Människans heliga sår tar henne tillbaka om och om igen till den plats då hennes själ skapades. Varje liv hon lever visar henne dit. Det är när hon återerövrar den platsen som hon blir hel och helig. Hon finns då i varje steg hon tar tillgänglig för healing. Att vara tillgänglig innebär att hon alltid tar en risk. Det är därför som hon blir alldeles slut efter ett sådant arbete. Det innebär också att hon återföds gång på gång i det liv hon lever i detta liv. Varje healing hon blir använd i tar henne till en ny födelse. Det kräver mycket mod men framför allt kräver det att hon acceptera allt som är och allt som kommer i hennes väg. Hon har ju ingen aning om vad som kommer att öppnas på denna väg efter ett helande av det som ska helas. Kanske ställer du följande frågor nu som så många andra gör från sin dualistiska sida. Är det möjligt att vara rik och fattig på en och samma gång? Är det möjlighet att tappa fattningen och att stå i ljuset på en och samma gång? Är det möjligt att tillåta andra att anklaga dig och ändå stå kvar i kärleken till dem? Är det möjligt att låta andra välja bort dig och ända välja dem? Är det möjligt att välja dig och samtidigt välja alla andra? Är det möjligt att aldrig välja bort även om du gör ett avslut för att öppna.
Ibland behöver du ta ett beslut som krossar ditt hjärta men ger dig frid. Ibland behöver du ta ett beslut som krossar andras hjärta för att de ska få frid. När ett krossat hjärta öppnas kommer ljuset in och kan där expandera. I det öppnas alltid det okända. Det är ditt val om du vill ta emot det ljuset eller om du kommer att kapsla in hjärtat ännu mer när någon krossar ditt hjärta för att du ska öppna det. Ja, i kärlek, inget annat är möjligt.
När hjärtat öppnas vet du svaret på alla de frågor som du ställer dig. Du vet då också att den/det som krossade ditt hjärta var en gåva inte ett problem. Då vet du att det finns ingen fattigdom eller rikedom. Det skapar bara människan. Vi tappar aldrig fattningen och vi står aldrig i ljuset. Vi är ljuset. Vi löses bara upp om och om igen för att ta ny form. Det finns ingen anklagelse om vi inte anklagar oss själva och tar vårt ansvar för allt som vi möter. Det finns ingen som vi kan anklaga, det är bara våra projektioner. Vi står inte i kärlek, vi är kärlek. Vi kan inte välja bort, vi har inget att välja bort. Vi kan inte välja oss för vi har redan valt oss och gör så i varje steg vi tar även om vi inte tror det. Då vet vi inte heller vad vi väljer och vem vi väljer för att ta de stegen. Allt annat har bara människan skapat för att hålla sig i rädslan och för återskapa sorg och vrede. Det finns inget som heter avslut alla har vi i hjärtat och därför är vår väg att låta ljusets pilar krossa vårt hjärta än mer så att vi blir alltmer ljus.
Den vackraste ros vet: det finns inget mörker bara olika ljus. Det är bara människan som skapar mörker. Det tar oss från ljuset, kärleken och tacksamheten. Hur vet jag? Fråga rosen blir först mitt svar men så också att jag vandrat ned i underjorden för att i varje steg möta moder jord ljus. Allt är bara ljus.
Jag fick frågan vill du inte processa mer. Svaret blev direkt: Nej eftersom livet processar mig. Jag överlämnar mig till det som ska ske. Jag har inget intresse att dras in i mörkret som den kollektiva människan skapar. Jag vänder mig aldrig om. Jag lär, försonas, förlåter mig själv och andra för att kunna fortsätta min vandring. Jag älskar av hela mitt hjärta och kommer att så göra. Alla jag möter är en del av mig. Jag kommer att ha dem djupt i mitt hjärta. Det går inte nu på något annat sätt. Jag önskar varje människa möjligheten att försonas, förlåta sig själv och andra. Att inte fastna i förfluten tid utan se det som en gåva för att kunna möta sitt heliga sår. Det såret är evigt. När vi människor upplever att vi blir sårade är det alltid gammalt. Det har inget att göra med det som händer. Det öppnar bara gamla sår i detta liv. Vårt heliga sår puttar vi då bort, det heliga sår som skapades när vår själ skapades. Det är i det såret som vi kan landa i helighet. Jag håller mig där nu och vet att kärlek är också är att ”sätta kniven i hjärtat” på den som vi älskar om vi ser att de håller på att drunkna. Vi riskerar då allt. Tre människor har haft modet att göra det med mig och jag är dem djupt tacksam för det. Det förändrade mitt liv även om jag inte just då såg det direkt. Jag har idag en djup kontakt med dem alla tre, vi älskar och i det blir vi använda. Nu sätter livet ”kniven i mitt hjärta” om jag försöker något eller kompromissar sanningen. ”Försökandets” tid är förbi. Så är också tid av stolthet, i försvar och av att hålla kvar.
Inget av detta kan jag dela mer än med dem som vill. Jag delar, förenas och tar form med mig och med dem som jag nu möter på min väg.
En sak till vet jag: inget är för evigt men människan och också jag är en evig och oändlig varelse. Är det rosen igen som vet. Ja, kanske men där jag är nu så vet jag bara. Det har jag upplevt så många gånger så det är för mig sant. Första gången i en nära-döden-upplevelse för över trettio år sedan. Den jag mötte då är jag nu.
Att stanna i helighet
För några veckor sedan var jag på en helig plats där livet öppnade för nya möjligheter. Då var livet där för att kunna delas på många liknade platser runt om i världen. Nu har allt ändrats och öppnat än mer av människans ljus. Inget vi styr. Vi blir bara använda i det som ska ske bortom vår förståelse. Dagar av intensiv energi har öppnat allt fler hjärtan och platser på denna jord till helighet. Hur det gick till vet vi inte även om en del försöker att förklara och förstå.
När människan stannar i helighet så är allt heligt. Alla möten, alla platser och allt som händer är heligt. Denna text som nu följer är bara för den som är hel och i en benådande öppning. Just nu vet jag bara att den som kommer att läsa detta är hel i det ögonblick som de läser detta. Denna blogg kommer bara landa hos den som lever i en trilogi. Varför en trilogi? Det handlar om att människans svåraste uppgift: Att kunna ta emot hennes trilogi. Läs och ta in i kroppen, den form som du valt i detta liv.
Det finns en myt, en berättelse som ännu inte berättats. Det finns hos alla dem som stannat här för alltid och det är dags nu att den ska få vingar. Just nu i denna tid berättas den på många platser runt om i världen. Den kan berättas för den som är hel, inte till någon annan. Det är ingen berättelse som du får höra om där alla kan höra. Nej det är en berättelse som går mun till mun nu. Du kan som jag nu skriva ned den men den får icke spridas genom att få en form. För den som berättar måste veta att den som får höra är hel. Att vara hel är att aldrig mer kunna separera något. Den trilogi som berättas är hel i det ögonblick som du hör den. Alla platser är samma och alla liv är samma i den helhet som människan aldrig kan få tag i. Hon söker och söker och i varje sökande separerar hon sig. Det är sökandets dynamik. Sökandet tid är slut nu. När du vet din plats och får du denna berättelse som öppnats i dig. Vi äro tre och det är meningen och har alltid varit mening. Det har skett för att vi ska kunna ta emot denna trilogi. När tid är kanske den kan delas allt mer i detta liv och i kommande liv.
Älskade människa visst är livet vackert när allt är helt hela tiden. Att kunna separera är bara en illusion som människan skapat för att hindra sig att se att döden, inkarnationen och födelsen är samma och kommer alltid vara samma. De är bara medvetandetillstånd med mellanrum. När vi kommer till den platsen vet vi att dessa tre mellanrum också är samma och att medvetandetillstånden är här för att vi ska öppna. Det enda människan har gjort de sista tusen åren är att fylla mellanrummet mellan födelse och död med illusioner. Det hindrar oss att inkarnera i detta liv. Den som är inkarnerad har inget mörker och ser illusionerna som hon skapar.
Vi människor vet tack och lov alltmer om inkarnation, död och födelse. Allt speglas i den nya födelsen i mötet med universum och moder jord som den nya människan. Naturen visar oss detta mellanrum som egentligen är samma som allt annat. Än så länge är det som händer bara tro, men betänk om det är sant att allt är samma. Inser vi det behöver vi inte tro mer och inte behöver vi söka efter vetande. Vi är bara med det som uppstår i vår helhet som vi aldrig kan få fatt på. Då behöver vi inte heller söka för allt är redan här och kommer ur vårt medvetande efter hand. Ibland fastnar människan när hon inte är hel. Då fastnar hon i ett mellanrum mellan dessa tre initieringar; födelse, död och inkarnation som tillsammans bildar en övergång. Då är hon inte hel men när hon ser det har arbetet börjat för att bli hel.
Vad händer när vi dör? Ingen vet men vi är där för att bli hela igen precis som vi är de andra mellanrummen för att bli hela igen. En del av oss blir till kristalliserad kropp, andra förmultnar och en tredje stannar på jorden på en helig plats. Det heter att själen går vidare och ibland fastnar den här och behöver hjälp till andra sidan. Varför? Troligen för att just denna själ inte omvandlat sin personlighet som tagit henne bort från helheten i detta liv. Men så finns det de som ska stanna på jorden. När de dör är de i helheten och får en plats eller ett sätt att verka här till nästa inkarnation. Det sker på en helig plats som människan kan besöka. Så finns det de som går till underjorden och stödjer människan från den platsen till nästa inkarnation, ofta en shamansk resa i mötet med moder jord och universum. Slutligen finns det de som går till stjärnorna och stödjer människan från den platsen till nästa inkarnation, en andlig resa bortom tid och rum. Vi har alla haft dessa tre upplevelser och när vi känner dem känner vi oss hela. Att leva är att också ha kontakt och lära mer om dessa upplevelser. Varje övergång stödjer oss på den resan. En övergång börjar alltid med en ny födelse.
Vad händer när vi inkarnerar? Ingen vet men vi är där för att bli hela igen precis som vi är de andra mellanrummen för att bli hela igen. Vi går igenom tre stadier som människan kallat ”embryo, foster och barn” men egentligen är det tre rörelser: delning, sammanföring och form (samma som efter döden). Egentligen har inkarnationen ingenting med befruktningen att göra det är bara en teori som människan skapat. Däremot har inkarnation en öppning till en ny form. när den formen integreras löses den upp igen i en ny födelse, död och inkarnation. Denna inkarnation kommer efter döden också i livet. Det kan ta lång tid att komma till den platsen. Då det betyder att vi behöver se att det inte finns några problem, allt vi möter och är med om ska ske. Allt på moder jord har denna trilogi: födelse, död och inkarnation för att bli hel och i varje steg är hon i de mellanrummen som öppnar för dessa brytpunkter. En del klarar inte att få form och stannar i döden även om de är levande.
Vad händer när vi föds? Ingen vet men vi är där för att bli hel igen precis som vi är de andra mellanrummen för att bli hela igen. Vi går då också igenom tre stadier, födelsedimensionen, sökandedimensionen och ursprungsdimensionen. Dessa tre är samma som i de andra mellanrummen. Det som sker oss är för alla människor. När vi beskriver något om oss som människa så berättar vi om alla människor. När vi beskriver något så berättar vi om de andra två mellanrummen. När vi beskriver något berättar vi om alla tre stadierna. Allt är samma. Det betyder att födelse, sökande och ursprungsdimensionen är samma. När vi ser hur vi har gjort för att ta oss igenom ser vi att det är samma. Allt är nu en gåva.
Allt detta innebär att vi är i alla mellanrum och brytpunkter samtidigt… hur ska vi kunna skilja dem åt… det är att vara hel. Det innebär att vi föds, dör och inkarnerar samtidigt. Det är att vara hel. Det innebär att när vi är i ett mellanrum inför en brytpunkt så är födelsen, döden och inkarnationens steg där. Blir det förvirrande. Ja så är det eftersom människan har skapat tid som egentligen inte finns. Lever vi i nuet hela tiden blir detta inget problem. Djuren visar oss den vägen eftersom de inte lever i tid. De lever bara i nuet.
Djupt tacksam att få vara människa i denna tid.
När jag på riktigt började min andliga resa efter min nära döden upplevelsen trodde jag att tid var olika. Den kortaste tiden var inkarnationen och den längsta tiden var varande efter döden inför en ny inkarnation. Många skrev också om den tiden mellan alla tidigare liv. När så de liven började komma till mig förstod jag något annat och det är att det inte finns tid. Det liv jag lever nu är bara i ögonblick. Allt är bara ögonblick. När jag möter ett ögonblick nu är alla andra ögonblick också där i alla andra dimensioner. Jag som trodde att nio månader bara var nio månader i livmodern men livmodern är med mig i alla steg jag tar precis som tidigare liv är med mig i alla steg jag tar. Det nya jag erfarit nu är att vara i flera tidigare liv nu samtidigt för att de ska öppna för varandra. Vad är då skillnaden från tidigare då jag också lämnade min kropp för att öppna för andra tidsåldrar och dimensioner i nuet? Det viktigaste är att jag samtidigt är i min kropp djupt förankrad i underjorden och på jorden när själen lämnar kroppen och öppna dessa dimensioner och tidsåldrar (ja tidszoner som människan skapat). Egentligen är ordet tidsåldrar missvisande då allt är här samtidigt. Det finns egentligen ingen förfluten tid. Det är bara andra dimensioner som vi kan öppna.
När jag mötte en uråldrig shaman – en völva – denna vår förstod jag genom henne att hon hade en sten som en fast form för att kunna verka här på jorden och jag har en kropp. När vi möttes bortom dessa två olika former kunde vi jobba tillsammans. För mig innebär det att jag nu börjar lita på att en del av de oändliga, obegränsade och eviga varelser som vi är kommer att stanna i andra former på denna jord. Det har gjort mig oändligt glad för nu vet jag att den visdomen har jag väntat på. Under många år har jag trott att själar som stannar här behöver stöd till andra sidan. Jag har stött andra själar på detta sätt. Jag har också de senaste åren förstått att många shamaner går till underjorden igen när de dör. Jag vet att jag kommer därifrån och har alltid vetat detta. Det är därför jag i början av mitt liv lämnade min kropp för att gå till andra dimensioner för att öppna det som fanns ovan jord. Jag har alltid vetat någonstans att det finns en tredje väg och nu har jag mött den. Den första insikten på den vägen kom när jag förstod och såg att jag vandrade på horisonten. Där möter jag dem som jag ska möta. Jag trodde andra människor, men idag vet jag att det också är andra själar som har andra former att stanna i, som i mötet med denna völva (en völva eller vala är ett annat namn på en shaman som i trans uppnår kontakt med andevärlden).
Mötet med henne har inte inneburit att jag öppnat för nya tidigare liv. Det har att öppna för annat liv som finns på jorden. Egentligen har jag väl alltid vetat det i mina möten med småfolket redan som barn. Det svåra för mig har varit att lära mig att vara i den form som jag ska vara i just nu: MÄNNISKA. Egentligen har en stor del av mitt liv handlat om att lära mig att bli människa. Ett tag valde jag då bort mina andra gåvor för att kunna växa ned i denna min kropp som jag idag älskar och ser skönheten i. Ibland begränsar denna min kropp mig i mötet med andra människor men aldrig i möten med andra själar.
Livet handlar om att lösas upp
Jag är lyckligt lottad att fått föda liv och fått följa liv som sedan föder livet vidare. Jag är lyckligt lottad att få glädjas var dag då jag tagit mig igenom de känslor som jag suttit fast i. Det har människor runt mig stött mig i. Nu har jag ännu känslor som guidar mig men de är rena och flödande. De flödar med andra som sitter fast och väntar på att de också ska lösas upp. Går inte det så lämnar jag. Jag kan inte stanna för längre med andras icke flödande känslor. Då förlorar jag mig och behöver dra mig undan. Ibland går inte det, särskilt med min familj. Då jobbar jag på tills vi har tagit oss igenom tillsammans. Här är det bara tillsammans som gäller. Så också med andra som jag har nära i livet där vi växer tillsammans. Att växa tillsammans är att lösas upp tillsammans. Det förutsätter att båda löses upp. Nya människor kommer 
ständigt i min väg som öppnar denna nära relation där vi får lösas upp tillsammans.
I mitt tidigare liv stannade jag alldeles för längre och gav för mycket då trodde att jag kunde hjälpa andra. Men idag vet jag att det är att stjälpas andra. Det slutar alltid i att jag blir förövare i deras ögon eftersom jag bjudit in deras offer. Men nu är allt annorlunda. De som kommer i min väg har gått en lång väg för att möta mig för att lösas upp och jag har gått en lång väg för att möta dem så att jag också kan lösas upp.
Nu förstår du kanske att för mig handlar livet till stor del om att lösas upp för att öppna för nya övergångar. Om vi öppnar för andra öppnar vi samtidigt för oss själva. Vi behöver bara lära oss när vi ska öppna oss. Det är inte alla ännu som kan verka i den benådade gränslöshetens fält. Om inte så tar de kraft av oss. Hur då? När du är i detta fält kan du inte skydda dig. Men när du ser så vet du att dit ska du inte gå med denna människa ännu. Den gränsen, människans tydliga gräns blir än tydligare ju mer öppen du blir. Glädjen att få lösas upp och flöda för att ta ny form är människans störst botemedel. Allt fler vandrar den vägen nu. När vi möter andra i sådana ögonblick även om det bara är ett litet ögonblick blir allt helt. Då är allt förenat i ett benådat gränslöst fält. Detta kallar jag healing.
Allt börjar med födelsen
Födelsen kommer före inkarnationen. Hur är det möjligt frågar jag mig? Det skulle i så fall betyda att hur födelsen blir och hur vi möter den har med vår nya inkarnation att göra. Att se den och sedan öppna för att inkarnera till den är då vårt nya liv i detta liv. Det betyder också att direkt 
efter födelsen kommer döden, ja den kommer också före inkarnationen. Det betyder att vi dör in i det liv vi levde före födelsen. Det betyder också att när vi dör från denna kropp är vi redan i en ny födelse där vi väntar på att dö för att kunna inkarnera. Så hoppfullt!
Det är först när vi dör från tidigare liv som vi inkarnerar. Det betyder att inkarnation inte alls har med befruktningen att göra. Den har med livet och det kan ta många år innan vi inkarnerar i en ny födelse. Då behöver vi släppa allt, ja allt. Det är först då vi öppnar för inkarnationen utan att egentligen veta om det. För många av oss tar det flera år att släppa vårt tidigare liv. Det är så vi kan förstå de första åren av vårt liv då vi alla är totalt öppna. Så stänger vi och går in med full kraft att leva den inkarnation som vi nu är i. I vilken vi ska lära oss nytt. Vi har nu öppnat för den födelsedimension som kommer att ta oss ett stycke närmare vår ursprungsdimension. Det är en resa som aldrig tar slut. I varje övergång till en ny födelsedimension öppnar vi andra tidigare liv och framtida liv i samma ögonblick. Det betyder också att vår första födelsedimension i detta liv inte alls är ett problem som många av oss fått lära oss eftersom vi alla i den får trauma.
Allt är som det ska
Vi får det vi ska ha för att växa. Terapi skapar bara fler problem för att den befäster att trauma skulle vara ett problem. Trauma öppnar oss för att söka efter oss själva och tar oss igenom det som andra anser vara ett problem. Gör vi den till ett problem får vi aldrig möjlighet att öppna de tidigare och framtida liv (som är samma) som väntar efter detta liv. Allt är bara en möjlighet. Många teorier talar om vårt sanna jag men tänk om det bara är en illusion precis som allt annat som människan skapat. När sökandet är slut kan vi kanske få en förnimmelse av vårt ursprung som skapades med vår själ. Ja, betänk detta kanske också är en illusion. Kanske vi aldrig får någon förnimmelse av vår ursprungsdimension. Tänk om allt bara är nya former skapade ur illusioner. Det är helt fint med mig. Nu när jag också ser att min shamanska inkarnation är till enda så vet jag inget längre. Det jag ser är att resan är det viktiga och den resan är inte bara i detta liv. När allt är integrerat och helt är det dags för något nytt. Vad det är har jag ingen aning om och jag aktar mig för att försöka något. Just nu väntar jag bara när det som skapas skapas. Jag löses upp och väntar på stranden. Min nya inkarnation har jag ingen aning om. I min bok ”I know a woman” och ”Allt börjar om” (finns att be om) har jag beskrivit min professionella resa för att kunna lämna den bakom mig. Jag ser mig inte på något sätt som professionell längre. Jag bara är precis som alla andra människor. Därför kan jag inte följa andra och inte heller låta andra följa mig. Jag har inget att lära dem, de måste lära sig själva av sig själva. Nu när jag går över en bro över mörka vatten beskriver jag i mina bloggar den shamanska resan som öppnade för Jianna genom liv efter liv. Den resan öppnades när jag föddes och har nu integrerats i mig. Läs mer på min hemsida under Marie Fridolf. Den hemsidan kommer jag snart att lämna. Det är andra sätt nu som öppnas på min väg som öppnats sedan lång tid.
Min erfarenhet i detta liv just nu är att allt bara är illusioner, kanske också det jag skriver nu. Lång därinne vet jag att vi aldrig kommer att komma till vår ursprungsdimension i ett liv, den resan tar aldrig slut. Vi får bara mer kontakt med detta ursprung. Människan har så svårt att vara i ingenting. Hon behöver skapa sig ett trossystem. Så har vi gjort i alla tider och det har öppnat oss för nya trossystem om vi inte sitter fast i de gamla eller tar över andras trossystem.
Jag förstår nu alltmer varför jag har lärt så mycket om samhället i västvärlden och också senare om andra samhällssystem. Jag förstår nu också varför jag har öppnat för så många teorier om människan och hennes sanna jag. Det är för att se att detta bara är trossystem även om de 
”beforskas” för att vi ska försöka bevisa att de är sanna. Jag är också tacksam för att jag forskat under många år. Där lärde jag mig att se att forskning också är trossystem. Inte alltid! När något dyker upp ur intet som vi aldrig letat efter så är det rent. Vad är sanning? Inget som vi kan bevisa. Inte heller nu när andliga världar ”beforskas” i försök att bevisas. Sanningen är det som uppstår ur intet som människan inte kan förklara eller förstå. Det är mitt trossystem nu! Jorden var platt, så blev den rund och nu är den en liten prick i universum. Vad kommer sedan? Tänk om det är så att varje människa får skapa sig sitt eget trossystem, för att om och om igen sedan lämna det för att öppna för ett nytt! Jag vet inte, men jag vet att varje gång jag löses upp så har en ny födelsedimension öppnats. Jag har då inget att luta mig på längre och jag kan inte ens hålla mig själv. Vem håller mig då? Inte vet jag det. Förr trodde jag att det var något större, men nu tror jag inte det längre. Förr trodde jag att det var jag i mitt ursprung, men nu tror jag det inte längre. Min känsla just nu är att det är ingenting. Jag har då ingenting att hålla mig i, men ändå är känslan att vara hållen samtidigt som jag flyter ut som en vattendroppe i ett stort hav. Jag är inte separerad från någonting längre. Så tittar jag på min kropp och är djupt lycklig att ha denna form. Jag ser också alla kroppar i olika färger utanför min kropp. Med dem finns inget slut. Jag vet att jag behöver släppa allt och lösas upp i intet. Det har jag gjort många gånger så jag är trygg i detta. Vet också att allt som jag trott på är borta.
Så symboliskt att människan inte kan hålla sitt eget huvud när hon föds. Tydligare än så kan det inte vara. Hon behöver lära sig att lita på kroppen. Det har jag nu gjort så många gånger och min undran är vad kommer min kropp göra för att skapa ett nytt lärande och nya trossystem. Som du förstår så har detta redan börjat. Allt jag skriver om har jag upplevt och det finns då i kroppen. Inget jag presterat fram det har växt fram och landat i denna min kropp. Jag lär mig att gå om och om igen precis som ett litet barn gör.
I en annan form
Den svåraste insikten nu är att jag kan få stanna här på jorden i en annan form när jag dör. Mötet med völvan öppnade den vägen och har förändrat hela mitt liv. (skrev om det i min förra blogg). Inte är det dags att lämna detta liv ännu. Jag har bara just tagit mig till en plats av ingenting. Där står jag och väntar på de andra två som jag ska förenas med på ett helt nytt sätt.
Min nya födelse har vänt upp och ned på allting. Nu förstår jag varför det tog mig så lång tid att inkarnera i detta liv. Det var för att jag inte ville dö i mitt gamla liv efter min födelse. Jag ville inte gå in i den nya födelsedimensionen. Då jag inte ville ha detta liv. I stället stannade jag på andra sidan tills den dag jag slungades in i döden i en trafikolycka. Det var inte heller tillräckligt utan jag behövde också få en dödssjukdom tio år senare. Då först då valde jag den födelsedimension som jag skulle in i. Då tog jag emot den fullt ut. Då insåg att det jag var med om var precis som det skulle vara för att jag skulle bli hel för första gången. Först då kunde jag inkarnera fullt ut. Nu har jag gjort denna resa så många gånger in i en ny födelsedimension i detta liv för att då och inkarnera igen där allt jag trott på bara är illusioner. Jag inser att även denna gång skapar jag en form och därmed också en illusion. Har försökt att inte göra så men inser idag att det är människans lott att gång på gång skapa illusioner (trossystem) som håller henne. De löses upp dem när de är färdiga och öppnas för nya. Det är att födas om och om igen till en ny form.
Det heliga såret behöver gränser
För att kunna öppna det heliga såret totalt utan gränser behöver människan tydliga gränser. En illusion är en gräns. Men den stannar hos oss allt kortare tid och det gör att födelserna kommer allt mer. För mig känns det som hundra år sedan jag mötte völvan som jag skrev om i min tidigare blogg. Allt jag trott på har ändrats. Jag har börjat att skriva om det nya som öppnas och som stannat i min kropp. Denna min kropp har många ärr nu och då och då stannar jag med dem för att påminna mig om hur många liv som jag levt i denna kropp. Det innebär också att jag då levt både tidigare och framtida liv samtidigt. Ingenting är på något sätt separat. Det är bara en av alla illusioner som människan lever. I ett av mina trossystem lärde jag att jag behöver vara separat för att kunna förenas. Det är inte längre sant. Jag ser nu att jag hela tiden varit förenad med allt och alla. Jag öppnar bara nya möjligheter, nya sätt. Det är föreningen eller om du vill kanske ursprungsdimensionen. När jag säger att jag väntar på att förenas med två andra igen menar jag att jag väntar på ett nytt sätt tillsammans med dem. Förenad är vi redan och kommer alltid att vara. Det är vi människor med allt och alla. Vi öppnar bara för nya lärdomar. Vi behöver i stället lära oss att inte separera oss. Även om vi inte möts efter ett avslut så är vi förenade. Det betyder inte att vi inte har gränser men i dem är vi inte separerade.
Vi människor möter det vi ska lära oss och därför är själar med oss i livet, både de levande och de döda. Völvan kommer alltid finnas med mig även om jag aldrig möter henne igen. Hon lärde mig att jag kan ha en annan form på jorden när jag dör. De som får det vaktar över heliga platser. Vad är då det heliga såret? Mitt heliga sår är att våga välja ljuset. Varje liv som jag mött har tagit mig till ljuset. Så också när jag gick ned i underjorden. Att öppna underjordens ljus är det största som jag gjort i mitt liv. Det var också en mycket smärtsam resa. Det öppnade mig för att kunna gestalta moder jords kärna, vilket jag gör varje dag. Jag är så lycklig att jag inte gav upp den resan förrän jag kom in till hennes kärna. Nu känner jag henne varje stund och vi möts i min kärna som jag inte kan säga något om. Egentligen kan jag inte heller säga något om moder jords kärna. Jag känner den bara och kan i de stunderna också överlämna mig till att hela platser på jorden.
Jag kan aldrig lämna mitt familjesystem i detta liv
Min familj kommer jag för resten av mitt liv möta fysiskt och vi tar oss tillsammans igenom liv efter liv. Härom natten vandrade jag till mina barn som gamla. De har alla älskat i hela sitt liv. De är något som de lärt sig och verkligen kunnat. Det är vad man kan säga om dem när de dör: att de älskat. Att få den uppenbarelsen gav mig ett djupt lugn. Jag har lärt mig att älska och att göra det med allt och alla. För mig öppnades det när jag öppnade ljuset. Kärleken är ljuset. Nu vet jag att det också är för mina barn och att de tar emot det. Allt är fritt efter den upplevelsen.
Det går aldrig att gå tillbaka. Det går inte att ta en paus från lärandet. När vi öppnar en ny dörr behöver vi andra som inte värderar oss eller det vi möter. Förut har jag kunnat höra en inre röst som talar till mig. Förut har jag kunnat iaktta mig. Nu går det inte längre. I mitt gamla jag hade jag trott att det gudomliga lämnat mig just nu för att jag ska komma tillbaka i en ny form. Nu vet jag inte är så längre eftersom Jianna finns integrerad mig hela mig. Hela jag är hon. Jag vet bara nu att jag vet. Jag kan inte gå i någon riktning nu. Jag tar bara emot och upplever det som kommer. Det ändrar hela min kropp. Den nya inkarnationen är här. Vad den är vet jag inte ännu. Det jag dock vet är att den öppnades för ett år sedan när jag bröt nyckelbenet. Den förstärktes sedan i en operation där man klippte av mina nervtrådar. Under denna period har jag mött mig själv i många tidigare liv. Jag har dött för att öppna för denna inkarnation om och om igen efter min nya födelse 11 juni 2023. Jag har öppnat denna födelse så att jag kan inkarnera till denna nya varelse som jag också är redan i detta liv. Jag kan inget annat göra nu.
Ser att jag är ensam men känner mig inte ensam. Kan sakna vissa människor i mitt liv men jag skulle aldrig kunna vara med dem nu. Det jag saknar just nu en illusion att landa i, alltså en ny form. Fram till 1990 (33 år) levde jag i en kropp som skulle kristalliseras men jag vågade inte stanna i kroppen för att ta emot ljuset (för att öppna för ljuset). En bilolycka och senare cancer tvingade mig in i underjorden igen, därifrån som jag kommer. Det var först då jag inkarnerade i detta liv. Vi kan aldrig inkarnera om vi inte säger ja till allt som händer oss och till den vi är i denna inkarnation. Efter 1992 (33 år) levde jag i en kropp där jag mötte ljuset i underjorden igen. det var en tid att omvandla mörker till ljus och därmed se att allt inne i moder jord är ljust. Det är bara ett annat ljus än det människan ser på jorden. Många smärtsamma år i mötet med mitt mörker, min familjs och människans mörker då jag samtidigt öppnade för att transformera detta till ljus. Livet tog mig till att penetrera varje litet skrymsle av skuggan. I det har jag mött många nya inkarnationer i detta liv (som jag säkert skulle ha mött efter min död om jag inte gjort något). De sista femton åren har jag öppnat för att omvandla ”människans” mörker till ljus och att öppna för nya övergångar. Jag kan också se nu att det var först när jag öppnade för kontakten med min egen kärna som jag kunde möta moder jords och universums kärna. Arbetena blev då istället övergångar samskapandet mellan människans (kollektiv), moder jords och universums kärna. I det kan jag samskapa just med andra ljusgestalter, människor och andra själar som inte har något personligt längre. När övergångarna sker behöver jag inte längre andra människor. Jag blir använd utan att kunna styra detta på något sätt. Det är också då som jag ibland blir ledd till olika platser för ett helande.
Nu vet jag att jag lever i en kropp som ska öppna för att själen ska stanna på jorden när jag dör. Vad det betyder vet jag inte. Men allt är ljust nu på olika sätt och jag bär inte eller går inte in i andras mörker. När det kollektiva mörkret kommer sker inte transformation längre utan en övergång. Hur då? Den ljusgestalt som jag mötte som barn första gången är helt integrerad i mig. Hon har namnet Jianna och är bara ljus. I en övergång möter hon andra ljusgestalter som också vandrat sin skugga med vilket hon samskapar i en övergång. Vad som händer med min kropp när jag dör vet jag ej, kanske den blir kristalliserad. Vilken form jag kommer att ta vet jag inte och inte heller något om hur och när jag lämnar denna min kropp. Betänk att det också kanske kommer att ta 33 år. Då har jag ännu lång tid att vara med om mycket, lärandet tar aldrig slut. Idag tvekar jag inte inför en inkarnation. Jag har lärt mig om att ”dö” efter ny en födelse i det liv jag nu lever i denna min kropp. Numera vet jag att det öppnar för ljuset, det som är mitt heliga sår sedan begynnelsen.
I en tid när ljuset bär föds vi på nytt. Det gör ont när ljusets pilar träffar vårt hjärta. Men har vi vandrat vår skugga så vet vi att den smärta bara handlar om expansion och ny vibration, även om den kommer i form av ett armeringsjärn. Betänk att just ett sådant ska tränga in i hjärtat. Då kan du känna hur ont det gör. Vrid så om åt alla håll. Ja, då vet du hur ljusets pilar gör för att du ska födas på nytt. Försöker du putta ut pilen och stänga ditt hjärta gör det än mer ont nästa gång ljuset kommer som en pil. Om di istället följer med så släpper smärtan nästan med en gång och ditt hjärta expanderar. Kanske blir du lite yr men det lägger sig om du stannar med ditt hjärta.
Detta är helt magiskt och kan bara ske när du tagit dig igenom en stor del av ditt mörker som du eller andra skapat. Då vet du att det bara är ljuset som bär. Då vet du att underjorden också bär ljus. Det ser bara ut på ett annat sätt. Det är människan som skapar mörker för sig själv och andra. När du vet det vet du också att det mörker du bär har du behövt omvandla till ljus. Det gör också ont men det är en annan smärta som du frigör i ett tufft jobb för att kunna ta emot ljusets pilar. Du kan då inte värdera eller döma någon annan för detta mörker. Det är bara att ta dig igenom det. Om du ändå har vrede och sorg kvar som inte är ren utan tar dig från dig själv finns det bara en väg och det är att öppna för energin som då tar dig till botten av allt så att glädje och kraft kan komma. Akta dig då för att använda andra människor för då gör du dig till offer och de människorna till förövare. Akta dig också för att hjälpa andra människor som vill dra in dig i den dynamiken. Den är livsfarlig. Det är den dynamiken som skapar mörker och har gjort under lång tid. Människan är nu på väg in i ett helt nytt paradigm utan denna dynamik där hon skapar kärlek och ljus.
Att vandra på horisonten
Nu förstår jag också varför jag mött min heliga plats. Det är också därför som jag alltid vandrar på horisonten när jag ska göra ett jobb. Jag är redan där jag ska vara när jag lämnar detta liv (men då utan min kropp). men jag har ingen aning om hur och vad som ska hända nu. Jag ser att jag möter varelser som jag ska möta för att öppna nytt. Dessa varelser finns i en form på jorden. En del är människor, andra är djur och växter och någon tredje är stenar och mycket mer i sin form. Men alla har en själ som jag möter, individuell eller kollektiv.
Minns hur jag gjorde första gången jag blev medveten om hur jag gör när jag lämnar min kropp nu för att möta dessa själar. Jag var i en grupp och min själ lämnade min kropp och gick runt till var och en för att förena dem med mitten. Jag var en av en flera terapeuter i den gruppen med lång erfarenhet. Jag hade inte bjudit in utan det var andra lärare. Direkt såg jag deras projektioner och hur de smög in en hierarki som togs över alla trettio personer som satt i cirkel. Ingen hade kontakt med gruppens kärna. När min själ gått runt till alla band hon dem i mitten. I det ögonblicket visste jag bara att vi människor inte styr något utan kan bara överlämnar oss till det som kan öppna för helhet. Jag gjorde ingenting med något i min kropp men min själ gjorde och det styrde inte jag. Efter det ögonblicket förstod jag att jag bara kan överlämna mig till energi. Det enda jag kan bidra med är att nu locka på det som ska ske, det som jag inte vet något om. Jag vet också nu att jag bara kan leva ögonblick. De jag inte kan möta längre håller jag i mitt hjärta.
Allt börjar med ett frö
Skönheten öppnar livets innersta krets som är samma som livets yttersta krets. Det är också samma som allting annat. Allt börjat med ett frö eller en kärna. Dessa två är samma, för i kärnan finns ett frö och fröet har också ett skal som skyddar. Det som börjar gro är en rörelse ut från kärnan med allt större och större rörelser. Skalet ändras hela tiden tills det till slut löses upp eller krackelerar.
När jag nu funnit min ljusgestalt i mig integrerad vet jag att min shamanska tid är till enda. Mitt professionella liv är slut, så och mitt shamanska liv. Nu står jag på stranden och väntar som ingen och kosmos har öppnats. Många människor har försökt att manipulera mig så att jag förlorar min väg. Varje gång det sker öppnas något i mig som till slut tar dem bort från min väg eller förändrar dem så att de väljer sin väg. Jag är så tacksam för denna kraft och det så sker. Många år dömde jag den kraften eftersom jag trodde att det var jag som gjorde fel. Jag var så rädd för den kraften. Jag lämnar om jag behöver lämna i värdighet till den jag lämnar. Det finns ingen annan väg. Jag räddar eller hjälper ingen annan längre. Men jag väntar tills de finner sin värdighet. Hjälparen och räddaren öppnar bara dynamiken offer och förövare. Det som människan behöver ta sig ur nu.
Jag stannar med ljuset och väljer att inte att gå till det mörker som människan skapar. Mitt heliga sår är som jag tidigare nämnt att våga stanna i ljuset. Det såret har jag haft i många av mina tidigare liv och inkarnationer, glömt och erövrat det igen. Jag behöver inte andras bekräftelse och jag vill inte att de ska följa mig. Alla människor behöver följa sig själva.
För mig är min familj en gåva, ja alla generationer bakåt och framåt. De är så nära nu. Familj som är en egen varelse som helar oss gör ont. Att vara transparent gör ont att hålla saker hemligt gör ont för det styr omedvetet. Vi kan aldrig undvika såret. I min familj handlar det om att våga ta emot ljuset. Alla öppnar kraft från det såret och det gör familjen helig. Just denna familj har öppnats för oss, för att var och en ska kunna öppna sitt heliga sår. Det sår som stått i vägen för detta heliga sår är rädslan att bli bortvald. Så har det varit i många generationer för alla i denna familj. Nu har vi gjort rent så att alla kan få öppna sitt heliga sår: ATT VÅGA BÄRA LJUSET.
Allt är fritt nu och det gläder mig mycket. För första gången i mitt liv känner jag att det inte finns någon som anklagar mig för något. Jag vet att det är för att jag inte anklagar mig. Det är jag som skapat det hos andra av rädsla för den kraft jag har som visar andra vem de är. När den kraften tar över kommer de inte undan och om de inte tar emot och vill se kommer de anklaga mig.
Nu sker det inte mer sedan lång tid tillbaka då jag inte känner mig anklagad när kraften visat dem vem de är. På den plats jag är i livet nu känner jag bara kärlek, också från alla andra. Människor rinner bort i mitt liv och det är som det ska. Nya människor rinner till och jag vet alltid när det kommer att ske eftersom vi är på samma dimension. Jag vet också att allt är fritt nu. Det är så skönt att bara vara och känna kärlek till allt och alla. Jag möter en ny liten varelse nu och i det mötet är jag mycket gammal och hon mycket ung. I det delar vi ett öde som vi behöver ta oss ur tillsammans. Vi möter många öden i livet som kommer från andra dimensioner tills vi kan leva utan öde.
I varje brytpunkt är allt öppet.
I de tre brytpunkterna födelsen, döden och inkarnationen är allt öppet. Det är bara övergångar som vi kan lära oss att ha allt öppet i detta liv. Vi kan lära oss att födas och öppna att låta saker dö för att kunna inkarnera på ett nytt sätt. Dessa övergångar har inget med transformation att göra. Transformation är att vi omvandlar mörker till ljus. När den resan tar slut är allt ljust och då öppnas övergångarna. Det är också då vi ser oss själva som varelser inte bara människor. Då kan en del av oss som jag vandra på horisonten. Där ser jag allt. Då tillåter vi oss också att vara sköra och i total obalans för att komma dit var gång. Där är allt utan mörker.
I en tid med alltmer glädje öppnas inre frid. Människan har till uppgift att öppna den dörren och inte fasta i sorg eller vrede. Dessa två förgör henne om hon inte ger dessa känslor fri. Då öppnas kraft ur vreden och glädje ur sorgen. Hon behöver också ta sig bort från alla manipulationer.
Manipulation är när de anklagar oss för vår reaktion på deras förgiftade beteende. De ser då aldrig på att deras respektlöshet som skapar det som de får av andra i den situationen (som du eller energin gör). Har vi inget personligt med en annan människa och är fri i våra projektioner så är allt bara en spegling av vad den som manipulerar får tillbaka. Det sköter energin antingen genom dig eller någon annan senare. Allt kommer alltid tillbaka rätt i ansiktet på oss förr eller senare. Frågan är bara om vi vill se vad vi gjort. Det kommer alltid en dag då vi får bestämma oss för att ta oss igenom det som vi gör som inte är så vackert. Det är att hela mörkret och omvandla det till ljus. Tid är nu för alla att ta ansvar för sina projektioner för att göra färdigt och öppna för ljuset.Då finns inget mörker bara olika former av ljus. Betänk också att ljuset gör ont när det kommer med full kraft. Det känns som att hjärtat går sönder men det expanderar bara.
