Från den dag som jag vetat att mina drömmar är kollektiva har jag börjat att dela dessa. Detta är ett annat sätt som öppnar nya övergångar på samma sätt som när en grupp samlas och gör kollektiva arbeten. Berättelserna ur drömmarna kommer på natten, alltid i ett halvvaket tillstånd. För mig är dagen därefter i dess anda. Jag vet för det mesta när jag vaknar om de handlar om människans kollektiva resa, men inte hur. Det halvvakna drömmarna har jag skrivit ned under natten. Jag är naturligtvis också en del i detta kollektiv. I denna blogg kommer jag att beskriva fortsättningen på det arbete som öppnades i november 2025 tillsammans med en grupp som bidrog till att öppna en ny väg. Först nu förstår jag hur genomgripande detta var på alla sätt också för oss som var med.
Sedan vintersolståndet har de kollektiva drömmarna i halvvaket tillstånd varit mycket intensiva. Det har velat visa mig vägen till en djup förståelse av att allt är kollektivt nu. Vi ser det också överallt i världen. Det är allt mindre enskilda människor som lyfts fram som ”förändrare” av energi till den nya jorden och människan. Framtiden visar oss att vi kommer i grupp. Munkar och alla som vandrar för fred, kvantfysikerna som stödjer varandra med sina olika delar till den helhet som bär och många andra Communitys som skapas utan ledare är exempel på detta. Det betyder inte att det inte finns ledarskap. Det är energin som leder och i det har en grupp olika förmågor att bidra med. I det finns också ett tyst, respektfullt stöd från alla de andra när någon kliver fram. De uppgifter som vi får i en grupp växlar och är aldrig statiska.
En gemensam kanal
Min längtan att vara en gemensam kanal tillsammans med andra människor väcktes hos mig för mycket länge sedan när mötte The Thirteen Grandmothers första gången. De kom samman från en gammal profetia och visste redan som barn att de en gång skulle mötas. Så blev det också tack vare en annan kvinna som en dag följde det hon såg i energin. Hon samlade dem. När de sedan åkte runt i världen verkade de alltid som grupp. Det var gruppen som gjorde mirakel och var och en bidrog med sin gåva och i det ärade de varandra på att djupt plan. Denna bild har funnits med mig sedan dess, men jag har nog inte varit redo. Jag var tvungen att ännu en gång släppa taget om livet och låta det gamla paradigmet i mig tona ut alltmer. Så många omedvetna lager det är som visar sig efterhand. De kommer från min familj, från samhället, från världsordning och i det jag själv skapat.
Många gånger har jag försökt att följa denna min längtan med det var först efter mötet med Maria Magdalena och det gyllene barnet som denna dörr öppnades helt för mig. Det var också då jag insåg att jag inte längre hade något val. Detta val handlar om att välja livet på den väg jag går. I alla mina tidigare försök har jag inte varit där till fullo då jag inte var beredd att släppa det nuvarande paradigmet till fullo. Därför attraherade jag också grupper som inte var beredd att släppa om livet för att nytt liv ska öppnas. I det kom jag också att strypa min livsenergi för att passa in och i det valde jag i stället ”döden”. Varje val kommer alltid ur gränsen mellan liv och ”död”. Dessa två olika död tar oss på olika sätt vidare i livet. Den ena är inskränkning och den andra till expansion. Vi kan också kalla den första för kontraktion och i den betydelsen kan vi också se att den kan vara en förberedelse till expansion så som i en födelse. Allt handlar om och när vi vill se. Jag har en enorm livsenergi och när den tar plats vet jag verkligen inte vad som kan ske. Idag inser jag på djupet att jag tidigare valde grupper för jag är så rädd för min livsenergi, som också är min kraft. När jag är rädd för den så blir naturligtvis andra rädda för den och då har det ”smällt”. Jag har sett det så många gånger nu så jag kan inte blunda för det.
Här står hela mänskligheten nu i sina val att komma till platsen där vi inte längre har något val än att bli våra egen ledare av oss själva på den väg som vi valt in i detta liv. Hur vet vi då om vi väljer livet eller döden (och vilken död)? Det spelar faktiskt ingen roll för att båda tar oss till nålsögat där vi får möta våra demoner och allt tidigare liv. Den ena är bara lite kortare. Egentligen kan vi säga att rädslan och att hålla kvar får oss att välja vägen som levande döda och modet att öppna för det okända får oss att välja livet. Detta sker alltid i kontakt med döden. Vi kan ju faktiskt också då dö. Ibland också bokstavligen. När vi släpper taget kan vi också känna rädsla men det är en annan form. Vi kan kalla den ”skräckblandad förtjusning.” Vi vet då att om vi inte handlar så kan vi lika gärna dö. Att vara levande död är ingen väg in i det nya paradigmet. Med livet lär vi oss att se vad som kan ge mer liv och vad som tar oss bort från livet allt snabbare. Men så länge vi är blinda så ser vi inte, men vi ser när vi gjort vårt val. Å andra sidan när vi väl tagit oss igenom nålsögat så vet vi att allt är liv. Vi låter oss inte styras av några känslor, sensationer, trossystem eller tankar. Vi går bara utan att veta och förstå varför. Det som sker kan förklara sig flera år senare eller inte alls. Detta är min erfarenhet som jag bär med mig i livet fram till nu. Vad som händer nu vet jag inte något om. Varken för mig eller det kollektiv som jag också är en del av. Det känns mycket spännande.
Nålsögats energi
I november hamnade jag i det kollektiva arbete som vi gjorde med patriarkatet att dö i meningen att allt i patriarkatet dör i mig. Det har det verkligen gjort och gör ännu. Jag släppa taget och släpper taget. Alltmer jag har varit blind för och det nya som vill öppnas visar sig ”framför hela ansiktet” och stannar där tills jag ser. Då har jag ingen återvändo. Denna gång börjar allt i min familj och i den grupp som jag mötte i november. Wow säger jag bara. Jag börjar att se vad jag attraherar som är mina gåvor som jag behöver göra något med. Ett nytt liv börjar att ta form. Ibland är det hissnande och då får jag hålla mig själv, mitt inre barn och det gyllene barnet nära. I december släppte jag taget på djupet. Jag pushades av livet och av energin så att jag skulle se mitt nästa liv och hur jag stryper min livsenergi för att hindra mig själv att gå den vägen. Ännu en gåva öppnades för att stödja mig på vägen genom den ”kartan” jag föddes med till detta liv. Det har jag att tacka Maria Magdalena energin för, en energi som så många bär och som är så mycket större än ”kärleksenergin” som många associerar med henne. Oavsett så är energin där som öppnar möjligheter för oss. Den energin sedan lång tid i mänskligheten. För min del vet jag bara nu att energi som pushar oss igenom nålsögat öppnar människan. När vi väl gått igenom finns ingen väg tillbaka. Livet kräver då handlingar och att vi är i rörelse hela tiden.
Nålsögats energi bär också The Thirteen grandmothers. Jag kommer aldrig glömma Grandmother från Nya Zeeland som krossade mitt hjärta bara med sin blick när jag mötte henne 2014. Hade jag då vetat vad jag skulle möta 2018 hade jag följt mitt hjärta den gången. Jag var då inte beredd att fullkomligt lämna allt av mina gamla mönster, fortfarande blind för ett av mina tidigare liv. Men nu är jag där till fullo och det är ingen liten resa. The Thirteen Grandmothers håller nu på att omvandlas in i det nya, den är inte på något sätt fast längre. Nya kommer in och andra lämnar. Men deras energi är ännu där och de ärar och respekterar varandra förmågor. Inte heller finns det ett synligt ledarskap. Det enda som syns är att man lyfter fram varandra. Ingen talar förrän hela gruppen lyft fram dem. Skapande kaos kan då få ta plats och det skapar hela tiden alkemi. Cirkeln håller allt space.
Att hamna i nålsögat har jag gjort förr men jag har aldrig gjort det genom att ta steget till att lämna allt, inte bara mitt utan också allt kollektivt som står i vägen för det nya i mig. Det kommer att ta tid då mycket är jag ännu blind för. I denna process har mina ögon öppnats på ett nytt sätt och jag attraherar energier på ett helt annat sätt, därmed också andra förklaringar om vad som egentligen sker. Jag är inte ensam på något sätt många är vi på vägen till ”alkemi” och framförallt kollektivt. När vi passerat tröskeln (ett annat sätt att beskriva nålsögat) kan vi inte vända om. Livet tar oss alltid till dess trösklar om och om igen tills vi väljer livet. I det måste vi möta oss själva och det kollektiva omedvetna som vi lever utan att döma detta. Det har en annan mening som vi bara kan se när vi öppnat och valt det nya. Det nya livet innehåller ingen negativitet. Detta var en mening som Maria Magdalena lämnade i tomrummet. Enkelt kanske du säger men då kan vi inte heller döma de värsta förövare.
Det viktigaste av allt är vetskapen om att inga gamla storys är här för att följa oss in i det nya paradigmet. En del dör, andra förändras och får nya betydelser och nya får ta plats. Berättelser är alltid en spegling av en tidsanda. Om vi försöker att leva som vi alltid har gjort så dör vi. Om vi försöker följa de gamla berättelserna i oss så dör vi. Det är därför vi behöver lära oss att släppa taget om livet och vara beredda att dö för att leva. Det är en annan form av död än när vi dör som levande genom att hålla fast det gamla. Det vackraste av allt är att förr eller senare pushas vi in i ett nytt äventyr. Något händer som får oss att agera. Livet tar oss alltid vidare och vi människor är här för att växa. Vi är här för att lära och det gör vi om vi vågar ge oss ut på ett äventyr. Om vi vägrar följa kallelsen kommer livet om och om igen ta oss dit. Det är universums design (för att använda ett begrepp som en av mina vänner använder varje). När vi ger oss ut på ett äventyr hamnar vi just i skapande kaos. Kanske vet vi inte vad upp eller ned är och inte heller vänster eller höger, men till slut landar vi om vi släpper taget. Detta är där jag står nu i mitt liv. Jag möter också alltfler människor som gör denna resa men på andra sätt. Vi har också olika språk och ord för det vi är med om. Allt detta speglas människan just nu på olika sätt i det stora brott som människan är i.
Symboliskt sker min resa just nu i mötet med min äldsta blomma som jag köpte för 50 år sedan när jag flyttade till Göteborg. I detta hus har den fått växa i 43 år. Nu håller den på att dö och jag låter den göra detta i sin egen takt. Snart är det inga blad kvar och den suger inget vatten. Först försökte jag plantera om den, men detta hjälpte inte. Det är först efter novembers energiarbete och alla drömmar som jag släpper taget. Den visar mig verkligen vägen till ”Att släppa taget om livet”. Precis i det ögonblick som jag släppte taget om blomman fick jag höra en berättelse om att när valarna dör berikar de havet och jorden för all framtid. De kommer alltid att finnas där på havets botten med sin energi. När de lever ljuder de i havet och när de dör förenas de med havet. Valen som är havets väktare. Visst är det fantastiskt! Allt som vill visa sig visar sig när det är dags och då ser vi det överallt. Allt finns där hela tiden för oss att lära av. Min älskade blomma har sjungit i det rum där den står och nu väntar en annan fas. Inget jag ännu vet något om, för just denna blomma. Jag iakttar och lyssnar på dess väg. Detta är också jag just nu. Jag iakttar och är förundrad över min väg som jag är ledare för på de sätt jag väljer att följa den. Ser min längtan och i mitt inre dör allt fler illusioner från det gamla paradigmet. Det nya öppnas tillsammans med andra människor i mötet med universum, moder jord och människan.
Ett nytt synligt steg
När tillräckligt många nya berättelser finns så öppnas nästa steg på den vandring människan gör just nu. Då öppnas nya dörrar till det som bär människan. De ger livet tillbaka på ett helt nytt sätt. Bidraget landar så sakteliga i det som ska bidra till livet. Under en tid nu har jag öppnat för drömmar i stort sett varje natt. Jag kallar dem sanndrömmar. En del är bara för mig att ta emot eller förändra och en del är för kollektiva. De senare ska jag berätta om. Ibland vaknar jag helt slut och då vet jag att jag också varit ute och jobbat och ibland skriver jag bara ned dem och så somnar jag om. Precis som när vi jobbar med energi har alla drömmar tre delar under en natt, början-mitten-slutet. Jag markerar detta med följande tecken @, när jag nedan skriver om några av de kollektiva drömmar i halvvaket tillstånd som jag haft. En ny dörr öppnas. Nu efteråt när jag skrivit ned dem så här ser jag hur allt hänger ihop. Dessa kollektiva drömmar har kommit mellan trettondagsafton den 5 januari och fullmånen den 1 februari. Jag markerar med fetstil det som tar varje dröm vidare från mitten till slutet. Ser du också den röda tråden.
- @ En stor grupp samlas som delas upp i sju grupper med åtta i varje. Det är en som inte blir vald. Hon heter Maria Montessori. Livet tackar henne för att hon inte gick när hon var över. Allt blir kaos innan vi hittar ett nytt sätt att vara. @ Maria lägger sig i mitten av en gata och väntar där för att ta emot allt. Hon säger jag måste gå lång bort, då pensionärer måste gå långt för att kunna ta emot. @ Så helt plötsligt kommer militärer som skyddar henne där hon ligger. Hon reser sig och är färdig. Hon visar militärerna för alla. Allt är lugnt och hon berättar att de är här för att skydda oss, aldrig kriga. Ingen vågar komma nära när de är här.
- @Läraren kommer in och frågar vems krämer vi använder. Vi förklarar. Då tar hon med sig allt och går. Vi söker upp henne och säger att detta inte är OK att bara ta. Så gränslös du är! Ge oss tillbaka allt! @ Ni ska vi uppträda på en stor arena för att berätta vår nya berättelse. Vi tvekar men så börjar vi. När allt är klart vet vi att vi vill vara där även nästa dag, @ Det har varit en bilolycka och en häst är döende. Vi väntar på ägaren. Vi får inte se dess skador. Någon håller upp ett skynke framför oss. så vi inte ser hästen som ska dö. Ägaren kommer men hästen är inte död längre. Den är helt frisk. Vi frågar oss hur det gick till och vad det är som vi inte fick se. Så släpper vi bara allt.
- @Vi ska föda nu. Vi organiserar allt. En efter en väljer vi bort dem som vill stödja oss i förlossningen. Men de fortsätter, kan inte låt bli. @ När vi så berättar om våra val blir stödjarna lugnare. Allt har sin förklaring. @ Så står de här utan uppgift stödjarna när vi väljer oss själva vi människor. För dem finns inget mer att göra, allt finns redan där.
- @Vi möter en kvinna som vill bli ett troll. Vi ser på henne och då ser vi att hon faktiskt ser ut som ett troll. En av oss säger du behöver inte drömma för du är ju ett troll. Titta på den lilla i dig. Hon är ett troll. Vi har både en liten och en stor i oss. Den lilla är dit vi ska och den stora är där vi är nu. @Trollet känner hur det växer och växer. Så frågar det sig en dag: vem är jag men får inget svar. Det är alldeles tyst. Så är kvinnan inget troll mer. Hon glömmer vem hon är. @ Så en dag vaknar trollet och kvinnan vet att hon måste måste leva eller dö som troll. Hon dör och då inser hon att hon inte har ett val annat en att leva som troll.
- @ Ingen vill köpa något mer. De vill inte ha andras. Alla lyckönskar i stället varandra. Vi kan slappna av. @ Ingen vill ha den jordlighet och andlighet som vi står för. Till slut är det bara vi kvar. @ En läkare förstår oss. Jorden läker oss inte universum, universum pushar oss. Jorden tar oss till en annan kropp, en ny plats och ett annat språk. Jorden vet att vi alla kommer från samma källa, också de som finns på andra planeter. Trådarna går inifrån och ut och utifrån och in. Jorden tar nu människan bort från den plats där vi inte ens får stänga vår dörr då vi hela tiden måste kontrolleras.
- @Vi letar efter vår symbol, det är moddigt och svart. Modern är med är. Hittar den på taket i ett hus. @Släpper modern och säger vi gör det tillsammans nu. Går upp på taket och skrapar fram symbolen mellan alla rutor. Den är större än allt, vackrare än allt och håller livet nära. Vi engagerar alla för att få samhället att släppa taget så att vi kan hämta ned den. @Samhället försöker komma undan men då är vi där igen för att försöka få dem att göra jobbet, inte genom att göra något eller genom att döma dem. Vi vakar över dem tills det ger oss fria. Hur det kommer att ske vet vi inte.
- @Vi är tillbaka i det hus som vi hela tiden varit i. Då är det större, fler rum och en helt ny våning som vi missat tidigare. @Så är vi är på ett sjukhus. Den gamle mannen håller på att dö. Den gamla kvinnan är med och vakar. En annan gammal man kommer och vill säga adjö. Vi får springa för att hinna fram. Personalen på sjukhuset guidar oss. De gamla männen möts och så dör de bägge två tillsammans.@Vi ser nu att vi kan gå in i källaren utifrån, i det hus som vi hela tiden varit i. Källaren är så vackert med ett stort fönster som släpper in allt ljus. Det sitter män utanför fönstret. De ler och njuter av varandra. Vi gläds. Några av oss sätter sig och gungar i en hammock i trädgården. Så nöjda i vårt liv. Vakan är slut.
Möten med Maria Magdalena
På Omberg
När jag mötte Maria Magdalena på min pilgrimsvandring vid Omberg för ett år sedan förstod jag inte det jag förstår idag.
Hon berättade att hon vandrar vid människans sida nu. Hon stödjer henne att ta bort den felaktiga programmering som funnits under lång tid för att människan ska komma till det ursprungliga. När människan tar sig igenom är hon fri att gå den nya vägen. Vi kan då aldrig vända oss om. Följer vi den vägen förenas universum, moder jord och människan till en och samma energi.
Inte en enda gång på min vandring i Omberg vände jag mig om. Det fanns inte ens en lockelse. Jag vill också säga att det var hennes energi som jag mötte som också finns i mig. Jag ser också att den funnits i många övergångar till nya liv i mitt liv. Jag har tagit mig igenom nålsögat och sedan aldrig vänt mig om. För mig blev detta möte på Omberg ett nålsöga som skulle ta mig in i tystnad och sedan öppna för berättelser som banade väg till Maria Magdalena och det gyllene barnets förlösning tillsammans med andra. Se under heliga rum i kalendariet under om 2025. https://mariefridolf.se/heliga-rum/
Vi är många själar som hjälper till i den stora övergång som nu sker. För att göra detta medvetet behöver vi frigöra oss. Om vi hela tiden sitter fast i det gamla som gynnar eller hindrar oss är vi inte fria. Vi är inte heller fria om vi dömer andra. I det skapas en obalans. Människan lär sig nu att ta emot livets utmaningar och mirakel som vill visa oss vägen in i det nya. Den universella kärleken påminner oss om kollektivet och om ljuset. Vi är här för att ta emot och ge vidare. Vi är också här för att utveckla en total närvaro mellan kropp och själ så att vi är ett och samma. I det kan vi också njuta av allt i livet på många olika sätt. Vi kan då öppna vår urkraft som förenar och öppnar för sensualitet (i total närvaro) och attraktion (det vi attraherar). Kanske är detta passion, vad vet jag: ingenting. Passion kan ju beskrivs som att vara hängiven det som vi attraherar. Vem vet så kanske det leder oss hem ännu en gång. Det öppnar nya syften i livet. Jag säger det igen och det får bli denna blogga slutord: ATT VARA HÄNGIVEN DET VI ATTRAHERAR.
Mötet med Maria Magdalena och det gyllene barnet i november
Varje nytt liv tar oss till nya syften. Att kanalisera med en grupp öppnar oss tillsammans för en helt nu väg. En ny vision en kväll och en helg i november tillsammans med åtta kvinnor i mötet med Maria Magdalena och sedan det Gyllene barnet. Visionen var så tydlig. Marie Magdalena blev bara människa, en av alla människor som vandrat på denna jord. Rummet öppnade dörren där Maria är jorden och jorden är hon. Det vill hon lära oss människor i detta nu när hon stiger upp från underjorden. Alla mödrar som vänder sig bort från barnen i detta nu har fått henne att komma just nu. Bilden av modern som vänder sig bort för att smärtan är för stor håller på att tonar ut genom de äldre. I detta är allt grundat i moder jord. Vi är moder jord och moder jord är vi. Då är hon vår moder, en förutsättning för att vi ska kunna öppna för vår kropp som öppnade för det gyllene barnet som finns i oss alla. Det är ljusets livsgnista i oss.
Mödrar och fäder som sveper ett barn och lägger det på ett altare där det redan finns djur och naturväsen. Vägen dit var genom en svart virvel i havet rakt ned i underjord. Resan dit var hissnande. Där blev allt ljus och en stad visade sitt skimmer med Maria Magdalena, Innana, Isis, Varlan och många andra shamaner. De står runt barnet och ler. Mödrar och Fäder sjunger för barnet, tar upp det i famnen och då ler de också.
Kontakten är aldrig bruten varken till människan eller natur och andeväsen. Våra kroppar kommer från moder jords materia och det är med dem som vi också kan möta kroppar från andra planeter. Allt vi gör mot moder jord gör vi mot vår kropp. Den dag vi ser det så förstår vi de att äldre kvinnornas böner och de frön som de sår för människans har visdom som flödar till det kollektiva medvetandet. Det stödjer människan på sin kollektiva resa. De äldre kvinnorna kommer alltid i grupp och de viskar i varje steg de tar. Det är därför de kallar sig life wisperer. I varje utandning kommer tystnad långt före att något ljud tar plats. Det är tid att ”klumpa ihop” oss människor så att genomslagen blir starkare. Förutsättning för detta är att vi är i samma vibration och är på samma frekvens. De äldre vet detta? De har släppt alla illusioner som de burit då de vet att de har begränsad tid kvar. De äldre kvinnorna begraver nu till slut moderkakan och klipper navelsträngen med allt som varit.
Livsgnistan som vi också kallar en gnista av ljus är kollektiv och finns i oss alla. Ingen är utan detta ljus. Vi gör bara olika val i om vi vill expandera detta ljus i oss. Inget annat är möjligt. För att verkligen visa dess betydelse på en annan nivå har många fått ta emot visionen om det gyllene barnet. Vi är några äldre kvinnor som gjorde ett arbete i november efter mötet med Maria Magdalena för att öppna det som tagit plats under lång tid. Efter mötet med det gyllene barnet öppnades visionen om den gamla kvinnan som vyssar barnet till trygghet vid elden i en mycket jordlig resa. Den banade väg för den visionen ovan Mödrar och Fäder som sveper ett barn som beskriv ovan. De äldre håller nu livets graviditet genom att överlämna det till barnen. Tydligare än så kan inte livet vara för de mödrar som släpper taget som mödrar och inkluderar sig som ”Grandmothers”. De har inte långt kvar och vet att det är nu det gäller. De fortsätter med det som inte tar oss vidare som mänsklighet utan att veta hur. De bara vet när de överlämnar till barnen. Tiden för individualism är förbi. Det är vi nu! Det är intressant att Jorden visar sig i sin nuvarande form att hon inte heller har långt kvar. Jag såg en rapport som visade att det kanske handlar om tjugo år. Är det sant så vet vi vad vi har att göra och alla gör så gott de kan! Detta är nu inget jag funderar över. Frågan är vad som händer med människan i jordens omvandling. Jag känner mig inte rädd då jag vet att jag kommer att bidra med allt jag förmår till barnen. Jag kommer också att att så mycket ansvar som jag kan. Räcker inte detta så är jag där för att lämna. Tack vare mina resor in i tunneln i nära döden upplevelser så känner jag mig inte heller rädd för detta. Under tiden njuter jag av skönheten som livet bär, sätter gränser där det ska ske och delar min sanning så mycket jag förmår. Livet är alldeles för kort för att göra något annat.
Jag tar mig inåt och öppnar mig i det som jag inte förstår och kan förklara. I det har jag inget val men allt därute visar sig så vackert rakt in i min själ. Ibland stannar jag inte och då får jag ofta något ”rakt i ansiktet” så att jag ska se. Tillsammans bär vi livet i det som ska ske.
Ännu en gång den 13 mars
Ännu en gång bjuder vi in till ett möte med Maria Magdalena. Denna gång vänder vi oss till äldre kvinnor som har släppt många illusioner och är beredda att överlämna framtiden till barnen. Det har inget med åldern att göra utan handlar om att man själv upplever sig som en äldre kvinna. Vi som bjuder in är Marika Lagercrantz, Eva Remmert. Katharina Holm, Annika Fjällborg, Linda Marie Johansson och Marie Fridolf. Vi öppnar tillsammans med dig och andra som kommer denna kväll ett nytt ögonblick. http://www.mariefridolf.se/efter-maria-magdalena/
De äldre vet att de måste släppa alla illusioner som de burit då de har begränsad tid kvar. De äldre kvinnorna begraver nu till slut moderkakan och klipper navelsträngen med allt som varit. De är nu bara ett stöd för det kollektiva moderskapets och faderskapets nya graviditet. Det är alltid kollektivt! Det är dags att tacka individuella människors genomslag i historien och öppna för hela folks öppnade andetag. När människor möts har de alltid med sig sitt folk. När kollektiv transformation sker får de alltid större genomslag. Framtiden bär inte enskilda människors energi längre, de bär kollektivs energi. Förr var det modiga människor som kunde öppna nya dörrar. Nu är det modiga kollektiv som öppnar nya dörrar. I det kan kan ingen vara ledare.
Moder jord är här för att stödja oss på den resan och vi människor är här för att stödja varandra. När vi lär oss av moder jord förstår vi samtidigt det enorma stöd som hon i detta nu ger oss. När det gyllene barnets gnista av ljus tar allt större plats i oss så vet vi att vi behöver släppa taget om livet om och om igen för att öppna än mer plats för detta ljus in i det nya livet. Detta ljus kommer både från moder jord och universum. Att buga för och överlämna framtiden till barnen är nu vår väg som äldre kvinnor. Många av oss har haft en lång väg för att kunna så våra frön till de barn som föds idag. De är långt före oss. Nu börjar vi att sakta förstå varför vi en gång föddes och varför de barn som föds nu har så ”lite att släppa taget om”.
Vi tackar Maria Magdalena för sitt bidrag som gömdes för att kunna plockas fram när det var dags igen för hundra år sedan. Dessa hundra år har på ett energiplan öppnat oss till ett djupt uppvaknade som allt flera människor väljer. Samtidigt finns en stark motkraft till detta. Kämpar vi med detta är vi totalt förlorade i en annan form av motkraft. Den enda vägen nu är medkraft och i det kan vi skapa nytt liv. I det behöver vi varandra. I stunder av expansion kan vi ändra hela historien genom att välja en annan framtid. Den kommer ur skapelsen just nu, aldrig ur historien. Vägen dit kan vara smärtsam när vi löser upp blockeringar och ser sanningen som den är i det som vi behöver ta ansvar för. Mänskligheten bär denna gåva gemensamt. Allt detta har vi alla om vi väljer den vägen utan stannar i det gamla. Paradoxalt nog så behöver medkraften gå med både det vi tror på och det vi inte tror på. Vi kan inte veta vad som är gömt i det som skapas. Skapelsen skapar det som ska skapas. När vi också ser att allt inte handlar om oss utan om mänskligheten som kollektiv förstår vi att det är dags att förändra inte bara våra liv utan hela kollektiv. Var och en av oss kan bara göra vårt bidrag. Men det viktigaste av allt är att den resan samtidigt måste ske inifrån också i kollektiv. När kollektiv förändras inifrån attraherar vi förändring därute med en större kraft. Temat denna kväll är hur vi kan tacka Maria Magdalena genom att ta emot den energi som hon har in i våra kroppar för att kunna ta emot den det nya liv som väntar på att bli levt. Vi kommer att göra ett energiarbete och en ceremoni som visar oss vägen till ”Att släppa taget om livet” för att öppna för ett nytt liv”. Vad, hur och med vem har vi ingen aning om. Vi vet inte heller vad avslut innebär. Det enda vi vet är att Maria Magdalena öppnat tillsammans med så många andra vägen till det gyllene barnet.
Välkommen att mötas i ett avslut
