När vi viskar hör du oss genom vinden som susar i träden. När vi visar oss ser du oss på toppen av ett berg i dess formationer. När vi ler till dig känner du oss i hjärtat. När du öppnar en kanal så att alla som viskar ska kunna komma igenom bugar vi för dig. Det finns ingen mening, den mening som människan söker. Däremot är meningen bortom meningen det osynliga som bara är osynligt och kan aldrig bli synligt. Vi kan aldrig berätta om hur det ser ut för vi ser det inte som andra ser det.
Idag när jag skulle hämta min äldsta barnbarn från skolan tog ett träd tag i mitt och ledde mig djupt in i det. Hela jag skakade och allt blev jag som detta träd. Senare fick jag veta att trädet är över hundra år. Igår när jag öppnade jag kommunikationen med min lilla hund som välkomnat en grävling som sökt sig till min trädgård. Den har sökt sig långt hemifrån för att möta min lilla hund om natten. När jag gick ut med Vera vid tvåtiden rasslar det till i buskarna. Vera stannar och står alldeles stilla. Så ser vi båda grävningen. Den ber om hjälp att hitta hem. Min kropp blir rädd men inte mitt hjärta. Så släpper rädslan. Jag sätter mig på trappan med Vera i famnen. Vill inte att något oförutsett händer. Bilden av vägen hem öppnas i mig och jag sänder den till grävlingen, tackar den för besöket och att den visat sig. När så sker lufsar den i väg och jag sitter alldeles stilla med Vera i min förundran. Jag vet att jag tillsammans med många andra kallat på djuren men trodde inte att det skulle komma just en grävling. Jag blir djupt berörd. När tårarna börjar att rinna öppnas berget, Änggårdsberget och omfamnar mig. Jag känner mig så 
hållen. Det viskar till mig: detta är bara början. Kanske är det mina fantasier. Jag tar emot och låter mig bli hållen av den stora famnen. Då kommer de gamla som viskar till mig och det susar i mina öron så att jag hör från mitt hjärta. De ler, skrattar och myser. Jag vet att jag är på min nya resa nu. Vilken ryggrad de är precis såsom berget som bär. Det tog många liv för att komma till denna plats. Jag svarar dem genom att öppna mitt hjärta än mer och inifrån buga i vördnad.
Livet är så rikt, allt är redan där i vår kropp. Tänk om jag för trettiofem år sedan inte valt vägen att växa ned i kroppen, möta min historia, alla min trauman för att börja mitt sökande efter vem jag är. Egentligen inget att fundera över för det fanns igen annan väg än att låta allt komma för att kunna omvandla alla strategier som jag skapat för att överleva. Det gjorde så ont och samtidigt vet jag att jag skulle göra om det om jag stod på den platsen igen. Min kropp i detta liv bär mig i sin ryggrad och jag stannar i dess hjärta nu. Jag är beredd att göra fler och fler resor tills den dag jag inte längre gör några resor inne i mig. Den shamanska resan har kommit till sitt slut och en nu resa har öppnats. De gamla viskar till mig nu, de gamla utan traditioner och gamla sägner. Ser med förundran på allt och det känns i hela kroppen. Livet är verkligen spännande. Jag vet också att detta innebär att jag lämnar det gamla och låter det försvinna in i det omedvetna för att öppna detta nya liv i detta liv. Det beslutet får som alltid stora konsekvenser både energimässigt och praktiskt.
Inkarnationen
Det finns så många sätt att beskriva inkarnationen tills vi bara släpper allt vi vet. Då kommer våra insikter om den resa vi gör i detta liv inifrån. Min resa har inneburit att inkarnationen kommit efter födelsen. Det tog lång tid innan jag inkarnerade till det liv som jag föddes till. Det var först när jag var fyrtiotvå som jag sade ja till detta liv och började att inkarnera till det. Då hade jag redan börjat mitt sökande efter först en skilsmässa och en nära-döden-upplevelse. Jag hade också börjat min resa i att växa ned i kroppen, den kropp som jag stängt som sjuåring. Nästan tio år i terapi behövdes för att jag skulle bestämma mig för att våga öppna igen. Idag förstår jag att min nära-döden-upplevelsen var det som fick mig att välja den vägen. Där fick jag möta något som gav mig ett lugn. Jag fick också känna på hur det var att släppa taget och överlämna mig. Jag hade inget annat val. Där fick jag också möta den ljusgestalt som jag mötte som barn. Men det var först när jag fick cancer och som jag på allvar började arbeta med mig själv och inkarnera till det liv som var mig givet. Nu ville jag ta emot livet vad det än innebar. På den resan är jag och många resor har jag gjort i detta liv. Det har för mig öppnat för nya födelser till nya inkarnationer i detta jordeliv. Efter att det gamla har fött dö. Det betyder inte att det försvinner, nej inte alls. Det går bara in i det omedvetnas landskap för att nytt ska kunna komma till medvetande. Vi föds alltså inte bara en gång i detta liv. Ja, om vi väljer den vägen. För mig innebär det att vi öppnar och hämtar hem för fler 
och fler delar av vår själ för att integrera dem i kroppen. När jag dessutom efter många år av motstånd började att öppna för mina tidigare liv i andra jordeliv och låta dem komma som energi i nuet blev min väg helt annorlunda. Det öppnade än mer av mina multisensoriska sinnen och mitt sätt att vara bortom det vi kan se höra och känna som människans sex sinnen (intuitionen inräknad i dem). I det blev jag alltmer använd av kärlekskraften och såg då allt som energi. Inkarnationen kommer alltså efter födelsen när vi landat och accepterat det liv vi är födda till. Vi föds, säger nej till det liv vi fått och skapar överlevnadsstrategier som tar oss bort från den vi föds till. Dessa strategier är också ett skydd tills den dag de inte är det längre. De har tränat oss att passa in för att skydda vårt allra heligaste. En dag ser vi hur de hindrar oss. Det i det läget de flesta av oss börjar vårt sökande efter vem vi är. Vi börjar då också vår resa att transformera våra strategier så att de kan dö och födas i en ny form. Sakta kommer vi allt närmare vår kärna som skydda av våra förvar. De försvaren är som pansar och gud nåde dem som ruckar på dem. En dag möter vi någon som kan matcha oss och ”krossa vårt hjärta” så att vi kan öppna detta. Kanske har andra redan krossat vårt hjärta tidigare i livet men då har vi stängt och försvaren har då blivit än starkare. När vi möter någon som kan matcha oss vet den personen vad den gör i kärlek till oss, livet och alltet. Detta kan bara ske när vi är redo och det vet den personen. Det är då vi börjar att öppna vårt allra heligaste i oss. Det kan vi bara när vi är i trygga och tillåtande miljöer eftersom det öppnar oss sköra och sårbara. Det vet den personen när vi faller.
Detta är människans gåva och hon är beredd att riskera allt för att öppna hjärtan nu. Att vara människa innebär att reflektera över oss själva, penetrera varje millimeter om vem vi är för att hämta hem oss om och om igen. Då flyr vi inte till andliga rörelser eller dömer andra människor. Vi är ju alla ett och som människa behöver vi växa ned på jorden och ta ansvar. Inget kan vi fly eller lägga på någon annan människa. På den resan öppnas våra övernaturliga gåvor. De som är naturliga men som människan har kommit att kalla övernaturliga. Dessa gåvor har vi precis som allt annat levande. Djuren har det, träden har det, bergen har det osv. Människan skiljer sig genom sin förmåga att reflektera och därmed skapa nytt. Det är så vackert att se nu hur djuren kommer till oss människor och ber om hjälp när de inte har förmåga. Det är också så vackert när djuren kommunicerar med oss och blir våra läromästare i mycket som vi ska lära oss. Det är vi nu och den resan är på samma sätt som vår resa efter vem jag är. Alltså: VEM ÄR VI.
Det är först när vi lämnar vi öppnar
Det svåraste för människan att inse är att det är första när hon lämnar som hon kan öppna för något nytt inne i sig. Det kan vara att lämna delar av sig själv, men också relationer, händelser, platser, lärdomar, arbeten osv. Det svåraste att se är att vi kan bara lämna när något är färdigt och integrerat i oss annars blir det en flykt. Ett annat sätt att fly är att återigen precis som när vi var barn börja att omedvetet följa någon annan. Det sker ofta när vi sitter fast i gamla händelser från vår barndom. Ibland stannar vi också för längre och då börjar vi för det mesta att argumentera och fightas med det vi inte kan lämna. I alla dessa tre är tiden frusen i vår barndom. Detta är verkligen en gåva för oss eftersom vi då ser vad vi behöver möta och ta oss igen. En dag har vi öppnat för att lämna och öppna i ett flöde i livet. Och då sitter vi inte fast längre även om vi är livrädda för det vi ska öppna för.
Nu lämnar jag den shamanska resan för den är färdig. När jag öppnade för det sista shamanska livet i nuet trodde jag verkligen att nu skulle jag använda allt jag lärt mig. Jag vågade då kalla mig shaman. I det ögonblicket som jag gjorde detta visste jag bara att den resan var färdig. Under två år har jag nu lärt mig att vandra på en bro över mörka vatten. Det har öppnat ett nytt medvetandetillstånd. Det har tagit mig bort från min hjälpare och räddare i mig men också öppnar för gåvor som jag inte hade en aning om att jag hade. Betydelsen ”shaman” har fått en helt annan innebörd. Jag har öppnat så många tidigare shamanska liv för att lära mig att min shamanska resa har varit utan traditioner från olika stammar. Det innebär att jag bara har kunnat lära mig ur det som öppnats inne i mig. När det sista livet var där vid vintersolståndet 2023. Visste jag bara att nu var det färdigt. Sedan tog det några månader för mig att släppa och överlämnade jag mig till ingenmanslandet. Under många månader släppte och släppte jag och så fanns inget där. Frågan jag höll under denna tid var: VEM ÄR JAG NU och då kom svaret VEM ÄR VI NU. Sakta började svaren komma och så en dag alldeles nyss var de gamla där. Nu vet jag att det som är vet jag inget om ännu bara att jag öppnats dörren till en ny inkarnation. Den innebär att jag lämnar allt.
Du kan läsa mer på min hemsida under fliken Jianna http://www.mariefridolf.se/Jianna/
Frågan jag ställde mig när jag visste att resan som shaman var färdig var; Vad är jag beredd att lämna…Vad kan jag inte lämna….behövs mer sökande eller är jag rädd. Jag stannade så med det sista och då visste jag att det jag var mest rädd för var hur ska det gå med mina barn och barnbarn. Så kom allt i nuet igen. Det som jag upplevde i min nära-döden-upplevelse när barnen var 1,3 och 5 år. Det sista jag tänkte innan jag släppte taget om livet var; hur ska det gå för mina barn. Nu när det kom vågade jag för första gången stanna med den frågan på djupet och en stor tacksamhet öppnades i mig till livet och till den ljusgestalt som jag då mötte. Jag fick livet igen och jag har fått följa mina älskade barn och fått sex barnbarn. Under den tiden har jag aldrig släppt frågan: VEM ÄR JAG? Jag har slitit och aldrig gett upp. Jag har mött det jag inte någonsin trott att en människa skulle kunna göra ett barn. Jag har mött den ovillkorliga kärleken i mig, hos andra och hos hela mänskligheten. Jag har mött mitt ursprung om och om igen. Tacksamheten har inte ord.
Nu vet jag bara att den fråga som jag nu kommer ha med mig i min nya inkarnation är: VEM ÄR VI? Allt lämnar jag nu i mitt gamla, också mina gåvor då jag vet att nya väntar. Jag vet också att jag för länge sedan lämnat överlevnadstriangeln offer-förövare-hjälpare. Det har mitt shamanska liv stöttat mig i som jag öppnade medvetet 2009 men som egentligen alltid varit med mig sedan jag som litet barn var med småfolket i skogen. För mig när jag stängde blev jag offer i min i anpassning och att bli utnyttjad, hjälparen i mitt analyserade och min räddare samt förövare i mitt kontrollbehov. Jag ställer mig inte längre frågan VAD SKA JAG GÖRA eller VAD SKA VI GÖRA. Det får mig bara att gå upp i huvudet. När jag ni stannar med ÄR FRÅGAN så kommer görandet från en helt annan plats. Det vackraste av allt är att den kommer på många olika ställen i världen samtidigt utan att vi förstår. Den kommer som en viskning och utan att vi förstår det så ändras allt. Den kommer långt inne i vårt hjärta. Det öppnar oss för att medvetet överlämna oss till hjärtslag. VEM ÄR VI DÅ UTAN SVAR.
Det är nu vi ser att vi föds till det gamla och nya livet samtidigt. Hur då? Varje brott vi gör löser upp gränser mellan olika liv när vi låter livet ta till det nya livet. Då händer det energin ändras och det nya visar sig: subtilt, lugnt, långsamt, viskande, klarare och djupt stabilt och grundat. Det bara är… så vackert. VI ÄR FRIA TILLSAMMANS.
EN DAG FÖRENAS ALLT OCH ALLA
Visioner bär varje resa närmare ursprunget
En dag förenas allt och vårt jordliga och andliga jag blir samma. Det är då vi kan möta vårt ursprung i föreningen med allt. Då finns bara kärlek och tacksamhet till allt och alla. Vi är inte längre splittrade. Vi är renare, klarare och friare i kärnan av oss själva. Vi har bara ett uppdrag: att få vår själ att komma hem till vårt ursprung som är lika gammalt som vår själs resa. Varje upplevelse när själen kommer hem till dess kärna öppnas horisonten och vårt ursprung är där. Detta ursprung, som är en energi kan vi då känna i hela vår kropp. Vi kan också beskriva det som att allt är i förening. Allt är ett och det som vi hittills behövt lära oss att se som delar för att komma till helhet förlorar sin betydelse. Det magiska ljuset kan nu använda oss för större syften. Vi kan få ta emot krafter som är så mycket större än vad människan kan förmå. Det är nu vi är redo att möta allt ursprung. Visionerna bär oss. http://www.mariefridolf.se/vision/
Så står hon där ljusgestalten som bär livet. Hon är mycket gammal och kan välja olika konturer allteftersom hon växer och tar form ur sitt ursprung. Denna gång är hon mycket tydlig, inte i en bild utan i en energi. Hon viskar så tydligt. En viskning som fortplantar sig i form av energi utan ord. Du kan se henne puffa ut den med små ljud som bara den nya människan kan höra. Hon hör dem genom sin kropp. De gamla kvinnorna vet, de som kallar sig life wisperer – livsviskare. De bär livet utan sägner. De tar emot den nya människan som stiger ned på jorden utan traditioner och sägner. De gamla kvinnorna som lämnat historiens vingslag viskar så tyst från sin kropp så att nästan ingen kan höra. De sjunger en sång inne i sig som fortplantar sig med vinden. De kallar sig livets döttrar och livsviskare. De bugar djupt för livet. De gläds i tacksamhet till den röda jorden som renar allt nu.
Den dagen minns jag så väl och den finns djupt integrerad i mig. Jag böjer mitt huvud och ler. Jag vet nu att den stora fotvandringen är slut för mig. Jag står alldeles stilla på den plats där allt skiftar. Jag behöver inte ta ett enda steg bara böja mitt huvud. Den nya människan växer djup inne i mig och jag lutar mig inte på något annat än vetskapen om att allt är nytt. Två resor till denna vision har varit nödvändig för mig. Den första kom ur en vision av i form av en symbol som jag fick. Den symbolen lärde mig att allt är bara olika former av ljus. Den andra visionen var en uppenbarelse där jag såg shamaner börja den stora fotvandringen. Utan dessa två resor hade jag inte kunnat vara där jag är idag. Utan dem hade jag inte öppnat vi-et på ett helt nytt sätt där allt är nytt. Så spännande! Min stora utmaning nu är att stoppa mig när min gamla kunskap kommer och i stället vänta på det som vill visa sig. Ja, min gamla kunskap ur allt: som professionell, som shaman, som mamma, som dotter, som människa. som medmänniska, som… osv. Allt är nytt!
Jag har under lång tid nu befunnit mig i ett mellanrum. Jag har fått små embryon som jag samlat i min lilla guldkorg men jag har inte sett vad det handlar om förrän jag i dagar tre befann mig på en vacker plats med äldre kvinnor som viskade i mitt öra något som jag inte kunde höra. De var så många att jag inte heller kunde se vad de ville göra. Min kropp ömsade skinn och jag kunde inte längre känna det som gett mig mening tills denna dag. Frågan som inte hade något svar var där i mitt bakhuvud hela tiden så mjuk som sammet och samtidigt så skört och starkt som siden. Allt gick som i slowmotion precis så långsam som jag är nu när allt bara är. Nu öppnade jag för det mjuka, sköra och starka till livet. Då kom svaret: kärleken till kollektivet är din resa nu. Vi är med dig på denna resa och vi kommer att fortsätt att viska det som du tillsammans med några andra ska viska vidare.
Du ska lära dig att föra det vi viskar genom vinden till livets döttrar, du ska lära dig att föra dig graciöst alldeles tyst så att nästan ingen märker att du är där. Du ska lära dig att vara sändare och mottagare av energi samma andetag. Din kropp håller än så fundera inte så mycket på vad som kommer att hända den. Du har redan lärt dig under många år att låta dig bli använd i syfte att hålla kollektiv energi som alltid är omvänd. Den energin kan aldrig tas emot utan kan bara speglas genom dina händer när du håller upp dem så allt vänder. Alldeles tyst behöver du vara för att det ska kunna ske och i det kan du inget till någon ge. Vi kallar oss life wisperer så ta emot och tro inte att du vet vilka vi är älskade life wisperer.
Jag vetat att mitt namn är Jianna, inte mitt födelsenamn utan det namn jag bär från mitt ursprung. Först trodde jag att det var namnet på shamanen i mig men idag vet jag att det namnet också bär mig som life wisperer. Namnet kommer ur den jag är som oändlig, obegränsad och evig varelse. Med det namnet har jag gjort många resor genom många liv.
Min livsuppgift med henne har varit med mig sedan min första inkarnation. Jag höll tillbaka den i allt som jag gjort tills den dag livet tog mig till en nära döden upplevelse. Då föll jag igenom för första gången och började min resa till den inkarnationen. Det var då jag mötte Jianna som vuxen för första gången. Jag mötte henne som barn men blev då så rädd vilket fick mig att gömma henne. Där och då började jag mitt sökande som skulle komma att öppna så många nya inkarnationer i detta liv med Jianna. Det var först när jag öppnade min shamanska resa som hennes namn blev tydligt. Kanske för att det var först då som jag till fullo började att tro på tidigare liv samt på de uppenbarelser och visioner som jag fick. Nu ska jag inte göra något mer!! När jag skriver de orden får jag ”tuppskinn”. Det är sant och nog den största utmaningen jag fått i mitt liv. Att i varje steg jag tar inte göra något bara ta emot det som ska ske. Det betyder inte att jag sitter alldeles stilla, inte alls. Jag tar emot viskningar som jag ska lära mig att öppna för i ett VI och sända till andra. Inte med orden utan på de sätt som jag börjar få en aning om vad de är. Jag gläds och tycker just nu att livet är magiskt.
När vi viskar kommer det från vår kropp utan ord
Djup grundad och utan historia står jag stadiet när jag hör livets viskningar inne i min kropp. Det jag då möter därute ser jag också inifrån och det är inte möjligt att beskriva i ord. Ibland översätter jag det som jag ser men det finns alltid en risk att det blir tolkningar och då är det inte rent. Det räcker för mig att ta emot det som inte har ord och sända det vidare utan ord från min kropp. De jag är med vet nu och jag har i och med denna blogg slutat med orden. Det enda som öppnas är när det kommer ord och det kan vara väldigt konstigt och sporadiskt det som sker. Under den sista helgen fick jag det i form av en saga.
Det var en gång en vacker kvinna. Hon levde i en röd liten stuga i skogen och var mycket fattig. Ingen tog sig till denna lilla stuga för det var så långt in i skogen. En dag kom det en handelsresande vandrande genom skogen. Han hade gått vilse när han letade sig fram till den stora staden. Med sig hade han de vackraste tyger. När han såg den vackra kvinnan ville han ge tygerna till henne. Men hon ville inte alls ha dessa ting utan att betala. Hon tog fram de guldsmycken hon fått av sin mor. Med en ring betalade hon det vackraste gula tyg som lyste som solen. Med en guldslända betalade ett tyg som lyste vitt som snö i månens ljus. Med en guldsvinda betalade hon ett tyg som såg ut som stjärnorna i himlen.
Länge satt den vackra kvinnan med alla tygerna och smekte dem med handen. Så bestämde hon sig att börja att sy tre klänningar och med varje klänning gav hon sig ut ur skogen. Den första klänningen tog henne till ett vackert landskap i en solnedgång. Hon satt där hela natten och på morgonen när solen gick upp lyste allt som guld. Hon gick ned på knä och öppnade sitt hjärta för solen. Den andra klänningen tog hon till en än mörkare skog än i den hon bodde. Den natten var det fullmåne som lyste upp skogen. Allt var så ljust men på ett helt annat sätt än när solen lyste. Det var helt vitt. Hon lät månljuset smeka sin kropp och allt vibrerade inne i henne nästan så att hon exploderade. Den tredje känningen tog henne till ett berg. Där stod hon så dag och natt. På natten tittade hon på de vackra stjärnorna på himmeln och på dagen kände hon hur de föll ned så att hon kunde sätta händerna på en stjärna. Mina händer, sa hon till sig själv är gjorda av guld så jag kan låta händerna falla ned en efter en i mina händer. Så låter jag stjärnan lösas upp till stoft så att allt blir rent och klart i min hand. Jag känner mig så lugn och det är min väg nu. Den är hårfin precis som mitt vackra hår. Jag känner att mitt hjärta mjuknar och jag tar plats utan kläder. Jag är helt naken nu. Hon tar av sig sina kläder och står där alldeles naken. Nu tillbaka i sin lilla röda stuga.
Då dyker mannen upp igen och säger: jag är på väg hem och bestämde mig för att leta mig tillbaka till din lilla stuga för att passera dig igen. När jag nu ser dig stå här alldeles naken ser jag att du valt livet. Det gör mig mycket lycklig att du förenats solen, månen och stjärna i dig. Då behöver du inget annat än livet. Detta inre bröllop ska vi fira nu. Han tog henne i handen gick till en bäck som sakta rann mjukt och lent. Den vackra kvinnan lade sig ned och lät vattnet flöda över sin kropp. Jorden visade sitta vackraste ansikte för henne när hon tog sina tre vackra klänningar och lät dem flyta bort med bäcken. Allt var nu i förening i det inre bröllopet; solen, månen och stjärnorna tillsammans med moder jord.
För mig är visioner tre: Allt är bara ljus, den stora fotvandringen i månens ljus och när en stjärna faller ned viskar vi alltmer. Det visste jag när de kom men nu är det klockrent. Men för mig är det vägen till den nya människan. När solen, månen och stjärnorna förenas med moder jord är det inre bröllopet där så att den nya människan kan fall ned.
När våra ögon inte längre ser. När våra hjärtan inte känner tid. När ljuset öppnas finns inget mer. När mörkret så skingras och en stjärna föds gläds vi i hjärtat alltmer. När hon till slut faller ned ska vi buga än mer. Ryggraden i henne bär det som ska falla och så faller hon, faller om och om igen. Undrar hur många stjärnor som måste falla innan vi inser att bröllopet är nära för att göra vårt val att välja den vägen.
Vem är då han som öppnar denna dörr till förening? Han som tog emot allt guld och som gav kvinnan de vackra tygerna så att hon skulle kunna förenas i det inre bröllopet med himlen och moder jord. Ja, öppna dina inre ögon och se vem det är för dig. För om du tittar väldigt noga så ska du se att han är klädd i det vackraste skinn som du aldrig skådat. Det är gjort av alla djurens skinn så att du ska kunna möta dem i en och samma skepnad. Guldet du gav honom köper han detta skinn för så att han kan leda alla djur till bäcken för att dricka och där möta dig när du är helt naken.
Tacksam
Det skulle glädje mig så mycket om du ville möta mig. Jag öppnar medresenärer på denna resa. Läsa gärna min hemsida. http://www.mariefridolf.se . Jag vet bara att det inre bröllopet för människan är nära. Vad vet du? Sista helgen i oktober kommer något att ske och jag håller mig redo men jag gör ingenting. Det känns som om jag ska möta någon/några, men jag vet inte. Jag har ingen aning om vad det innebär och inte heller om det gäller imorgon. Jag nås på marie@mariefridolf.se eller 0709812963.
