Smärtan som helar
Allt vi gläds åt omvandlas förr eller senare till smärta, också när vi förlorar något blir det ett tomrum som skapar smärta. Det är därför Gud skapat smärtan, det enda sättet att växa. Alla strategier vi skapar skapas av egot, själen har inga strategier. Hela livet handlar om att vi ta nya steg med nya personligheter och programmeringar som skapar nya strategier. Ur dessa växer både mörker och ljus. En strategi kan vara helt underbar i sin smärta och helt förödande i en annan sorts smärta. Den första smärtan kan vi kalla euforisk på vår vandring och den senare kan vi kalla bromsklossar på vår vandring. I den första kan det bli hissnande och i den andra förgörande. Båda är egots sätt att skydda oss från livet och den egentliga smärtan som vi kan kalla växtvärk. Den smärtan flyr vi tills vi en dag vet att vår väg är unik och bara väntar på oss att vi ska växa. Växtvärk skapas när vi är sanna mot oss själva tar oss igenom våra strategier och följer den väg som öppnas. Det gör ont att möta sanningen om oss själva.
Det kräver mycket mod att möta sanningen om sitt viktigaste tillkortakommande i detta liv och sedan berätta om det. Det kan bara ske med självkärlek. Då förstår du kanske också att detta tillkortakommande från början har med självförakt att göra. Alla människor har någon form av förakt. Vägen till kärleken är att öppna och våga se allt i föraktet utan att skylla på någon, försvara sig eller agera ut det. Det gör oss fria. Det öppnar ljuset än mer och tillåter mörkret att få ta sin plats. Då kan vi säga att allt bara är ljus eftersom det mörkaste, mörker då också lyser.
Vi människor har oändligt många strategier som vi bär: de vi har skapat själva, de som vi ärvt av vår familj och de som vi växt in i samhället 
med. De skyddar människans sårbarhet genom att skapa illusioner och tankekonstruktioner. Vi har alla människor ett heligt sår som kommer med oss in i detta liv genom vår själ. Vi får så möjlighet att göra det vi ska göra från det såret som är vår växt om vi lär oss att ta emot såret här och nu. Vi flyr inte på något sätt. Pust går det att ta sig igenom, är den fråga jag ofta får. En annan fråga jag också får kommer jag att hinna detta innan jag dör. Svaret är enkelt: vi blir aldrig färdiga och vi behöver vi lära oss acceptera att vissa tillkortakommanden kan vi aldrig ta oss igenom i detta liv. Men vi tar oss emot dem i kärlek när de kommer tills den dag blixten slår ned från en klar himmel. Då kan de lösas upp. För mig är det tillräckligt. Jag har accepterar att det är människans lott. Hur vi än gör skapar vi både mörker och ljus. Det är den smärtan som vi kan kalla växtvärk. Men när vi värker oss igenom till sanningens mörker och tar ansvar lyser mörkret som guld. Det gör så ont att se alla illusioner som vi skapat för att undvika denna sanning.
VI MÄNNISKOR SKAPAR BÅDE MÖRKER OCH LJUS HUR MYCKET VI ÄN HAR TAGIT OSS IGENOM. DET ÄR MÄNNISKANS LOTT. PÅ DEN VÄGEN FÅR VI STÄNDIGT NYA UTMANINGAR. HARMONI ÄR EN VILOPLATS TILLS NÄSTA UTMANING KOMMER. FÖRSÖKER VI FASTNA I HARMONI BIDRAR VI TILL ATT ANDRA MÅSTE SKAPA ALLTMER MÖRKER. DÖMER VI DESSUTOM DEM FÖR DET DE GÖR SKAPAR DE ÄN MER MÖRKER. NÅGRA BÄR ALLTMER MÖRKER FÖR ANDRA SOM INTE VILL BÄRA SITT. VÅRA TILLKORTAKOMMANDEN FÅR VI LEVA MED. DE TILLHÖR DETTA LIV. ACCEPTERAR VI DEM, INTE SOM STRATEGIER UTAN SOM SÅR KAN VI OCKSÅ ATT KOMMA ÄLSKA DEM. VI SLÄPPER DEM FRIA OCH DÅ HÄNDER NÅGOT. WOW SÄGER JAG BARA.
Mitt stora tillkortakommande
Jag har sedan barnsben kommit att bära mycket självhat i min övertygelse om att jag var ond. Det fick mig att bära mycket skam och en vilja gömma mig. I det blev jag tyst och satte inga gränser. Till slut sprack allt och i det läget kom jag omedvetet att tillåta andra att göra övergrepp på mig. Det största övergreppet gjorde jag sedan på mig själv genom att smälla till mig med mitt självhat. Ingen kunde då nå mig. Försökte de detta särskilt från vördnad och kärlek kunde jag bli mycket elak. Jag var inte värd något i det läget. När jag var ung svalt jag mig också och försökte fly livet på många sätt. Då räckte inte orden och känslan. Mitt självförakt bjöd in andra att göra övergrepp på mig. Jag har en gång tappat allt och slagit efter att blivit mobbad i år. Det gjorde mig så rädd för min enorma kraft. Efteråt kom en sådan skam och jag ville gömma mig, till och med döda mig. Numera hamnar jag inte där utan tar direkt hand om självhatet, låter skammen komma och tillåter mig att gömma mig mycket medvetet i mycket kärlek och vördnad till mig själv. Då sker inga övergrepp från andra eller från mig själv. Inte heller tar jag på mig något som inte är mitt. Jag har lärt mig att acceptera detta tillkortakommande och hålla det i kärlek så att det sakta tonar ut när det kommer. Jag drar mig då alltid undan i kärleken till mig själv. Då är kärleken stor till detta sår som är helt fritt. Jag håller det i mitt hjärta och tårarna rinner ned för mina kinder i vördnad till livet. I det ögonblicket är allt helt. Allt tonar ut och släpper.
Jag har alltså trott att vi får leva med det tillkortakommande som är essensen av vårt heliga sår. De tillhör detta liv. Men ack så fel jag hade. Denna helg hände något som tagit mig till en helt ny plats. Vad som sker nu vet jag ej. Å andra sida hade jag inte fel eftersom jag vet att att acceptera detta gör oss fria så vi kan älska såret tills den dag det öppnas något annat.
Det vackraste av allt är att detta sår verkligen är en gåva nu när kärleken och ljuset har slagit rot i mig. Då ser jag direkt övergreppen hos andra 
som de också lägger ut det på andra och sig själva. Jag kan då bli mycket tydlig i den sanning som visar sig från kärlek om de ber mig. Tyvärr kan en del människor inte ta det. Jag ser också när andra är sanna i sin tydlighet. Detta kan uppfattas som elakhet men för min del är jag numera bara tacksam när någon i kärlek sätter kniven i hjärtat på mig med orden. Jag har också lärt mig när energin ”slår till mig” om jag inte väljer min väg. Då är det energin som sätter kniven i mitt hjärta för att öppna mig. Kan energi slå, ja var så säker. För inte så länge sedan puttade den mig ned för trappen när jag gick emot min sanning. Idag ser jag energin när den kommer och jag ser också vad som ska hända men kan inget göra eftersom den har tagit över. Att bli puttat nedför trappen var inget straff det var en öppning till det som skulle ske och som jag bland annat skriver om i mina bloggar. Jag hade nog trott att jag var galen när energin tar över om jag inte arbetat med den kroppsbaserade terapin Somatic Experiencing där kroppen tar över i ett helande och vi kan då inte göra någonting mer än att vara där. Vi kan då inte med tanken försöka stoppa det som sker. Den nära döden upplevelse som jag var med om var också på samma sätt; energin tog över och jag kunde se vad som skulle hända. Allt gick i slowmotion. Jag går idag mycket långsamt så att jag verkligen är sann i varje steg jag tar.
När självhatet kan komma vet jag att nu behöver jag sätta en gräns. Det är sant. Gör jag det tonar självhatet bort. Men jag också att det kan komma igen. Det försvinner inte. Detta är ju en ny strategi, denna gång från kärleken till mig själv. Då och då har jag ställt mig frågan kommer självhatet någonsin tona ut. Inget svar har då kommit. Idag vet jag att detta självhat också var min fars som låg bakom många av de fysiska övergreppen på mig. Han kom också till kärleken och kunde ta ansvar för sina handlingar ögonblicket innan han gick över. Min älskade far som fick så lite kärlek. Min farmor hade så svårt att älska honom, han som var resultatet av en våldtäkt. Min kärlek är stor till honom och vi kunde försonas och förlåta innan han dog. Att veta detta har stött mig i min kärlek till honom och mig själv. Jag trodde att jag hade förlåtit och försonats med honom till fullo men något fanns kvar: att förlåta och försonas med mitt heliga sår som handlar om övergrepp. Denna förlåtelse kan aldrig ske i relation till någon annan eftersom det såret kommer med oss in i detta liv.
Ett halvt liv har det tagit mig till att alltid se och stanna med detta tillkortakommande. Det har tidigare förstört en del relationer och särskilt relationen med mig själv. Den jag har dömt mest är mig själv. Jag har nu kommit att älska detta sår och i det har jag gått min egen väg och vågat börja äga min enorma kraft som jag varit så rädd för. Jag tog nästa död på mig själv för att inte äga den kraften. Idag skäms jag inte längre att berätta om detta mitt största sår som framförallt lett mig till att öppna för andras övergrepp på mig. Å andra sidan har det också lett mig till andra som i kärlek satt ”kniven” i mitt hjärta med orden så att jag gått i tusen bitar och fått plocka ihop mig själv på ett nytt sätt igen. Idag vet jag skillnaden mellan övergrepp och det jag kallar att sätta ”kniven” i hjärtat. Det sista är sanningen från kärlekskraften och det gör mycket ont. För mig finns det ingen annan väg än att ta emot båda. Det gör jag på olika sätt. Som du kanske förstår så svarar jag ett övergrepp med ”kniven” men bara om jag har kontakt med kärlekskraften annars går jag. Det skulle annars komma att bli ett övergrepp. När jag svarar med kniven sker det från kärlekskraften. Den kniven borrar sig in i hjärtat i ett enda hugg så att det går i tusen bitar från ett enda ord eller en enda mening. Inga förklaringar och ofta förstår vi ingenting. För mig har det varit min väg att växa. Denna kärleksväg som har mycket vördnad och kärlek också till förövarenergin är ingen enkel väg. Jag kan aldrig sätta en gräns till en förövare om jag inte känner kärlek. Jag är djupt tacksam att vandra på den vägen. Det har räddat mitt liv, mina barns liv och öppnat en helt annan relation med min mor. Vänner som känner mig vet. De vet också att de kan vara ärliga och jag kan vara ärlig med sanningen. Sanningen kommer alltid utan projektioner och med så mycket kärlekskraft. Jag är djupt tacksam för de människor som jag mött som vågat matcha mig där och jag vet att många människor är tacksamma att jag matchar dem med den kraften. Den smärtan är värd allt. Det är därför jag jobbar med kroppsbaserad energi som alltid är sann och visar vägen till sanningen som helar när vi tar oss igenom smärtan och växer. Då kan ingen projicera på mig då energin gör arbetet. Sanningen som helar kan vi aldrig ta oss igenom om vi försöker att skylla på någon, särskilt våra föräldrar. Vet vi bara att detta heliga sår hade vi med oss långt före vi mötte våra föräldrar så vet vi bara att det är bara vi själva som kan se sanningen och växa. Ingen annan kan vara med oss i detta växande.
En ny resa tar plats
Nu är denna resa till ända och jag vet inte längre vem jag är. Denna helg som var den sista helgen med en grupp kvinnor som gått en bro över mörka vatten på den ursprungliga vägen har visat på den dörr som jag nu kan se att jag levt under lång tid utan att förstå det. Du kan kalla dörren att avsluta i förening. Då kan vi avsluta och i det kommer vi aldrig att mer vara separerade från det vi separerat oss själva ifrån i de relationer vi avslutar. Detta gäller människor, djur och natur, händelser, situationer, strategier, saker etc. Separation är alltså att komma till en plats där ingenting är separat. Vi gör färdigt det som behöver göras färdigt.
Allting tar slut, inget är för evig i nuvarande form. Om en ny form ska öppnas måste den gamla formen blivit hel och då kan vi överlämnas den till det omedvetnas landskap, som alltid är kollektivt. I denna grupp som nu träffats under två år gjorde vi färdigt genom att möta det svåraste som stått i vägen för vår förening. Det satt mycket djupt och öppnade ett litet embryo för förändring i alla mönster som vi suttit fast i var och en och tillsammans. Ja, alla mönster! Hur vet jag då det. Fråga mig inte. Jag bara vet. Det enda jag kan säga är att det sår som vi skyddat med detta mönster kom vi med in i detta liv. Det heliga såret var totalt öppet under dessa två år. Denna helg var alla andra själar som har liknade mönster med oss. De puffade oss igenom genom och öppnade vägen. De gamla kvinnorna visade oss vårt sår och hur vi lyckats möta det tack vare att vi gjort det fri i kärlek. De bjöd in en relation som vi ännu satt fast i för att vi skulle se. Vi landade för att till slut öppna för sanningen.
Den mor eller far som sedan tagit tag i såret när vi föddes för att agera ut det på oss gjorde det för att vi skulle bära livet till sanningen. Vår andra förälder, modern eller fadern, blev dess motpol och kunde hålla kärleken som döljer sig i vårt sår.
För min del fick jag möta mitt mönster med min far och alla mina shamanska resor en sista gång. Som jag har tigit om mina gåvor i livet för att passa in i mina relationer då jag varit så rädd för övergrepp. Därför har det just blivit övergrepp. Jag har också försökt att berätta om vem jag är när någon bara har velat döma mig. Människors omedvetna självförakt som de projicerade på mig ledde till än mer självhat hos mig tills jag satte 
gränser. Då kom smällen i form av övergrepp från dem. Mitt självhat öppnade dörren till övergreppen. Självhatet stod i vägen för rädslan. Så en dag stannar jag med mig själv totalt livrädd, som jag då såg att jag varit i alla övergreppsrelationer. Idag öppnar jag rädslan, håller den i vördnad och tillåter mig att vara mycket rädd. Då finns inget självhat.
I stället har jag öppnat de sanna ögonen för min mor som älskar mig mer än något annat. Jag projicerade min far på henne och då behövde hon ta till kniven ibland. Idag ser jag att jag var så rädd för hennes kraft men också min egen. Nu vet jag att hon känner kärlek och vördnad för mig. Jag vet också att jag älskar henne mer än något annat och att jag ser hennes skönhet. Vi har båda en enorm kraft och idag vågar jag lita på den. I det kan jag också öppna glädjen i alla mina relationer: med mina barn, mina vänner, mina kolleger och med energin, särskilt med dem som vågat ta till ”kniven” från en kärlek som är villkorslös. I det kommer vi aldrig att vara separata igen.
Då steg han fram min far från andra sidan smekte mig återigen på kinden och sa ännu en gång: jag ville aldrig göra dig illa. Det var inte min mening, men det skulle var så. Jag är så ledsen för det. Denna gång kunde jag ta emot hela mitt heliga sår och där och då möttes vi i orden: jag är fri nu, du är fri nu. Där och då kunde vi förenas min far och jag utan att gå in i varandras fält. Jag tog ansvar för mitt sår och hur jag stängt mitt hjärta till min mor och alla som mött mig i vördnad. Tyvärr har också denna projektion drabbat min barn. Vilken smärta. Jag har nu förlåtit mig för detta och öppnat mitt hjärta än mer för allt och alla. Detta avslut med min far har öppnat oss för förening och i det är vi inte längre separata. Det sista jag behövde släppa i den relationen var att förlåta samhället som dömt förövare av min pappas slag utan att förstå dess botten. Där hängde jag kvar i min skam för att jag kunde känna kärlek för de som samhället kallade förövare. Det betyder inte att de inte behöver ta ansvar, men de är värd alla kärlek i sina tillkortakommanden. NU ÄR JAG ÄNTLIGEN FRI. Tack gode Gud för att livet öppnar oss sanningen i vårt heliga sår. Det gör så ont att se vad vi gör mot oss själva för att hindra oss att se den sanningen, den sanning som får oss att växa i detta liv. När vi förenas vi med allt och öppnar för ett liv där ingenting är separat är fria. Det är bara möjligt om vi ser till att vi inte går in i andras fält.
Tack och lov har jag förenats med nästan alla som jag skilts från även om det med några varit ett brott. Alla de relationer som avslutas i kärlek från början från båda i en relation är alltid i förening. Det betyder att vi intervenerat med varandra utan att vara i varandras fält. Där det har blivit ett brott har detta inte gått. Alltså vi har gått in i varandras fält som alltid innebär att vi projicerar. Till slut har vi sett detta och förlåtit oss själva och den andra så att vi kunnat förenas i kärlek. Kärleken är vägen till förlåtelse inte bara av relationers personlighet utan också dess själar och ande. Anden öppnar den vägen.
Under många år har jag fått möjlighet att att avsluta relationer så att vi var och en kan leva i förening utan att gå in i varandras fält. Jag är djupt lycklig för detta. Jag aktar mig för att låta relationer rinna ut i sanden även om det är kärleksrelationer. Så finns det några som slutat i ett brott där jag försökt, men där det inte gått förrän efter lång tid. Låt mig ge några exempel. I en relation gick det att göra färdigt det som fanns i tidigare liv som vi var här för att lösa oss från här och nu. Dit tog livet oss i nuet utan att vi förstod det. I det står vi i djup kärlek och tacksamhet till vår relation som har tagit . Det finns så mycket skönhet, kärlek och vördnad i den relationen. Jag kan känna den kärleken från den andra människans själ och hon ifrån min. I det förenas vi. Men att mötas i personligheten i förening och inte vara separata är ännu inte möjligt. I den är vi så olika, men våra personligheter förändras ständigt. Inte att vi ska bli lika men just nu har vi svårt att respektera våra olikheter. Det är alltid ett vi när vi talar om en relation. Så en dag så jag henne bara i sin personlighet på ett helt annat sätt. Något bra trillade på plats i mig och allt som jag fastnat med henne bara försvann. Den kärlek som jag mött i oss expanderade alltmer. Den natten kom hon till mig och bad om ursäkt för att hon en gång lämnat ut mig så att jag symboliskt kunde bli dödad av många andra. Allt för att hon blev så rädd för min kraft. Egentligen var hon rädd för sin kraft. Jag å min sida kunde bekräfta hennes kraft som jag var så rädd för. Egentligen var ju jag också rädd för min kraft. Morgonen därpå skickade jag bara ett hjärta till henne och i det visste jag att vi förenats. Allt småttigt vi hamnat i var förlåtit.
I en annan relation var det alldeles intrasslat i många, många liv. I början såg jag inte skogen för alla träd. Jag sökte upp personen för att försöka försonas allt för många gånger utan att riktigt förstå vad jag satt fast i. Så öppnades det och jag var mycket tydlig med vad jag såg hos mig själv och tog ansvar för detta. Tyvärr blev jag bara mer avvisad. Där skildes vi och livet tog mig till en plats och en sten där jag överlämnade vår relation till moder jord. Djupt förtvivlad var jag. I det ögonblicket kände jag en hand som smekte mig över ryggen som sa: ta det varsamt och lugnt, håll kärleken. Det är det enda du kan göra. Något pågår alltjämt, så det är inte avslutat. För mig har kärleken bara växt och växt till den människan. Jag bugar för henne och hon är med mig nästan var dag. Ja, då förstår du att relationer som inte är avslutade är med oss varje dag då de inte har kommit till den förening där ingenting längre är separat. Ska vi då släppa dem? Förr trodde jag det men idag vet jag att det inte är möjligt. Jag vet också att annat poppar upp som tar oss till nya steg som vi gör på egen hand utan att förstå att det har med denna relation att göra. Även om vi aldrig möts mer i livet kommer vi att veta när det är färdigt. Det är ju därför vi mött denna människa. Vi kan aldrig förenas förrän båda förlåter sig själva och den andra. Det vi möter hos en annan människa handlar alltid om oss själva. Så en dag var hon bara där mitt framför mig, också fysiskt. Det blev ett möte utan ord och allt blev förenat.
Nu kanske du kan se att i båda dessa exempel så har vi nått den plats där det inte längre finns någon separation. Det är den du är bortom den du är i din personlighet just nu. Den delen som vi kallar självet eller vårt ursprung lever i dig och i mig genom oss samt genom oss alla bortom våra personligheter. I vår essens finns inget personligt, inte heller några tankar. Allt kommer som ögonblick och kreativa tankar bortom vad vi kan förstå eller förklara. Jag har ingen aning om hur det gick till att komma till en plats av icke separation. Men det öppnades bara så där. I det första exemplet utan att vi möttes fysiskt bara i vår essens som fick oss att buga för varandra från vår personlighet. I det andra exemplet när vi möttes fysiskt som öppnade något som vi aldrig kommer att kunna förklara. Det går inte. Allt blev förenat i betydelse att det inte längre finns någon separation. Det jag här skriver nu har jag ingen aning om det bara blir. Just därför kan du inte prestera fram förening då är du i din personlighet, ditt jag.
Många gånger öppnas igenkännanden från andra och tidigare minnen av andra och alla. Alla jag möter är en annan av mig. Det kan ta en stund för mig att öppna eftersom detta för det mesta sker när vi har tagit oss igenom det vi är här för att göra tillsammans. Jag börjar att känna att något viktigt och mycket större nu rör sig när jag på riktigt tagit ansvar för ett av det viktigaste mönstret i mitt liv och mött min far och mor i deras essens och många, många tidigare liv som shaman. Jag vet då också att förening bara kan ske när vi inte går in i varandras fält och personlighet. När båda har förlåtit sig själva och den andra öppnas det tredje fältet där ingenting är separat. Det är människans lott att öppna denna dimension nu. Men människan har gåvor som både förgör och skapar. Det kommer hon alltid att ha. Allt annat är en illusion, en illusion som hindrar växtvärk till den dag som ditt högre medvetande öppnas. Du kan bara göra dig fri med det du själv gjort villkorslöst då förlåter du också alla andra villkorslöst.
Tacksamheten är stor
Jag är djupt tacksam att fått verka i världen med energi nu i så många år. Det har öppnat så mycket kärlek och lärt mig om kärlekens olika dimensioner. När jag är i mitt fält som använder mig när jag öppnar energin är det alltid kärlek. Även i de ögonblick som skulle uppfatta det som elakhet. Jag vet att den kraft som tar tag i mig är ren kärlekskraft som kan öppna sanningen och den smärta som jag kallar växtvärk. De sista sex åren har jag öppnat för denna kraft allt tydligare i hela mitt liv, inte bara när jag arbetat. Nu arbetar jag inte längre varken på den professionella eller shamansk resan. Jag kan nu bara verka från energi när jag möter människor som också öppnar den vägen. Nu är jag med hela mig i alla möten i min familj, med vänner, kollegor, bekanta, grannar och vad jag än må möta. Det gör en del obekväma men det är alltid energin som tar tag i mig om och när jag ska säga och göra något. När jag bestämde mig för detta för sex år sedan började jag leva mitt liv på ett helt annat sätt. Jag skäms inte längre för mina gåvor och behöver inte för någon förklara vad jag gör.
Vi kan bara stå upp för oss själva genom att vara i vårt eget fält utan att ha ambitioner att påverka någon annan. Det är att vara medmänniskan. Har vi ambitioner är det inte kärlekskraften utan makt. Följer vi vårt eget fält behöver vi inte jämföra, lära av andra eller argumentera för vår sak. Då behöver vi inte heller söka likar för att våga stå i vår sanning.
Detta synsätt går helt ”stick i stäv” med vad samhället skapar ännu. Människan har gåvor som både förgör och skapar nytt. Det är bara människan som skapar överlevnadsstrategier som de fastnar i och projicerar på många olika situationer utan att det har med överlevnad att göra. Inga djur gör det eftersom de skakar av sig sina trauman. Det finns också naturfolk som lever så genom att inte hamna i freeze då de lärt sig att skaka av sig trauma ur det autonoma nervsystemet. De lever i naturen på naturens villkor. Det är från freeze människan skapar sina överlevnadsstrategier. Det innebär därför att hon fått ett heligt sår som hon behöver möta. Gör hon inte 
det ska det komma visa sig att allt hon levt bara är illusioner och projektioner. Det som för människan skapar makt över sig själva, andra, djur och natur. Det tar hon till när hon känner sig sårad. Det är också makt som står i vägen för förenade avslut. Människan behöver lära sig alltmer om avslut för det behöver ske hela tid, avslut i relationer, avslut i personligheter, avslut i situationer, avslut i händelser, avslut i former och så mycket mer. När människan tolkar något som sker är hon alltid i sin gamla karta, kanske också sin historia. Nytt uppstår aldrig ur gammal kunskap. Nytt kommer från andra platser, dimensioner och energier som vi inte kan tolka. När vi lär oss att se energi bortom orden och kanske bara stanna med detta så ser vi livet på ett helt annat sätt. Ord är statiska men det som döljer sig bakom orden är föränderligt.
Alla relationer som vi ska avsluta handlar om vad vi ska avsluta och öppna för i vårt liv. Det handlar alltså om oss. I det behöver vi stanna i vår egen kraft. Vi människor behöver vara mycket tydliga med våra gränser och inte gå in i varandras fält. Om vi stannat på den gränsen är allt magiskt. Ur det kan nya fält skapas eftersom mellanrummet nästan är obefintligt. Det får allt att krackelera. Titta på såpbubblor som hakar i varandra. De skapar ett större fält men om de löses upp i gränsen mellan sitt och andras fält är ingenting i gränser allt flyter ut i en enda stor massa. Precis så kan det vara i en rörelse när tron är att vara ett är att vi ska vara lika. Då söker vi oss till likar. Men tänk om den nya människan just ska vara olika så att spänsten och ytskiktet mellan olika såpbubblor kan skapa det nya. Den nya sopbubblan kanske inte alls blir i regnbågens färger och den tillhör inte på något sätt såpbubblevärlden. Så är det ju ofta ny kunskap öppnas. Den tillhör ingen värld som vi vet något om. Ta som exempel alla mönster som skapas i fälten vid Stonehenges. De har så mycket kunskap som vi ännu inte kan tolka. Kanske en dag någon får en snilleblixt som löser hela gåtan. I alla fall verkar det som att det är ny kunskap som vi behöver.
Att avluta behöver inte innebära att vi inte ses igen. Vi avslutar det som är till denna dag. Klarar vi att gå vidare utan att ta med oss det gamla är vi på väg in i ett nytt pussel i en form som vi aldrig har en aning om. Vi skapar då både pusselbitarna och formen. Vi kan aldrig ta en gammal form och lägga dit nya pusselbitar.
Lek med tanken att du använder en gammal filosofi av ”secret space” som bjuder in andra att vara med och öppna. Då bygger det ju på att du har en idé om vad secret space är, t.ex. att det öppnar oss för andra dimensioner och att det innehåller både mörker och ljus. Men betänk om ett sekret space uppstår ur det okända och att vi överhuvudtaget inte vet vad det innebär. Formationerna på sädesfälten i Stonehenges kanske är secret space. Vad de innehåller och betyder vet ännu inte människan. När vi bjuder in till något behöver vi göra detta för att människor ska våga men när vi väl startar behöver vi vara överens om att släppa allt.
Vad blev det i denna grupp som vi nu lämnar
Tacksamheten är bara förordet till det arbete som pågått under två år när vi byggt en bro över mörka vatten. Denna grupps uppdrag som fanns i ingången hade inget att göra med vad det blev. Tack och lov var de som var med utan behov av kontroll. Vad blev det då?
Något från alla möten som aldrig kan göras om: kärlekskraftens magi öppnar oss att ta vår plats. Mötet med barnet, modern och fadern i förening är en förutsättning för att anden ska kunna ta plats. Det är först när vi öppnar ett passionerat liv som vi kan göra själen fri och födas på nytt om och om igen. Varje gång öppnas nollpunkten där allt bara är för att nya strukturer ska kunna ta form. Detta är den shamanska vägens nyckel. Då lär vi oss att ingenting är separat. Viskar vi och inte slår på den stora trumman ser vi att livet är ett stort experiment där vi lär oss att dö, födas och inkarnera. Villkorslös kärlek har benådade gränser och bär ett livsavgörande ansvar. Då kan vi ta emot det starkaste ljuset av alla, ljuset från moder jords kärna rakt in i vårt hjärta.
Detta har vi lärt oss och nu lämnar vi det och blåser ut det som visselblåsande moln till det världen och det omedvetnas landskap. Vi lämnar nu denna, om du så vill kunskap. Ny kunskap kommer aldrig ur gammal kunskap. Kommer det en flashback så tar vi det här och nu. Vi går inte bakåt och inte framåt utan stannar i nuet. Då ser vi alltid något annat. Då lär vi oss också att se om det som vi sitter fast i finns i själen eller personligheten. Vi är i vår kanal och har tillit till den. Då bara vet vi utan att vi kan hänga upp det på någon eller något. Det är tomt runtomkring när vi bara vet. Detta är ett helt annat sätt än att kanalisera information. Att veta kan vi inte förklara, bevisa och inte heller alltid förstå. Vi bara vet. Precis så är det när jag nu säger att djuren söker människan nu. Det bara vet jag. Djuren vet att de behöver människan för att skapa nytt och de vet samtidigt att människan kan förgöra dem.
Att säga detta gör mig djupt tacksam. Då vet jag att jag alltid kommer att förändras och att följa allt som ständigt förändras. Om detta gäller för andra vet jag ej och jag vet inte heller om detta gäller för mig imorgon. Men det jag vet är att vi förkroppsligade varje ord och genomlevde dem 
under dessa två är i denna grupp. Det jag också vet är att jag inte på något sätt tror på mycket som jag lärt mig av andra. Ett sådant område är maskulint och feminint i människan oavsett om vi är man eller kvinna. Om vi ska hitta vår kvinna i kvinna måste vi hitta vår kraft och den är varken maskulin eller feminin. Den finns i vårt kön. Om det är så för männen har jag ingen aning om. Men jag vet att jag förlorade mitt kön när jag gjorde karriär i en manligt dominerad värld. Där jag var jag den enda kvinnan och männen såg till att kastrera mig hela tiden tills den dag jag fick kontakt med mitt kön och då small det. Jag satt där på mitt kön och kände min stora rumpa. Jag sa ingen bara tittade på ledningsgruppen, jag var en del av den kraften. Ingen vågade röra sig och de kastrerade mig inte längre. Det blev alldeles tyst. Dagen därpå gick jag och sa upp. Sedan har jag aldrig jobbat i organisationer mer.
Numera kommer fler kvinnor ut med sin kraft och det gläder mig. Förr dödade man dem och det gör man än idag i vissa länder. Män vet att kvinnor har sin kraft i könet och därför har religioner förtryckt dem, bränt dem och könsstympat dem. När jag sätter kniven i hjärtat på den jag älskar sker det alltid med mitt kön där jag är som en klippa. Då blir jag som en klippa och inget kan rubba mig. I det blir jag ibland också hotfull för andra kvinnor. Så sorgligt eftersom jag vet är klippan är hela kniven inte en egg som penetrerar och som till slut måste ta till svärdet. Klippans sätter i fokus det som gäller med en gång och inte hålla på att hacka så att människor får lida. Det är att använda kniven som kvinna.
Vilket mod i denna grupp. Vi lyckades öppna och mötas i våra heliga sår och ta oss igenom det mönster som detta sår skapat i detta liv utan att intervenera på något sätt i varandra. Wow säger jag bara. Jag förstår verkligen att vi skulle ha två år på oss för att möta den sanningen. Sanningen är den att nu finns det ingen grupp i denna form längre. Den är upplöst i kärlek och förening. Det finns ingen separation mellan oss, i de relationer vi skapat och med gruppens själ som kommit att handla om ”resan tillbaka till liv när livet rinner ut”. Vi har för att kunna förstå det i gruppen både fått känna på hur livet rinner ut ur oss och ur en annan människa. Inte nog med detta. Vi har också fått känna på när livet rinner ut ur moder jord och universum. Vi har också fått känna på hur livet rinner in i oss igen och hur det rinner in i människan, moder jord och universum. Lilla Vera har hjälp till och i det vet vi att vi inte kan göra henne till hund, men väl en varelse. Vi har i detta perspektiv fått känna på hur vi försökt att stoppa hennes livsenergi när den bara handlar om kärlek. Undrar om Vera kommer att förmänskligas som andra hundar eller om hon kommer att förvildas som andra vilda djur. Eller så är hon ngot helt annat. Det får livet utvisa.
