Hon öppnar dörren och går in. Ser sig omkring. Hjärtat börjar att slå, här har hon varit förut. Väggarna välkomnar henne mjukt. Det är som om de smeker henne. Hon kan känna smekningen när hon blundar och hon mjuknar i hela sin kropp. Inte att hon inte varit mjukt förut, men nu är det på ett annat sätt. Händerna börjar att röra sig utefter armarna. Fingertopparna rör sig i cirklar utan att hon på något sätt kan stoppa det nu. Händerna leder henne dit hon ska med sin uppmärksamhet. Till en plats hon inte hade en aning om att något var stängt. Det gör ju inte ens ont. Platsen som börjar att tala inne i henne säger: rör mig mjukt i cirklar. När hon gör så böjer sig armen utåt som den aldrig har gjort förut. Hon känner och öppnar sig i förundran för det som vill visa sig. Nu vet hon, bara vet hur någon/något kan beröra henne för att hon ska öppna. Denna gång litar hon på det. Vad är det då som berör henne? Det behövs bara att något håller; såsom väggar, berg, hus, träd, andra varelser. Det bästa är dock en människa, men bara om hon är hel. Människan behöver inte beröra henne, nej inte alls de kan bara komma tillräckligt nära för att hon ska kunna känna deras närvaro. Denna beröring är och blir mycket intim. Denna gång var det inte en människa utan bara väggar. Det är nu nästan överväldigande när väggarna i detta hus berör henne mjukt så att hennes kropp ska beröra det som behöver beröras. Så händer det, något skiftar. Kroppen öppnar sig för en ny helhet bortom vad hon eller någon annan förstår. Först efteråt kommer hon att veta och då vet hon bara att allt möblerats om i henne.
Detta sätt att verka i världen blir så kvinnans gåva i livet. Ja, just det efter att blivit hållen av väggar. Låter det konstigt men så är det. Denna kvinna möter så andra människor och blir deras ”vägg”. Hon håller sig bara hel, hela tiden. På den platsen kan hon stanna när andra är i kaos och för en stund förlorar sin helhet. Hon vet att när vi människor ska öppna för en ny helhet kan vi bara detta genom skapande kaos och då behöver vi en eller flera väggar. Vad denna kvinna lärt sig nu är att detta kaos kan vara alldeles stilla och samtidigt mycket överväldigande. Kontakten är aldrig bruten med någon del av kroppen i denna fas. Det är alltid överväldigande då vi överskrider gränser. Hur har hon lärt sig detta? Genom att komma till urkraften som är en sammansmältning av energi/materia och sammansmältning av mörker/ljus. Det är också en sammansmältning av hela universum inklusive moder jord och människan. Då vet hon också att vi tar oss till nya helheter från djup beröring av oss själva. Vill vi stödja någon annan/några andra i kaos behöver vi bara se till att vi är hela och inte dras in i deras kaos. Inte heller kan vi beröra dem. De måste beröra sig själva genom att ta emot den energin som berör dem. Det vi skapar helhet mot helhet.
Hur ska vi kunna beskriva att vara i en helhet när vi lever i ett språk som hela tiden delar upp allt i delar för att vi ska kunna förklara vad, vem, varför och hur. Så fort vi använder att ord så finns synonymer och motsatser. Älskade människa hur har det gått till? Just nu i denna stund bli jag alldeles slut när jag öppnar för att se hur vi delar allt som är helt för att plocka ihop oss igen på ett nytt sätt. Är det människans väg för att kunna förstå sig själv eller är det möjligt att se helheten och stanna där tills en ny helhet uppstår utan att vi plockat isär oss.
Jag känner mig hel just nu, en plats jag har varit många gånger i mitt liv men inte till fullo klarat av att stanna i hela tiden. Det har alltid kommit nytt som har fått mig att försöka förstå dess delar. Frågan är nu om jag denna gång kan stanna i denna helhet för alltid och öppna för nya helheter utan att försöka förstå dess delar. Att bara se det som är utan att gå till något för att försöka förklara det. Att bara stanna där utan att förlora mig när andra vill separera mig. När detta pågått en stund nu så vet jag inte längre hur jag är i en helhet. Det enda jag vet är att jag är där och det känns naturligt. Det är så konstigt livet just nu. Det är som att vara ett litet barn igen så oskyldigt och nära det som är utan att försöka förstå eller förklara det som är. Allting bara är i samma ögonblick. JAG ÄR. Stannar med ordet och låter det expandera utan att öppna för något annat. Har en stund nu stannat med meningen ”människan är oskyldig”. Väljer ordet ”Innocent” som också betyder oskuldsfull. I detta ord vill jag nu stanna för expandera i mig själv och i människan. Jag ber att få ta emot vad som vill komma igenom. När den meningen kom så var det på engelska. Jag hörde den bara i min kropp och lät den komma. Den meningen tog mig till barnet igen, allas våra barn.
Ett litet barn som lär sig att tända och släcka en lampa lär sig att det är mörkt och ljust men hon gör det inte till en motsats. Då och då när hon släcker lampan är det fortfarande ljust. Jag egentligen är det alltid också ljust när det är mörkt. När hon blundar ser hon också att det är mörkt när det är ljust. Detta lilla barn är förundrad ända tills den dag hon blir rädd för mörkret eller ljuset. Då separerar hon detta och söker det ena eller det andra. Hur kan hon göra så? Jo, genom att vi vuxna förklarar skillnaden för henne. Ibland kan vi inte detta som vuxna då vi själva är rädda för mörkret och/eller ljuset. Vi vågar då inte gå in i denna helhet där mörker och ljus egentligen är samma. Barnet blir förvirrat för hon vet ju att de är samma och väntar på detta svar. Det mörkaste mörker är också ljus och det ljusaste ljus är också ett mörker. Det är vi vuxna som sedan lägger på en massa rätt och fel, bra och dåligt, ont och gott på dessa båda. Men hur vet vi egentligen detta. Allt vi gör kommer från det som vi och kollektiv skapat.
Varför är det så frågar sig denna lilla flicka en dag när hon blir vuxen. Det är nu hon börjar sitt sökande efter helhet utan egentligen förstå detta. Detta sökande tar henne till att forska om ordet samverkan. Hon delar upp detta ord i en massa små pusselbitar för att plocka ihop det på olika sätt igen för att till slut komma fram till att allt är samma bara i olika helheter. Vad är för skillnad mellan samarbete, samskapande, samexistens, samverkan och samordning och många ord finns. I vetenskapsvärlden är det inte enkla svar och ordet i hennes avhandling kom att heta ”Interorganisering integrering” ord som skulle kunna täcka allt eftersom allt är samma. När vi gör något på sam…. så måste vi organisera oss i nya helheter som vi låter ta plats och integreras. Vi skapar något tillsammans hela tiden på nya sätt i nya helheter. Vi människor ommöblerar oss i nya helheter hela tiden utan att inte ens märka detta. Efter detta öppnade denna lilla flicka i en vuxen kropp vägen till att försöka förstå människan. Egentligen ville hon försöka förstå sig själv. Åren gick och hon är ännu en liten flicka i en vuxen kropp när hon försöker att förstå varför människan hela tiden separerar sig för att komma till nya helheter. Helheterna kommer ändå när kroppen organiserar om sig utan att vi behöver separera oss och veta vad alla delar är. Hon ser nu sitt livs relationer i tre helheter: hjärtkrossande, trygghetsskapande och ständigt nya vägar. Dessa tre helheter har inte avlöst varandra. De vägarna är inte separerade på något sätt. De pågår parallellt och går i varandra hela tiden. De är egentligen samma.
Just i detta nu har cirkeln slutits igen och mörker och ljus har blivit ett på ett nytt sätt. En liten flicka i en vuxen kropp ser en röd tråd. Ser och säger: ”Jag kom hit såg och stannade med ljuset, glömde och föll ned i underjordens mörker. Gick igenom allt jag skulle där. Öppnade för ljuset igen, också det ljus som fanns i underjorden. Öppnade för att ta emot det vita ljuset via andarna. Idag vet hon att det vita ljuset är så mycket smärtsammare att ta emot än vad mörkret är. Hon sprack upp och landade. Det är nu hon ser att den cirkeln inte alls handlar om mörker och ljus. Den handlar om liv och i det finns inget mörker eller ljus. Det är bara liv som öppnas cirkulärt. Säkert kommer en ny cirkel snart igen. Svaret är tydligt: ”Du är redan i en ny cirkel. Det finns inga mellanrum. Inget är på något sätt separerande utan har också pågått samtidigt”. Hon ser nu att det är som en spiral som varken går uppåt, nedåt eller åtsidan. Den snurrar bara kring sin egen axel.
Allt kommer igen, ingenting är nytt under solen. Jorden snurrar ju kring sin egen axel. Så också i människan och universum. Vi människor snurrar bara runt vår egen axel. Oj om människan kunde förstå detta. Så annorlunda världen skulle se ut. Varje dag skulle vi öppna för svaret: allt handlar om hur många varv jag ska snurra i denna inkarnation när jag föds och dör samtidigt som jag inkarnerar. Vad handlar varven då om? Svaret är enkelt: vårt ursprung.
På den resan handlar helheten om att få en balans emellan livmodern, hjärtat och hjärnan i vår kropp. De är egentligen samma i den helhet som vi är. När de är i samklang och i samma frekvens öppnas liv. Då är de inte på något sätt separata. Det är till den platsen människan är påväg nu: att vara på samma frekvens i hela kroppen. Då kommer vi inte längre behöva separera dessa tre organ. Det räcker inte med ett samskapande mellan hjärta och hjärna, särskilt när vi börjar att förstå att livmodern styr livets skapelse. Det handlar om att öppna för att ta emot livet om och om igen till det som vill skapas. För kvinnor i klimakteriet blir detta än tydligare då de inte längre kan få barn men har kvar skapelsen i livmodern. De fortsätter att skapa liv genom sin livmoder i samskapande med sin hjärna och vårt hjärta. Att skriva på detta sätt handlar inte om att separera oss från männen. De kan också komma till denna plats då de också legat i sin moders livmoder. De har också ett hjärta som är skapat av moderns blod. Jag väljer här att fokusera på enheten av dessa tre: hjärna, hjärta och livmoder utan att längre separera detta mellan män och kvinnor. Livet handlar om att hela vår kropp blir en enhet som kan ge liv. Att ge liv gör vi i skapelsen.
När vi öppnar för att ta emot livet för att ge liv öppnas hjärtat per automatik och när de är i samklang med vår intuition ( vi bara vet) är allt helt. Då finns bara liv. Just nu är vi på en plats där helhet möter helhet, vad det än är. Livmoder är alltid sammankopplad med hjärtat. Vi kan inte ge liv utan hjärta. Jag säger det igen: Alla människors hjärta är skapat av moderns blod. Alla människor har livmodern i sin kropp oavsett kön, eftersom de har sin moder som gav dem liv i sin kropp. Vi kan aldrig leva utan livmoderns energi oavsett om den fysiskt är på plats eller ej. Vi kan kalla det livets livmoder som ger liv. Vi kan inte veta vilket litet liv som ligger i livets livmoder och väntar på att födas, dö och inkarnera i samma ögonblick. Det väljer att komma till, riskera att dö och födas i samma ögonblick som det växer i livmodern.
Genom den nya vetenskapen som vi kallar kvantfysik där allt är frekvenser och från vilket vi kan öppna nya versioner av människan vet vi att livets livmoder bär människans nya liv i detta nu. Ingen vet vad det är men det gror och öppnar allt fler människor för nya metaupplevelser. Allt är perfekt precis som det är. Livets livmoder håller oss grundade i allt som sker just nu. I det blir vi hela. En viktig insikt för att kunna ta emot det som vill komma igenom. Det betyder att alla är hela och väntar på en ny helhet. Så döm ingen för vi vet inte något.’
Jag frågar mig alltid när jag möter något: är detta min kallelse eller är det min dröm. Eller är det både min kallelse och dröm i samma ögonblick. Jag har verkligen landat nu i min livs dröm som varit en röd tråd i livet. Att se och hålla andras drömmar för en stund så att de kan se och ta emot den. Det har jag alltid gjort och idag ärar jag denna gåva till livet. Detta är min kallelse. Från den drömmen har jag lärt mig hur livet kallar på mig för att öppna mig för kollektiva drömmar nu. Hur vet jag detta? Jag lever min dröm och får kallelser hela tiden. Just nu fick jag en kallelse att skapa något nytt där helhet kan möta helhet. Det blir då min dröm. Så dessa två är alltid samma kallelse och dröm. Denna kallelse har gjort att jag släpper mitt gamla sätt att verka i världen. I den kallelsen ligger också att skapa tillsammans med nära vänner som känner mig som mest och där jag kan vara människa till fullo. Jag behöver inte dölja något och jag kan låta dem se mig före jag ser mig själv. Vi har nu under en tid verkat tillsammans för att öppna liv. Ur detta har denna kallelse öppnats. Vad är då en kallelse och vad kommer den ifrån? Jag vet inte och jag funderar inte så mycket. Vi skulle kunna säga att den kommer från kvantfältet. Vi skulle kunna säga att den kommer från det gudomliga och moder jord i sin förening. Vi skulle kunna säga att det kommer från människan, moder jord och universum i sin förening. För mig är detta inte viktigt: jag bara vet när kallelsen är där och jag bara vet att det då är ett bidrag till det kollektiva. Annars är det ingen kallelse. I det sker ingenting från att jag ska utvecklas utan från att livet utvecklas och i det är jag en del och får något i den skapelsen. Mitt fokus är alltid hur kan jag bidra. på något sätt vet jag då också att andra människor, på andra platser också verkar med detta bidrag.
Detta jag har skrivit nu har öppnat mig för att släppa motsatser och bara stanna med det som vill komma igenom mig. Det blev så tydligt när meningen ”Humans are innocent” kom. Jag översätter detta nu till människan är oskyldig och oskuldsfull. Där stannar jag med min energi nu och förklarar inget. Nästa mening som kommer är: Humans are here to give life from life.” Människan är här för att ge liv från liv. Nu ser jag att dessa meningar tar oss till ursprunget. Visst är det vackert.
Det finns ingen motsats till ursprung
Människan har sökt i alla tider för att hitta sitt ursprung och mänsklighetens ursprung. Då tänker jag inte primärt bara på denna jord. På jorden har vi trott att vi kommit från aporna men idag ser vi att detta inte är sant. Vi har aldrig kunnat bevisa detta. Kvantfysikerna menar nu och kan bevisa att vi kommer från en gudomlighet som skapade oss. De gav oss krafter som är så mycket större än andra varelser, gudomliga krafter.
När jag talar om ursprung för människan menar jag i denna berättelse; ursprungsenergi. Allt är energi och allt som människan har är hennes ursprung som förenar henne med andra ursprung. Inget är inte ursprung. Allt som vi har satt ord på för att separera oss är också ursprung, såsom våra överlevnadsstrategier, våra tidigare liv, våra gåvor, vår gudomlighet så mycket mer. Jag ser det så klart för mig och för kollektivet. Det finns ingen skillnad mellan energi och materia eftersom energin också är i materian. Därför har jag valt att arbeta kropp mot kropp. Det innebär att människor inte behöver lämna kroppen för att komma i kontakt med energi. I detta nya som öppnas nu förändras detta arbete i intimitet och beröring. Vi kommer inte beröra varandras kroppar vilket skapar en mycket djup beröring. Vi kan då se att också annan materia är energi. Jag har till exempel samskapat med det hus jag vårdar. Allt jag vårdat har också handlat om mig. När rören skulle relinas var jag i mina rötter, nu när jag landat igen i en ny energi som handlar om att jorda änglaenergin i mig. Änglavingar har växt ut energimässigt efter att jag blev använd av Maria Magdalenas ärkeängel (se blogg när det bubblar i grytan). Jag fullkomligt sprack upp i en mycket smärtsam upplevelse och jag lämnade aldrig min kropp i detta energiarbete. Sedan har jag krystat och krystat för att landa med denna min kropp i en ny helhet. Så har också relationen med huset utvecklats. Huset har puttat mig ut och dragit in mig igen gång på gång, precis som i en värk när vi krystar. Nu har jag landat igen och det är dags att jorda denna nya energi. Precis i det ögonblicket bestämmer jag mig också för att jordar elen i detta hus.
Minns nu också att för tretton år sedan vågade jag för första gången gå upp på vinden i detta hus. Där skapade jag ett vackert heligt rum. I samma stund vågade jag för första gången öppna för det som skulle öppna mina vingar tretton är senare. Där och då öppnades en annan väg med det som nu jordas. Jag har landat. Så många gånger vi människor snurrar runt vår egen axel. I det är allt ursprung. Ingen skulle påstå något annat om moder jord och hennes ursprung när hon snurrar kring sin egen axel. Ja, och som moder jord snurrar vi människor också. Det betyder att allt är vårt ursprung. Så längre människan inte tappar sig fullkomligt i sin kärna ser jag allt som kärlek som är hel eller förvrängd. Allt är energi som kan ta tag i oss, energi som finns där oavsett människan. Det är krafter som vi kan rena om vi är hela. Det är människans lott, som jag ser det. Det är därför som vi har fått gudomliga krafter. Människor som är splittrade och inte har kontakt med sin kärna är också där för att öppna dessa krafter när hon är redo. Vi ser det idag i smått och stort. Det först steget till helhet är att skapa kontakt med sitt inre, sin inre kärna.
Vad är det jag nu säger:
Allt är egentligen heliga krafter. När något är förvrängt är det också helt men på ett annat sätt men det är fortfarande heligt i kärlek och kraft. Vi människor skapar så mycket illusioner om hur allt ska vara men tänk om allt bara är illusioner som hindrar oss att stanna i helhet.
När jag ser mig som hel så är jag allt hos mänskligheten. Kanske väljer jag att inte gå till allt men jag är det. Så många människor som inte vill se sin gudomlighet eller sin våldsbenägenhet. Vi har dessa båda, alla människor och de är ingen motsats. De tillhör alla vårt ursprung. För mig är ursprungsenergi gemensam. Det betyder att människan är energi som är gemensam. När jag mötte moder jord kom jag till en energi som var dov som att gå in i en igloo. Det var samma energi som jag mötte i min nära-döden-upplevelse. När jag mötte andarna var det en energi av påslag, inte som traumaenergi utan just påslag. Allt vibrerade i massor och jag kunde nästan inte sitta still. Till slut tog energin tag i mig och gjorde mig hel på ett nytt sätt som jag sedan krystade fram till världen. Till slut växte energivingarna ut och allt blev lugnt. De är mycket fysiska nu. Jag inser nu att det var mitt första steg till den helhet som är gemensam. I det landar jag på jorden.
Detta har jag väntat på sedan jag var sju år och alltid trott att jag var tvungen att dö för att bli den ängel som jag mötte som sjuåring och senare som trettiofemåring. Den ängeln är jag och jag behöver inte dö för att bli jag. Det var så jag separerade mig tidigt i livet: änglar blir man när man dör aldrig förr. Nu är allt helt på ett nytt sätt och jag kan jorda och skapa på denna jord allt som jag mött i andra dimensioner. Då hade jag ingen aning om att dessa dimensioner tillhör mitt och människans ursprung.
Detta sätt att beskriva ursprung innebär att allt är helt i människans liv på denna jord och i andra dimensioner. Allt är helt i varje stund om vi vill se detta. Då kan vi inte skapa motpoler. Även när jag trodde att jag behövde dö för att bli en ängel så var den tron hel och alla mina handlingar skapades utifrån den. Ingenting att värdera eller döma. Det var bara helt. Detta var också sant precis som det jag nu upplever en ny sanning som är sann: jag är en ängel nu.
Precis som jag i förra bloggen skrev att människan är oskyldig så skriver jag nu här att människan alltid är hel. Det finns ingen motpol till detta utan enda vägen är att stanna just med denna mening som öppnar oss för något nytt i varje stund. Människan söker hela tiden balans och när hon är i obalans skapar hon något som kan få henne i balans igen. Att vara hel är att vara i balans, på något sätt kommer hon dit hela tiden med allt i livet.
Jag ser mitt liv
När jag ser på mitt liv i detta nu så förstår jag vad hela mitt liv handlat om. Jag vänder mig inte om längre om och har inte gjort på ett bra tag nu. Jag ser inte heller upp och nedåt utan stannar bara å den prick som bara är en prick. Det finns inget bakåt och inget framåt, Det finns inte heller någon himmel och ingen jord även om jag ser mig som en ängel nu. Tänk om änglar kommer från jorden. Ja, vad vet vi egentligen. Det enda jag vet är att jag ser mig själv som en ängel nu och det är mycket fysiskt. Vad det betyder vet jag egentligen inte för det är nytt. Jag ska ju lära mig detta nu.
Håller jag på att bli psykotisk frågar jag mig i vissa stunder. Nej inte alls. Det är bara så att jag inte kan gå någonstans. Det känns inte tomt som förr när jag var i ingenmansland. Det känns egentligen allting på en och samma plats. Var är då den platsen? Svaret är enkelt: i mitt sköte, som är ett vackrare ord än i livmodern. Jag har bestämt mig nu för att stanna där och låta de minnen få komma som vill ta plats. Nu vet jag bara att det är där jag möter min ängel. I detta nu vet jag att det har stor betydelse och det är betydelsen som får ta plats.
Varje gång hon öppnar för himlen tappar hon balansen, varje gång hon öppnar för jorden tappar hon balansen. Varje gång hon söker i sin historia tappar hon balansen och varje gång hon siar om framtiden eller tar emot uppenbarelser tappar hon balansen. Hon möter sig själv i en annan värld, en värld som hon har längtat till ända sedan hon var mycket liten. Det är dessa möten som har hållit henne vid liv och som hela tiden fått henne att gå vidare.
Jag är idag en liten flicka och samtidigt en mycket gammal kvinna. Alla åldrar finns samtidigt, både de som jag levt och de som jag inte levt ännu. De är inte på något sätt samma som den verklighet jag trodde att jag levde i. Allt är på ett helt annat sätt och när något ser dagens ljus så förändras allting. Just i denna stund förstår jag att allt vi människor lever och talar om är bara illusioner. Det är som om vi lever två parallella liv. Jag bara vet att det finns inte någon himmel, jord, historia eller framtid. Då kommer det, men det är ju det som jag längtat efter.
Det är nu jag ska lära mig att leva så, inte fortsätta att längta efter att få komma till den plats dit jag gick som litet barn. Tänk om den platsen är här. Tänk om den platsen är med nära och kära. Då behöver jag inte vänta och inte heller dö. Inte behöver jag heller tala om andlighet eller människors gåvor. Jag lever ju nu som den människa jag är. En gång delade jag upp mig själv i själ och ego, i mitt högre jag och mitt jag. Skrev till och med en bok om människan och hennes andliga jag. Den tiden är förbi för allt är samma nu. Bugar mig tacksamt för den tiden då den tog mig dit jag är nu. Vem är det som talat nu frågar jag så mig själv? Jag vet att det är jag men vem i mig? Svaret kommer direkt inne i mig. Det är hela jag. Vilken lättnad, inte behöver jag söka eller analysera mig själv på något sätt för jag är jag. Tacksam att jag föddes i Dalarna. I Dalarnas vagga möts liv och död alltid i ett och samma ögonblick. Det lärde jag mig ju redan som ett lite barn. Tacksamheten har inte längre ord” Marie Fridolf i Dalarnas famn
Minnet kommer nu från tiden när jag ligger där i sängen med sepsis på infektionskliniken. Jag ville dö och gjorde ritualen jag lärt av ett ursprungsfolk på mig själv för att underlätta övergången. Ljuset kom och ett nytt liv väntade mig. Jag kände mig så fri. Så blir jag avbruten genom min son som kommer och berättar att de ska ha barn igen. Där och då puttades jag tillbaka ur tunneln och en ny inkarnation öppnades. Nu vet jag annat. Livet guidar oss hela tiden om vi varje dag frågar oss varför och ser oss i detta varför.
Ursprunget är alltid helt. Försök inte separera helheten för att komma till en ny helhet. Det är ur denna visdom skapas. Kunskap är vad vi vet och visdom är vad vi inte kan förklara. Hur ska vi kunna förklara vår kallelse, hur ska vi kunna förklara vår urkraft, hur ska vi kunna förklara att vi kan skapa. Det går inte för det är visdom!!
Allt är i samma fält samtidigt
Allt nytt bygger alltid på tidigare erfarenheter. Därför behöver vi vara tacksamma för allt som varit. Utan det teknokratiska samhället skulle vi inte kunnat skapa det systemiska samhälle som vi nu växer in i. Vi är först i det systemiska samhället när vi inte vet något annat. Detta skrev Georg Henrik von Wright i sin bok Vetenskap och förnuft. Jag arbetade på 90-talet med demokrati mötte då denna äldre man som jag alltid kommer att ha i mitt hjärta. Ja, så är det! Detta sade han då: Livet tar oss till nya paradigm utan att vi gör något. De bygger alltid på gamla paradigm som har tjänat ut. Inget som människan kan styra.
Lägg så till: Vi kan inte veta när vi inte vet något annat längre. För vi vet ju inte det. Just nu är människan fortfarande i fas av separering för att kunna förklara och skapa kunskap. En dag är vi inte där längre och behöver då inte förklara något för det finns inget att förklara, allt bara är. Detta är nog det största paradigmskiftet för människan. Säkert kommer då också ett nytt språk som inte har motsatsord för de finns ju inte. De moderna språken är exkluderande, inte alls konstigt eftersom vetenskapen är exkluderande. Inte att beblanda med de uråldriga språken som snarare är inkluderande. En spännande tid öppnas nu alltmer.
Ett nytt sätt att arbeta har växt fram. Varifrån det kommer vet ingen, men det är helt nytt. Det stora är att helheter möter helheter för att skapa nya helheter. Förut öppnade vi för att dela upp en helhet så att en ny helhet kan skapas. Men när vi lär oss att leva i helheter kommer vi inte längre dela upp den för att skapa en ny helhet eftersom vi bara ser helheten. Kanske vet vad delarna har varit men när de har kommit samman finns de inte mer. Ur det skapas nya ord såsom de stora övergångarna, oavsett vad de är. De är bara livsavgörande övergångar till allt liv som finns överallt. I den verklighet som vi lever, som vi tror är verkligheten är allt helt. Detta sätt kommer att successivt visa sig med allt sker i livets skapelse. Du kommer kunna läsa om det en del i kommande bloggar. Men framförallt så behöver det upplevas. Jag återkommer med inbjudningar under en snar framtid.
Det finns inga mellanrum när ögonblicken är där hela tiden. Det kan vara så lite som tar oss från ögonblick till ögonblick. Tystnaden mellan två toner är också ett underbart ögonblick, inget mellanrum. Det vackraste ögonblicket är när utandningen bär till inandningen. Sker inte det och det blir ett mellanrum som är tillräckligt långt då dör vi. Jag bevittnade ett mycket långt uppehåll hos en klient som helade ett förlossningstrauma och så kom inandningen så djupt och hon blev fri. Så glad att jag hade is i magen. Jag visste bara att hon skulle klara det för att bli hel. När hon föddes så dog hon en stund och blev återupplevd av andra människor. Denna gång andades hon efter ett vackert ögonblick av tystnad, så tyst att du skulle kunna höra en knappnål falla till marken. Hon helade sig själv.
Jag tog mig först till den platsen innan jag själv kunde bevittna denna klient. Vi kan aldrig öppna för andra det som vi inte själva varit med om. Och många år senare hamnade en hel liten grupp också i samma upplevelse. Jag kallar detta inte någon metod utan bara livets skapelse. Vi kan få vara med om vi inte försöker att separerar detta. Så fort vi gör en metod blir det separerat från andra metoder. Så vackert allt är i livets skapelse.
Livets skapelse har skapat nytt till skapelsen. Med ödmjukhet och vördnad ser vi det nya livet komma. När allt föds är döden och inkarnationen också där. Det är helt och kan inte separeras i dessa tre. Vi kan nu bara kalla allt övergångar från helhet till helhet i det liv som sker.
Det finns ingen separation. Vi är alla gudomliga i samma stund. Vi är alla i samma fält. Vi har kontakt med alla på så olika sätt. När någon dör öppnas en ny kontakt. När någon inkarnerar öppnas en ny kontakt. När någon föds öppnas en ny kontakt. I dessa övergångar finns allt, precis på samma sätt som när moder jord tar sig igenom en övergång. Nästa övergång nu är sommarsolståndet. Det är den vi känner. I den övergången finns också vintersolståndet, höstdagjämningen och vårdagjämningen. De är bara olika övergångar av samma upplevelse. Den upplevelsen är liv och åter liv. Så är det också för människans övergångar. Allt pågår samtidigt och det är det vi firar just nu i denna tid. Därför är allt så omtumlande, kanske för att vi ser hur mycket illusioner som vi människor skapat i vårt sätt att separera oss.
