Vackra gränser när allt är gränslöst. Det är då vi kan öppna det som vi inte har en aning om att det är den vi är. Detta expanderar alltmer och gör också att vi kan se på oss själva historiskt på ett annat sätt. ” Oj det var ju det jag gjorde men inte förstod.” Det är också då vi kan få visioner om framtiden. Vi kanske inte alltid förstår dem men vi väljer att följa. Ofta kommer det i etapper och öppnar oss alltmer för det som kommer att ske. Det är då som vi tror något. Om vi lämnar troendet så kommer vi att se efteråt vad vi egentligen fick för vision. Tro kommer alltid från vårt gamla trossystem och det säger inget om nuet, historien och framtiden. När dessa tre är ett är vi denna gränslöshet som den oändliga, obegränsade och eviga varelse vi är. Det är också då vi öppnar för människans oändlighet. Benådade gränser är alltså gränslösa dvs utan form. Människans gränser har form och den tar vi oss igenom gång på gång för att skapa ny form varje gång det sker. Människan kan inte leva hela tiden utan form varken i mötet med sig själv eller med andra. Det viktiga är att öppna för nya former. De skapas inte av människan utan ur de benådade gränserna som är gränslösa. När de uppenbarar sig ger vi det form. I det ögonblicket släpper vi vår ”gamla form” När människan har tagit sig igenom sin födelsedimension är detta möjligt att göra mycket medvetet. Det enda vi lär oss är att följa energi och överlämna oss till den. Ja, om vi kan släppa taget om det gamla. I denna övergång är vi mycket sårbara och behöver också sätta mänskliga gränser till andra människor som försöker dra oss tillbaka, kontrollera oss och döma oss. Efter att vi fått en ny form kan vi också se klarare vad vi behöver i vårt liv. Att ta sig igenom födelsedimension är transformation och att ta sig till ursprungsdimensionen är övergångar som öppnar våra gåvor.
“We do not become healers. We came as healers. We are
Some of us are still catching up to what we are.We do not become storytellers. We came as carriers of the stories
we and our ancestors actually lived. We are.
Some of us are still catching up to what we are.We do not become artists. We came as artists. We are.
Some of us are still catching up to what we are.We do not become writers…dancers…musicians…helpers…peacemakers. We came as such. We are. Some of us are still catching up to what we are.
We do not learn to love in this sense. We came as Love.
We are Love. Some of us are still catching up
to who we truly are.”Clarissa Pinkola Estes
Den shamanska resan
När jag fick visionen om den stora fotvandringen för fem år sedan visste jag inte att det skulle komma att handla om min resa till Jianna samtidigt som det var mänsklighetens resa till förening med sitt ursprung. Vi är alla shamaner men på många olika sätt. Det är den arketypen som öppnas nu i alla oss människor. Den resan kan vi kan vi lära av andra inte ens ursprungsbefolkningen. Den shamanska resan innebär att vi alla är olika med olika resor i detta liv. Min resa till Jianna, den shaman jag är i detta liv gick igenom tidigare liv. En sak har dock alla och det är att vi måste möta döden och att vi låter oss ledas av andevärlden. Resan är olika men grunden är samma. Många gör det ännu omedvetet, andra söker och en tredje grupp är redan där. Min nära- döden-upplevelse var mitt första möte med Jianna som vuxen. Då slog jag bort henne men till slut kunde jag inte detta mer. Jag fick cancer och det var mitt första shamanska helande av mig själv. Jag minns hur jag på nätterna gick in i min kropp och plockade, ja bokstavligen plockade bort tumörerna. Var gjorde jag av dem? Ja, det var mitt första helande möte med moder jord. Jag bad henne ta hand om dem. Parallellt med detta gick jag i den traditionella behandlingen av cancer med cellgifter och strålning på den plats de hittat en tumör. Men jag hade fler som jag plockade ut. Nu när jag har avklippta nervtrådar efter en operation är jag med dem. I ändan på var och en av dem fräser det som om du skulle sticka in fingret i en avklippt elledning. Jag går dit med mina fingertoppar (min healinggåva) och möter ändarna genom att låta energin från andra nervtrådar i hela kroppen strömma in i de avklippta. Träningen tar jag i min takt öppnar mer och så behöver jag vila länge. Inte alls vad fysioterapeuten säger till mig. Han säger sluta inte träna då stagnerar du. Men jag följer min kropp och sakta, sakta kopplas jag ihop igen. Var kommer allt detta ifrån? Idag vet jag att det är shamanen i mig som är jag nu; Jianna. Förr hade jag 
henne utanför mig själv och hon tog plats bara när jag bad om det. Idag är hon i hela mig och jag bjuder in henne varje dag. Jag vet inte om jag kommer att bli återställd i min arm. Det enda jag vet är att vad som än händer kommer det inte bli som förut. Jag har inga ambitioner av att bli återställd. Jag följer bara det som sker nu i min kropp. Precis så är det också när jag möter andra människor. Helandet sker och jag bugar tacksamt till energin i mig, i dem och i hela mänskligheten när detta sker. I det är alla levande, döda och de som ännu är i mellanrummet med. Också moder jord och universum har sin del i ett helande för en enskild människa, för ett kollektiv och för mänskligheten. Precis som människan har en del i helandet av dessa två.
Min shamanska resa var inget val i detta liv. Snarare hade jag ett motstånd till den. Men den tog till slut över mig och i det hade jag inget val längre. Den är inte på något sätt slut och jag har ingen aning om var den tar mig nu. Visionen om den stora fotvandringen har fått sin mening och därmed också Totality. Jag vet egentligen inte vad som hänt mer än att Jianna är inne i hela mig och att mänskligheten öppnat för en ny vibration där allt förenas. Jag har förenats med Jianna och i det förenats med allt på min väg. Allt jag mött och kommer att möta är med mig varje dag. Människan har öppnat för att kunna leva i totalitet med livet och döden. Jag släpper nu visionen om den stora fotvandringen. För mig har en vision alltid en mening för alla människor i vilken jag är en del. Något nytt har öppnats som jag vet att jag kommer att vandra med varje dag nu utan mål eller ambitioner.
Just nu står jag och väntar på stranden på alla dem som simmar i land på andra sidan. Där på stranden finns redan alla dem som kom före mig. Vad väntar vi på? Jag går till en grupp för att fråga. Svaret jag får är mycket tydligt. Vi väntar på att få begrava dem som inte når fram. I det måste vi alla börja med våra förfäder och förmödrar. Ja, att begrava dem som inte nådde fram. Fram till vadå kanske du tänker. Jag tänker inte alls för jag vet att då kommer jag att stoppa den vision som nu sakta håller på att gro. Det enda jag vet nu är att jag behöver begrava dem hos mina förfäder och förmödrar som inte nådde fram. Hur det kommer att ske och vilka de är har jag ingen aning om. Hur vet jag vad det är att inte ha kommit fram? Inget mer än att jag vet att jag kom fram till stranden eftersom jag står här. Jag vet också att mina förfäder och förmödrar som inte kom fram kommer att blockera mig i min förmåga att stödja andra hem.
Vi som byggt en bro över mörka vatten har nu släppt taget
Under ett och ett halvt år har den grupp som träffats på den ursprungliga vägen byggt en bro över mörka vatten. Varje steg vi har tagit har löst upp något och så har sedan det steget. Om vi skulle vända oss om nu och försöka gå tillbaka då ser vi att det inte finns någon bro. Varje steg vi gått är borta. De är integrerade i vår kropp och har fått oss att se vår historia nu på ett helt annat sätt. Födelsedimensionen är nu bara en gåva från alla övergångar som livet tagit oss till och över. Ursprungsdimensionen har visat sitt vackraste och svåraste ansikte för oss och vi vet att det är gränslösheten och oändligheten som fyller denna ursprungsdimension. Det hade inte varit möjligt om vi inte öppnat kärnan i den illusion 
som vi själva skapade för att hindra vårt ursprung att kunna ta plats. Vi är och har varit tillgängliga för mänskligheten nu under lång tid, långt före vi började att vandra tillsammans. Under denna helg gjorde vi ännu ett arbete med alla dödsgudarna som alla behöver möta för att få en värdig begravning. Det stora jobbet har handlat om syndabocken som hoppat och skuttat runt i varje steg som gruppen tagit. Syndabocken har hindrat människan att få möta döden i sin ljuvligaste form där allt är ljust, där liv och död är samma och allt är förenat i allt. Syndabocken har dragit människan till att enbart ha fem, kanske möjligen sex sinnen så att hon inte kan bli evig. Hon ska i stället straffas, hon ska mördas och pinas för att känna att hon lever. Ur den idén kämpar hon och fortsätter att kämpa så att hon inte ska kunna känna det heliga såret. Syndabocken vill för sitt liv inte att hon ska känna detta sår för då kan hon inte styras eller bli styrd. Detta heliga sår är gåvan in i oändlighetens rum där inget tar slut allt är bara en ny början. Skulle människan stanna med det heliga såret blir hon aldrig sårad då detta sår håller henne i sitt ursprung. Hon vet att detta sår gör henne till healer i varje liv för att söka efter den bit som ska fylla såret. Kommer vi någonsin bli fylld? Troligen inte eftersom människan lott är att både vara ond och god precis som alla annat levande. Men människans lott är också att se detta hos sig själv och andra. Det gör att hon inte kan begrava sig själv den dag hon ska dö utan behöver andras sörjande och kärlek. Vi som vet att den enda som kan begrava oss är vi själva om vi kan behålla ljuset när vi går. Vi leder oss själva till andra sidan. Det behöver hela mänskligheten göra nu för att ta ett större kliv än vad som sker just nu.
Denna nya morgon i djup förundran vaknar något totalt nytt. ”Att överlämna oss” får en helt ny innebörd. Kan det vara möjligt att överlämna oss till illusionen för att från den platsen frigöra oss från just den illusionen. Då kan vi också frigöra den kärna som finns i illusionen. Ja, allt vi trott på visar sig alltid vara illusioner skapade av oss själva eller som vi har tagit över från andra och kollektivet.
Just i denna stund går jag in en illusion som människan bär. I den öppnas en trigger som hela mänskligheten har. Jag stannar inne i triggern och då öppnas kärnan. Vem är hon människan utan denna trigger? Du kan kalla den: styr inte mig och jag ska styra dig på ett ytligt plan. Det är syndabockens ideal. På djupet handlar det om att vi inte alls styr. Det är den kärnan vi kan frigöra nu. Vem styr oss då? När du kan se människan bakom hennes kollektiva triggande personlighet ser du den gåva som gömmer sig där.
DÖDEN. Döden som frigör henne så hon inte behöver söka döden för att försöka styra över döden. Just nu är den gåvan möjlig att hämta hem för hela mänskligheten. När vi lär oss att överlämna oss till döden, överlämnar vi oss samtidigt till livet. Då kan vi låta dessa båda styra oss. Det är det enda som egentligen styr oss.
När jag står här denna morgon med hjärtat fullt av visdom överlämnar jag mig ännu en gång. I det ögonblicket har jag ingen personlighet. Jag bara är med allt som sker inne i mitt hjärta. Jag flyter ut i det vackra landskapet totalt gränslöst.
Tacksam
Jag håller denna dag i mitt hjärta och minns den dag jag dog och hur jag sedan använt sextio år för att leva till fullo igen. Det gör jag idag nära både döden och livet. De är ju samma om vi väljer att se det så. När jag nu står på andra sidan och väntar på dem som jag lämnade denna helg för att de på egen hand skulle ta sig dit. De var många alltså inte bara de som jag träffade fysiskt. Min förundran är stor när jag ser på alla dem som står på stranden. Många känner jag igen och andra inte. Jag har begravt mig själv redan och det gjorde jag på vårdagjämningen detta år. Den jag varit i så många år finns inte mer nu finns bara Jianna. Hon bär ljuset och är jag som den ljusgestalt som jag mötte när jag var sju år. Där dog jag och nu lever jag igen som den jag är i mitt ursprung. Vem är det då som jag begravt. Jag det är den som jag blev när jag dog som jag äntligen har begravt. Hon som jag begravde för sextio år sedan har återuppstått sedan lång tid men på vårdagjämningen bestämde jag mig för att följa henne, eller som jag säger nu jag följer mig själv. Jag går upp i Änggårdsbergen och begraver hon som jag blev för sextio år sedan, också idag en vacker del av mig. Hade jag inte kunnat skapa denna Marie så hade jag inte varit här idag, men hon är bara en illusion. Det vackra i henne är att hon skapades för att skydda mig. Hon skyddade mig genom att se sig själv som ond för att inte attrahera ondska. Hon hade en enorm kraft och styrka som gjorde att hon fixade det mesta. Senare i livet tog hon på sig rollen att omvandla mörker till ljus. Det mörker som människan skapat. Alla människor var ju goda eftersom hon var ond. Vilken illusion hon skapade och i det gjorde hon underverk men det var en tuff väg som skulle vara nära att döda henne. Så naiv hon blev i detta mönster som verkligen skyddade henne från att bli galen. Jag 
begraverockså henne hon som omvandlar mörker till ljus på en vacker plats med blommor av det vackraste guld. Jag sjunger för henne om Pugh Rogerfeldts sång: Små lätta moln för så känner jag mig i det ögonblicket. Mitt barn är lätt och ljust och allt mörker har lagt sig, mitt eget och det jag burit för andra för att omvandla. Den resan är slut nu.
Jag har ett mantra sedan en tid nu: vem är jag utan mörker? Vem är jag utan att jag bär, omvandlat och ger tillbaka andras mörker? Svaret är tydligt Jianna och hon bär ljuset. Att leva sitt ursprung är inte möjligt men om vi inte begraver det som vi skapat för att hindra oss att leva vårt ursprung. Jag har nu också några personer bland mina förfäder som ber mig begrava dem så att den de valde att göra sig till i sitt sista liv inte står i vägen för ursprunget. Min faster är en av dem och hon satt så fast. Men hon förstod samtidigt att hon då inte kunde bli begravd för då hade hon begravt sitt ursprung precis som hon gjorde som barn. Hon sade därför till mig jag vill inte ha någon begravning. Vilken gåva till livet hon är. Nu står jag mitt emot henne och frågar vill du att jag ska begrava dig nu. Då stiger hon fram och säger: du blev som mitt barn för mig. Jag som aldrig fick barn och inte heller själv fick jag vara barn. Jag lämnar den delen av mig nu, hon som inte var önskad för jag var önskad av mig själv. Ännu en gång går jag upp i Änggårdsbergen och där begraver jag hennes personlighet för henne. Ljuset öppnas från en klarblå himmel och jag är så lycklig. Djupt tacksam att hon funnits i mitt liv min älskade faster. Nu kan jag göra färdigt bouppteckningen åtta år efter hennes övergång till andra sidan. Något har hela tiden hållit mig tillbaka.
Att lämna kroppen
När vi lämnar denna vår kropp är det just en övergång och den tiden väljer vi inte. Men vi kan möta andra på andra sidan och där står de och väntar på stranden. Det kan vi också göra för dem som lämnar sin personlighet för att leva sitt ursprung. Vi behöver respektera människors vägar som de väljer för att skydda sig själva. Därmed inte sagt att vi behöver vara tillsammans med dem. Men det finns alltid ett skäl varför de skapar sig vara någon som de inte är. Det är att vara död. Den fysiska döden är bara en övergång. Vi dör inte bara går vidare. När vi förstår detta vet vi att vi påbörjat denna övergång som också kan ske utan att vi lämnar vår fysiska kropp.
Jag lämnade min fysiska kropp när jag dog från mitt ursprung. Sedan kom en tid då jag arbetade intensivt för att komma ned i kroppen igen. Där mötte jag all smärta som jag dissocierat från mig själv då det var överväldigade för ett barn att möta. Där mötte jag också transpersonella upplevelser som jag haft som barn som också var överväldigande för ett barn att möta. Sakta tinade jag upp och började vägen hem. Detta sökande fick mig att följa andra människor och deras teorier och metoder. En dag insåg jag att det också blir ett skapade som inte är den jag är i mitt ursprung. Vägen hem kan bara komma inifrån detta ursprung. Så när jag begraver den som jag skapade mig att vara så begraver jag både överlevnadsstrategier och sökandets strategier. Tydliga ansikten som jag visat världen som nu får en vacker plats i Änggårdsbergen. Jag är djupt tacksam för dem båda för alla de illusioner som burit mig har öppnat min kärna som nu har tagit över. En av de viktigaste gåvorna som jag har är att jag kan lämna min kropp utan att lämna min kropp. Jag kan alltså gå till andra platser och dimensioner och ändå vara djupt förankrad i min kropps kärna som håller mitt ursprung. Det jag gjorde som barn har nu blivit min gåva men på ett helt annat sätt. Jag är verkligen där dit jag går men jag är också här i min kropp samtidigt. En helt underbar upplevelse att kunna lämna kroppen på detta sätt. Jag kan alltså både se mig själv inifrån och utifrån samtidigt. När jag var barn och lämnade kroppen kunde jag bara se mig själv utifrån. Ibland får jag hålla mig hårt när krafter drar mig från gammalt mörker i tidigare liv som jag tar mig igenom så att jag inte lämnar kroppen. Det har inte gått på något sätt hittills. När jag var i massakern i Salisbury där jag var den enda som blev kvar fick jag med mig smärtan. Den har jag sedan dess tagit in i kroppen för att hela min skadade arm. Ja, så kan det också gå till. Gamla skador kan hela de skador vi har nu. Det finns så mycket att lära när vi väl öppnat dörren till vår ursprungliga dimension som vi levt och kommer att leva i så många liv.
Ursprunget har tagit emot oss nu när vi kommit till brons slut. Vi har gjort det stora jobbet för att komma dit. Själen är alltid fri och har aldrig en form. Det är ursprunget som gång på gång kommer och ger oss en form medan själen är så oändligt mycket större än den vi är i detta liv. Själen som väljer liv efter liv för att öppna detta ursprung. Hur lösgör vi livsenergin?
Det är just att vara med vårt ursprung som lösgör energi. Den är där alltid fritt flödande. Då behöver vi göra upp med vår födelsedimension och allt som finns i den. Det är så vår personlighet dör. Jag minns den dag som om den var igår när jag låg en natt och bad om att få dö. Snälla låt mig dö nu. Jag orkar inte mer. Vad jag gjorde var att jag bad till mig att ta sista steget i min födelsedimension. Det sista jag till slut kunde släppa var mörkret. Jag som hade burit mörkret för alla från barnsben. Jag bar min familjs mörker, mina vänners, hela samhällets. Ja allt och det var mycket tyngt. Även om jag lärt mig vad jag skulle göra: ta emot det, omvandla det och ge tillbaka det. Jag var en stor transformationsmaskin som tog på mig att hjälpa, rädda och fixa. Det höll verkligen på att ta död på mig. Det är den dimensionen som jag nu också har begravt. Den stora personlighet som jag levt i många år av mitt liv i vilken jag var mycket framgångsrik eftersom jag kunde ta människor till de mest fantastiska upplevelser. Jag tog också hela samhällsstrukturer igenom sitt mörker. Allt det jag lärt mig för att ta mig igenom min födelsedimension tillhör också mitt professionella liv. Det sista jag lämnade var terapeuten, coachen och den ”facilitator” som verkande med energi.
Det enda som jag då hade var visionen om den stora fotvandringen. Vägen dit gick igenom benådade gränser som bara är energi och totalt gränslöst, heligt, evigt, obegränsat och oändligt. Det var då jag började att bli använd av energi. Krafter tog tag i min kropp som jag inte förstod och i det öppnades ett flöde som skulle visa sig vara vägen till min ursprungsdimension i detta liv: Jianna. Det är nu min form. Vad den ska led mig vet jag ej men den hämtar sin kraft ur de benådade gränserna. I det svävar jag ut och kan använda allt som jag lärt mig. I det är allt ljust nu. Så också centrum av moder jord och underjorden. Där finns den strand som jag står på nu och väntar.
Bron har rasat
Vi har gått på en bro över mörka vatten. Vi har tagit ett steg och i varje steg har vi tagit oss igenom något. I mötet med människan, universum och moder jord. Efter varje steg så har steget rasat. Vi kan inte se bakåt för det finns ingen bro längre den är upplöst. Det enda som finns är det steget vi är på nu. Vi vänder oss inte om och vi behöver inte minnas vad vi har gjort. Om vi sätter upp ett datum längre fram så måste jag leva detta nu annars finns det inte. Gör vi inte det så sätter vi upp mål och mål kommer man aldrig nå. I denna grupp lever vi oktober 2024 utan mål. Det gjorde vi från början. Resan skapas medan vi går, alltid utan mål. Skapelsen är alltid mållös. Vad har vi gjort då? Vi har levt ett annat 
medvetande tillstånd. Allt vi behöver göra gör vi nu. Vi skjuter inget på framtiden. Det som inte sker nu sker inte sedan. Vad det leder oss vet vi inte förrän efteråt.
Vi är nu ett mellan själ, ursprung och jag. Det har öppnat oss i glädje från den första dagen. Det har öppnat oss för kärlek och frihet. Vi har djup kontakt och allt är ljus som värmer oss långt in i vårt hjärta.
Människan kan inte simma ut i allt vatten. Hon kan inte vara med Cosmos om inte vår personlighet dör. Vi har att överlämna oss nu. Nuet stödjer oss och existerar i sekunden och oändligheten. Sedan lär vi oss att vara närvarande i det vi får möta i nuet. Vi kan inte någonsin föreställa oss om hur det ska vara. Vi behöver lära oss att ta hand om sekunden.
För att öppna denna ursprungsdimension behöver vi
- Öppna för livsenergin – Lösgöra energi som sitter fast
- Öppnar för tillgivenhet vi vill vara med även om vi visar något annat
- Då kan vi öppna för leken, livets lek.
- Vi kan också hugga när någon går över vår gräns
Frågan är nu:
- Hur lösgör vi livsenergi hos oss och andra? Hur lösgör andra livsenergi hos oss?
- Hur ser vi vad tillgivenhet egentligen är där? Hur är vi tillgivna
- Hur leker vi? Hur leker andra?
- Hur sätter vi gränser? Hur sätter andra gränser?
Det är aldrig som vi tror.. vi prövar oss fram.
Vi har nu kommit till slutet på denna bro…. Benådade gränser är det sista steget. Denna plats är samma som vi började vandra för ett och ett halvt år sedan. Denna plats är där. Vi har nu möjlighet att ta oss dit om vi inte tänker tid och linjärt. Att möta den platsen har vi gjort i ett och ett halvt år sedan. Vi var redan där, den plats vi har tagit oss vidare till på andra sidan. När jag väntar där handlar det bara om att erkänna den vägen som öppnar sig nu i allt vatten. Det är den vägen som var där från början som vi vandrar till i våra liv.
För mig är detta klockrent…att som jag lärde mig som barn är min väg nu men på ett helt annat sätt…att lämna kroppen, att njuta av det förbjudna, att göra kärleken blind, att gömma mig i ljuset, att hämta tillbaka det som andra tagit osv…Resan däremellan är min visdom…gåvorna i det jag gör med allt detta nu är min förundran, förtjusning, glädje men också visdom.
Visst är livet vackert. Vi är redan hemma när vi föds på samma sätt som när vi dör. På resan däremellan dör vi många gånger. Varje gång ändras vår form, vår personlighet som också ska dö. När vi knyter an till oss själva bortom vår personlighet gör vi också detta med alla andra. Då är allt rent och kärleken, tacksamheten, livsenergin och livet kan flöda fritt. Ja, under förutsättning att vi också öppnar för att dö om och om igen. Där människan är nu så har hon förmåga att göra så. Hon behöver inte dö från detta liv för att själen ska få en ny resa och lärdom. Frågan är vart vi är på väg, Ingen vet det. När vi öppnar för skapelsen vet vi att mål och drömmar är egot och att skapelsen leder oss dit vi ska om vi följer även om det gör ont och om vi totalt förlorar oss själva. Lita alltid på det första som kommer i en enda sekund allt annat är dina strategier som håller dig tillbaka.
Där gruppen är nu är totalt nytt och vi vet ingenting om morgondagen. Kommer vi att ses igen, kommer vi återsamlas på andra sidan, kommer någon att vända om, kommer någon att drunkna.. ja det finns mycket om… Det enda vi vet är att det finns en strand dit vi är på väg. Vad det betyder har vi ingen aning om. Det är inget mål och verkligen ingen dröm. Hos många är motståndet kompakt. Tänk om det inte ens finns en strand. Tänk om det är vår illusion som vi skapar i stället för att dö… Då i en sekund uppenbarade sig dödens gudar och vi mötte dem i ett arbete med syndabocken. Varför syndabocken? Vi har ingen aning mer än att människan som kollektiv sitter fast i den arketypen.
Vi kommer inte hem om vi inte hämtar hem oss själva. Vi måste välja oss själva först. De flesta av oss har inte gjort det. Därför ligger bitar av oss kvar hos andra, i händelser, upplevelser osv. Vi kan inte heller komma hem om vi inte är hemma. I det har vi alla olika väg till andra sidan. Den vägen är som den var från början. Så livet handlar om att ta sig från ursprunget till ursprunget. När vi hämtat hem oss själva blir vägen så tydlig, samma som barndomens gåva men med ett annat innehåll. När vi är hemma får vi sekunder av nuet. Är vi inte hemma får vi inget ur nuet. Vi kan inte vara i nuet hela tiden men vi kan träna att vara i närvaro. Att vara i nuet innebär att vi är totalt öppna och i många olika dimensioner samtidigt. Vi ser också allt från andra sidan. Det vi då öppnar kan vi stanna med om vi är hemma i närvaro. Vi lär oss då att gå till andra sidan och samtidigt vara här med oss själva som människa.
Jag lämnar aldrig kroppen utan jag tar in det jag ser och samtidigt är jag här i kroppen. Är jag inte grundad behöver jag stoppa mig. När själen går till andra verkligheter (som om jag flyger) är jag djup förankrad i detta livs kärna. Det är då jag lär mig att vara i ingenting men ändå med mig själv. När jag var barn kunde jag också flyga men jag lämnade kroppen. Det tog många år att kunna ta emot gåvan av att gå till andra verkligheter, tidzoner och platser utan att gå dit fysiskt.
Livet har lärt mig att det finns inget mörker, även när vi går ned i underjorden är det ljust. Det är människan som skapat mörker och när det blir tillräckligt många som skapar detta mörker blir det en arketyp, en energi som det är svårt för en enskild människa att ta sig ur. Då behövs andra krafter. Tillhör vi dem som blir använd av andra krafter och låter det ske vet vi detta. Ensam kan vi inte ta dig ur arketypen syndabocken som styr människan i västvärlden idag. Det måste ske på en kollektiv nivå. Det måste alltså ske med en annan arketyp. Ljuset kommer med denna arketyp. Denna helg kom ljuset med döden som arketyp och löste upp syndabocken. Mörkret löstes upp till ljus. Då blev bara livet kvar. Så länge vi har illusioner om hur det ska vara kommer det inte bli lugnt och ljust. Vi behöver lära oss av gudarna att dra på allt vad vi kan till proppen går ur. Tyvärr gör vi tvärt om, vi håller emot det som skulle kunna ta oss igenom. Livet handlar egentligen om att göra oss av med alla illusioner. Det är gärningarna i detta liv. Då kan vi förstå meningen: Livet efter döden avgöra av gärningarna på jorden.
Döden är både verklig och symbolisk
När vi förstår att den övergång som döden är både är verklig och symboliskt. Vi människor i denna tid har chans att vandra emellan dimensioner som vi och andra har levt och de dimensioner som vi ännu lever. En dimension har en tydlig arketyp.
Dödens symboliserades denna helg från ett ögonblick av dödsgudarna. Bilden var tydlig och de var fyra, romersk, nordisk, grekisk och egyptisk. Vi läste om dem på nätet innan vi arbetet började. I våra mytologier finns dödsgudarna. HEL i nordisk mytologi är härskare över dödsriket och underjorden. Döden är ett kärleksmöte med henne. I grekisk mytologi var HADES härskaren över underjorden där han styrde över de döda och mineralrikedomarna. För att komma till dödsriket måste du ta färjan över en flod. Där vaktade färjkarlen ingången till underjorden. ANUBRIS och OSIRIS härskar över dödsriket i egyptisk mytologi. Osiris gifte sig med Isis som senare försökte att återföra sin döde man till livet genom att plocka ihop alla hans olika delar. Anib
us var Osris son. ORCUS vad dödsguden och PLUTO underjordens härskare i romersk mytologi.
För att öppna för andra sidan bjöd så energin in dessa gudar. De berättade att de är härskare över själar för att öppna vägen till Syndabocken rening. Arbetet började smygande, pirrande och mullrande. Så blev allt mycket intensivt som ett vulkanutbrott sprutande och fräsande eller som en eld i vattnet som fick vattnet att koka. Det var mycket våldsamt. Energin ökade och öppnade så mycket liv och livet lämnade så dödens mellanrum. Det blev rök och aska kvar när allt kom till ro. Kvar av syndabocken var inget. Det var bara rök och aska.
Natten efter upplevelsen var jag redo att få del av vad som hände. Jianna öppnade för dessa gudomliga arketyper som tog tag i oss och använde oss för att rena syndabocken i människan och för oss. Det visste vi efter denna helg men nu fick jag ett annan del av livets hemlighet. Om vi inte har tagit oss ur vår personlighet innan vi dör får vi den möjligheten alldeles efter döden. Vi kan därför se det som ett möte med oss själva för att själens ska bli fri. Det är sista chansen. Människan har så gåvan att göra detta i livet. Hon behöver inte dö. Nu behöver det arbete för hela kollektivet för att själen ska blir fri. Den processen är som att dö men ändå vara i livet. Det är i det ögonblicket vi också talar med vårt ursprung. För mig bekräftar det bara min nära-döden-upplevelse som fick mig att möta Jianna och det var till henne jag då gav mitt löfte att ta mig ur min personlighet genom att gå till underjorden. Jag hade då ingen aning om vad det skulle innebära men jag gav mitt löfte. Alltså till mig själv i den jag är i mitt ursprung. Nu har jag gett mig själv ännu ett löfte och det är att vänta på stranden. För fem år sedan gav jag mig löftet att vandra den stora fotvandringen och det öppnade mig som shaman i förening med Jianna. Det hade jag ingen aning om när den visionen kom. Den nya visionen att jag ska vänta på stranden är på samma sätt. Det enda jag vet är att jag är ett med Jianna.
Livets förunderliga resa
Vi ska gå dit vi blir dragna till inte hur vi värderar det och tänker hur det ska vara. Tvivlet är människans största hinder att ta sig ur sin personlighet. Tvivlet har med kontroll att göra. Det vi blir dragna till är vägen. Vi behöver lära oss att lyssna på första impulsen. Andra sidan är här när vi föds. Det vi får då är precis det vi behöver för att komma till andra sidan. Det är vår jordmån. Med den lär vi oss vad vi ska göra för att komma till andra sidan utan att lämna detta jordeliv.
Jag var redan shaman när jag föddes vilket jag stängde av som barn och hela livet har tagit mig tillbaka dit. Jag går inte bakåt men tar mig tillbaka dit, återerövrar mig som shaman i den cirkel som är min väg. Hela tiden får jag saker som visar mig att jag nu också ska välja bort det som jag har lärt mig för att ta mig ur födelsedimensionen. Detta lärande var livsnödvändigt för att ta mig ur den dimensionen. Men det tog mig inte hem. Det var bara en resa ur födelsedimensionen. Att komma hem är den plats som jag inkarnerade till i detta liv den första dagen. Där väntar ursprunget, shamanen Jianna. Den första dagen är här nu.
I natt har jag haft en vacker dröm som jag håller i mitt hjärta denna morgon. Jag drömmer att jag ska ta hand om flera sädesslag. De är fyra och jag har satt frön som ska bli säd. Så samlar jag mer frön för framtiden. Hela natten ligger jag med detta arbete. Jag har satt frön om och om igen och samlar så frön för framtiden. Så säger den inre rösten i mig: Gå till din bok som du satte punkt för på min födelsedag 2022. Läs slutet. Jag läder min sista dikt.
”I det ögonblicket öppnas universum för att föra denna lilla människa till den första dagen så att ljuset kan kommer åter. Skulden av att inte följt vägen som var henne given, med de gåvor som kan bidrag i denna tid, tonar sakta ut.
Kärleken växer som små lägereldar som hon tänder och släcker. Ur jorden stiger så hennes själ som gör sig bredd att visa henne vägen, den själen som letar efter sitt ursprung. Nu ser hon att hon är helt naken och kan inget skydda längre. Med aktning till livet leder hennes älskade själ henne till en vacker dörr och på andra sidan väntar hon, hennes ursprung.
Jag lockar på henne, men hon tvekar. Mitt hjärta brister när jag ser henne krama om allt som har varit, i djup vördnad till livet. Från den dagen vet jag för första gången att hon är jag.
Hon bubblar i mig och glädjen till allt spirar. Dubbel glädje är delad glädje. Då går inget förlorat. Jag skrattar gott när jag ser att min livsenergi och glädje finns spridd över världen. Den första dagen är nära. Det är dags nu att gå in genom den dörren för att möta henne för att denna gång stanna för gott.
Känslan av den första dagen som gick förlorad när jag vaknade till detta liv är ingen dröm. Jag vet att den är sann och att allt som gått förlorat öppnar något nytt tills allt är fullbordat igen.
Huset vid stranden av ingenting är inget vanligt hus, det huset är fullt till bredden av kärlek. Inte heller stranden är en vanlig strand, den stranden är gjord av det vackraste frön som lyser som guld. Jag sätter fötterna mycket varsamt i sanden och börjar min vandring. Då och då går jag in i mitt hus och vilar i kärlekens famn.
Ljuskäglorna lyser på horisonten så långt jag kan se och samtidigt öppnar de ljuset inne i min kropp. Jag ser att jag går på horisonten. Denna smala remsa av horisont, som kanske inte ens existerar. Där dyker de upp alla andra som också vandrar med den första dagen, den dag som är helt fri utan öde.
Den vägen att vandra är så mycket större än kärleken, den lyser som guld och ger livet vidare i varje stund. Den tar själen på en resa genom liv efter liv för att skapa ursprung.
Så vill det bli och så ska det bli med den första dagen.
Vi kan aldrig göra om
Vi kan aldrig göra om något en gång till. Det blir aldrig samma. Vi tror det vi människor eftersom vi klippt av själ och ande. Men när den dörren väl öppnats ”It´s ones in a life time.” När vi följer vår guidning visar det sig alltid att vi inte kan skapa en metod. Vi kan aldrig komma tillbaka till ett arbete. Det ögonblicket finns inte mer. Utmaningen är att inte tolka ögonblicket eller försöka att generalisera och göra en metod av det.
Jag trodde att jag åkte till platser för att bli använd att hela platsen där satt själar fast i gamla trauman. Så hade det varit flera gånger men på många olika sätt. Så kom jag till en plats dit jag blivit kallad och då visade sig att de själar som väntade där bar ljuset för moder jord. De satt inte alla fast utan väntade på att få lösgöra ljuset. Det traumat som hade hänt där var fortfarande trauma och platsen var fortfarande en traumatisk plats från vilken moder jord dragit bort sin energi. Men själarna satt inte fast. När helandet skedde öppnades ett ljus som jag aldrig skett förut och de själar som fanns där gick inte alls till andra sidan utan begav sig till en annan plats. Det finns alltså själar som stannat på jorden efter att de lämnat livet. Vilken lärdom!
Efter denna helg på en annan plats mötte jag så tvillingsjälars plats. Där en av platserna var själar som ska stanna på jorden som döda. Det var två gravplatser, den ena från mycket gammal tid och den andra närmare i tiden. Den första platsen bar livet och den andra döden. Det var som om dödens plats rann ned till livets plats. Centrum fanns hos en völva som beskyddade båda plasterna. Hon stod där stolt och reslig tittade på sina män som väntade på hennes signal. Två kvinnor kom nära henne och gjorde sig bredd att gå till dödens plats och hämta med sig ljuset dit. Det var ett mycket fysiskt arbete som slutade i att alla själar som satt fast på den platsen steg ur sina gravar och som försvann upp i himlen. Inte bara på denna plats utan på många gravplatser med samma syfte. Kvinnorna lämnade platsen med völvans energi som spreds nu över denna vackra plats på jorden. Det tog flera dagar tills allt var färdigt och ändå kände jag att jag bar något för platsen. Då besökte jag plasten igen något som jag aldrig gör annars. Där var nu allt nytt. Inget var detsamma. Energin hade en mjukare ton och när jag mötte völvan igen log hon bara och berättade att hon skulle stanna här inte gå till andra sidan. En dag kommer människor gå hit och kalla denna plats helig för det är den nu. De kommer att buga för mig och be om healing. Hon kommer att ge dem healing, de som är värde detta. Hur det kommer att ske vet bara hon och den det berör. Så ser jag att stenen som den andra kvinnan lade vid hennes fötter är borta och då vet jag att allt är färdigt. Völvan ber mig ta upp en annan sten som någon annan lag där. Ser att under den finns embryo till en liten blomma. Nu är völvan fri och jag kan lämna denna plats.
Då ser jag ett mönster av energi emellan Alestenar, Stonehenge, Li-gravfältet och Tanums hällristningar. Till den sista platsen är jag kallad precis som till andra. Vet inte varför. Inte vet jag heller vad energin emellan dessa platser betyder.’ Jag aktar mig att försöka förstå. Det skulle bara ta mig ifrån det som är öppet.
Jag väntar på stranden
Vi tar oss till stranden genom vattnet. När vi kommer dit är vi på fast mark igen. Hur vi tar oss dit är olika för alla människor. Då har vi med oss något nytt och inget blir mer detsamma. Då måste vi också plocka bort något annat. Det betyder att om jag öppnar en ny gåva så är det något gammalt trossystem som jag behöver släppa.
När jag kom till stranden mötte jag Jianna och då släppte jag illusionen om mörkret för Jianna är bara ljus. Allt vi släpper handlar alltid om illusioner och det får stora konsekvenser i våra liv. Jag hade nog inte förstått att allt bara är ljus om jag inte varit i Stonehenge på vintersolståndet. Då hade jag nog inte låtit Jianna ta tag i hela min kropp. Att jag är shaman har jag vetat i tjugo år men inte hur och jag har hållit detta utanför mig själv. När är Jianna i hela min kropp, i varje cell. Då behöver jag göra mig av med allt annat som inte är hon. Det håller jag på med nu och det är ett stort arbete som förändrar allt. Jag hämtar hem mig själv från allt som tar min kraft just nu. Jag går ur allt som jag lärt mig som inte är hon.
Vi har alltså tre resor
- In i familjen, samhället, kulturen för att passa in
- Söka efter vårt sanna jag i detta liv
- Öppna ursprunget som är något helt nytt. Det tar tag i oss och öppnar allt som finns inom oss
Inget av detta kan vi tänka ut innan. Det gäller att vara vaken när ögonblick kommer. Presterar vi fram en förändring förlorar vi allt.
När varandet och görandet är samma öppnas den nya formen. Vägen dit är genom benådade gränser som är gränslösa som sedan öppnar formen. Nuet är också en form.
Vi behöver se vilka illusioner vi skapar. Nuet kan bli en illusion liksom kärleken. Vi skapar illusioner hela tiden för att leva men egentligen vet vi ingenting. Vägen med Jianna har innebär att jag släpper allt. Jag gråter när jag tar mig ur. Allt rasar i allt och jag har ingen aning. Frågan jag ställde mig för många år sedan är ännu med mig: vem är jag utan mörker, vem är jag utan att bära andras mörker. Jag har riskerat hela mitt liv när jag släppt mörkret. Jag kunde ha dött då det var en sådan stor del av mig.
Att gå på en bro över mörka vatten nu i ett och ett halvt år har inneburit att jag tränat mig att inte gå ned i mörkret för att bära för andra och för kollektivet. Det ser jag först nu när jag står på stranden i en ny form. Varje steg har varit livsviktigt i denna stora fotvandring. Jag har hämtat hem mig själv från allt och alla. Jag har lämnat tillbaka det som andra lagt på mig. De senaste åren har de inte kunnat lägga något på mig. Min personlighet att kunna omvandla mörker till ljus är upplöst. Det är inte min väg längre. Jag ser ljuset på platser på ett helt annat sätt nu när jag valt mitt ursprung av hela mitt hjärta. Min utmaning nu är att inte försöka putta Jianna utanför mig själv igen, utan stå kvar i den jag är när andra människor försöker ta mig bort från den platsen och när jag själv försöker ta mig bort från den jag är. Jag låter mig sakta dö ur den personlighet som öppnats under många år nu. Den hade sin funktion men är inte jag längre. Allt ordnar sig även om det skapar svårigheter med alla jag har i mitt liv. En del försöker puttar mig till födelsedimension med den kraft och styrka som bar mig för att kunna överleva. Andra till det som är jag när jag omvandlat mörker till ljus. Nu vandrar jag med Jianna på min shamanska väg. Hon är bara ljus och kommer att öppna ljus inte omvandla mörker. Det vet jag att det finns själar som gör på denna jord. De som stannar här även om de är döda.
En ny vision börjar ta form och jag har fått delar av den redan.
Benådade gränser är gränslösa. De har ingen form utan för oss bara dit vi ska utan att vi på något sätt kan göra något. Då vet vi bara att vi blir förda. Vi känner det i hela kroppen. Vi blir förda till stranden till en ny form. Det vi behöver göra är att följa med och ta oss till den plats dit vi blir förda.
Allting ger vi en ny form när vi kommer till stranden. När vi lämnar bron och tar oss på vårt sätt ut i vattnet har vi ingen form. Det är också då vi begraver vår personlighet, vår gamla form. På stranden väntar ock andra i sin nya form och med dem kan vi vandra nu. En del har gått före och andra kommer med oss. Så finns det också dem vi väntar på. Nu är allt ljus och de som kommer har tagit hand om sitt mörker och stödjer inte längre andra i deras mörker. Vi omvandlar inte längre något för någon. Inte heller verkar vi för att omvandla det kollektiva mörkret. Det gör andra krafter. Den sista övergången med dödens gudar har släppt mörkret, det mörker som bara människan skapar. I underjorden är allt ljust precis som himlen. Människan är här nu för att ta hand om sina demoner och det hon skapat. De som gör det och öppnar för sitt ursprung kommer att stanna längre, kanske också efter att de dör. De har inte heller något personligt utan bara en form i sitt ursprung.
När jag nu står på stranden och väntar i mitt ursprung Jianna på dem som ska komma ler jag i mitt inre. De vet att jag väntar jag på en ny form av dem. Jag lutar mig in i fullmånen och gläds med livet. Så spännande att se om de tar sig hit.
Välkommen att kontakta mig om du vill: marie@mariefridolf.se eller 0709812963. Hemsidan: www.mariefridolf.se
