I ett medvetet val stannar tiden. Vi kan då inte längre skapa det som vi är rädda för, inte heller kan vi lista ut det som ska komma efter detta val. Helt plötsligt sker skapelsen från en annan del av oss. Allt tystnar och de gamla berättelserna dör. Vi kan aldrig beskriva det nya från de gamla berättelserna för då drar vi in oss i gamla mönster igen. Orden kommer på ett helt annat sätt med helt andra betydelser. Försöker vi att förklara öppnas det gamla och försöker vi förstå vad som händer saboterar vi framtiden. Vi kan bara stanna i nuet. Medvetna val är aldrig enkla och det är inte samma sak som att vara i ett flöde. Medvetna val kommer alltid när ett flöde ska brytas för att öppna ett nytt. Det kan vi aldrig förbereda oss för. Livet pushar oss dit så att vi inte längre har något val. Hur ska vi kunna förbereda oss för något som inte finns? Det blir då bara en tro och tro kommer nästan alltid från gamla erfarenheter. Frågan är då bara: hur kan vi stanna i det som sker utan tro? Det är just det som är vårt medvetna val på de steg vi tar i nuet. Det som sker i nuet är nya erfarenheter som inte har något att göra med de gamla erfarenheterna. Vi kan inte ha en aning om konsekvenserna av ett steg men vi kan bestämma oss att ta emot dem vad som än händer. Ibland är dessa konsekvenser helt underbara och ibland mycket smärtsamma. Det viktigaste av allt är att de får oss i rörelse för att frigöra än mer av det vi är här för att lära oss och för att öppna än mer av våra multisensoriska gåvor.
Jag gjorde ett mycket medvetet val att stänga en grupp som jag skulle ha varit med i två år. Innan dess gjorde jag ett medvetet val att bjuda in till den gruppen. Låt mig då stanna med det sista valet som egentligen kom före det första valet. Jag stängde egentligen den gruppen innan den hade träffats. Hur då? När ljuset och kärleken tog tag i de introduktioner som var innan gruppen bildades blev allt färdigt. Jag har lärt mig än mer av det som jag redan visste: att livet bara är ögonblick som aldrig kan återskapas. Nu vet jag också att där och då var allt färdigt, men något fick mig att stanna trots att jag gjort avslut inne i mig. En resa som fick mig att inse att jag ännu en gång öppnat för följare bara genom att jag var den som bjöd in. Där och då insåg 
jag att detta avslut måste ske. Så stod jag där med min längtan att inte ha följare och inte följa men ändå vara i en grupp. Frågan var nu om jag överhuvudtaget skulle träffa gruppen. Jag gjorde ett medvetet val att genomföra och var beredd att ta alla konsekvenser. Det skulle visa sig på ett plan att gruppen handlade om sökandet och ibland kampen om ledarskap om det goda. När så gruppen omedvetet anpassade sig till en enda person som fick påverka resten av träffarna i en av gruppens viktiga delar började jag ana vad allt skulle handla om. Allt blev så tydligt när jag inte var där men väl hörde; undrar vad Marie hade velat. Då visste jag att vi skapade ledare. För mig är den tiden förbi. Jag ser detta ledarskap överallt. Det gör mig tystare och tystare. Jag vill varken in i ett sökande eller en kamp efter ledarskap. Det är inte heller min uppgift att tala om vad jag ser. Jag har inte ord för hur tacksam jag är för att just denna grupp träffades under en enda helg. Det skulle visa sig att bortom detta sökande och ibland kamp fanns en gåva att avsluta det som gruppen satt fast i från en annan tid. För på annat plan pågick en annan resa. Jag såg den men kunde inte tala om den. Det enda jag kom att säga till gruppen var: vi har mötts förut i en annan tid. Jag tror ingen egentligen vill höra detta men så ” rätt jag hade” för mig. Inget jag kan lägga på någon annan. Har vi förmågan att vara i olika dimensioner samtidigt vet vi att det alltid finns en mening med det som sker på flera olika plan samtidigt. Jag gör så alltmer i mitt liv: alltså häller många olika dimensioner samtidigt. Det gör mig så lycklig eftersom jag då öppnar för att släppa det som jag sitter fast i och samtidigt integrera annat som väntar på att bli levt. Under de sista åren har jag lärt mig att se på mig själv än mer i ett större perspektiv. Det som varit min förmåga i mötet med andra människor. Det öppnar för förändring men alla som jag möter också i min egen familj.
Jag är lyckligt lottad att ha en familj som är öppen för förändring. Vi träffas ofta och är mycket nära. Vi hamnar i konflikter och tar oss ur dem. Ingen ger upp. Istället öppnar vi för skapande kaos. När jag som förälder har dragit mig tillbaka blir allt synligt på ett annat sätt. Då och då blir jag indragen men snabbt hittar jag tillbaka till den jag nu är. Jag är djupt tacksam att jag har begåvats med flera barn som är mycket nära varandra och som i det har valt att i familjen ta sig igenom det som de skulle ha behövt göra på andra platser. Jag hade inga syskon men jag gjorde detta arbete med min mamma och min pappa. Att komma till en plats av varande tillsammans med dem har varit guld värt. Det förutsätter ett större perspektiv in i den minsta lilla beståndsdel. Jag har lärt mig att det räcker att jag stannar med det jag ser. Så fort någon blir ledare är detta inte möjligt. Kanske är just syftet med familjen att komma till ett varande. En gång lärde jag mig att det alltid finns en hierarki i ett familjesystem, nu vet jag något annat. Det betyder inte att det är så för andra. Men för mig är skapade kaos, som hela tiden skapar nya ordningar vägen. Öppnar vi för tidigare liv och andra dimensioner så vet vi ju egentligen inte något om idén: att den som kom först kom först. Den tiden är förbi. Vi kan bara lära inifrån, av oss själva. Det finns alltid ett syfte varför vi är här.
Vi kan inte lära av andra människor, djur, metoder, idéer mm. Det gäller också moder jord. Hon vill inte det, hon vill att vi ska lära av oss själva inifrån. Kanske är detta svårt eftersom det också kräver att vi står där helt nakna och säger: detta är jag. Än svårare: allt som händer mig är mitt ansvar i mitt lärande. Vad är då nyckeln i detta lärande för mig?
Skapande kaos
När jag dragit mig tillbaka och släppt taget om allt som jag har hållit i min familj öppnas andra mönster som levt i det omedvetnas landskap under lång tid. Jag kan inte skydda någon, inte ens mig själv. Jag kan inte anpassa mig, inte heller kan någon annan det. Jag har inga illusioner om hur saker och ting ska vara. Jag försöker inte fixa något och jag litar på de ögonblick som skapar helheter. Jag älskar när vi rör runt och ingen blir ledare. Det är då nya kopplingar sker och så till slut rör sig ”hela jordskorpan”, en ny sorts kontakt sker i alla våra relationer. Kaos har inget med drama att göra det är bara en rörelse utan vår kontroll som skapar nya kopplingar. Den kan både vara snabb och gå på några sekunder och den kan vara långsam och ta flera år. Det viktiga för systemet är att var och en tar ansvar för sin del utifrån den helhet som de ser, inte någon annans helhet. Varje liten detalj har då betydelse när vi smulas sönder tillsammans, inte genom att anpassa oss till varandra utan för att lära känna oss själva.
Att skapa i kaos innebär att vara hel trots att kaos råder. För det behöver vi först acceptera och applådera att kaos råder och ta vara på dess skapande kraft. Om vi kan se att kaos självt ger upphov till förändring och att det inte är ett problem att undgå med stöd av harmoni är vi fria. I kaos finns alltid en ordning som vill visa sig om vi släpper taget om det som i oss står i vägen. Kaos visar det som behöver förändras för att en ny ordning ska ske. Vi kan aldrig ha kontroll i kaos, vi kan bara vara hela. Vi kan inte heller försöka avdela och indela i system. Det är kaoset i sig som skapar systemet.
För min del så har jag varit i kaos sedan en operation som skedde den 20 november 2023. Jag såg först hur cirkeln var sluten vid vintersolståndet 2024 mer än ett år senare. Hela jag är omöblerad och jag ser världen på ett helt nytt sätt nu. Minns inte ens hur jag såg den innan. Det är tyst så 
tyst inne i mig och jag iakttar bara allt som sker. Utan att göra någonting ser jag mig själv sitta på en stol och ta in världen. Jag går parallellt med min lilla Vera nu. Vi som har två helt olika krafter som håller på att växa i varandra. Det har tagit sin tid eftersom en del i mig har varit fast i att hunden är människans vän. Nu vet jag att människan är hundens vän. Gör vi en liknelse mellan björnen och vargen kan vi förstå att ingen kan styra den andra. Det skulle vara förödande. De är här för att komplettera varandra. Vi är på ett sätt lika min lilla Vera och jag. Vi skapar båda kaos för att öppna för förändring. Inte drama utan just kaos, precis som moder jord gör och alla levande väsen för att öppna för nya kopplingar.
När vi öppnar för kaos kan vi bara vara tysta och i det smulas vi sönder i allt som vi trott på. Börjar vi sprattla så är det kört lika väl som om vi försöker att ha en dörr öppen. Vi öppnar och stänger dörrar om och om igen och på den resan är det alltid något i oss som håller oss hela. Kan man vara hel när man smulas sönder. Självklart för även om vi inte vet om det så har varje litet korn en kontakt i en större helhet. När vi känner den låter vi oss smulas sönder för att komma igenom till en allt större helhet.
Denna natt vaknade jag sovande i björnens famn, så rofyllt som ett litet barn med sin teddybjörn. När jag vaknade visste jag bara att vi smulas sönder tillsammans nu lilla Vera och jag. När vi ser varandra i ögonen är allt rent och klart och vi kommer båda till ro. Älskar mitt liv på den stig jag går. När jag ser tillbaka till det år som avslutades 21 december 2024 ler jag i mitt inre. Så mycket som har hänt. Allt började där en gång i Stonehenge 2023. När jag var där och löstes upp i massakern i Salisbury för att så delta från andra sidan i Vintersolståndet (läs mer i bloggen En ny födelse från 2023). Detta var en helt ny lärdom som hållit mig hela 2024 för att lösas upp i det sista jag gjorde när jag stängde den grupp som öppnades vid vintersolståndet 2023. Det som gjorde att jag kunde detta var energin som Life wisperer. Med den energin blir det än tydligare att vi vandrar mellan olika verkligheter, olika tider och dimensioner vi människor.
År 2024 har inneburit att jag (eller om du så vill livet) har plockat mig till nollpunkten varje natt. I takt med den skada som jag fick då en operation gick fel och att jag dessutom tog emot en valp har jag tagit mig allt längre in i det ljus som håller mig. Dessa två händelser har gett mig tid att dra mig undan för att bara vara, läka och öppna för än mer ljus. De gjorde det möjligt för mig att välja ljuset på alla olika sätt. Det öppnade mig för det som skulle helas, inte bara i detta liv också i många tidigare liv. Det var inte heller bara för mig utan också för många, många fler. De gamla kvinnorna som kallar sig Life wisperer visade den vägen. Först nu jag ser att de kom i somras för att jag skulle finna den grupp som jag dog med i mitt hjärta för mycket länge sedan. När så gruppen blev till fysiskt i detta liv fick jag chansen att lösa den till att bli hel och alldeles underbart levande.
Som jag har väntat på att få möta denna grupp igen men jag visste ju inte hur. Jag hade ju inte en aning om vilka liv de levde i denna inkarnation. Till min förvåning så skulle det visa sig att de alla fanns i Sverige. I börjar var jag nära att tappa en men hon tog sig in igen. Det var också nära att en person som inte hörde hemma i denna grupp signade upp men hon drog sig ur. När de så kom höll jag på att bryta ihop. Jag såg deras själ och då visste jag att vi har träffats förut. Jag såg oss före massakern och spillrorna efteråt. Mitt hjärta slog alltmer. Kan jag säga något, nej det är inte möjligt. Det enda jag sade var att vi har setts alla förut i ett annat liv.
Allt började med att frigöra trauman, sedan släppte vi fram de små pojkarna i oss alla och allt avslutades med att ett folk från en annan dimension fick utrymme i en film vi såg. Alla våra neuroser som vi skapat i detta liv blev synliga och de höll på att ta död på allting. När vi mediterade för ljuset visade det sig att det ljuset skulle skapa den kaos som behövdes för att harmoni och kärlek skulle kunna bestå parallellt med kaos. Harmoni och kärlek består ej utan kaos. Det skulle då det bli ett tillstånd som till slut i alla fall skapar kaos. Det är alltid ljuset som skapar kaos. Ingenting är för evigt i de liv som vi lever på jorden, men vi är för evigt bortom den vi är som människa i detta liv. Därifrån öppnas kaos. Att lära sig att leva den dag som om det vore den sista får oss människor närmare nuet och därmed också det som är evigt i oss. När vi är nära den platsen är allt bara kärlek och ljus. Har man som jag varit nära den platsen som barn när jag flydde allt som skedde har vi en större längtan tillbaka dit. Den platsen var min resurs då jag inte hade några andra större resurser att knyta an till. På den platsen mötte jag människor och djur som själar och andra andeväsen. Det var min trygghet tills den dag jag fick en transpersonell upplevelse av så mycket ljus att jag trodde att nu dör jag. Efter detta 
visste jag inte vad som var ljus och mörker, där och då började jag att skapa illusioner för att både ta mig från det mörker som jag mötte och det ljus som blev totalt överväldigande. Hela min kropp gick in i kontraktion och det behövdes så lite för att jag skulle re-traumatiseras. Min resilience för det autonoma nervsystemet var så begränsat.
Hela mitt liv har jag verkat för att expandera dessa resilience för hur mycket jag kan hålla utan att bli re-traumatiserad. Jag förstod först vad jag höll på med den dag jag mötte Somatic Experiencing, Peter Levins traumaterapi. Den utbildningen tog mig till botten av mina trauman så att de kunde frigöras. Därmed inte sagt att strategierna frigjordes. De har varit med mig än till denna dag. Nu löstes den sista jag känner till upp för att jag skulle se vad allt handlar om i grunden. I det aktar jag mig att skapa nya strategier. Dessa kommer alltid ur tankekonstruktioner. Det är lätt att göra sådana: betänk att idén om kärlek och enhet en dag också ska upptäckas att var mänskligheten strategi precis som konsumtion och materiell expansion/överflöd är idag. Det enda vi kan göra vi människor nu är att inte fångas av idéer. Vi behöver alla vandra vår väg i det som vi ska ta oss igenom i detta liv tillsammans med tidigare liv.
I den grupp som träffades är ingen längre fast utan alla vi som kom samman är fria från en händelse som vi var med om i ett tidigare liv. Den har fått sin ordning i ljuset av våra liv. Att stanna i kaos går bara om vi är hela. Alla i denna grupp lyckades släppa sina neuroser sedan brottet. Jag är djupt tacksam för det och att jag mötte dessa själar ännu en gång så att vi kunde få göra färdigt. Hur vet jag då detta? Jag bara vet och när jag kopplar upp mig till dem ser jag att de är lika fria som jag och de har tagit sig igenom det vi skulle mötas för. Vilken gåva att inte behöva vänta i två år innan detta skulle ske. Orden mellan oss har tystnat och de berättelser som vi satt fast i har dött. Det betyder inte att berättelserna inte finns där. Det betyder att den energi som de har tagit från oss i detta liv har dött. Vad betyder det? Den energin har tagit nya banor för att hitta hem till den plats de kommer ifrån. Lätt att förstå när vi inser att vi människor bär energi för andra och hela kollektiv. Svårare att se är att vi också bär energi från tidigare liv som ska tillbaka dit. Den energin har tagits av oss så att vi inte kan leva fullt ut med vår ande i detta liv. Gång på gång återskapar vi det som hände när det blev ett brott som inte blev färdigt i ett tidigare liv. Nu är det färdig och det rasslar bara till och så landar allt där det hör hemma igen.
Jag skriver inte detta för att någon annan ska förstå och jag har inget intresse av att förklara allt som har skett. Jag vill bara visa min tacksamhet att just du dök upp och att just du tog dig igenom vår gemensamma filt som vi skapat för mycket länge sedan. Jag började att skriva denna text efter vintersolståndet och jag fullföljer den nu på min födelsedag. Det blir min sista gåva till mig själva och till mänskligheten som den jag är just nu. Jag vill berätta min sista berättelse som nu också är död i sin energi. Min förhoppning är att du också (ja, du vet vem) berättar din berättelse den dag du är beredd att låta den dö (ja du vet hur).
När väl en berättelse är igenom så dör den
Om vi öppnar oss för livets skapelse så vet vi att den alltid skapas ur kaos, annars skulle det inte bli en skapelse. Så var det i befruktningsögonblicket och så var det i Big bang. Allt möbleras om i en ordning som vi inte kan styra. Den ordningen är skapelsen. Det är så gamla berättelser dör och nya skapas. Inte av oss utan av skapelsen i oss. Människan har gjort allt för att kunna bli denna skapelse så att hon kan kontrollera livets skeden. Då är det hon som gör sig större än livet självt. Så har vi alla gjort tills den dag vi inser att detta inte är möjligt om vi vill att jorden ska omskapas om och om igen. Vår uppgift är i stället att följa detta omskapande. Det är ju vi som är skapelsen, ingen annan. Om vi följer oss själva inifrån vår kärna är vi skapelsen. I det finns aldrig ord. För mig är det ljusets skapelse i oss som växer ur kaos.
Det är inte på detta sätt som människan definierat kaos. Hennes definition är huller om buller, oordning, förvirring, tumult etc., Hon har sökt det som hon kallar dess motsats såsom harmoni, lugn, frid och ordning. Detta har alltid känts så fel för mig. Alla dessa definitioner skapar bara ett dualistiskt tankesätt och egentligen är de i stället samma. För mig är lugn, frid och ordning precis samma som oordning, huller om buller, förvirring. tumult osv. 
När skapelse sker är det en ordning men det behövs en oordning för att den ordningen ska kunna skapas. Förvirring är det bästa exemplet på lugn och frid. Inre frid är alltid förvirrande men lugnt när vi släpper taget. Kaos är en långsam harmoni som vi inte kan kontrollera. Om vi försöker splittrar vi oss i en dualitet är det alltid egot. Följer vi med i kaos där vi varken vet upp eller ned, framåt eller tillbaka kommer den gå i slowmotion. Vi kan då välkomna varje steg inifrån. Svaren kommer långt senare. Det svaret styr vi inte. Vi kan beskriva detta som ett system som balansera om.
Den berättelse som jag nu sammanfattar igen handlar om hela mitt liv som skulle komma att speglas under 2024. När polletten trillade ned hade jag redan släppt den skuld som jag levt i många liv före detta jordeliv genom att jag släppte den i nuet i detta liv. Då är alltid evigheten där. Vi är alla oändliga obegränsade och eviga varelser. Allt började i november 2023 som öppnade mig till många tidigare liv särskilt Treason of long knives som var en massaker av anglosaxare på keltiska hövdingar vid en fredskonferens på 500-talet i Salisbury. Jag inte vetat förrän nu att den skuld som jag då bar för att jag överlevde och att de gåvor som jag bar inte kunde rädda någon har begränsat hela mitt nuvarande jordeliv. Inte alls konstigt att jag föddes av en mor som också bar skuld för att hon överlevde sin tvilling som dog när hon föddes. Inte alls konstigt att jag bar skuld för alla de barn som inte valde att leva efter övergrepp. Jag tog också på mig skulden att jag inte kunde rädda dem, särskilt de som min far utsatte.
Skulden blev så min drivkraft i detta liv i många olika situationer där jag drev förändringsarbeten. Jag var mycket framgångsrik och blev snabbt någon som blev använd i det som ingen annan vågade. Ur den växte mina strategier. I det tappade jag bort mig själv. I allt detta finns ingen att skylla på, inget att döma inte ens mig själv. Det var bara tragiskt. Men jag kunde inte stå emot kärleken den har funnits så stark i mitt liv till andra och så till slut också till mig. Lager på lager har jag tagit mig in till alltmer av min kärna, där allt bara är ljus. Aldrig har jag gett upp. Bit för bit har skulden lagt sig, men det har alltid funnits något kvar djupt därinne som jag inte kunnat ta på eller komma åt.
Detta år blev ett genombrott. När jag opererades i en enkel operation som fick förödande konsekvenser var jag tillbaka i Salisbury. Efter operation hade jag ”en död arm”. Jag kunde inte röra den. I flera energiarbeten var jag den krympling som överlevde i Salisbury och jag lärde mig sakta att knyta an till denna krympling i mig. Visste inte på något sätt att det fanns en sådan i mig. Men så en dag var det solklart att jag skulle få bestående men. I stället för att fly detta gick jag djupare in i smärtan, döden och sorgen. En djup kärlek till min arm tog mig 
till kärleken till denna min inre krympling under hela våren. Många energiarbeten tog mig djupare in i denna kärlek och det kaos som nu öppnats i mitt liv. I den tid som följde tog jag så emot min älskade lilla Vera. Hon är så mycket liv och verkligen kaos i sin frid. Det tog mig hela detta år att lära mig henne och hon att lära känna mig. Nu ser jag oss som björn och varg vandrande vid varandras sida. När vi fastnar skapar hon eller jag kaos och så kommer vi alltid ut på andra sidan på ett nytt sätt. Ett sådant exempel är när jag besökte en person i ett hus där jag verkligen inte skulle vara. Försökte men det gick inte då Vera skapade så mycket kaos. När jag landade visste jag bara att detta var ingen bra plats att vara för mig. Samma är det när ett av mina barn försökte uppfostra mig hur jag skulle uppfostra Vera då skapade jag kaos och i det landade Vera i en ny relation med detta mitt barn.
I upplevelsen med min inre krympling trodde jag att allt i det sista shamanska livet var färdigt. Men ack så jag bedrog mig. Så var inte fallet på något sätt. Cirkeln var inte sluten förrän efter brottet med den grupp som lösts upp. I den gruppen fick jag återigen träffa några från massakern i detta liv. Jag fick välja livet igen och ta mig ur min skuld till livet som jag gett mig för mycket länge sedan. Jag har ingen skuld till någonting av det jag burit skuld för. Att stänga gruppen var livsviktigt då den annars hade fastnat i massakern strategier. Varje person som var här var en annan av mig och jag hämtade hem den spegeln under helgen. Vad jag vet av dem som jag också haft kontakt med så har de också hämtat hem sina speglar.
Jag hämtade hem en spegel till och det var hela mitt liv och skulden för att jag lever. Det har öppnat för andra att lägga sin skuld på mig. Under detta år och har jag tagit mig till botten av detta mönster. Idag vet jag att det har sina rötter i Salisbury där jag också har några av mina shamanska rötter. Dessa gåvor räckte inte denna helg att lösa upp det gruppen satt fast i. Det var bara brottet som kunde lösa upp allt. Jag såg något i denna grupp som jag inte kan dela här. Jag gjorde det som skulle göras och känner överhuvud taget ingen skuld för det jag gjort. Inte heller känner jag skuld för att jag just nu känner mig som den lyckligaste människa i hela världen. I det finns bara ljus och kärlek. Att allt detta skulle ske hade jag i min vildaste fantasi ingen aning om. Inte heller att de äldre kvinnorna som slog följe med mig sommaren 2024 skulle vara min själsgrupp. Några av dem har jag också mött i detta liv. Hela själsgruppen ser jag nu och det gör mig så lycklig. Jag har alltid vetat när någon av dem visat sig i detta liv. Jag har då sett dem som ljuskäglor på horisonten. I denna grupp som jag nu stängde var det en person som jag bugar för som också tillhör min själsgrupp. Jag tror hon vet det och det räcker. Nu går vi vidare i våra respektive liv och kommer säkerligen inte träffas igen. Att jag möter personer från min själsgrupp betyder inte att jag ska vara med dem, inte alls. Jag möter dem så att vi kan buga för varandra och går vidare i våra liv.
Att känna skuld för sitt liv kan vara en drivkraft att förändra men det är alltid förödande för den som bär den. Dessutom blir de inte sällan syndabockar för den verkliga skuld som andra inte vill bära. Jag har åstadkommit mycket i mitt liv både från skuld och kärlek, för det mesta i dessas förening. Ljuset har tagit alltmer plats från den dag som jag mötte det igen i en nära döden upplevelse 1992. Det ljuset stängde jag av som sjuåring i mitten av 1960-talet. Det var först när 
jag mötte ljuset som jag kunde börja att vandra min skugga. Idag vet jag att för mig har den skugga också alltid med tidigare liv att göra. Inget jag letar efter eftersom jag vet att allt kommer när jag är redo att möta det i detta liv. Det kommer alltid som energi att frigöra. Nu är denna energi upplöst och därmed också denna berättelse. Om jag ska kalla den något så är det ”skulden till livet”. Den tar inte energi av mig mer, vilket innebär att berättelsen är död.
Jag tror aldrig att vi kan öppna för det som ska ske utan det är det som ska ske som öppnar oss. Det är så många lager att gå igenom i samma mönster. Så många gånger jag kommit tillbaka till den plats som jag är på nu helt fri. Så kommer ett nytt lager än djupare i det som är mitt livs resa i detta liv. Varje gång jag tar mig igenom blir jag djupt lycklig, Den resan kan ingen annan göra för oss och vi kan inte heller göra den för andra. Det är en ensam väg att vandra. Har man som jag tidigt i livet hittat mina resurser i den andliga världen och mina tidigare liv blir nog resan aldrig färdig.
Denna cirkel som jag nu slöt tack vare min skada och den grupp som nu träffades under en enda helg har inte ord. Det är det som gör mig lycklig; att ta mig igenom nya lager för att komma allt närmare mig själv som människa och evig varelse i detta liv. Just nu denna dag då jag fyller 68 år firar jag ett nytt genombrott till livet. Jag lever och jag vill leva och det är inget jag känner skuld för.
Jag vill inte ha följare och jag vill inte följa andra. Jag vill vandra på min väg och möta det som jag ska möta på den vägen. Att min mor skulle möta mig som hon gör idag fanns inte i min vildaste fantasi. Det finns inget att anklaga henne för. Hon har gjort vad hon har kunnat för att möta sina tillkortakommanden. Den förtvivlande läkare som av misstag klippte av mina nervtrådar till min vänstra arm har också gjort allt för att möta mig. Jag har haft en fantastisk sjukgymnast och idag är jag efter ett år till 70 procent i funktion igen. Det som har lett till detta är att när jag inte tränar läker armen bättre. Det säger jag inte till dem men min kropp vet. Varje gång jag träffar sjukgymnasten berömmer han mig för att ha tränat vilket jag inte gjort. Inte sant för jag har tränat på ett annat sätt: kroppen har lett mig till vila och till återhämtning på ett helt nytt sätt. Kroppen mjuknar och skelettet öppnas.
Jag älskar mig själv och är så stolt över att jag tagit mig igenom till livet i ett nytt varv. Undrar nu om det kommer att bli flera varv. Det får framtiden visa och om det blir det kommer jag att ge allt, precis som nu för att ta mig igenom. Idag gläds jag bara av att vara djupt lycklig.
För mig är det som har hänt ett mirakel. Allt har möblerats om inne i mig och det är det som jag kallar kaos. Nya kopplingar har skett och nya kontaktytor har skapats. För det finns inte ord. Orden har tystnat. Den kärlek jag känner just nu till livet har inte heller ord men jag kan känna hur den expanderar alltmer. De som är mig nära har också förändrats och jag är djupt tacksam för detta. Med det vandrar jag vidare på denna min väg.
Tacksamheten är allt
Djupt tacksam till alla dem som stod vid min sida när jag inte hade kontakt med min kärna på min tidiga vandring i livet. Det är ett tålmodigt och kärleksfullt arbete. Jag vet för jag har själv följt så många människor till sin kärna. Djupt tacksam till dem som puttade mig till 
”vargarna” när de visste att jag var redo att låta ett sammanbrott bli ett genombrott. Jag kunde ju hålla det. Detta är verkligen kärleksfullt och modigt. Men det kunde först ske när jag stod stadigt i den som jag är trots att jag gick vilse. Även om jag sprattlade en stund så landade jag allt djupare i min kärna. Djupt tacksam till alla dem som gått bredvid mig utan att följa mig och inte tillåtit mig att följa dem. Det har öppnat mig alltmer i det som jag behöver möta. Vi säger inget till varandra, vi bara ser och ler när den andra tar sig igenom. Djupt tacksam till alla dem som lämnat mig eller tillåtit mig att lämna dem eftersom vi annars skulle ha stått i vägen för varandra. Djupt tacksam för dem som vågat möta mig på andra sidan.
Djupt tacksam för att jag vågat möta alla dem som jag berättar om ovan. Det jag har skrivit om i denna blogg är 68 år av mitt liv i en spegel av mitt sista år. Det jag skriver om här är det sista året som är en spegel av mitt 68-åriga liv och många liv före det. Tack Vera för att vi får gå vid varandras sida nu.
Jag kommer nu att fira min födelsedag med min familj och det som nu sker är nya öppningar. Detta år firar jag så mycket mer än min födelsedag. Jag har nog aldrig känt en sådan lycka som nu. Det sista som nu skett är öppningen till det första som nu kommer att ske. Jag önskar dig allt gott på din väg vackra människa. Vänta inte utan sätt i gång att experimentera då kommer livet välja dig. Djupt tacksam för människan, jorden och universum, i det allt levande som vi känner till och som vi ännu inte känner till. Jag sätter sista ordet på den blogg den dag jag föddes för 68 år sedan: den 2 januari 1957 klockan 14.48.
