skiftade allt, jag var ”hemma i mig” och bestämde mig för att stanna där med mitt ursprung. Då öppnades i stället övergångarnas tid, den tid då alla våra gåvor ska få plats. Det är nu vi öppnar för hela vår själs fält och dess högre syfte. I övergångarna öppnas ständigt nya initieringar från själva livet för att vi ska kunna ta emot och bli använd kärlekskraften och det magiska ljuset. I det får allt i livet helt andra betydelser som vi bara kan förstå när vi själva är på den resan. Den resan förutsätter att vi öppnat för vårt jordliga jag, ett jag som tar oss ned i underjorden för att möta vårt mörker. Det öppnar för att vårt ursprung ska kunna få en jordlig form. Den resan gör vi med vårt inre barn och en dag är hon alldeles gyllene i sin förening med sitt ursprung.
Den sista pusselbiten för att jag ska känna och se hela fältet av min själ är där nu. Nu börjar en ny resa med all min livsenergi som jag lärde mig att strypa tidigt i mitt liv. Det förändrar allt vad kontakt betyder med mig själv, andra, grupper och hela kollektiv. Det förändrar också mina relationer inte bara med människor utan med allt. I det arbetet öppnas ännu fler versioner av min själ, den resan är oändligt.
Den sista versionen av min själ i övergångarnas tid har visat mig gåvan i alla övergrepp. De öppnade mig för universum och moder jord en gång och gör så ännu. Då när jag var barn var de inte en gåva, det krävde år av inre arbete för att jag skulle se och ta mig till dess gåva. Övergreppen av min far fick mig att lämna kroppen och gå till andevärlden och sedan till underjorden när min mor tog mig ned i kroppen igen. Då var smärtan olidlig för jag ville inte stanna i kroppen. Ett intensivt arbete i trettio år har tagit mig till en plats där både andevärlden och underjorden är med mig utan att jag lämnar kroppen för att gå till ljuset eller för att förlora mig i mörkret. Jag är hel i allt större del av mitt liv och i det kan jag bli en kanal. Denna kanal blir allt större i varje rörelse av att spricka upp.
Livsenergin flödar på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Den kan flöda nu både i det ljusa och det mörka, det är därför den kan flöda i djup närvaro och kontakt. Jag kan nu gå ut i världen med vem jag är i en större helhet, allt på vägen till en allt större enhet utan att strypa min livsenergi. Övergångarna kommer en efter en i livets dans. De är något helt annat än transformation. Jag känner expansionen i och utanför hela min kropp i varje steg jag tar. Jag ser allt både inifrån och utifrån i det som sker, inifrån min kärna och utifrån mina läromästare. Det är så jag ser helheten och har egentligen alltid gjort. Det är först nu jag är fullkomligt medveten om vad som sker. Ett nytt sätt att leva mitt liv som också ändrar alla mina relationer. För en del svårt att möta, eftersom kanaliseringen också kommer ur mig när jag minst anar. För mig är dessa kanaliseringar alltid förenade med kärlek även om det som sker är mycket smärtsamt. Att möta sin smärta som vi stoppat undan öppnar vägen till ett helande.
Att känna sig hel är en helt underbar känsla. Alla känslor, förnimmelser, beteenden, inre bilder är där för att förenas med meningen med vårt liv. Det är genom kroppen vi växer från en plats där vi är ett, den plats som vi kallar vår kärna, vårt ursprung och vårt andliga jag. Från den platsen är vi ett med vårt högre syfte och lever i totalitet med allt vi möter. Den platsen blir samma när vi öppnar för det magiska ljuset, det ljus som innehåller både mörker och ljus.
Jag älskar dig vackra människa, du i den kollektiva form på denna jord. Glädjen är stor nu när du möter ditt mörker. Alla vi som till slut förstår att vi följer dig i din omvandling på samma sätt som vi följer moder jord i sin omvandling bugar för livet nu. På den resan kan vi inte drömma, inte heller längta eller sätt upp mål för våra steg. Vi har bara lärt oss att bli använda och till slut accepterar vi den vägen. Vad det tar oss nu vet ingen. På den vägen finns både ljus och mörker och den behöver vara i balans för att kunna förenas
Nu tar jag mina steg på den väg som öppnar sig hållande i min hand två val: mina föräldrars ande i mig genom det genuina barnet som är jag och min shaman med mitt ursprung i mig som också är jag. I de ögonblick de förenas förenas också mörker och ljus i hjärtat av moder jord. Undrar vad allt detta ska ta mig nu på min väg.
Undrar vad allt ska ta dig älskade människa och vad allt ska ta MÄNNISKAN och MODER JORD. Dt får vi se.
Göteborg den 30 december 2022
Ingrid Marie Fridolf