Jag står där på bergets kant och i min hand håller jag heliga frön. Ska jag sprida dem för vinden eller ska jag plantera alla på den plats som jag står. Jag vet inte vad de handlar om inte mer än att det liv som valde att gå hem igen för snart hundra år sedan är här igen. Kommer jag att kunna klara att hålla ett sådant frö i min hand och låta det växa? Blir det lättare om jag sprider fröna med vinden eller om jag planterar dem vi bergets rand? Vad är jag med om och klarar jag att hantera denna situation. Svaret blir enklare när jag förstår att min älskade hund Ronja redan är i en ny inkarnation. Vera är samma själ i en ny inkarnation. Jag har bara behövt lära mig detta. Tack och lov kan jag få detta bekräftat av en person som jag följt i många år. Jag hade nog trott att jag var tokig om jag inte gått kurs för henne för många år sedan för att öppna min förmåga att tala med djur. Hon lärde mig att tala med Ronja som blev min samarbetspartner i många år. Jag ger dig hennes namn om du vill följa och lära av henne: Penelope Smith. En fantastisk kvinna på alla sätt som kommunicerar med djur. Så kom Vera efter att Ronja kallat på mig. Vera som jag har haft så svårt att tala med intill denna dag. Hon bär hela kollektiv. Mitt nya möte med Vera som i denna inkarnation bär hela kollektiv har öppnat mig för de heliga frön som jag nu håller i min hand. Detta gör det också lättare att se den människa som nu är i en ny inkarnation. Vi har haft ett oförglömligt möte under flera månader som öppnat för de frön som jag nu håller i min hand.
Nu vet jag bara att fröna ska spridas med vinden och att jag släpper allt, ja alla frön. Jag har inget att plantera för allt är färdigt. Jag går ned på knä sprider fröna och ber. Då ser jag hur de förvandlas till aska, den aska som en gång skulle ha spridit från en kropp av ett människobarn. Nu är det gjort, det som alla väntat på. Jag går till platsen i min trädgård där Ronjas aska är begravd. Nu vet jag bara att all tid med tidigare liv är förbi. Förbi är också möten med själar utan kropp. Det finns bara ett sätt och det är att lära känna en kropp som lever här och nu. Själen i denna nya kropp är här för att lära sig något nytt oavsett hur många tidigare liv. När asken nu är spridd för vinden är allt rent och inget gammalt finns kvar i det val som nu skett i detta nu. Vilken lättnad! Jag låter min förmåga att tala med själar utan kropp släppa taget om mig. Den förmågan lärde jag mig som barn men kan nu låta gå. Jag låter också alla tidigare liv gå för mig och alla andra. Det är en ny tid nu som behöver något annat. Nu öppnas en annan väg för mig tillsammans med andra. Jag kallar den NÄR HELHET MÖTER HELHET. Den vägen kräver kropp, kropp och åter kropp. Jag lär mig nu om hur min egen kropp förändras. Håret har fått en annan kvalitet. Musklerna på övre delen av ryggen har fått en annan skepnad. Kroppens böjlighet har fått helt nya former, både synliga och osynliga. Allt pågår utan att jag på något sätt gör något. Allt för att förbereda mig för att ta emot det som inte på något sätt är för mig. Så spännande! Kan jag föda det som bara kommer genom mig utan att jag har en del. Att då bara bli använd när inget stannar hos mig. Vad kommer nu? Det visar skapelsen, inte någon annan. I ett avslut med mitt gamla liv överlämnar jag allt med min familj till skapelsen. Jag överlämnar också allt som jag genom åren gjort för att stödja andra människor.
Min familj är helig
Just nu förstår jag lite mer av min resa i detta liv, en resa som jag tagit till botten i detta nu. Jag kan se varför jag mötte min exman som gav mig trygghet och höll min själ tills den dag jag var redo att släppa fram den. Då kunde han lämna så att jag tog tag i min historia och att han tog tag i sin. Tillsammans skapade vi ett fält för våra barn och för kommande generationer där han skapade en trygghet och jag löste upp allt i hans och i min ursprungsfamilj. Inte att jag gick in i hans familj, inte alls utan jag skulle komma att bo i det hus som hans familj byggt. Det huset har jag renat om och om igen parallellt med att jag renat min familj. Inte jag inte, utan snarare den energi som tagit tag i mig. Det enda jag gjort när jag ser tillbaka på mitt liv är att följa det som har velat visa sig. Jag kan också se nu att det som öppnat sig inte har varit för mig utan för kommande generationer. Så har det också varit för min exman även om det varit på ett annat sätt med andra förmågor. Jag är djupt tacksam att jag fick ta emot tre barn tillsammans med honom. Ibland har jag tappat mig genom alla år när jag inte förmått att se det större perspektivet. Det har då tagit en stund innan det har kommit och det är aldrig som jag tror. Det visar sig så tydligt nu att inget har handlat om mig. Den meningen gör mig så lycklig i detta nu. Allt som jag trott varit för mig har bara varit en väg till att öppna för andra. Det är klart att det har förändrat mig men mitt fokus har aldrig i mitt liv varit för andra. Jag är här för att ge. När jag ser tillbaka så lärde jag mig detta redan som barn när jag var med småfolket. I det ögonblick som jag förstod att det hus jag bor i sedan 43 år inte är mitt utan jag vårdar det bara tills det ska vidare. Det är för andra. Vilken lycka! Allt har har jag investerat i detta hus. Idag ser jag att det varit i takt med min egen inre resa. Jag behöver inte mycket och jag har allt. Då och då har jag tappat mig men alltid kommit tillbaka när det större perspektivet öppnat sig.
Den tacksamhet som jag idag känner för att familjen växer och att jag är en del av detta. Jag har fått vara med alla mina barnbarns födelser och därför vet jag också att de alla sju redan i det ögonblicket de föddes släppt det liv som de kom hit för att hela. Den resan jag gjort under trettio år gjorde de redan i födelseögonblicket. Djupt tacksam att mina barn inkluderat mig i varje steg i graviditeten och särskilt förlossningsögonblicket så att jag kunnat hålla mig hel för att bidra. Det var så jag egentligen lärde mig att vara hel, känslan av att vara hel. Den kraft jag har haft i dessa ögonblick har inte ord att beskriva. Där och då har energin öppnat för det som skulle bli helt. De frön som lades i min hand denna gång som jag spridde med vinden berättade om detta ögonblick. Inget som bara kom i detta ögonblick. Nu ser jag att det pågått under lång tid i min familj. Inget jag har gjort, annat än att följa det som öppnats.
Det betyder att jag varit så hel jag kunnat vara för att inte lägga något på det flöde som skulle öppnas och hela det som skulle ske. Jag har inte förstått och inte kunnat förklara, men nu ser jag. Det blir också som en ketcupeffekt när jag ser alla som fötts. De har redan släppt sin karma allihop.
Så till alla gossar…
Heligt är livet, särskilt i dess stora övergångar. Djupt tacksam och berörd bugar jag för livet. Livet är så förunderligt och helt underbart. Tänk att bli berikad med sju barnbarn. Vi som är ensambarn både min exman och jag. Lyckan har inte ord. Dessa barnbarn får kusiner vilket våra barn saknar. Det är som att allt skulle smalnat av för att så expandera igen. Ni må tro vad vi jobbat för att livet ska öppna sin helighet. Vi bugar för varandra han och jag. Vi vet att dessa gossebarn är en av anledningarna till att vi är här i detta liv han och jag.
Ja, alla gossebarn inte bara i vår familj utan alla gossebarn och dess ursprung i det vi skapar. Inte bara min exman och jag utan också tillsammans med andra öppnar vi för gossebarnen.
Imorgon samlas vi några kvinnor som ska möta gossebarnen med stöd av andarna. Kanske det viktigaste som hänt i mänskligheten just nu. Inget vet jag eller någon annan om vad det innebär och vad som händer. Inte mer än att det är livsavgörande när vi öppnar för kollektiv.
Hur kom jag då till denna plats där vi öppnar för hela kollektiv.
Stödet till andra enskilda blev kollektiv
Empatiska själar har en förmåga att tillsammans med en annan människa bära det hon ska igenom. Det är därför du hittar dem på platser där människor växer. För min del så började detta redan som barn. Jag attraherade människor som hade det svårt och så bar jag för dem så att de kunde komma igenom. På så sätt slapp jag också att se mitt eget som jag skulle komma att ta mig igenom så småningom.
När jag började att arbeta med energi ändrades allt. Jag kunde vara ett stöd för andra människor utan att bära för dem i min kropp. Vilken lycka! Allt exploderade i det som jag skapade från alla de sätt som öppnades i mig i dessa arbeten. Allt expanderade allt mer och så småningom kunde jag också lära mig att se skillnaden om det som öppnades handlade om individer, grupper eller hela kollektiv.
Det var verkligen ingen slump att jag hamnade i Psykosyntes, Familjekonstellationer, Somatic experiencing, Identity oriented psychotrauma och Reconstructive i många långa utbildningar. Efterhand började jag alltmer att arbeta med grupper och mindre och mindre individuellt. Allt tog mig dit jag är idag: att arbeta med kollektiv. Mina tidigare erfarenheter i välfärdens Sverige med kollektiva förändringar var mig också behjälplig då det lärt mig att se stora rörelser. Jag forskade då också i systemteori. Allt hade under dessa år fått sin plats för att ta nästa steg till mera individuella öppningar med min fråga: Vem är jag och vem är egentligen människan? Det skulle komma att öppna så många dörrar i min egen kropp och själ.
Resan hem öppnades på allvar när jag öppnade för psykosyntesen. När jag väl släppt taget om min födelsedimension skulle jag öppna alltfler dimensioner för att när de fått sin essens i min kropp också släppa taget om dem en efter en. I allt detta blev jag också alltmer bekväm med mina gudomliga gåvor som vi alla människor har. Jag vågade att lita på att jag var synsk, fick uppenbarelser och kunde se vad som också fanns i människans multisensoriska förmågor. Då fick också min historia och barndom en helt annan betydelse. Den var en gåva, inget problem. Tack vare den är jag den jag är. Tack vare min drivkraft har jag hämtat hem mig själv och öppnat för den jag är. Jag har inget i mitt liv just nu som jag inte har förlåtit och försonats med. Det största i detta är att det är aldrig som jag tror. Inget är egentligen ett problem utan allt som skett är jag djupt tacksam för. De bildar den grund som jag står på idag med den urkraft som är min. Reconstructive öppnade mina multisensoriska gåvor än mer och skulle också komma att ta mig till den plats av ingenting som var så mycket större än detta mitt liv. Under denna tid helande jag och öppnade många gåvor från tidigare liv.Det var också nu jag öppnade Quatum- fältet som vi kallade Metanoia.
När jag lämnade idéerna och sättet att se livet genom metoden Reconstructive öppnades fältet än mer. Jag lärde mig då att möta kollektiv av själar ”utan kropp”. De som som skulle vara ett stöd i många arbeten som skedde i de gruppen som jag verkade. Också privat öppnades denna väg så tydligt när hela grupper av själar var med som stöd i livets stora övergångar. De äldre kvinnorna som kallade sig life -wisperer som slog följe med mig vid den röda jorden i Värmland skulle ta allt vidare, Tillsammans med dem kunde jag öppna för än mer liv i skapelsen. Under några år försökte jag att stanna med de koncept, sätt att se världen som öppnades men till slut släppte jag också detta. Min väg är inte att på något sätt stanna med hur jag ser världen, allt förändras hela tiden. När jag nu ser tillbaka på mitt liv så ser jag att så har det alltid varit. Jag har alltid gått vidare när något blivit färdigt. I början i organisationer där andra tog över. Sedan när jag började att se hur jag fungerade så sökte jag alltid essensen i allt som öppnades. Så också hos grundare till olika koncept. Det var då jag förstod att människan, var och en oss har våra egna sätt att se världen. Det var också då jag förstod att jag aldrig hade ”köpt” något fullt ut i det jag lärt av andra. Då kom det så tydligt från mig: jag har inga följare och jag följer ingen. Jag följer mig själv på min väg med allt vad det innebär. Försöker någon följa mig idag så går jag. De människor jag verkar med följer sig själva och det öppnar mig och dem för livet. Inte heller följer jag någon. Det skulle inte gå på något sätt. Jag måste hitta min egen väg. Ibland lyssnar jag eller möter någon som har attraherat så många människor och gläds med dem. De är mycket viktiga att öppna för fler och fler människor till det nya paradigmet. Jag bugar för dem och också alla andra före dem som blivit stora i övergångar. Det är inte min väg. Det var det en gång när jag verkade i välfärden, men den vägen var egentligen bara en överlevnadsväg där jag öppnade för kollektiv med det som egentligen jag själv borde möta.
När jag är den jag är i mitt ursprung attraherar jag inte många människor och har aldrig gjort. Jag attraherar mig själv och jag stannar med människor där vi tillsammans kan gå mycket djupt nu i kollektiva övergångar. I det öppnar vi för andarna men på ett helt annat sätt än att försöka förstå en helhets olika delar. Nu möter helhet i nya helheter och inget annat. De äldre kvinnorna som kallar sig life wisperer har dragit sig tillbaka. Deras uppgift var att öppna för en ny väg. Inte ny, då andarna alltid varit med oss. Det är först nu jag vågar följa dem fullt ut. Jag var så nära att släppa dem men nu vet jag vad jag ska släppa: allt som jag haft i mitt liv där jag talat med själar utan kropp. Det är färdigt nu.
Andarna har successivt öppnat oss i den grupp som jag verkat med under våren. Dessa arbeten har alla varit kollektiva och tagit oss till botten av en övergång för att vi har kunnat släppa. Det nya är att detta inte på något sätt handlar om oss utan vi blir bara använda i det som ska ske. Vi är hela och behöver bara se till att vi är hela var gång som vi får en kallelse till ett större arbete. Vårt jobb är då att släppa allt och vara med. Hittills har det varit så att jag fått den kallelsen men nu får alla den. När jag får en kallelse inför sådana övergångar förbereds jag under lång tid. Inte så att jag på något sätt vet vad vi ska gå igenom, men andarna talar till mig. Lyssnar jag inte så vet jag inte vad skulle kunna hända. I april kunde vi i den grupp som verkar tillsammans sätta upp väggar för vårt hjärta för att klara att ta emot den kraft som vi skulle ta emot. Det var livsavgörande. Dessa väggar finns nu inte längre, de föll när allt var klart. Också i nästa arbete öppnade andarna för en övergång. Denna gång för att integrera den urkraft som vi fick ta emot i april. En ny födelse kunde nu öppnas. Vi har olika gåvor i den grupp som möts och vi är precis de vi ska vara varken mer eller mindre. Ingen är ledare eller försöker att följa någon annan . Vi följer oss själva. Väggarna och skyddet för vårt hjärta är också för ljuset när det kommer med en kraft som människan inte klarar av. Skillnaden med hur vi skyddade oss som barn är att nu kan vi släppa detta så fort allt är klart. Vi fastnar aldrig.Kroppen klarar nu att öppna för kollektiv
Kroppen klarar nu att öppna för kollektiv
Vi har nu lärt oss i denna grupp att klara av att öppna för hela kollektiv. Jag är inte på något sätt förvånad av att det finns krafter som kan göra vackra figurer i hela havrefält eller bygga pyramider. De har alltid funnits här för människan men också för djuren. Vi har bara inte klarat av att titrera dem för att inte själva gå under. Min hund har dess krafter och håller tillsammans med mig det som behöver ske. Hon är nu redo som snart treåring alltså 28 människoår att öppna den dörren. Inte sant! Hon har egentligen haft den dörren öppen hel tiden och det är jag som är redo.
De bloggar jag nu kommer att dela kallas vi: NÄR ANDARNA TALAT. Ibland tänker jag: finns det så här mycket i en människa och är allt detta möjligt. Jag släpper den frågan direkt och tar mig till fältet av ingenting. Då gläds jag med livet. Även om jag säger att det som sker inte är för mig så är det ju också detta för jag ingår också i kollektivet. Men detta är inte alls mitt fokus i livet nu. Det enda fokus jag har är det kollektivs medvetandets fält för kollektivet. I det öppnas övergångar som vi inte alltid förstår men jag skriver om det som andarna förbereder, öppnat för och avslutar där jag/vi är en del. Det enda jag gör är att jag låter dem använda min kropp. Jag rör mig numera alltmer ute för att möta människor som vill komma igenom, inte personligen utan i kollektivet. Det är människor som överhuvudtaget inte värderar något. De är många och blir alltfler, men jag möter dem aldrig där jag tror.
För mig handlar livet nu om att ta emot livets heliga frön utan att på något sätt, någonsin fundera på vad som är för oss. Jag följer mig själv i betydelsen lyssnar på andarna som kommer genom mig. Jag lyssnar naturligtvis också på de motstånd som kan komma. Stannar med detta och ser vad som vill visa sig. I de lägena behöver jag för en stund släppa allt och dra mig undan. För det mesta handlar det då om att jag bär något som inte är mitt eller tag tar för stort ansvar som den lilla människa jag är.
De frön jag tog emot som visade mig till askan har öppnat för alla gossebarn. Andarna kommer imorgon att göra ett arbete med denna aska. Jag gör mig beredd med den grupp som möts imorgon.
Välkommen att samskapa med oss
Det är alltid i de stora utmaningarna i livet som vi har vår växt och därmed också framgång. Framgång är att fortsätta att vandra den väg som är oss given. På den blir så utmaningarna större och större. Att jag skulle våga skriva som jag skriver nu för att berätta vad som öppnas öppnades under våren. Att tala om andarna som tar tag i min kropp är den största utmaning jag mött. Jag gör det med fler och fler människor. Precis som när jag en gång började Psykosyntesen höll jag det för mig själv under en tid tills jag blev så bekväm att också som samverkanskonsult tala om själen. Det var också då jag började att arbeta med systemiska konstellationer i grupper med chefer. Vilken utmaning! Att sedan öppna för Reconstructive och står för det blev min nästa utmaning som också var hissnande. När jag släppte detta fanns jag inte längre i ett sammanhang och där och då öppnades ännu en utmaning: att våga lita på andarna. Det skulle först ske genom grupper av själar och nu alldeles rent. Jag vet att de som jag nu samskapar med har samma resa i det som de vågar öppna för. Vi finns inte på något sätt i en Community. Så fort vi skulle bli detta skapas normer som kommer att begränsa vårt sätt att se världen. Vi är bara människor som också är vänner och på detta sätt stödjer varandra. Vi utmanar varandra alltmer. Då och då samskapar vi. Det är alltid nytt som öppnas vid dessa tillfällen. Vi bjuder in andra att samskapa med några av oss vid dessa tillfällen. Det är aldrig en slump vilka som kommer. Däremellan lever vi våra liv och möts som vänner. Nu är det ingen slump att just vi har mötts. Det har visat sig så tydligt i detta nu. Kanske berättar vi om detta om du möter oss.
Nästa helg är den 20-30 augusti under namnet: NÄR HELHET MÖTER HELHET. Det är ett nytt sätt att mycket tydligare kunna ta emot de krafter som vill igen och samtidigt titrera allt så att kroppen kan expandera utan att ta emot för mycket. Andarna kommer att stödja oss på den resan.
https://mariefridolf.se/nar-helhet-moter-helhet/
Varmt välkommen
