Hon står där mitt i ett vackert blomsterfält rak som en fura helt naken. Från en plats en bit ifrån porlar vattnet och hon kan höra fåglarna sjunga sina vackra sånger.  Hon bestämmer sig för att stå där alldeles stilla, inte röra sig åt något håll och ända låta allt röras om inne i henne. En stilla rörelse öppnas från den plats som hon bara kommit i kontakt med i sin moderenergi och sorgens energi. Det är samma energi som mödrarna har när de i total närvaro ammar sitt lilla barn. En kontakt som aldrig är bruten även om vi skulle göra allt för att bryta den. Om modern dör finns ändå den kontakten och kommer alltid att finnas vad som än händer i livet. Denna gudomliga kontakt kan aldrig brytas, den är alltid där.

Hon sätter sig ned låter sorgen svepa henne som en mantel runt henne. Nu lär hon sig att med sorgen energi kommer alla barn till världen när de gråter ut i moderns famn. Det är därför moderna, vad som än har hänt henne och om än för en liten stund, öppnar sitt hjärta i den stora livmodern när ett barn är fött. Så nära döden, så nära livet får detta lilla barn till slut vila mot hennes bröst. Det ger livet något av dess gudomlighet i första stund. Kanske är det därför människan är den varelse på denna jord som inte på något sätt kan klara sig själva i början av sitt liv. Barnet kan ju inte ens hålla sitt eget lilla huvud. Gudomligheten stannar kvar mycket, mycket länge. Inget hon kan stänga av förrän flera år senare i den tid hon lever. Även hos den som fått ta emot erfarenheten av att inte vara önskad finns denna gudomlighet. Det är också den som öppnar barnets kreativitet redan från början. Varje litet barn har en enorm förmåga att hitta resurser för att kunna överleva redan från början tills den dag de stänger för att passa in. Men långt därinne finns alla resurser kvar som väntar på att åter en dag få öppnas. Det är gudomlighetens kärna. Det vackraste av allt är att livet i sig sedan skapar händelser, upplevelser och situationer som öppnar smärtan av att vi fått stänga av så att vi kan öppna vår gudomlighet igen.

Hon känner på sin kropp, den som har burit henne som barn sedan som en vuxen kvinna och nu som en åldrande kvinna. Hon älskar sin kropp. Ja, allt i den och allt som omsluter den. Utan denna kropp hade hon inte blivit den hon är. När vi lär oss att det aldrig är någon människa som skapar oss utan livet som är oss givet kan vi ta oss igenom och sörja det som var. Den sorgen  frigör oss på alla plan med det som andra gjort, det som vi gjort och det som ingen gjort.

Kan du känna, kan du höra stillhetens energi såsom modersenergin och sorgens energi. Det är livets och dödens energi i sin förening. Ur den hämtar vi livsenergi och glädje. Glädje och sorg är varandras förutsättningar. Utan sorg ingen glädje och utan glädje ingen sorg. När dessa två förenas bli glädjen djupt grundad i en stillhet som inte har ord. Då blir också sorgen kärlekens plats djupt in i vårt hjärta. Vi blir grundade och behöver inte längre göra oss större än våra sår utan kan istället ta emot dem från livet och dess vackra växt. Ja, de gör ont och vi gråter ut smärtan, låter mönster lösas upp för att äga smärtan som vi ställt i vägen för våra sår. Då vet vi att i det finns inte minsta prestation. Prestation som just är vägen människan väljer för att fly sina sår. Istället öppnas nu alla de känslor som vi stängt av för att inte känna. När känslor frigörs blir de rena och vi kan äga dem på ett helt nytt sätt. Vi behöver inte koppla dem till något som skett eller sker. Vi kan istället bara möta dem helt rena. Livet letar sig då till en och samma punkt. Till den punkt där gudomligheten får ta plats igen i alla vår ådror. Det är som att livet rinner in igen på ett helt nytt sätt.

Livets stora övergångar

När livet vill komma till samma punkt är allt möjligt. Livet stora övergångar stödjer oss på den vägen. Då förenas för en stund inkarnationen, födelsen och döden in i inkarnationen. Allt handlar om inkarnation: inkarnation till det nya livet, inkarnation till den nya döden, inkarnation till det nya nuet, inkarnation till nya mönster och nya känslor, inkarnation till nya frekvenser, till nytt ljus och mörker, till ny energi osv. Vad är då inkarnation!? För mig är det att öppna för livets stora övergångar. För oss kvinnor är det att vara gravid med ett embryo som vi sagt ja till att få inkarnera i oss.

Nu efteråt kan jag berätta om min graviditet som började i oktober. Vad var det för embryo jag då sa ja till som ville inkarnera i mig för att förlösas till livet när en liten gosse skulle födas och när en gammal kvinna skulle dö. Både gossen och den gamla kvinnan tillhör mitt familjesystem. Det var bara två veckor mellan födelsen och döden som båda skedde på en fredag i juli detta år, gossen först och den gamla sedan. Vad jag då inte visste att de båda hade kontakt med mig hela tiden i nio månader. Inkarnationen handlar för mig om att vi säger ja till ett ögonblick som sedan alltid kommer att finnas med oss i livet. Livet består bara av ögonblick. Den resan som är oändlig öppnar oss för det som vill visa sig. Vad var det då för ögonblick som jag sa ja till som visade sig i oktober 2025? Tunneln från vilken vi kommer och till vilken vi åter ska vandra in till moder jord. Under dessa nio månader har jag öppnat för moder jord som en livmoder, den stora livmodern som bär alla övergångar. Detta var mitt embryo som jag bar i nio månader. 

Många år innan denna inkarnation har flutet i livets flod. Allt närmare moder jords kärna har jag kommit sedan 2018 då jag släppte taget om livet på djupet för andra gången. Första gången var 2002 då jag var med om en nära-döden-upplevelse. Då 2018, andra gången blev jag en blöt fläck som flöt ut i livets flod. Jag blev till vatten. När jag kände i kroppen att få vara vattnet vet jag att jag tänkte. Är det så här det känns. Det skulle jag aldrig vilja vara utan. I oktober 2025, sju år senare skrev jag följande:

När vi står där vid stranden och ser vattnet sakta flyta fram vet vi att vi ska till andra sidan men inte hur det ska ske. Vi är många som vet att det måste ske just nu. Bland oss finns de som tar första steget. Det finns också andra som bara står och tittar på alla dem som försöker. Alla vet vi också att vi kan drunkna på vägen. Kanske skriker vi då men ingen finns som kan hjälpa oss. Ingen kan inte heller vända om för att tala om hur de gjorde och tiden att skapa något i förväg är förbi. Här står vi alla nu. Visst är det vackert och samtidigt lite ”scarry” då vi inte har något att hålla oss i. Vi vet inte heller vad som finns på andra sidan. Tiden då vi kunde lära av andra är förbi. Nu öppnas istället en tid där vi lär oss av oss själva. Ja, alla olika delar i oss som är vi men också alla andra. 

Idag ser jag att denna dörr som då öppnades var till den stora livmodern i vilken vi möter moder jords kärna. Under dessa nio månader har mitt familjesystem totalt skiftat i både födelse och död. Jag har lärt mig att födelsen kommer före döden och inte tvärt om som jag alltid trott. Något föds och då kan något annat dö. Kollektivet har skiftat och så också jag ur dessa två stora övergångar. I den grupp som bildades i oktober 2025 har kollektivet öppnats för att använda i syfte att visa hur allt egentligen är. Vi har så burit detta för kollektivet. Mitt familjesystem som jag skapat med min exman har öppnats från både gruppen och kollektivet. Ibland har jag tänkt när vi har brutit igenom: wow vi tar detta också nu och så bryter vi igenom. Ibland har jag eller någon annan i familjen tappat sig men vi har alltid kommit tillbaka. Det är som om vi jobbat med detta vårt system hela tiden. Ja, alla. Så gjorde också jag med det familjesystem som jag kommer ifrån för att bli fri, vi gav inte heller upp jag, min mor och min far. De båda kunde så få dö i frid, pappa genom att ta ansvar i djup försoning. Min mamma genom att till slut förlåta sig själv, precis just nu.

Kollektivet har burit för oss alla i denna grupp och alla på denna jord. Under denna period har det gyllene barnet och därmed det gudomliga i oss fått ta allt större plats. Maria Magdalena har visat oss vägen. Samtidigt har hoppet för det gamla paradigmet tonats ut i allt större genombrott. En ny livsgnista börjar ta form, den smyger sig på och kan inte hindras mer. Ibland blossar den upp i protester men för det mesta är den bara där i det lilla, i biljoner och biljoner av små händelser som öppnar för liv. Döden får ett annat skimmer och börjar att ses som en viktig del i denna växt för att det gamla ska tona ut. För min del så är allt vackert i det som sker i hela världen. Kaoset ökar, vilket är en förutsättning för att vi till slut ska släppa taget då vi inser att vi inte kan kontrollera någonting. Den som vet att egentligen kontrollerar människan inget har lättare att släppa taget. Denna ”död” är så vacker och öppnar för kärleken i sin essens. Sakta tar vi oss framåt steg för steg utan att ha en aning om vart vi går. Det kan vi lära oss av det nya som vill visa sig från det kollektiva medvetandet.

När jag nu ser tillbaka på vår grupp av äldre kvinnor som kom samman i oktober 2025 öppnas ett hållande som jag inte på något sätt hade en aning om att det fanns. Idag ser jag att denna grupp skapades för att öppna för den stora livmodern som håller oss människor, våra familjesystem, våra vänner och andra nära, djuren, växterna och allt annat levande. Men också våra förfäder och förmödrar och alla som har gått före oss.

Vilka arbeten vi gjorde i gruppen, vilka arbeten vi gjorde i våra familjesystem, vilka arbeten vi gjorde med dem som valde att vara med när andarna använde oss för att öppna för den stora livmodern. Då är allt bara inkarnation till födelse och död. Det finns inget annat än den stora livmodern. I den föds vi och i den dör vi. De stora övergångarna får oss att leva livet på ett helt annat sätt nu om vi vill. För min del har vägen till den stora livmodern varit att våga ära min förmåga, min enorma kraft för att kunna ta emot större krafter. Jag kallar dessa krafter andarna. Du kan lika gärna kalla dem: det kollektiva medvetandet och dess arketyper som vill ta sig igenom för att öppna våra enorma krafter. Då kan vi inte stå emot utan bara låta oss bli använda. Vi kan aldrig veta vad som vill igenom förrän efteråt. Det är aldrig som vi tror. Men när vi då öppnar våra ögon kan vi se alla små gnistor som vi under en tid öppnat för så att allt ska bli helt. När allt är helt är det helt och ur det öppnas något nytt. I den grupp som jag verkat har vi öppnat en massa gnistor som till slut öppnade oss för den stora livmodern.

I mitt familjesystem har vi också öppnat en massa gnistor. I det lämnade jag allt jag trott på när en gosse föddes och en äldre kvinna dog. Min nya lärdom är att både gossen och den äldre kvinnan var i den tunnel som jag så många gånger mött för att komma till nytt liv genom att födas och dö. För att verkligen få se det fick jag själv gå in i tunneln igen och vara mycket nära döden när jag fick sepsis i december förra året. Jag valde att leva efter denna nära-döden-upplevelse då jag ännu en gång släppte taget om livet. Den lilla gossen som skulle komma att födas fick mig att vända om i tunneln. Han kallade på mig. Jag mötte akashaarkivet och alla mina liv och valde att öppna en låda som jag aldrig öppnat förr. Jag ser bilden av akaskaarkivet som lådor där varje liv är en låda i en oändlig resa.  Denna gång fick jag ur den lådan månader senare möta en enorm kraft som fick hela mig att fullkomligt spricka upp för att öppna den kraft som jag skulle ha för att den stora livmodern skulle få ta plats i gossens födelse och den gamla kvinnans död. Den kraften är jag nu. Ibland har jag berättat att den kommer från Maria Magdalenas skyddsängel . Det var vad jag fick berättat för mig när kraften fullkomligt öppnade mig så att jag ”fläktes upp” och kom till form igen i en ny form. Som vanligt var det mycket fysiskt. Efteråt hade jag inte en aning om vem jag var. En månad senare i ett arbete fick jag budskapet att följa med en bit in i tunneln för att dra ut en födelse och föra in en död. Inte hade jag då en aning om att det energimässigt också skulle handla om två människor i mitt familjesystem. Som jag krystat under våren för att en liten gosse skulle välja livet, det som han inte gjorde förra gången när ha istället valde att gå hem igen. Som jag stannat med den äldre kvinnan och döden tills den dag hon var redo och kunde gå in i tunneln igen. Det skedde först när den lilla gossen var född. Då kunde hon lämna och jag gick med henne en lite bit in i tunneln. Allt jag lärt mig av ursprungsbefolkningen om stöd inför döden fick nu sin gång. Det vackraste av allt var att denna gång när tunneln öppnades som är horisontell öppning såg jag varje ven, varje rörelse i den och förstod att det är en födelsekanal. Jag insåg då att födelsen, inkarnationen och döden är ett. I mina nära döden upplevelser har jag gått ut igen. Denna gång när äldre kvinnan gick in fick jag se hur någon gick in för att inte komma ut igen. Jag stod i öppningen och såg hur hon lämnade och gick in i den stora famnen, den stora livmodern. I verkliga livet dog min mamma också i en famn. Tre av personalen höll henne. Så vackert!

Tre iakttagelser:

• Jag kommer då och då fortsätta att skriva om mig framöver, men inte mer än om det jag får lära mig och som ska berättas för världen. Även om ingen läser det jag skriver så finns det i energin. Allt är i första hand för kollektivet. Om du läser min förra blogg kommer du att få ta del av gossarnas resa. I denna blogg får du del av de äldres resa in i tunneln för gått. Tunneln är alltid horisontell och när vi låter det vara så öppnas kanalen vertikal. I mittpunkten öppnas det nya. Om du tittar på den bild som finns i denna blogga så har den lett oss dit.
• När födelse och död möts bortom tid och rum är allt öppet. Livet och döden trycker på så att vi till slut hamnar i mittpunkten. En aktiv och mycket fysisk resa som vi inte kan styra. Då ändras allt, det är som om massor av gnistor skjuter ut och tar nya kontakter så att nya mönster öppnas. För mig har det skett under nio månader nu tillsammans med en grupp och med mitt familjesystem. I det har jag varit närvarande på alla nivåer samtidigt horisontellt och vertikalt. Inget jag har kunnat sortera utan det har livet, andarna (kvant-fältet om du vill) och moder jord gjort för mig.
• Det unika med detta arbete som vi gör och också bjuder in andra till är att vi alltid öppnar för andarna kollektivt. Det är aldrig en personlig resa på annat sätt än att kollektivet förändras och i det också vi. Till slut sker detta i det dagliga livet och inte bara när vi bjuder in till det. Kan vi i då inte stoppa allt när det känns för mycket. Svaret är enkelt: om det känns för mycket är det precis dit vi ska gå. Det är så vi lär oss att leva i livets övergångar utan att det blir alla dessa transformationer som är så smärtsamma. Övergångarna är inte alls lika smärtsamma, de är bara gnistor som kommer en efter en som vi då väljer att följa. Så till slut är de tillräckligt många så att ”vattnet sköljer”, dvs allt är nytt eftersom vi släppt taget om livet så att andarna och moder jord kan använda oss för kollektivet.

De äldres resa nu

De äldre har inte något att förlora längre. De kan släppa taget om allt. Kanske är det därför många av dem just gör det nu. Någonstans därinne vet de att de är här för att öppna för kommande generationer. Ju mer de frigör desto snabbare kan kommande generationer ta emot ur nya helheter som vill komma igenom. Livmodern har en avgörande betydelse på denna väg. Det visste Maria Magdalena och många med henne då och många långt före henne. Människan var bara tvungen att lida än mer först innan hon kunde vakna. De gamla vet och gör nu allt för att sprida små berättelser.

Berättelsernas ögonblick

En berättelse kommer alltid i ett ögonblick, allt är där och ingenting saknas. Allt är totalt öppet. Om vi tar det ögonblicket direkt så har en berättelse skapats. Just i detta ögonblick när jag var på min mors boende och gav dem blommor öppnades en sådan berättelse. Jag lämnade ett kort där jag skrivit om min tacksamhet för att min mor fick dö i personalens famn. Det var så viktigt att det inte var min famn. Allt öppnades och in i rummet kom Maria Magdalena som en ljusgestalt. Jag kunde se henne men inte hon som tog emot blommorna. Hon sa bara vad händer nu. Jag känner då att jag ler. Går fram till henne och frågar får jag krama dig och det får jag. Då i det ögonblicket landar hon i min famn och jag i hennes. Allt blir stilla och vi står där som i en evighet. Så är allt som vanligt igen. Inte sant för både hon och jag kommer inte vara som vanliga igen. Vi har haft en upplevelse som ingen kan ta ifrån oss. Vi kommer inte träffas igen men upplevelsen stannar kvar.

Under många år nu har jag skrivit om berättelser från dessa ögonblick. Jag förstår att de alltid är för kollektivet. Många gånger får jag veta och andra inte. Vid en del tillfällen som nu får jag ögonblick för att förstå någon som ska berättas för världen. Hittills har jag gjort det i form av att skriva blogg och bjuda in till retreats. Vad som händer nu vet jag inte. Denna berättelse om famnen öppnade den stora livmodern. Hon bär, hon håller, hon tar emot och hon puttar ut. Hon ger liv i form av födelser och död, däremellan finns inkarnationen. Det innebär att vi föds och väljer att inkarnera till denna födelse som vi inte vet något om. Samtidigt dör vi genom att släppa taget om allt som vi levt hittills. Vi inkarnerar till döden som får ta hand om allt som vi levt till denna dag. Hur kan jag då säga detta?

Låt mig berätta om min mamma och mig på vägen till döden

Allt började dessa nio månader när min mamma gick in koma och kom så tillbaka, men var då helt förvirrad. Hon hade innan dess varit ute och nattvandrat och tappat sig när hon gick allt djupare in i sin demens. Jag fick åka hem från Öland och flytta in hos henne. Nu efteråt förstår jag att hon där och då gick in i tunneln. Sedan kom hon till ett helt fantastiskt boende. Där och då var jag inte längre någon som behövde ta hand om henne och vi kunde stanna i varandet. Dagar var hon borta och andra helt klar. På slutet var hon konstigt nog helt klar. Redan i slutet av oktober började hon att tala om den lilla pojken. Jag förstod så småningom att den var den pojke, hennes tvilling som valde att gå hem igen när min mor föddes. Mormor höll också på att dö men kom tillbaka. Hon blev dock aldrig riktigt frisk igen och dog när mamma var 14 år. Vi pratade mycket om den start som min mor fick i livet under denna tid. Hon grät och kom alltmer till frid.

Då visste jag inte att en gosse var på väg att födas i mitt familjesystem. När jag själv blev mycket sjuk och gick in i tunneln igen i mitten av december mötte jag en liten flicka som var 15 år och jag var 85 år i ett magiskt ögonblick. Vi omfamnade varandra i en djup kärlek. Idag vet jag att det var min inre flicka som 15-åring när mamma försökte ta sitt liv. Hon har jag mött nu igen och hon är så rädd efter min mors död. Inte en rädsla nu utan en rädsla från förr när hon var så rädd att mamma skulle dö. Den rädslan vågade hon visa mig först nu. I alla år har den legat långt inne i mig som en oro. Jag håller henne nära var dag nu och hennes rädsla renas och blir hel. Omfamningen är här nu inte bara mellan min inre flicka och mig utan också i den stora famnen.

Där och då i december när jag mötte min lilla flicka trodde jag att min son väntade en flicka när han berättade att de skulle få barn igen och att det var ett möte mellan henne och mig när jag blir 85 år. Visst är det intressant hur våra gamla trossystem skapar bilder. Men min mamma slutade aldrig att prata om en pojken och till slut mötte jag honom som mitt kommande barnbarn. Tack och lov kunde jag stanna och släppa taget om de gamla lärdomarna i att vara synsk och medial. Jag visste ju ingenting. Samtidigt mötte jag Ronja min förra hund i min nuvarande hund. Det kom så vackert insikten av att de är samma själ. Det hände nu fick mig att lita på det som skedde. Från den dagen krystade jag om och om igen. Jag bad också tillsammans med min mamma att han skulle välja livet. Vem var då min 85-åring? Idag vet jag att hon är jag i mig som en mycket gammal kvinna. Djupt tacksam är jag nu att jag än gång fick lära mig av ursprungsbefolkningen att alla åldrar finns i mig från början när jag inkarnerar. Det betyder inte att jag vet att jag kommer att leva som 85-åring. Det betyder att jag kan leva min 85-åring nu. När jag skriver detta inser jag att jag verkligen gör i detta nu. Jag älskar att åldras och min gamla lilla gumma i mig är så vacker där hon sitter och vyssar ett litet barn framför elden. Jag kan känna hennes åldrande kropp så fysiskt. Vilken vacker upplevelse. Nu förstår jag min kropp och ser tacksamt på det sista året när den åldrats så mycket. Det betyder inte att det ska vara så, utan istället att jag har behövt känna mig orkeslös och nära precis som den gamla kvinnan. Det är först nu jag har den djupaste upplevelsen av denna lärdom och kan berätta om att åldrarna är i mig. Innan har det bara varit inre bilder som guidat mig.

Samtidigt blev mamma alltmer barnlik. Det var så vackert att se hur hon till och med fick en vuxenpyjamas med fötter och dragkedja i ryggen då hon rev av alla plåster på sina sår. Såren som nu var helt öppna. När jag frågade hur det var att ha denna pyjamas sa hon bara: det är så varmt och skönt. Hon sov mycket på slutet och när hon var vaken var hon alltmer klar. Personalen förundrades över att hon var så klar, inte alls längre lika dement. Kärleken i henne expanderade och det var som om hon fick nåd. När jag satt där och mediterade när hon sov kunde jag se allt ljus som expanderade. Ibland vaknade hon och frågade vad gör du. Jag svarar mediterar. Svaret som då kom var ofta oväntat. Som en dag: ser du pojken, han kommer snart.

När han väl var född den lilla gossen i mitt familjesystem valde mamma att gå. Allt var färdigt i hennes liv. För henne var det tvillingen som kom till slut. Pojken som hon hade väntat på i hela sitt liv. I det ögonblicket säger hon: jag är redo nu. I det ögonblicket var allt helt och hon kunde förlåta sig själv. Att få bevittna detta var heligt. Då förstod jag att jag också var redo. Jag kunde se tunneln som var öppen och jag stod där bredvid min mamma. Jag hade nog inte förstått någonting om inte jag själv hade upplevt denna tunnel. Vi vet så lite vi människor varför saker sker. Energimässigt släppte hon taget och var beredd att gå in. Ritualen som nu visade sig var nästen överväldigande. Jag väljer att just nu lämna denna beskrivning som helig mellan min mor och livet. Så hör jag mig säga: jag lämnar dig nu och kommer tillbaka senare. Senare blev när hon dog i personalens famn. Hennes själ gick in för att inte komma tillbaka, in till den stora famnen. Det som vi kan kalla den stora livmodern som ger liv och som tar emot liv.

Ett annat ögonblick att berätta som har betydelse.

”Jag vaknade en natt av att jag stod vid en klippa. Jag skulle hoppa och i min famn hade jag min mamma. Vi hoppade men när jag landade var hon inte där. Jag gick omkring och letade efter henne bland levande och döda. Jag trodde då att alla hoppat. Men ack som jag bedrog mig. De som var där var levande och levande döda. Det var bara de levande som hoppat. Mamma fanns inte bland dem. Naturligtvis ser jag det nu. Hon var i mellanrummet. Under dessa månader har hon valt att lämna allt, ja allt vad det är att vara levande död. Hon har börjat leva och så dog hon. Så vackert att bevittna! Vackert är också att känna klippan som jag hoppar ifrån, att bli ett med den. Det kände jag första gången i polo på Dominikanska republiken när jag gick vilse en natt. Stannade för att vänta på ljuset och då var jag ett med berget så trygg och lugn. Nu denna natt var jag också berget när jag hoppade. Berget höll farten så att jag kunde flyga med dess energi.

Idag vet jag att mamma många gånger valt att gå in i tunneln men hon har då alltid valt att gå ut igen. Idag förstår jag varför och är så tacksam att det blev så. Så många liv hon har levt i slutet av sitt liv. Varje gång hon har kommit tillbaka har hon förändrats. Varje gång hon var på väg kallade man på mig. Varje gång kom hon till liv igen. Till slut var hon redo och jag var redo. Nu finns bara kärlek kvar. Hon blev färdig och jag blev färdig och i det förenades vi min älskade mamma och jag. Denna tid var så parallell mellan det energimässiga och det fysiska. Hon dog i en fysisk famn och i den stora famnen. Vackrare än så kan inget vara. Jag är djupt tacksam för att få vara med om allt detta.

Av allt har jag lärt mig att vi styr ingenting, framförallt inte livet. När vi lär oss att följa livet och det som vill visa sig så kan vi se att allt har en ordning i det som vill visa sig. Min 15-åring i mig mötte jag mitt i allt detta och ett gammalt minne blev alldeles klart tack vare att min exman öppnade mig för denna händelse så att jag skulle se min rädsla som satt så djupt efter att mamma lämnat. Intressant att redan i december fick jag denna förvarning att hon skulle komma. Nu har jag frigjort den rädsla som satt så djup på alla plan från den tiden. Jag har frigjort mitt familjesystem från det som hände och så mycket mer. Tacksam till min exman som vågade öppna mig här och nu.

Vi väljer att gå ut och gå in i tunneln

Vad som händer när vi fullföljer tunneln in vet ingen, inte mer än berättelserna från dem som har varit med om nära-döden-upplevelser. De som vänder om och går ut igen. Jag är mycket tydlig med vad jag säger nu eftersom jag måste jag uppleva det som jag kan berätta om. Jag kan inte berätta vad andra har upplevt eller vad som bara kanaliseras. Allt måste vara kroppsligen. Jag gissar att kroppen löses upp när man går längre in i tunneln än vad jag gjort i mina nära döden upplevelser. Men i båda har jag flutit som att jag känt mig som luft. När jag sista gången flöt över alla lådorna i akashaarkivet var jag som luften. Jag minns att jag tänkte när jag gick ut igen: oj är det så här det känns att vara luft.

Natten efter mamma hade dött kom hon till mig som den vita hästen. Jag satt i min säng vågade inte röra mig och så kom orden ”den vita springaren”. Det var så vacker och hon stannade mycket länge. Allt var så tydligt. Så tonade hon ut och in kom bilden av den lilla gossen med hunden. Den bilden kommer jag bär i mitt hjärta nu. Vad det betyder tänker jag idag inte ens försöka förstå. Visserligen har mina berättelser lett mig till gossen och hunden i mitt familjesystem. Men jag är ganska säker på att detta var berättelser, gnistor som skulle leda till ett större kollektivt arbete som ännu inte är här. Så att en ny skapelse i skapelsen kan öppnas.

Första gången som jag blev medveten om denna tunnel var i en nära-döden-upplevelse. Det var så vackert med det dova ljuset och ljuset som kom i en gestalt som jag idag förstår att det är jag. När mamma förenats med sitt högre jag och visade sig som den vita hästen fick jag ännu en gång upplevelse av att hon är en jordbunden själ.

När tid är förstår vi livet på ett annat sätt. Vi kommer vi människor från olika folk så att vi kan bli jordbundna. En del går bara vidare till sitt folk för att de ska hit igen och andra stannar här kristalliserade och jordbundna när lämnar sitt gamla folk. Det sista min mamma gjorde var att be mig klippa av en bit av sitt hår som jag ska behålla tills den dag hon kommer att visa mig på vilken plats hon är. Då ska jag lägga håret där. Min älskade mamma så medveten nära sitt sista andetag till vilket hon gick mycket långsamt. En stund såg jag henne tunneln henne och så lämnade jag henne där i en oändliga kärlek. Jag är så tacksam att hon varit min mor och att hon nu löses hon upp till något annat. Hon som väntat på den lilla gossen i hela sitt liv för att han skulle födas. Nu fick hon möta honom och kunde så bli redo att gå. Jag läser om den vita hästen:

Den vita hästen/den vita riddaren är den kollektiva arketypen för absolut renhet, godhet, oskuld, moralisk styrka och skyddet av de svaga. Färgen vit representerar rättvisa, sanning, ljus och frihet från skam eller korruption. Ingen slump att hon visar sig från den sidan nu. Som att hon vill visa att den nya skapelsen i skapelsen när den stora livmoder får ta plats just handlar om detta.

En ny skapelsen i skapelsen

När tillräckligt många berättelser skapats, som nu under dessa nio månader är det dags för en övergång. Jag har skrivit om berättelserna i mina bloggar. Hon som ser detta är inte en enskild person utan många äldre kvinnor. Det började med de äldre kvinnorna och dess energi vid den röda jorden i Värmland som kom i medvetandet 2023. Det följdes våren 2024 av Maria Magdalenas energi på Omberg och sedan det Gyllene barnets energi 2025. Allt sedan början har så många berättelsen öppnats. De har skapat nya skapelser i skapelsen som nu fått mig att skriva denna blogg om den stora livmodern. Livmodern håller och i den förenas allt så att födelsen och döden kan bli samma i varje inkarnation som vi väljer i detta liv för att via vårt folk släppa taget för att åter bli jordbundna i en kristalliserad form. Detta är människans bidrag nu till den stora skapelsen. I det bidraget är hjärnan, hjärtat och livmodern i samklang, i ett samskapande. Så har det alltid varit men det är först nu som vi kan öppna den dörren igen. Maria Magdalena gav den stora livmodern till Jesus så att han skulle kunna öppna för moder jord. Det har vi sett och det kommer att visa sig än mer. Allt är en gåva till jorden, med vilken människan kan öppnas i en ny form. När nu de äldre kvinnorna en efter en ger den stora livmodern till alla människor, både män och kvinnor kommer jorden och människan kunna äga sin gudomlighet som är mycket jordnära. Embryot i denna inkarnation som nu är färdig kan sammanfattas i ord som nu har fått födas: den-stora-livmodern.

En ny början

Nu står jag här igen i en ny rörelse. Jag är helt fri i en ny helhet som bär mig nu. Jag vet inte vad den är. Känner bara att allt är helt nytt efter att helhetens essens i den stora livmodern blev känd. När vi överlämnar oss är vi alltid hållen av den stora livmodern. Jag fick se min mor möta detta och jag fick själv möta detta förra året. Nu sätter jag punkt i denna helhet och gör mig redo att möta det som redan har fötts i en ny inkarnation i den helhet som nu bär mig. I förundran börjar jag att ta mina steg och låter allt med den stora livmodern tona ut till skapelsen och mitt medvetande. Den kärlek som jag nu bär till allt och alla håller mig i denna stund. Kärleken till min mor är oändlig och kommer så att vara i mig för all framtid. Det kommer mer nu att kunna öppna för. Då behöver jag släppa allt. Jag vill bidra, till vad vet jag aldrig, mer än att jag vill bidra. Det kommer jag att fortsätta att göra tills den dag jag lämnar. Vad jag däremot vet är att denna väg öppnar en ny historia för mina barn och barnbarn. Det är värt allt.

Vet inte vad eller hur och kanske inte varför jag möter en ny inkarnation just nu. Men det smyger sig på på precis som det alltid gjort när essensen i en helhet har visat sig så att den kan överlämnas till skapelsen. Jag släpper taget om allt som varit intill denna dag som frigjort så mycket i mig, i andra och i hela kollektivet under nio månader.

Jag rör mig nu på djupa vatten igen och ser på mitt liv på ett helt annat sätt. Inte att jag alltid förstår men det finns där och väntar. jag prövar för att lära så långt jag kan gå. Ser först efteråt att det jag prövar är precis det som ska öppna sig. När jag är där förstår jag inte att jag prövar. Men jag tar det på största allvar. Det är inte allvarligt utan kan vara så glädjefullt och lekfullt. Detta är i smått och stort. Jag vet att det nya har att göra med gårdagen på ett av mina barnbarns kalas. Jag bara vet detta! Plötslig började mina vuxna barn ett vattenkrig. De drog inte in bara sina barnbarn utan också mig. Så roligt vi hade och alla var helt ”dyngsura”. Vilken lek och glädje som öppnades när vi samlades för kalas mitt i alla sorg och stillhet som också fanns där. Jag älskar min familj där alla har kvar barnet i sig. Vi låter detta inre lilla barn få komma ut på alla sätt. Just nu i våra liv är vi alla så fyllda av kärlek till livet, till barnen, till varandra och till min mor. Vi kommer att minnas henne i kärlek, en kärlek som just nu flödar över. Undrar om hon visste detta då hon sa att min begravning ska ske i glädje. Det är min sista önskan.

Jag ser fram emot den och också att möta Annika Fjällberg i en retreat den 29-30 augusti. Den handlar om när helheterna börjar att komma mycket tydligare i våra liv för att vi ska gå in i dem och öppna för dess essens för att överlämna dem till skapelsen. När det sker finns redan nya helheter där i oss som väntar. Jag kallar det livets stora övergångar. Vi kommer att öppna en helhet, ta den till sin essens och överlämna den för att ta emot den helhet som väntar.

Läs mer på https://mariefridolf.se/nar-helhet-moter-helhet/

Varmt välkommen!

Göteborg den 4 augusti 2026

Ingrid Marie Fridolf