Insikterna kommer en efter en och det bubblar verkligen i grytan. Ända sedan jag vara ett litet barn har jag varit i kontakt med den osynliga världen och många med mig. Nu är den tid då dessa uppenbarelser och transcendenta gåvor får sin plats hos många av oss. Inte överallt men alltfler människor vaknar till sin gudomlighet. Vi har längre vetat att det gudomliga är i oss. Det är att vara människa. Maria Magdalena och hennes evangelium och många fler visade den vägen för mycket länge sedan. Det är bara vi i västvärlden som upptäckt detta nu, något som hos många folk funnits under mycket lång tid. Västvärlden tror och har under lång tid trott att allting cirkulerar kring dem och kring det materiella. Lyckligtvis håller vi nu på att vakna. Det innebär också att motståndet är starkare än någonsin. De gamla berättelserna får ett helt annat skimmer nu och många gånger vaknar andar som varit sovande under lång tid i oss och i det fält som håller människan. Tack vare kvantforskningen kan inte detta negligeras även om det ännu sker. Många av dess vetenskapsmän blir exkluderade ur den traditionella vetenskapen, en vetenskap som inte tar in helheten då den är mycket sektoriserad.

De gamla begreppen håller på att lösas upp

I en ny tid, i en ny era är det svårt att använda gamla begrepp för att förklara en verklighet. Nya begrepp uppstår och får allt större genomslagskraft. Låt mig här tala om två begrepp som håller på att dö ut, också i mig. I över trettio år har jag formats och använt begreppen själ och ego. Idag tar de mig bort ifrån den nya syn på gudomlighet som jag nu bär. Egot förvann redan när jag började psykosyntesen som jag då för tjugofem år sedan följt på avstånd en tid. Där och då lärde jag mig att se andlighetens enorma ljus i allt också i egot. I psykosyntesen talas om vårt I, vår kärna som skyddas av olika delpersonligheter. I är vårt medvetande som står i kontakt med vårt högre jag. Också Jung talar om detta genom självet som både finns i centrum och i periferin. Egentligen menar han att det kollektiva medvetandet är i centrum. Därav hans gåva med arketyper. Där öppnas en förförståelse av det kollektiva medvetandets fält. När nu kvantfältet beskrivs får denna förförståelse en grund. Bert Hellingers familjekonstellation öppnade också dörren till kvantfältet genom insikten om ” The Knowing Field”. Den vägen blev alltmer tydlig när han utvecklade konstellationer från ”order of love” till ”movement of the spirit”. Carola Castillo utvecklade detta än mer i Reconstructive genom ”past memory of the spirit” som öppnade vägen till ursprunget genom det kollektiva medvetandet i det som väntar på att bli levt. Franz Ruppert och Peter Levin i sina teorier om trauma har öppnat nya vägar till traumats betydelse för ett helande. Bara genom att säga att ”det finns inga sjukdomar bara trauma och de är alltid kollektiva” så har dörren till det kollektiva medvetandet öppnats.

Jag börjar nu att förstå min resa i mötet med alla dessa filosofier och teorier som jag under flera år nu behövt avskilja mig från för att öppna mig själv från mig själv. Det betyder att öppna mig själv från mitt ursprung. Det har verkligen inte varit någon slump att jag omedvetet valde dessa utbildningar när de kom i min väg. Aldrig något jag letade efter. När de dök upp var jag bara där. De sista åtta åren har livet öppnat mig på ett helt annat sätt bortom all förståelse och förklaringar. Det konstiga är att arbetena som sker i de retreater jag bjuder in till har blivit alltmer kollektiva och samtidigt alltmer individuella på ett nytt sätt.

Jag öppnar mig för att ta emot det som ska till en grupp från det kollektiva medvetandet. Andarna talar till mig både i ord och bilder. De guidar mig och när jag tvekar ”tar de mig i handen” och leder mig. Allt jag tar emot och själv är med om delar jag. Det är villkoret för mig på den resa jag öppnat för de åtta sista åren. Jag är också alltid med i arbetena. För mig är det då och då tufft då enorma krafter tar tag i min kropp för att komma igenom. Det kan ta en tid innan den insikten blir tydlig. Varje sådant arbete expanderar också min och andras kroppar.

För mig har det blivit så tydligt att det är oändlighetens ande som öppnar mig för dessa dörrar. En kollektiv ande som jag mötte genom mitt ljus för första gången 1992 i en nära-döden-upplevelse. Den upplevelsen kommer tillbaka gång på gång för mitt inre allt sedan dess. Upplevelsens innebörd förändras gång efter annan. Det är först nu som jag förstår att det ljus som jag mötte när jag gått igenom tunneln inte bara var mitt ljus utan också det kollektiva ljuset. Idag förstår jag varför det taget så lång tid att få denna insikt. Då, 1992 trodde jag att det var Gud som jag mötte vilket innebar att jag gjorde upplevelsen till någon annat än mig. Jag var inte med. Det har så tagit mig många år att se att det var mitt ljus som jag mötte för zatt kunna öppna för det universella ljuset. Mitt inre ljus, som jag varit så rädd för.

Efterhand har insikten om att vi kan hela oss själva i vår kropp med stöd av det kollektiva medvetandets kraft växt alltmer. Jag är djupt tacksam för att psykosyntes kom i min väg så att den resan kunde få ett fotfäste från början. Idag tar jag emot krafter som jag inte hade en aning om att de skulle kunna få plats i min kropp. Jag förstår idag att de är en del av att vara människa i sin gudomlighet. Vi människor har övernaturliga krafter som vi alla kan öppna för. Vi kan hela oss själva, vi kan hela andra, vi kan lindra stress, överskrida våra gränser om och om igen och mycket mer. Detta är människans gåva som inga djur eller växter har.

När kvantforskare visar oss hur vi kan få ihop hjärna och hjärta till en enhet så kommer vi i kontakt med kvantfältet. När jag nu prövat deras metoder ser jag att det som öppnats under de sista åtta åren i de arbeten jag varit med om är än mer detta fält. Jag aldrig ber aldrig om vad som ska komma utan öppnar för det andarna vill att jag ska ta emot. Det som vill visa sig visar sig, allt utan intention. När jag nu säger detta så ser jag att allt är samma, ingenting är separerat. Allt kommer från hjärtat och hjärnan när vi möter kvantfältet som är i oss. Trådarna från hjärtat kommer både till hjärnan och livmodern när vi krystar fram det som vill visa sig. Jag har också sett att i alla de metoder, teorier och filosofier som jag gått igenom med min kropp har just skapat detta. Allt som stannat i kroppen från Psykosyntesen, Somatic Experiencing, Identity Oriented Psychotrauma, systemiska konstellationer och Reconstructive har skett ur enheten hjärta, hjärna och livmoder. Idag är jag djupt tacksam för allt detta och att kvantfysikerna har öppnat för teorier bakom allt som kan mätas.

Vi har bara olika ord för vad vi talar om. Psykosyntesen talar om liminality och sedan visualisering som öppnar nya versioner av oss själva. Reconstruktive talar om att vi behöver dekonstruera oss så att allt blir tomt innan vi kan öppna för metanoia. Bara för att ge två exempel som tar oss till ingenting för att möta det kollektiva medvetandet (kvantfältet). Vi kan bara möta kvantfältet om vi är i ingenting.

Vi människor möter det vi ska möta. För mig har alla dessa metoder varit kroppsbaserade och mycket fysiska. Inte alls konstigt då jag var tvungen att komma ned i kroppen för att återigen kunna lämna kroppen men nu gör jag det medvetet. När vi medvetet är i kvantfältet är det alltid bortom vår kropp. Inte riktigt sant för vi människor är alltid i detta fält, också omedvetet.

Jag tillhör de människor som måste uppleva allt fysiskt för att förstå. Jag måste känna tomrummet, känna andarna, känna berättelserna inte bara i mitt hjärta, i min hjärna och i min livmoder utan i hela kroppen. Hur är det då möjligt när jag samtidigt säger att jag lämnar kroppen? Jag lämnar kroppen som den är just nu, vilket innebär att kroppen är tom. Då kan jag känna hur en kraft kommer ned in i kroppen som tar över. Jag kan inte på något sätt stoppa detta. Den kraften möblerar om allt som finns i kroppen och det kan ta mig lång tid innan det är färdigt och att jag förstår vad det handlar om. När jag talar om kropp, talar jag här om mina samlade kroppar i olika lager, inte bara den fysiska kroppen utan också de eteriska och energikroppen.

Egot har förlorat sin kraft

Egot är det mest kända begreppet för jaget. Det definieras som den självbild som vi identifierar oss med. Den som använde detta begrepp var Freud. Han beskrev vår personlighet i tre delar detet, jaget och överjaget. Han menade egot var mellan drifter och omvärldens krav. Egot är vår medvetna känsla av ”jag” som formas av tankar, känslor och social prägling. Egot fungerar ofta som en överlevnadsmekanism som passar in, identifierar våra tankar, känslor, åsikter och mentala föreställningar, ofta en förvrängd bild av verkligheten. Denna bild av verkligheten lever ännu kvar i denna tid i det samhälle vi lever. Freud hade så två lärjungar Jung och Assagioli. Deras stora bidrag har handlat om att tillföra den andliga dimensionen som de menade att Freud saknade. Deras läror blir än mer sanna i den värld vi lever idag när vi inser att vi alla är en enhet. Alla människor som vi möter är en annan av oss. Allt är existentiellt och andligt. Redan då hade dessa två herrar en medvetenhet om kvantfältet, även om de inte kallade det så. Båda kallade detta det kollektiva medvetandet. Idag vet vi att ingen människa är skild från någon annan, vi är alla på olika sätt sammankopplade i detta fält. Jung använde begreppet ”Self” och beskrev detta som en arketyp som representerar helheten där både de medvetna och omedvetna delarna av individen förenas. Arketyper är aldrig individuella. De är alltid kollektiva. Men vi människor väljer att på olika sätt leva dem. Det är att leva en dimension som denna arketyp representerar.

Assagioli använde begreppet I som den centrala punkten för medvetande och vilja. En grundtanke är att vi inte är våra känslor eller tankar, utan vi har dem. Jaget är den ”betraktande delen” som är skild från det ständigt skiftande innehållet i det omedvetna och medvetna. Viljan är central i fem delar, den goda, starka och skickliga i en människas delpersonligheter samt den transpersonella och universella som också är en del av dessa delpersonligheter. Dessutom är alla delpersonligheter kollektiva, de är aldrig unika för en enda person. När vi öppnar för dessa delpersonligheter så öppnas vi också en andlig dimension. Vårt I har inga begränsningar utan expanderar hela tiden sina gränser. Genom psykosyntesen syftar man till att flytta sin identifikation från begränsade delpersonligheter till detta stabila, medvetna centrum som står i kontakt med vårt högre jag. Jag har kommit att kalla detta centrum med vårt högre jag för vårt ursprung som både är kollektivt och individuellt. Vi gör oss aldrig av med våra delpersonligheter. Vi öppnar dem som en blomma, hämtar hem det vi skyddat och så får de en annan form. Under de fem år som psykosyntesutbildningen är öppnas nya och gamla delpersonligheter. Assagioli skiljer mellan det högre och lägre medvetandet i sin äggformade modell. De som väntar på att bli levda är vår potential både individuellt och kollektivt i nya arketyper som vill ta form från människans gudomlighet/högre medvetande och i ett det lägre medvetandet finns allt som vill bli levd då det hindrar oss. När jag gick utbildningen för över tjugo år sedan präglades den av både Assagioli och Jung. Varken Jung eller Assagioli talade om egot utan snarare om att allt har sin tid i gamla och nya arketyper. Ingenting exkluderas. Ibland måste vi bli sjuka för att göra ett annat val. Det betyder inte att den sjuka arketypen försvinner. Nej inte alls den är fortfarande en del av oss men försvinner alltmer när andra arketyper tar form.

Alla de delpersonligheter vi människor skapat har också en djup andlig sida. En del väljer att använda ordet överlevnadsstrategier för att tydliggöra att mycket är just strategier. Vi skulle också kunna kalla det den karma vi behöver ta oss igenom. Å andra sidan öppnar vi då för ny karma att ta med oss när vi dör.

Egodöd finns inte för mig eftersom jag inte använder ordet ego. För mig är det snarare så att något tonar ut när något annat öppnas. Allt som tonar ut och allt som tonar in är andligt. Så när vi släpper taget om livet betyder det att vi släpper ut det lilla frö av andlighet som gömt sig i en av våra delpersonligheter och arketyper. Detta lilla frö kan vi plantera så att en ny blomma växer ur en annan arketyp eftersom vi frigjort det som varit inkapslat. Egentligen är det ganska enkelt: om jag har en delpersonlighet som innebär att ”kärlek är inte för mig”. Du kan kalla den den kärlekslösa. Så när blomman öppnas och vi hämtar hem det som varit det gudomligas gåva till var och en av oss så ser vi att det är kärlek som ligger där och väntar. Svårt är det när en delpersonlighet är så stark att vi till och med kan döda för att ingen ska kunna peta på den. Den som till slut petar är jaget i samskapande med vårt högre jag. Enda vägen till frihet, inifrån och ut. På detta sätt dör inget vi släpper bara taget om det. Samtidigt har vi en gåva i allt som vi tar oss igenom. Ingen kan förstå en annan människas kärlekslöshet om de inte själva har varit där. Visst är det vackert!

Tacksamhet också till det som gör ont

Jag är djupt tacksam för min cancer som visade mig vägen till mitt sökande efter kropp och särskilt i mötet med mina celler och dess förmåga att hela min kropp. Min cancer fick mig att välja livet oavkortat. Idag lever jag mer än någonsin och när något smärtar i kroppen går jag dit för att se vad det handlar om. Det intressanta är att den djupaste andlighet har jag mött är just när jag är sjuk. I december mötte jag Akacha-arkivet och fick se mina nästa steg i livet och att jag var på rätt väg med det arbete jag öppnade tillsammans med andra i mötet med Maria Magdalena. När mitt knä värkt nu en stund kom insikten att ”du måste buga för livet än mer när historien förändras”. När jag så gjort det under några veckor så försvann värken. Ja, människan kan läka sig själv, hon har övernaturliga krafter osv. Det var denna självläkning jag såg i öppningen efter Maria Magdalena när en ny låda drogs ut i det kosmiska biblioteket. Mitt knä kom att symbolisera bönens kraft. Jag har alltid bett men tappat det en tid nu. Att be är inte att be om något utan något helt annat. Den bön som kommit i min väg just nu är

Människa öppna dig för livet, ta emot det svåra och ta emot det som väntar som ditt nästa steg. Du kan inte ta emot om du inte ändrar dina steg. Älskade människa du prövas hela tiden att öppna din förmåga. Älskade människa ingenting kan du välja bort du kan bara välja till. Känn känslan av att välja till som ett rinnande vatten ut i det stora världshavet just nu. Gör dig redo!

För mig är det alltid en upplevelse som får mig att kunna dela min visdom, inget annat är möjligt. Allt kommer inifrån. Denna bön var för alla människor och också för mig. Men man måste själv ha upplevt skiftet i kroppen annars kan man inte dela.

Jag har också tappat hår och när jag förstod att det handlade om att få en helt annan syn på andlighet så slutade håret att falla. Jag är nu så tunnhårig, precis så tunn som min nya öppning med de nya steg jag tar på denna andliga väg. Allt är så kroppsligt för mig och när jag svarar an till denna kropp ändras allt. Just i detta nu kommer minnet av Simson från bibeln.

Simsons älskarinna, Delila, lockade ur honom hemligheten att hans styrka låg i hans håret. Medan Simson sov i Delilas knä, kallade hon på en man som klippte av hans sju hårflätor. När håret var borta försvann hans styrka, och filistéerna kunde ta honom till fånga. Det dröjde dock inte länge innan hans hår började växa ut igen, vilket ledde till att han till slut fick tillbaka sin styrka på ett annat sätt.

Att ta emot vad som än kommer

Mitt i allt detta tvekande jag ändå efter helgen i april (se föregående blogg) att fortsätta på denna väg. Jag förlorade mig för en stund när jag hamnade i ett tillstånd som var så svårt att kommunicera med andra. Nu väljer jag ändå att fortsätta i detta nu. Vad var det som hände förra gången?

Jag fick ta emot en enorm kraft/ljus som jag aldrig förr. Hela min kropp öppnade sig från mitten av kroppen och utåt för att bli helt platt ända nedifrån tårna till huvudet. Det gjorde så ont att jag skrek rätt ut eller snarare min kropp skrek ut ur mig. Huvudet öppnades inte på mitten men var på plats med halva kroppen. Det var nästan så att det ramlande av. Hjärtat och livmodern var totalt oskyddade. Jag kände hur de kom allt närmare varandra som att de ville skydda varandra. Så ändrades allt och min kropp kom samman igen och började stående att ”krysta” (vet inte om det är rätt ord). Kroppen samlade kraften bit för bit i många små bollar. Kroppen gick ihop än mer på mitten. Det var som om någon sydde ihop mig. Huvudet fick så sin fulla kraft. Då blev jag medvetet om en annan kropp och jag bara visste att jag skulle lägga en av bollarna i denna persons hjärta. Lade mig på denna människa som kom till liv igen. Efteråt förstod jag att den kraften återupplivade liv. Nu var vi inte på något sätt ensamma utan många var med från det de representerade i det kollektiva medvetandet. Det var ett kollektivt arbete för människan och det som hände mig var det jag fick på köpet. Just nu känns det svårt att säga så men jag förstår också att detta representerade mitt nästa steg.

I alla dessa arbetet som sker är aldrig våra tankar med, utan bara kroppsliga upplevelser. Jag har aldrig varit med om något så kraftfullt och ljust förut i mitt liv. Jo, kanske när jag var ett litet barn i den transpersonella upplevelse som jag då hade som fick mig så rädd. Nu var jag inte det minsta rädd. Kroppen tog över.

Detta jag skriver här går nästan inte att förstå. Jag försöker inte heller att förstå och förklara vad jag var med om. Det enda jag vet är att allt är annorlunda i min kropp efter denna händelse. Jag har gått som i trans sedan den helgen för att då och då möta andra människor och det blir helt annorlunda. Jag är alldeles formlös och mjuk. Även den människa som tog emot bollen i sitt hjärta är totalt annorlunda. Jag förstår också varför energin fick mig att innan helgen konfrontera denna människa så att hjärtat kunde öppnas. Hur vet jag ej, inte mer än att återupplivandet inte varit möjligt utan ett öppet hjärta. Också de andra som var med förändrades i det som de hade att bidra med. Allas våra bidrag till det kollektiva medvetandet kan vi släppa nu. Allt blev helt. Vi vet också att vi öppnade en annan historia i mötet mellan Maria Magdalena och Jesus. Vi vet också att vi öppnade en annan historia i mötet mellan det maskulina och feminina. Men egentligen kan vi bara se detta möte ur den kroppsliga förändring som vi hade var och en. Det är bara den som håller helheten som får se helheten och i detta fall var detta ingen av oss. Jag skulle tro att det var ”människan” dvs den kollektiva arketypen människa i vilken vi alla ingår och är ett som höll helheten. Jag väljer att tala om andar och för mig är det solklart att det är den oändliga anden som får oss människor att hela tiden expandera våra gränser på den andliga eller om du vill gudomliga resa som vi gör.

Sedan denna helg när jag sakta landat igen hade jag några dagar av tveksamhet. Är detta min väg? Kommer jag att ta emot än starkare krafter än nu? Klarar jag verkligen av detta? Hur blir det med min familj? Nu när jag varit som i trans har de tittat på mig och sagt vad är det med dig mamma? Tack och lov blir de inte rädda. Även med några mina vänner har det varit svårt. För en stund kom rädslan av att bli bortvald om jag fortsätter på denna väg? Kanske blir jag på riktigt galen jag som skojat om att jag är galen.  Jag har låtit alla frågor komma och också rädslan och så en dag brast jag bara ut i ett fullkomligt gapskratt med en av mina vänner. Svaret blev så tydligt:

JAG HAR INGET ANNAT VAL. TACK VARE TVEKAN OCH ATT JAG VISSTE ATT JAG KUNDE STANNA HÄR OCH FICK DET BEKRÄFTAT AV MINA GUIDER KUNDE JAG ÖPPNA MIG PÅ ETT HELT NYTT SÄTT MED DETTA VAL SOM JAG GJORDE. MIN MJUKA KROPP UTAN NÅGON STYRKA OCH KRAFT KAN TA EMOT LJUSETS STARKA KRAFTER. INGET ANNAT ÄR MÖJLIGT. DETTA ÄR ETT HELT NYTT SÄTT FÖR MIG ATT GE LIV TILL MIG OCH ALLT. UTAN ATT FÖRSTÅ HUR SÅ HAR DEN KRAFT JAG NU MÖTTE OCKSÅ GÅTT TILL ANDRA, INTE BARA DE SOM VAR MED. EN NÄRA VÄN SOM ÄR CANCERSJUK FICK SÅ TYDLIGT OCKSÅ DEL AV DENNA KRAFT. NU KANSKE DU FÖRSTÅR ATT DET SOM ÖPPNADES VAR TILL DET KOLLEKTIVA FRÅN DET KOLLEKTIVA MEN OCKSÅ TILL MIG, DE SOM VAR MED OCH ALLA I VÅR NÄRHET SAMT TILL MÄNNISKAN. VAD DU KANSKE OCKSÅ FÖRSTÅR ÄR ATT MÄNNISKAN INTE KAN TA EMOT OM HJÄRTAT INTE ÄR ÖPPET.

Från den platsen firar jag min inkarnation in i ett litet liv i min mammas livmoder för 70 år sedan tillsammans med moder jord. En stor dag. Allt har ändrats till allt som är. Inget är som vi tror. Tulpanerna blommar i mängder i trädgården. Äppelträdet som är över 100 år väljer nu att slå ut. Moder jord firas tillsammans med många andra i en stor ritual. Vi människor har alla obegränsade förmågor att överskrida våra begränsningar. Det är då vi förstår att meningen med livet är livet.

Har jag levt mitt? På den frågan skulle jag svara ja. Jag valde att öppna mitt födelsehoroskop för några veckor sedan. Det är mitt i prick. Jag ser nu vilka karma jag omedvetet tagit mig igenom och vilken ny karman jag bjudit in till att ha med mig. Wow säger jag bara. Så glad att jag inte läste detta horoskop förrän nu när jag levt större delen av detta jordeliv. Nu i mötet med evigheten och oändligheten är allt så tydligt: ingenting är en slump och det vet vi människor. Ser fram emot vad jag har kvar innan jag går vidare.

Själens resa är slut

Hur har jag då definierat själen? För mig har själen följt min andliga resa. Det har gjort att definitionerna ändrats allt efter hand. Det har också inneburit att jag landat i teorier och utbildningar som öppnat mig för nya definitioner. Denna resa av definitioner började egentligen först efter min nära-döden-upplevelse när jag var trettiofem år. Då förstod jag att jag var tvungen att växa ned i kroppen med min själ. Jag kallade min själ min själ till skillnaden från den kollektiva själen.Den del av mig som fick transpersonella upplevelser och som var här för ett lärande.

Jag har alltid haft kontakt med den osynliga världen men inte haft någon att tala med tidigt i mitt liv. Inte heller har jag förstått att detta har med människans gudomliga förmåga att göra. Ett tag blev jag rädd för denna förmåga och i en annan tid såg jag det som en gåva men det var först när jag mötte ljuset igen som vuxen som definitionerna började ta form. Innan dess sade andra till mig att jag var synsk men jag trodde inte på dem. För mig var det naturligt att kunna förutse resultat av det som jag gjorde. Det innebar också att jag hade en enorm kapacitet i det jag gjorde. Jag kunde till exempel se slutsatser utan att överhuvudtaget läst intervjuer eller enkätsvar. När jag var i grupp skrämde det en del då jag kunde komma med en rapport med samma resultat som de som suttit flera veckor med och analyserat data. Men de flesta lärde sig att se mig som den jag var. Allt detta gjorde att jag alltid hamnade på uppdrag där jag hade full frihet att göra vad jag ville. Inte alltid, eftersom jag aldrig inrättade mig i ledet. Bilderna kom och resultaten levde också när andra inte ville ha dem. Att det fanns något större som höll mig kändes i kropp och jag visste alltid att jag skulle hamna på fötterna igen vad jag än var med om. Jag förstod nu att jag inte var i kroppen när jag hade mina andliga upplevelser. Jag var i den immateriella världen som vi idag skulle kalla energivärlden. Under många är fick själen plats i min kropp. Det var år av smärta men också lycksalighet. Jag hämtade hem mig själv. Jag kunde då också se andra människors själar i och utanför kroppen vilket jag hade stor glädje av som psykosyntes och traumaterapeut.

Under många år mötte jag människor som jag kunde öppna denna dörr tillsammans med. Frågan: VEM ÄR JAG fanns med mig varje dag. Idag kan jag se att där och då började mitt utforskande i förundran, glädje och smärta. Den resan pågår ännu men har sedan förra året fått ett annat skimmer. Den har fått mig att sluta använda ordet själ. Min själs resa är slut i detta liv. Nu börjar en annan resa. Allt handlar om är vad jag fokuserar nu. Det betyder inte att jag inte har en själ men den är inte längre i förgrunden. Min själ har blivit samma som min personlighet. Vi kan säga att själen är en arketyp som förändrats i sin form. Jag har alltid vetat att själen är både i mig och i ett fält runt mig. Så har det varit med allt jag mött. Min familj är i mig och runt omkring mig. När jag förändras i mig förändras också allt runt mig. När det gäller min familj har denna förändring pågått under lång tid nu och äntligen är jag hemma med min familj, både den ursprungliga och med mina förfäder och förmödrar men framförallt  med den familj jag själv öppnat för tillsammans med min exman. När jag möter dem i kommande liv ger de mig uppenbarelser som jag kan stanna i nuet med.

När jag började att använda ordet anden förändrades allt för mig. Då talade jag inte längre om själ utan om mitt ursprung, mitt och människans ursprung. Det var då jag förstod att jag skulle leva sju liv i detta liv. Det var det siffran sju innebar som jag mötte i den- nära- döden- upplevelsen. Det betyder inte att jag inte kommer att återfödas till fler liv men inte i detta jordeliv. Det har jag ingen aning om.

Min övertygelse är att detta kommer att leda mig på en ny väg till andlighet där jag och många med mig är just nu. Ja, det bubblar verkligen i grytan. Det är det sätt som vi kan beskriva vad som öppnas i detta nu hos många runt om i världen.

Visst är det vackert det åldrande trädet som ger alltmer plats åt det som kommer. Det är alldeles kalt, rent och helt. En dag ändrar det form, kanske till en stubbe, liggande helt på marken med rötterna i luften eller till plankor i ett hus. Vi människor lever av skogen. Om vi vet att vi är här för ära varje liten del av dess skapelse vet vi också hur svårt det är i den världen vi lever. Vi blir kontrollerade i allt vi gör och proppas med allt som tar oss från frigörelse och egen kraft. Samhället kompromissar vår gudomlighet som kärleksfulla, fria, ansvarstagande varelser med förmåga till förlåtelse, kreativitet, fantasi, suveränitet i vår skapelse i skapelsen. Jag dömer ingen, vi har alla ett val att bidra till den skapelse som vi tror på. Vi behöver alla öppna det större perspektivet och visa oss transparenta med de masker som står i vägen. Det finns många sätt att göra detta på. Men vi kan inte bara kasta bort något för mitt i dess kärna finns också en del av vårt gudomliga jag som vi har gömt där. När det får utvecklas som en blomma som slår ut försvinner strategin som ett moln på himlen. Visst är det vackert.

Livet just nu öppnar också en annan väg till vår gudomlighet. Det väcker hos det maskulina i oss det som måste mjukna, öppnas och minnas. Det väcker hos det feminina i oss det som måste återtas, förkroppsligas och uttryckas. I båda kallar livet efter samma ögonblick: att vi återvänder till helhet och enhet. Livet vet att under allt finns en längtan hos människor oavsett kön och form att komma till vårt ursprung, den gudomliga enhet som vi i grunden är i ”fältet av all existens”. Att förenas och sammansmälta med hela vår varelse som den människa vi är öppnar nya dörrar i vördnad och ödmjukhet bortom alla masker som vi burit i mötet med detta fält.

Många har gått före oss. De talar med naturen och vet precis i kontakt med moder jord vad de kan använda och inte, med vilka djur de kan äta och inte. De ärar trädet som låter sig fällas och djuret som låter sig ätas. Vi var också där en gång men har i västvärlden fullkomligt tappat denna vår gudomliga helhet. Eller som Bribris skulle säga ”västvärlden har blivit fullkomligt galna i sin exploatering och strävan efter mer”. Inte heller de säger det för att döma någon men väl för att förlåta och försonas med människans galenskap som vi alla har. Många ser detta, ser alltmer och väljer en annan väg: att ta sig igenom sin galenskap som vi alla bär.

Igår mötte jag och en väninna en and som landade nära oss där vi satt på ett café, Inga andra änder fanns i närheten. Hon visade sin skönhet för oss som den mamma hon var att bli. Så vackert hon var i sina bruna färger och med det blå tonerna under sina vingar. Så flög hon bara i väg och kvar satt vi två.  När jag kom hem stannade jag länge med denna vår upplevelse av skönhet och djup närvaro. Jag har längre nu väntat på vad det hus som jag vårdar vill öppna för. Efter att medvetet tagit steget att fortsätta att låta mig bli använd av de krafter som vill komma igenom just nu öppnades en ny dörr, en osynlig dörr som jag inte sett förut i detta hus. Det pirrar i mig. Vad kommer den ifrån frågar jag så mig själv. Jag känner mig inte rädd, mera förvånad. Frågar mig så, vad är det som händer? Då kommer svaret: stanna nu med det som är du i den du är som njuter av livet i varje liten sekund. Då ser jag att jag njuter till och med av min tvekan då den har ett djupt gudomligt skimmer av ljus. Tacksamheten landar i mitt hjärta precis som den and som visade sin skönhet. Då vet jag att jag är på en helt annan väg nu efter mötet med den kraft av livsgivande genom oändlighetens ande. Ser den röda tråden intill denna dag med livets drömmar. Det har varit ett utforskande som öppnar drömmar som inte är mina. Vad är det då för drömmar?

En dröm, en rörelse, en öppning i det osynligas landskap. Den kräver din odelade uppmärksamhet, har inte ord utan är bara luft.

En dröm, ett flöde, en dörr att öppna bortom allt vad ego och själ är för att visa vad ego och själ är. De är bara ljus som flödar inne i vår kropp inget annat. Drömmen om dem lyckliga barndomen håller oss levande. Den drömmen är sann för alla som ville leva den.

En dröm, en begränsning, jag håller bara drömmen för att släppa sakta släppa taget om den när den begränsar mig. Jag är inget barn längre men jag har ett inre barn som njuter av livet. Det gör mig så lycklig.

Drömmen växer och jag får förnimmelser, känslor, lukt och så mycket mer. Det är inte min dröm och ändå. Den växer och har inte ens i min vildaste fantasi kunnat vara min dröm.

Jag talar till drömmen: var kommer du ifrån? Svaret viskar i mitt öra: från mig till dig till mig.

Det är nu jag ser så tydligt att allt jag drömt om skapar något. Drömmar som inte är mina. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Nu har jag till slut lärt mig att acceptera detta.

Det är mina frön som jag sår. Det är min gåva som jag lovade att hålla tills jag dör. Jag håller en dröm till den hittar hem. Då släpper jag den och öppnar för nästa dröm. Det är ett intensivt arbete som kräver min odelade uppmärksamhet under den tid som jag håller den.

Nu ser så tydligt: det är min dröm som jag har levt i hela mitt liv:” Att hela tiden gå vidare”.  Så vackert.

Du kanske frågar dig: blir det inget till dig? Jo, hela tiden. Min tacksamhet är djup till det liv som jag lever. Från den platsen tar jag emot drömmar och släpper dem sedan när de har hittat hem. Jag saknar inget och jag har allt där jag är just då.

För mig har livet varit klockrent varje gång jag släppt taget om en dröm så har jag kommit ett steg närmare mitt ursprung. Nu ser jag den röda tråden som varit mitt liv till denna dag. Då händer något nytt: jag behöver inte öppna för drömmar längre, den tiden är förbi. Det är också nu jag ser att visioner och drömmar är desamma. Den sista drömmen som jag bar som jag nu också släpper taget om är ”life wisperer”. Det viktigaste i den drömmen är att ingen är ledare. Vi är alla ett med helheten. Det är helheten som är ledare. Den helheten blir bara större och större i takt med att livet viskar till oss. Jag vet nu att många nära i mitt liv bär den drömmen och säkert många fler utan att jag är medveten om detta. De äldre kvinnorna ser på mig nu och ler när jag skriver detta. De vet nu att jag kommit hem.

Allt är bara ljus

Allt är andlighet, allt har ett embryo av gudomlighet, allt är drömmar som tar tag i oss. Jaget den medvetna delen av oss som står i kontakt med vårt ursprung och alla de olika versioner av oss själva som hindrat oss samt de som väntar på oss stiger nu fram i denna andlighet. Det är ljuset som bär och i varje cell finns detta ljus. Människan är i detta ljus i varje steg hon tar även om det från utsidan inte ser ut så.

Om vi skulle definiera andlighet just i detta nu så är det människans förmåga att i varje läge expandera sina gränser. I varje expansion öppnas alltmer ljus. Också i människan mest destruktiva delpersonligheter sker denna expansion så att ljuset kan få ta plats. Låt mig ta ett exempel: om du är en tjuv och tar saker hela tiden tar du större och större risker. Om du är en bergsklättrare som bestiger högre och högre berg tar du också större och större risker. Dessa två människor är bara i olika delpersonligheter som alltid är universella (arketyper). Gränser flyttas ut och mer ljus kan gå in. Vad finns då för drömmar bakom dessa beteenden för en tjuv: det kan till exempel vara längtan av att bli avslöjad eller att ta tillbaka det som andra tagit från dig. Vad kan finnas för drömmar bakom en bergsklättrare: det kan till exempel vara längtan av att nå himlen eller att bli ett med berget. Båda dessa drömmar är verkliga för alla människor som är i dessa dimensioner. För att öppna för ljuset behöver vi öppna för alla tänkbara delar, detaljer i en sådan arketyp (dimension) för att vårt hjärta ska kunna öppnas till ett medvetet val. I en arketyp finns alltid människans gudomliga kraft. Med den kraften kan hon expandera sina gränser om och om igen på alla plan. Om hjärtat är med kanske det just är från längtan av att bli avslöjad och att nå högre höjder som det kan få oss att expandera.  Om vi människor lär oss att drömmar aldrig kan värderas som goda eller onda kan vi tillåta allt ljus att expandera i vår kropp i takt. Då kan vi inte sätta etiketter längre på vad som är rätt och fel, vad som är sjukt och frisk, vad som är ont och gott osv. Det finns ingen negativitet.

Klarar människan detta? Klarar jag detta? Bara för en vecka sedan uttalade jag det som att samhället är sjukt (se ovan). Hur vet jag det?  Inte alls. Hur vet jag att min kropp inte ska värka när den värker, inte alls. Det ljus jag tog emot när min kropp öppnades i april gjorde så ont. Det var nog den största smärta som jag mött hittills i mitt liv, allt för att ta emot den kraft som skulle igen och i det hade min kropp inga gränser. Nu vet jag att jag läker min kropp sedan den dagen då den fått en helt annan form i allt ljus.

Utan ledare

Hur kan vi skapa Community utan ledare och normer? Vem sätter normerna? Låt mig gå tillbaka till tjuven och bergsklättraren då de är verkliga exempel med människor som jag mött i livet. När tjuven öppnade ljuset genom att expandera sina gränser kom hon till en brytpunkt där ljuset tog över. Nu kunde hon säga från känslan av balans i varje cell i sin kropp. JAG ÄR HEL OCH BEHÖVER INGENTING MER. När bergsklättraren öppnade ljuset alltmer genom att ta större och större risker kom han till brytpunkten där ljuset tog över. Nu kunde han säga från en djup erfarenhet i varje cell i sin kropp: JAG VILL LEVA. För mig i mötet med dessa två människor vet jag bara att deras arbete hela tiden var andligt. För mig var det också en lärdom. Jag dömde eller värderade inte på något sätt dessa människor resor. Jag följde bara med i förvissningen av att de skulle bryta igenom. Djupt berörd kunde jag känna samskapandet mellan oss i en djup gudomlig resa. Det är just den resan som för mig är andlighet utan ledare och normer.

Det har lärt mig att följa skapelsen i skapelsen, inget jag kan förstå eller förklara. Jag har aldrig helheten. Det enda jag kan göra är att ha kontakt med känslan av att känna mig hel. Den känslan börjar alltid i hjärtat och sprider sig ut i hela kroppen. Jag har då inte några tankar och har lärt mig att stoppa dessa när de kommer. Drömmar kommer inte från mig, varifrån de kommer vet jag ej. Om jag tänker nu, skulle jag säga det kollektiva medvetandet. Om det vet vet jag inget. Om jag stannar med mitt hjärta så får jag svaret: drömmarna är de som bär livet för en stund och livet är bara stunder ingenting annat. Håller vi fast en dröm som ska igenom oss förlorar vi allt. Livet ser då till att puffa oss vidare. Sista gången det hände var för snart nio år sedan då jag höll kvar en dröm som skulle frigöras. Sedan dess har drömmar fått flöda genom mig tills denna dag. När jag nu ser att det var min dröm som var med mig in i detta liv: att hela tiden ta mig vidare och expandera mina gränser.

Jag är fri

Nu fick jag ta emot en kraft av guds nåde som har förändrat allt. Det sista oändlighetens ande förmedlat är: du är fri, har alltid varit fri bortom alla drömmar. Inget du kan drömma om. Människan kan inte drömma om att bli fri då förlorar hon allt eftersom hon redan är fri. Vilken befrielse som känns i hela min kropp. Jag behöver inte drömma, ha några intentioner eller önska mig något. Tack gode gud. JAG ÄR FRI. Allt som sker, sker i mitt liv. Vad det än må vara. Jag tar emot och jag ger i tacksamhet vad det än må vara. Andra får om de vill värdera det som gott och ont, men jag kommer inte att göra det på något sätt. Skulle det ske stoppar jag mig så fort jag ser. På den resan är jag fri nu. Jag kommer aldrig mer säga att ett samhälle är sjukt. Jag har ingen aning. Allt har en mening i det liv jag lever. Känslan av frihet är enorm och jag njuter av livet precis just nu. Jag fokuserar inte brister i mitt liv, känner bara hur jag kan lära mig mer. Det har skapat expansion och i detta nu ser jag att det är just frihet som expanderat med ljuset.

Det tog lång tid för mig att till fullo använda ordet ande eftersom motståndet var så stort till detta ord. I början använde jag därför ordet ”spirit”. Det kändes enklare. Det var också därför jag skrev boken ”I know a woman på engelska. Anden blev så universum och moder jord. När jag så började att tala med andarna ville människor kalla mig shaman och jag gjorde också det för en stund men släppte det snabbt. Dörren ville jag så tydligt ha öppen, inte stänga till ett ord och en teori som jag tidigare gjort från alla utbildningar jag gått.

Dörren är nu öppen och kommer alltid att vara öppen, den osynliga dörr som jag nu ser allt tydligare i mitt hus som inte är mitt. Jag vårdar det bara. Människor kan gå in i den dörren och gå ut ur den.  Men de kan aldrig vända sig om. I förändringens tidevarv bortom allt tid är alla dörrar öppna samtidigt.

En helt ny väg att vandra. Den smalnar av och blir så liten att man nästan inte ser den. Vad är då nytt: den väg jag känner så väl känner jag inte alls längre. Den är helt ny, också jag och lilla Vera. Det enda jag vet är att jag öppnat mitt hjärta på ett helt nytt sätt och att det är som om jag gång efter gång tar mig igenom nålsögat för att kunna se.

Sju liv har jag mött och tagit mig igenom i detta liv. Nu är den resan klar och nya utmaningar väntar. Du kanske frågar dig: Hur vet du det? Ja, du som vet, vet också att det vet jag bara. Dessutom har siffran sju varit med mig i över trettiofem år.

Vad är då andlighet?

Det jag beskriver är den definition som öppnats ur min resa. Jag aktar mig för att säga att det är andras resa. Definitionen förändras allteftersom jag expanderar och tar mig igenom det som begränsar. Under många år har andlighet för mig varit:

”Den andliga resan innebär att vi pånyttföds om och om igen tills vi är hela för att leva ett liv i balans mellan ljus och mörker guidad från din själs visdoms mörker och ljus.”

När vårt system som den människa vi är förändras, förändras hela systemet så att vi kan bli hela igen på ett helt nytt sätt. En resa som aldrig tar slut, det är bara en ny början om och om igen till en ny förening.

Sedan kom den andliga resan att vara:

”Det är ingen ny återfödelse längre då vi redan tagit oss igen de liv som själen kom hit för att hela. Det är nu bara övergångar till nya dimensioner, allt för att skapa nytt att ta med den dag vi lämnar detta jordeliv. Dimensioner handlar både om det osynligas värld och nya dimensioner för människan.”

Nu är också denna resan slut och jag väntar på vad andlighet är. Allt har möblerats om i allt. För mig är detta helt underbart. Nu förstår jag att jag verkligen behövt skydda min kraft som öppnar för en större krafter så mycket min kropp klarar av. Jag tackar för den tid som varit och hur livet skyddat mig så jag kunnat bevara gåvan av det osynliga och min kraft. En ny personlighet som är nygammal har öppnats när jag överlämnat mig till sitt ursprung. Hur gick det till? Svaret är enkelt jag har ingen aning, inte mer än att jag överlämnat mig.

De fyra verkligaste upplevelserna av ljus i mitt liv som präglat hela livet har sakta taget mig till ljuset. Den första när jag var sju år och mötte en ljusgestalt som då fick mig livrädd men idag är jag så tacksam för. Den har verkligen präglat hela mitt liv. Nu förstår jag också orden: en dag kommer du att vara fri. Den andra upplevelsen var en nära döden-upplevelse som jag hade när jag var trettiofem är. I den mötte jag ljusgestalten igen och ljuset i sin helhet. Idag förstår jag min resa till denna dag: sju liv. Den tredje upplevelsen var mötet med de äldre kvinnorna på den röda jorden i Värmland. De var många ljusgestalter som omfamnade mitt hus. Ännu denna dag är de med i det hus jag bor och jobbar. Denna tid är nu också till enda och har avslutats med ett ljus, ett enormt ljus som tog tag i min kropp och fullkomligt ommöblerade allt i den fjärde stora upplevelsen av ljus. Jag läker nu min kropp i varje cell i min kropp just nu och också på varje plats i detta hus. Jag frågar mig nu vad detta kommer att innebära och det vet jag inte mer än att allt är ljus. Inte ljus men ljus. Det är som om jag landat i inkarnationen igen. Och denna gång gjorde jag ett val. Jag vill leva detta liv. Ingen behöver längre putta mig in i detta liv inte ens jag. Jag lever det ju. Jag är hemma i mitt ursprung. Jag undrar också hur min kropp kommer att se ut nu. Den ändrar sig på alla plan, mina tår, mina fötter, mina ben, höften, magen, ryggen, axlarna, hjärtat, halsen, huvudet, håret, naglarna osv. Allt är nytt. Det enda som ser lite lika ut som förut är mina fyra ärr, på tummen, övernyckelbenet, över hjärtat och över magen. Dessa fyra har med ljusets helande att göra.

Hur ska jag kunna beskriva mina sju liv och särskilt nu det sista som gör om allt vad andlighet är? Jag kan bara göra det nu utifrån det ljus som jag mött, det ljus som jag varit så rädd för. Detta ljus är bara ren kraft. Jag vet också idag att jag aldrig hade kunnat beskriva detta ljus om jag inte först hittat mitt folk, det jordbundna folket som är hemma var de än är världen. Jag hade inte heller kunnat göra detta om jag inte öppnat för att hela de tidigare liv som skulle helas i detta liv (de är så många fler än de sju liv som jag levt i detta liv). Det sista livet är i mötet med Maria Magdalenas ärkeängel som bara var ren kraft (de andra kan du läsa om på min hemsida). Jag funderar inte så mycket på de tidigare liv utan för mig handlar det om att hämta hem det som jag ska hämta hem i detta liv.

Jag mötte Maria Magdalena på Marialeden i Omberg för ett år sedan och hon har varit med mig på olika sätt sedan dess. Då och då har jag blivit ett med henne och andra stunder har jag kunnat titta på henne från mitt inre. Efter helgen i april har hon försvunnit. Idag förstår jag att hon skulle visa mig till oändlighetens ande med dess enorma kraft som öppnar kroppar. Den är som en tornado som går igenom kroppen för att kroppen ska kunna ta emot på ett nytt sätt. Den livgivande kroppen har nu vaknat i mig. Var detta tag mig vet jag inte då jag är i inkarnationen. Jag hade heller aldrig kunnat göra detta utan mötet med ursprungsfolk eller andeväsen. Jag hade heller aldrig kunna göra detta utan att bli ett med andra för vi skulle befria oss från oss själva. Så länge som jag såg att allt var kollektivt kunde jag se livets hologram där var och en är en prick i universum. Men nu går inte det inte längre. Jag ser inga prickar bara flöden och jag kan inte se vad mina gränser är i förhållande till andras gränser. För mig är det bara ljus. Ingen att döma eller värdera, det är bara deras ljus. Det gör också att jag inte längre håller något för andra. Inte heller kan jag ta emot drömmar. Jag kan inte längre så några frön. Kommer det innebära att jag inte heller kommer att ta emot frön? Troligen inte.

Vad är då mina sju liv i detta liv.

Varje liv som jag försöker beskriva här har öppnat mig för en ny personlighet där allt gammalt tonat ut. Mitt första liv präglades av en total öppenhet för den osynliga världen och av många trauman. Jag brukar säga att pappa öppnade mig för den andliga världen och mamma tog ned mig på och dessutom in i jorden. Mitt andra liv öppnades efter mötet med den ljusgestalt som skulle att komma berätta för mig att en dag skulle jag fri. Det förändrade allt. Denna transpersonella upplevelsen höll mig även om jag stängde mig för den osynliga världen, mitt tredje liv öppnades efter min nära-döden-upplevelsen när jag mötte ljusgestalten igen. Där och då skedde ett uppvaknade och jag började min andliga resa, mitt fjärde liv var efter min cancer när jag öppnade mig för att vilja leva och på ett helt nytt sätt. Mitt femte liv var när jag blev en blöt fläck, allt rasade och ingenting fanns kvar av den som jag skapat mig att vara. Nu öppnades skapelsen i skapelsen. Mitt sjätte liv öppnades i mötet Maria Magdalena och sedan akasha-arkivet. Jag var bredd att lämna detta jordeliv en natt i december 2025 när jag fick lunginflammation som gick över i sepsis. Men Maria Magdalena gav sig inte och mötet med mitt kommande barnbarn som tonåring fick det att vända. Efter denna händelse har jag lämnade alla mina själskontrakt med andra människor och jag började se att något nytt väntar. Nu är jag där i den livsgivande kraften är jag djup tacksam att jag stannade i detta jordeliv. Hade jag gått hade jag aldrig fått möta Maria Magdalenas ärkeängel för att få tag i den kraften.

Mitt sjunde liv har öppnats efter att mig kropp har tagit en helt ny skepnad efter den kraft som fullkomligt tog tag i min kropp. Allt är bara ljus precis som det var när jag inkarnerade till detta liv. Cirkeln är sluten. De går inte att beskriva något längre för jag kan inte jämföra det med något annat. Alla definitioner och metoder bara försvinner i väg så fort jag försöker få tag i den. Allt känns så konstigt och alla mina funderingar efter helgen i april lösas upp. Jag vet ändå ingenting. Allt är ändå bara ljus och precis det ljus som jag ska ha. Idag vet jag bara att nu lever jag mitt sista liv i detta liv. Den insikt som jag fick till mig för 35 år sedan i en nära döden-upplevelse. Jag kan inte längre separera och inte förklara något.

När jag nu mötte dem som jag ska samskapa med den 30–31 maj hamnade vi i inkarnationens ljus för några dagar sedan var allt bara ljus. Jag försökte på alla sätt förklara det jag såg men det gick inte. Det finns inte ord. Själv kände jag bara att jag flöt omkring. Efter denna upplevelse skrev jag detta till dessa kvinnor.

” Älskade ni så starkt igår. Det var som att vi öppnade ljuset vid inkarnationen denna stund. Så svårt att sätt ord på. Jag har varit med detta ljus hela natten. Det var som att jag flöt i ljus. Känt hur jag delats och kommit till form igen. Ett viktigt budskap fick jag i natt från andarna: var tacksam för alla trauman människa, de öppnar ljuset. Jag satt med den meningen under lång stund och kunde till slut somna. Då kom min pappa till mig. Jag vaknade igen sittande i min fars armar som ett litet barn. Länge varade det och så gjorde Vera mig medveten om att jag var i mitt sovrum. Kärleken och tacksamheten till min far och alla fäder på denna jord öppnade mitt hjärta än mer och tårar rann nedför mina kinder. Idag gör jag nu inget annat än att stanna med detta. Har ändrat alla planer och trött är jag ju också. Tänk om det är så enkelt att det är just ljuset som öppnas vid celldelning. Vad forskare säger är att varje celldelning i en människas ger trauma för denna cell. Och betänk då att ljuset öppnas vid celldelning med detta trauma. En helt annan teori om trauma. Kanske därför att alls människor får trauma för att öppna för ljuset. Jag tog också kontakt med en annan kvinna igår som också möter ursprungsfolk för att höra om spermien. Hon bekräftade att många ursprungsfolk säger att ljuset går ned i mannens spermie långt (säkert tjugo år) före vi kommer till. Ja, jag frågade om ljuset, inte själen. Jag valde att tala om mitt ljus och nu förstår jag varför pappa kom till mig på natten när han dog och sa att jag skulle ta fram fotot av honom när han var fyra år, den lyckligaste tiden i mitt liv. Minns det. Om ursprungsbefolkningen har rätt kom mitt ljus till honom då för att senare gå in i den sperma som öppnade ljuset i den första celldelningen vid befruktningen. Det är första traumat en människa är med om i detta liv. Älskar er kära kvinnor. Från en djupt berörd trött Marie.”

Efter denna upplevelse kom minnet av natt 2007 när jag vaknade och satte mig upp i sängen. Runt mig var barn och ungdomar i alla olika åldrar. De talade om mig och då såg jag att de tittade på fotografier om mig. En av dem sa: mormor sa alltid att det enda hon vill var att bli fri och så pekade hon på ett fota av mig. Då förstod jag att detta måste vara mina barnbarnsbarn eller kanske till och med barnbarns barnbarn. Tårarna rann nedför mina kinder och då förstod jag två saker: allt kommer att bli bra med vår jord. De lever ju. Jag fick också se att de förstått min resa. Jag ville bara bli fri. Där är jag nu, fullkomligt fri.  I det ögonblicket förstod jag också något som pappa sade till mig när han dog: jag ville aldrig göra dig illa. Jag var där för att öppna dig.

Ja, det bubblar verkligen i grytan nu och ur det kan vad som helst komma. Det enda jag håller nu i mitt hjärta är: allt är bara ljus. Själens resa är slut i detta liv och nu finns bara ljus. Jag omvärderar totalt vad andlighet är. Det har inte längre med återfödelse att göra för den resan är slut. Det handlar inte heller om att skapa balans mellan mörker och ljus. Allt är ljus. Det är inte heller övergångar till nya dimensioner, allt för att skapa nytt att ta med den dag vi lämnar detta jordeliv. Vad handlar det då om?

”Andlighet är att komma hem till sitt ursprung och leva dessa energi var dag vad vi än möter. I den djupaste smärta finns läkning. I tacksamhetens fotspår finns närvaro. I förtvivlan väcks det vackraste ljus. I trauman tar ljuset plats för att ommöblera hela kroppen. Allt är ett, inget annat är möjligt. Då finns inga gränser mer. Allt är bara ljus. Det är ett annat sätt att beskriva: ATT MENINGEN MED LIVET ÄR LIVET”.

Det bubblar verkligen i grytan

När det bubblar i grytan kan vi se hettans ljus som bränner allt vad värderingar och åsikter är. Varje liten bubbla som poppar upp är rent ljus för människans nästa steg. Låt det göra ont, låt allt vara som det är. Om du beskriver som jag nu min tacksamhet för att min far ledde mig på denna resa genom att öppna upp mig förstår du kanske lite av vad medvetande är.

”När vi är medvetna om att vår förståelseprocess endast kommer från vår ackumulerade kunskap om något vi var tvungna att lära oss, inser vi att det är omöjligt att tala om eller förstå ordet ”medvetande”.

Den långa förlåtelseprocess som jag befunnit mig i har kommit till sin ända och kvar finns nu bara ljus. Jag har förlåtit allt jag tänk, allt jag skapat, allt som andra tänkt och skapat som vi håller fast vid. Jag är djupt tacksam att inte vara ledare. Jag är också djupt tacksam för att inte ha följare eller själv följa. Allt jag kan tala om är min erfarenheter i djupa kroppsliga rörelser som jag då och då kan förstå och förklara. Jag letar inte efter andras teorier i mitt nya liv, inte heller efter egna teorier. Jag behöver inte förklara något och andra kan inte förklara vad jag upplevt om de inte själva upplevt detta. Jag kan inte heller förklara vad andra upplevt om jag inte varit där. Det gläder mig att många öppnar för sina upplevelser och att de många gånger är samma som mina. Tror jag för jag kan bara förklara mina upplevelser. Jag stannar just nu efter denna starka upplevelse som jag hade i april att för mig är allt bara ljus. Allt jag lärt mig har en djup mening, framför allt det jag lärde mig som barn när min pappa öppnade mig så jag skulle kunna ta mig igenom alla de liv som väntade för att jag skulle bli fri.

NU ÄR JAG EVIGT TACKSAM TILL MIN FAR OCH ALLA FARFÄDER SOM HÅLLIT DENNA ENERGI TILLS DEN DAG JAG SKULLE KUNNA TA EMOT DEN, DEN LIVSGIVANDE ENERGIN/KRAFTEN. JA, VILKEN KRAFT DET ÄR. DET ÄR DET MINSTA MAN KAN SÄGA. TACK MARIA MAGDALENAS ÄRKEÄNGEL SOM TOTALT ÖPPNADE HELA MIN KROPP I OCH ENDA STYCKE. TACKSAM ATT HUVUDET INTE RAMLADE AV. DETTA ÄR FÖR MIG GUDOMLIGHET I SIN KÄRNA.

 

Göteborg den 13 maj 2026

Ingrid Marie Fridolf