Berg, berg och berg öppnas på min väg. Dess ande håller mig så nära att jag nästan inte kan andas. Himlen formas runt jorden och jag håller mig mycket nära mig själv. Så släpper kroppen och jag flyger omkring landar på en häst som tar mig bortom allt som jag låtit äga mig. Jag är fri och glädjen spirar i min kropp. Allt är i en djup harmoni. Jag äger inget och inget äger mig. Jag kan gå bakom och se vad jag sitter fast i. Jag kan göra mig fri gång på gång i en livslång resa. Något tar tag i mig och jag skrattar i mitt inre från en djup vördnad till livet. Jag är välsignad. Tårarna rinner: JAG ÄR VÄLSIGNAD.

Illusionernas tid är förbi

Vi människor lever så många illusioner om verkligheter som som inte finns än. Genom att gå dit så separerar vi oss själva från oss själva. Vi är då inte närvarande i det som sker här och nu, utan befinner oss i en illusion. Hela livet kan vara så för oss. Istället för att se hur allt är i detta ögonblick så är vi någon annanstans. Det kan vara i våra åsikter, men också i beteenden och handlingar. För min del har jag under lång tid nu gjort mig medveten om hur jag separerat mig när jag ”ser” vad som ska hända i framtiden. Jag har först nu riktigt förstått att detta som jag kallat min gåva har separerat mig från mig själv. När jag såg detta blev det självklart att så är det ju. Jag vet att det började som barn när jag lämnade kroppen för att inte känna övergreppen. Jag gick då till andra världar och lärde mig att kunna se när något skulle hända, långt före det hände för att jag skulle hinna lämna kroppen. När jag senare i livet öppnade upp min andlighet igen trodde jag att det var en gåva att kunna se och gå till andra världar. Idag ser jag att för mig var det en överlevnadsstrategi. Under flera månader nu har jag stoppat allt detta mycket tydligt i min kropp. Jag kan då också känna hur jag hämtar hem min energi gång på gång till mig istället för att separera mig. Wow säger jag detta arbete under 2026 är värt allt. En ny andlighet öppnas på ett helt annat sätt i mig när jag inte på något sätt separerar mig från det jag kan se eller går till andra världar. Långt därinne förstod jag separationens betydelse utan att förstå. Redan för tjugofem år sedan skrev jag om problemet med mål i organisationer och hur det tar oss från det vi redan har. När vi börjar med att ära det vi har kommer alltid något nytt. Jag trodde aldrig på målstyrning och var så tydlig med detta. Fick mycket kritik då jag skrev att det går inte att styra med mål i en bok om styrning. Min slutsats var att vi kommer aldrig att nå dem och att vi missar annat som skulle kunna uppstå. Detta var en av anledningarna att jag lämnade att arbeta i och med organisationer. Även som terapeut hade jag problem med ”längtan” då det också separerar oss från det som redan finns. Vi sätter det i framtiden, men tänk om det vi längtar efter redan är här. Just därför slutade jag också som terapeut, även om jag valt en själslig terapiform. När jag ser tillbaka på mitt liv idag så ser jag att jag aldrig har haft mål eller drömmar. Saker har bara blivit och jag har stannat med det som öppnas och jag vet inte hur det har gått till. Jag vet också att mina egna livsviktiga händelser mellan liv och död har varit livsavgörande på min resa. De har bara skett, för det mesta mot min vilja. Det är som om något i mig bara tar emot eller går ifrån det som öppnas. Jag möter det på olika sätt hela tiden. Efteråt kan jag se det mycket tydligt hur liv efter liv öppnats när jag öppnat en ny version av mig själv. En del kallar det jag beskriver synkronicitet. Jag kallar det livet. Det jag behöver utan att veta att jag behöver det dyker bara upp. Det jag behöver lämna utan att veta detta skapar situationer där jag inte har något annat val än att tvingas att lämna. Detta är nog livets paradox för mig, att jag både varit synsk och samtidigt låtit mig följa det som öppnas. Att vara synsk har öppnat min medialitet medan när jag följer har jag överlämnat mig till det som ska ske utan att vet vad som ska ske. Ibland har dessa krockat och det har gjort mycket ont. Nu släpper jag min medialitet medan jag stannar med att följa utan att veta. Jag är nu här till 100% här. Vad är det så jag släpper som jag under en tid nu stoppat: min förmåga att känna av energier, guider eller medvetanden bortom det fysiska. Det som varit min förmåga att uppleva sådant som inte kan uppfattas med vanliga sinnen såsom att se in i framtiden och att uppleva andar. Andarna har jag upplevts som en kraft som tar tag i mig. Jag har också kallat på andarna i mina arbeten. De förra har jag upplevt när jag går till andra världar. I bloggen om de fallande änglarna har jag så tydligt visat på att för mig är människor änglar. Kanske finns det utomjordingar och vi skulle kunna kalla dem änglar, guider, andar och så mycket mer. Men för mig är vi alla ett system där gudomligheten inte är något utanför oss själva. Allt är i oss, i vårt fält. Det betyder att det är jag. När jag som barn talade med småfolket gjorde jag också mig till dem. Det var först när jag började skolan som jag började förstå att jag var människa. Då försvann småfolket. Vid ett djupt möte med mig själv i psykosyntesutbildningen lovade jag mig själv att lära mig att bli allt mer människa i detta liv. Då mötte jag småfolket igen och såg dem på ett helt annat sätt än när jag var barn. Någon sade till mig för några dagar sedan: men lämnar du då din andlighet. Svaret är nej min upplevelse är bara att den kommer i en annan form nu, som jag ännu vet väldigt lite om. Men jag är förändrad sedan jag börjat känna mig välsignad.

De som bekräftar min närvaro allra mest är mina barn då de sett att förstå hur jag alltid varit i flera dimensioner samtidigt i mötet med dem. Det har gjort mig i deras ögon disträ. Spontant sa en son till mig häromdagen: vad du har förändrats. Du funderar ju inte på annat hela tiden. Ja, kanske det ser så ut, men för mig har det med min livsresa att göra. Jag separerar mig själv inte längre till andra seende i stunden utan stannar bara här och nu. Nya tankar, bilder, förnimmelser och sensationer kommer alltid för mig när jag är ensam djupt inne i mig själv. De kommer på något sätt utan att jag kan påverka dem oftast genom att jag skriver något eller säger något högt som öppnar för en ny tanke. Precis som nu sedan jag öppnade för att jag är välsignad. Detta kommer jag inte att lämna. Det är för mig att följa det som ska ske.

Den nya tanken och känslan om att jag är välsignad bär mig nu. När den nu är här blir allt gammalt som jag gjort mot mig själv än mer tydligt. Det släpper nu alltmer. När jag skriver detta kommer en livsviktig tanke här och nu: Jag har sett mig själv som ett redskap, att jag är till för andras helande. Det har jag inte förstått förrän nu och den känns i hjärtat. Det gör ont. Oj oj oj jag har till och med projicerat min historia på andlighet. Så djupt allt går när vi öppnar för att se hur vi skapat oss själva så omedvetet. Jag vyssar mig själv och säger: Du är välsignad älskade du inget annat är möjligt nu. När tanken och framförallt känslan av att vara välsignad bär mig löses denna bild av mig själv upp. Känslan av att vara välsignad har inte har ord. Ord har dock min tacksamhet, tacksam för allt, för att jag fortsätter min resa inåt, för att jag faller, för att jag aldrig ger upp, för att de som finns mig nära aldrig ger upp och för att livet stannat så nära. Barnet, det genuina gyllene barnet  i mig kommer allt närmare nu. Vi är inte på något sätt separerade. Vi är ett. Jag har ännu en gång i mitt liv fallit in till mig själv.

Att gå till andra världar har varit en flykt.

När jag var barn lämnade jag kroppen och såg på mig själv uppifrån utan att känna. Det tog mig lång tid att komma till den plats där jag vågade känna och det gjorde mycket ont att växa ned i kroppen. Vilken smärta det var under många år. Jag är djup tacksam att då vara hållen i många långa terapiutbildningar. Ännu kan jag lämna kroppen men det sker bara i kontakt med kroppen, vilket innebär att jag egentligen inte lämnar den. Alltså jag separerar mig inte. Jag ser bara på kroppen utifrån och är samtidigt i inne i den med hela mig. Det jag då känner är hjärtat än mer.

Hur har jag då stoppat mig att se och gå till andra världar? Under åren Somatic Experiencing (SE) lärde jag mig att stoppa mig själv innan jag blev triggad, innan traumavirveln kom. Det skedde på många olika sätt och till slut försvann traumat, inte händelsen utan det som triggat oss. Den utbildningen var bara fokuserad på kropp. Det räcker ju att tala om en händelse för att man ska bli traumatiserad igen. I SE är det bara kroppen som öppnar för att hela sig själv. Något tar tag i oss och vi kan inte stoppa den rörelsen. Idag vet jag att det är själen som tar tag i oss och helar det som ska helas. Våra gränser för vad vi klarar av expanderar och det helar oss vi kroppen utan att vi vet vad vi helar. Tack vare den erfarenheten kunde jag stoppa mig att gå till andra världar och separera mig själv från mig själv i den medialitet som jag burit i många år.Jag ser med spänning fram emot vad som ska ske nu på den väg som jag vandrar.

Det finns så många versioner av oss själva. Detta är inget nytt. Jag har under många år berättat om alla mina liv som jag levt i detta liv. Det som är nytt nu är att jag så medvetet stoppat mig till minsta lilla separation. Gör jag det hämtar jag hem mig igen. Jag känner separation i kroppen så tydligt nu. Det viktiga för mig just nu att ta in är att mina gåvor också kan vara separation. Att vänta är också separation. Att stå fast vid ett beslut bara för att det är fattat är också en separation. Bättre att pröva och gå tillbaka.

Jag börjar att öppna för något bra av det som jag är just nu

Just nu känner jag mig välsignad en känsla som bär djupt. Jag funderar inte på varifrån den välsignelsen kommer utan stannar bara med känslan. Jag ger mig själv alltmer av den i detta nu. Det är som att den expanderar i mig i varje cell av min kropp. Jag har ingen aning vart detta ska ta mig i livet och funderar inte alls på detta utan stannar bara med ” JAG ÄR…VÄLSIGNAD”. I mitt gamla jag skulle försökt ta reda på vad denna välsignelse kommer ifrån men nu stoppar jag mig och stannar med välsignelsen i mig. Den är ljuvlig, alldeles helt underbar och den bär mig. Idag är en dag då jag är förkyld, gör ingenting mer än att vila och då och då skriva på denna blogg. Den blir inte lång. Att skriva öppnar mig än mer i kontakt med den jag är. Det är som att separationen blir allt mindre då. Mina händer släpper ut det som kommer in i hjärtat i samma ögonblick utan en enda tanke. Jag bara skriver det som vill komma.

Fram till denna dag har moment om välsignelsen i mig öppnat mig. Jag har delat dem på Facebook precis som de kom efter min senaste blogg om fallande ängeln. En sak vet jag att tiden när jag föll var livsviktig för att öppna vägen till den jag är nu.

Något fick mig i detta nu att läsa mina inlägg på Facebook och plocka ut essensen från den plats som öppnats efter fallet:

• Varje liten vattendroppe i alla oändlighet innehåller något att öppna för
• Ren kärlek öppnar gudomlighetens skönhet i oss
• Vi låter oss förstå utan att på något sätt förstå
• Människans unika sätt att öppna kommer ur helandet av hennes trauman
• Vi har inga begränsningar tillsammans med barnet i oss när vi vandrar vägen av avlärning
• Att känna sig välsignad i djup ren kärlek är att leva i värdighet
• Hjärtat bara töms och fylls på hela tiden i en oändlig rörelse.

När jag nu läser vad jag plockat ut värmer det mitt hjärta. Jag känner ett mönster som jag inte förstår men låter mig förstå ända. Hur vet jag ej. Då släpper min analytiska hjärna och jag följer med i en mjuk rörelse. Allt är alldeles mjukt. En ton kommer och följs av en annan ton. Jag känner den och den håller mig. Vet inte hur jag känner den vet bara att jag känner den. Lägger mig ned i sängen, andas och känner tonen. Den fyller mig och jag landar mjukt. JAG ÄR VÄLSIGNAD. Bilden av berget kommer åter och jag andas med berget. Jag blir berget och jag bugar om och om igen som ett träd för vinden. Samtidigt är jag mycket stadig. Så kommer orden: INGENTING ATT GÖRA; INGENTING ATT SE; BARA VARA.

DJUPT TACKSAM

Göteborg den 25 september 2026

Ingrid Marie Fridolf