Du visar för närvarande Det står en ängel i min trädgård

Det står en ängel i min trädgård

Idag är en ny dag med allt var livet för med sig i det som är. I detta nu står jag alldeles stilla och öppnar än mer av mitt hjärta. Jag är bara på en enda punkt och när livet vill ta mig bakåt eller framåt stannar jag och väljer denna punkt. Den blir större och större och så är det en stor boll. Jag lägger mig på mage på den bollen. Tar in livets ögonblick just i detta ögonblick. Jag rullar bara min kropp över denna boll och i det är jag helt fokuserad. Det är en energiboll som jag inte kan se med blotta ögat men den påminner om den boll som jag ligger på när jag tränar. Plockar så hem denna association, egentligen är associationer tankekonstruktioner som tar oss från nuet. Ligger nu alldeles stilla på energibollen som jag egentligen inte vet något alls om. Jag börjar att utforska den som om jag aldrig sett den förut i mitt, likt ett barns förundran av något nytt. Jag går in i den och jag känner på från utsidan. Då förvandlar bollen helt plötsligt till jorden utan att jag tänker eller på något sätt gör något. Jag ligger ju bara där på den. Bollen blir större och större och till slut så stor att den inte är någon boll längre. Nu är den bara en liten ärta som landar i mitt hjärta. Jag öppnar mina ögon och då ser jag.

Det står en ängel i min trädgård. Hon ser sig om lite nyvaken och yr som att hon inte vet vem hon ska möta. Hon vet att hon inte kan gå direkt till mig. Men jag ser henne och undrar vad hon vill. Hon lockar på något och då landar hon, hon som kan förmedla orden.

Det står en ängel i min trädgård. Hon räcker något till denna människa som just landat som i sin tur ger det till mig. Jag står alldeles stilla och tar emot, en rulle av papper. Jag rullar upp den och börjar läsa. Högt läser jag och människan lyssnar ända tills jag inser att jag läser från ett tomt papper.

Det står en ängel i min trädgård. Hon nickar och ser på oss tillsammans människan och jag. Jag tar emot de ord som så kommer från människan: Det kommer värme från dina texter. Jag bugar och ler till denna vackra människa.

Tittar så på ängeln i min trädgård och vet att jag inte är ensam och har aldrig varit. Jag vet också att jag aldrig kommer att sluta sjunga min sång och ta emot texterna från moder jord. Jag drar mig bara undan då och då för att åter komma tillbaka på ett annat sätt.

Vi prövas hela tiden

När ännu en ny version av vår själ tar plats i vår kropp vet vi att ett nytt liv öppnats på den väg som vi vandrar tills den dag vi lämnar. Själen har ingen tid så det som öppnas är tidlöst tills den dag vi ger det tid. Så är det för alla och envar till den dag då ett tidlöst sätt att leva sitt liv öppnas. Hur skulle vi kunna beskriva det? Ett sätt är att se att vi ständigt öppnar nya näckrosor i den sjö som är vår själ. Näckrosen kan sägas symbolisera vår kärna och varje gång som vi öppnar en ny del av vår själs fält är vi i vår kärna för en stund innan livet tar över denna själsbit så att vi kan leva den. Detta kan vi kanske lättare förstå om du ser det på detta sätt.

Om anden kan beskrivas som allt vatten, så är vår själ en speciell sjö och personligheten är vågorna på vattnet i den sjön eller om du så vill isflaken som flyter omkring. Kärnan är våra rötter som också speglar sig i vattnet likt en näckros som aldrig släpper taget om botten. Den kärnan är alltid och kommer alltid att vara samma. Från botten av sjön visar den sin skönhet men den visar sig också i själva näckrosen som är en spegling av vårt högre jag (vårt medvetande). Vårt ursprung är alltså en sammanlänkning av vårt högre jag och vår kärna. De är samma. Vi kan säga att det är vårt medvetande. När själen är hemma i sitt ursprung är vi ett med allt. Då har vi kommit till ro i vår sjö och låter näckrosen blomma alltmer. Vi är då också i ständig kontakt med allt vatten. Egentligen är allt samma.

Denna metafor om vatten är för mig det vackraste jag vet för det är så jag möter min far och han talar till mig alltmer. När han dog ville han bli strödd i den sjö där han är bodde under en del av sin barndom. Vid den sjön vallade han kor och hade en lycklig barndom. Han berättade för mig att det var den lyckligaste tiden i hans barndom. När han dog kom han till mig under natten och bad mig att ta fram ett foto från den tiden och tända ett ljus. På det fotot var han tre år. Denna sjö, hans själs boning besöker jag då och då. Det är femtiofem mil dit så det blir inte så ofta. Men varje år åker min mor och jag till olika vattendrag och lägger rosor i vattnet på hans födelsedag. Jag möter honom i mitt hjärta i allt vatten. Han är fri sin personlighet nu och bara i sin själ. Den energi han kom med till detta liv som blev hans personlighet transformerade han den dag han skulle dö. Jag är djupt lycklig att fått vara med om den resan tillsammans med honom. Han dog lycklig av att gjort färdig och har tagit sitt ansvar. Han gjorde ett skifte till ett nytt liv med sin själ.

Nu när människan öppnar upp alltmer kan hon öppna för så många fler liv. Skiftena kan vara smärtsamma men blir allt mindre så och då blir också de efterföljande övergångarna mjukare. Att en övergång är smärtsam behöver inte innebära att den är hård nej inte alls. Den innebär däremot alltid försvarslöshet, sårbarhet, skörhet och ur det en djup ödmjukhet. Tacksamheten berör och låter anden ta tag i vår kropp. När anden tar tag i oss är expansionen enorm. Varje gång det sker ändrar vi form och blir formlös i samma ögonblick till ett nytt liv med nya gåvor och uppgifter.

Allt är precis som det ska vara, vi öppnar ständigt för nya liv och vattnet glittrar för att omfamna vår kärna för att till slut släppa taget ännu en gång när näckrosen vissnar. Men se en ny näckros visar sig snart och så sker allt igen.

På detta sätt har jag levt mitt liv under många år till denna dag då jag inte längre binder ihop dessa näckrosor för att öppna en ny form. Jag låter formlösheten ta allt större plats. Varje ögonblick är nu en öppning till en ny historia som jag inte vet något om eller försöker hitta. Det viktigaste av allt att jag inte tolkar ögonblicket. Om jag skulle binda ihop näckrosorna nu skulle den falla bara om några dagar eftersom livet hela tiden skapar nya ögonblick. Går det då att leva strukturlös? Ja just det är vad människan prövas i nu. Det är att leva försvarslös. Det är att visa upp sin skadade fågel. Den som öppnar vägen sårbar och försvarslös kan bara leva ögonblick utan att försöka binda ihop dem. I det kan vi inte förstå de steg livet tar och vi kan inte förvara oss även om vi försöker. De försvar vi försöker använda löses bara upp och rinner ut i allt vatten. Nu är medvetandet i fokus i vårt liv. Det är inget som vi styr utan det styr oss. Då säger vi ja till allt

För att komma hit måste vi först ha lärt oss att se hur livet binder ihop ögonblicken till en struktur så att vi kan lära oss att se hur medvetandet löser upp strukturen igen. Visst är det konstigt att vi behöver lära oss det vi sedan ska avlära. När en något inte görs medvetet En kväll för några dagar sedan var jag med en vän på ”kulturnatta” i Göteborg. Kvällen tog tag i mig och jag var med om något som jag inte förstår. Den gick mycket djupt i något som är vidöppet i en integration av livets hållande. Denna helg var jag på en konsert med dikter av Karin Boye, ännu ett ögonblick som denna gång öppnade porten till döden och stjärnorna. Jag släpper båda utan att fundera mer på dem. De tonar bort och lägger sig som ett skimmer i min kropp. Jag tänker inte mer på dem utan gläds bara till livet och dess ögonblick. Det är dags att dra mig tillbaka än mer in till ögonblickens värld. Denna dag mötte jag en grupp som jag har mött i många år och nu var allt fullkomligt nytt. Jag hade inget att hålla mig i och det gjorde mig blyg och samtidigt tacksam. Energin av liv var så stark att mötet nästan var hissnande. Expansionen kändes i varje cell av min kropp och jag var totalt närvarande. Ett ögonblick hade skapats i något som inte var nytt. Jag släpper också denna grupp och detta ögonblick som tonas ut och lägger sig som stjärne stoft runt hela min kropp.

Att leva strukturlös  

Vi människor lever olika spår och när vi är i ett spår så är det spåret som är där utan att vi funderar på de andra spåren. Samtidigt finns ett annat något annat som lockar på oss i bakgrunden. Ibland tror vi också att detta är ett spår, ett spår som ingen räls har. Men ack så vi bedrar oss. Det som lockar på oss består av stoft som då och då kommer i förgrunden för att vi ska se vilket spår som vi lever just nu. Det stoftet ger oss lärdomar och vi slappnar så av en stund tills nästa stoft kommer. En dag ser vi kanske bara stoft och undrar var spåren tagit vägen. Då och då poppar de upp men de får inte vår uppmärksamhet eftersom vi är mer intresserade av dessa stoft som inte alls är de bundna till varandra.

När vi förenat människan i oss med vårt andliga väsen är vi i förening med allt. Vi flyr inte till andlighet för att slippa smärtan och vi gräver inte ned oss i människans mörker. Vi gömmer oss inte heller i vårt ursprung eller hos moder jord. Vi förenar i stället med det ögonblick som uppstår utan att bygga en struktur. Människan är den varelse på jorden som inte kan skaka av sig sina trauman som djur kan göra. I stället skapar hon tankekonstruktioner för att försöka frigöra sig. Det finns en annan väg: att ramla in i livet till det som skapas i ett ögonblick. Då finns inga tankar, inga förhållningssätt och ingen möjlighet att styra något. Det som ska ske sker. Människan kan inte ramla in i ögonblicken om hon inte öppnat själens fält. En del i det vi ramlar in i är mycket skrämmande och annat ljuvligt. Vår utmaning som kollektiv är att inte försöka tolka det som sker och sedan börja att argumentera om vems sanning som gäller. Tänk om det inte finns någon sanning!  När människan väl öppnat för det som verkar vara hennes sanna jag är möjligheten att börja ställa sig frågan: vem är jag. Den har lika många svar som in själs resa i liv efter liv. Den frågan är identitetslös den dag som det stoft som vill ta plats hamnar i förgrunden och allt annat är bara illusioner av en verklighet som i stunden kan vara sann men också falsk. En skrämmande men helande uppenbarelse har just kommit genom min kropp som berättar om människan just nu:

”Människan möter så dödgrävaren som vill att hon ska döda en efter en, om inte så dödar dödgrävaren dem. Där står hon och så skriker hon till slut: jag kan inte, kommer aldrig kunna döda för att du ska få äta då dör jag hellre själv.

Detta kommer när jag och många med mig är på väg ut i världen igen och jag skakar inombords när allt krackelerar i mig. Jag vet bara från mitt inre att det är sant, att människan aldrig skulle kunna döda en enda människa. Då dör hon hellre själv. Jag sitter där bara med detta ögonblick och jag vet att den rädsla som kommer inte handlar om mig. Jag har redan gjort mitt val. Det gjorde jag för länge, länge sedan. Det är nu som jag också vet att den rädsla som jag trodde var min efter ett brott med en kär gammal vän, inte alls var min. Jag tog bara hand om den och tog så den till botten. Kanske var det hennes men oavsett vems det är så har rädslan krackelerat och öppnat ett flöde. Jag går ned på knä och ber: Tid är tid, liv är liv och däremellan finns mörker och ljus. Snälla guida människan till båda. Amen. Så kommer minnet.

En gång fick jag en kniv i min hand och uppdraget var att sätta den i en människa med all kraft och lita på det som skulle ske. Kniven stannade så en millimeter framför hjärtat på denna människa. Inte var det jag som gjorde detta men min fråga var då: vem var det. Då och då har detta ögonblick poppat upp och svaret får jag nu 12 år senare. Det var du. Var det jag? Ja, du hade redan då gjort mitt val. Du litade på dig. Men vem var det då som guidade mig till denna uppgift? Svaret kommer direkt: mörker och ljus i en ny förening.

Efter de orden kommer en ny uppenbarelse.

”Det svarta mörkret kommer. Det är små svarta frön som är på väg att spridas ut i världen. De ligger i en påse och människan har fullt sjå att stänga påsen. Hon får hjälp och hon sliter för att skrapa ihop allt som tagit sig ut ur påsen. Mörkret kommer alltmer och människan skriker nej. Någon spelar på en trumma. Musiken från andra sidan hjälper också trumman att puffa allt in i påsen. Människan samlar ihop alla frön och till slut får hon in allt i påsen som hon innesluter i en behållare. Hon säger: En dag kommer vi att behöva ta hand om det och låta det pysa ut lite i taget så att det kan lösas upp. Då kommer rösten från moder jord. – Nej det ska inte människan göra. Det räcker att hon andas med mig. Jag tar hand om behållaren. Ett lugn sprider sig i alla människans kropp och hon vet att allt tas om hand. Nu har hon gjort sin del av detta mörker.”

Min kropp är alldeles slut. Så minns jag orden från ett annat ögonblick när jag tog emot välsignelse av shamanen i templet hos Bribris, ursprungsbefolkningen i Costa Rica:

sluta aldrig att så dina frön.

Tårarna rinner ned för min kind i djup vördnad till livet och jag är djupt berörd. För vad vet jag inte och jag försöker inte på något sätt att tolka detta ögonblick just nu. Det enda jag vet är att det inte betyder det som jag trodde då för sex år sedan. Jag går återigen ned på knä och ber en bön: Är det här ni är och är det så här det är, livet. Låt människan få hålla er alla i sitt hjärta var dag. Amen. En tacksamhet sprider sig som ett skimmer över allt som är i det rummet som jag sitter. ur det skimret förnimmer jag en dansande kvinna. Den dansen är alldeles stilla i mig. Kanske är det mina fantasier eller en dröm vad vet jag. Då kommer en ny uppenbarelse.

Det öppnas en stor äng. På den ängen bor människan nu. Hon ser ut över landskapet och vet att allt kommer att blomma igen. Fröna är räddade för att kunna sås igen. Då förstår hon att fröna bara var övertäckta med sot. Moder jord tog hand om dem när människan lagt dem i en behållare. Vilken tur att det blev så. Människan vet var behållaren är nu och att moder jord kommer att guida henne till den platsen om hon glömmer den igen. Vid skogsbrynet bygger människan sig ett hus där hon ska kunna så sina frön. Där och då kommer det två gatekeepers: den ena som lär henne att bli människa och tar henne ned på jorden och den andra som visar henne hur hon laddar ned text med en penna så att hon inte behöver skriva själv. Den pennan skriver henne när hon möter mörker och ljus i sin förening.”

Jag sitter alldeles stilla och i förgrunden visar sig människan, moder jord och universum. Då öppnas allt i en enda stor insikt! Det räcker inte att vara människa och i kontakt med moder jord. Det räcker inte heller att öppna för sin kanalisering från universum. Nej dessa tre måste bli ett om människan ska kunna öppna nästa skifte. Mörkret är då aldrig som hon tror, hon skapar bara en bild om vad det är men egentligen har vi ingen aning.

Enda vägen för människan nu är att hon överlämna sig till anden som är här för att öppna för jordens helande. Anden är aldrig personlig och när den tar tag i kroppen känner vi det genom kraft och expansion. Vi nästan exploderar av all kraft. Därför behöver vi ta varsamt. Det är därför alla shamaner finns för att öppna vägen för den kraft som vi uppfattat som mörker. Andens kraft är alltid så kraftfull att vi tappar andan för att kunna lära oss att andas igen. Vi kallar detta kärlekskraften och den är inte mjuk och inte heller hård. Den är!!!! För att komma dit behöver människan erkänna för sig och för andra hur skadad hon är. Människan behöver också ta sig bortom sina tankekonstruktioner för att kunna frigöra sig från dem och de överlevnadsstrategier hon skapat ur dem. Dessa strategiers innehåll ändas i varje transformation vi gör och blir en gåva till livet. Det gör hon genom att öppna för ögonblicken så att de inte längre finns i bakgrunden utan i förgrunden.  Allt för att kunna öppna för den övergång som handlar om andens kraft.

Tro inte att du inte kommer att prövas och låt dig inte luras av paradiset på jorden eller om du så vill himmelriket på jorden. Den som är hel prövas ändå men kan möta dessa prövningar i kärlek och smärta i sin förening. Tänk om ljuset just är en prövning som vi tar emot utan kamp. Tänk om vi bara skulle säga ja till det.

När kampen är slut har vi inget emot något som händer oss, det är inte det som är vårt fokus i livet. Vi accepterar allt som det är. Det är för människan att lära sig som ett folk nu. Egentligen handlar allt om att öppna upp för att leva flerdimensionellt i samma ögonblick. Gör vi det kan vi aldrig skapa en struktur av någon och vi vet inte vad något handlat om. För mig är den insikten så ljuvlig. Särskilt när jag inser att när jag nu går nedför bron över mörka vatten till andra sidan då ändras alla gamla sätt att se vår jord och universum.

Ja, allt har en struktur det vet vi. Strukturen är ”samma” i den minsta och den största beståndsdelen. Den strukturen har inte människan skapat men hon gör idag allt för att försöka påvisa att det är hon som skapar. Samtidigt vet vi att de flesta dinosaurier dog ut och att några levde kvar och blev våra fåglar. Samtidigt vet vi att det finns så mycket vi inte kan förklara såsom Påskön och dess ansikten, Stonehenge stora stenar och för den delen också de formationer som skapas under en natt i sädesfälten i närheten av denna plats. Inget av detta skulle vara möjligt för en människa kan göra. Att låta allt oförklarligt verka i oss utan att försöka förklara är en annan väg. Kanske kan vi då bli mottagliga för det som vill komma genom oss. Vi tror att evolutionen tar människan till allt högre nivåer. Men tänk om det inte är så. Vad är egentligen en bro över mörka vatten som nu också blivit ”The Blue Diamond Bridge” (se föregående blogg). Lyssnar vi bara på orden är risken att vi lägger våra tolkningar på dem. Låter vi allt skapas så kanske det inte alls är en bro. Det kanske bara är en metafor som håller det som ska skapas och när det är skapat kanske allt det löses upp igen. Vilken befriande tanke, eller hur?  Tänk om det är så att det vi öppnar för att skapa ska direkt lösa upp i nästa andetag. Inom konsten sker det redan. Installationer sker och så löses de upp, tavlor målas och så smulas de sönder osv.

För mig är denna tanke ljuvlig, men jag kommer också ihåg att detta kan bli en tankekonstruktion som andra får rasera i framtiden. Faran är när tankekonstruktioner blir sanning. Det är just därför jag valt att leva i ögonblick utan att göra något med dem. Inte sant för just nu gör jag något med den. Pust! För mig är det viktigaste att jag blir alltmer öppen och sårbar som den människa jag är i förening med den mångdimensionella varelse i mig som öppnar mig alltmer och gör mig än mer kraftfull och samtidigt skör. Men skör på ett helt annat sätt än ”fragile”. Jag kan inte gå sönder men väl krackelera och lösas upp till ny form om och om igen från den formlösas värld. Ibland tappar jag andan och öppnar för mer i nästa andetag. I det är jag mycket kraftfull men inte av styrka utan kraft. I det prövas jag varje dag.

Då kommer det ännu en vacker insikt. När ögonblicken kommer öppnas min inre bank av ögonblick och ett ”gammalt” ögonblick kan komma fram och öppna för ett nytt ögonblick i samma ögonblick. Vad är det jag säger nu? Ja, du såg det ovan när gamla ögonblick fick en helt annan betydelse i ett nytt ögonblick som också fick ett nytt ögonblick. Men det är inte det som är min största insikt i det som händer nu. Det som får mig att gå ned på knä och be är att jag i hela mitt liv bara levt ögonblick utan att förstå detta förrän nu. Nu förstår jag också varför jag aldrig formulerat mål och öppnat för drömmar. Jag har drömt på ett annat sätt just genom att öppna för ögonblick. Det ögonblicket jag hade som sjuåring när jag mötte ljuset som talade inne i mig öppnades igen när jag mötte ljuset i ett annat ögonblick i en nära-döden-upplevelse. Det var så det började. Båda dessa ögonblick har jag öppnat för massor av ögonblick som i sin tur öppna nya ögonblick i dess båda som i sin tur öppnat nya ögonblick. Ögonblick saknar tid. De bara är och lever sitt eget liv.

Vad är då denna bank av ögonblick? Idag skulle jag beskriva dem som medvetandet, min själ och ursprung själ, min kärna och högre jag. Vad du vill kalla det. Allt är samma. Det är  jag utan form och tid, alltså formlös och tidlös i kontakt med allt. Det innebär också att ögonblick från tidigare liv kan öppnas i ett ögonblick som i sin tur öppnar ett ögonblick.

Vårt eget val  

Jag har valt att skriva om min resa som den skadade fågel jag är, precis så som också alla andra människor är. Människan är skadad från begynnelsen som den andliga varelse hon är. Det är bara en illusion att beskriva att vi är fria vi människor. Hur ska vi kunna vara fria när det finns så många lager av liv som vi behöver ta oss igenom för att kunna tanka in till människan som en kollektiv själ. En del flyr till naturen, djuren och andra varelser där vi får hjälp att tänka kollektivt. Andra flyr till universum där vi får hjälp att tänka individuellt i mötet med vår unika själ. Men människan kan faktiskt inte lära av något av detta. Hon måste lära av sina förfäder och förmödrar, tidigare liv och den kanalisering som vill komma genom henne genom visioner, uppenbarelser och syner. Men det viktigaste av allt hon kan bara lära sig av sina sammanbrott som den människa hon är.

Människan har försökt att lära sig att skaka som djur för att frigöra trauman. Hon har lärt sig att lämna sin kropp för att bli ett en allt, precis som anden. Men vi är inte djur och vi är inte anden. Vi är människor. Jag tror att den viktigaste delen i att vara människa är inse att vi behöver ta oss igenom alla våra trauman och därmed bli försvarslös och än mer skör. Vi är den enda varelse på denna jord som är helt beroende när vi föds. Vi kan inte ens hålla vårt eget huvud. Ingen av oss. I djurriket skulle ett sådant djur överges vid födseln. Men människan håller detta barns huvud och kropp mycket länge innan det kan lämna henne. Vi är också den enda varelse som har en individuell själ som lever i liv efter liv tills den kan ”tanka in” till den kollektiva själen. Vår kloka gamla gumma i oss guidar oss på den vägen. Hon är barnlik, skrattar så hon kiknar och ramlar men reser sig upp igen till den dag hon inte ska resa sig mer. Känner du henne? När mötte du henne senast? Ja du som vet, vet också att hon var med redan när vi föddes. Hon har kittlat mig så jag har storknat när jag minst anat det. Just i detta ögonblick kom en film av Jonas Gardell i min väg som fick mig att storkna av skratt. Älskade kloka gumma som var gång säger: Ja, är det här ni är? Lyssna bara. Må jag öppna än mer för henne, hon som alla tror att hon gråter men som egentligen är den som lever mitt alla händelser.  Lyssna: https://www.youtube.com/watch?v=gmHz_ngvI4E

Kanske är det hon som öppnar oss för andra verkligheter? Hon som ser och ser och då och då gråter för vad människan håller på med just nu. Kanske är det hon som gör det möjligt för oss att tanka in till den kollektiva själen bortom alla delpersonligheter. Också andra liv kan nog öppna den vägen. Kanske finns det också liv på andra planeter eller så är det vi som kommer från andra planeter. Ja, inte vet jag men många andra vet att så är det för dem. Ja, vet inte ännu, men tanken är inte främmande. Jag är öppna för allt. Jag har mött flera människor som vet att de kom hit från andra planeter och jag har mött dem som har sett ufon.

Det jag däremot vet är att när människan idag åter gör sig försvarslös och sårbar då kan hon inte döda. Då är hon i kontakt med detta lilla barn i sig som inte ens kan bära sitt eget huvud. Hur skulle hon då kunna döda någon annan människa som också har ett barn i sig som inte ens kan bära sitt eget huvud. Det jag också vet är att det bara är våra försvar som har lärt oss att försöka döda andra människor. Så sorgligt då människans väg är att hela sig själv nu och i det ingår att dela med andra hur skadad hon är. Det klarar hon bara när hon inser att ingen människa kan var där när anden tar tag i oss, får oss att tappa andan för att i nästa andetag resa oss upp. Det öppnar en kraft som är bortom människans förståelse och egen kraft för att förankra sig i moder jords kärna.

När vi reser oss upp alldeles av oss själva och börjar att leva försvarslösa och sårbara då kan vi dra oss tillbaka tills den dag vi ska gå ut igen i ett nytt liv. Alla dem som vi har haft i livet blir nu fria och vi som drar oss tillbaka är också fria i mötet med vårt nya liv. En del av dem som vi har i vårt liv tror att vi dragit oss undan för gått. Ja, det stämmer ju i det som de känner. Men de känner inte vårt nya jag och egentligen inte heller vi själva ännu. Därför behöver vi ta det varsamt. Det vackra är att nya människor dyker upp, då de kan lukta sig till vårt nya jag. Det finns också gamla människor som stödjer oss i det nya och som vi fortsätter att stödja. De vet, eftersom de också gjort den resan.

Vem är då med dig

Vem som är med dig vet jag ej. Jag kan bara berätta om vem som är med mig. På den vägen har jag vandrat sedan jag kom till detta liv. Någonstans i mig har jag hel tiden vetat att jag är hållen av det som bär. Även om minnena tonat ut och blivit gömda och glömda så har de hållit en tillit till livet i vetskapen om att jag ska ta mig igenom. Inte konstigt alls eftersom människans lott också är att tveka. Annars gör vi oss till gudar. Var gång jag har prövats på min väg i kontakt med människor, universum och moder jord har medvetandet fått ett annat skimmer. Medvetenheten i mig är medveten om sig självt. Det innebär att andra dimensioner verkar genom mig. Jag blir alltså använd av kärlekskraften. Att då öppna för möten mellan människor handlar inte längre om mina överlevnadsstrategier och sätt att hantera saker (eller om du så vill egot). Däremot har dessa strategier en annan bas som jag inte styr, utan som medvetandet i mig styr. Allt detta är också samma kollektivt när vårt kollektiva medvetande styr människan. Det kan bara ske när vi överlämnar oss till att vi egentligen inte styr någonting. Helt plötsligt uppstår saker och vi kallas till saker utan och bortom vår kontroll. Nu är det ju ingen annan som gör det utan det som sker är en annan medvetenhet av oss själva. Denna större intelligens kan använda våra tankar och ta dem i nya spår. Alltså inget vi kan prestera fram.

Vi drömmer om ett landskap som är så vackert men när vi försöker röra oss där är det hårt och kallt. Vi tar oss så bort från detta landskap och öppnar det som den vi är bortom alla drömmar. Där är allt precis som det är, inte alls en dröm. Kanske inte lika färgstarkt som i vår dröm men väl lugnt, mjukt och rofyllt. Vi drömmer om ett möte som inte finns. Det mötet kräver något som inte är den vi är. Det mötet får oss att tappa oss. Därför vänder vi oss istället till det möte som väntar bortom det som vi skapar som vår dröm. Vårt möte är ingen dröm, det är verklighet. Vi älskar dessa möten så rena och hela som livet tar oss till när vi är i vår verklighet och inte i en dröm.

Livet utan mening betyder att vi inte kan söka mening i allt som sker. Att söka mening är en flykt för att försöka förstå och förklara det som är. Egentligen kan vi bara vara med det som är. Inget är längre mystiskt eller magiskt. Allt bara är, precis helt naket bara så där. När vi söker genom att göra allt mystiskt och till magi lämnar vi nuet. Hur kan vi kalla det som till slut blivit normalt magisk. Det går inte. Det gör bara den som ännu inte lärt sig att det som de kallar mystiskt eller magiskt till normalt. Även det som inte kan förklaras eller förstås är helt naket och helt normalt. Det bara är i det verkliga nuet. Det nuet som bara är verklighet och den platsen i oss är oändlig.

Här är jag nu i detta nu. Allt är avskalat. Det betyder också att allt jag trott på har ändrats nu. Alla illusioner har ramlat ned. Jag kan nu se att de en gång höll mig vid liv. Bakom allt detta har jag alltid haft en djup tillit till livet och en stor förundran. Jag har också haft mycket lätt för att fokusera. Det är en förmåga som förvånat mig. Livet har öppnat mig genom mina drömmar om natten och genom det jag skriver utan ord. Nattens drömmar är alltid sanndrömmar numera och när jag vaknar är jag i dem i den verklighet som jag lever. Orden jag skriver är visserligen ord men för mig är de energi. Den energi som kommer genom mig in i ord är min verklighet. Under många år lärde jag mig att förstå vad som sades genom energi när jag inte förstod ett ord om vad alla sade på det språk som inte var mitt. Jag kunde fullfölja både en utbildning och ett samarbete på spanska utan att kunna ett enda ord. Men min kropp förstod. Hur det går till vet jag ej men jag vet att det inte på något sätt är mystiskt eller magiskt. Det är min verklighet. Jag öppnar mig för barnen jag möter och deras själar, både små barn och stora barns. Det är min verklighet. Jag ser dem och möter dem. Häromdagen bugade ett litet barn för sitt liv. Så vackert. ja, då tappade jag andan. Alla är vi barn av denna tid. Det är min verklighet. Det är barnen nu. Barnen som är helt oskyldiga och har alltid varit så.  För dem är nuet det enda som existerar. Det är på detta sätt som vi kan öppna våra gyllene barn i oss.

Det är många gånger som livet tagit mig till platser där jag kunnat sluta att sjunga min sång men jag kommer alltid tillbaka precis som jag alltid gjort. Då från en helt annan plats i mig. När så sker är det med en ny version av min själ. I det läget är ofta motståndet kompakt därute. Men så kommer en dag då jag åter hör en ljuvlig stämma som börjar att locka på mig. Den stämman har inga egen behov att få något av mig och inte heller vill den stoppa mig. Den stämman bara är och väntar på att jag ska börja sjunga min sång igen.

Denna natt i mörkrets ljus omvandlas allt i en sista suck. Jag ser en deg av moln med sugrör och pinnar i som sakta drar bort över himlen. En vän frågar mig på morgonen om jag vill gå med i en grupp. Men jag vet inte om jag vill vara med. Jag ser gruppen men så skiftar allt och där står jag ensam kvar. Njuter av att vara själv och söker det alltmer. Vinden talar och säger: du är ensam nu och kan pröva precis vad du vill min vän. Du öppnar det gudomligas språk igen men på ett helt nytt sätt. Den som jag möter nu förstå mig. Ja, när jag säger att allt är ju samma, det har vi vetat längre nu.

Vår familj kommer alltid att vara med oss, både vår ursprungsfamilj och den familj vi själva bildat. Också alla våra förfäder och förmödrar är med oss. Detsamma gäller också alla dem som vi mött i tidigare liv och som vi ska möta i detta liv oavsett om vi har kontakt eller ej. För mig är alla mina tre barn medveten eller omedvetet med mig när jag medvetet eller omedvetet bryter ny mark. Jag har mött alla tre i de mönster från tidigare liv som jag har med dem var och en och vi tillsammans i detta jordeliv. De har också mönster med varandra utan mig in i detta liv. Dessa mönster har vi kommit hit för att hela för att komma vidare. Jag känner mina förfäders stöd och talar särskilt med farmor och min pappa. De talar båda till mig att det är dags att sluta att bära min familj.

Vem är jag när jag inte bär

Frågan jag bär just nu är vem är jag när jag inte bär för andra? Det vet jag inte just nu. Den frågan har många liv. Med andra menar jag så mycket mer än andra människor på jorden i detta jordeliv. Med bära menar jag så mycket mer än bära kanske också – att jag ”är” för andra. En hemsk tanke men det känns så sann. Nu vet jag att det är min räddare i mig som attraherat människor som lagt sitt liv i mina händer. Jag har ”indirekt visat dem vem de är” och det är inte jag utan de. Nu vet jag att jag försökt att förklara det för människor och de har inte förstått. Jag har speglat dem och det är inte jag men en del har trott att det är jag. Det svåraste av allt är när jag speglat deras mönster och de ser att jag ser och vill försvara sig. Detta är faran när vi jobbar med energi och när människor då inte kan skilja på energi och den människa som speglar den energin för dem. Detta tar de gärna in när det är kärlek och vackra ögonblick men inte när det är svåra ögonblick. Egentligen går det inte att arbeta med energi med en människa som har starka förvar. Även om hon öppnar för att ta emot kraft och kärlek så är ändå försvaren där när hon landar hemma igen. Vägen skulle bara kunna vara öppen för en människa med försvar om hon hela tiden stannade i sitt energifält. Men om försvaren är starka tar de oss alltid bort från detta fält.

Du kommer insikten som blixten från en klar himmel: Jag är inte här för att spegla andra för att de ska hämta hem sina projektioner. Jag är här för att leva mitt liv som den jag är för att bidra till helheten…och jag är vild och galen i min nya version av min själ nu. Galen har jag nog alltid varit. Jag har aldrig passat in och har ofta blivit missuppfattad. Nu är jag galen på ett annat sätt och tar ut svängarna mer än någonsin. Jag har fått förmånen hittills att vara med mina barnbarn. Med dem får jag vara vild och galen. Med dem finns allt och de sitter inte ännu fast. Det jag öppnat för de sista åren är att vara en kanal och låta mig bli använd av moder jord, universum och människan (inte människor men väl människan). Jag har redan berättat om att jag burit och transformerat en del av den kollektiva rädslan nu. Vad det innebär vet jag inte mer än ett det skett. Jag tog emot, öppnade för ett helade och lämnade tillbaka det och tog samtidigt emot det igen. Det innebär att jag öppnar för min egen del i att bidra till oss men jag öppnar också för en del av kollektivets bidrag till oss.

Allt lossnar i mitt liv och jag tar nya kliv. Jag är djupt lycklig och vet att jag är den som måste välja nu vad jag ska fokusera i mitt liv. Jag vet och har lärt mig att vi människor är mångdimensionella och jag älskar att vara i många dimensioner samtidigt. Ja verkligen på samma gång. Du skulle kunna säga att jag ser dubbelt och ibland gungar det. Jag har vän i mitt liv som när vi möts så ser vi verkligen dubbelt tillsammans och vi är båda djupt grundade båda när vi möts. Ja, jag kan inte beskriva det på något annat sätt ord. I energi kan vi får en känsla av när olika tidszoner och dimensioner är där samtidigt. Kan vi se energi så ser vi också dessa dimensioner. Jag vet också att jag får uppenbarelser, visioner och synes som jag värnar om. Jag vet också att jag börjar att få ihop mig själv som människa och andlig varelse. När jag lämnar en mänsklig dimension öppnar jag samtidigt flera nya andliga dimensioner. Varje gång som jag gjort detta har jag också lämnat relationer i den gamla dimensionen (relationen men inte nödvändigt själva människan). Jag vet inte om, varför hur och när det i så fall sker. Det är då de som inte förstår mig inte längre.

De som förstår att jag ser det som de inte vill visa världen drar sig undan mig. Allt löser sig av sig självt utan att jag behöver göra något. Tre kommer för mitt öga. En som blev livrädd när vi möttes då han vet att han idag förstår det han kritiserade mig så skarpt för då för tio år sedan när vi ännu umgicks. Så sorgligt för jag har förlåt och försonats med det som var. Den andra är en person som jag mötte och som gick i väg och försökte gömma sig av skam för att jag ser. Hon är girig och har lockat med människor att satsa pengar i det som hon lovade var bra och i stället gjorde att de förlorade allt. Ett pyramidspel där hon fick pengar för varje person hon tog med. Girighet är ett farligt spel. Men med henne har jag inget otalt, hon vet bara att jag ser. Så kommer en tredje person för min syn som går i mina fotspår ännu även om jag satt en gräns. Jag har förlåtit och försonats med hennes spel och gått vidare. Det sorgliga är att andra tyvärr inte ser när hon tar deras kraft men det kan jag inte ta ansvar för. Det är en gåva att se men det kan också vara ett problem när jag inte vill se vad andra gör.

Mitt största gåva i livet är min naivitet men det är också mitt problem. Jag har alltid trott gått om människor och jag är djupt naiv i min tro på livet. Det är nog därför jag kan omvandla mörker till liv.

Säger detta igen… jag har nog aldrig varit så lycklig i mitt liv som just nu… undrar hur många gånger som jag ska skriva detta. Men det är så sant för jag är sannare och jag blir allt sannare för varje dag som går. Det finns bara en sak som betyder mycket mer och det är att föda tre barn till livet och att de också väljer att föda barn. Nu har jag fem barnbarn och ett sjätte på väg. Det är en gåva att få vara med dem så mycket jag kan och vill. Att få mötas över generationer har gett mig mina barn och nu mina barnbarn. Det som vi föräldrar inte har tid eller kan ge kan kommande generation får ”grandmothers” ge. Jag själv fick gåvor av min farmor och mina barn av sin farmor och min mor. Och nu är jag där som farmor och mormor med mina gåvor. Grandmother energin har jag skrivit om förut och den har så mycket visdom. Ja, du vet om du har öppnat för din kloka lilla gumma i dig som är lika gammal som du kommer att bli i detta liv. Hon är med från den dag du föds (från inkarneringen).

Under min tystnad jag skrivit tre bloggar. Den första handlar om hur skammen löstes upp och den andra om hur strukturer bildas och löses upp. Så tacksam jag är att få vara i detta liv precis som det är. Så tacksam jag är att få vara nära vad det som nu är. Så tacksam jag är att få vara i enhet med allt. Då och då behöver jag distans för att se och då och då är jag mycket nära så jag inte ens ser mig själv. Då löses jag upp i det som är, tills den stund jag åter får konturer i en ny form. Enda vägen nu är att vara i ögonblick. Det öppnar mig för den jag är… det öppnar för den vi är… just nu. Om imorgon vet vi inget och om igår är redan borta. Låter det enkelt! Ja, kanske för dig men för mig är detta också svårt. Jag ramlar då och då in i mina gamla sår. Är jag då i kontakt och sårbar utan försvar kan jag ta mig igenom. Går inte det behöver jag dra mig tillbaka för en stund. Det farligaste i dessa lägen är att drömma om framtiden. Ja, om den vet jag inget, men det jag gör just nu skapar en ny framtid. Vad gör jag då med de uppenbarelser, visioner och syner jag får? Ibland berättar jag om dem och sedan lägger jag dem i en kista där de får ligga tills den dag de kommer åter. Jag vet att mitt medvetande kommer att guida till det som jag behöver göra just nu och det följer jag utan att fundera. Kampen i mig finns inte kvar eftersom allt som jag möter i och utanför mig själv är en lärdom. Jag har inget emot att acceptera det som sker och inte heller att möta mig i nya versioner. Det sista innebär just nu att jag genomgår något som får min kropp att ändra form. Det påverkar hela mitt liv. Jag stannar aldrig med det som uppenbarar sig. För en kort stund kanske de ger mig än mer lugn som t.ex. när jag mötte mina barnbarns barnbarn. Det gav mig den djupa känslan att vi kommer att klara oss, människan och jorden i detta universum.  Den känslan håller mig men vad den innebär vet inte jag. Så är det också med visionen om den stora fotvandringen. Den har uppmanat mig att gå men inte till vad och hur. Den har också öppnat mig för att se människor som kommer för att vi ska mötas som ljuskäglor på horisonten. Hur vi ska mötas, för vad, på vilket sätt och hur längre vet inte jag. Det blir som det ska vara. En uppenbarelse kanske också bara är där för att jag ska göra något och när det är färdigt tonar uppenbarelsen ut. Att se det på detta sätt är en tröst när jag får uppenbarelser som är ”hemska”. Den sista jag fick har fått mig att arbeta hårt i Änggårdsbergen. Varför och för vad vet jag ej och jag vet inte heller om den syn/uppenbarelse jag fick är sann. Nu är allt färdigt och jag släpper allt. Inget att fundera på längre. De Gatekeepers som guidat mig på denna väg finns och kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag skulle kunna beskriva dessa Gatekeepers som energivarelser. Det räcker för nu och så släpper jag allt.

Jag möter ängeln i mig som får mig att läsa från en rulle med papper som är tomt. Vad det betyder vet inte jag och inte heller vad jag ska göra med den uppenbarelsen, visionen och synen. Det enda jag vet är att den finns som en ny prick som växer alltmer inne i mitt hjärta. Jag köpte en ängel i rostfritt stål att sätta i trädgården efter den uppenbarelsen. Jag fick ett fantastiskt möte med den kvinnan som gjort den. Den kvinna visade mig till denna ängel så äkta från sitt hjärta har fått ännu större plats i mitt hjärta. Inget kommer och inget öppnas allt bara är. Då kommer det ögonblick som jag hade som sjuåring:

En natt för mycket länge sedan när jag var ett litet barn som var sju år vaknade jag av ett ljus i mitt rum. Jag ser mig sittande djupt inne i en hydda, ingen kunde nå mig och allt var alldeles stilla. Så förändrades denna hydda till en kyrka och orgelmusik spelades. Jag går in och orgeln slutar spela. Jag sätter mig ned och är fullkomligt lugn. Människor kommer in och de ler går till sina platser och så kommer ljuset, ett enormt ljus. Mot mig kommer en ljusgestalt, ler mot mig och säger: ”Du är fri nu.” Orgeln börjar spela igen. Hela natten sitter jag alldeles stilla, vågar inte gå in till mamma och pappa utan sitter bara med ljuset i mig. Jag förstod då ingenting, visste inte vad ordet frihet innebar, men ordet har sedan dess klingat djupt inne i min själ.

Det som händer sedan kan jag inte nästan berätta. Jag åker till min yngsta son för att äta frukost. Han säger då när vi sitter där alla tre och den fjärde lilla som ännu ligger i livmodern. Har du hört Beatles nya låt med John Lennons. Jag rycker till, men han är ju död. Då berättar min son hur de ur en demo från 1977 lyckades hämta hem denna låt. De hämtade hem den 45 år senare. Han spelar den och för mig finns inte ord. Jag är bara djupt tacksam och berörd. Det ögonblick som jag hade 1965 har nu fått en annan betydelse i ett nytt ögonblick. Jag undra hur många gånger i mitt liv som denna uppenbarelse får ett annat ögonblick som också ger uppenbarelsen ett annat ögonblick. Nu kanske som jag har fått insikten att ögonblick aldrig har tid och form. De lever sitt eget liv i det landskap som inte har form och tid. Visst är et vackert!!!

Låten heter NOW AND THEN Lyssna:  https://open.spotify.com/track/4vziJcnB2Qyi9o4nIRUeN7?si=XyCtKGI9Q76kiTqUBeCmoQ

”I know it´s true

It´s all because of you

And if I make it through

It´s all because of you……”   Now and Then – The Beatles

Göteborg den 6 november 2023

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

5 × 1 =