I mörkret börjar vi om. Där hämtar vi nya vibreringar och frekvenser. Där hämtar vi vårt ljus som människa. Det maskulina och feminina smälter samman. Vi har alla varit man och kvinnor i många liv och ur det föds barn. Det barnet är vi i liv efter liv. Själen lever i tystnad utan tid och utan ord för att vänta på detta barn och dess föräldrar. När du är tillfreds i hjärtat så vet du vad detta innebär. Att dansa med sin själ är detsamma som att dansa med sin kropp. Själen puttar oss till nya steg för att vi ska expandera till nya personligheter som närmar sig alltmer vårt ursprung. I det expandera också kroppen till nya rörelser med nya vibrationer. Det största av allt i detta arbetet är att sammansmälta med sitt inre barn på ett nytt sätt. Detta är människans största intima relation. Att bli ett med sitt inre barn är att bli ett med allt. Det gyllene barnet får allt större plats i vår kropp. Den resan gör vi om och om igen i det liv vi nu lever i den kropp som vi har i detta liv. Allt är redan där hos oss och hos hela mänskligheten. Varje gång en ny sammansmältning sker börjar vi ett nytt liv i detta liv. Det är en ny början i vilket vi sammansmälter med vår själ och anden, inte bara med vårt inre barn. Själen har med sig så många barn som vi är här för att möta i detta liv. För att klara detta behöver vi lära oss att vara på en plats av ingenting och öppna för det som skapas bortom tid och rum.
Smält samman med din dans
På den resan släpper vi taget och överlämnar oss till alltmer ljus och kärlek. Då vet vi också att den sanna mänsklighetens barn bor inom oss. Det gyllene barnet gudar oss på den vägen. Allt arbete sker inåt, inte här och inte där utan inåt. Det gyllene barnet, det gudomliga i oss är kärlek i oss och alla samtidigt. För att öppna den vägen behöver vi smälta samman med vårt inre barn, det barn som splittras från oss för första gången i befruktningsögonblicket. Det är människans lott att sedan vid födseln börja sitt arbete hem igen för att bli hel. Ibland börjar den resan redan i livmodern om barnet redan där blev separerad från sin moder. Tanken är ju att barnet i livmodern blir ett med modern för att lära sig att bli ett (kanske en föråldrad tanke i ett gammal personlighet som mänskligheten bär). Har vi inte någon upplevelse av att var ett är det tydligt att sökandet efter det gudomliga börjar så mycket tidigare eftersom själen vet att i det gudomliga är vi ett. Själen går då upp igen och på detta sätt hänger den fritt i universum. Vi kan lära oss att se när människor inte har sin själ i sin kropp. Vi ser hur den svävar utanför kroppen. En oerhört smärtsam upplevelse som denna människa bär i sin inkarnation. Min erfarenhet efter år av möten med människor som terapeut och energiarbetare är att dessa människor har svårt att inkarnera till att växa som människor. De har lätt att lämna kroppen och gå till andra världar, det enda som höll dem som barn. Det paradoxala är ofta att de också är rädda för dessa världar som de längtar så efter. Skönheten öppnas tillsammans med dessa människor i det ögonblick som de bestämmer sig för att vara människa, att acceptera denna inkarnation i detta liv. Jag har mött det så många gånger och det finns inget vackrare än den upplevelsen. Vad den människan lär sig sedan är att bli kött och blod, ingen enkel resa då de alla har många svåra trauman att ta sig igenom. Smärtan kan då ibland bli olidlig när de ser vad de gjort med sig själva för att hindra oss att ta emot vår själ i det den ska lära sig. Jag kallar det den själsliga smärtan. Den smärtan är så mycket större än smärtan av vad vi har varit med om. Inte alls konstigt då den själsliga smärtan bara handlar om ansvarstagande, försoning och förlåtelse utan objekt och subjekt. Det är en andlig resa av nåd. Viktigt att säga är vi får möta det vi ska möta i livet som för oss alla skapar trauma. Trauma kan uppstå både ur mörker och ljus. Det uppstår när vårt system inte kan hantera det som bli för mycket, för snabbt, för tidigt och för tydligt för vår psyke och kropp. En sak till har jag lärt mig och det är att vi får inte övergreppstrauman utan anknytningstrauman. Vad då kanske du säger kanske!. Om vi har anknytning på ett någorlunda intimt sätt med vårt inre barn först i mötet med våra föräldrar kan vi få stöd och lära oss att hantera övergrepp så att de inte blir trauman. Det är inte händelsen i sig som skapar trauman utan hur vi hanterar detta. Människan som genom social interaktion (brist på anknytning) får trauman löser också upp dem senare i livet genom social interaktion. Nu förstår du kanske att alla människor har trauman. Det betyder inte att det finns någon att döma i den själsliga smärtan men däremot kan man få lära sig att sortera i den smärtan i vad man har varit med om. Där transformeras känslor, sensationer och förnimmelser som vi har suttit fast i inne i vår kropp. Vi har blockerat platser av smärta som måste förlösas. Båda resorna eller danserna kan en dag förenas utan att v behöver veta vad vi dansar eller gör. Den dansen bär livet.
Att dansa med sin själ skulle då beskrivas som att locka själen in till den kropp som den ska bära i detta liv. Det finns nu ingen annan väg än via det inre barnet som föds om och om igen totalt okontrollerbart. Vi kan aldrig försöka prestera denna dans. Så länge vi splittrat detta barn från oss finns det inget hopp för själen. Då är också själen avsplittrad. Det är inte riktigt sant för hopp finns det alltid då livet puttar oss in i traumatiska upplevelser, sjukdomar och livskriser så att vi förlorar kontrollen och kan börja vår resa hem som går via det inre barnet och själen. Den resan pågår i nya lager på lager om och om igen i detta liv.
Att komma ned i kroppen är en smärtsam upplevelse som genom energiarbeten får vår kropp att göra det så intensivt vi förmår i den stunden. Människan är dock fenomenal på att hindra sitt växande, inte minst genom makt. Men när energin tar tag i oss och hindrar oss från att kontrollera livsskeenden (som skulle ha hänt i detta liv om vi följt med livet) så bara händer det utan att vi kan stoppa det. När energiarbetena också blir kroppsliga, kropp mot kropp finns inte ord för det som sker. Det är nu vi kan försonas och förlåta och då vet vi också att vi egentligen inte har en aning om vad medvetande är. Det är bara något som vi försöker skapa för att kunna beskriva olika skeenden. Vi kan bara beskriva det vi har varit med om inget annat. Tyvärr har människan låst sig på många sätt genom att skapa normer och regler för hur verkligheten är. Så har människan alltid gjort. Frågan är nu bara om det kommer att fortsätta så?
När vi väl bestämt oss för att bli människa kommer de vackraste upplevelser som vi kan få uppleva i detta liv. Den resan tar aldrig slut. Vi har bara flera galaxer och jordar att utforska. Den jordning jag nu utforskar handlar om att inse att vi föds till en dimension och dör till en annan. Vad menar jag nu? Det vet jag inte. Det är bara det som mina guider och min ljuskropp talar till mig om. I skrivandets stund inser jag att jag vet att det är sant och att det ska bli mycket spännande att utforska den nya dimension/ galax /jord som vill visa sig. Att utforska jordar innebär inte att vi går till andra jordar utan att vi ser vår egen jord som många olika jordar i dess olika transformationer. Jorden har hela tiden paradigmskiften med nya vibrationer. Vi känna dem med våra multisensoriska sinnen. Dessa sinne är våra sinnen men på ett annat sätt än i de dimensioner vi tar oss ur. Vi kan se inifrån kroppen, vi känner vibrationer, vi hör inre röster, vi får inre bilder, möter uppenbarelser osv. I den gamla dimensionen kallas vi t.ex. synska och att vi hallucinerar eftersom vi inte har ett språk och ett samhälle som möter detta. Vi kan i vissa sammanhang kalla det andliga upplevelser. Men alla människor har denna förmåga. Det är en del av oss när vi öppnar för många dimensioner, världar och tidszoner. Konstigare än så är det inte. Det är att vara människa. Vi behöver bara lära oss att leva på ett annat sätt och framförallt möta vårt inre barn. Då behöver vi inte längre separera oss som människa och andlig varelse, vi är människa med olika förmågor som vi är. Låt oss säga just som vi är (vi har inte förmågor vi är dem. Vi kanaliserar inte, vi är en kanal. Vi håller inte energi, vi är energi. Människan kan först behöva separera och se sina förmågor för att ta in dem igen. Det är ett sortera inte splittra av som vi gör vid vid trauma.
När min syn visade mig Maria Magdalena som moder jord och att jorden och universum förenades i henne insåg jag att hon är shaman precis som Isis, Innana och Varlan. Det är just det shamaner är, de är moder jord och universum från vilket de verkar för att förlösa människans illusioner men också själar som tagit plats i henne. Jag minns när en shaman hjälpte mig att driva ut den/de själar som satt fast i min far som kom till i en gruppvåldtäkt på min farmor i mitt system. Det ändrade hela mitt liv. Hon var från Brasilien och jobbade med mig i flera timmar från sitt eget folk, som också var där energetiskt. Efter det ögonblicket vet jag när jag möter en shaman som är en shaman och det är en avgörande skillnad från att möta dem som håller på med shamanism. Att hålla på med shamanism kan dock öppna vägar som får shamanen i oss att ta plats. Men till dess är det en avgörande skillnad. Jag skulle aldrig själv gå till någon som jag inte vet är beredd att ”dö” för det de gör på ett energiplan och i verkliga livet.
Den som är shaman har växt ur jorden men också från ljuset ovan jord. Det kommer i den ordningen så att de inte ska brinna upp. Att bli träffad av blixten är en ovan jord upplevelse som tar oss ned i underjorden, att bli utsatt för övergrepp är en jordlig upplevelse som får oss att förlora oss själva och en nära döden upplevelse är en inre upplevelse av en annan dimension. En annan dimension kommer alltid ur mörkret. Vi föds till en dimension och dör i en annan. Detta kan vi uppleva många gånger i denna vår kropp.
Föräldrarna hämtar barnet på altaret
Alldeles nyss hade jag en uppenbarelse igen. Jag var i underjorden med Maria Magdalena och hennes systrar Varlan, Isis, Innana. På altaret ligger nu två barn tillsammans med natur- och andeväsen. De är tvillingsjälar som ska till olika familjer. Fyra föräldrar dyker upp och tar barnen från altaret. En av männen säger: ”den tiden är slut nu, att offra barnen”. Barnen av denna tid ska till oss och inte till det gudomliga mer. De är först och främst människor av kött och blod och sedan andliga varelser komna från det gudomligas ljus och jordens inre som tillsammans öppnar för kärlek. Flykten till andra sidan fungera inte längre. Inte ska vi heller testas som Abraham mer, att offra sin enfödde son till gud. Tiden för offrande är slut. Det skapar bara förövare. Föräldrarna tar barnet i sin famn och långt där inne vet de att en dag ska dessa två barn mötas. Inte bara dessa barn utan en hel grupp av barn ska också mötas. Kanske kommer det att ske först när de är mycket gamla i den kropp de nu fått, med det barn som alltid kommer att vara deras barn.
Vad detta egentligen betyder vet jag ej och jag aktar mig för att tolka. För en millisekund var jag på väg att göra detta då jag blev förvirrad men jag släppte och kände mg fri igen. Jag låter allt tona ut i en glömska tills den dag det kommer i en förståelse. Så gör säkert också dessa föräldrar och barn vid altaret, glömmer allt och påbörjar sin resa med de lärdomar som öppnas för dem på den väg som nu är öppen. Det är nu när jag upplever detta som jag inser att det som vi kan förlåta med våra föräldrar är vår ackumulerade kunskap om något vi var tvungna att lära oss. Det är nu jag inser att det är omöjligt att tala om eller förstå ordet ”medvetande”. Det är också nu som jag bara vet att en del av oss människor kommer från underjorden.
Då kommer den uppenbarelse som jag hade för många är sedan för min inre syn. Ett barn liggande i en vagga där en gammal kvinna sitter i en gungstol framför elden med foten på vaggan och vyssar barnet sakta. Denna bild öppnades ur längtans väg och blev först tydlig när anknytningstrauman löses upp med jorden. Då blir allt tydligare. Kvinnan tar upp barnet och omsluter det med sin barm. Där och då förvandlas den gamla kvinnan till moder jord och hon är mycket gammal. Jorden är röd och allt blir tyst. En energi i viskningar tar plats och där och då bildar molnen munnar som viskar i moder jords öra. Allt förkroppsligas och löses upp i den röda jorden. Den uppenbarelsen följer mitt hjärta har sedan den dagen öppnat denna plats i mig. Det är nu jag kan se att det är ur den upplevelsen för tjugo år sedan som Maria Magdalena hamnade i underjorden tillsammans med Isis, Varlan och Innana. Det altaret där barnen ligger i underjorden är för mig gudomlighet.
Från det hjärtat kan jag be, från det hjärtat kan jag öppna för ljuset och från det hjärtat expanderar jag och moder jord i universum. Återigen går jag till Universeum i Göteborg för att se universum på film. Där kommer insikten. Det är verkligen inte färdigt och kommer aldrig att bli färdigt. Det jag upplever i detta liv har nu öppnar för en ny galax. När jag i somras kom till min ursprungsenergi kunde jag landa och det som hände då var att en helt ny ursprungsenergi tog form. Allt jag trott på och allt jag mött var bara ett förspel det det som skulle komma nu. Wow säger jag bara. Vad spännande och också lite ”scarry”. Det är nu jag kan se vad som hänt mig de sista sju åren. De är bara en spegel av det som hänt mig i hela livet i så många cirklar till min ursprungsenergi. Nu är jag där igen men med en annan ursprungsenergi. Det ska bli så spännande att se hur jag kan öppna för den i livet nu. Min förra ursprungsenergi visade sig första gången när jag var sju och sedan bär jag var 35 i en nära döden upplevelse. Denna nya ursprungsenergi visade sig för första gången för sju år sedan i ett brott med livet som tog mig till en ”våt fläck” och öppnade ”ingenting” på ett nytt sätt.
För mig är nu mötet med Maria Magdalena och det gyllene barnet en öppning på denna väg när jag dansar med min själ på ett helt nytt sätt. För mig är Maria Magdalena moder jord tillsammans med de andra som Varlan, Isis, Innana och många fler som också är moder jord av denna tid. När vi öppnar för nya tidszoner är all tid där och allt gammalt, nu och framåt ändras. Vågar jag säga detta nu? DET GYLLENE BARNET ÄR VÄGEN FÖR OSS MÄNNISKOR SÅ ATT VI KAN BLI MODER JORD MED UNIVERSUM I SIG. INTE VARA MED HENNE UTAN JUST BLI HENNE. ORDET BARN ÄR SÅ VIKTIGT ATT ANVÄNDA DÅ VI ALLA ÅR HENNES BARN.
Minns hur jag blev ropad mitt namn
Sju år sedan är det jag mötte mitt sista genombrott för att öppna för en ny födelse. Denna tid har tagit mig igenom så mycket kraft på så många olika sätt som jag inte hade en aning om. Jag har verkligen lämnat allt vad makt är och jag är tydligare än någonsin. Jag inser idag att jag som rebell också fick makt. I min förra blogg kan du läsa om hur den rebellen höll sig bort från offret. Jag blev aldrig ett offer även om jag hade blivit offrad. Nyckeln till denna känsla var att jag hela tiden gick vidare efter att tagit mig igenom det som hade kunnat göra mig till ett offer. Idag ser jag att livet har de är sju stadier och denna gång var det under sju år. I varje stadier har jag öppnar alltmer av min kraft på andra sätt än det första som var rebellen. Det andra stadiet handlade om att ta mig igenom skammen. Det som hände för sju år sedan väckte en enorm skam. Orden: hur kunde jag och hur kunde jag inte se, var med mig varje dag. Skammen tonade ut för att själen istället skulle ta plats genom det inre barnet. Svaret var enkelt: jag hade inget annat val när jag var barn men nu har jag det om mitt inre barn vågar lita på mig. Det väckte en enorm kärlek till detta barn och en tydlighet av att nu är det enda jag kan göra är att möta mig i denna skam. Sakta började väggen av skam tona ut och jag visste att jag blundat för att få tillhöra den grupp som sedan kom att offra mig. När veden så kom blev jag inte nådig och mycket tydlig i mina val. Det fanns nu bara en väg då jag inte passat in, GÅ TIDIGARE. Tack och lov lät jag mig återigen kränkas utan att bli offer. Hur var det möjligt? Jag gick in i såret. kände alla dess olika delar och dimensioner. Smärtan var enorm och så en dag var det färdigt och jag gick vidare. Vilken kraft modet är att gå in i såret, det tredje stadiet. Vi kan ju faktiskt dö när vi gör det. Nästa fjärde stadium handlade om att göra mig fri som följare av andra och fri från dem som följde mig. Där och då bestämde jag mig för att inte publicera den bok som jag skrivit och satt punkt i 2020. I den boken fanns följare och det tog mig från den plats av ingenting som bär mig var dag. När jag skriver så är det alltid så att det inte är något som jag tänker ut. Det skrivandet kommer från kroppen och dess tidigare upplevelser som är fria, de upplevelser som kommer genom pennan och de upplevelser som är uppenbarelser om framtid. Jag blockerade nu en del följare som följde mig. Det tog energi och kraft av mig men jag tog också energi och kraft av dem genom att de var i mitt system. Jag lämnade också alla som jag själv följt och det gällde alla metoder, filosofier och teorier som lärt mig att vara den jag är och som jag också jobbat efter. Detta gällde både dem som jag lärt av andra och dem som jag skapat själv (alltså mitt eget skapande). Jag fick också hjälp i detta, hårddisken kraschade. På platsen av ingenting väcktes barnet till liv i en ny form. Under sommaren efter en tids sjukdom under våren gick jag in i en tystnad under en hel månad. Detta femte stadium öppnade en stillhet och kärlek till mig själv, min kropp, mitt inre barn och allt levande. Moder jord och universum blev ett i mig. Nu kom verkligen ett genombrott det som öppnades. Jag kanaliserade inte längre jag var en kanal nästan hela tiden. Vägen dig hade tagit mig igenom upplevelsen av att vara ett med berget, ett med trädet, ett med en kraft, ett med småfolket osv. Att vara ett innebar att jag blev det som jag var ett med. Jag blev ett berg, jag blev ett träd osv. Jag blev ett med min moder igen och vi höll våra egen och varandras inre barn. Allt blev helt. Denna lärdom i det sjätte stadiet växte ut min förmåga tidigt i livet när jag var med småfolket. Jag tänkte som dem, levde som dem och var dem utan att jag på något sätt förstod det. Min älskade hund lärde mig än mer om detta. Jag började att tänka som henne, leva som henne och till slut var jag tvungen att ta en paus. Jag vänder mig nu till lilla Vera och ber om ursäkt. Hon är min guide och jag hennes. Det kommer ingen kunna ta ifrån oss. Nu har vi varit åtskilda fysiskt i snart en månad men i kontakt varje dag på ett annat plan. Vilken träning. Detta har varit livsavgörande för oss båda. Precis så livsavgörande det var för mig att gå in i tystnad en hel månad i somras. Det sjunde och sista stadiet pågår än och för mig handlar det om att acceptera allt som det är. Att se det, ta emot det och acceptera detta. När något skaver kan vi bara acceptera detta utan att göra någonting. Förra helgen blev jag och några till guidade igenom ett helande av det som skavde. Hade vi ifrågasätt vad som skedde som ibland var totalt galet hade vi aldrig kommit igenom. Jag överlämnade mig till det som skulle ske. Att göra det tillsammans med andra är verkligen en gåva.
Den helg dansade jag med mig kropp som öppnade än mer av själens dans. Den öppnade också för själars dans på många olika platser på vår jord. Detta sjunde stadium har fått mig att överlämna mig i varje ögonblick i livet. Det som sker det sker. Minns hur småfolket föll ihop i ett stort skratt när de försökte bli grymma eller goda. Vilken rolig lek som aldrig fungerar när vi är sanna. Ondska är någon annat och det kommer alltid när det är för mycket ljus. Den letar upp splittrade människor för att försöka ta plats i dem. En hel människa kan aldrig bli fångad av ondskan. Jag vill nu berätta om min upplevelse under min dans med själen.
Allt började med en plats i min kropp
Denna lördag gick jag till en grupp för att dansa i en metod som heter Essential motion med Karen Roepert. Jag tvekade länge för jag ville inte följa någon person eller metod men min själ var inte nådig. Vaknar mitt i natten en månad innan och hör mitt namn som jag brukar när själen kallar. Dansa med din själ med Karen. Förra gången jag var med henne under min psykosyntesutbildning 2005 dansade jag med moder jord och jag sjönk ned på golvet och andades med henne. Detta har verkligen satt avtryck på min fortsatta väg. Med den insikten och själens kallelse anmälde jag mig.
Helgen kom att handla om min livmoder för mig. Det intressanta är att min vän Annikas häst Hinerzka redan visat mig livmodern. Hon nafsade mig i nedre delen av naveln för att visa mig vägen. Djupt tacksam för detta. Livmodern kallade på mig av två själ och berättade varför; vem och vad ska jag släppa in och till vad. Ordet som kom var skönhet. När så allt släppte och vi dansade fritt tog min själ mig in i livmodern som ett litet spädbarn. Allt var fritt och jag kände mig verkligen och var verkligen ett spädbarn. Detta var så vackert och ljuset strömmade in i denna livmoder. Benen och armarna tog över och sprattlade som ett spädbarn. Ingenting jag kunde kontrollera. Det är åldrandets livmoder som jag bär. Det som en del brukar kalla ett russin. Ser så ett russin för min inre syn, varje liten rynka i dess skinn. Det är så vackert. Jag har alltid älskat att titta på åldrande människor med massor av rynkor och jag blir så lycklig. Så reser jag mig sakta upp och börjar känna mina fötter och lär mig att gå på ett annat sätt. Det är lek och glädje i anknytningen till mig själv och till alla andra i gruppen. Dansen för mig och mitt lilla barn till själen som är mycket gammal. Bilden av den gamla kvinnan vid elden i en gungstol, vyssande ett spädbarn kommer för mitt inre. Den bilden fick jag för mycket länge sedan och nu förstår jag att jag är där. Så lycklig att åldras är jag. Då vet jag bara att jag ska vyssa barn innan deras föräldrar tar över sina barn från livets altare. Ja, symboliskt är det vad jag gör med mina barnbarn i ögonblick. Just gör det också med många människors inre barn. Alltså detta sker inte fysiskt utan är ett energetiskt arbete utan ord där jag inte göra någonting. JAG GÖR INGENTING. Jag bara är och helt plötsligt öppnas det som ska ske. JAG FATTAR NU, äntligen. Jag ser att det är också det som sker på platser dit jag kallas. Kallelsen från min själ med vilken jag sedan danser kommer alltid med mitt namn. Det är så tydligt att det är som om någon står i rummet, på platsen och var jag än må vara för att kalla på mig med mitt namn.
Tiden går och så dansar jag igen och då kommer oändlighets åttans kraft. Min kropp är mjuk och rörlig energin tar tag i min kraft och skönheten håller cirklarnas öppning och i möte i allt större rörelser. I min kropp expanderar själen ut i varje cell. Jag ser det ultravioletta ljuset som blir större och större. Så landar allt och jag känner att varje cell i min kropp är hel. Detta kommer ja aldrig att glömma precis som jag aldrig glömde när jag andades med moder jord. Ska bli så spännande att se vad detta kommer att öppna för framöver. En sak är säkert och det är att SKÖNHETEN BÄR.
Allt är för kollektivet
Det är nu jag förstår att detta arbete som jag gör denna helg är ett arbete för hela kollektivet, för människan. Jag följer bara energin och nu ser jag att detta är en förberedelse inför den 13 och 15-16 november med Maria Magdalena och det gyllene barnet. Människan är i en återfödelse och lär sig att gå igen på ett nytt sätt. Det är också moder jord när hon ny höjer sin frekvens till en ny vibration. Hela universum rör sig i det som skapas. Barnen i oss vaknar om vi mycket medvetet bestämmer oss för vem vi ska släppa in och till vad. Lyssnar vi inåt kommer livet guida oss på den vägen. Ljus, kärlek och glädje väntar nu att ta oss igenom. Även om det finns mycket elände så vet vi att det kommer att tona ut när ljuset blir starkare. Å andra sidan vet vi också att när det finns för mycket ljus så kommer också lika mycket mörker. I det behöver vi lära oss att sortera olika mörker för mycket av det är ju ljus. Det ljuset svämmar över av kärlek och skönhet. Insikten om nästa steg för människan nu kommer ur oändlighetsåttan som ligger horisontellt på moder jord i allt större cirklar. Den symbolen kommer att hela den människan tillsammans med moder jord. Uppvaknandet i kryssets mitt lär oss att allt sprids i allt större cirklar och att allt som vi sänder ut kommer tillbaka till oss i all oändlighet. Denna insikt bär mig nu. Wow det är så stort, mycket större än vad jag någonsin kan föreställa mig. Det farligaste för människan nu är om hon blir rädd. Det ur den känslan som mer mörker utan ljus kan skapas. Att ta sig ur rädslan behöver var och en göra och det kräver värdighet, att ge sig sig kärlek med stor värdighet. Det är också en gåva att kunna möta andra i värdighet även om vi vet att de har fel. Varför dra ned byxorna på någon som ändå slår på sig själv. Det räcker med en blick i ömsesidig förståelse. Det är nu som jag också inser att de sista sju åren på min resa också har varit kollektiv och sedan också för mig. De stadier är för människans transformation. Rebell vaknar, skam skingras, såret läker, frihet utan följare och att följa, tystnadens stillhet, bli ett med allt och slutligen lära oss att acceptera allt som det är och i det överlämna oss till allt större cirklar.
Det är också för mig
Sedan denna sommar med en månad i total tystnad har jag upplevt varje steg jag tar och ibland också flera tusen ministeg under ett enda steg med min fot. Att uppleva innebär att det i varje sekund finns ett lärande. Varje sekund guidar oss och då kan vi aldrig stänga av andra dimensioner vad vi än gör. Det är att dansa med vår själ som alltid är där för att guida oss och visa oss vårt nästa steg. Jag förstår nu varför budskapet blev så tydligt att Maria Magdalena varken skulle in i kyrkan eller bibeln. Hon som kommer från underjorden, den plats som kyrkan gjort till ett helvete. Inte skulle hon offra sin enfödda son till någon som vi kallade Gud. Däremot skulle hon puffa honom till att möta sitt eget mörker och ljus för att kunna bli hel. Min erfarenhet är också att shamaner har både resan med underjorden och dess altare men också med barnet som hänger löst i himlen som vill gå upp igen. De är fast som i ett skruvstäd mellan dessa ytterligheter tills den dag de släpper taget och tillåter ”galenskapen” få ta plats. Det är nu de är helt förlorade på gränsen som lika gärna kan bli döden eller total galenskap (en annan galenskap). Om de kommer tillbaka har den resan lärt dem att vandra mellan dimensioner i varje steg de tar. Det är på den platsen människan är just nu som jag ser det, att minska avståndet mellan himmel och underjord för att lära sig oändlighetens väg.
Jag är djupt tacksam att fått ha en far som fick mig att lämna min kropp och en mor som fick mig att komma in i kroppen. Det var inga vackra saker de gjorde för detta ändamål ur samhällets synvinkel men det hade stor effekt för den jag är idag. Hur ska vi kunna förstå medvetandet när vi samtidigt vet att vi inte förstår någonting. Det jag var med om finns i mig och jag lärde mig att lämna kroppen och komma in i kroppen, tills den dag jag valde att gå ned i underjorden. Där fann jag mig och varifrån jag kommer. Idag vet jag mer om detta och det är verkligen inte galenskap. Det är min gåva. Det är bara samhällen som gjort det till galenskap. Det var bland annat detta jag skulle lära mig i detta liv och det är jag djupt tacksam för.
Idag har jag bara människor i mitt liv som inte blir rädda eller försöker döma det som är jag eller det som är min historia. De har också sina gåvor som jag aldrig skulle döma eller värdera. Jag är djupt tacksam för detta. Ingen kan stoppa mig på min väg. JA, INGEN KAN STOPPA DEN SOM VALT SIN VÄG OCH FORTSÄTTER PÅ DEN VAD DET ÄN INNEBÄR. Jag vill sända min kärlek i detta nu till Karen Roepert som bjöd in universum och moder jord till en dans i kärlekens tecken. Som jag ser det så låter hon sig bli använd. Vilken lycka det är att kunna bli använd i vad det än är. Det som skedde denna helg var verkligen ett bidrag till människans fortsatta uppvaknande i allt större cirklar som möts i all oändlighet. Vi behöver lära oss att överlämna oss till det som är. Det är alltid svårast den första gången.
För vem skriver jag
Det är nu jag frågar mig igen denna dag; för vem skriver jag dessa texter som öppnas genom min kropp och var kommer de ifrån? Det svaret är inte enkelt. Det enda jag vet är att jag ska skriva. Det budskapet är så tydligt när skrivandet kommer. Jag skulle kunna säga att det kommer från mitt högre jag eller från moder jord men ju mer jag tar emot och själv upplever så förstår jag att det inte ens är möjligt att förstå vad medvetandet egentligen är. Allt är ju nytt och alla teorier också de jag börjar leva i min kanal är bara teorier. Det enda jag vet är att jag vet när jag vet och att jag litar på mina inre bilder, förnimmelser, uppenbarelser/syner, inre röster osv. I det bär verkligen kärleken. Att tala med andra/annat telepatiskt är livsbejakande. För mig är detta att fortsätta sprida mina frön och låta de föras med vinden. Jag har ingen aning om var de tar vägen, om någon tar emot dem eller om de bara flyger omkring. Jag stannar med meningen: vi har ingen aning om vad ett medvetande egentligen är kollektivt och individuellt. Vi har kunnat räkna ut detta men vi har ännu inte fått uppleva det kroppsligen. Hur vet vi då? Den ljusgestalt jag mötte i min nära döden upplevelse är en ljusgestalt och min erfarenhet just nu är att akta mig att ge den ett namn såsom gud, gudomlighet, högre jag, moder jord osv. Där landar jag just nu och det känns så fritt att inte förstå. Jag kan då bara uppleva utan att göra och i det överlämnar jag mig. Det som fascinerar mig allra mest är att historien ändras i mina upplevelse och inget är någon gång som jag tror.
