Livet på jorden på alla platser har också ett hjärta. När vi har överlämnat oss till att verka för moder jord blir detta hjärta synligt på alla platser vi kommer till. Under tre dagar i Tyresta har hjärtat öppnats i jorden igen på en plats av förvirring. Hjärtat var intrasslat, så intrasslat att det som väntade var på väg att förloras i en ödesdigert kaos som människan höll på att skapa. Människan (som kollektiv) så totalt gränslös kunde till slut stoppas av en helande kraft. Människan i sin helande kraft tog sig igen efter dagar av arbeten. Så kom ljuset och lade sitt skimmer över platsen och dess hjärta. Den symbolen som kommit att förknippas med ondska från människans mörkaste sida var där. Den öppnade sig till slut i ett samskapande med moder jord så att ondskan inte kom in och fick sitt rätta element – lycka och välbefinnande. Det är alltid så att ondska kan komma om mycket splittrade människor finns på en plats totalt avstängt från moder jord dit också splittrade människor tar sig alldeles nära den platsen hjärta. Denna gång blev allt helt och symbolen i sitt hjärta tog plats. Symbolen som från början betyder ”good futune and well-being in Sanskrit. Det enda vi gjorde som blev använda i detta arbete var att se till att vi var hela och tog distans för att inte bli intrasslade. Vårt eget hjärta kunde i det läget inte bli intrasslat och moder jord kunde återigen öppna sitt hjärta på platsen av splittring och avstängdhet. Denna berättelse kommer att handla om vägen till ett helande av en plats från ett helande av några människor. Om vi kan hålla oss hela blir vi aldrig intrasslade. I berättelsen kommer också jag att dela min egen berättelse och lärdom i detta kollektiva arbete. Men jag delar inte de andra människornas berättelse som också var med. En del av dem var mycket medvetna i sina val och andra totalt omedvetna. De får själva dela detta en dag. Min resa är min och inte någon annans lik. Vi förlorar bara oss själva när vi följer i någon annans fotspår. Det är just därför jag bjuder in människor som går i sina egna fotspår och ur det samskapar vi från enheten med oss själva. Det är så vi kan bli ett med allt totalt fria. När vi möter människor som har den förmågan kan vi överlämna oss till det som ska ske. Då kan vi också bli inbjudna till deras inre plats inne i dem utan att bli intrasslade. Vi kan då också bjuda in dem till våran egen inre plats i samma ögonblick. Detta är en förutsättning för att kunna hela platser på moder jord där hon har förlorat sin energi. Människan kan bli använd att hela platser precis som stormar, bränder, jordbävningar och mycket mer gör.
De fem stegen till ett helande
Att vara hel i sin egen enhet
Vi kan aldrig öppna för platsers helande om vi inte själva är i enhet med oss själva. Att vara i enhet innebär att vi är hela och rena med ett starkt heligt inre rum. Det finns bara ett sätt att göra detta och det är att ta distans till det som ska helas. Vi som öppnade för detta helande denna gång tog oss mycket medvetet till andra sidan gränsen av den plats som var i kaos. För min del så öppnade jag också den hydda i vilken jag alltid blir hel. Medvetet gick jag in dit när jag sakta gick runt i området. Det var då symbolen kom, den som är helig som ondskan fått tag i. Så ser vi att platsen var formad som en halv sådan symbol. I dess mitt i två delar av den är allt dött och i de yttre ändarna är det helt. Den ena är formad som en hästsko och den andra har en gammal grav i dess slut och där finns min vän. Vi börjar med att gå till hästskons motsats och då kom vi till Ormberget, högt ovan jord. Där samlas ormar i bergets inre och drar oss ned till jorden. Sedan går vi till hästskon och då möter vi troll och hamnar under jord. Platsen kallas örnnästet. Örnen som också ser under jord. Sedan ger vi oss på väg till motsatsen till gravplatsen och hamnar i havet, i jord i ett renande bad. Vi flyter ut i havet och möter dinosauriens ögon som drar oss nedåt och visar ljuset ut ur jordens inre. Slutligen eldar vi vid gravplatsen som öppnar bäcken att gå över till andra sidan. Vattnet rinner ut ur elddonet när vi vattnar och släcker elden. Bäcken håller mellanrummet mellan olika världar och i den har vi vår egen sten som håller oss kvar. Vi kan alltid gå för en stund till andra världar. Elden och stenen håller oss kvar så att allt kan transformeras. Utan att förstå hur det gick till så blev nu platsen en enhet genom att vi blev guidade till dessa element. Luft, jord vatten och slutligen eld öppnar alkemi. Vi kunde göra detta genom att vi var hela. Att vara hel i sin egen enhet innebär att inkludera alla dela av oss själva. Så fort vi exkluderar någon del av oss som vi inte vill se kan vi inte vara hela. Varje gång vi kommer till en plats där vi får möjlighet att göra platser hela öppnas en ny del av oss att inkludera i den helheten. Det är först när vi tar emot den med öppna armar som vi kan ta emot vägen till enhet.
De fyra elementen visar oss vägen till det som ska helas
De fyra elementen tar oss till platsens mitt, den plats som nu ska helas. Där är ett vrede, gränslöshet, energilöshet och ett djupt hål. Energin drar oss ned och nattens timmar öppnar mörka vatten. Bäcken blir till en flod och vattnet forsar upp i jordens inre för att stoppa ondskans framfart. Moder jord är där och allt släpper. Hon öppnar sitt hjärta och tar oss på en resa bortom tid och rum. Platsen, människan och alla ande- och naturväsen är så i enhet för att visa oss vägen in i det djupa hålet. Vi omfamnar allt. Vi är nu en större enhet. Ingen av oss tror att vi är bättre eller sämre än någon annan. Vi är samma. Alla människor har en gränslöshet, vrede och energilöshet. När vi så omfamnar platsen så löses allt upp. Naturväsen blev våra guider för att vi skulle se. Att släppa taget och överlämna sig till en gemensam enhet är stort och till slut ser vi och det finns inget mer att göra än att gå hem och sova.
Då blir allt helt runt omkring
Allt är helt när nattens timma är sen. Sömnen kommer sakta och det intressantaste av allt är att nästa morgon luktar det inte skit från toaletterna mer. Det är städdag och föreningsdag men ingen har en chans att splittra någonting mer. Energin stoppar allt och människan i enhet står upp för platsens frid. Jag blir kallad till brandområdet av moder jord i tron att något finns kvar men ack så jag bedrar mig. Där går jag vilse, eller snarare blir ledd vilse. Moder jord visar mig allt sitt guld. Hon tackar oss genom att också vyssa oss till sömn denna kväll. Dagen efter firar vi och gläds åt att göra något helt annat. För mig blir gåvan att få rida igen. Lyckan är enorm.
Det som öppnas i alkemi
I detta fall var alla där för att skapa en större helhet i det som de kommit samman för att åstadkomma. Det var tvungen att brinna för att moder jord skulle öppna denna väg till helhet. Det var hennes varning och ännu finns platsen kvar för att människan ska förstå varför hon är här. Svårt är det att samla hela mänskligheten på denna plats som också är helig. Men i en liten avkrok där människor av alla slag samlas höll det på att gå riktigt illa. De med ingen respekt och gränslöshet hade samlats i platsen hjärta. Hjärtat var totalt splittrat och drog med sig alla andra. Tills den dag en kvinna såg och öppnade en annan väg med några i byn och en annan kvinna utifrån. Den kvinnan hade i en annan tid fått en kallelse att bistå till enhet. Hon kunde bara bistå till kvinnan som såg och som lärde sig att ta distans utur byn för att bli till enhet. Då hände det som ingen av dessa kvinnor visste något om. De blev en gemensam enhet över, under, i och på denna plats. Alla som var i helhet öppnade för att det skulle bli regn och så regnade det manna från himlen in i hjärtats mitt samtidigt som moder jord spred sitt ljus från underjordens hål. Symbolen ursprung som guidat oss tog sin plats och rev ur den ondskefulla kraft som människan lagt på denna symbol. I symbolens mitt var moder jord åter med sin kraft och det behövde inte brinna mer. Marken rörde sig och skadade om de splittrade gränslösa barn av denna jord som fastnat i ägandets band. Flera av dem har kunna gå ut och in i dödens skimmer utan att vara förankrad i bäcken mellan denna värld och den andra världen. Vi behöver en sten i bäcken som förankrat oss i båda världar. Elden håller oss på jorden och från dess sken kan vi se vår sten. Vi behöver vara förankrade i hjärtats mitt inne i oss för att det ska ske. Så är det också med med platsen. I fyrkantens mitt finns hjärtat precis som stenen som håller oss emellan olika världar. Vad betyder det att det regnar manna från himlen? I detta fall så regnade det ljus när alla blev till enhet i denna by. Då lämnade ondskan som försökte leta sig in i byn och ljuset kom åter i var och en. De som inte förmådde att ta emot detta ljus har redan lämnat eller var på väg bort från byn. Ljuset strålade och värmde allas hjärtan. De två delar av byn som redan var i helhet fick nu sitt inflytande och det visste hela byn. Kvinnan som såg kunde vila och hennes man stod upp och pekade med hela handen. Kvinnan utifrån åkte därifrån. Hon gav allt och åkte så och därifrån med stora gåvor från denna by. Hon hade nu lärt sig att hennes väg var hennes väg och ingen annan. Hon hade också lärt sig att knyta an till livets helhet i alkemi så att manna kan falla från himlen. Inget annat än att vara hel behövde hon öppna för och den gåvan hade hon från sin älskade moder. Att öppna dörren för andra att gå in till hennes inre hydda hade hon aldrig gjort förrän nu. Varför nu? Hon släppte bara in dem som hon visste inte skulle stanna utan när allt var färdigt gå ut igen och följ sin väg. Den andra kvinnan bjöd in henne till sin plats men vad hon inte visste var att den platsen också var imaginär. Platser kan ha varit fysiska för att visa oss dess kraft men när vi verkar för moder jord är den sen alltid imaginär. Vi kan aldrig verka från någon annans plats, vi verkar alltid från den plats varifrån vi kommer. Dit släpper vi inte in vem som helst.
Att åter bli sin egen enhet
När allt är färdigt blir vi återigen vår egen enhet. Vi alla som var där och jobbade vet att vi aldrig blir använda om vi inte från början är en enhet. Om vi inte är det kommer vårt hjärta att bli intrasslat med andras hjärtan. Vägen dit är att ta distans och öppna sitt heliga rum i sig som några av oss får i symboler. De som trasslat in sig får det svårt men de som åter går till enhet kan släppa allt och gå vidare till nästa arbete som öppnas.
Detta är nu en berättelse som är nedskriven. För min del släpper jag nu allt och det tonar ut. Detta är färdigt och jag har ingen aning om vad som kommer att ske och jag funderar inte så mycket på det heller. Detta arbete under tre dagar har känts som flera år. Tid har ingen tid när vi är i arbeten.
Min egen lärdom
För min del blev jag kallad till denna plats av en nära vän. Jag gick inte alls in i det kaos som öppnats utan bad om vägledning. De timmar jag är vaken om natten, veckor innan jag kom dit var den där hela tiden. Under dessa veckor öppnades också än mer av det gyllene barnets gudomliga gnista. Det är nu jag ser och förstår mitt liv lite mer. Låt mig berätta om den syn jag hade som sjuåring som fick mig livrädd så att jag stängde allt.
Vision som jag hade som sjuåring
En natt vaknade jag och satt djupt inne i en hydda, ingen kunde nå mig och allt var stilla.
Så förändrades denna hydda till en kyrka och orgelmusik spelades. Jag går in och orgeln slutar spela. Jag sätter mig ned och är fullkomligt lugn.
Människor kommer in och de ler går till sina platser och så kommer ljuset, ett enormt ljus. Mot mig kommer en ljusgestalt som är klädd i vitt. Hon ler mot mig och säger: ”Du är fri nu.”
Orgeln börjar spela igen. Hela natten sitter jag alldeles stilla, vågar inte gå in till mamma och pappa utan sitter bara med ljuset i mig. Jag förstod då ingenting, visste inte vad ordet frihet innebar, men ordet har sedan dess klingat djupt inne i min själ.
Visionen höll mig i alla år, om än omedvetet, till den dag jag var med om en nära döden upplevelse 1992. Då mötte jag ljusgestalten igen och kunde sakta integrera att det är jag, det gudomliga i mig. När jag var barn började jag leta efter hyddor utan att förstå varför. Jag hittade kojor i den skog som jag såg som min plats. Kojor som andra byggt. Jag kunde sitta där länge och ibland kom någon och körde ut mig. För åtta år sedan kom jag till den hydda jag såg i visionen och det visade sig vara ett tempel. Templet fanns hos Bribris, ursprungsbefolkningen i Costa Rica. Det var samma hydda som jag sett i uppenbarelsen när jag var sju år. Denna vistelse hos dem var så stark i hela mitt system att jag somnade varje kväll när vi satt med shamanen i en cirkel. Andra fick väcka mig gång på gång. Jag visste då att jag kommit hem. Där fann jag mitt ursprung i ett folk som kunde leva som människor bortom överlevnadsstrategier och i närhet till det andliga och moder jord i varje steg de tog. En del i mig ville stanna där, men jag visste att min väg var att återigen komma tillbaka till det land jag en gång föddes i. Det löfte som jag där och då gav öppnade sakta mitt ursprung. Jag kunde inte fly längre. Jag lovade att aldrig skuta att så mina frön och låta dem spridas för vinden utan att veta var de ska. Det har jag verkligen gjort sedan dess. Det löftet tog mig ur alla de andra löften som jag gett om än medvetet. De sju år sedan denna dag har jag mött alla mina olika krafter i mig och jag är så lycklig. Min ursprungsenergi håller nu att tona ut och hela mitt system tar mig till något som jag aldrig levt i något tidigare liv.
Vägen till detta tempel och till mitt system bortom allt vad medvetandet handlar om har öppnat mig för att se varför jag också letat kyrkor när jag var barn. I varje samhälle vi kom till så bad jag mina föräldrar att gå in med mig i dess kyrka. Jag samlade vykort på alla kyrkor, men jag glömde en kyrka: Kristine kyrka i Falun där jag är var konfirmerad. Till den kyrkan gick jag när mannen i mitt liv lämnade mig 1990. Det var där jag bad till Gud att göra allt bara jag fick tillbaka den mannen. I det ögonblicket kände jag hur Jesus lämnade min kropp. Jag reste mig upp gick fram till korset där han var korsfäst bugade med de inre orden jag tror inte på denna bild. Det löfte jag då gav var att att lämna kyrkan och allt vad makt var för att verka för demokrati och välfärd där alla hade lika värde. Det kom jag också att göra på många olika sätt. Jag blev än mer den rebell som jag är och skapade öppningar till nya rörelser där det var svårt att stoppa mig och andra som också gick den vägen. Till den dag när allt blev för farligt och jag lyftes ut en, två och tre gånger. Ingen kunde dock hindra mig att fortsätta att ifrågasätta samhällets strukturer som var så präglat av mak och kyrkan. Jag ser nu över trettio år senare att jag i Kristine kyrka bad det gudomliga att vara med mig på min resa tillbaka till helhet och enhet. Det gudomliga har varit med mig sedan dess och det viktigaste av allt var att det gudomligas ljus hittade jag också i underjorden. Det var då 1990 som jag började min resa hem men långt utanför vad samhällen, kulturer, religion och kyrkor är. I det har mitt ursprung blivit allt tydligare i mig. Jag har till slut förenats med min kärna så att min kloka lilla gumma skulle få ta plats tillsammans med alla andra kloka gummor och gubbar. Jag kallar dem life wisperer. De skapa inga normer, metoder och teorier som kan börja att dominera dem. De är fria att gå sin egen väg och gör så. Ingenting de behöver berätta utan de gör det i tystnad. Livet är i överflöd i alla dess dimensioner. I det delar de och delar för att när vi har överflöd så vet vi hela tiden att det kommer mer. Den devisen har jag haft sedan mitt första steg in i mitt professionella liv men också i mitt privatliv och andliga liv. Hela tiden kommer mer om vi inte håller fast de frön som vi sprider.
Det är life wisperer som jag kallar mitt ursprung just nu när hon har fått ta medveten form. Egentligen är hon en energi som kommer i många olika skepnader med bildandet av grupper. Den energin är klok och mycket gammal. Det är också nu som jag ser att mannen till min barn aldrig lämnat mig. Vi hade alltid varit en enhet i relation till våra barn. Det skulle ta lång tid att göra den enheten tydlig och för mig och samtidigt erkänna att jag verkar i det gudomligas och moder jords tjänst. Det var först när jag blev ett med mitt inre barn som jag visste att det var vägen till det gudomliga barnet som vi alla har, det gyllene barnet. Det var först i det läget jag också kunde öppna för en annan tvåsamhet med en annan man. Han bara kommer in där i mitt liv och vi vet båda att han är en enhet med sin två fruar som han har barn med och jag är en enhet med den man som jag har barn med. Där står vi bredvid varandra som två fura och inleder en mycket kärleksfull och intim relation. Det är dags nu. Jag förstod under denna resa när jag släppte in min bästa vän i mitt allra heligaste, in i min hydda att jag kan bara vara med människor som själva är en enhet.
Tid är inte linjär och ibland undrar jag vad som kom först, min resa eller visionen om life wisperer. För mig är det tydligt att visionen redan var där när jag var barn. Det blev än tydligare när jag började att arbeta med energi. När jag gjorde mitt första stora energiarbete visade det sig att min mor och moder jord höll mig i mina fötter. De fötter var de enda som jag älskade när jag var ett litet barn. I de fötterna höll min mor och moder jord mig på jorden när jag ville fly. I ännu ett arbete fick jag så uppleva en mängd fötter som började att vandra tillsammans. Idag vet jag också att min moder kommer från samma folk, Bribris. Att hon är shaman har jag någonstans vetat i hela mitt liv, men hennes neuroser har varit så starka och tagit över under mycken tid. Idag är hon alltmer i andra världar, dit jag kan följa henne och möta den hon är i sitt ursprung. Människor kallar henne dement men inte jag. Skillnaden mellan henne och mig nu är att hon förlorar kontakten med den tredimensionella världen när hon går till andra världar. Det gör inte jag. Jag är i båda samtidigt. Än så länge vill jag också säga. Allt detta är värt allt i mitt liv just nu och jag är så lycklig.
Äntligen är jag fri från kyrkan och mitt löfte – tack till Maria Magdalena
Så vaknar jag om natten och vet att Maria Magdalena inte ska in i kyrkans band. Hon måste vara fri. Det evangelium som hon skrev en gång ska inte in i bibeln. Det är en förgången tid. Möjligen kan hennes evangelium bilda en ny textsamling också från andra. Det löfte jag gav en gång är jag nu fri och jag är fri kyrkan och all religion. Det har Maria Magdalena lett mig till när jag mötte henne på en pilgrimsvandring på Omberg. Jag har sedan över trettio år lämnat kyrkan och gläds åt att möta det gudomliga i mig och livets gyllene barn. Nu vet jag att bäcken mellan olika rum har en sten som är min för mig att hålla i handen. Det är nu jag kan vara i olika verkligheter samtidigt. Jag kan gå med min vän och samtidig vara med mina vänner, småfolket. Vilken lycka att inte behöva stänga något längre. Jag trodde att jag skulle behöva offra mig för att få det jag ville. Men så var det inte alls. Jag har aldrig offrat mig i detta liv. Alltid gått min egen väg. Också denna gång i Kristine kyrka där offret hängde på korset visste jag detta om än omedvetet. Offret var inte jag. Även om någon skulle ha dödat mig eller jag skulle ha dödat mig själv så skulle jag inte ha varit ett offer. Idag vet jag att rebellen i mig var den som skyddade mig att bli ett offer. Idag vet jag också att det enda som jag alltid velat var att att bli fri. När kyrkan och bibeln föll platt för min inre syn kände jag en enorm frihet. Trots att jag inte är uppfostrad i kyrkan eller på något sätt varit religiös så fanns kulturen där kollektivt som höll också mig omedveten om offrets makt. Nu är jag fri den illusionen och allt är platt igen. Ja, du hör rätt! DET ÄR OFFRET SOM HAR ALL MAKT I DET SAMHÄLLE OCH DEN RELIGION SOM BÄR MÄNNISKAN I VÄSTVÄRLDEN. Inget nytt alls. Detta talade Bribris om när en spansk kvinna försökte be om ursäkt för vad de gjort mot ursprungsbefolkningen. De svarade då det är bara offer som blir förövare, inga andra. Det har vi vetat hela tiden och vi har aldrig blivit offrade. Det var bara en tid av kaos som vi kunde ta oss ur ganska snabbt. En av anledningarna till detta var att vi inte lät oss bli förförda och gå in i västvärldens tankar. För oss är den världen galen.
Hyddan hos Bribris är min inre heliga plats i detta liv
Den hydda jag letat efter i hela mitt liv fann jag i verkliga livet hos Bribris. Den har jag med mig varje dag och det är mitt tempel. Dit går jag in när jag vill bli hel. Den är idag imaginär men har en enorm kraft. Jag vet att från den platsen kan allt hända. Jag gör ingenting mer än att dra mig undan, får distans och se till att skapa mig hel. Då trasslar jag aldrig in mig i andra människor. Men jag stannar alltid med den sanning som kommer. Jag minns så väl den dag jag kom till Bribris och allt ändrades. Där och då visste jag min väg och att den syn som jag hade när jag var sju år räddade mitt liv. Den höll mig i alla år.
Jag får ibland frågan: Hur gör du det? Vad är det du gör? Jag kan då bara svara. När jag kommer till en plats där det är kaos och livets rytm är störd blev jag också störd. Det påverkar mig. Jag är då tvungen att sätta saker i ordning i mig själv och komma till helhet. Jag drar mig in i min hydda och tar distans till det som sker. Då blir jag inte längre intrasslad i platsen hjärta eller människors hjärtan. Allt blir tydligt och jag ser. Det som skulle kunna trassla in mig tar jag hand om genom att omfamna detta. Det är det vi kan göra om och om igen. Vi sätter allt i en ny ordning inne i oss för det kollektiva medvetandets expansion! Det är att verka för livet. Det enda vi kan göra är att vänta på den ordningen, i linje både horisontellt och vertikalt för att allt skall kunna komma till en punkt, den gyllene punkten. Det är då horisonten visar sig och vi kan se livets ljus. I det kan berättelsens kraft bidra! Den ordningen är inte alltid det vi vill. Ordningen inne i oss kommer när vi minst anar. Åtminstone har det varit så för mig. Där och då får vi kontakt med vårt ursprung till fullo. I tider av transformation är tid aldrig linjär. Det kollektiva som öppnas tar oss till ett nytt perspektiv. Dessa perspektivskiften tar oss till att bidra med mer liv till livet. Vi är här för att ändra perspektiv på en kollektiv nivå. Det som händer oss kan vi sedan dela, vår berättelse i mötet med andras berättelser. Inget är en slump. Just idag ändras perspektiv i något vi inte kan styra och vi behöver lära oss att vi aldrig kommer att få veta vad vår del är förrän efteråt. Vår lilla pusselbit förutsätter andras pusselbitar och helheten är alltid viktigare än delarna. Vi är många som berättar vår berättelse nu! Vi är här i en familj, i grupper och i ett större kollektiv för ett syfte. Svårare är det inte. Vi finner detta genom att möta mörkret. Det är inte alltid enkelt då vi också i den processen möter det ljus vi är rädda för. Ett helt nytt perspektiv som inte inkluderar, jag, jag och jag. Men väl våra berättelser. Tacksam att få vara med där vi alla är en liten kugge i den helhet som också är en enhet.
