För en månad sedan öppnade vi dörren till en gemensam kanalisering av öppningen till det nya paradigmet. Vi fick se hur det maskulina i form av makt dog och mannen förlät sig själv och universum för det liv som inte kunnat bli levt. Makten tonade ut och kvar blev en ny öppning till det maskulina. Det feminina kunde nu öppna för en graviditet och ta emot det gyllene barnet. Den som kom att visa vägen till denna graviditet var ”grandmothers”, mödrarnas mödrar som håller det gyllene barnet just nu. Universum log och allt blev helt. Att vara med i alla sinnen, också de multisensoriska för att öppna denna kollektiva väg genom våra kroppar var magiskt. Det kunde inte på något sätt ske förrän de äldre överlämnade framtiden till barnen. De äldre kommer aldrig veta hur, vad, när och med vem allt kommer att ske. Men det vet barnen. De äldre håller bara allt nu utan att göra något. Allt detta sker redan och behöver en hållande energi. Att be, att ta emot och att vara hel är de äldres väg när de inget har att uträtta mer. De har fött barn, de har bidragit till världen och de har blivit visa. De innebär att de nu bara är. De behöver inte lära någon annan något utan kan bara vara. DE BEHÖVER INTE SJÄLVA BLI FÄRDIGA FÖR DET ORDNAR LIVET NU. Vilken befrielse!!! Ur det växer heliga rum.

Heliga rum

Hur ska vi kunna beskriva heliga rum. Det kan bara ske genom symboler som vi öppnar för och som sakta löses upp. All energi samlas i en bubbla runt denna symbol. Den uppbär en unik vibration och frekvens som bildar en kärna. Jag kallar detta ett rum även om det inte är ett fysiskt. Det är snarare en skepnad. Det är så spännande att upptäcka den kärna som en symbol har. Lika intressant som att upptäcka en människas, en grupps, en communitys och ett samhällets kärna. Det är samma som att upptäcka en plats, ett träds, ett bergs, ett djurs och en varelses kärna. Det är en resa i ett stort utforskande utan att veta något. Vi öppnar ingenmansland, liminality, tomrummet eller svarta fält; vad du vill kalla det. Vårt inre barn hjälper oss på den vägen. Hon vet hur det är att inte veta något och att inte heller vara någon, en förutsättning för att kunna stanna i ingenting.

Denna bloggs symbol kom in i mitt hjärta en dag för många år sedan när jag mötte de äldre kvinnorna på den röda jorden i Värmland. Den har varit med mig sedan dess. Nu har den fått en icke form när jag blivit alltmer klar över dess syfte. Kontakten med denna symbol blev då alltmer energetisk. Resan in i den kom ur sju små berättelse under den första vintermånaden som avslutades med en resa till andra sidan i en nära döden upplevelse. Allt har nu landat i skapelsen i skapelsen. Jag ser nu hur dessa tre delar öppnat än mer av mitt syfte i detta liv: i mötet med heliga rum. När jag ser på mitt liv så har jag alltid landat utan att förstå det på något sätt. Att nu se att mötet med heliga rum öppnat mig för det liv som inte blivit levt är stort. Utan berättelserna, nära-döden-upplevelser och skapelsen hade jag aldrig kunnat möta det heliga rum som nu är vidöppet. Allt har alltid börjat med berättelser, allt har alltid övergått till nålsögat mellan liv och död där nuet är och ur det har en ny skapelse öppnats i skapelsen. Ja, det är verkligen ögonblick det handlar om. Inget mer. Detta är inget unikt för mig på något sätt. Vi är alla medresenärer på denna resa av skapelser. För mig heliga rum, för dig … (vad din livsuppgift nu är) och för oss: SKAPELSEN. Skapelsen i skapelsen är vår gemensamma livsuppgift. Visst är det vackert!! För en månad sedan fick vi möta en skapelse i skapelsen. Den känns ännu i varje cell i min kroppen. Jag är djupt tacksam att få vara med i denna förkroppsligande skapelse tillsammans med äldre kvinnor, både fysiskt och icke fysiskt. Det har förändrat min syn på livet. Den helgen om människan öppnade mig så i sju små berättelser denna första vintermånad.

Sju små berättelser

När allt har landat i insikten om att det finns ingen ny början bara nya flöden som överlappar varandra. Cirkeln går runt runt i all oändlighet som i en spiral som expanderar och förminskas i en mjuk takt. Jag har vetat detta länge nu men det det är först nu som allt trillat ned i varje cell i min kropp. Det har verkligen förändrat mitt liv. Känslan av att vara i oändligheten och flyta omkring är som att befinna mig i en livmoder utan att på något sätt ha upplevelse av en början och ett slut. Allt bara är i ett stort kärleksfält. Tidigt i höstas visste jag att jag skulle bjuda in till vintersolståndet. Då skrev jag på min hemsida att det skulle öppna för ett embryo. Men vad jag då inte visste var att embryot redan då var här. Maria Magdalena och Det gyllene barnet skulle tillsammans med min familj och mina vänner visa mig vägen dit. Två viktiga insikter var solklara:

• alla är vi människor som har multisensoriska gåvor. Vi kan alla förkroppsliga vår gemensamma kanal. Frågan är bara hur vi använder dessa gåvor. Även i tidernas begynnelse var det så och det kommer alltid att vara så för människan så länge hon finns.

För min del har denna höst ännu en gång öppnat mig för känslan och insikten av att jag inte behöver bli färdig. Det finns ett oändligt lärande. Det har gett mig en ännu djupare frid och fred med och i mig själv. Jag känner mig också mycket stolt över allt inre arbete som jag öppnat och gjort fram till denna dag.  Så mycket smärta, glädje och kärlek jag har fått uppleva under alla dessa år. Jag är djupt tacksam av att kunnat växa upp i kroppen och sedan växa ned igen. För mig har brytpunkter öppnat så många liv i denna lilla kropp. Jag har släppt taget och rest mig upp igen i ett nytt liv varje gång. Något har jag fått ta ansvar för och något nytt har jag öppnat för. Expansionen har alltid öppnats efter det som jag tagit ansvar för.

• när vi öppnar oss för vårt genuina inre barn vet vi att hon är och kommer alltid att vara hel oavsett vad som hänt oss i livet. Det är hon som är i kontakt med allas vårt gyllene barnet. Det är också hon som vi öppnar för när vi låter våra överlevnadsbarn växa upp. Den enda vägen är att genomleva igen. Det innebär att energin och känslan som vi burit tonar ut. Detta hjälper livet oss så vackert med. Vi kan skynda på denna process genom att öppna för att gå in i det okända. Där väntar det som väntar på att bli levt. Det som vill visa sig kommer att visa sig.

För min del har detta inneburit att jag överlämnat mig till det som är. Livet tog mig också till platser, metoder, filosofier som just öppnade för det som väntar på att bli levt såsom Psykosyntes, Somatic Experiencing, Familjekonstellationer, Identity Oriented Psychotrauma, Reconstruktive, Traumahology, Space in between, Totality, Life Wisperer…… De första fem har jag betalat för att genomleva i min kropp och de fyra sista har betalat mig när jag tagit emot dem i min kropp. Det finns ingen kronologisk ordning i dessa utan de flödar omkring i ett oändligt fält och visar de sig då och då. De har symboler och kommer att ha symboler. Dessa symboler är kärnan i mötet. Det är nu vi möts kärna till kärna i en värmande öppning. Ingenting blir längre halleluja och vi skapar inga gurus. Det blir istället möten och vi ramlar ned till jorden. Ur jordens inre kommer värme och ljus. Det öppnar en djup frihet både i kropp och själ. Det är denna skapelse som de äldre kvinnorna vaktar nu i skapelsen. Det kan först ske när de ser sig som mödrarnas mödrar på en kollektiv nivå. De är inte mödrar längre utan förmödrar och på den resan kan allt bara vara kollektivt. Det är så en ny vision öppnas. Den är alltid kollektiv. Den  kommer som en symbol och vi äger den aldrig. Ägandets tid är slut. Alla platser på jorden är allas. Låt mig nu beskriva sju små berättelsen som öppnar denna väg.

Värmande öppning

När jag blundar och allt blir till ljus bakom mina ögon vet jag att jag är hemma. Det kan ta en stund och ofta kommer ljuset först bara blinkande. Det blir rött, gult och så alldeles vitt. För två år sedan kom denna bloggs bild upp som symbol i hela min kropp när jag mötte den röda jorden i Värmland. Den var då inte ny utan hade funnits med mig en stund. men det var först nu som den landade i kroppen tillsammans med de äldre kvinnornas energi. Andra symboler har kommit och gått på min väg till denna symbol.

Det har alltid tagit mig lång tid att öppna för den vision som bär. De är kollektiva och ägs av ingen. De bär mänskligheten. Ännu en gång skriver jag om mina guiders klokskap. Dem har jag mött i hela mitt liv. När jag var liten trodde jag att jag var en del av dem men livet skulle lära mig något annat. Människa är jag ju och har valt att så vara i ett livslångt lärande. Jag har kallat detta folk, folket från ingenmansland, ibland säger jag bara småfolket.

”När vi är i ett land som ingen kan se finns inget att äga och inget att försvara, varken för människan eller för oss. För dem finns vi inte och för oss så är detta land både deras, vårt och alla andras. Det är alltså ingens!

När så en människa kan se oss kan vi öppna alla dörrar vi har för att den varelsen ska känna sig värdig sitt liv. Det livet äger ingen, inte ens hon själv. Vi behöver då bara visa alla tusen olika sidor och förmågor vi har, allt för att hon ska börja lita på allt som vill komma genom henne.

Då lär hon sig att när en förmåga öppnas av en av oss är den förmågan inte längre i ingen-man-land. Den flyger i väg som den vackraste fågel, helt fri, Då och då kommer den tillbaka till oss och alla andra. Den har fått form i alla synliga och osynliga varelser på denna jord.

Det är folket i sig som är vår enda ägodel, som vi har att vårda min vän. Försvinner det folket så dör vi alla. Det är människans svåra lärdom att lära sig att inte äga. Ja, hon som i hela sitt liv strävat efter att just äga.

Jag talar inte om saker för det är en liten del i det som sker. För människan har bestämt sig en gång, att hon ska äga andra människor och alla andra varelser på denna jord. Hon är inte ond människan, bara vilsen.

Men hon vet långt där inne att människan som ett folk är den enda ägodel som hon kan göra hel. En lång resa, då hon först behöver förstå att hon inte ens äger sig själv.”

Hallelujans fadäs

Den röda jorden i Värmland har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där. Den lyser som eldens glöd rakt in i människor hjärtan. Än mer när solen lyser i vattnet som omsluter jorden.

En dag gick jag där med en vän och just då steg en energi upp ur jorden som skulle följa mig i flera år. Den var mycket gammal och när jag blundade såg ljuset i skepnader som sakta tog form. De var mycket gamla och först trodde jag det var mina förfäder. Men när jag återigen öppnade mina ögon och tittade i vattnet såg jag de äldre kvinnorna och de viskade till mig. De höll sina händer kuperade för att jag skulle höra: gå in i tystnad och lär dig att viska.

Det tog lång tid innan jag förstod. Det var deras budskap som också kunde öppna än mer av min telepatiska förmåga. Jag drog mig undan i en tyst retreat under en månad. Jag kunde höra en knappnål falla till marken, höra trädens sång, jag såg och öppnade än mer av det osynliga landskapet. Lyckan var total. Ögonkontakten med en hundvalp när jag tog den i knät var total. Ingenting kunde ta mig därifrån, tystnaden bar.  Ingenting blev ”halleluja” utan bara närvaro i djupa möten. Allt finns inom oss. Det som nu kommer är: wow är det så här det är.

Ramla ned

Jag har en dröm som kommer åter under natten och har så gjort i många år. Idag vet jag att den kommer när jag har blivit använd under natten.

Jag hoppar från en klippa och flyger för att bit för bit ta mig ned och landa i ett landskap. Jag är alltid halvvaken är jag tar mig ned och det är mycket fysiskt. Hela kroppen jobbar. Denna gång kom drömmen på ett helt annat sätt. Jag hade min mamma med mig och jag höll henne när vi hoppade. Så landade vi och då såg jag att mamma inte var där. Jag hade mitt barn med mig och gick runt och visade landskapet för henne. En del var döda och jag sa till henne att de har fått frid och andra var levande och satt med sig själva efter att de hoppat. Men ingenstans kunde jag hitta min mamma. Detta var en helt ny plats där min mor varken var levande eller är död. Hon var ingenstans.

I livet är jag där med henne just nu när hon går in i sin demens och tynar bort efter en lunginflammation som höll på att ta hennes liv. Men hon var inte redo än, inte heller denna gång. Just nu står hon inte i kontakt med mig. Det är som att hon inte är där, varken i personligheten eller i själen. Jag har alltid kunnat ha kontakt med mamma i sin personlighet men också själsligen de sista åren. Det går inte längre. Tydligare blir dock hennes kärna som bär livsuppgiften. Konstigt eftersom hon inte är där. Jag undrar just nu vad jag håller på att lära mig i mötet med henne. Jag kan sitta under lång stund när hon verkar sova i kontakt med min kärna. Då känner jag hur det är tomt, alldeles tomt. Frågar mig om det är jag, hon eller båda som är tomma.

Jag har inget behov att försöka förstå, för det gör jag inte. Det enda jag kan säga är att så fort jag lämnar hennes rum så är jag i kontakt med min kärna igen. Men det konstiga är också att just i detta ögonblick känner jag ingen personlighet och själen känns långt borta. Det är som om den lämnat min kropp. Är det min själ som har lämnat min kropp eller om det är min mors? Svaret ligger på lut: kanske är det min mors själ som har lämnat min kropp. Vad betyder detta i så fall? Minns hur hon och moder jord höll mig i fötterna i ett energiarbete för femton år sedan. Det arbetet förändrade hela min personlighet. Där och då började jag att arbeta för moder jord. Där och då försonades jag i en djup tacksamhet till min mor för att hon i alla år hållit mig på jorden. I det ögonblicket lämnade hon detta uppdrag och vi möttes själ till själ för första gången.

Jag kommer tillbaka till den berättelsen som jag mötte i ett halvvaket tillstånd. Där när jag landat är allt tomt och samtidigt finns levande och döda. De levande har kontakt med barnet och de döda ser ut som att de ligger och håller om sitt barn. Men de som är osynliga, var är de? Då kommer insikten: Min mamma har aldrig varit i kontakt med sitt inre barn. Det dog när hennes tvilling dog och nästan hennes mor vid hennes födelse. Hennes mor, min mormor som jag aldrig träffat blev aldrig frisk efter denna förlossning. Mamma har försökt att nå barnet i hela sitt liv. Jag som har kontakt med mitt barn har skrämt henne. Hon har försökt att ta mitt inre barn och nu gör hon inte det längre. Det är helt nytt för mig. Jag behöver inte på något sätt skydda mig. Jag kan vara helt naken. Jag kan sitta i timmar helt tyst när hon sover, hon i kontakt med sitt lilla barn och jag med mitt. Det är så vi har hållit varandra under många månader nu.  Jag ser på min mor i denna stund och hon är det vackraste lilla barn som jag sett. Hon kommer till liv som barn i detta nu. Jag går fram till mamma och säger: jag älskar att se dig och ditt lilla barn tillsammans nu. Hon ler och så somnar hon om. Både min mamma och jag har ramlat ned igen. Vi kan båda flyga. Min mamma är inte död än. Hon behöver bara hitta sitt barn som levande innan hon kan dö. En djup inre frid kommer i mig. Tacksam för att bevittna denna resa min mor gör nu och att hon hinner göra detta innan hon lämnar detta jordeliv.

Egentligen mötte jag hennes inre barn redan i våras när hon ramlade och jag sov hos henne och så igen i början av hösten efter att hon hamnat på sjukhus och fått lunginflammation när jag återigen sov hos henne inför flytten till demensboendet. Denna sista gång höll vi våra barn för varandra genom vår inre moder. Det var så vackert. Det öppnade vägen till Maria Magdalena och det gyllene barnet. Men det är först nu allt blir tydligt; hon håller sitt inre lilla barn samtidigt som hon tar sina sista steg i livet. Tänk att denna vackra kvinna är min mor och hon har stannat i livet så att jag får se hennes förvandling. I det har vi verkligen kunnat förenas i vårt hållande för varandra. Sorgen finns men framförallt kärleken till den kvinna som gav mig livet och sedan var med mig i hela sitt liv för att också se mig göra färdigt i det vi skulle lösa upp tillsammans. Jag är djupt lycklig att också få bevittna vår gemensamma transformation. Det gör mig så lugn för jag vet att hon inte kommer att fastna i mellanrummet. Fråga mig inte varför, för jag bara vet. Det jag också vet är att min älskade mor till slut också kunde förlåta sig själv.

Frihet i kropp och själ

När skulden och skammen har lämnat oss människor är vägen öppen till ett själsligt flöde i allt vi gör. Bilden av kvinnan i gungstolen (se föregående blogg) är alltjämt med mig också denna dag.

Hon har flyttat sin gungstol till en annan plats, hemma hos någon som är mycket gammal. Meden bak på stolen river upp tapeten. Hon berättar om såret gungstolen skapat istället för att dölja det. Minns så en lampfot som jag hade sönder och av rädsla försökt att laga. Det gjorde det bara värre. Jag kunde inte undvika att få stryk, det blev bara mer. Lampfoten har funnits i mammas hem i alla år utan att ha blivit lagad. Nu har jag lagat den sextio år senare och det var så enkelt. Ingen skuld och skam fanns längre kvar. Tar med mig lampfoten till mamma och hon blir så glad. Säger; har du lagat den, tack. Så enkelt allt är när vi är låter livet bära det som sker i nuet istället för att gå till historien.

Nu har jag också lämnat allt arbete med att tömma min mors lägenhet bakom mig. Inget finns kvar. Det är alldeles tomt och så vackert. Allt är ljust och vitt. Min resa tills denna dag har tagit mig allt närmare mitt livs syfte. Jag förstår att alla mina stora brott i livet mellan liv och död har haft en stor betydelse på min väg. De har tagit mig till en plats av sensitivitet som öppnat en helt annan vildhet som jag på något sätt hade kunnat föreställa mig. Den är mjuk, nära och totalt naken. Vilken skönhet den bär. Sensitiviteten som jag skulle kunna beskriva som fingertoppskänsla har fått mig att se att det behövs så lite för att en människas ska få övergrepp. Men om vi stannar med vår fingertoppskänsla kan de ge en djup intimitet som hindrar övergrepp. Övergreppsenergin kan då inte nå oss. Intimitet behöver inte handla om beröring. Det räcker med en blick eller bara energi. Detta kan till och med vara än mer intimt än beröring. Somatic Experiencing gav mig denna erfarenhet och jag minns att många människor inte klarade av denna metod då den var för intim. När kroppen tar över sitt eget helande är det mycket intimt och vi kan inte en enda sekund lämna kroppen. Vad är det då som vi inte kan lämna? För mig är det vår kärna, vårt innersta väsen. Den del av oss som bara är, som alltid har och kommer att vara samma. Kalla den anden om du vill. Jag gör det ibland för med den står vi kontakt med allt och alla. Kärnan är oändlig och ett fält så mycket större än vår kropp. Den är inne i kroppen och utanför samtidigt. Den är inte på något sätt materiell utan en energi som flödar ut och in i kroppen i detta liv. Det är den gyllene gnistan med vilken vi är i kontakt med allt. Vi kan beskriva det som det gudomliga som flödar i och utanför oss. Vi kan också beskriva det som det gyllene barnet. Vi är alla barn av denna tid i vårt möte med jorden men vi är också barn i en oändligt fält som öppnar oss i vår kärna. Vi föds om och om igen inte bara i nya liv utan också också detta liv.

Intimitet innebär att vara i kroppen och i kontakt med vårt inre barn. Denna intimitet känns som en fingertoppskänsla om vi kan stanna i kroppen. Men ibland har vi så lätt att stänga och då är det ingen konst att krama en annan människa. Är vi däremot i kontakt med vårt inre genuina barn så är allt där: allt som är helt, allt som ännu inte är läkt, allt som väntar på att bli levt. Det gör oss sårbara, närvarande och långsamma. Vår kärna som lyser i mörkret håller denna människa och alla andra människor samtidigt. Möter vi en annan människa på detta sätt så är det det denna persons inre barn vi möter.

Varför talar jag om de inre barnen? De finns hos oss för alltid och är totalt genuina vad som än hänt oss i livet. De är utan minsta personlighet. Det gör oss sårbara och livet lär oss att stå i kontakt med det gyllene barnet, den gyllene gnistan för att kunna hålla vårt inre barn. I det lär vi oss också att inte behöva skydda oss genom att skapa strategier. Vi skyddar oss istället i ett samskapande med vårt inre barn som öppnar sig helt naken inför livet. För mig är detta intimitet med sensitivitet, skönhetens vildhet och hållande. Närvaron tar oss till den dörr som vi i det ögonblicket öppnar för att kunna ta emot dessa oändlighetens rum.

Du frågar dig säkert om oändligheten kan vara rumslig. Jag vet ingenting mer än att den hela tiden på nya sätt tar plats i min kropp. Fingertoppskänslan känner jag, vildheten följer jag in i tystnadens rum och hållandet låter jag ta plats när jag vaggas in i livet. Alla dessa tre är för mig så intima med mitt inre barn. Hennes livsenergi är jag. Vilken inre frid och frihet det öppnar och den är oändlig. Allt är möjligt!

De äldre vaktar skapelsen

Jag följer min moder i tystnad nu och jag ser hur hennes livsenergi transformeras och hur gnistan sakta tonas ut. Hon behöver vara stilla nu och alltmer ensam. Kontakten är där mellan oss men det är som att lågan nästan slocknar då och då. Mycket sover hon och då sitter jag bara där alldeles tyst i en djup kontakt med mitt inre barn. Då kan hon helt plötsligt vakna och bara le. Djup inne i mig så vet jag att hon vaktar skapelsen där hon är just nu med sina sista krafter. Det hon har att ge är så stort även om det synes litet; tänk att ett leende kan komma igenom från skapelsen i detta nu. När jag sitter där öppnas mitt hjärta och jag tänker om vi alla kunde le alltmer så skulle skapelsen ta allt större plats. Ursprungsbefolkning som jag mött på många olika sätt har alltid haft en vördnad till de äldre. Så har också de som verkar på boendet där mamma är, särskilt de som kommer från andra länder. Det blir allt tydligare nu hur jordens äldre vaktar skapelsen också i västvärlden. Vi förlåter oss själva nu för det vi bidragit till i nuvarande paradigm som tagit oss från livet. Vi öppnar framtiden för barnen. I det möter vi både män och kvinnor idag. De ställer sig vid sidan om makten och öppnar än mer av kärlek, Båda har ju varit en del av makten och ser vad de behöver ta ansvar för, alla dessa övergrepp som skett.

Det behöver så lite för att det ska bli ett övergrepp och det skapar så mycket. Det är på samma sätt med kärlek. Det behövs så lite och det skapar så mycket. Ett enda litet leende kan öppna så mycket. Det kan få oss att stänga och övergreppsenergin bara genom att vi säger; men vad ler du för och så puttar vi bort kärleken. Det kan få oss att öppna genom att vi säger; tack för ditt leende det värmer. Varje människas val. Detta kanske bara sägs inne i oss men det är energi så andra hör det ändå i sin kropp om de är närvarande. Vårt val har stor betydelse.

Vi kan alla se att de äldre vaktar skapelsen nu. Det är just detta som de vaktar. De vet att de inte har lång tid kvar att göra det de ska göra innan de dör. Kanske inte de är medvetna om det, men deras själ vet. När nu min mor sakta lämnar blir det än tydligare att jag tillhör de äldre. Jag ser mig själv alltmer som detta. Efter mötet med den röda jorden i Värmland och de äldre kvinnorna har detta blivit allt tydligare för mig. Jag är också djupt lycklig att få följa mina föräldrar hem efter att på ett djupt plan försonas med dem medan de lever. Jag har också fått se hur de båda försonats med sig själva i det som de kom hit med i detta liv. Tills denna dag trodde jag inte skulle ske med min mor, att hon skulle förlåta sig själv. Men så blev det. Nu håller hon sitt inre barn och skapar utrymme för detta. Det är så vackert att se. VILKET BIDRAG TILL SKAPELSEN ALLDELES IN I DET SISTA.

Så kommer sanningen en natt i halvvaket tillstånd:

Jag har mörkröda stenar över hela min kropp i form av bälten i en självlysande väst. Det är tusentals små mjuka stenar. Jag försöker att få andra att också öppna för sina stenar men det tvekar då det ”kommittar” så mycket. Det är dags att sluta försöka. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv. Jag släpper allt och ännu en gång överlämnar jag framtiden till barnen. JAG VÄLJER NU MYCKET MER MEDVETET MED VEM JAG VILL VARA. TYDLIG ÄR JAG OCKSÅ I DETTA. JAG VILL VARA  MED ÄLDRE OCH MED DEM SOM VALT OCH VÄLJER ATT VARA HELA. TILL MIN GLÄDJE SÅ HAR JAG DESSA MÄNNISKOR I MITT LIV NU. I DET ÄR INGEN LEDARE OCH VI BEHÖVER INTE GÖRA FÄRDIGT. DEN ANDRA LÄMNAR JAG DÄRHÄN. JAG KAN ÄNDÅ INGET GÖRA. JAG VILL OCKSÅ VARA MED BARNEN OCH DET HAR JAG ALLA MÖJLIGHETER TILL. JAG TAR EMOT DERAS KÄRLEK OCH ÖPPENHET SOM LYSER IGENOM DEM. DE SITTER VERKLIGEN INTE FAST I NÅGON KARMA.

Jag har öppnat mina ådror och tagit bort all gammal kalk precis som jag har gjort med rören i mitt hus. De var fyllda av gammalt som togs bort i en reliningprocess. Det har fått min kropp så vital och jag känner mig lättare. Ådrorna fylls med nytt blod, med nytt liv som är så inspirerande, glädjefullt och kreativt. Så mycket liv som då och då är alldeles stilla. Nu kan jag åldras och i det hålla mitt space i sensitivitet, vildhet och hållande. Orden är inte som vi tror, nej inte på något sätt. Dessa ord har nu fått en helt annan innebörd än vad översättningen är och vad jag trott förut. En dag är jag redo att berätta detta men just nu är det i ett fortsatt utforskande. Varje gång är jag helt nollställd.

Mödrarnas mödrar

Jag tillhör mina förmödrar nu. För mina barn och barnbarn kommer jag att vara en förmoder. Men livet är så mycket större än detta. När vi har valt att födas till detta liv kommer vi med automatik att bli förmödrar eller förfäder till alla barn som föds efter oss. Det är kollektivt arv som vi bär att öppna för till kommande generationer. För en del av oss har det tagit tid och för andra finns det medvetet med från början. Hos ursprungsbefolkningen har detta alltid varit med i deras tro om att allt vi gör är för sju generationer framåt. I det kan vi också hela sju generationer bakåt. Detta har också västvärlden öppnat för under lång tid nu. Vi transformerar arv för generationer, allt för att öppna för kärleken. Det har visat sig vara ett djupt fredsarbete.

Jag var på en fredskonsert här om dagen. Den öppnade verkligen hjärtan. Det fanns ingen motkraft utan allt var öppet och kunde därför flöda. Så fort det blir motkraft så skapar vi nya övergrepp. Svårt att se men lätt att känna. När kärleken flödar finns ingen motkraft, allt är bara medkraft också med förövare. Ja. om vi inte dömer dem och stället ser att de också har ett inre barn som kämpar. Det är deras resa. Om vi kan hålla vårt eget space kan inget ske. I det handlar det också om att kunna tillåta sig själv i det som är förbjudet i det samhälle vi lever. ”Det finns inga energitjuvar. Det är bara vi som inte kan hålla vårt space.”

Efter denna konsert öppnades alla mina förmödrar både på min mamma och pappa sida. På bådas sida finns okända fäder. Kanske är det därför jag har hållit mig så nära kvinnor och mina förmödrar som känns nära. De är också förmödrar till alla ”oäkta barn” som man kallade dem i den tid de föddes. Min far är en sådan och min mormor. Deras fäder gör mig nyfiken på livet just nu. Jag ser en av dem som mannen i skinnpäls i vinterlandskapet och den andra som en husbonde på en gård med en piga som blir med barn. När min mamma släktforskare skulle det visa sig att denna husbonde senare erkände faderskapet till min mormor. Det skedde när hon var fjorton år och han, husbonden höll på att dö. Han gav en stuga till min mormors mor när hans söner ärvde allt. Där bodde hon tills hon dog. Min mamma var hennes ögonsten, Hon var den enda som inte gav mamma skuld för att min mormor dog (blev sjuk och dog när mamma var ett barn). Mamma tillbringade många somrar med sin mormor. Min pappas far vet jag inget om mer än att jag mött honom på andra sidan och där är han i vinterskrud.

En ny vision finns i oss alla hela tiden

När jag nu skriver färdigt denna blogg denna dag som jag påbörjade innan jag blev sjuk (mer om detta om senare) inser jag att den nya visionen som bär mig nu skrev jag redan i augusti när jag bjöd in till vintersolståndet under titeln Vintersolståndets vagga. Den kom i en bild:

Senare i veckan får jag åka hem och jag vilar och läker. Denna juldag känner jag hur allt börjar att släppa. Redan nu har jag också prövats i mötet med livsenergi. Denna gång gjorde jag något annat och tog ansvar för mig. Det gick så lätt att välja väg nu. Jag har förlåtit mig själv och alla andra.

Detta är första året sedan barnen föddes som vi inte firar jul på Änggården. Jag kunde vara med en stund hos min äldsta son igår. Mamma är på ett äldreboende och jag har inte orkat hälsa på henne. Det har bara inte gått. Den lilla kraft jag har haft kvar har bara räckt till mig. Hela tiden har jag somnat och somnat. jag har verkligen sovit mig till livsenergi. Min älskade lilla Vera har fått bo hos min äldsta son. Där har hon det så bra.

Nu efteråt förstår jag att min väg i detta liv har gjort att jag om och om valt att öppna för nya versioner av mig själv. I de mest genomgripande sådana har jag varit i mellanlandet mellan liv och död. Det har öppnat mig till alltfler dimensioner. Någon sa en gång; vad dramatiskt!. Idag skulle jag säga:

inte alls det är min väg och jag skulle aldrig välja en annan väg. Det jag är med om är livsavgörande för nästa steg i mitt liv. Denna karta med alla lådor kommer jag ha med mig i resten av mitt liv. Jag vet att jag alltid kan sjunka tillbaka till det mönstret eller snarare livet tar mig dit genom att vagga mig sakta. Vilket embryo att vårda nu.

Ingen människas resa är den andras lik så vi kan inte jämföra. Vi kan inte lägga vår karta på någon annan inte heller kan någon annan lägga sin karta på oss eller försöka ta vår karta. Om det sker låt det ske för det går ända inte. Släpp det bara. De har sin resa,

Skapelsen sker redan

När jag nu sitter här på denna skapelsens dag öppnas mitt hjärta alltmer. Kärleken till livet bär och jag vet också att jag verkligen var bredd att släppa taget ännu en gång i mitt liv. Detta har stor betydelse för den skapelse som nu sker. Jag somnar en stund och när jag vaknar igen sjunger fåglarna och allt är ljust. Den symbol som bär denna blogg kommer för min syn och då vet jag att moder jords ljus i sin kärna bär övergången. Det ljuset har också jag i min kärna. Inget kan och vill jag göra nu. Jag låter skapelsen ha sin gång. Jag vet att den redan sker. Jag vet också att jag aldrig mer kommer att kväva min livsenergi. Den bär mig till nästa liv nu. Jag ska bli ”Grandmother” en sjunde gång om ett halvår. Det gör mig djupt lycklig. Sakta öppnas den nya versionen av mig i en total förändring.

Göteborg den 25 december 2025

Ingrid Marie Fridolf