Hur ska vi kunna öppna för en ny berättelse om vi bygger den på gamla berättelser? Det går inte men vi vet samtidigt att de gamla berättelserna är en förutsättning för de nya. Vi kan inte gå tillbaka och vi kan inte vända oss om. De gamla berättelserna är här just nu för att vi ska frigöra oss från dem utan att veta vad som ska komma. När allt är rent och fritt är vi tillgängliga för det nya. Så en dag trillar något nytt ned på många olika delar av jorden samtidigt. Trillar ned säger du kanske, vad betyder det. För mig innebär det att det finns tillgängligt och är där för att leta sig fram till vår kanal så att vi kan förankra det på jorden. Det nya nu är att människan lär sig att öppna sina kanaler i samklang med varandra. När den nya berättelsen ska ta form får den större genomslag i denna nya tid från den nya människan. När alla våra multisensoriska sinnen är öppna är vi mottagliga. En vacker sommardag i Värmland förra året var ett sådant tillfälle. De äldre kvinnorna som kallar sig life wisperer tog tag i mig och öppnade mig för att ta emot det som de var här för att öppna space för. Nu följde en tid av mellanrum då jag inte kunde på något sätt förstå vad som hände. Jag aktade mig noga för att försöka förstå. Förvirringen var stor. Jag märkte att var jag än var så hände något som jag inte förstod. Hus och platser jag besökte förändrades. Först idag har jag kunnat se att jag renade mig om och om igen för att öppna min kanal. Det arbetet renade också annat. En dag skiftade allt och av de äldre fick jag uppdraget att bjuda in andra för gemensam kanalisering. Trodde då att vi skulle fortsätta i den gruppen men efter en helg fick jag uppdraget att bryta med gruppen. Förvirringen blir stor och det enda jag vet är att allt var färdigt. Vad är då färdigt? Det visste jag inte då. Kunde dock inte låta bli att söka förklaringar. Till slut kom jag igenom när jag väl lämnade allt och sökte mig fram igen i ett icke vetande. Så trillade allt ned: den gemensamma kanaliseringen har nu skett under snart fyra månader. Det som öppnades en helg i december var initieringen till Life wisperer och det kom helt olika för var och en av oss. Med den initieringen kunde vi alla öppna våra kanaler i djup rening och sedan i samklang öppna den gemensamma energin. För mig är denna energi tydlig och jag ser den som en ”hop” gamla kvinnor. Jag beskriver dem som en hop då de oändligt många utan början eller slut. Idag vet jag att om jag försöker hitta förklaringar så löses allt upp i den energin. Det som trillar ned ska till den nya människan som bär det inför en ny tid. Om du tillhör dem vet du vad jag talar om. Vi har alla tränats att inte veta. I detta syfte initieras life wisperer olika för var och en av oss. Den stora utmaningen nu är att medvetet gå in i det fält som kallas TRO INTE ATT DU VET. Där släpper vi tro och vetande till människans ingenmansland. Ur det kan en helt ny förståelse uppstå. Svårt att öppna för så längre vi människor försöker att lägga en förklaring på det som sker med olika teorier hela tiden. Säkert är det så att om 100 år när de som lever då ser tillbaka så ser de allt som bidragit till det nya men som inte alls kunde förklara det nya. Under snart fyra månader i detta ingenmansland får jag så en berättelse som handlar om moderskraften. Den var verkligen inte som jag trodde utan bortom allt vad jag skulle ha kunnat föreställa mig. Jag vet nu att denna kraft har öppnats hos många fler på deras sätt. Så kommer de life wisperer en natt och säger till mig att en en gång bjuda in andra att mötas för att ta emot det som vi ännu inte vet. Mer vet jag inte i detta ögonblick. Jag aktar mig väldigt noga att försöka förstå eller på något sätt tänka på vad allt betyder och vad som nu kommer att ske. Kanske jag får del av lite mer så småningom eller så inte alls. Nu tillbaka till TRO INTE ATT DU VET HELGEN SOM ÖPPNADE FÖR LIFE WISPERER. Låt mig nu berätta om denna vackra upplevelse. Men först vill jag tacka Vera min amerikanska cockerspaniel som nu bott hos mig i ett år. Hon har fått mig att öppna ett nytt fönster, så telepatisk hon är. Nu står jag där och tittar ut. Hon vilar och kommer till ro. Lyckan för henne är stor när hela min familj samlas. Då tjuter hon av glädje. När jag tappar mig eller när hon behöver mig skäller hon och då kommer jag. I det blir hon alldeles lugn. Det är min närvaro som får henne att göra så. Inte alls med andra, vilket jag är tacksam för. Det är ingen slump att hon kom till mig. Det var Ronja min gamla hund som visade mig vägen till henne. Hon den lilla kloka Vera är guld värd. Hon har verkligen lärt mig: tro inte att du vet. Det gäller också andra jag lyssnat på i vilket hon också säger: tro inte att de vet. Tacksam.
Genombrott
I december 2024 öppnade universum för att på sikt skapa gemensamma kanaliseringar i en grupp som skulle lära sig ett helt nytt sätt att verka i världen. Vi gjorde det och vi gör det ännu, om än på distans. Vi gjorde det också tillsammans med många andra på jorden. Det som vi är här för att göra tillsammans har vi mer eller mindre tagit oss igen till det som vi samlades för: life wisperer. Det betyder att alla i denna grupp har integrerat energin från ”life wisperer” i sin kropp. Alla som bär denna energi nu kanske inte förstår det ännu men deras resa genom att de valde att komma till denna grupp pågår alltjämt. Ingen av oss kan stoppa något nu. Jag har sedan december tagit mig igenom flera lager av det som vill öppnas för att jag ska kunna leva vägen som life wisperer än mer tydligt. Jag vet också att flera andra i gruppen har detta. Ingen av oss är ledare i det fält som vi tillsammans öppnar. 
Jag ser det så tydligt och jag har ingen aning om hur det sker eller vad nästa steg är. Troligen kommer vi inte att mötas fysiskt igen, men vi möts metafysiskt. I det gör vi gemensamma kanaliseringar tills den dag då allt är färdigt. Vad är det som är färdigt? Ingenting blir färdigt i oss. Allt är bara en ny början, men vårt samskapande just i denna grupp kan bli färdigt. Det är så vi lösgör livet till allt fler former. Vi är då inte heller fast i en form utan flödar med energin. Vi behöver naturligtvis en form men om vi fastnar kommer inte nya former att ta oss till nya lärdomar.
Moderkraften har öppnats tack vare denna grupp. Den har renat alla oss för att vi ska släppa alla projektioner på modern. Det gäller inte bara på vår egen moder utan på moderskapet genom alla tider och på den stora modern. De känslor som fastnat i det limbiska systemet håller på ett lösas upp. En del av dem kommer från den tid när människan så tydligt fastnade i sin oförmåga att skaka av sig sina trauman som alla andra djur gör. Där och då förlorade vi vår förmåga som kollektiv att hela oss själva, en gåva som vi alla har men som vi gömt. Under tusentals är har så hjärnans förmåga och hjärtats kraft öppnat vår förmåga till helande igen. Den kraften är kollektiv och väntar nu på en nya berättelser som kommer att förändra oss i grunden.
Med denna insikt har en kraft öppnats som väntat på en ny berättelse. Den moderkraften har en särskild kollektiv berättelse som väntar. Tro nu inte att jag vet vad den är. Tro inte att du vet vad den är. Gör du det så kommer du att se den utifrån din nuvarande form. För min del har jag släppt allt gammalt och öppnat för en ny berättelse med min egen moder som förändrat hela mitt liv. Den är värd allt i det liv jag lever nu. Hon och jag har tillsammans öppnat oss metafysiskt för varandra och i det flödar vi nu på ett helt nytt sätt i begynnelsen. För mig öppnade life wisperer energin i mig i sitt nålsöga i det ögonblick som jag blev ett med min egen moder i nådens fält. Jag hade redan öppnat den i Värmland men dess verkliga energi när den skulle igenom var inte där förrän. Vilken vacker resa jag haft under dessa fyra månader med min egen moder tillbaka till begynnelsen. Inget jag kunde planera eller på något sätt visste skulle ske. Vi har nu en helt ny berättelse min mor och jag.
Min mor bar mig i alla år bortom sin personlighet. Det har också gjort att jag nu har kunnat öppna en helt ny berättelse med min far. Jag kan släppa in honom nu. Det jag talar om har inget att göra med mina föräldrars personlighet. När nu allt landat känner jag mig hel på ett helt nytt sätt. Detta är både fysiskt och metafysiskt. Enklast är att beskriva det med min mors ord: ”Det var ett misstag det som skedde när du kom till, men du är inget misstag. Jag är så tacksam för dig.” Nu öppnas allt för mig i ett större perspektiv än mer. Jag är inget misstag, jag var så planerad. Kanske inte av mamma och pappa fysiskt men väl metafysiskt. Det finns alltid en större plan. Sanningen befriar det heliga feminina, maskulina och sexualiteten i en ny form för mig i detta ögonblick. Det stora är nog att jag släpper in spermien i det ägg som jag ligger. Denna spermie och detta ägg är jag i förening just nu och öppnat för det nya som vill komma. Det är inte mamma och pappa. Dem kan jag välja när och hur jag vill släppa in dem. När den insikten kom kunde jag känna hur min mamma släpper taget ägget som hon burit fram till denna dag. I det förenas vi och blir ett med alla andra ägg som tar emot en spermie. Det ägget blir först stabilt när det befruktas av just den spermie som väntar. Vi som finns i ägget öppnar nu för att släppa in oberoende av vad vår moder gör. Eftersom min mor i livet aldrig släppte in pappa så valde jag omedvetet att följa hennes väg som också blev mina försvar. När vi nu kunde förenas mor och jag bortom våra personligheter blev jag fri och hon fri i vår relation. Jag skulle kunna säga att jag i tacksamhet är tillbaka i mitt ägg, tar emot pappas spermie för att födas på nytt.
Detta jag skriver här har jag värkt fram i fyra månader genom alltfler möten med min mor och min far (på andra sidan). Detta har varit en tyst resa som pågått inne i mig under lång tid. Bit för bit har nya beståndsdelar visat sig som sakta bildat en ny helhet. Livet är verkligen heligt. Varje människa är helig, så och det feminina, maskulina och sexualiteten. Detta jag skriver är inget jag vetat något om att jag skulle vara med om detta nu. Det är sant för mig och det är fullkomligt tillräckligt. I detta har inga tankeprocesser varit med utan det har växt fram ur kroppen. Det har varit smärtsamt, mycket kaos, lyckliga stunder och en tid med mycket ”wow är det så här det är”. Orden har kommit under nätternas kanaliseringar och det är först nu jag ser en större helhet. I min förra blogg skrev jag om min far på ett sätt som var mitt gamla jag. Idag skriver jag på ett helt nytt sätt. Jag är nu beredd att ta emot det heliga maskulina. I fältet maskulinitet har jag verkligen varit men inte det heliga som är stabilt och mjukt.
När den dagen kom var de där igen life wisperer och bad mig att bjuda in andra att också möta sin nya berättelse i mötet med sin moder. Så att det nya kollektiva skulle kunna ta plats. Jag har också metafysisk kontakt med andra delar av världen som är redo för liknande resor. Det är en tyst resa utan ord. Det ska bli mycket intressant att se vilka som väljer att mötas fysiskt i detta fält och vilka som möts metafysiskt. Jag är djupt lycklig att fått verka utomlands i många olika länder genom åren. Några av dessa ansikten kommer fram ur mitt fält. Idag kom för mitt inre en kvinna från Venezuela och jag tog kontakt med henne. Igår var det en annan kvinna från Nepal och jag sökte henne men fick inget svar. Oavsett om jag får svar så känner jag dem. Det räcker fullkomligt för mig på den väg jag nu går. Vet inte heller om det blir någon fysisk kontakt med de jag mötte i december men i mitt hjärta är vi i kontakt. Detta är också en tyst resa för dem.
Min intuition säger mig att också de andra i gruppen och många fler har haft genombrott under denna tid med det som är Life wisperer energin för dem. Vad genombrotten har handlat om vet jag ej och försöker inte heller tro att jag vet. Kanske någon annan också öppnat för en ny berättelse om moderskap, vad vet jag och inte funderar jag heller på detta.
Vad är då life wisperer?
Steget till att bli använda av kärlekskraften är nu nära för människan som kollektiv. Att bli använd innebär att vi tar emot krafter som är större än vad människan själv kan förmå. Dessa krafter kan vi inte tala om. Det går inte att beskriva dem. Vi viskar dem nu från vårt inre och därifrån 
kan andra ta emot dem och vi kan ta emot dem från andra. Vårt jobb är att bestämma hur mycket vi klarar av att låta oss bli använda i livets stora övergångar. När vi väljer den vägen vet vi också att vi alla människor är sammanlänkat i ett vackert mönster, så också med allt liv. I det har alla lika värde. Vi har bara olika vägar att gå för att komma till vår livsuppgift. Ingen är och kan vara ledare!
Det enklaste sättet att beskriva life wisperer är som en ren energi som tar oss till ingenmansland (eller om du vill till nollpunkten). Där kan vi inget tro eller veta. Jag väljer här att inte försöka förklara detta ingenmansland. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv och ur det precis som alla andra skapat metoder och teorier. För mig har denna life wisperer energi också kommit visuellt. Jag ser de som energi och ibland också som form. När den tar form är det oändligt många varelser, levande och döda. De är alla mycket gamla och vad jag ser så är de alla kvinnor. Sedan jag mötte dem i Värmland vid den röda jorden så är denna energi integrerad i mig. Det betyder inte att de kom in i mig utan att den energin lösgjordes ur min själs fält (Själen som ju är så mycket större än min kropp.) Nu känner jag den energin varje dag men då och då allt kraftigare när de tar visuell form. Just nu växer moderkraften ur denna en energi. Vad är skrivit och vad sker nu? Du kan läsa i mina bloggar om du vill följa det som öppnats för mig från mitt genombrott. Jag ler och skrattar lite i mitt hjärta när jag ser att vi i den grupp som träffades i december både öppnade för denna energi men samtidigt också också egon som stod i vägen. Universum löste det så vackert genom att bryta gruppen för att vi på distans öppna dessa kanaliseringar. När jag läser inbjudan till gruppen blir jag än mer full i skratt. Läs inbjudan: www.mariefridolf/en-resa-med-lifewisperer/ I det följande kommer jag att återgå till den texten och kommentera den i nuet.
Jag börjar med den sista frågan i inbjudan som bildade gruppen.
Vad kan vi komma att möta?
Den frågan går egentligen inte att svara på innan vi börjar att träffas. Men vi kan öppna för det som vill komma redan nu. Det enda vi vet är att vi öppnar för det som behöver ske. Om vi möter det med en form kan det nya inte öppnas till en ny form. Hur ska vi kunna beskriva något som inte finns ännu. Det enda vi kan göra är att vänta på det som vill uppenbara sig. För att kunna klara av att vara i denna gränslöshet behöver vi vara djupt grundade och själv ha mycket tydliga gränser. När det gäller kan dessa gränser löses upp. Annars kan inte vi, gruppen eller alltet ta ny form. Det betyder att vi är öppna för att överlämna oss till det som vi inte kan förstå och föreställa oss. Hur åren kommer att utvecklas kan vi inte säga idag då detta är fullkomligt öppet i vad som vi kommer att bli använda, Allt handlar om när, var och hur vi är redo att verka med vårt bidrag. En cirkel påbörjas som vi själva bestämmer när den ska avslutas och du kommer att öppna många cirklar under denna resa. Att verka på detta sätt innebär att vi möter oss och andra bortom personligheten. Vi möter det vi ska möta hos människor, djur, natur, hus, platser, samhällen i detta liv och i andra liv, tidszoner och dimensioner.
Vad möter vi idag? Insikten av att denna grupp redan har mötts för länge sedan är så tydlig. Vi fick nu möts in ”real life” för att öppna för ”life wisperer” bortom vår personlighet. Det fältet initierades och tog fart när vi haft ett brott. Life wisperer är en tyst resa med en energi som har en enorm kraft. Det öppnar en annan kontakt i ett ingenmansland. Meningen var att vi skulle mötts i två år. Vi är redan där i den nya form som tog plats ur varandet. De två åren har redan gått. Tiden blev upplöst så varför tala om två människoår nu. Allt sker hela tiden och kommer att ske utan tid tills det är upplöst. När vi är i nuet får både framtiden och historien ett annat innehåll. Hade vi fortsatt denna grupp så hade vi säkert stoppat denna expansion och rening som skedde med våra personligheter som ännu stod i vägen. Åtminstone hade jag något som stod i vägen då jag ännu inte släppt in min far, eftersom jag inte brutit igenom till en ny inkarnation. Tack vare life wisperer energin stannade tiden för mig. Det betyder inte att vi inte har haft kontakt i gruppen. Det har skett metafysiskt, om än omedvetet ibland. Jag är djupt tacksam för att jag fått ett ansikte på alla och önskar oss alla lycka till för att lösa upp det som vi sitter fast med i våra egon även i fortsättningen. Den resan tar inte slut. På detta sätt står står inte dessa personligheter i vägen för de gemensamma kanaliseringar som vi gör. Dessa kanaliseringar är mycket kroppsliga och fyller oss med glädje och kärlek.
För oss människor är den resan oändlig i detta liv. Det uppstår ständigt nya insikter som vi behöver ta oss igenom till nya helheter. Betänk om vi skulle bli färdiga! Det är nog en illusion, åtminstone för mig. Min personlighet har förändrats så många gånger och kommer så göra än. Jag blir djupt lycklig när jag hittar något nytt att ta mig igenom och det är aldrig som jag tror.
För min del har jag haft kontakt med alla i gruppen för att befästa att det som nu sker är bortom egot. En i gruppen sa så vackert ” oj jag trodde att det var mig det var fel på”. Det är ingen det är fel på. Vi behöver bara ta nya steg. En annan sa att ”sedan vi sågs har jag renat hela kroppen. Jag ska nog inte vara med här, men så är hon med hela tiden. En annan vill veta min åsikt om henne och den kan jag inte ge henne. Jag har ju ingen. Det gör henne djupt lugn och det som hon satt fast i öppnade sig. Ja, visst är livet konstigt. Jag vet också att en i gruppen använder mig för att känna sig hel. Hon förlorar då sin berättelse. Hon börjar att se det nu. En annan försöker fly gruppen för hon vill inte möta sin historia och en tredje tror att hon vet. Ja, det vackra är just att hon vet med inget är som hon tror. Allt jag beskriver här tillhör också mig. Det är ju så finurligt livet. De vi möter är en annan av oss. När vi lär oss detta slutar vi ha synpunkter på andra utan vänder allt till oss. Vi börjar då se att det som kommer är också vi. Kanske något som vi inte vill se eller som vi är rädda för.
Min resa till befruktningsögonblicket
Hela mitt liv har jag sökt efter mig själv och varför jag är här i detta liv. Det har varit svårt då det först öppnade min historia om vilken jag inget mindes. Sakta har allt visat sig som jag fått ta mig igenom igen. Jag har nu lösts upp ännu en pusselbit då skulden till livet försvann (se föregående blogg). Det sista jag lärt mig att se är att jag varit gäst i min egen kropp. Jag har inte vågat äga den till fullo. Det var den sista pusselbiten för att ta mig igenom mitt sår där jag låtit mig bli använd av andra. Jag har insett att jag väntat på min far i nästan hela mitt liv. Väntan har handlat om att få kontakt med honom och det var först när han dog 2007 som vi fick en liten kontakt. Innan hade jag inte släppt in honom. Så det kan bli!!!! Så kom genombrottet långt efter hans död och min befrielse av hela min historia. Så lite vi vet varför saker och ting händer, ingenting. Utan att på något sätt förstå det har jag mött mina föräldrar igen i befruktningsögonblicket. Nu ser jag dess betydelse och vad jag egentligen var med om under min reningsprocess. Mamma höll mig till med sitt ljus och tog till slut emot min fader. Det öppnade mig för att ta emot honom. Det heliga ögonblicket öppnade mig för att bli hel på ett helt nytt sätt. Jag lät min moder bära mig med sitt ljus och jag tog emot min fader. Det öppnade mitt heliga feminina ljus och stabiliteten och mjukheten i den maskulina grundningen. Också tvärtom genom mitt heliga maskulina ljus och stabiliteten och mjukheten i den feminina grundningen. Detta är nog det största jag varit med om i mitt liv. Som jag väntat på detta heliga ögonblick. Nu är allt nytt. Det finns inget förflutet kvar.
Därför kan jag skriva följande.
Att vila en stund inne i blomman efter all energi som flödar in i dess fält är så skönt. Moderkraften i mig sprider sig som ett flöde av näring ut i varje cell. Livet är heligt. Ditt liv, mitt liv allas liv. Det är det enda som betyder något i denna stund. Människan strävar som kollektiv just nu efter den punkt, nollpunkten där ingenting längre kan förklaras från vår historia. Allt är nytt varje stund. Det är moderkraftens gåva. När en människa blir till inne i henne är allt nytt. Hela hennes kropp förändras och hon vet ingenting. Att bära denna början är heligt. Det har vi alla i oss eftersom vi alla varit på denna plats i mötet med vår moder. Även om allt sedan förändrades så kan vi öppna denna heliga plats igen. Vägen dit är förlåtelse, försoning och ansvar. Men det räcker inte. Vi behöver med alla våra sinnen, också de multisensoriska uppleva denna plats igen på ett nytt sätt.
Livet tog mig dit om och om igen tills jag släppt allt som jag kunnat släppa för att ta emot och överlämna mig till att min moder bär och att hon också till slut tog emot min fader så att jag kunde ta emot honom. Energin visar nu oss vägen dit medan mor och jag lever. Min fader som ännu inte lever kan nu gå vidare. Han har varit med och pushat mamma och mig i alla dessa år. När jag frågar min far på andra sidan varför så har jag bara fått svaret: det är din väg. Djupt tacksam att han bad mig att ta hand om mamma när han dog annars hade jag nog brutit med henne för alltid och missat denna resa. Så lite vi vet vi människor.
Att ta emot öppnar för det frö som vill ta sig igen varje lager av motstånd eftersom just detta frö är menat att bli. Motstånden har sin del i detta frö eftersom fröet behöver möta och frigöra varje motståndet. Den gåvan ger stabilitet och växt, ibland växtvärk. Den styrka som rörelsen har kan inget motstånd stå emot. Till slut överlämnar de sig en efter en och allt är fritt. Allt förändras från en kamp till en mjukhet. Varje frö behöver en kropp precis som själen behöver en kropp för att lära sig. Många själar väntar på att få inkarnera i en kropp för att lära tills det ögonblick som de stannar på jorden. När vi varit på denna plats för att ta emot vår fader ännu en gång totalt historielös kan vi se vad detta frö har för livsuppgift. Då vet vi varför vi är här.
Jag har försökt att fånga min livsuppgift i så många år men inte lyckats. Men nu är den där och den kan inte uttryckas i ord. I det ögonblicket ser jag också att jag omedvetet levt den i alla år men inte förstått. Mönstret är så tydligt. Denna gång väljer jag att hålla den nära mitt hjärta alldeles tyst och inte låta den förfaras i livets brus. Den är för mig och min själ att följa och jag kommer att följa den i varje steg jag tar. Mitt sätt att kommunicera och möta livet är där precis som det alltid varit. Tänk ibland ser vi inte skogen för att träd och finns allt alldeles nära mitt i ansiktet. Ingenting att göra eller söka efter.
I natt vandrade min moder ut igen. Hon nattvandrar då och då och idag kan jag möta henne från en annan plats i det. När jag frågar henne varför hon gick ut så är svaret klockren. Jag var på väg till en fest för mig. Jag skulle firas av alla. Ja, svaret kanske också är klockrent för dig. De som inte kan se det större perspektivet ser i stället mamma som dement och blir rädda för att hon inte ska hitta hem. Det blir också min mamma när hon landar i sin personlighet igen. När nattpatrullen ringde blev jag inte alls orolig. Hon kom ju hem och det gjorde också jag. Nu behövde hon bara sova och vila. Till saken hör också att mamma dagarna innan just berättat för mig att jag kom till den 16 mars 1956. Hur kan du veta det frågar jag då? Jo, det var en olyckshändelse och det datumet glömmer jag aldrig för jag var så rädd. Så berättade hon allt vad som hände. Att mor och far bara setts på en dans och träffats några gånger innan jag kom till. Då säger hon samtidigt men du Marie var ingen olyckshändelse. Jag är så tacksam för dig. Min mor och far gifte sig sedan fyra månader senare och jag föddes fem månader därefter. Jag blev deras enda barn.
Vilken rening. Jag hade ingen aning om detta. Jag har trott att min far kanske inte var min far eller att mamma projicerade den man hon kom till Falun för på mig. Den man hon älskade skulle ha blivit min far. Jag har gjort flera familjekonstellationer på detta men svaret har inte varit entydigt. Nu kom svaret. Vilket möte med min mamma. Det öppnade befruktningsögonblicket i dess helighet och där är jag nu. Min mor är inte rädd längre och hon har tagit emot min far på ett helt nytt sätt. Han väntar på henne och då och då berättar hon om hur de möts. Samhället kan verkligen inte på något sätt prata om det som sker nu. För dem handlar allt om hennes begynnande demens. Inte för mig. Vi kan kommunicera bortom våra personligheter.
Jag har tagit emot 
både min mor och min far och framför allt ett stort lärande som jag är här för i detta liv. Att får en kropp är själens ända möjlighet till lärande och nu tog jag mig igenom detta lärande. Fick det i ett fysiskt möte med min mor i livet. Hade jag kunnat göra detta med min moder om hon var död? Den frågan kan inte jag svara på eftersom det inte var min väg. Det blir bara spekulationer. För mig är denna resa värd allt. Ja, själva resan. Jag har under resan förlåtit, försonats och tagit ansvar bit för bit i allt som jag sakta öppnat för. Jag har varit på denna plats av befruktningsögonblicket i många visualiseringar många gånger förut men det är först nu som allt är helt och mycket fysiskt i varje cell. Den resan kom från livet inte från någon visualisering eller hypnotiskt tillstånd. Det gjorde att jag kunde värka igenom. Tidigare har jag långt därinne vetat att någonting är kvar. Denna gång vet jag bara att jag kommer att klara att hålla detta heliga ögonblick av befruktning när mitt hjärta i resten av mitt liv.
Det jag säger nu är ett helt annat vetande som kommer från vår själs fält. Vi bara vet sanningen och vi bara vet när vi tagit oss igenom.
Kanske hamnar jag i förvar igen men då i en tydlig medvetenhet. Jag kommer också i framtiden be andra att se min förändring istället för att låta mig bli puttat tillbaka till den jag var, den som de vill ha kvar bilden av i sig. Jag märker också att jag blir tystare och tystare, iakttar och håller mig hel i allt längre stunder. Det är mitt sätt att vara i skapande kaos, både det som jag skapar och det som andra skapar. När vi säger sanningen öppnar vi alltid för skapande kaos. Det gör den energi av life wisperer i mig för att pröva mig att stanna som hel.
Jag ser nu att hela mitt liv är ständigt energiarbeten och har varit det sedan lång tid. Förr var det i grupper som jag bjöd in till som lösgjorde mycket men nu behöver jag inte längre detta eftersom det sker hela tiden också för andra som möter mig. Allt bara sker.
Nu till inledningen i inbjudan till life wisperer.
Livet viskar till oss och vi viskar tillbaka för att välkomna den nya människan. När allt är helt och i ordning i dig behöver du inte söka mer, inte heller behöver du göra något mer än att se till att allt är helt och i ordning varje stund. När du kommer till en plats, möter en människa, ett djur eller något annat levande som är i oordning vet du att du inget kan göra mer än att själv vara i hel. Detsamma gäller när du kommer till en grupp, en community och ett samhälle. Inga andra människor, varelser, filosofier och metoder i världen kan hjälpa dig på den resan. Bara ditt inre ljus kan. Från det öppnar vi för kommunikationen med allt liv.
Alla som möter ljuset stannar i en helhet, men långt ifrån alla ser till att öppna för att denna helhet hela tiden förändras. Att leva i skapade kaos är vägen nu för människan i vilken hon lär sig att i varje litet steg hon tar finns en ny förändring. Vad du än gör VÄND DIG ALDRIG OM. På denna resa som är alldeles tyst öppnas något då och då som får oss att göra det som ska göras. Så är det för mig nu när moderskapets berättelse poppat upp. Jag bjuder då in dem som berörs och vi kommer att öppna denna berättelse från den kollektiva själen. Hur vet jag inte men något säger mig just nu att förmödrar, mödrar och döttrar kommer att vara där. Inte bara hos människan utan hos alla levande varelser.
Om du känner att detta lockar dig är du välkommen till en liten grupp medresenärer som kommer att öppna för den nya människan i mötet med den nya jorden. Vi samlas för att lyssna på varandra, inte lära av varandra. Det enda vi gör är att viska till varandra när allt lösts upp. Gruppen kommer bara att träffas fysiskt under några dagar och så fortsätter arbetet metafysiskt. Det öppnar för ett helt nytt sätt att se livet, jorden och universum. Att vara hel är att vara hel, ren och i klarhet med allt. Allt är i ordning.
Wow säger jag bara… vi viskar, livet har öppnat oss för livet på ett nytt sätt efter den rening som skett. I stunder är vi klara, hela och rena i det vi möter och det är då vi möts i en gemensam kanalisering.
Huset i Änggården där vi möts är en gåva från min exman. I detta hus väntade jag länge på en annan kontakt. När den kom var jag inte längre är gäst i detta hus. Det är en gåva och är mitt. Huset använder mig och har alltid gjort det. Vad säger jag nu? Ja så är det. Det är huset i sin själ som använder mig precis som att den använt alla andra som varit här. Vad betyder det? Huset blir en kanal som öppnar för en gemensam kanal. Denna erfarenhet tog mig till mötet med min far för att börja äga också min kropp för många år sedan. Nu har jag också tagit emot honom eller snarare hans gåva till mig.
Life wisperer i inbjudan
Att vara life wisperer är en väg där vi möts metafysiskt i vår kropp och därifrån möter vi allt utan ord. Vi möter själar i människor, djur, träd, växter, stenar, andra varelser från denna och andra dimensioner samt från tidigare liv eller framtida liv. Vi ser allt inifrån och kan inte alltid tala om det. Vi är sändare och mottagare i samma ögonblick. Alla våra sinnen får andra perspektiv. Vi ser inte längre med ögonen, vi känner inte längre våra känslor utan andra dimensioner. Vår intuition är klockren och inget är längre fantasier. Vi kan låna oss till en annan kropp och 
känna den kroppen utan att bli fångna i den kroppen. Vi har lärt oss att veta när något handlar om oss, andra och kollektivet.
Andlig upplevelse är också en brist på kontakt människa till människa som kan skapa trauma. När ett barn söker kontakt med sin mamma för fysisk och intim kontakt och mamman är i en annan dimension blir det för barnet trauma. Min smärtsammaste upplevelse med mina barn när de inte fick kontakt. Jag var då inge medveten om att jag gick till andra världar. Jag är ju i första hand deras mamma och skulle inte för något i världen välja bort dem för andliga upplevelser. Det gör ont i hjärtat att höra om hur Budda satte barn till världen som han sedan inte mötte. Dessa barn förlorade sin far när han öppnade sin andliga värld till fullo. Jesus vet vi inget om eftersom vi inte vet om han hade barn. För mig är detta klockrent. Jag har satt barn till världen och det är min väg. Andra som inte gjort det kan välja en annan en väg. Det är inte min väg. Numera skojar barnen med mig om jag inte står i kontakt fysiskt och då landar jag direkt. Det är inte mitt uppdrag att varken bära eller leda dem. De har redan tagit emot både sin far och mor. Det känns ska ni vet när de konfronterar oss med sin barndom. Den barndomen är inte jag här för att hela. De är vuxna nu. Men jag lyssnar och de vet alla att idag skulle jag tänkt, agerat och verkat på annat sätt. Tack och lov känner jag inte skuld mer även om det är smärtsamt ibland när jag ser och hör vad de säger. Jag kan möta dem utan försvar och det gör att våra fokus att mötas i våra överlevnadsstrategier som skapats ur vår relation.
Som mamma har jag i min kropp haft tre barn. Den kunskapen är så andlig. Jag har känt en varelse i min kropp, jag har närt den och låtit den flyga. Nu kommer denna varelse tillbaka för att möta mig som ett vuxet barn i vilket det finns transformation för båda. Det är bara en illusion att tro att om vi bara jobbar med oss själv så helas våra barn. Nej de behöver göra sin egen resa. Möjligen kan man säga att min förändring gör att de måste förändras om de vill stanna i relationen. Ja, eftersom jag inte låter mig ramla tillbaka som de vill ha mig. Detsamma gäller också mina barn när de förändras måste också jag förändras. Det sker hela tiden eftersom de alla jobbar med sig själva. Vi har aldrig gett upp och jag kommer att finnas där för mina tre barn. Betänk om du vill konfrontera eller försöka förstå dina föräldrar och du bara får halleluja tillbaka eller förvar. Än värre om föräldrarna känner skuld för då ser de ju inte dig. Faran är också när vi har en profession för att hjälpa. Det är aldrig bra att ”terapeuta” sina barn. Då ser vi ju inte dem som våra barn längre och inte heller oss själva som mamma eller pappa. Vad är kraften i det? Det är inte min väg. Är det inte så att vi är här för att ge våra barn all kraft vi kan ge dem för att kunna leva sin sanning, inte försvaga dem. Inte är vi heller här för att hjälpa våra vuxna barn. Vi växer tillsammans.
Att min mor bar mig som vuxen var inte för att hjälpa mig. Varför skedde det då? Det vet jag faktiskt inte. Nu när hela hennes personlighet håller på att krackelera ser jag en annan varelse i henne som håller upp ljuset för mig. Ljuset och kärleken som jag valde bort som ett litet spädbarn. Jag ser också att det är hennes ljus som hon håller och då öppnas mitt eget ljus som väntat så länge i min själs fält. Jag vågar nu sakta ta in det i min kropp. Det är sitt ljus hon har burit för mig. Det ändrar hela min personlighet ännu en gång. Inte kommer jag någonsin ta emot andras mörker mer och bära det för dem. Jag behöver inte bära något mer än mitt, men jag kan precis som min mor bära mitt synligt för den som inte bär sitt. Ja, vad det än må vara. I samma ögonblick ser jag att mina barn bär både mörker och ljus. Kanske inte allt men en hel del. Så mogna de är älskade barn. Jag blir så lycklig.
Visionen som bär mig
Så står de där de gamla kvinnorna i sina ljusgestalter som bär livet. De är mycket gamla och kan välja olika konturer allteftersom de växer och tar form ur sitt ursprung. Denna gång är de mycket tydliga, inte i en bild utan i en energi. De viskar så tydligt. En viskning som fortplantar sig i form av energi utan ord. Du kan se dem puffa ut energin med små, små ljud som bara den nya människan kan höra. De gamla kvinnorna vet, de som kallar sig life wisperer – livsviskare. De bär livet utan traditioner och sägner. De öppnar för den nya människan som måste falla ned på jorden tills hon fallit färdigt. Den nya människan är ännu inte “inkarnerad” och hon behöver välkomnas. De gamla kvinnorna som lämnat historiens vingslag viskar så tyst så att nästan ingen kan höra. Du kan höra dem inne i din kropp när de sjunger en sång inne i sig som fortplantar sig med vinden. De bugar djupt för det nya livet. De gläds i tacksamhet till den röda jorden som renar allt nu. De guidar oss nu tillsammans med moder jords Gatekeepers till den nya människan i mötet med den nya jorden. I det behöver vi lämna allt gammalt som vi lärt oss för att öppna nytt.
Vad är life wisperer för dig?. Kanske ser du dem på ett annat sätt, kanske viskar de bara till dig. Kanske är det en energi som du initierat i din kropp nu. Kanske känner du bara att något är förändrat. Försöka då att inte värdera om det är bra eller dåligt. Gör du det så är du i ditt trossystem. Var vaksam och låt stillheten ge dig svar. Livet blir alltmer omvälvande och kräver mycket medvetna val av oss människor som väljer vägen till mer medvetenhet. Den vägen öppnar för det kollektiva medvetandets expansion. Vägen dit är att komma i kontakt med VI ÄR så att de kan förenas och öppna för det kollektiva inre bröllopet i treenighets fält.
Att vara en kanal
Är du en kanal och vill utveckla denna förmåga än mer tillsammans med andra i en liten grupp för att välkomna den nya människan? Vi gör det för att bidra till moder jord och mänskligheten. I det får vi stöd och uppdrag. Vi vet ingenting och ingenting av det vi lärt oss kan vi använda när vi öppnar för de gamla livsviskarna från andra sidan som som öppnar för den nya människan.
Att vara en kanal för det som vill visa sig kan vi också beskriva som att vår kropp blir ett medium för ljuset till moder jord och från moder jord till ljuset. Vi får också budskap genom våra guider från underjorden och det är det vi är här för att föra ut till världen. Ibland kommer det i ett annat språk och ibland i bilder. Det är alltid för den som får det mycket tydligt, men är samtidigt svårt att kommunicera till andra om vi inte översätter det. Detta vi håller på med är ingen lek, varje uppdrag är livsavgörande. Vi får möta det magiska ljus som ska till moder jord. I detta blir vi använda själva men 
framför allt tillsammans med andra. Arbetet är djupt grundande. Allt är för moder jord, inte i första hand för olika människor. Trots detta kommer vi alltid att få del av det som sker, ett annat sätt att se personlig utveckling. Vi behöver också själva processa allt som sker för att kunna följa moder jords frekvenshöjning. Varje liten detalj tar oss vidare i vår utveckling.
Det är livsviktigt att du kommer till detta arbete för att bidra. Dina behov är inte primärt. Vi är här för att ta emot en gemensam livsuppgift och ta oss igenom den. Det är den nya berättelsen som öppnas. Vi vet ingenting om den. Vilken frihet att inte behöva förstå eller veta. Det är vårt gemensamma lärande och i det kan vi inte ha egen behov. Dina behov får du möta på andra platser. Ingen är ledare i detta arbete. Vi öppnar oss för ett högre gemensamt ledarskap.
Vi kommer tillsammans att öppna oss för det som vill komma. Vårt uppdrag är att öppna space i för det som ska ske och pusha det som står i vägen. Det innebär att vi behöver släppa allt, annars kan vi inte öppna space. Från energin med de gamla livsviskarna lär vi oss att kommunicera på andra sätt än vi är vana vid för att kunna öppna för moder jords och livets övergångar så att den nya människan kan falla ned. Hon faller och faller som den stjärna hon är tills hon fallit färdigt. Tillsammans bildar vi ett vackert mönster som öppnar för att våra unika gåvor ska kunna ”kitta” i varandra för att vi tillsammans ska kunna höja oss till allt högre frekvenser i samklang med den nya människan, moder jord och universum. ”
Life wisperer tar emot ljuset i alla dess olika former för att allt ska bli helt. Vi låter allt som är helt få öppna den vägen in till livets kärna. Vi talar utan ord för att kunna möta de gamla kvinnorna som viskar till livet. I det är vi både sändare och mottagare och talar med våra multisensoriska sinnen med själar hos människor, djur, natur och andra varelser, öppnar för livets övergångar som nu behöver ske allt fler och alltmer. Vi håller energi utan att göra något för att hjälpa någon. Vi sänder energi som en pil in i människors hjärtan så att de kan välkomna det nya.
Bidraget finns bara där och vi sänder för tar emot det i samma ögonblick. Samtidigt säger vi till sig själv är: jag förstår ingenting och det är aldrig som jag tror. Kollektivet, gruppen och varje person kommer att utifrån sina förmågor bidra till det som behöver ske. Vi lär oss i varje steg förmågan att inte veta, förklara eller förstå var som sker.
Allt detta kan jag inte kommentera i nuet på annat sätt än den bild av timglaset som du ser. Om du tittar riktigt noga så ser du ett öga alldeles nära nålsögat mellan den övre och den undre delen. Sedan är det ett mellanrum tills kanalen som finns i den nedre delen. Vad är chansen att allt träffar kanalen? Inget svar kommer mer än att jag känner när det sker.Jag vet inte hur det går till eller vad jag gör. Det bara sker. Då blir det stadigt, lugnt stilla och allt kommer igenom. Innan dess är det på tusen olika sätt. Varför vet jag inte och jag försöker inte ens veta eller tro.
ALLT PÅGÅR REDAN OCH INGEN VET ÄNNU VAD NÄSTA STEG ÄR. KALLELSEN ÄR NÄRA VÅR KANAL OCH VI MÅSTE RIKTA ENERGIN TILL DEN KANALEN OCH INTE SLARVA BORT DEN. HUR VET JAG EJ. NYA UPPDRAG. NYA BERÄTTELSER. FÖR MIG ÄR NU MODERSKRAFTEN I SIN KOLLEKTIVA FÖRNYELSE: JAG HAR INGEN ANING. TYSTNAD HAR OCKSÅ FÅTT EN NY BERÄTTELSE I SIN KOLLEKTIVA FÖRNYELSE.
Dagar att minnas:
Moderskraften 27 april och 11 maj – https://mariefridolf.se/moderskraften/
En tyst resa den 14-15 juni och 23-24 augusti – https://mariefridolf.se/en-tyst-resa/
Min älskade lilla Vera visar mig vägen var dag nu. Det tar inte lång till innan vi talar med varandra från life wisperer. Då vet jag att en ny berättelse är på väg. Då och då ramlar jag tillbaka och då tittar hon på mig med de vackraste ögon. Det är som att hon säger: vad håller du på med. Vi har ett uppdrag som väntar. Ja, visst jag är ju bara människa. Så smeker jag mig på kinden och börjar om. Vägar vi öppna för att den sjunde dimensionen är här. Vågar vi öppna för parallella universum som är så mycket större än parallella verklighet. Vi har ingen aning och tro inte att du vet. Jag släpper detta och ägnar mig ät att smeka Vera i väntan på mina barnbarn denna söndag. Lilla Vera tjuter av glädje när de kommer och hon älskar dem. Jag är så stilla ibland så hon måste putta mig så jag börjar leka. Livet är att leka och det gör vi var dag. Lek och fantasi öppnar världen. LÅT OSS LEKA MERA.
