I landet ingenting vaknade en dag ett litet flickebarn. Hon såg sig om och allt var alldeles vitt och ljust. Så kände hon att denna plats känner jag också till. Här var alldeles fullt av bråten innan jag valde den ännu en gång. Hennes själ talade till henne och ännu förstod hon även om hon var ett litet barn. Hon memorerade denna plats om och om igen så att hon en dag skulle minnas den. Det skulle ta ett helt liv att tömma rum efter rum på allt bråte. Hjälp fick inte av andra människor utan av livshändelser som skulle få henne att lämna mer och mer av allt. Inte saker som läsaren skulle kunna tro. Nej det bråte som kom med sakerna på denna plats. Platsen är inte förändrad när du använder människans öga för att titta på den. Det som är förändrat kan du bara se om du lärt dig att se med ditt hjärtas ögon. Allt är helt vitt och ljust nu men bara till något nytt kommer in. Så en dag som gammal kvinna står hon inför ett viktigt beslut. Ska hon öppna dörren igen till det som för en tid kommer att förmörka denna plats eller ska hon sitta här alldeles stilla tills dagen kommer då hon ska låta kroppen förändras så att hon kan stanna på jorden. Att rena och renas har alltid varit hennes gåva men nu öppnas en helt annan resa. Ja, om hon nu väljer den. Valet är enkelt att stanna upp och sitta still har aldrig varit hennes väg och kommer inte heller att bli detta denna gång. Hon ler och öppnar dörren för att låta det som vill komma in komma in. Denna gång handlar det inte om människor utan om en energi som behöver återföras dit den hör hemma. När hon tog det beslutet öppnade hon samtidigt dörren till dem som ska ta hand om denna energi, de äldre kvinnorna. Men de behöver hjälp och hon är en av dem som tillsammans med andra gör sig redo. Förutsättningen för alla är att vi har tagit hand om mycket av sin bråte för att kunna öppna landet ingenting. Så att allt blir vitt och ljust som det är möjligt för dem just nu för att de ska kunna se den förmörkelse som väntar.
Uppenbarelsernas väg
Jag fortsätter att få mer och fler uppenbarelser på min väg till nya uppdrag. Någonstans där inne vet jag att det får också de som jag kommer att dela dessa uppdrag med. Min del i det hela just nu är att öppna för de äldre som vill visa oss vägen. Det är inte alls säkert att de kommer följa 
hela resan men väl i början. Just nu berättar de att uppdraget handlar om att ta emot krafter tillsammans så att de kan komma igenom till människan och till moder jord. Det handlar också om att ta emot krafter från moder jord så att de kan komma igenom till människan och till universum. Den nya människan fungerar som ett timglas. Hm, jag som på min shamanska resa såg allt som två trianglar som möttes i basen på jorden. Den övre triangel var universum och den undre moder jord. I båda ändar fanns kärnan. Däremellan fanns tre nivåer. Innan den shamanska resan såg jag allt som ett ägg där det högre och lägre medvetandet möttes i äggets mitt. Nu berättar de äldre om ett timglas. Ska allt genom människan, frågar jag. Men jag får inget svar. Hm, det är bästa att inget förstå och släppa allt annat jag trott på. Har jag kvar detta kommer jag ju att tolka allt från min gamla erfarenhet. Den natten uppenbarar sig ett mönster som går i blått. Det finns massor av symboler i det och alla har ett syfte. Så ser jag nakna människor som rör sig uppåt in i detta mönster. Var och en av dem passar precis in i sitt mönster. Så vaggar mönstret fram och tillbaka och människorna hänger fast. Det går fortare och fortare och så snurrar det. Men inget rör sig egentligen. Konstigt! Ingen kan känna hur det snurrar men allt blir till slut en pil som tar emot de krafter som vill komma igenom. Detta enda som då händer är att det är alldeles lugnt samtidigt som allt expanderar alltmer. Det kan jag känna i min kropp, expansionen är enorm. Jag sitter längre och undrar hur ska jag kunna berätta om detta och till vem. Svaret jag får är bara skriv om det rätt upp ned så finns det som en öppning i det som nu ska ske. Jag litar på det och skriver där jag sitter när klockan är fyra på morgonen.
Samma natt hade jag gått ut två gånger och då förstod jag att grävningen som besökt Vera och mig inte längre fanns i min trädgård. Det skulle komma att ta några ytterligare nätter för mig att förstå att den inte skulle komma mer för att den dött. Från den dagen sov också Vera hela nätterna. Hur kan jag då veta att den är död? Jag bara vet det. Att bara veta är en del av de olika multisensoriska förmågor som människan har eller om du så vill telepatiska gåvor. Jag har talat med grävningen som kom att bli min läromästare på många plan. Genom den förstod jag att inga djur på något sätt saknar gåvan att tala utan att tala. Vi människor kan kommunicera med dem om vi öppnar de telepatiska gåvor som vi har. Vi är den enda art på jorden som stänger av den gåvan som små. Det är nog därför vi också skapar mörker på jorden. Människan förgör, men 
hon är också den som kan öppna nya vägar. Hon har fått gåvan att kunna lämna gamla banor och vända om till något som aldrig funnits på denna jord. När vi börjar att inse att våra övernaturliga och telepatiska gåvor öppnar det som kan rädda oss inser vi också att det räddar liv. Genom att öppna nya personligheter samtidigt som vi öppnar för livets experiment bidrar vi till att rädda liv utan att rädda någon. Andra djur vet det och det är därför de söker sig alltmer till människan. Djuren vet att människan kommer att klara det. Hon kommer att veta precis som djuren gör när hon ska dö. För djuren är det inget problem eftersom de inte har en gräns emellan olika världar, verkligheter, dimensioner eller tidszoner (vad du nu vill kalla allt). Människan kommer att kunna använda den kunskapen för att ta sig igenom i stället för som idag när hon hindra denna dödsprocess. Då lär vi oss att tala utan att tala. Vi blir sändare och mottagare samtidigt. Bra att veta är just att om vi försöker rädda någon så dör de.
Jag vet att de som kommer i min väg just nu är de jag ska samskapa med. De bara kommer och mer vet jag inte än att de kommer. Jag värderar inget mer än att jag vet att de kommer. Jag är precis som dem i ett experimenterande och villig att ta emot det som vi ska göra. Vi ser alla med hjärtat och vi talar utan att tala. Härom dagen fick jag möjlighet att tala om hjärtat med mina barnbarn. Då fick jag just frågan vad kärlek är. Så svårt att svara på. När vi älskar någon är den kärleken villkorslös men det betyder inte att man inte behöver ta ansvar och bete sig hur som helst. Villkorslös kärlek har mycket tydliga gränser. Jag tror inte att man kan svara på vad kärlek är om man inte exkluderar smärta. Hur ska vi annars kunna växa vi människor? Genom åren har jag kommit att akta mig för att använda ordet kärlek. Det har så missuppfattas. Så många år jag har försökt att berätta att kärlek för mig också är att sätt kniven i hjärtat på den man älskar. Ingen har förstått förrän de har varit med om det.
Allt som ger oss glädje nu kommer att övergå i smärta eller försvinna bort. Inget är för evigt. Det som försvinner bort öppnar också smärta. Det är också kärlek. Vi människor växer ur smärta och trots att vi vet det försöker vi fly den vägen. För mig är harmoni bara en vilopaus. Om vi vågar att öppna för kaos växer vi snabbare och än mer. Svårigheten är bara att stanna hel i kaos och inte åka med. Elakheter kommer alltid ur människans mun. Tro inte att någon kommer undan. Om vi väljer att se ett en elakhet kan vara en början på den rörelse som jag beskrev ovan kan vi också lyckas att hålla oss hela mitt i alla smärta. Det betyder inte att vi inte förlorar oss. För det gör vi samtidigt som vi är hela. Vågar vi stanna i att inte ha en aning utan bara se till att vara hel så öppnas en helt ny dörr. I början blir vi helt slut för all kraft går åt till att hålla allt borta som vill splittra oss. Det gäller särskilt egot och alla de människor, grupper, sammanhang som inte vill att något ska förändras. Lyckas vi hålla oss hela förändras allt och det är smärtsamt. För mig är det den vackraste kärleken av allt. Det är kärleken till livet som ständigt förändras. Ja, nu använde jag ändå ordet kärlek!!!
Rörelsens genombrott i hela min kropp
Under den sista veckan har jag gått igenom den rörelse som jag beskrev att jag fick i en uppenbarelse tillsammans med min familj. Jag var verkligen inte förberedd och allt rasade. Men jag lyckades hålla mig hel och också de i min familj som var med. Wow säger jag bara vilket kaos och mitt i alt så var vi hela. Nu kan jag på riktigt förstå den uppenbarelse som kom till mig för flera veckor sedan. Jag hade aldrig kunnat föreställt mig att det skulle kunna vara som det var. Det vackraste av allt är att nu är allt förändrat. Ingen agerar eller är som de var innan. Inget vi pratar om, det bara sker. Tystnaden lägger sig som ett vackert mönster över livet som viskat till oss genom sin energi. Inte stilla utan i total kaos så att 
vi skulle kunna vara hela därinne. Ingen blev sårad men det öppnades så mycket smärta. Då kanske du också förstår att det finns smärta utan sår. Nog var det ett timglas vi hamnade i, inte ett som stod still utan ett som vändes upp och ned hela tiden. Nu börjar jag få en aning om vad timglaset egentligen betyder. Det är inte alls som de andra bilderna jag hållit om universum, jorden, underjorden och människan. Nej detta är något nytt som handlar om den nya tiden där vi lär oss att ständigt leva i turbulens. Nu förstår jag också varför jag aldrig sökt mig till rörelser som bara försöker skapa harmoni. Jag förstår också varför människor försökt att lägga sitt drama på mig och i det säga att jag skapar drama. Så sorgligt för dem för de missar möjligheten att öppna för helhet i kaos genom att totalt förlora sig själva in i sin egen helhet. Den helheten kan vi inte och ska inte förstå eller förklara för oss själva eller någon annan. Vi vet bara när vi är i den och när andra är i den. Då hänger inte egot med. Detta är som du förstår en helt annan väg att gå än att samtala om det vi är med om. Orden har ingen betydelse längre. Inget gammalt kan heller på något sätt sippra in när vi är hela.
Vad betyder det då att vara hel?
För mig är det att vara en kanal som är helt tät utan att något kommer in eller ut. Allt kommer uppifrån eller nerifrån i det ögonblicket som vi är hela. I det har vi alltså ingen personlighet, vi bara är för det som ska ske. Att vara hel innebär också att alla delar har fått plats i det heliga fält som själen är. Jag kallar detta tystnadens stilla kaos. Vad kanske du säger: kan kaos vara stilla? Ja, det vet om du varit med om att tiden stannar. Allt är kaos men du är hel, allt är stilla mitt i kaoset när du är hel. Allt kan gå i slowmotion. Då finns det inget utrymme för makt eller manipulation inte heller för skuld eller skam. Dessa fyra ting är egots skapelse för att vi ska kunna splittra oss. Det är just kaoset som hindrar egot.
Kan vi då stå i relation när vi är hela? Kanske inte innan vi är hela eller i samband med det som sker när vi är i en kanal. Men efteråt kan vi det om vi inte pratar om det som sker. Då är också relationen helt annorlunda. Min fråga är nu kan en hel grupp vara en kanal för att förstärka det som behöver ske? Svaret jag får är självklart ett ja om de som är med tar sin plats i det blåa mönster som kommer ned eller upp och ibland både och. Det förutsätter att de som är med stannar i sin helhet och inte på något sätt låter sig påverkas av andras helheter eller lägger på sin helhet på andra. Vi ger upp allt? Nu handlar det inte längre om att nå fram till den andra.
Så svårt vi har med detta vi människor för vi vill alltid argumentera för vår sak. Om vi hamnar i detta fält är vi förlorade. Det tar alltid bort vår värdighet. Värdigheten kommer ur respekt för vår egen och andras helhet även om vi inte förstår den. Så tacksam jag är att jag hamnade på denna plats nu med min familj. Wow säger jag bara om och om igen. Hur var det möjligt? Detta är bara möjligt när ingen följer någon annan.
Älskade Vera
Min älskade lilla Vera är den som också skapar kaos och jag tränas att hålla min helhet i detta kaos. Djupt tacksam för denna min älskade hund. Vera överför energi till andra så att de landar i sin helhet. Wow säger jag bara vilken energihund. Jag har nu fråga Vera vad hon gör för att ladda upp denna energi i sin kropp och vad som händer. Jag har också frågat vad hon gör för att till slut släppa den. Innan jag berättar något om svaret vill jag mycket tydligt säga igen: alla djur är och har alltid varit telepatiska. Det är vi människor som stänger av den gåvan. Jag vill också säga att djuren är mycket olika i sitt sätt att vara med energi. De söker söker sig också till den människa som de ska vara med, stödja eller be om hjälp av. Djuren vet att allt står och faller med människan nu. Djuren kan öppna människan som kan omsätta det hon får i ett nyskapande. Människan kan komma att omvandla den solenergi som idag är skadlig för oss. Hon kan också komma att öppna oss för att ta emot energin från jordens kärna utan att på något sätt gräva in i jorden. Hon kan redan stoppa elden, omvandla växer till mat, utvinna rent vatten ur saltvatten och så mycket mer. Det som stoppar henne idag är makt och egen vinning. Det kollektiva egot står alltså i vägen och kommer så att göra tills det blir total turbulens. Det vet djuren!!! Vi är bara i början på allt nu.
Älskade lilla Vera vet att människan är en kanal emellan universum och moder jord. Hon vet att människan behöver ladda upp sin energi så att egot tappar kontrollen. Inget vi kan prata oss till. När det är kaos därute kan helhet öppnas därinne. Jag känner verkligen det när jag håller Vera. Det är som om tornado går igenom henne och så blir allt lugnt. Hon är inte det minsta påverkad av detta efteråt. Det är bara jag som har haft gamla idéer från hundträningar som har hindrat mig att se. Nu ser jag och efter det som hände i familjen vet jag också det är på detta sätt för oss. Vi laddar upp energi och är inte det minsta påverkade av det efteråt. Tack och lov talar vi inte om det heller. För min del försöker jag inte heller förstå eller analysera det som sker. Vera har kommit till den rätta storfamiljen nu. Inkluderar jag alla i vårt system så är vi väldigt många.
Så viskar de till mig de äldre kvinnorna som finns i mitt hus. Det är din väg nu min vän och det har alltid varit din väg men det är först nu du kan vandra den till fullo. Allt har varit en träning också för din familj. Alla svårigheter ni har tagit er igenom tillsammans har tränat er att klara att stanna i kaos utan att splittra er. Ondskans kraft kan då inte nå er för den är bara ute efter att splittra. Vi vill gratulera!!! Inte hinner jag vila alls utan nästa utmaning kommer så genom en ny uppenbarelse.
Vad är det för experiment som öppnas
De gamla kvinnorna tar mig var dag in i detta experiment som de kallar Life wispering. Egentligen kom de redan i min väg för mycket länge sedan när jag satt i skogen som barn och lekte med småfolket, men jag glömde dem. De vet att jag kommer att stanna på jorden när jag dör och numera vet också jag detta. Hur då frågar du kanske? Mitt svar är att jag bara vet. I samma stund som jag skriver detta blir jag djupt berörd. Tänk att det skulle ta mig nästan ett helt liv att börja lita på mina gåvor. Det viktigaste i den gåvan är att kunna vandra mellan olika tidszoner och dimensioner. Inget jag kan skapa, det sker alltid när jag minst anar. Igår när jag var ett av mina barnbarn så kom så plötsligt bilden av detta lilla barn som gammal. Bilden var så tydlig. Jag går sakta fram och talar med denna gamla man när han sitter i sandlådan alldeles stilla. Det ögonblicket kommer jag aldrig glömma för vi vet båda hur vi kommer att mötas då. Jag bugar för honom och så drar jag mig tillbaka. Barnet är där igen och vi går och gungar, också jag som då också blir som ett barn. Vem skapar då detta? Mitt svar är att ett fält skapas som tar oss dit vi behöver gå. När ett nytt fält ska kunna skapas behöver vi vara i vår kanal. Det vi gör för att öppna för nya fält är att stanna i vår kanal och hålla den hel. Det är en oerhörd skillnad mellan att kanalisera det gudomliga och moder jord och att vara i denna kanal djupt jordad och öppen. Energin kan då flöda genom oss vertikalt och expandera vår kanal horisontellt när allt förkroppsligas. Inget kan gå genom oss om inte kroppen och hela vårt fält är helt. Först då kan ett nytt fält öppnas. Detta nya fält är inte ditt och inte någon annans heller. Det är här för att ta hand om något. Det var så de äldre kvinnorna kom till oss nu. Det var så livet visade mitt barnbarns ålderdom. Att vara ett med andra innebär aldrig att vi 
går in i varandras kanal, varken dess mörkret eller ljuset. Ja, just det: en kanal har både mörker och ljus eftersom varje människa har ljus och skapar mörker. Allt annat är en illusion.
Att bara välja ljuset eller kärleken är att skapar mörker eftersom vi inte kan välja att bortse från att människan alltid skapar mörker som hon får ta hand om. Att bara välja mörkret innebär också att vi skapar mörker då tar vi inte ansvar för ljuset. Vägen är att hålla oss i ansvarigheten och lära oss att hämta hem våra projektioner. En oändlig resa hem som aldrig tar slut. Å andra sidan finns inget mörker. Detta mörker är bara människans lott och har alltid varit detta. Traumarelease och förlåtelse öppnar bara för att historien ska löses upp och göra oss fria, men det löser inte upp de strategier vi skapat för att hantera den. Resan att omvandla och stoppa nya strategier är oändlig och tar oss igenom liv efter liv. Det är så vi gör om mörker till ljus. Men vi kan inte omvandla andras mörker eller kollektiva mörker. I det måste alla delta. Allt vi kan göra är att sluta bära andras mörker och enbart bidra med vår del av omvandling av det kollektiva mörkret utan att gå in i det.
Under två år nu har jag tillsammans med en grupp lärt mig att vandra på en bro över mörka vatten. Det vi har gjort är att omvandla det vi inte vet något om till det som vi kan bidra med till mörkrets omvandling. Vi har aldrig gått in i detta mörker utan gått på bron med andra delar som påverkat mörkret omvandling. Vi har kommit att kalla detta övergångar. Nu är denna resa slut och en ny resa börjar. Den har öppnats av de gamla kvinnorna som nu har tagit plats i mitt hus. I det har ett nytt fält skapats som öppnar nya fält. Ur kaos skapas det nya precis som ”the big bang” eller om du vill befruktningsögonblicket. Det innebär att det nya fält som skapas har ett eget liv och vårt jobb är att bara vara i vår kanal och inte projicera vårt egos strategier på detta nya liv.
Låt mig berätta om Vera i detta perspektiv. Hon blev till 30 september 2023. Hur vet jag det? Jag bara vet det. Jag vaknade några nätter innan och planerade om min resa till Österlen så att jag kunde vara där den dagen. Varför visste jag inte då? Hade brutit med en vän som skulle ha varit med på den resan i vilken jag fått en kallelse till att göra ett arbete för moder jord. Tack och lov för att jag planerade om då det jobb jag skulle göra kom att ske den 29e och 30e september. Den 1 oktober när vi skulle ha åkt började min vän jaga mig. Inte hade jag då kunnat göra det jag kom för att göra och inte hade jag varit öppen för den nya födelsen som jag då inte visste något om.
Det öppnade mig för att ta hand om ett liv för många liv sedan. Mitt i det tog Ronja min gamla hund kontakt med mig några månader senare och talade om att en ny liten hund fanns för mig. Jag öppnade min email den morgon och där var hon lilla Vera. Den största utmaningen med henne har just varit att lära mig att inte intervenera på något sätt i hennes liv. Wow så många projektioner jag har fått se som jag överhuvudtaget inte 
trodde att jag hade. Vi lär oss att tala med varandra hon och jag. Hon är min bästa läromästare och hon ger mig flashbacks till tidigare möten i mitt liv. Hon kommer i sitt tidigare liv från Egypten där hon var en av de heliga hundarna. Hon visar mig hur fel människan är när hon försöker uppfostra djuren. Ett bra exempel när hon skäller. Frågade henne varför och svaret blev: jag vaktar dig från krafter, människor annat som du inte ska ha. Förresten skulle du försöka få en varg att sluta yla som du försöker få mig att sluta att skälla? Mitt svar blev att ta hand om mitt problem med att grannarna som klagar och att jag själv har haft svårt för skällande hundar. Så bestämde jag mig bara: När hon börjar skälla tar jag på mig hörlurarna så jag inte får problem med detta. Så låter jag henne göra det hon ska. Det intressanta är att då skäller hon mindre. Det går snabbare för henne att ta hand om det hon behöver ta hand om. Den livsenergi hon möter andra med som hon tycker om är helt underbar. Den läker trauman. Ja, om jag ber någon hålla händerna på hennes kropp. Herregud säger jag bara för jag vet nu att den som gör det kommer att hamna i kaos.
Det nya experimentet som öppnas är att låta kaos skapas i en hel grupp så att ett nytt liv kan få ta plats. Vad menas med ett nytt liv? Svaret jag får är ett: nytt fält som vi kommer att skjutas iväg som en bubbla utan att vi överhuvudtaget går in i det. Det tillhör inte oss och vi är inte en del i det. Det är att skapa liv.
Det fält som skapas kommer inte inkludera oss
Vi som kommer att vara med om detta experiment tillhör redan en förgången tid. Först när jag fick detta uppdrag av de äldre trodde jag att jag skulle bjuda in äldre människor. Ja, där var jag och tolkade igen. Något som vi människor gör automatiskt. Jag har aldrig träffat en enda människa som alltid kan stanna utan att värdera eller tolka, inklusive mig själv. Jag tror att vi kan det i stunder när vi är i nuet där alla tidszoner och dimensioner är öppna. Hur ska vi kunna annat när vi knappast kan förstå, förklara eller sortera allt som finns där. Att vara i sin kanal är möjligt allt längre tider när vi öppnar och tar emot och det är aldrig som vi tror. Vi förlorar oss, förlora oss, förlorar oss; det vackraste vi kan vara med om. Just därför timglaset nu.
Bilden jag fick i natt är att vi kommer att blåsa såpbubblor i slowmotion. Vad det betyder har jag som alltid ingen aning om. Inte har jag heller 
någon aning om vad som kommer att skapas. Det jag däremot vet är att vi inte kommer att veta vad som sker. Varje bubbla gömmer regnbågen vackra färger som öppnas när mörker och ljus möts. Den kan lätt krackelera om vi tar på den. Om inte, kan den flyga långt och först när det är dags löses den upp i vattendroppar som sprider sig. När alla dessa bubblor kommer samman skapas ett vackert mönster och de lösas aldrig upp i varandra utan kommer bara samman med varandra.
Varför gör vi då allt detta nu: öppnar för dessa bubblor som kan ta hand om det som förmörkar världen? Den frågan kan inte jag svara på inte heller tror jag att du kan det. Har vi lärt oss att inte döma det mörker människan skapar och därmed också se att det också behövs kan vi öppna denna dörr. Men bara om vi själva inte går in i detta mörker. Gör vi det, oftast genom att värdera det är denna väg inte vår. Just nu vill jag tillägga.
Om detta är din väg så ber jag dig och också mig att ställa oss frågan. Kan jag släppa den värdering jag gör så fort den har uppstått? Kan jag lära mig att se när jag värderar? Då kommer nästa fråga: Vad kan jag bidra med för att stödja vi:et i denna process. Vi som samlas kommer att prövas alla, var så säker. Så kommer tredje frågan: Kan jag stoppa mig att följa andra och låta andra följa mig när jag ser att jag hamnar där? Kan jag följa och stanna i min kanal utan att jämföra mig med andra? Kan jag öppna för att expandera den kanalen och stödja andra att expandera sin? Är jag då beredd att ta in allt och inte göra det personligt. Den personliga resan får var och en ta hand om i tystnad. Därför kan vi inte alltid prata om det som sker eftersom det alltid finns en risk att vi då lägger in något personligt.
Life wispering är aldrig personligt….Life wisperer har mycket tydliga gränser och håller sin kanal så ren som det överhuvudtaget är möjligt.
Ja, visst vi kommer att misslyckas, vi ler och går vidare genom att lära oss av det vi gör. Ingen annan än vi själva påminner oss om de misstag vi gör. De andra är tysta, så tysta de kan vara men när någon av oss berättar misstagen vi andra de från sitt hjärta. Fokus är alltid vi.
För min del kommer jag att fortsätta att skriva blogg nu men det blir på ett helt annat sätt. Hur vet jag ej men du som läser mina bloggar kan redan se att de har förändrats.
Denna helg träffas för sista gången den grupp som tagit oss som är med allt längre in i vi:et när vi gått på en bro över mörka vatten på den ursprungliga resan. Aldrig har vi gjort samma flera gånger. Ett exempel vad det innebär: jag fick en samiska trumma för två år sedan. Den har jag bara använt en enda gång när energin av mödrar som dött i barnsäng och barn som dött där uppenbarade sig för att rädda ett litet gossebarn och hennes mamma. Den trumma kommer jag aldrig använda igen. Den var till för det arbetet. Så har det varit, metoder har ”fötts” och när de användes ”dog” de samtidigt för att överlämnas till universum och moder jord. Precis så är det nog med oss människor när vi föds så dör vi samtidigt och överlämnas till universum och moder jord (inkarnerar) tills vi föds igen. Detta är en oändlig resa i detta liv och de liv som väntar.
Varmt välkommen att ta kontakt om du är nyfiken marie@mariefridolf.se eller 0709812963
LÄNK TILL INBJUDAN OM DU VILL VARA MEDhttps://mariefridolf.se/en-resa-med-life-wisperer/
