I bröstet finns en plats där hjärtats mitt har sin spegelbild i en annan dimension. Den platsen har inte ord och där finns inte heller några berättelser. På den platsen är vi alla eviga som de varelser vi också är. Vi kan då också se andra varelser som energi. När livet talar till mig från den platsen kan jag inget berätta, känna, tänka eller förnimma. Allt är rent och fritt. Sakta förändras personligheten hos oss människor i alla genombrott som vi göra för att komma allt närmare vår kärna. Detta är verkligen ”inget kvick fix”. Vi kan säga att vi lever många liv i detta liv för att återfödas allt närmare den vi är. Den platsen kan vi aldrig knyta an till. Vi förnimmer den som energi som ständigt tar oss på nya resor. Det är bara vårt hjärta som vi kan knyta an till. Detta kan vara en livslång resa att transformer våra anknytningsmönster för att möta vårt hjärta. Efterhand minskar glappet mellan hjärtat och spegelbilden och vi känner bröstet och hela kroppen som ett. Det blir svårare och svårare att separerar olika delar av oss själva. I detta och många tidigare och framtida liv. Efter ett möte med en grupp som egentligen skulle ha pågått i två år öppnades den insikten alltmer. Min spegelbild kan jag inte gå till fysiskt tillsammans med andra människor. När gruppen försökte knyta an till det som inte går att knyta an till väcktes gamla traumatiska anknytningsmönster. De tysta blev tystare, de som pratade gjorde det mer, de som ville berätta berättade mer och de som ville fly flydde än mer. Jag såg alla filmer som spelades upp och jag blev tröttare och tröttare och samtidigt lyckligare och lyckligare eftersom jag såg. Längtan efter varandet tog allt större plats i gruppen och därmed också alla anknytningsmönster. Vilken paradox när hela intentionen med detta möte var att kunna bidra utan att fastna i gamla mönster. Idag frågar jag mig: är detta möjligt? Jag visste då i det svar jag fick i mig att stannar jag här så dör jag. Var och en måste ta hand om sitt. Min längtan att vara i en grupp utan ledare där var och en tog hand om det som väcktes i dem skulle visa sig vara en illusion. Inte riktigt sant för i en annan dimension gjorde vi färdigt det som behövde bli färdigt sedan många liv. Resan visade sig handla om att omfamna den cirkel igen som en gång fått ett brott i ett annat liv. När det skedde blev allt färdigt. Kanske möts gruppen en dag igen. Vad vet jag! Det enda jag vet är att allt blev färdigt för denna gång. Vi såg vårt syfte och öppnade för att ta hand om de strategier vi skapar. För att klara det måste vi vara fria och inte haka i varandra. Kärleken bär mig nu än mer på många olika plan. Det jag nu skriver om i denna blogg är min resa genom mina strategier som blev synliga denna helg. Detta har öppnat mig än mer in i den personlighet som sakta tagit form under det sista året på min själs resa. Hur vet jag det? Jag bara vet och kan inte säga mer. Möjligen att den jag är i min essens blir allt starkare i mig. Jag känner det tydligt i allt fler situationerna jag är hel och i ett med allt.
Jag gick vilse i min längtan efter en grupp att samskapa i mitt bidrag med Life wisperer utan att någon är ledare. Det som skedde denna helg öppnade mig inte för de äldre livsviskarna, utan tog mig snarare därifrån. Insikten är klockren: denna min längtan blev en strategi. Jag visste ju redan sedan lång tid att längtan tar mig från mig själv. Ändå gick jag vilse. Idag är jag djupt tacksam för det då allt blev så tydligt. Efter helgen och dess insikter landade jag åter rakt in än djupare i den nya inkarnation som jag bär, men som jag inte har ord för och kanske inte heller kommer att få. Jag ser den som en small remsa av ljus mellan himmel och jord. En ljusstråle från universum och moder jord tangerar exakt mitten av denna remsa. Jag använder ordet inkarnation då det förmår att visa mig till en annan dimension. Dimension är ytterligare ett ord som är gammalt men det enda jag har just nu som beskriver något som jag inte vet vad det är. I mitt tidigare liv definierade jag dessa ord. Nu kan jag inte det längre. Det blir då bara tyst. Inte heller finns några berättelser. Det enda som finns är bilder, sensationer, ljud och uppenbarelser, inte ens det alltid. Det har slagit lock för öronen och bilderna med dess uppenbarelserna är alltmer ogripbara. Det enda jag vet är att jag är på väg ur det ingenmansland som jag befunnit mig i sedan i somras. Ett behagligt ingenmansland på många sätt, en plats som något i mig inte heller vill lämna. Men livet pockar på. Jag älskar mig själv och är djupt tacksam för den jag är. Ja, i allt vad som är jag. Min historia, min familj, mina förfäder, det land jag är född in i och den tid jag lever i. Jag älskar den jag är som evig. Jag är beredda att göra färdigt det som behöver göra färdigt så långt jag förmår. Jag älskar människan som kollektiv bortom ont och gott. Det är så lite i vet om henne och allt annat levande. Jag bugar för för allt levande och tar emot djur och natur som de är. Idag vet jag att de inte har strategier som vi människor, de är bara öppna för det som är. Jag tar också alltmer emot allt som det är.
Tid är inte linjär
Jag frågar de äldre varför de inte höll helgen. Det var ju de som pushat mig till denna grupp. Svaret uteblir. Jag stannar i min fråga och då inser jag att vägen till denna helg var värt allt. Ordet helg är så vackert. Det betyder ju att världsliga fysiska arbeten ska upphöra. I stället öppnas tid för kontemplation och andliga upplevelser. Precis som om vi skulle kunna separera dem. Det går inte!!! För mig är det helg hela tiden och världsliga 
arbete sker hela tiden. De är samma. Sedan jag mötte de äldre så tydligt har jag öppnat nya övergångar, transformerat och tagit emot så mycket mer. Jag har också jobbat intensivt med att ställa i ordning huset på ett helt nytt sätt inför denna helg. Andra i gruppen har också gjort så med mat, pengar, resor, sina hus och så mycket mer. De har också öppnat än mer övergångar och transformationer när de tagit emot. Inte har jag vetat vad som sker och många gånger har det öppnat för det obeskrivbara. Det paradoxala är att det obeskrivbara blir allt tydligare i mig men det är svårt att göra det tydligt i min kommunikation till andra. Jag inser också att gruppen var här för att mötas denna helg och inget mer. Allt var redan färdigt i det vi hade att bidra med. Det skedde före helgen. Nu när jag skriver detta vet jag att nuet är i det jag skriver. Det konstiga är att oktober 2026 också redan är här. Vad skriver jag nu? Jo, det kom före helgen och är tillsammans med allt nu i nuet. Detta betyder inte att jag vet vad som händer i oktober 2026 (i den tidsuppfattning som människan skapat). Men nuet har förändrats p.g.a. det som skedde i avslutet i denna grupp december 2024. I en annan dimension gjorde vi färdigt dessa två människoår före helgen. När vi samlades så var det för att göra avslut. Vad det nu är? För mig kom dessa insikter genom uppenbarelser. Dessa får jag då och då i nuet. Den uppenbarelse jag fick före helgen var en grupp kvinnor som tar emot människor som vill bli hållna i en cirkel för att lösas upp. Energin kommer samman sluter sig runt en människa och så löses den människan upp. Det visade sig så att detta var precis vad som hände under helgen. Djupt inne i mig vet jag nu att det är så vi gjort, gjorde och kommer att göra tillsammans när vi lyckas stanna i nuet i denna grupp. Det var alltså ingen slump att just vi möttes. Vi har mötts många gånger förut i andra liv. Denna gång stannade vi inte länge med varandra och var och en fick se vad vi behövde ta and om personligen i det brott som vi gjort en gång. I detta ögonblick kommer de äldre kvinnorna igen. De ler när de ser att jag inser att de är här och då vet jag att de är med hela tiden. De värmer mitt hjärta och jag vet att de är med mig och har alltid varit med mig på den väg jag vandrar, vandrat och kommer att vandra. Dessa vandringar är alltid samma, men på olika sätt. Att jag tar emot dem nu är för att jag är redo.
Jag börjar nu skriva i den gästbok som min mor och far fick när jag var tre månader i livmodern. Ja, kanske är jag gäst i mitt eget liv nu eller så är det andra som är gäster i mitt liv. Vad vet jag, ingenting. Jag är inte ensam på något sätt just nu. Varje dag möter jag grupper av själar, människor, djur och allt annat levande och dött. Finns det egentligen något som är dött? Det hus jag bor i lever mer än någonsin. Jag har alltid fått till mig att det måste vara liv i huset. Nu vet jag att det alltid varit liv här, men inte alltid med fysiska människor.
När orden tystnar och berättelserna dör får livsenergin en ny form
Människor, ja det svåraste att ta in. När jag nu står här på denna nya plats behöver jag än mer tydligt göra mig klar över var jag tillåter mig att vara och hur jag tar ansvar för det jag är här för nu. Mitt nya liv har sedan i somras burit orden: när orden tystnar och berättelserna dör får livsenergin en ny form. Det börjar sakta att visa sig vad det innebär. Om det gamla vet jag, men det ger mig inget mer. Det gäller både från min professionella resa och den shamanska resan. Om jag lockas till dessa resor igen förlorar jag mig än mer. Jag låter allt detta sakta försvinna och lär mig att stoppa mig när det kommer. Vem är jag då? Ja, det enda jag vet nu är att jag är tillsammans med Life wisperers. Med dem finns inga ord och inte heller några berättelser. Jag mötte dem en dag i somras på den röda jorden i Värmlands finnmarker. Sedan dess har de varit med mig när jag tagit mina nya steg utan möjlighet att knyta an till något, inte ens dem. Så fort jag knyter an försvinner de. Det har under hösten löst upp alla mina gamla anknytningsmönster ännu en gång. Jag har då också fått se hur ambivalent jag varit i hela mitt liv emellan mina transpersonella upplevelser som höll mig levande som barn och mina jordliga upplevelser som den människa jag är av kött och blod. Jag älskar både och de har nu blivit samma. Det innebär i korthet att de jordliga upplevelserna är transpersonella och de transpersonella är jordliga. De är samma. Detta ambivalenta anknytningsmönster har därmed tonats ut. Jag är Ingrid Marie Fagerlund Fridolf i detta liv och till den platsen för jag alltid mig själv som evig. Jag lämnar inte på något sätt detta mitt jag. Mitt eviga namn är Jianna och henne har jag mött i många liv. Hon blir alltmer verklig i mig in i den identitet som är jag i detta liv. Min personlighet som Ingrid Marie förändras ständigt allt närmare min spegelbild i evigheten som jag aldrig kan knyta an till. Detta var den sista pusselbiten i alla mina anknytningsmönster. Jag är djupt tacksam att vara människa och lär mig allt mer om detta med alla mina gåvor och tillkortakommanden. Det tog mig lång tid att se att mina multisensoriska gåvor hade jag gömt i mina överlevnadsstrategier och försvar.
I det som sker nu finns inga berättelser och inga ord som kan beskriva min livsenergi. Jag har alltid trott att min väg var tillbaka till mitt ursprung och att jag en dag när jag dör skulle förenas med det. Idag vet jag inte längre något om den vägen och när jag ställer frågan rakt ut i luften får jag svaret:
Det finns inget ursprung, det är bara vad människan har skapat för att göra sig goda. Oj, vad kom det ifrån? Och vad betyder det? De gamla kvinnorna tar sakta form där i luften och viskar i mitt öra: Låt dig skapas nu utan något. Min längtan rinner av mig liksom mina tankar, känslor och min kropp blir mjuk som sammet. Viskningarna kommer åter: låt dig inte frestas av din längtan till något. Stanna bara där du är. Du kan inte hänga upp livet på något nu. Jag kan inte låta bli att fråga: lever jag då och svaret blir: det är då du lever min vän. Det du gör är bara en förberedelse för det nya. Den förberedelsen är vi gamla kvinnor här för just nu. Vem är ni? frågar jag. Vi är alla du och alla andra som är du. Tystnaden lägger sig och med det sätter jag punkt just nu. Jag väljer att stänga den grupp med människor som jag bjöd in till som kom att träffas under en enda helg. Jag bjöd in dem i fältet Life wisperer och stänger gruppen i detta fält.
Det goda kan också döda människor
I detta ögonblick är allt mjukt och fridfullt efter att jag för en stund landade i en sorg av att inte kunna förklara vad jag gör eller förstå vad som sker. Den sorgen gick snabbt över. Jag vet ju att detta är min väg och när jag vandrar den är jag djupt tacksam till allt och alla. Det enda jag vet nu är att ingenting är en flykt. Inte heller kan jag be om ursäkt för det jag gör.
Det är exakt nu jag stänger denna grupp. Men det sker inte bara nu. Jag har stängt denna grupp en gång tidigare för många liv sedan. Men denna gång gör jag det på ett helt annat sätt. Redan innan hade jag en uppenbarelser om att det skulle ske men jag lyssnade inte på den. Detta var avgörande för just denna förändring. Hade jag stängt gruppen innan denna helg hade jag inte fått möjlighet att göra färdigt det som skulle göras färdigt.
Mitt gamla liv ger mig inte mening längre i mitt liv, egentligen vet jag inte vad som ger mig mening. Ibland har jag trott att jag är deprimerad i detta ingenmansland eftersom jag trott att jag var så låg. Det gick dock snabbt över då jag såg att det var mitt gamla jag långt före jag började jobba med mig själv. Hon som försökte passa in men gjorde det ända inte, hon som försökte förstå och förklara och anpassa sig. Henne transformerade jag för tjugo år sedan och ändå kunde hon poppa upp nu och försöka sätta en etikett på mig. Mitt gamla, gamla jag med massor av energi som bara sprudlar är inte där längre. Den energin gjorde mig så trött. När jag tog mig igenom den var jag inte längre rädd för min grundenergi. Nu blir jag bara trött när jag ser andra med massor av energi. Den tröttheten går snabbt över eftersom jag inte stannar där. Att beskriva min livsenergi just nu går inte. Det blir bara konstigt. Det enda som kommer till mig är: Jag är inte bara människa utan så mycket mer. I det landar jag för det har jag vetat i hela mitt liv.
Den ”stillhet” som fanns i gruppen lade sig alltmer som en filt över allt. Kanske är det fel att använda ordet stillhet. När jag öppnade för gruppens själ så såg jag en annan stillhet i form av en urkraft som var något annat än den stillhet som stoppade gruppens själ. I det läget visste jag bara att denna grupp skulle hålla tillbaka oss var och en om vi fortsatte att mötas fysiskt. Om jag skulle använda ett annat ord så handlade den stillhetens filt om en illusion som gruppen omedvetet bar. Min del i den filten var min längtan efter gemenskap utan ledare.
Nu har jag lärt jag mig att se att den låga vibration i samklang med en högre vibration som slagit rot i min kropp skapar liv. Det är en urkraft som finns i mig och som väcker så mycket kärlek och tacksamhet. Jag är så tacksam att jag i detta liv är född till kvinna på just denna plats och i denna tid just nu. Det har jag vetat så länge men den kommit mycket djupare in i mig.
Vad är då min vibration som jag beskriver som urkraften? Denna vibrerande urkraft har kontakt rakt ned i jorden och därifrån upp i himlen. Den öppnar så mycket kärlek ändå långt ned i rötterna och in till moder jords kärna. Den behöver jag skydda just nu så att andra kan skydda sin vibration. Vi lyckades inte 
hålla våra unika vibrationer i gruppen, inte förrän gruppen löstes upp fysiskt. Varför visste jag inte då, men insikten kom senare metafysiskt.
För en stund försökte jag förstå och förklara vad som skedde men det fick mig bara till gamla förklaringar. Hur ska man kunna förklara något som inte kan förklaras i något gammalt fält. Det går ju inte och det vet jag så väl i mitt hjärta. Hur ska jag kunna tycka något när det inte går att tycka något då det finns inte finns något. Vi människor vet så lite om kärlek vi människor, men vi tror att vi vet.
Då kommer orden; det goda kan också döda människan. De orden tystnar i mig, de blir som mellanrum emellan det som inte är. Jag ser orden letande sig fram till livet som spädbarnet letar efter moderns bröst. Inget nej inget just nu får mig att försöka förstå dessa ord. De får flyga fritt. Det är nu fullkomligt tyst, så tyst att du skulle kunna höra ett knappnålshuvud falla till golvet. Jag är inte viktig och ändå är jag viktig, men på olika sätt. Då ser jag att gruppen var inte redo att ta emot gruppens själ utan stoppade den istället. Kanske var det försöket att inte ha en ledare som gjorde detta, kanske var det vår rädsla för just den gruppens själ eller kanske att vi just nu inte var redo.
För mig blev det nu en vacker resa. Det som hände fick mig att släppa allt, ja allt i alla mina livsområden. Vågor på vågor av släppande rör sig genom min kropp och jag sjunker allt djupare in i kroppen. Alla behov, längan och tröttheten lämnar min kropp.
När vi stängt gruppen
Precis efter att jag stängt gruppen landade jag allt djupare in på den plats som inte har ord, berättelser, tankar, sensationer eller känslor. Allt bara flödade i mig men egentligen kan jag inte alls använda ordet flödande. Bättre att säga är att de vågor som passerar genom kroppen är helt fria. Är jag trött? Är jag lugn? Är jag ledsen? Är jag glad? Är det inre frid? Svaret blir: jag är ingenting. Det enda som är, är att det är annorlunda. Jag känner mig fri utan minsta förståelse.
Då kommer insikten som från en klar himmel. Dem jag samskapar med finns redan i mitt liv. Så också denna grupp nu. De jag samskapar med är både människor, djur, träd, berg, småfolk, hus, ren energi och så mycket mer. De kommer när jag minst anar det och inget jag kan bjuda in till. Inte heller kan jag dela min själ och det jag är här för. Det enda jag vet är att jag alltid samskapar. Jag gör aldrig något ensamt i mitt liv. Jag är aldrig ensam.
Life wisperer är inte människor och därmed inget som vi kan lära oss. Det är en energi som kommer igenom. De gamla kvinnorna som kallar sig Life wisperer håller den. Jag ser dem men jag kan inte dela hur, med andra människor. Jag trodde att de skulle öppna för den grupp som 
bildades. Jag trodde de skulle hålla gruppen och visa sig för alla. Men vi kan inte dela dimensioner med varandra vi människor. Vi kan bara stödja varandra till platsen av att vara hela för att möta dessa dimensioner. Vi kan ju inte ens dela ritualer, ceremonier, teorier och metoder. Då försvinner de sakta och så börjar vårt sökande efter andras ritualer etc. När vi delar vårt allra heligaste ger vi bort vår själ. Vi försvagar oss även om vi tror att vi förstärker oss. Andra som går in i det som vi skapar försvagas också.
Det är nog därför platsen i mig där jag är just nu inte har ord eller berättelser. Jag kan ju inte ens lockas att dela dem. När orden tystnar och berättelserna dör öppnas en ny livsenergi. Det jag skriver om nu är min resa och jag ber dig som läser att hålla din resa. Skulle du känna att du går in så bestäm dig att på ditt sätt gå ur den. Vi kan låna ut oss till andra eller låna av andra för en stund, men vi behöver alltid plocka hem oss igen när vi vandrar på jordskorpan.
Vilken insikt
Jag är så lycklig för allt som visar sig nu. Jag vet att det största hindret som fångade mig i gruppen var att jag så gärna ville samskapa. Det kan vi människor till en viss nivå sedan är det inte möjligt längre om vi inte möter andra som också har den insikten. Då förlorar vi oss när vi följer och skapar följare. Den insikten är klockren. Jag ser nu hur jag försvagat det som vill komma igenom mig. De äldre kvinnorna som kallar sig Life wisperer har valt att komma igenom mig. Inget jag kan dela med andra mer än att låta det komma som ska komma igenom. De väljer hur och med vem de vill komma igenom, inte jag. Jag är djupt ledsen och djupt glad i samma ögonblick att jag lärt 
mig detta. Det gör mig friare. Kan jag då inte vara med andra människor i ett samskapande? Jag skrattar nu för jag vet att det sker hela tiden så längre jag möter dem som kommer i min väg. När jag försöker något blir det aldrig bra. De andra jag nu mött får ta ansvar för vad de lagt på gruppen för att den ska bli än friare. Vi har så alla gjort också de som var i fältet men inte kom. Tänk vad enkelt livet är när vi inser att allt vi möter handlar om oss själva, Så fundera inte så mycket på alla andra. När vi dessutom inser att allt som hände har vi själva valt även om det är svårt ibland. När vi är öppna ser vi allt så tydligt.
Att öppna hjärtat är tillräckligt. Därifrån kan jag välkomna det som kommer. Det är bara den rena kärleken som bär. Den kan aldrig göras till något. Den är fullkomligt ren, ren energi. Vi vet så lite om kärlek vi människor. Många av oss tror att det är en känsla, en upplevelse eller en sensation. Vi talar också om den villkorslösa kärleken som bär försoning och förlåtelse. Många lyfter kärleken nu som en vibration och frekvenshöjning. Ja, så är det men det är också ren energi utan att vi på något sätt kan förklara och förstå. Den går inte att knyta an till. Människan största hinder är nog att hon vill förstå och förklara just för att kunna knyta an till en ren energi som det inte går att knuta an till. I de lägena uppstår också våra traumatiska anknytningsmönster som vi ännu inte helat.
Mycket av det jag skriver nu förstår jag inte och kan inte förklara. Det är ord som jag inte kan eller ska knyta an till. Jag låter dem komma och så släpper jag bara.
Vi har inte alls stängt gruppen utan den har öppnats
Min insikt är nu klockren. Jag är med grupper hela tiden men inte på det sätt som jag och många människor tror. Alla grupper och dess energi som jag mött igenom mitt liv är med mig för alltid. Denna gång blev det så tydligt att jag ska lära mig att de inte är fysiska alla dessa grupper. Någonstans visste jag redan detta. Grupper har ett syfte och de uppstår i mitt medvetande när något behöver ske. Ibland är det också någon som då tar fysiskt kontakt för att påminna mig om den 
gruppen. Grupper lever ett eget liv och har en egen själ. Vi kan därför inte utesluta någon ur en grupp eller själv lämna gruppen. Den lever kvar och kommer för alltid att göra detta i oss. Det blev än tydligare med denna grupp. Jag håller dem alla i gruppen i mitt hjärta och viskar ut i universum: Det är färdigt nu. Tack för att du kom och tack för att du ville vara i denna grupp. Tills vi ses igen om än inte fysiskt vill jag säga: Min kärlek är enorm för dig och jag släpper nu allt vad jag hållit för gruppen. Jag ber dig också släppa det som du hållit så att gruppen kan vara fri. Den dör inte men det gör orden och våra berättelser från denna helg. Kanske hör ni nu. Kanske hör vi när någon i gruppen viskar en annan gång för att vi behöver mötas. Inte fysiskt men väl i en annan dimension. Det är nu vi blir med Life wisperer energi i en annan dimension. Jag vet också att vi var många runt om i världen som gick in i det fältet för att vi blev inbjudna av de äldre kvinnorna inte av andra människor. De öppnade för grupper som kan hela bortom orden. Några kom igenom, andra försvann. Inte metafysiskt men väl fysiskt.
Där låg den så min nya nyckel så att jag kan öppna huset på ett nytt sätt. Den är mycket gammal och har funnits i människan lika längre som urmodern. Hon som kom först. När jag nu ser blir det än tydligare hur människan fastnar i att skapa illusioner som inte är sanna. De gamla illusionerna ersätts av nya! Det är en falsk trygghet, eftersom människan i sin skapelse bara finns som embryo. I det ögonblicket passerar ordet Mitokondrie framför mina ögon. Jag läser om det. Mitokondrie en beståndsdel som producerar energi och som ärvs bara av modern. Så har det varit så länge människan funnits. Den beståndsdelen bär både män och kvinnor. Den beståndsdelen står i kontakt med urmodern. Djupt tacksam för denna lärdom. Det är en så vacker öppning i detta nu. Lika vacker som lärdomen att fostrets hjärta (embryot) är det första som skapas och det skapas av moderns blod. Så är det för alla oss människor. Jag håller min moder i mitt hjärta än mer medvetet nu och därmed också urmodern varje gång energi skapas. Jag ärar min urkraft som den kvinna jag är och har valt att bli i detta liv. Djupt tacksam.
Ett litet embryo har öppnats på den sjätte vägen i oss alla. Tacksam till livet. I värme och kärlek
