Jag mötte en gång en man som var shaman och han sade till mig: vet du Marie jag vill dö före jag dör. Det är det enda som är viktigt i mitt liv nu. Han var en medelålders man som tyvärr inte lever längre. Jag följde honom under flera år och det jag såg gjorde mig häpen. Han levde alltmer och när han dog var livsglädjen större än någonsin. Idag förstår jag vad han menade. Jag tror att då kan vi lämna jordelivet. Många människor gör också detta i alla åldrar. Det är de som blir kvar som har så svårt att släppa taget och överlämna oss till att vi inte kan påverka när själen ska lämna denna vår kropp.
Vi kommer hit för att lära
Om det nu är så att vi kommer hit för att lära i detta liv så är det mycket som vi behöver släppa taget om och annat att överlämna oss till. Frågan är nu vad som är svårast? Svaret på den frågan är mycket individuell. För en del människor är det så svårt att släppa taget om alla illusioner de skapat och alla strategier som de lever i tron att de är trygga. Många människor är inte heller medvetna om att de är rädda eftersom det är ett normalt tillstånd. För andra människor kan det vara lätt att släppa men när de öppnar för sina gåvor blir det 
hissnande. De vågar inte gå ut i världen som den de är med de gåvor som de är här för att bidra med. För de flesta av oss har vi svårt med både att släppa och att överlämna oss till den dag vi väl börjat vandra vägen hem. Har vi gjort detta finns det ingen återvändo, utan utmaningarna blir bara allt större. Det är som om de kommer ”skop” som tar oss allt djupare ned i underjorden och öppnar för den himlen att komma ned när vi ska öppna för ett helande. Mycket a detta är naturligtvis tro men när vi vandrat tillräckligt länge på denna väg in i det nya paradigmet är den självklar för oss. Vi bara vet vad som är vårt nästa steg och vad som kan öppna än mer. Det vetandet kommer från vårt högre jag eller om du så vill våra skyddsandar. För en del finns de i underjorden och för andra i himlen. Men vi har bara en enda. De är varelser utan fysisk form. Det kan vara änglar och skyddsdjur men också andra varelser. De är inte på något sätt människolika som våra guider är. Vi kan ha flera guider som är här för att stödja oss och ge oss healing. Att de är människolika betyder inte att de har fysisk form. De är energi som kan ha levt eller kommer att leva. De han också vara symbol lika utan att på något sätt levt i ett tidigare liv. Dessa guider finns på andra sidan så de har inget att göra med de själar som kan ha fastnat i mellanrummet. De behöver i stället stöd att komma till andra sidan. Nu finns det också själar som inkarnerat i en kropp som lever men som inte vill vara här. De kan också ha fastnat i mellanrummet även om de har en kropp. Vi ser de ofta genom att de går ovanför marken. Ingen av dessa själar som finns i mellanrummet är våra guider. Vi kan också ha våra guider från underjorden. Det kan vara någon som har återvänt till underjorden efter sin död. Många shamaner gör så. Men våra guider i underjorden kan också vara symbol lika. De är inte samma som vår skyddsande om vi har den i underjorden. Ibland är våra guider en spegel av den vi är i vårt ursprung. När vi inkarnerar i detta liv har vi från början med oss dödens dörr. Vi börjar redan där vår vandring till döden, det som blir än tydligare när vi föds som är den första stora övergången i livets oändliga övergångar och separationer. Att släppa taget är att dö en smula, separera för att öppna för än mer liv. Vad är då än mer liv? Det är att börja att leva våra gåvor, också dem som vi inte alltid vill ha.
När vi släpper taget och överlämnar oss
När något går förlorat kan vi känna detta i hela kroppen. I många år nu har jag låtit mig bli använd av mina läromästare på andra sidan. Mina guider finns både i himlen och i underjorden. I underjorden har jag också min skyddsande, den varelse som burit mig genom alla svårigheter. I det är jag mycket trygg och har varit sedan barnsben. Den tryggaste platsen för mig har alltid varit de djupaste skogarna och där satt jag som barn tillsammans med småfolket. I det mörkaste mörker har jag mitt ljus. Jag tillhör dem som inte kommer att berätta om min skyddsande, då skulle min kraft försvinna. Ja, det är mitt budskap som jag fått om och om igen. Inte heller kan jag alltid berätta om vad jag får veta från mina guider som både finns i underjorden och i himlen. Jag tillhör inte dem som går till himlen, den kommer ned när jag ska göra något jobb. Du skulle kunna beskriva det som att det himmelska ljuset använder min kropp i mötet med underjordens 
ljus för att hela det som hela bör. Jag känner när det sker men jag vet inte alltid vad som sker. Det kan jag ibland få veta långt senare. När jag vet vad det handlat om berättar jag om det i mina bloggar. Allt detta sker när mina guider tar mig i besittning. De är min väg åtminstone hittills på den väg jag vandrar. Varje gång det sker dör jag en smula för att öppna för mer liv. Efteråt kan jag säga till mig själv men vad var det som hände. Detta sker inte särskilt ofta men väl när det sker går det genom märg och ben. Efteråt kan jag också se att det är jag som bjudit in till dessa skiften. Jag kallar det för att öppna ett nytt liv i detta liv. Dessa är livsavgörande för min väg. Varje gång det sker öppnas också ett av mina tidigare liv att kunna släppa och ett tidigare liv att ta emot.
Nu är det inte alltid så utan jag möter också mina läromästare på andra sätt. Genom att de svarar på mina frågor och ger mig healing om jag gör detsamma till mig. Dessa guider har för mig mänsklig form. Jag möter dem som tidigare människor på denna jord men också de som komma skall. När de livsavgörande skiftena sker handlar det nästan alltid om att här och nu ta mig igenom och integrera något av de shamanska liv som jag levt men också att släppa det som jag sitter fast i nu i det liv som jag lever i denna tidszon. Denna väg blir än tydligare när jag alltmer väljer att ha tillit till den skyddsande som jag möter i underjorden. Hon visar mig vägen. Det är hon som talar om mina nästa steg och de kommer ofta bit för bit så att jag inte ska förstå eller kunna veta vad som ska sker. Det var hon som öppnade mig nu för att möta mig som fysiskt skadad. Det var hon som öppnade vägen till den läkare som i sin förtvivlan går över alla gränser nu för att stödja mig. När jag möter honom är hans guide med mig. I det blir jag alldeles lugn. Det är hon som visar mig till den hundvalp som jag nu tar emot. Det är hon som visar de steg som ska tas när vi bygger en bro över mörka vatten. För mig är det så klart att den dag jag dör vill jag komma till underjorden, där har jag min ”himmelska grupp” (för att göra det tydligt att himlen också finns i underjorden).
Varje dödsögonblick som jag möter tar mig allt djupare ned. Det vackraste av allt är att jag också kan se att mina läromästare stödjer mig på den vägen. Det är som om de skulle kommunicera med min skyddsande. När de tar mig besittning har jag djup tillit. Vad innebär det att de tar mig i besittning? Enklast att säga är att de talar genom mig. Jag förlorar dock inte kontakten med mig själv utan det är som att jag hör det som kommer genom mig men det kommer inte från mig. För mig är min skyddsande alltid densamma. Hon har varit med mig ända sedan barnsben men blev först tydligt för mig efter en nära-döden-döden upplevelse för trettio år sedan när jag mötte mig själv i mitt ursprung. Efter den händelsen har jag känt mig alltmer grundad. De sista femton åren har jag så valt att öppna för den shamanska vägen, inte från någon tradition överhuvudtaget. Men det finns inget att sätt att beskriva mitt möte med underjorden. När jag möter skyddsanden där är allt ljust. Idag vet jag att jag tillhör underjordens ljus. När jag möter skyddsanden och de guider som jag ska möta är allt ljust och mötet med mig blir så tydligt när det universella ljuset kommer genom mig till moder jord.
Mitt skifte nu
Där är jag också nu i det nya skiftet som öppnar mig som alltid än mer öppen, sårbar och ödmjuk. Detta skifte ha pågått under en tid nu, kanske minst ett år. Hela 2023 har handlat om avslut, en del mycket smärtsamma. Det har också öppnat gamla sår. Allt är förändrat i alla mina livsrum, i hela kroppen och i alla relationer. Min personlighet är inte på något sätt samma och det svåraste just nu är alla projektioner där människor har sin gamla bild av mig i sin kropp. Det betyder att de har kvar också mina känslor, beteenden och tankar i sin kropp. det kan t.ex.. innebära att de säger du är …. vilket jag inte alls är….men de känner en gammal känsla i sig från mig. Ja, relation är inte alltid lätt när vi gör stora skiften. Det gäller också relationen till oss själva till vårt ego är tryggt i den nya personligheten och väljer att släppa och följa.
Vad detta skifte kommer att innebära kanske jag aldrig kommer att förstå och ingen annan heller. Det enda jag ber om i mina relationer nu är att välja att möta mig i en ny tid. Några har stått kvar, andra har gått i sin tilltro att jag är galen och några har jag lämnat. Det har också kommit nya relationer in i mitt liv det sista året. Jag har avslutat min firma och vet inget om framtiden. Just nu arbetar jag inte. Det budskapet är tydligt från alla mina guider. Det enda jag gör är att arbeta mer än någonsin inne i mig och tillsammans med alla mina relationer. Den grupp som jag öppnar en bro över mörka vatten tillsammans med är viktigare än någonsin nu. Vi förkroppsligar det som kommer i varje steg. Denna gång när vi mötts i december och januari har steget handlat om döden. Att det blev två tillfällen har bara pushat oss till än mer ”död”.
Vad framtiden kommer att visa vet ingen. En fråga som hänger i luften för mig är: kommer jag att bjuda in andra igen? Svaret är inte enkelt då jag inte kan ha följare och inte följa andra. Min älskade arm som jag vyssjar varje dag kommer att visa mig vägen till mer moderskap.
”Kärlek, visdom, medialitet är i ett när vi öppnar livet bortom det kända. Men det saknas något för att vi en dag ska kunna dö. Till dess dör vi om och om igen utur det vi är blockerat i detta liv. Vad undrar vi gång på gång! Vi vandrar och söker men inget finner hon människan just nu. Och ändå är det alldeles ”infront of her eyes. Nattens timmar öppnade mig än mer i den jag är. Mina självlysande ögon guidar mig i mörkret. De visa är så många fler än de tre som vi ärade igår. De visa är alla vi. Vi har bara glömt en sak i vår strävan: moderskapet. Ja, den fjärde delen eller ska vi säga den första delen, det rena moderskapet totalt utan några neuroser eller blockeringar. Är det möjligt? Kanske inte, ja i vilket fall inte så länge en mor och en far kan döda, kväva, överbeskydda och kastrera sina döttrar och söner. Under några månader nu när jag nästan bara haft förmågan att vyssa min skadade arm har jag mött än mer av detta moderskap i mig. I det har jag också mött och tagit ansvar för mitt tidigare moderskap och satt gränser till andras moderskap till mig. Ja, det som inte varit rent.
Det rena moderskapet väntar på livets döttrar och söner. Ja, om vi vill ta emot det. Det är fritt, villkorslöst, men med mycket tydliga gränser. Dessa gränser är knivskarpa men mjuka. En kombination som moderskapet bär. Nu kanske du kan känna detta moderskap som inte har något att göra med om vi har barn. Det handlar inte heller om kön. Alla kan vi öppna för detta moderskap i mötet med andra människor. Samhället är dock ännu inte redo, att luta oss där kan vara livsfarligt. Vi kan möta det när vi öppnat för det genuina barnet i oss, det gyllene barnet som är helt, rent och totalt oförstört vad som än hänt oss i livet. Från den platsen i oss kan vi inte döma, värdera eller på något sätt veta. Det är bortom människans lott att vara den som vet. Hon är ju bara det gudomligas och moder jords barn.
Från den platsen i oss öppnas detta moderskap som i sin tur kommer med kärlek, visdom och medialitet. Tre diamanter att för oss vårda, alltid i kontakt med alla andra människor. Vi inkluderar alla i vårt hjärta både dem vi väljer att ta nära och dem som vi väljer att ha på avstånd. Tillsammans lyser vi upp mörkret än mer var dag.
Det senaste steget på bron över mörka vatten
Temat för detta steg är tre ord DÖD, TILLIT OCH MODERSKAP. Innan vi kan närma oss detta ämne behöver vi öppna för att faderskapet har präglat västvärlden i över 3000 år och att det nu sker ett skifte. I det har vi också mött faderskapets avarter. Jag vill också poängtera att vi nu talar om energi och detta inte har med kön att göra. Det kollektiva medvetandets öppningar för 3000 år sedan har guidat människan. Inte i alla världsdelar och framför allt inte hos alla folk. Ursprungsbefolkningen har i olika delar av världen stannat med det som västvärlden skulle kalla hedniska kulturer.
Parallellt med detta öppnas moderskapet som inte heller handlar om kön. Det viktigaste i detta är nog vårt förhållande till moder jord. En annan del i detta är triangeln moder jord, universum och människan. En tredje del i detta är att människan är ett folk. I det har hon ett sjunde sinne som inte andra levande arter har. Kanske är det just därför som hon har en individuell själ som behöver tanka in till den kollektiva själen. I det arbete är allt av kollektiv betydelse.
När vi öppnar för Isis, Maria Magdalena och den svarta madonnan vet vi att de alla tre är vägen till det nya paradigmet.
”När bilden är tydlig finns inget mer att göra än att stanna med den utan att döma den gamla bilden som vi lämnar för att öppna för den nya. Vi behöver i stället i ödmjukhet påminna oss om hur vi också satt fast i den gamla. Den är en förutsättning för den nya. Konkret: det teknokratiska samhället var en förutsättning för det systemiska som också är en förutsättning för det nya som sakta gror nu i människans kollektiva själ.
I stället behöver vi buga för allt gammalt som vi kommit till, precis som vi behöver buga för våra föräldrar som gav oss livet. Inte från platsen av prestation utan från en äkta plats i oss när vi öppnat för livet i ett större perspektiv. I mötet mellan universum, moder jord och människan öppnas det nya. Inget är en slump i vem som ska födas till vilken tidszon. Tack och lov förstår många unga detta idag. Ja, kanske för att de håller kontakt med varför de är här och inte dömer det vi andra fastnade i när vi famlade efter livet.
I alla övergångar är det alltid några som går före och historien visar så tydligt att de aldrig plockat poäng på dem som ännu inte ser det nya och kanske också dömer det när de börjar att se (ja, kanske också försöker döda det nya). De som går före ser vad som sker, håller det som behöver öppnas och tar sina steg. Ofta ser vi dem inte men vi vet att de är där med all sin energi. Framtiden, vår nya historia får visa vilka de är. För våra guider finns bara ögonblick och deras budskap är mycket tydliga. Väljer vi inte att följa dem är det inte heller något problem för de kommer alltid igen med nya ögonblick som tar oss dit vi ska. Våra guider eller om du så vill andliga varelser på andra sidan tillsammans med moder jords energi och den vi är i mötet med henne, stödjer människan nu i de steg som hon behöver ta till en större helhet.”
Det är inte tre vise män utan fyra och den fjärde vise mannen visar oss det nya paradigmet. Han kom aldrig fram med de tre juveler han skull lämna till Jesusbarnet. På sin väg lämnade han de två första till människor som verkligen behövde dem för att klara livet. Sedan ägnade han trettio år att fortsätta att leta efter Jesus. Så hörde han att Jesus skulle vara i Jerusalem och begav sig dit även då mötte han en behövande som han gav den sista juvelen. När han kom fram till Jerusalem var Jesus redan korsfäst.
Denna berättelse har vi inte fått höra om. Jag kom i kontakt med den när jag kopplade upp mig till mina guider för att öppna för visdom. När jag sedan sökte på nätet hittade jag också den kunskapen där. Det konstiga i min berättelse när jag öppnade för den fjärde vise mannen var att den krubba som jag fått av min farmor hade fyra vise män. Den har jag i alla år trott var en herde. Älskade farmor som var vis, kärleksfull och medial. För mig står den fjärde vise mannen för moderskap och på den resan är målet inte det viktiga utan resan.
Jag valde denna helg att ge mina tre juveler till dem som har gjort mig illa. Det är i de mötena som jag växt och fått ett skifte till ett nytt liv. Nu har jag inga juveler längre eller kanske ännu igen.
Men min farmor är med mig mer än någonsin. Natten till trettondagen öppnade jag för att göra helt i mina kvinnolinjer. Jag vet idag att det var det som öppnade för den fjärde vise mannen. Det gjorde också färdigt mitt bidrag till alla kvinnolinjer de senaste 3000 åren. När det blir mer helt kan moderenergin öppnas än mer till alla oavsett kön. Resan handlar inte om att döma vad män har gjort utan göra rent det kvinnor har gjort mot kvinnor och män samt vad män har gjort mot män och kvinnor i faderskapet. Låt oss inte i moderskapet hamna i att göra varandra illa, det skulle också mycket väl kunna ske. Men om vi öppnar just kärlek, visdom och medialitet är det svårare. Några av oss kvinnor som levde när kvinnan ännu bad till Isis i det röda tältet där hon bodde när hon menstruerade möter mycket smärta nu på vänster sida. Vi förkroppsligar den erfarenheten igen för att göra den hel. i det dör den smärta, vrede och sorg som suttit så djup i kvinnosjälen, det sjunde revbenets aber. jag är inte alls säker på att det skapades från mannen. Det är bara tro. när jag bröt mitt sjunde revben som växte om lott mötte jag Isis på ett helt nytt sätt. Det revbenet är starkare än någonsin och kunskapen från Isis är att det skapats för att kvinnan ska kunna bära liv. Det har inget med mannen att göra. Härom dagen träffade jag en kvinna som också brutit sitt sjunde revben som också växt om lott. Vi delar denna erfarenhet. vi människor möter ofta andra med samma erfarenhet. Med våra erfarenheter är vi aldrig ensamma. kvinnor är beredda att riskera livet varje gång de föder barn, det barn som de bär i nio månader. (Isis var Egyptens främsta gudinna i dess mytologi med riter som handlade om döden och de döda.)
När kvinnolinjen bryts i smärta är det ingen slump. Om vi lär oss att se det större perspektivet kan allt be helt. Kanske är det också för dig som för mig många generationer att läka innan vi kan se. Vi möter under tiden andra kvinnor som bär det som vi behöver läka tills den dag allt är förlåtit. Kan vi förlåta och om det behövs be om ursäkt behåller vi vår kraft. Att se är aldrig tillräckligt även om vi vet att allt som sker inte är en slump.
Porslinskatten på bilden samt tråg och mangel var det enda min farmor fick med från sitt barndomshem. Att bli med barn två gånger ogift var skammen självt, dessutom ur en våldtäkt andra gången fick hennes familj att se rött. Men då stod han där, han som jag skulle växa upp med som min farfar. Han visste om hennes mediala gåvor och ärade henne i djup kärlek min farmor. De fick inga egna barn tillsammans men väl ett långt liv i kärlek. Den som led var min farmors mor som förlorade sin dotter genom sina handlingar. Grym blev hon tills hon kom till Sankte Per…(ur himlaspelen ). Allt är förlåtit nu och jag har släppt min farmors längtan efter sin mor som jag burit för henne. I det har jag också släppt energin från alla kvinnor som längtar efter sina mödrar. Porslinskatten symboliserar min farmors visdom, medialitet och kärlek. Nu döper jag min hund efter henne; VERA. Tråget och mangeln har genom åren fått så mycket kärlek i detta hus av kvinnor före och efter alla de kvinnor som jag tagit emot. Min farmors mor har till slut fått frid. Men inte bara hon utan också alla brutna kvinnolinjer hos de kvinnor som kommit till detta hus. Förlåtelsens eld har brunnit i flera hundra år tills den dag allt är förlåtit. Allt är färdigt nu i det som var blockerat. Inte bara i och med mina förmödrar utan också alla andras. När vi öppnar för att verka och leva från att se allt som enbart energi ändras alla våra perspektiv. Varje helande helar alla och än mer när vi kan ta emot allas samlade energi som stöd. De behöver inte på något sätt tillhöra våra släktled för att allt ska bli helt. En del av oss kan också se dessa själars energi och hur de samlas för att bidra för alla. Jag är djupt tacksam för min farmors läkedom och visdom och att hon aldrig gav upp kärleken. Allt detta som präglat mig så gör mig berörd i detta nu där jag är på min väg. Det handlar inte bara om detta liv. Jag möter nu helt andra kvinnor än förut, både i dem som jag stannar med och de nya som knackar på min dörr. Ja, de som jag väljer att släppa in i mitt space nu. MIN ÄLSKADE FARMOR SOM ALLTID HAFT FYRA VISE MÄN I SIN KRUBBA SOM JAG FICK AV HENNE NÄR JAG VAR 25 ÅR.
Mellan den 9 december 2023 och 7 januari 2024 har vi mött mycket död i vårt överlämnande till det som ska ske nu. Allt som har behövt dö från oss, av oss och med oss är äkta och sant. Vi släpper taget nu och det gör vi på totalt olika sätt vi som vandrar på denna bro runt om i världen. Vad nästa steg blir som kommer att öppnas vet ingen av oss. Men i slutet av februari har det steget sakta börjat visa sig, var så säker. Till det överlämnar vi oss också.
Distansens tid är nu
Vi har på denna bro mött universum, moder jord och människan ett antal gånger nu. Det finns en röd tråd. Från förening och struktur utan struktur har dessa tre nu öppnat för distans. De bugar och ärar varandra och håller avstånd. Djupt tacksam, Den nya tiden öppnas alltmer och i det finns ingen väg tillbaka. Allt som vi byggt kommer att rasa igen precis som allt som byggs hierarkiskt till slut gör. Vi är alla bara små människor som har samma värde oavsett var vi finns. När vi lämnar yrkeslivet blir det så tydligt. Det spelar ingen roll vad vi har gjort innan vi åldras. Det är åldrandet i sig som har ett värde. Åldras ska vi alla göra och vi kan göra detta i värdighet till oss själva och alla andra. Just därför behövs de äldre mer än någonsin nu. De har inte längre något att försvara. Ja, om de tar sitt åldrande på allvar. I ursprungsbefolkningar ärar man de gamla och deras visdom. Något västvärlden behöver lära sig.
Vi ska alla dö….
Alla människor ska lämna detta jordeliv en dag. Det har vi gemensamt. Att dö en smula varje dag innebär att vi lever alltmer. Kanske det är just det som människan ska lära sig nu. Att ha tillit till döden är att ha tillit till livet. Det är en förutsättning för att vi ska kunna överlämna oss och släppa taget. Det som vi en gång behöver göra när vi lämnar.
Jag har lärt mig detta mycket tydligt i en nära-döden-upplevelse. Det sista jag tänkte var: hur ska det gå för mina barn och så insåg jag att jag inget kunde göra utan följde bara med och släppte taget. Detta överlämnade tog mig in i en tunnel där jag mötte mig själv i mitt ursprung. Från den dagen har mina guider varit med mig och jag har öppnat alltmer av min medialitet. Om människan inte skulle vara så rädd för att dö skulle hon också i större utsträckning ta reda på vad healing är för henne. Hon skulle också söka efter sin medialitet utan att jämföra med andra. Det öppnar visdom och en expanderande villkorslös kärlek till allt, ja också döden.
…..Men frågan om är vem som får livet
Denna helg har mycket tydligt öppnat för energiarbetet som handlat om att någon dör innan de ens föds. Det kom att handla om aborter och missfall men också vem som väntar på att inkarnera. I ett arbete kom ett missfall att handla om en tidigare abort i flera generation före. I ett annat arbete kom ett barn att födas efter en provrörsbefruktning, samma barn som skulle ha fötts med hindrades genom ett dagen efterpiller. Denna själ som ändå valde att komma till den mamman en gång till gjorde det med en annan pappa. I ett tredje arbete kom den biologiska pappan till ett barn fram i förgrunden tack vare en annan kvinnas moderskap som inte var mor till detta barn. Ja, när vi öppnar för energi så är allt så mycket större. I dessa arbeten fanns hela kollektiv med av själar på denna och andra sidan för att göra allt helt. Kalla det healing om du vill. Oavsett vad du kallar det slå aldrig ned på det som vi inte kan förklara. Våra guider vet och vi är alltid hållna av vår skyddsande.
Livet pågår i så många olika dimensioner samtidigt och visst är det en tillförsikt i att vi kan få möta både de döda och levande genom energi. Jag kommer särskilt ihåg en av mina klienter som hamnade i en identitetskris när hon fick vet att hennes pappa inte var hennes pappa. Hon var ett av alla provrörsbarn i Danmark. Hon kunde därmed aldrig få möta sin pappa. Men livet ville annat. Genom att medialt arbete som var kollektivt förde döda oäkta barn henne till sin fars energi. De vill visa henne att de mött sin far på andra sidan och att hon hade den möjligheten i detta liv. Det gjorde hon hållen av alla dessa själar. Vilken befrielse för henne men också för själarna.
Med det sätter jag punkt. Jag gläds i att få vara hållen både av min skyddsande men också nu av den läkare som jag möter. Ja, vi möts på så många plan just nu. Härom natten kom en av mina guider till mig med orden: HÅLL HÅRT OM DIN LÄKARE.
Det finns ett ljus som vi inte kan se, känna, höra, smaka eller lukta. Det ljuset varar för evigt. Det gör aldrig det ljus som kommer när mörkret tonar ut. Inte heller mörkret varar särskilt länge när ljuset kommer åter. För en del av oss finns detta ljus i underjorden och för andra i himlen. Det eviga ljuset kan vi kanske förnimma med vårt sjätte sinne, vår intuition. Men det räcker inte. Vi behöver öppna alla våra multisensoriska sinnen för att få kontakt med detta ljus. Vårt sjunde sinne kan då manifestera detta ljus i oss och alla andra. Den enda vägen dit är genom energi och människans högre jag. när det manifesteras finns det i varje cell av vår kropp och i vår själs fält som är så mycket större än vår kropp. Detta är ett annat sätt att säga att allt är rent och flödande.
Önskar dig allt gott på din väg i kontakt med det eviga ljuset. Tro inte att min eller din karta, världsbild och trossystem är samma som alla andras. Vi är alla ett men i det olika med det vi ska bidra med. Jag är djupt ödmjuk i mötet med andra människor och deras väg. Det jag skriver om är det jag lär mig var dag som människa och som andlig varelse i mötet med universum och moder jord. Att tro att all andlighet finns i himlen är västvärldens religiösa ideal i och med kristnandet som öppnades för flera tusen år sedan. Den tiden tonar ut nu och öppnar för mångdimensionella verkligheter i en helt ny tid där vi inte kan luta oss på något gammalt men väl ära det gamla som gör att vi öppnar ett nytt paradigm nu. Ja, det är min tro som öppnats i mötet med mina guider, mina erfarenheter och i mötet med andra människor.
