Det är så konstigt allt just nu. Allt blir bra! Alla val jag hamnar i från det minsta lilla till de stora som verkar livsavgörande öppnar min nya väg. Ett litet val igår blev livsavgörande. Det skapade ett ögonblick som direkt fick mig att göra ett nytt val. De som jag har i mitt liv just nu ger mig många chanser och accepterar mig som jag är oavsett vad det är. Vi fastnar inte i något gammalt för vi kan med kärlek se det och vi vet att det är gammalt. Vi tillåter oss att säga det som också gör ont. Vi tillåter oss att vara barnsliga. Vi tillåter allt för vi vet att vi tar ansvar utan att döma varandra och oss själv. Jag försöker inget längre. Jag separerar inget, inte heller mig själv. Då är allt helt hela tiden. Jag ler och ser bara och känner hur det är att allt hela tiden blir som det ska. Jag har svårt att beskriva vad som sker då jag inte kan använda de gamla sätten. När vi ska förklara något i förhållande till något annat blir det separation. Vi behöver ju då plocka ut olika beståndsdelar för att beskriva en verklighet. Men betänk idén om allt vore samma. En helg för inte så länge sedan arbetade vi med de fyra elementen och människans fyra strategier (från vilket hon skapar en massa strategier). De arbetena tog oss till samma helhet: allt är bara expansion. Samma expansion kommer vad vi än jobbar med för det är den expansion som väntar på att bli levd, inte bara för en människa utan för alla människor, moder jord och universum. Vi skulle kunnat arbeta med vad som helst för allt blir som det ska. Vi styr inte det som väntar på att bli levt. Jag gör nu ett försök att återge det jag mött som visade denna väg till expansion utan separation.
Osynliga avtal tar oss bort från oss själva
Människan har fyra strategier i vilka hon gör sig grandios. Att göra sig större än sig själv, mindre än sig själv, fly från sig själv och gömma dig för själv för att inte ta emot det liv som denna gång är henne givet.
Vi sluter ett osynligt avtal med oss själva där vi gör förbjudit för att passa in. Det skapar dessa strategier. När vi ser det kan vi förlåta oss själva för allt gammalt och börja att följa vårt ursprung. Det ursprung som vi inte kan få kontakt med annat än från inre.
Öppnade och slutande spiraler leder oss. I en öppnade spiral kommer inkarnationen sist efter döden. Då öppnar vi vårt nya liv. I en stängande spiral kommer födelsen sist efter inkarnationen. Då stänger vi vårt gamla liv.
Det förbjudna avtalet kan låta som följande: Livet är inte för mig, kärlek och ljuset är inte för mig, jag har inget värde osv. I det finns ett självhat och en sorg som också kommer ut på andra. Det kan också öppna för en flykt till ljuset och en förnekelse av livet som det är med smärta och förtvivlan. Vi självutplånar oss själva eller försöker att göra oss till den vi inte är.
Expansion är nyckeln till allt. Det spelar ingen roll vilken strategi vi fastnat i. Vi behöver ändå ta oss igenom alla dessa ovan på samma sätt som vi går igenom alla elementen. Allt handlar om expansion och det är alltså det vi fokuserar inte vilken strategi eller element det handlar om. Då överlämnar vi oss till expansionen och livet leder oss igenom det som ska ske. Återigen ett exempel på att vi behöver släppa allt vi vet för att livet ska kunna vara där och ta oss igenom det som ska ske. Gör vi på detta sätt kan livet öppnas i det som är förbjudit. När vi ser det börjar förlåtelseprocessen.
Att bära
En av de viktigaste upplevelserna vi behöver möta för att kunna leva utan separation är att bära. Kanske frågar du dig nu vad det menas att bära? Ja, just det att låta alla människor individer och kollektiv bära det som de ska bära i ett enda ögonblick. Blanda inte ihop det jag säger nu med människors terapeutiska resa där vi lär oss att inte bära det som är andras. Det må vara ett detta är första steget ur bärandet men det är inte på något sätt tillräckligt. När vi lär oss att leva livet i ögonblick kommer vi att se vad som bär i detta ögonblick. Det som då är där bär oss. När vi befinner oss på den resan behöver vi inte bry oss om det andra bärandet eftersom det inte längre går att bära för andra när vi öppnas oss för det som bär oss. Det kommer i ögonblick och är inget som vi kan generalisera till andra ögonblick. För när ett nytt ögonblick kommer är det annat som bär oss. Om vi däremellan börjar att gå tillbaka till livet där vi bär blir klyftan större mellan det som bär oss och det som vi försöker bära. Resan i ögonblick är spännande, utmanade och så livsberikande. Det är nu vi slutar att sluta avtal med oss själva. Det går inte längre. Vad är det då för avtal som vi slutit med oss själva? De svåraste att ta oss igenom att de avtal som tar oss från oss själva. Vägen som öppnas för att göra detta möjligt är att öppna för vägen som tar oss till oss själva. I den senare öppnar vi både för det som väntar på att bli levt och det som vi gömt i vår skugga. Vi kan kalla det vägen hem till det första nya livet i detta liv. En del kallar det till vårt sanna jag. Jag kallar det vårt första liv. När den resan är ”färdig” öppnas liv efter liv i detta liv utan att vi på något sätt sluter några avtal. Att den resan är färdig innebär inte att vi på något sätt är färdiga. Människans resa är oändlig. Det är då som vi bara kan leva dessa liv ur vårt ursprung. Vårt ursprung är inte heller samma sak som vårt sanna jag. Vi har många jag att öppna för och den resan är också oändlig eftersom vi är oändliga, obegränsade och eviga varelser. De liv som nu öppnas tar oss än djupare ned i underjorden och till universums allt högre dimensioner. Det är nu vi inser att allt är där, alla tidszoner och dimensioner som är eviga. I det möter vi olika resor tillsammans med andra människor för att lämna vår ”gamla form och öppna för en ny. Denna resa går allt snabbare i vår tids tidsuppfattning. Men egentligen finns ingen tid bara olika dimensioner med olika vibrationer. Inte heller finns det mörker. Det är bara olika former av ljus. När vi öppnar för ögonblick kan vi inte längre leva de avtal som tar oss från oss själva, inte heller kan vi skapa nya livskontrakt. Då skulle vi behöva skapa ett nytt livskontrakt för varje ögonblick.
Vad är då ett ögonblick?
Vi kan beskriva ett ögonblick som vår kontakt med den obegränsade oändliga och eviga varelse vi är. I det ögonblicket tappar vi fotfästet och bara är utan någon form överhuvudtaget. Vi är i alla tidszoner och dimensioner samtidigt. Vi får så möta det som är meningen att vi ska möta och vi kan inte hindra eller med metoder försöka prestera fram detta. Det uppstår i livet när det ska uppstå. För min del har jag lärt mig att min shamanska resa nu kommit till sitt slut. Den resan har öppnat ett lärande ur alla mina tidigare liv som shaman. Det tog mig till en plats där allt bara är ögonblick. Emellan dem vilar jag. Ögonblick har ingenting med metoder och professionalitet att göra. Den professionella resan tog också slut för länge sedan.
Att möta alla mina tidigare shamansk liv har förankrat mig i underjorden med moder jord i mig samtidigt som jag är ljuset i mig. I det ögonblick som jag mötte völvan öppnades Jianna i mig. Vem är hon? Hon visade mig ögonblickens väg. Det är som att dö varje dag och födas på nytt nästa dag. Hon är ljusgestalten i mig som jag mötte som barn så tydligt när hon talade till mig. Sedan stängde jag av henne då jag blev så rädd och mötte henne först igen lika tydligt i en nära-döden- upplevelse. Idag vet jag att det är först när i lärt oss att möta döden som vi verkligen öppnar för vår ljusgestalt i oss. En del av oss kallar det vår skyddsängel som om det vore en annan utanför oss. Men när vi lär oss att möta oss själva som en oändlig, obegränsad och evig varelse kan vi också öppna för att denna ljusgestalt är en del av oss. Den är också en del av alla. Det sista är vårt lärande ur visdomen att ingenting är separerat från något annat. Det är när vi skapar form som vi separerar oss från andra former. Men betänk då att om allt egentligen är samma så är också alla former samma. Vi går bara till samma form om och om igen men på en annan nivå, i en annan dimension, vibration, frekvens, tidzon mm. Det innebär också att det vi öppnar för är olika versioner av vår själ som är så mycket större än den kropp vi har i detta liv. Det är kroppen som är i själen och inte tvärtom. Själens resa i liv efter liv öppnar alltmer av dess ursprung. Ursprunget som är lika gammalt som vår själs resa som är oändligt. Nyckeln till allt liv finns där. Tänk om det är så att varje ögonblick är ett nytt liv. Vi människor möter dem vi ska stanna länge med, som är vår själsgrupp som vi har mött i många liv. Men vi möter också dem som bara är ögonblick, som intervenerar in i denna själsgrupp så att den ska förlora fotfästet igen. Ja, om någon i gruppen förlorar sig gör också alla andra det. Inget vi pratar om utan det finns bara där som band emellan oss utan att vi på något sätt ses fysiskt. De som vi haft ögonblick med oavsett om det är fysiskt eller metafysiskt kommer också att stanna med oss för resten av våra liv.
Ögonblick kan vara helt underbara och så smärtsamma, men det är en helt annan smärta än den som vi möter när vi går igenom och transformerar vårt avtal som vi skapat med oss själva för att att oss från livet. Dessa ögonblick är övergångar från ett liv till ett annat i detta liv, tidigare liv och framtida liv utan form.
En morgon mötte jag en skata som dödade en liten andunge. En blev kvar och mamman lockade på den så de kunde förenas. Maten till skatan blev inte långvarig för hon tappade fågel som visserligen var död men blev till slut begravd av människohand. Innan detta ögonblick hade jag under natten varit med en person jag känner som svälter sig för att bli frisk. Det öppnade också mig för henne och hon sa till mig: Du har fel jag svalt mig inte, jag fick bara inte leva. Jag frågar henne varför fick du inte leva? Svaret blev för jag är ond och allt jag tar i dödar jag. Då stod hon där den andra människan och jag får chans att säga till henne, till mig och alla kvinnor som gjort sig onda då deras föräldrar valt bort dem: Du är den finaste människan i hela världen. Jag har nog aldrig mött en sådan människa som är så god.
Den som vet vad ondska är vet också vad godhet är. Inget annat är möjligt. Den som gjort sig ond har alltid gjort det för att skydda någon annan. Den som verkligen är ond skulle aldrig göra sig själv till ond. Hon tror att hon är god. Den människa som gör sig ond attraherar också andra människor som söker syndabockar i allt de gör för att inte verka onda.
I detta ögonblick var alla unga kvinnor som gjort sig själv onda i ett avtal med livet för att ta sig från sig själva där. Jag kunde se dem precis som alltid när större kollektiv tar plats. Där var både levande och döda från många olika dimensioner. Jag ser ansikten och kroppar som övergår i energi i dimension efter dimension till slut ser allt ut som vågorna på stranden. Hela min kropp är alldeles stilla även om jag rör mig. Jag andas med varje våg så länge som det ska ske. Jag styr inte när det är slut. Det gör kraften som använder mig. När det sker är sanningen där och i detta fall med orden ovan som bär. Så är ögonblicket över och jag sjunker allt djupare in i min kropp.
I detta fall handlade allt tydligt också om min livsresa i nya lager av den jag är. Men jag stannar aldrig där och inte heller med någon enskild människa för allt börjar alltid i kollektivet. Det jag fått del av nu är att när människan gjort sig ond för att skydda andra blir de också ett redskap för dem de skyddar. All energi och alla själar som kom visade mig den vägen. De visade också att den resan satte sig i magen i detta liv och många liv före detta liv. För min del fick jag känna hur min mage tog en sista suck. Det var som om allt dog där i det ögonblicket. Jag vet ju redan från alla traumautbildningar att magen är platsen där det sätter sig. Men inga metoder i världen kan frigöra detta. Ja, så mycket jag har försökt den vägen. Det är först när allt helas i kollektivet som allt blev helt. De osynliga kontrakten vi skapar sker alltid ur kollektivet. Vi väljer att bära för kollektivet och därför kan allt bara lösas upp ur kollektivet. För mig är alltid kollektivet allt levande och dött på själars resa. När själar kommer samman och löser vårt osynliga kontrakt då först blir vi fria. Det räcker alltså inte med andra människor för att lösa upp det vi sitter fast i. Vi behöver många dimensioner och många själar för att så ska ske. Jag är djupt lycklig att livet just nu tar mig än mer till denna plats. Jag försöker inget, livet bär mig både här och på andra sidan. Jag lyssnar och följer. Völvan jag mötte för en tid sedan visar mig nu en ny väg.
Även om jag nu beskriver det som jag varit med om i ögonblick så vet jag inte om det kommer att bli så nästa gång. De ögonblick där platser ska helats har slutat att komma och jag blir inte längre guidad till sådana platser. Jag blir inte alls guidad längre utan allt sker bara utan minsta förvarning. Kanske beror det på att jag nu är trygg i att bli använd. Det förra sättet gjorde mig trygg eftersom jag fick bit efter bit innan själva ögonblicket kom. Det gjorde också att jag inte blev överväldigad. Idag blir jag inte på något sätt överväldigad när denna kraft och energi tar tag i mig in i ett ögonblick. För mig är det Jianna som bär mig. Det är så hon fått sitt namn efter min ljusgestalt i det jag ska möta nu. Allt började med mitt möte med völvan, hon som valt att stanna på denna jord efter att hon lämnat sin fysiska kropp. Hon är inte här med sin energi för att få hjälp till andra sidan. Hon ska stanna här utan kropp men väl en sten i vilken hon vilar nu.
Varför skriver människan ett avtal?
Vi är så rädda för döden vi människor och ändå är döden närvarande i varje steg vi tar. Den döden är så vacker om vi vågar öppna för den. Istället väljer vi att ”döda” oss själva och andra människor på så många olika sätt. Vi tror att det ger oss trygghet men den är bara på låtsas. Ingen kommer undan denna väg eftersom vi gör oss totalt blinda för den för att passa in i den familj och det samhälle vi föds in i. Det som vi egentligen är blir vi rädda för och vill ta oss bort ifrån. Vi människor är mångdimensionella med multisensoriska sinnen som inkluderar allt levande vi kan se och allt som vi kallar döden som vi också kan se. Alla människor sluter ett avtal med sig själva som tar oss bort från oss själva. Vi skriver en egen plan bort från vårt liv som är oss givet. Den planen innehåller alltid det vi gör förbjudit för oss som sedan skapar att vi fastnar i något som vi sedan också gör förbjudit. De val vi sedan gör i livet försöker vi följa denna plan. Tror vi, för samtidigt därinne följer vi en annan plan- DEN PLAN SOM BÄR SOM VI ALDRIG KOMMER ATT FÅ MEDVETET. Inget vi är medvetna om men en dag blir vi medvetna om att vi inte följer och lever det liv vi ska ha i detta liv. Vi kommer aldrig känna till vår plan för detta liv (det vi ska lära oss i detta liv) men väl följa den. Om inte vi vågar kan vi skapa en plan som innebär att vi följer något som vi inte vet något om (alltså varför vi är här). Det är att pusha oss till vår resa hem.
En dag öppnas vårt första livs syfte och då tror vi att vi är hemma. Men ack så vi bedrar oss för när vi väl är där öppnats ett nytt livs syfte. Frågan är bara hur vi guidas till våra livs syften eftersom vi varken kan ha mål eller strategier. (Mål och strategier tillhör det avtal vi gör för att undvika vårt liv.) Oj. oj så vi håller på även när vi tror att vi är på vår livs väg. Hur ska vi kunna veta det när vi inte vet någonting. Att släppa allt ger en stor befrielse och då kan vi överlämna oss till det som ska ske i det som är syftet med vårt liv till en ny födelse och ett nytt syfte med vårt liv.
Vi kan inte ha mål i livet och ändå har vi detta alla. Vad säger jag nu? Mål är alltid något som vi lever omedvetet precis som vi gjort med det som vi gjort förbjudit. Skillnaden är bara att de mål som vi formulerat i det vi gjort förbjudit alltid innehåller strategier. Medan våra omedvetna val som vi också lever från våra livs syften och inte på något sätt kan sätta ord på inte har strategier eller ord. Hade vi satt ord på dem hade vi förlorat dem. Mål som vi sätter förlorar vi alltid. Vi gör resor som leder oss men har ingen aning om var de tar oss. Tack och lov för detta eftersom det också gör att det som vi gjort förbjudit är förlorat en dag. De går förlorade när vi lämnar strategier. En strategi betyder: konsten att föra krig. Människan har i alla tider fört krig med sig själv och andra. En strategi beskriver: att om jag gör så här så blir det så här. I det finns inte utrymme för kärlek och ljus. Livet kan inte generaliseras. När jag skriver att jag vet så är det bara min erfarenhet just nu som kan förändras i morgon och den gäller inte för andra. De får skaffa sig sin erfarenhet.
Att leva i nuet innebär att vi lever vårt livs syfte utan att känna till det. Om vi då kan överlämna oss till det som ska ske utan att påverka det mer än att lyssna och ta de steg som vi behöver ta utan att veta vart de leder är att leva sitt livs syfte. Detta kan också sägas vara ett mål: att överlämna oss till det okända. Men det kan inte sättas upp för att nås eftersom vi aldrig vet vad något som är okänt är. Hur skulle vi kunna beskriva ordet okänt? Det går inte.
Vi har hela tiden nya livs syften
Själv har jag lämnat mitt livs syfte många gånger. Inte har jag lämnat det utan det är färdigt för att öppna för nya. Varje gång det sker är jag i nollpunkten och lämnar allt det gamla. Jag har beskrivit i mina bloggar mina tidigare syften och det lämnar jag därhän. Nu står jag återigen på denna plats av ingenting då det jag öppnat för de sista åren är färdigt. För mig betyder det att göra färdigt är också att göra färdigt alla de liv som jag levt i detta livs syfte. Nu öppnas en ny dörr och vad det handlat om vet jag ännu inte. Inte mer än det namn som blev mig givet med detta syfte.
Jag är djupt tacksam att jag öppnade min shamanska livsväg i så många år. Det betyder att allt jag lärt mig på denna väg nu också är till enda. Vem var jag då som professionell och vem var jag som shaman? Min professionella väg öppnade för att jag skulle hämta hem kärlek och lämna självhatet. Min shamanska väg handlade om att jag skulle hämta hem ljuset, min övernaturliga kraft och lämna idén om separation.
Där jag står nu har jag ingen aning om vad som jag nu har inkarnerat till. Jag vet att det är en ny födelse och att jag nu låter den shamans resan dö precis som jag en gång lät min professionella resa dö. Inget av det gamla kan jag följa längre. Nu följer en tid av ingenting.
”En gång för mycket länge sedan stod vi inför ett val. Till det gav vi ett löfte och gjorde sedan alla val med samma val. Så en dag blev allt tydligt, men hur gick det till. Det var två vägar vi kunde gå och vi valde den väg som var vald av få. Den väg som skulle skapa förändring. Trodde vi! Den dag när allt blev tydligt såg vi att vi hela tiden vandrat på den väg vi inte tog. Vi är många som vandrar den vägen. Vi har alltid varit många. Djupt tacksam.”
Vägen till ett nytt liv innebär att vi behöver dö. När vi möter döden öppnar vi alla vår chakran i en rörelse ”motsols”. När jag lämnade mitt professionella liv öppnade först en ny födelse som jag inte visste något om. Det öppnade för att jag kunde identifiera allt i mitt professionella liv som jag skulle lämna och låta dö. Det livet handlade om att möta allt jag trott på i det mörker som jag bar. Det professionella livet tog mig till den punkt där allt blev helt. I det kunde jag förlåta mig själv och alla andra. Då först blev den nya inkarnationen tydlig. Det nya som öppnades var det shamanska liv (som jag kallar det) som jag haft i många tidigare liv. För mig var det shamanska livet att gå ned i underjorden för att nå moder jord kärna och lära mig om att mörkret bara är människans. Det är hon som skapar det. Det finns bara olika former av ljus.
Tro finns inte längre i mitt liv, inte heller mörker. Nu vandrar jag på horisonten mellan himmel och jord, den jord och den himmel som är samma som horisonten. I den punkten är allt samma. Jag väntar nu på rörelsen att få stänga alla mina chakran i denna nya födelse som jag ännu inte vet vad den är och vad jag inkarnerat till. Jag kan inte stänga dem innan jag öppnat för inkarnationen och den föregås av död och förlåtelse. Också i det shamanska livet har jag att dö och förlåta men nu sker det på ett helt annat sätt. Det enda jag kan förlåta mig själv för i detta liv är att jag separerat mig och att jag inte alltid valt mig. Båda dessa har tagit mig från ljuset. Nu står jag i ljuset som jag lärt mig så mycket om. I detta finns ingen separation och vi kan inte heller välja någon eller något annat än oss själva. Bortom vad människan skapar finns bara ljus också i underjorden. Det är bara olika former av ljus.
Nu dör sakta detta shamanska liv och därmed är alla mina tidigare shamanska liv hela. Det har varit ett intensivt arbete av att inte gå in mörkret som människan skapar. Tack vare den bro över mörka vatten som jag vandrat på tillsammans med en grupp för att komma till stranden har jag öppnat alltmer av den shamanska resa som jag nu lämnar. Den resan öppnade jag en gång för femton år sedan men det förstod jag inte då. Dessa två sista åren har jag öppnat shamanen i mig från många av mina tidigare liv och tagit dem till sin spets. Denna övergång har varit så intensiv att jag då och då verkligen trott att jag skulle dö. Den har gjort om hela min kropp.
Här står jag nu på stranden tillsammans med andra både fysiskt och metafysiskt i en öppning till ett nytt liv. Det enda jag har med mig nu är ett namn Jianna och den ljusgestalt som jag mötte som barn och mötte igen i en nära döden upplevelse. Allt annat är bortskalat tack vare mitt professionella och shamanska liv. Inget mörker bär jag längre och jag klarade att simma till stranden utan att drunkna är stegen på bron tog slut. Det var många gånger jag trodde att nu dör jag men mötet med döden öppnade bara en förlåtelseprocess och än mer ljus. När jag så tittar på vågorna på stranden ser jag hur allt gått till och jag gör det nu igen: plockar isär mig precis som jag gjorde när jag öppnade för mitt shamanska liv.
I en övergång plockar vi isär oss för att plocka ihop oss igen på ett helt nytt sätt. Det är att överlämna sig själv till en ny form. Det är möjligt när vi transformerat det som vi suttit fast i. Då är allt helt också varje del som ska bilda en ny helhet. Under en tid av övergång behöver vi värna om oss. Vi behöver också vara på platser där vi kan vara helt öppna och sårbara, enda förutsättningen för att gå in i en övergång till en ny födelse. Är vi med människor som projicerar eller i en energi som tar förlorar vi allt och behöver då stänga igen. En smärtsam upplevelse.
En övergång är stilla som vågorna på stranden. Ingen våg är den andra lik och varje våg skrapar sig mot stranden och vi följer med ut i havet för att lösas upp. Det är en helt annan smärta, mjuk och len i total expansion. Inte alls som den som sker vid transformation. Vi behöver bara andas med den, hålla flödet och låta allt ske. Ibland blir det storm för att vi ska lyssna men smärtan är fortfarande mjuk och len. Vem är det som plockar isär oss? Ja, det är ingen annan än vi själva. Den vi är bortom all kontroll som är lika gammal som vår själs resa. Allt tar slut och öppnar för en ny form. Inte den vi är helt obegränsad, oändlig och evig utan det är formen som tar slut och öppnar för….
I den smärtan finns inget motstånd därför är den stilla och hel. Hur kan jag då se detta? Av erfarenhet är mitt svar. Under alla år är transformation när också motståndet fanns där var smärtan på ett annat sätt och idag vet jag att det motståndet handlade om att jag inte vill dö. Tack vare min den nära döden upplevelsen visste jag hur det kunde kännas att släppa taget. Då hade jag ju inget annat val. Det var under åren av transformation som den upplevelsen höll mig mycket omedvetet. Bit för bit fick jag så möta döden om och om igen och rädslan avtog successivt. Döden var bara ljus. Jag lärde mig då att döden är en förutsättning för expansion. Allt är bara expansion till än mer ljus!!! Ja, om vi vågar släppa taget. Under alla år av död och återfödelse lärde jag mig vad förlåtelse är. Det är bara en process med mig själv. När vi förlåter oss själv och alla andra i oss ger vi oss själva nåd. Då inser vi också att vi alla bara är människor med fel och brister. Vi kan inte döma någon, särskilt inte oss själva. Så länge vi dömer oss själv kommer vi att döma andra och skapa mörker. Så längre vi behöver bekräftelse dömer vi oss själva och andra. Ingen annan kan förlåta oss och vi kan inte förlåta någon annan när de ber om det. Att förlåta andra är en inre förlåtelseprocess. I det behöver vi ingen annan. Nu efteråt kan jag se att varje gång jag varit i en förlåtelseprocess har jag sagt till mig själv:
Jag kan flyga, jag är inte rädd
Jag kan lösas upp, jag är inte rädd
Jag kan vara ingen, jag är inte rädd
Jag kan släppa taget. jag är inte rädd
De tre första har varit en förutsättning för de tre andra. Nu är jag på den platsen igen i en ny födelse, död och inkarnation. Denna gång i mötet med döden fick jag orden:
Det är ditt liv.
Den ljusgestalt som har namnet Jianna står där framför mig utan form, det är bara ljus. Det är så jag alltid har mött döden men inte alltid vågat lita på detta. När jag nu står på stranden och hör dessa ord tar jag emot allt och förlåter mig själv för att jag separerat mig själv och inte alltid valt mig. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag minns också allt jag förlät mig själv för förra gången jag var här för sex år sedan. Då jag förlät mig för så mycket mer som också hade med min separation att göra. Dessa sex år har tagit mig till förening med allt och alla.
Alla brytpunkter som vi gör är inte exakta och de sker successivt till sin spets. Innan brytpunkten för sex år sedan pågick en lång förberedelse. Där och då när allt brakade tog den professionella resan slut, men det tog ett par år till innan jag insåg detta. Det första jag lämnade var terapeuten i mig, sedan läraren, coachen och energiarbetaren (healern). När det sista var där öppnades djupet i shamanen och liven började att komma ett efter ett (mina tidigare liv). Det var också då som jag öppnade för att bli använd av ljuset för att hela moder jord platser. Jag blev guidad dit och samskapade med moder jords gatekeepers.
Idag vet jag också att min shamanska resa är slut och denna gång inser jag det direkt. Jag förstår nu också varför jag sett till att ingen följer mig och att jag inte kan följa någon. Det skulle vara så fel. Inte kan jag ära någon något och inte kan jag lära av andra. Jag lär av mig och allt som min själ vandrat i liv efter liv. Jag har öppnat mitt ursprung som jag aldrig kan se eller veta något om. Ibland har jag trott det men jag ser att det är bara en ny form som öppnats, en liten, liten del av vad människan ursprung är. Allt jag lärt mig från allt i mitt liv kommer naturligtvis att vara där också i framtiden men allt vad gamla strategier och former är dör. Ritualer, ceremonier, metoder, filosofier, teorier och sätt att vara tonar ut för nytt som vill ta form. Vad vet jag ej men DET ÄR MITT LIV. En gång för mycket länge som litet barn skapade jag en strategi som var: Livet är inte för mig i betydelsen kärleken och ljuset är inte för mig. Detta har jag jobbat med i hela mitt liv i så många mindre strategier för att ta mig igenom. Det shamanska livet tog mig till ett stort skifte att se att ingenting är separat. Jag kan inte separera något. Djupt tacksam för detta. I det har jag också sett att allt jag varit med om i livet, också min barndom bara har varit initieringar. Redan som barn lärde jag mig att släppa taget. Inte kan vi heller separera våra tidigare liv från detta liv allt hänger ihop. Allt är bara energi och livet är bara ögonblick allt annat är illusioner.
Då och då tar jag emot framtida ögonblick. De är här och nu, inget annat än ett ögonblick. Vad jag lärt mig är att dessa ögonblick blir tydliga för att en förändring ska ske. Hur vet jag ej och kan inte heller veta. I en del ögonblick som handlat om mig så har det inte alls blivit så som synen visat, utan de har bara varit där för att jag ska förändras i nuet. Det har alltså lärt mig att det är bara nuet som existerar också med framtida liv. De kan bara skapa förändring nu.
Precis så är det ju också när vi föds till detta liv. Det vi var före detta liv måste dö innan vi kan öppna för vad vi inkarnerat till i detta liv. Att födas till livet är en spiral som går medsols. Genom födelsen, döden och slutligen inkarnationen i detta nya liv stänger vi varje chakra och när allt är stängt till slut är detta liv slut. När vi tar oss bortom livet öppnar vi varje chakra motsols. Vi dör, inkarnerar och föds igen. Då vänder det och går medsols igen precis som i oändlighetsåttan. Den är både vertikalt och horisontellt. Livet är oändligt och detta är den vi är: en obegränsad, oändlig och evig varelse som hela tiden tar ny form i liv efter liv. Det betyder att vi lever många liv i ett jordeliv och att vi lever många jordeliv. Att öppna för ett nytt liv i ett jordeliv innebär att vi också öppnar för framtida jordeliv och gör färdigt det som inte är färdigt i tidigare jordeliv (kanske också andra typer av liv på andra planeter). Allt sker här och nu så vi behöver inte veta vad det handlar om. Vi förändras oavsett.
När vi väl inkarnerat i ett liv detta jordeliv finns inga motstånd. Det kan ta många år att komma till den platsen och acceptera det liv som en gång var oss givet. När vi så kan se att vi inkarnerar till många liv i detta liv har vi öppnat den väg som vi inte valde. Ju fler gånger vi gjort detta desto lättare är det att bara släppa motståndet för vi kan inget ändå göra. Allt ska ändå ske. Så var det för mig i min nära-döden-upplevelsen. Det sista motståndet släppte jag i ögonblicket när jag tänkte: hur ska det gå för mina barn. Jag kunde inget göra åt det och så släppte jag och gick in i tunneln till ljuset. Där och då började jag än mer medvetet att vandra på den väg som jag inte valt och mitt motstånd blev allt mindre. På den vägen möter vi många liv i detta liv. Varje nytt liv får oss att lämna det gamla. Inte genom att separera från det utan i stället förenas med det så att allt blir helt. Det är på så sätt vi kommer allt närmare oss själva som en oändlig, obegränsad och evig varelse. Inte kan vi heller längre säga att detta är mitt falska och mitt sanna jag för det är bara en idé om människans separation. Inget är separerat. Resan av separation är en andlig resa som egentligen inte alls finns för vi kan inte på något sätt skilja mellan vårt jordliga och andliga jag när vi börjat att vandra mellan olika dimensioner. När vi lämnar ett liv betyder det inte att vi separerar från det, det betyder att vi har förenats med det. När vi lämnar en relation betyder det inte att vi separerar från den, det betyder att vi förenats med den. Då förstår vi att varje relation som vi möter är en annan av oss själva och att den relationen gör det möjligt att göra det som inte är helt, helt. Den relationen kommer alltid att stanna i oss då den fick oss att öppna ett nytt liv i detta liv och göra färdigt ett annat.
Det har tagit mig lång tid i detta liv att börja att acceptera den väg som jag inte valde men som valde mig. Den vägen har jag vandrat sedan barnsben och vandrar ännu: vägen till förening och helhet. Det är alltid nya lärdomar och för mig kommer de alltid med att göra färdigt men jag blir aldrig färdig.
När jag möter något i en uppenbarelse så förändrar det, när jag sätter ord på något som sker så förändrar det. Det är bara ögonblick som kan få nästa ögonblick att bli helt annorlunda än om inte det som skedde inte skedde. Ingenting är statisk allt är bara nuet. Om någon säger ”du sade” så finns inte det för den tiden finns inte nu. Bättre att fråga ”hur säger du nu”. Allt ändrar sig hela tiden.
När vi lär oss att leva i ögonblick kan inget ändå göra något innan ett ögonblick kommer eller när det har passerat. Vi kan bara vara lyhörda och släppa våra motstånd i livet för att våga gå in i ögonblicket när de kommer. I varje motstånd finns en separation. Vi kan också lära oss att släppa det som färdigt och inte försöka hålla kvar det. Att vara människa innebär att lära sig att leva med smärta och inte blockera den genom att stänga av olika känslor. När vi lärt oss detta blir smärtan mjuk och len som vågorna som skrapar mot stranden.
Själva födelsen består av fyra faser (vi kan fasta i någon): befruktningen, embryo, foster och utdrivning. När vi väl är ute börjar dödsprocessen. Allt vi trott på dör i det som varit bortom detta liv. Till slut minns vi inte längre. Vi möter det nya. Till slut väljer vi att inkarnera till det nya och då finns inga motstånd längre. Då accepterar vi allt i detta liv. Då är cirkeln stängd och vi går bortom livet igen och öppnar nytt som vi så småningom föds till. Detta är vår första födelse och alla födelser därefter. I en övergång mellan liv är smärtan där än mer eftersom vi inte har en form som skyddar dig. Vi är då mycket sköra och sårbara. Därför behöver vi ta hand om oss och inte utsätta oss för platser, människor och situationer som kan ta oss därifrån. När vi är formlösa har vi verkligen möjligheten att stoppa gamla strategier så att livet kan visa oss och föra oss vidare in i en ny form. Det är en stor förlåtelseprocess.
Oändlighetens fem dimensioner
Hur kan jag säga något om det jag inte vet något om. Det enda jag vet att när jag var med om den nära döden upplevelsen 1992 och kom tillbaka lovade jag den ljusgestalt som jag mötte att gå ned i underjorden. Det gjorde jag och det innebär att jag successivt lämnat allt gammalt och öppnat det jag kallar mitt professionella liv. Så en dag gick jag upp ur underjorden och började att leva som shaman som öppnade mig för nästa löfte och det var att följa ljuset. Där stod hon då Jianna som jag trodde var min shaman men det har visat sig att hon är ljuset, Hon är den ljusgestalt jag mötte som sjuåring och sedan som trettiofemåring igen. Nu är hon med mig i varje steg jag tar in i det nya livet. Hon stödjer mig i att lämna allt jag trott på som shaman.
Hon har lärt mig (eller ska jag säga att livet lärt mig) att andlighet är fem erfarenheter (hittills kanske finns det mer).
- Mötet med olika andliga varelser, former och situationer. Vad talar jag om? Det kan vara småfolk, utomjordingar, änglar som tar mänskliga gestalter. Det kan också vara djur och växter och bara förnimmelser av det vi inte kan se med det mänskliga ögat. Därför behöver de en annan form. Häromdagen mötte jag min skyddsängel i ett litet bi. Det var inte första gången detta bi kom till mig och satte sig på min kropp men först när jag blev medveten om det som skett och hur hon surrade framför mitt ansikte. Vi är så många som följer denna andliga mediala väg. Alla människor har intuition och om du så vill alla människor bär Kristusenergin, de egyptiska gudarnas energi och alla andra gudars energi. Allt är bara energi. Det är människan som skapat gudar.
- Döden som befriar oss – vi möter oss bortom livet den vi är i vårt ursprung utan form. Det är nu vi börjar att bli använda genom det vi är. I det är vi olika alla totalt olika eftersom det som använder oss måste använda den människa vi är just nu. Vi ger den form, namnet vi hör är vår form tills en ny form kommer.
- Helgon på heliga platser i form av energi. Vi behöver inte se dem vi känner dem. Några av oss ser dem och då ser vi dem i många inkarnationer.
- Kanalisering av kraft. Vi tar emot kraft som kan förändra allt för människor, för jorden och för universum. Kraften tar tag i vår kropp och vi kan i det läget inget annat göra än att låta oss bli använda.
- Att inkarnerar till vår ljusgestalt öppnar mer och mer ljus i et som bär oss sedan vår själs resa började.
Vi har alla gjort något förbjudit i livet som har hindrat oss att ta emot dessa fem dimensioner. Den första dimensionen kan vi ta emot även om vi inte har mött vårt heliga sår och såret vi fått i detta liv. Vi möter det också hos människor som inte är grundade. Ibland ser vi hur de går flera centimeter ovanför marken. För att komma vidare behöver vi möta det förbjudna både det som är underbart och det som är skamligt och grymt. Det är så vi värderat det men när vi möter det vi ska möta kan vi inte använda denna gamla karta av grymhet och godhet. Vi vet inte vad som är grymt, skamligt och underbart. Det är bara en tro. Denna tro har bara fått oss att skapa strategier som hindrar oss att leva det liv som en gång var oss givet.
Människan har ett liv med mångdimensionella verkligheter och som är har för att leva många liv i detta liv. Vi har ett utmanande liv och svårigheter att möta genom att ta oss igenom detta. Till den dag då vi inser att ingenting är separat. Resan dit är den ursprungliga vägen då vi lär oss att gå över mörka vatten. Den ursprungliga vägen kan se ut på så många olika sätt och den kommer från många tidigare liv som vi integrerar successivt. För mig var det den shamanska vägen. Innan jag vågade gå den vägen behövde jag ta mig igenom en massa teorier som också lösgjorde en mängd trauman. I det har jag också varit ett stöd till många människor. Det var först när jag lämnade den professionella vägen som min shaman i mig fick sitt stora genombrott. Då kunde jag följa allt som min själ behövde ta sig igenom i liv efter liv. När så den resan kommit till sitt slut var också den resan slut och integrerad i mig. Nu står jag på en helt ny plats efter en ny födelse med efterföljande dödsprocess. Det är så mycket gammal jag lämnar. En del dör och annat finns i det omedvetnas landskap. Att ta emot denna inkarnation innebär återigen att jag är på en plats då jag inget vet. Den plats jag kallar nollans plats. Detta enda jag vet är att völvan jag mötte för flera månader sedan öppnade något i mig som fick allt annat att krackelera och lösas upp.
Där är jag nu i en kärlek och inre kraft som hela tiden expanderar. Då behöver jag ta hand om mig själv. Inte isolera mig utan att vara med dem som jag vet accepterar mig som den jag är och öppnar för alltmer. För mig är det min familj. De stannar och jag stannar vad som än händer.
När vi kommit till denna plats vet vi att släppa skapar trygghet. I världen med strategier var trygghet att ha kontroll. Därför skapade vi förbjudna ritualer för att hindra vårt möte med döden och din ljusgestalt i dig. Den sista ritual som öppnades för mig på den shamanska vägen var i mötet med döden i tunneln. Dit har jag vandrat in i så många gånger och denna gång fick jag veta att det var sista gången. Varför och till vad vet jag ej. Det jag däremot vet är att jag vandrar min ljusgestalt i mig nu. Jag bugar och tackar ödmjukt för att shamanen gått före och tagit mig till botten i underjorden för att kunna verka med moder jords kärna. Där är jag djupt grundad när jag nu börjar min vandring i den nya inkarnationen.
Den sista ritualen öppnade det förbjuda i en ny dimension och jag kunde förlåta mig för allt som jag separerat för att kunna se det tydligt. Ingenting är separat. Inte heller shamanen och ljusgestalten i mig. De är samma. Jag har bara haft en annan resa som jag kallat den shamanska resan innan jag kunde till fullo integrera ljuset i mig. Det är alltså jag som döper olika resor ingen annan. Livet är ju bara resor som tar oss till samma plats om och om igen.
Idag har jag inget motstånd till något längre eftersom jag lärt mig så många gånger nu att jag behöver lämna för att öppna en ny övergång till en ny inkarnation. Jag transformerar inget längre den resan är slut. Vilken befrielse! Hon visar sig i mig varje dag nu min ljusgestalt. Jag är ljuset och jag ser ljuset i allt levande och dött. Jag kanaliserar och låter mig bli använd. I det har jag en djup tillit att allt är. Andra varelser tar form genom former såsom människor, djur, småfolk, växter, själar utan form och bara ljus på så många olika sätt. Vi kan se dem med blotta ögat och i det är ingenting separat. Mörkret finns också där men vi alla människor har ett val om vi ska gå dit. Det valet finns när vi tagit oss igenom vårt eget mörker.
Min första resa på den nya vägen
Under de sista tre veckorna har jag rest med mina barnbarn så nära och så intensivt. När jag är med dem kan jag bara vara i nuet. Så också med min lilla valp. Jag kan dra mig undan för en stund men då pockar de alltid på min uppmärksamhet. Det är bara när de sover som jag kan sätta ord på det jag upplever. Korta stunder, för jag är också så trött och sover när de sover. När de lämnar mig kan jag samla allt som jag skrivit. Men betänk då att det är ett nytt NU som får mig att också lägga det på det gamla jag beskriver. Det jag säger nu är att ögonblick aldrig kan få ord. Det är alltid människan som skapar berättelser till ögonblick. Det är vårt sätt att kommunicera med andra människor som inte var med. Än viktigare är att det är vårt sätt att kommunicera värt lärande med oss själva.
Den första veckan handlade om att ge sig ut på okända vägar. Den leken älskade mina barnbarn och de ledde mig till vägar jag inte hade en aning om. Leken, buset och det okända öppnade våra hjärtan. Den andra veckan handlade om att vara nära moderenergin och den vägen
öppnade våra hjärtans stillhet och inre sus. Minns den sång som jag lärde mig en gång av Majfolket. Två toner i vilket Grandmothers vyssade sina små barnbarn. Den fick jag använda många gånger under denna veckan. Den tredje veckan tog mig till heliga platser och öppnade magin i livet. Barnets magi tar oss vuxna in i landskap som vi aldrig skulle gå utan dem. Att möta en mask, en snäcka, en staty, en sten, ett tecken, en grav, en energi var lika magiskt för oss. En gammal strategi visade sig som vi kunde ta oss igenom. Nu efteråt ser jag att vi tog oss igenom den under alla dess ögonblick vi hamnade i dessa veckor. Det var bara pusselbitar i det mönster som öppnade sig till slit. Denna strategi har tillhört min familj som också är min själsgrupp. Nu är den integrerad i en förlåtelseprocess hos oss alla både medvetet och omedvetet. Resandet öppnade till slut våra nästa steg som familj och för var och en av oss där alla ögonblick har så stor betydelse.
Nu vet jag lite mer om mitt nästa steg på den väg jag nu ska vandra. Jag är född som kvinna. Jag är dotter, sedan själv mor och nu också farmor och mormor. När jag så stod där i Pilanes gravfältet kom mitt första lilla steg. Så många gånger jag återkommit hit. Det är Anna som lockar många till Pilane men för mig är det också andra ting. Det är till gravfältet jag återkommer. Där får jag se, känna och möta berättelser från kvinnor som ännu stannat där på denna heliga plats. Här finns inget att hela här är allt helt. Nu vet jag att först skulle till Fjärås Bräcka och Vitlycke innan jag kunde se vad denna plats betyder. Vid Fjärås Bräcka mötte jag Völvan och på Vitlycke flera stycken. Dessa platser är också heliga och inte heller där finns något att hela bara hedra. Till slut vid Pilane öppnar min nya stig.
Denna gång vandrar jag en stig som bara döttrar kan vandra. Denna gång vandrar jag en stig som bara döttrar kan vandra som också har döttrar. Jag är nu här för att hedra alla mödrar som blivit ”dödade” tillsammans med sina mödrar och döttrar.
Vill du vandra tillsammans med mig.
Du följer inte mig utan du följer dig i det som öppnas för dig. Jag följer det som öppnas för mig. Vi kommer att verka kollektivt på den ljusbärande vägen med förmödrar, mormödrar, mödrar, döttrar, döttrar till döttrar i tusentals år från historien och framtiden. Vi går inte till varken historien eller framtiden. Vi möter dem nu. Det som öppnar sig öppnar sig och vi blir guidade dit vi ska. Du som väljer denna väg nu kan befinna dig var som helst på denna väg. Kanske kommer du med din dotter eller din mamma. Kanske har du en dotter och också en dotterdotter. Vad är då meningen med detta? Kanske slutar linjen med dig om du inte har en dotter ännu eller är för gammal att föda. Vad är då meningen med detta?
Tolka inget kära du. Mörkret kommer ändå att försöka nå oss från andra människor. Men vi har nu lärt oss att inte på något sätt ta emot det. Inte gå in i det, inte bära det och inte försöka slå bort det eller försöka transformera det. Alla dessa vägar är nu förbi. Och glöm inte att mörkret är det människan skapar allt annat är bara olika former av ljus. När vi lärt oss detta öppnas ett helt annat seende och en annan väg. Allt annat som vi trott på är borta. Men allt som vi lärt oss är integrerat i oss och går nu in i det omedvetnas landskap för att vi ska kunna öppna ett annat medvetande. Allt kommer efter hand, inget kan vi planera i förväg. Det enda vi vet just nu är att vi kommer att vandra på horisonten. Vad nu det betyder! Det kommer vi att utforska och lära oss om under två års tid.
Vi startar sista helgen i oktober 2024 och slutar sista helgen i oktober 2026. Vi träffas totalt tjugo dagar. Se det som att du kommer att vandra en väg som är färdig när du är färdig med den. Mellan våra träffar kommer livet putta dig dit du ska. När du lärt dig allt om den vägen öppnas en ny väg. Det betyder att det du lär dig kan du ALDRIG lära andra eller göra koncept av. Det är ju din väg med din oändliga, obegränsade och eviga varelse i dig.
Vi stannar aldrig med lärdomar, det kommer hela tiden nya. Då förändras de gamla och också vårt trossystem. Vi öppnar för ett nytt liv om och om igen i detta liv nu, i stället för att behöva dö den fysiska döden i att inkarnera till ett nytt. Det betyder att vi i detta liv inkarnerar till nya liv om och om igen. När den inkarnationen kommer öppnar vi alla tidigare liv på samma väg som vi kan lära av i detta liv. De som vi behöver göra färdigt. Det enda som då är där är nollpunkten, den punkt som öppnar oss för den oändliga, obegränsade och eviga varelse som vi är. Allt vi tar emot och lär delar vi med kollektivet (varelser i alla dimensioner som bär det som vi ska ta emot) när det sker. Vi behöver bara göra oss redo att bli använda.
Vill du veta mer och visa sitt intresse så når mig på 0709812963 eller marie@mariefridolf.se.
PS. Många vill veta vad det kostar. Det har jag ännu inte fått till mig. Det enda jag vet är att detta varken är en professionell eller shamansk resa. Jag har också blivit guidad till att inte längre ha någon verksamhet. Om du är intresserad så avgör det vad som kostnaden blir. Om du är intresserad möts vi och ser om du kan vandra tillsammans med mig och jag med dig. Min hund kommer att avgöra detta eftersom hon kommer att vandra med oss. Bara så du vet! DS.