Du visar för närvarande Välkommen till denna dag med magiska krafter av välbehag

Välkommen till denna dag med magiska krafter av välbehag

När denna dag gryr vet vi att det kommer att öppnas för något nytt som väntar oss bortom vad vi kan förstå och förklara. Det är då vi vet att vi behöver en helt ny struktur för vårt liv. något visar sig just nu. Det är det första steget för det som en gång var helt givet i de första steg som vi så förväntansfulla tog utan att vara minsta feg. Feghet är något som samhället skapar när vi växer upp för att vi ska passa in i det som för vår familj och vårt samhälle anser vara normalt. Du vackra människa släpp taget nu om den struktur som du hållit så hårt och gör dig bredd att gå in i denna mytologi.

Det var en gång en mycket gammal gumma. Hon kom till varje barn som behövde henne för att kunna öppna sitt hjärta. Många trodde att hon var allas men så var det ej för sanningen är den att just denna gumma var för dig tills den dag du var hon. Då gjorde du dig beredd att gå till ett barn oavsett om det var ett litet barn, en ung människa, en människa mitt i livet eller en människa på sin ålders höst.

Denna din gamla gumma har förmågan att ta emot andras smärta, göra om den genom att skifta energi och så ge den tillbaka. Nu när du har tagit emot denna gamla gumma vet du att det är hon som stödjer dig på den resan in i och med andras inre barn. Det kan först ske när den människan har kontakt med sitt lilla barn och gör sig bredd att öppna vägen till sin lilla gamla gumma.

Egentligen är hon ingens men jag som skriver detta är en kvinna som mötte henne när jag var sju år för första gången. Som jag minns det var hon en ljusgestalt av kvinnlig kön. Tror jag, men i alla fall minns jag att hon var mycket gammal. Då blev jag mycket rädd för jag förstod ej vad jag mötte. Idag är jag sextiofem och jag vet att hon har hållit mig i alla år min gamla gumma i mig. Hon kom på riktigt en andra gång när jag var trettiofem och började sakta att stanna i mitt liv.  Idag är hon där allt jämt.

Nu är det så att hon kommer i olika skepnader inte alltid som en gumma även om jag kallar henne min kloka gamla gumma i mig. Jag har henne: i gumman som vaggar ett barn framför en eld, mannen på trappan som lär andra om livet, den afrikanska kvinnan som äger sin styrka, den samiska kvinnan som överlevde en massaker, den mexikanska kvinnan som berättar om hjärtan, stenåldersmannen som berättar om åtrå och många, många fler. Alla dessa skepnader lär mig något nytt om livet som får livsavgörande konsekvenser.

Vem är hon då den gamla gumman? Hon är moder jord och alla himlars gudar och gudinnor, hon är vinden, träden och alla växter, hon är stenar och alla djuren och dess andar, hon är andevärlden och alla dess själar, hon är människa, hon är levande och död, hon är ett helt folk och en hel kultur, hon är ett land och en hel kontinent, hon är stjärnor och planeter. Ja, hon är allt. Jag skriver om henne som av kvinnligt kön då jag är en kvinna. Andra skulle beskriva henne på annat sätt och en man som sin kloka gamla gubbe. Ibland har hon livsgivande andetag och ibland livspushande andetag.

När vi människor möter henne i oss är vi allt. Vår resa i detta liv är att själen ska komma hem till henne hon som är vår kärna och livets källa. Hon är vår energi som är den vi är och vi kan bara möta henne med energi inget annat är möjligt. Resan dit är mycket längre än vi tror och samtidigt mycket kortare än vi tror. Det som står i vägen är den vi gjort oss till för att slippa möta henne. För långt därinne tror vi att vi dör om vi stannar med henne. Rädslan för döden har hållit oss kvar i den struktur som inte är vår, bara den vi skapat tidigt i livet. Möter vi henne lär vi oss att dö och återfödas gång efter gång i detta liv.

Det är dags nu

En dag när vi börjar att följa henne vår kloka gamla gumma öppnas det magiska ljuset för oss. Det ljuset öppnas av våra läromästare som står i direktkontakt med vår kärna. Det innehåller både kraft, kärlek, energi och ljus. Därför kan vi också kalla det för kärlekskraften. Det är ingen känsla det är en energi som vi kan ha kontakt med när vi öppnar vårt hjärta. Kraften blir allt starkare i vår expansion var gång vi integrerat en ny version av vår själ i en allt helare personlighet, en personlighet som till slut kanske kan öppna för den vi är i vårt ursprung. Vi kan också säga att vi plockar hem själsbitar, de som vi splittrat av från vår själs fält. Vår kärna har för detta syfte en förmåga att få oss att tappa fotfästet och våra läromästare guidar oss samtidigt på vår väg för att vi ska öppna för fler och fler versioner av vår själ tills vi är hemma i vårt ursprung. Då är allt samma; vår mänsklighet och vår andlighet. Det betyder att vi lever alla ”kroppar” samtidigt: den mänskliga, den energetiska med vår medialitet, vår intuitiva med våra guider och den mystiska med vårt ursprung.

Detta arbete kan ta oss till en plats där vi blir använda för att hela energi. Det sker alltid ur det kollektiva medvetandets expansion och det kan också ske utan några människor. Det är energi som ändrar form och får ett annat förkroppsligande när det är färdigt hos kollektivet. När en gammal arketyp tonar ut för en annan arketyp ska få plats finns den i energin som håller allt i ett nytt fält. Förändringen kanske inte är något vi som lever nu kommer att få se till fullo men den finns där och särskilt för alla dem som föds nu i denna tid, både de som föds nu som spädbarn och de som föds med sitt inre barn. Sakta ändrar allt form. När detta arbete sker är det för kollektivet och om vi deltar i denna process blir det ibland också för oss. Fokus är aldrig en individs helande utan ett kollektivs helande. Det kan vara en grupp, ett folk, en nation men framför allt en mytologi som vi skapat som skiftar energi.

När vi är hemma i vårt ursprung tar det magiska ljuset över vår kropp och vi följer. Det betyder att vi lever vårt högre syfte. Hur känns det då? Väldigt olika för oss. För mig är det en kraft som går in i min kropp och gör det som behöver ske. Vägledningen till dessa arbeten kan pågå en tid och de är också på andra platser än där vi verkar. När det magiska ljuset till slut tar över oss öppnas livets magi och i den stunden är vi ett med universum och moder jord. Vi lär oss att se energi och blir ett med det vi möter när vi vandrar på moder jord. Det är då vi blir allt vi möter: människor, djur, osynliga varelser, berg, träd osv. En gåva som empatiska själar har med sig in i detta liv. En empatisk själ har det andra skulle kalla övernaturliga krafter. Det är just därför de har blivit högkänsliga. Kanske är det så att alla människor har övernaturliga krafter men vi har bara olika lång väg dit. En empatisk själ har sedan barnsben inte förmågan att stänga av dessa helt. Det är just därför de börjar sitt sökande tidigt i sitt vuxna liv.

När vi är hemma för att bli använda av det magiska ljuset tar kraft, ljus och kärlek över vår kropp för att ta emot och bidra till det kollektiva medvetandet. Allt är gränslöst och villkorslöst. Det är som om vi löses upp i mötet med allt. Det är den högsta formen av kärlek och i det finns alltid ”oneness”. För att kunna ta emot detta ljus måste vi först vara i vår egen kraft. Efteråt kommer åter gränser, vi tar form. Efter varje gång är allt annorlunda än det var innan gränserna suddades ut. Nu har vi åter en resa att göra för att ära dessa nya gränser tills vi löses upp igen. När vi följer energi behöver vi vara där i vår ursprungsenergi och tillsammans med andra. I energiarbeten blir vi förenade och därför kan vi i en grupp bli en och samma kropp. Vi som möts har en enorm kraft tillsammans. Kraft har inget med styrka att göra, utan snarare att stå alldeles stilla i total närvaro för att allt ska ske. Vi är i total närvaro timme efter timme, varje stund är med det magiska ljuset i det jag kallar övergångarnas landskap. Varje energiskifte är en övergång till en ny energi för det kollektiva medvetandet.

Vägen dit är olika. För en del är utmaningen att hålla sig på jorden och för andra att våga ta emot ljuset. En del av oss har båda dessa utmaningar då vi har många vägar att fly, tills den dag som vi bara vet att nu är vi hemma. Det enda jag har vetat de senaste åren är att jag skulle skriva, öppna för transformationer och fortsätta att ha ett längre utvecklingsprogram. Min vägledning är tydlig i min livsuppgift nu: att öppna för människlighetens livsstruktur genom det kollektiva medvetandet, inte längre genom individuell transformation. I det öppnas mänsklighetens angelägenheter i nya mytologier och grupper.

Själens ursprung

Ursprunget är lika gammal som vår själs resa. Vi kommer dit i varje liv vi lever och för en del av oss kan vi göra det många gånger på en livsresa när vi låter oss dö för att födas på nytt. Våra gåvor är då där för att plockas fram igen. Ja, när vi tar oss igenom motståndet som står i vägen.

När vi tar oss igenom vår historia öppnas vägen till vårt livs trauma som sakta avkläder sig. Detta första traumat skapar alla de kommande. För en del av oss sker det vid befruktningsögonblicket och för andra i livmoder, vid födelsen och under de första åren av vår uppväxt. Detta första trauma är vägen till vårt helande och vägen dit kan vara mycket lång. Det traumat öppnar vårt heliga sår i det vi är här för att bidra med till livet. Tack och lov så är vi hela tiden hållna av både våra guider som talar till oss på olika sätt och vår inre kärna med en förmåga att producera omedvetet material så att vi ska förlora oss själva bortom all form av kontroll. Denna kärna av energi är den vi är i varje liv på denna jord tills den dag vi inte kommer hit mer.

En dag börjar vi att lyssna på våra guider som ger oss tecken och inre bilder, röster, sensationer etc. Då börjar resan hem till vårt ursprung i detta liv, vår själs lärande är öppet och vi följer med genom att ta oss igenom den struktur vi skapat som barn för att överleva.

Det är barnet som visar vägen till vårt ursprung

Våra inre läromästare, våra guider kan bara guida oss när vi håller vårt inre barn. Läromästarna kan komma från andevärlden, moder jord, tidigare liv eller bara som energi. Hjärtchakrat känns och syns när den del av oss som har kontakt med allt ger oss vägledning. Det är därför jag kallar vårt högre jag för vårt hjärtats själv. Själen arbetar för oss på denna väg för att transformeras och hämta hem allt vi splittrat bort av rädsla och av skydd, det som inte längre tjänar oss. Allt vi ser är bara en spegel av vår själ. Glädjen är stor när vår kropp fyller ut alltmer av vår älskade själ. Den expansionen blir verklig i vår kropp.

Det är inte överlevnadsbarnet utan det rena fria barnet i oss som står i kontakt med vår själ när själen tar sig hem till sitt ursprung. Det rena barnet i oss alla har alltid varit hel och hon gömmer sig i alla våra överlevnadsbarn tills den dag hon kan visa sig igen som den hon är. Hon kommer alltid att vara vårt inre barn i oss. Med henne öppnar vi för att göra alla våra känslor rena och fria igen. Hon öppnar vägen till vårt ursprung och hon hjälper oss att vara barnlik. Det ursprunget når vi när vårt inre barn, jaget och vår själ förenas med vår kärna som i det ögonblicket också är samma som vårt högre jag. I det ögonblicket är allt ett i oss själva och samtidigt i en större helhet. Det sker i livets magiska ögonblick när tiden stannar och det magiska ljuset tar plats. Inget vi kan prestera fram. Vi öppnar för kraft, ljus och energi, inte att bli större eller mindre än någon annan. Vi tappar oss för att kunna ta hand om och transformera vår största fiende: oss själva. Vi renar oss själva så att vi kan möta världen utan skam och rädsla. Vi öppnar för att möta livet så att vi kan vandra i skönhet, i respekt, i visdom och i kärlek.

Vi kan stoppa oss när vi försöker splittra oss eller sabotera för oss själva. Inte genom att putta bort den delen av oss, utan i stället hålla om den sabotören och älska den mer än någonsin. Glöm inte att den delen av oss från början är ett litet barn i oss. Detta låter enkelt men när vi är förblindade ser vi inte. På den resan behöver vi ibland andra människor som bara går vid vår sida, men utan att göra något. Sakta skingras den dimma som skymmer sanningen. Egentligen är det skammen som stått i vägen som skingras, skammen av vad vi gjort mot oss själva. Den kan vi själva bara lösa upp. Ingen annan människa kan på något sätt stödja oss i detta. Det kommer bara sabotera för vårt högre syfte. Det syftet kan vi bara möta helt ensamma när vi möter vår själs mörker.

När överlevnadsstrukturen har dragit sin sista suck är hon där vårt genuina barn i livet, alldeles hel, ren, enkel och genuin i den livsstruktur som inte längre har några rötter i överlevnadens skydd. Hon är det gyllenebarnet i oss. Det är vägen till vårt ursprung och andliga jag. Från den dagen finns inget annat i livet än ögonblick. Det är vårt val vad vi gör med de ögonblicken. Stannar vi eller flyr vi igen till en ny identitet att gömma oss bakom. Att leva helt naken i vördnad till allt och alltet öppnar för en känslighet, skörhet, skönhet och sårbarhet varje dag. Alltet, det som är så mycket större än livet i sig kan då öppna för att använda oss som den vi är i vårt ursprung i detta liv. Det innebär att vi förkroppsligar det som vill komma till liv.

I den programmering som nu sker för mänskligheten och som vi alla kommer att vara en del av behöver vi möta detta vårt inre barn. När vi gör det finns inga strategier. Vi blir bara djupt berörda av allt som sker oavsett om det är ont eller gott. I det finns inget dömande. Det är också då vi ser hur vi projicerar på andra det som vi inte är medvetna om. I detta arbete är allt kollektivt vilket innebär att vi slutar att tänka jag, jag och jag. Det är inte våra behov längre utan det kollektivas transformation. Det kommer i de övergångar som vi är en del av. Allt förändras och för oss innebär det ständigt en ny början.

När shamanen vaknade till liv igen i mig

Shamanen i mig vaknade för trettio år sedan första gången i en nära-döden-upplevelse. Jag vill då också säga att det är henne jag kallar den kloka gamla gumman. Ibland kallar jag också henne mörkrets och ljusets väktare eller bara ljusbärare. Hon är min ursprungsenergi. Det är i kontakt med henne som jag kan öppna för att ta emot det magiska ljuset, kärlekskraften som innehåller både mörker och ljus. I den energi är jag i kontakt med allt, i många dimensioner och tidszoner samtidigt. Jag tillhör dem som inte på något sätt visade andra denna väg förrän jag var igenom med alla mina överlevnadsbarn och dess trauman så att jag kunde möta andra med mitt genuina barn. Det har varit en tuff och smärtsam resa att komma dit och i det har jag inte på något sätt värderat eller dömt någon annan människa. Inte kommer jag heller göra detta i framtiden. Det finns inget att döma någon för.

Det har också inneburit att jag behövt ta farväl av dem som trasslar in mig så att jag inte kan hålla kärlekskraften fri. Andra har också valt att ta farväl av mig när de ser att jag ser. När jag numera bjuder in till olika möten har jag bara ett måtto: ”det ska vara svårt att komma och lätt att gå”.

Tro nu inte att jag öppnade för denna min inre shaman i mig för trettio år sedan. Nej inte alls. Jag har stängt den dörren om och om igen. Det var först för fyra år sedan i ett smärtsamt skifte som jag stannade vid den dörren och valde att gå in för alltid. Vad var det som hände? Mitt älskade inre barn valde till slut att ta sig upp ur underjorden för att förenas med sitt ursprung. Lyckan är stor när jag idag ser att det var möjligt för henne att ta sig upp av egen kraft från den plats dit jag förpassade henne från allra första början. Jag var där och tog emot henne på ett helt annat sätt i mitt liv. Vad jag då inte visste var att då öppnades också mitt ursprung med den energi som väntade på mig.

Det var mitt inre barns första dag som var det sista att transformera innan jag kunde gå i min shamans fotspår. Allt blev då bara gåvor! Det som jag sett som problem är idag mina största gåvor. Ett exempel är att jag har burit för andra i hela mitt liv som den empatiska själ och ”bodysafer” som jag är. Idag vet jag att det är en gåva och jag gör det tydligt för den jag bär. Jag håller det för en stund, tillför annan energi så att allt kan skifta och så ger jag tillbaka det till den det berör. Ett annat exempel är att jag som barn blev använd och brukad. Idag vet jag att det är min gåva att låta mig bli använd av kärlekskraften och det magiska ljuset. Detta var först möjligt när jag lärt mig att känna igen den kraft som då och då tar mig i besittning, skilja ut den från människor som vill använda mig och skilja ut den från andra krafter som också finns där och söker ett förkroppsligande. Allt är inte goda energier som vill använda oss människor. När jag nu öppnat mina energiögon och ser andra människors energi kan jag också se när de försöker använda mig utan att jag bjudit in till detta. Det kan jag se på många olika sätt men det vanligaste är ett energin smalnar av och bildar sig såsom en krok som vill hala in mig. Det är nu inte så att jag lämnar alla som gör så. Nej inte alls. Jag dömer ingen. Jag väntar i stället på att de ska kunna se vad de gör och ibland speglar jag tillbaka vad de gör. Dömer de mig vet jag att vår tid är förbi. Jag kan inte stanna med människor som värderar och dömer mig. Den vägen har jag lämnat för länge sedan. Tack och lov så har också min familj och mina vänner också slagit in på en annan väg där vi försöker att inte värdera.

Nog om detta. Frågan är nu: Är jag redo att följa min inre shaman. Svaret är ja och det finns ingen annan väg.

Vad var det för trauma som fick mig att välja bort min inre shaman? Mitt första trauma från befruktningsögonblicket som skapade mitt livs svåraste överlevnadsstrategi kan ingen anklagas för. Det är bara sorgligt och jag har försonats och förlåtit mig själv och alla i mitt liv för det sedan följde. Idag vet jag att alla efterföljande trauman aldrig hade hänt om jag inte fick detta trauma. Min mor älskade en annan man när hon träffade min far och hon har hela sitt liv önskat denna man. När jag blev till var det kärlek mellan mor och far med ett men: min mor förställde sig att min far var den andra mannen. Där och då i det ögonblicket blev jag fastlåst med min mor och började att bära hennes smärta. Där och då i det ögonblicket valde jag bort min far som min far. I det valde jag bort både kärleken och livet. Hela livet visste min far om än omedvetet att jag inte ville ha honom till min pappa och trängde sig på olika sätt på för att få min kärlek. Jag avvisade honom men också allt vad kärlek var. Idag vet jag att han älskade mig villkorslöst och för mig är det en stor sorg att jag aldrig fick lära känna vem han var i detta liv.

Där satt jag alltså fastlåst med en mor som inte ville ha sitt liv. Ja, till den dag som jag för trettio år sedan började resan hem till mitt ursprung. Det sista lilla barn jag fick möta på den resan var hon som längtade efter sin far som hon i begynnelsen valde bort. Hon som sedan valde bort och gjorde kärleken så förbjuden.

Tack och lov har jag försonats och förlåtit mig själv och min far. Vi fick möjlighet att mötas i dödsögonblicket själ till själ. Han har varit med mig från andra sidan under alla år till den dag jag gjorde mig fri från min mor. Idag är kärleken där helt ren och fri och vi älskar varandra djupt. Tack och lov har hon stannat länge i sitt liv så att vi skulle kunna göra färdigt. Det var först då jag till fullo såg hur förbjuden jag gjort kärleken. Jag mötte då henne i mig som satt fastlåst med min mor för sista gången. Efter trettio års arbete med mig själv och alla mina överlevnadsbarn kom till slut hon mitt älskade lilla barn från befruktningsögonblicket. Allt detta är bara sorgligt och det finns ingen att anklaga någon för. Det var så det blev och det tog mig till en plats av kärlek på så många olika nivår och öppnade till slut för kärlskraften. Det är bara min väg som jag valt att mycket medvetet transformera. Min mor har jag lärt känna både i sin personlighet som en dag är en helt annan än den som jag växte upp med. Jag har också mött hennes själ och ursprung vilket gjorde mig helt mållös. Jag förstår nu varför jag valt just min mamma till min mamma. Min älskade mamma. Jag börjar också förstå vad hon ska lära sig i detta liv och vilket syfte hon burit för mig. Till slut kunde jag ta emot detta högre syfte från min älskade mor som öppnat för mitt stora lärande i detta liv. Det intressanta är att kärlek är det jag just mött gång på gång i mitt liv men det har tagit lång tid för mig att lära mig lita på den och öppna för större nivåer av kärlek och ljus. För mig är det magiska ljuset som jag kallar kärlekskraften den högsta formen av kärlek.

Parallellt med detta arbete öppnades en resa av ständiga initieringar så att mitt ursprung kunde visa sin energi och hela den jag kom med till detta liv. Idag vet jag också att det är just det som varit varit vårt sår som är vår gåva i detta liv. Det är därför jag kallar detta sår vårt heliga sår. Är vi en mycket gammal själ är dess våra sår överväldigande som barn så att vi förlorar kontakten med oss själva. Om vi från början levt den energi som är den vi är skulle vi inte varit här nu, den vägen var då mycket farlig både i vår familj och i samhället.

Nu kommer han inte mer min älskade far och jag är honom evigt tacksam för alla dessa år av kontakt så att jag kunde bli fri. Jag älskar honom för evigt tills vi ses igen en dag i en annan dimension. Tack vare mitt ursprungssår har jag tidigt i mitt liv kunnat öppna för det som är min gåvor. Det såret öppnade för än mer trauma också av övergreppskaraktär och eftersom jag var fastlåst kunde jag inte ta mig ur detta förrän jag hade börjar att kedja av fler och fler hakar av denna kedja med min mor.

Jag bar min mors smärta i alla dessa år och också andra människors smärta. Jag trodde att om jag sade nej och satte gränser skulle allt lösas upp. Men ack så jag bedrog mig. Detta bärande var också min gåva som jag idag har kunnat verka med i mötet med energin, så också i min egen familj. Några exempel.

För en tid sedan var jag med min egen mor och hon hade fruktansvärt ont i ryggen. När jag åkte därifrån hade jag ont i ryggen. Jag har aldrig haft ont i ryggen så jag visste att det inte var mitt. Jag puttade inte tillbaka detta eller satte gränser. Jag vet ju att det aldrig fungerar i ett helande. Jag höll ryggontet i min kropp och på samma sätt som när jag helar mig själv skiftade jag energi i mig. Då försvann ryggontet. Dagen efter åkte jag till min mor och bad om att få lägga mina händer på hennes rygg. Jag gjorde så och några dagar senare ringde hon mig och berättade att ryggontet var borta.

Det är så intressant att se alla mina strategier jag haft för att ta över andras smärta när de inte ens vill det. Det hände också för en tid sedan när jag skapade en situation där jag hade ångesten i min famn i min familj, jag som inte har ångest numera. Men den tillhör det familjesystem jag kom från och sedan det familjesystem jag skapade med min partner. Den ångesten var kopplad till skuld.

Denna gång höll jag det tydligt och frågande om jag fick hålla det för en stund. Svaret blev ja och även denna gång tillförde jag ny energi som frigjorde allt och omvandlade ångesten till kärlek. Ja, hör och häpna den kärleken som fanns hos alla i min familj i det ögonblicket var skir på ett sätt som jag aldrig mött förut.

Vad betyder allt detta! Ja, att bära och att omvandla lärde jag mig redan som barn men var helt omedveten om detta. Jag förstod aldrig hur mycket jag bar och inte heller förstod jag att mitt sätt att ”tugga energi” var mitt sätt att omvandla. Ja, som barn satt jag bokstavligen och tuggade till ett stort problem för min familj. Vad gör hon? De trodde att jag försökte att fortsätta att fortsätt tugga eftersom de bannat mig för att jag tuggade jord. De enda tillfällena jag minns väldigt tydligt är att om jag tuggade och koncentrerade mig på detta så gjorde övergreppen inte lika ont. Jag lärde mig då också att fokusera på denna del av kroppen och ta all energi dit. Det var så jag lärde mig att rikta energi. Det är min gåva. Inget vi kan lära oss av andra. Vi har den gåvan om vi har den.

Jag älskar min fantastiska mor och är henne evigt tacksam att hon stannat med mig så länge så att vi fick göra färdigt. Det är så vackert att se både mitt eget och hennes helande. Jag träffade varken min mormor eller mormors mor. Men nu efter många år är allt helt genom att min mor lever med sina barnbarnsbarn. Hon lyckades inte ta sig igenom sorgen av att förlora sin mor som barn och sedan kort efter sin mormor tillsammans med mig och sina barnbarn när vi växte upp. Då var smärtan ännu för stor. Men nu med barnbarnsbarnen är hon fri så ock hennes mor och mormor bakåt och jag, barnbarnen och barnbarnsbarnen framåt. Allt arbete hon och jag har gjort och aldrig gett upp har tills slut slagit igenom både bakåt och framåt i sex generationer. Kanske mer vad vet jag. Det är aldrig för sent.

Saker händer, saker blir och det bara blir. Inget annat är möjligt. Ett helt liv för att kunna komma tillbaka till ursprungssåret som fått mig att öppna för livet alltmer. Jag är fri. Livet är underbart och jag vill stanna här på denna jord mycket länge ännu. Det är en helt fantastisk plats av magiska möten och mirakel.

Jag lärde mig tidigt i livet att skydda denna shaman i mig genom att skydda mitt inre barn. Mitt sätt att skydda henne var att förpassa henne till underjorden. Det vackraste av allt är att det var just där hon lärde sig att öppna sina shamanska gåvor. Det var i skogen hon var trygg och där lärde hon sig av småfolket. Det var hon mitt barn som började att söka efter det ursprung som visade sig för henne när hon var sju år i en transpersonell upplevelse. Jag glömde och hon väntade till den dag allt brakade samman för trettio år sedan. Frågan var tydlig: Vem är jag? Och den frågan ställde jag mig var dag tills för fyra år sedan då allt brakade igen för tredje gången, men denna gång på ett helt annat sätt. Nu föll jag rakt in i min kärna ännu en gång och sedan dess har jag stannat där. Sökandet var slut!

Det rena genuina barnet som är jag vandrar nu den shamanska vägen. Vi gör det på vårt sätt som är ingen annans lik. Vi följer varandra och överlämnar oss till den energi som för oss till det magiska ljuset. Vi gläds med alla vinterbarn av denna tid som nu föds ur mörkrets alla skrymslen. De letar sig upp ur jorden precis som alla småfolk som är här för att visa vägen. Det var först när jag var hos Bribris, ursprungsbefolkningen i Costa Rica som jag verkligen förstod att jag är shaman. Där och då lovade jag att aldrig sluta att så mina frön. För mig är denna väg också att öppna för ritualer och ceremonier men aldrig samma flera gånger. De kommer genom det magiska ljuset och lämnar när de har gjort sitt syfte. Jag följer och öppnar för det som ska ske.

Vi behöver tända de ljus som ska brinna för den tid som vill visa sig och det som kommer att ske. Vi kan bara tända de ljusen från vår ärlighet, inget annat är möjligt. Annars slocknar de i stället. Vi har inte all tid i världen och å andra sidan har vi alla tid i världen. Om vi kan leva som att denna dag var den sista och att lära oss för evigt har vi öppnat för våra guider och läromästare. Om vi ska kunna gå den vägen behöver vi öppna för vår kreativitet och lekfullhet i mötet med våra läromästare. När vi öppnar för andevärlden och det ljus som kommer bortom den världen är vi redo för att ta emot visioner. Då öppnar vi för födelsen. Visionerna kommer via oss och i det ser vi oss själva i de steg vi tar i en annan dimension. För min del ser jag mig vandra på horisonten och när jag gör så får jag alltid ett möte med en annan själ här på jorden som jag ska göra ett energiarbete med. Det som håller mig på den vägen förutom det magiska ljuset är alla mina förfäder och förmödrar. Det börjar alltid med mina föräldrar som öppnar vägen för mig till de som gick före som individer, folkgrupper och som kollektiv. När den vägen är öppen finns bara respekt och ljuset kan lysa på det som behöver lysas på. I vördnad och respekt låter vi oss bli använda på den vägen.

Tid är inte linjär            

Astrid Lindgren sa en gång så vackert att alla våra åldrar finns i oss alltid. Många tolkar det som att när vi är gamla så har vi alla tidigare åldrar i oss. Ibland kan vi också säga att vi lever både bakåt och framåt i våra liv. Vi blir äldre och så hämtar vi samtidigt hem de överlevnadsbarn som finns frusen i tid. När trauma händer fryser tiden. När vi möter transformation så är tiden cirkulär. Vi öppnar för en cirkel, gör något vi aldrig gjort förut och så stänger vi cirkeln. Detta kan inte ske teoretiskt, det måste upplevas och det gör ont.

När vi lämnar transformationens tid inser vi att vi föds med alla åldrar redan från börjar. Det gäller också våra gåvor. De kan vi hämta hem när själen lär sig det den är här för att lära sig. De åldrar som vill visa sig gör det i den ordning i vilket vi kan plocka fram våra gåvor. Då vet vi också att de ritualer och ceremonier som vi ska göra sker i den ordningen. Det är nu vi öppnat för det kollektiva medvetandet bortom varje enskild människa. Övergångarnas tid har börjat och vi är många som vandrar denna nya fotvandring, som de shamaner vi är i vårt ursprung.

Hur kan det vara möjligt att vara mycket gammal när man föds till detta liv? Tillhör vi dem som föds med grandmother energin vet vi att vi är det från början. Vi kan dock inte säga att det är så för alla människor. Vad är då grandmother energin? Det är den energin som håller alla världens barn. Det är den energin som öppnar för det heliga sakramentet som det heliga barnet med sitt heliga sår bär för att öppna för det större syftet. Jag talar nu inte om kyrkans heliga sakrament, nej inte alls. Detta sakrament är den gåva barnet har till denna värld just nu. Varje barn som föds bidrar till mer ljus till jorden och därmed till mänskligheten. Varje inre barn hos en människa som förenas med sin ursprungsenergi bidrar till mer ljus till jorden och därmed till mänskligheten.

Kanske tar det ett helt liv att komma till denna energi, men den är där från början. Vi ser den hos små flickor och små pojkar som har en visdom bortom vad som kan vara möjligt när de är små. Hur kan små pojkar ha grandmother energi? Ja, nu kanske du förstå att den energin är könlös, den har inget med mothering att göra. Det är en energi som kan öppna människors hjärtan till sitt inre barn och sitt ursprung för att de ska kunna förenas. För att se detta behöver vi ha helt andra ögon än det samhälle vi lever vi. Den som har denna energi ser det från början. För en del barn förenas deras inre genuina barn och deras ursprung från första dagen. Det är de barnen som har en mycket svår uppväxt där varken ljuset eller kärleken är tillåten. Det är de barnen som lika enkelt kan tippa över till galenskap eller förintelse och död. Den energin som då behövs är något annat än vad samhället erbjuder. Den energin handlar om att kunna möta en mycket gammal själ oavsett om vi är en liten pojke eller flicka i detta liv.

Just nu i denna tid är människan på en inre resa och grandmother energin behövs i världen. Att öppna hjärtan gör människan när hon är redo att öppna för sina förfäder och förmödrar som givit henne denna gåva. Vår fader som skapade vårt liv med vår moder och vår moder som bar vårt liv till vår födelse är början till våra förfäder. Att möta en sådan människa som kan öppna hjärtan innebär att de alltid, ja alltid talar sanning. Att möta en sådan människa gör ont för en dag kanske hon sticker kniven i ditt hjärta för att släppa in lite ljus.

När du väljer att säga något annat om en sådan människa vet du att det är dina projektioner. Hon låter dig göra så, för att argumentera är inte hennes väg. Människan måste själv hitta sin väg och sin sanning. Den människan med en mycket gammal själ kan och har alltid kunnat vandra mellan olika verkligheter. Hon kan öppna dörren till andra sidan. Hon kan gå över till ett annat rum och en annan tid. Hon kan resa i rymd och tid med ögonen riktade på evigheten. Hur hon tar sig dit skiljer sig mellan olika människor. Därför kan hon inte lära av andra. Hon behöver se sin egen gåva. Den gåvan hade hon redan som mycket litet barn. Hennes resa är vägen till denna gåva igen så att hon kan ära den energi som är hennes ursprung.

Den kloka gamla gumma som hon är öppnar för andras inre resor. Men först när hon själv följt denna kloka gamla gumma till sitt eget inre barn och väntat på att det barnet, hon själv och gumman ska förenas. Från den dagen börjar hon den stora fotvandringens tid som den shaman hon är.

Glöm inte en sak; vi människor får aldrig gåvor som vi inte kan ta oss till och använda. Rädsla är bara för det okända. När vi tar oss igenom den rädsla vi egentligen är rädda för finns ingen rädsla där som inte är berättigad längre. ”Den enda rädslan vi kan undvika är rädslan som vi skapar för att undvika rädsla”. När vi lär oss att följa skapelsen och vad vi blir ombedda att göra kan vi alltid göra detta. Vi kan öppna den dörren tillsammans nu vi människor. Det är tid nu.

Vi människor har olika strategier att säga nej till livet. Vi har dem som säger ja till allt så att de inte ska behöva komma hit igen till jorden. De lever inte utan är bara inriktade på att hinna med så mycket lärdomar som de kan för att bli upplysta. Många av dem vandrar inte på jorden och går inte ned i underjorden för att möta mörkret, smutsen och ”skiten”. För mig är detta samma som ett nej till livet när de gör sig större än sin egen smärta. Glöm inte att vi alla bara är små människor på denna jord. Deras resa är att öppna för att gå in i mörkret för att hitta det ljus som de har gömt där. Vi kan aldrig gå till ljuset om vi inte hittat vårt eget ljus.

Så har vi dem som säger nej till allt vad andlighet är och de säger ofta också nej till sin historia och sina förfäder. För dem är resan svårast då de först måste öppna sitt hjärta och sedan växa ned på jorden igen och in i allt mörker, smuts och ”skit” för att öppna hitta sitt eget ljus för att öppna en andligheten på ett helt annat sätt.

Vad har då varit min väg? När jag stängt allt från min barndom sa jag nej till allt vad andlighet var och därmed nej till livet. När historien avklädde sig vill jag inte ha den. Sedan började en tid av andlighet där jag sökte mig till ljuset och ville lämna smärtan som egetligen tog mig till livet. Den dag som jag började att leva varje dag som om den var den sista efter min svåar cancer för tjugo år sedan sade jag för första gången ja till livet på riktigt. Under dessa tjugo är har jag processat med mig själv varje dag och kommer så att göra tills jag dör. Det finns så mycket att avkläda och lära om livet. Lyckan är stor av att aldrig bli färdig. Jag vill leva och jag lever så mycket jag kan varje dag. Minnet av den dag när jag öppnade för att jag var bredd att gå hit igen i många liv till öppnar än idag mitt hjärta. Den dagen satt jag i Fjällkyrkan i Sälen i chock efter att hela min barndom avklädde sig. Egentligen var det dörren till livet som öppnades från mitt barn och mitt ursprung. När jag kom hem från Sälen fick jag veta att jag hade cancer och då rasade världen helt till ett JA.

Vi är här som människor men vi är också transpersonella. För många människor är det skrämmande och för andra helt självklart. Det som vi möter när vi sedan växer upp i ett samhälle som har skapat normer för vad som är rätt och fel öppnar oss inte för den transpersonella varelse vi är. Den vägen förutsätter att vi börjar lita på alla omvälvande situationer som vår kärna skapar för att vi ska förlora fotfästet med jaget och med vår personlighet som vi skapat. När jag var ett liten barn trodde jag inte på människors rädslor som de skapade för övernaturliga fenomen. Jag förstod då inte att det var övernaturliga fenomen för de var helt naturliga för mig. Ja, allt jag såg i skogen och allt jag såg när jag lämnade min kropp. Men det var mer än så, jag kunde förutse vad som ska hända. Något som jag naturligtvis inte kunde prata med någon om. Det var också en gåva som jag utvecklade och använde mig av när jag själv skulle förbereda mig på vad som skulle hända.

Visioner och inre bilder har alltid varit en del av mitt liv, även när jag var avstängd från min historia. En dag för ett år sedan fick jag ytterligare en vision. Jag ser den tydligt i en inre bild precis som jag alltid gjort. Jag skulle tillsammans med en grupp bygga en bro till det okändas kollektiva landskap som var tillräckligt stabil för att vi skulle totalt förlora allt vi ”hängt” upp vårt liv på. Alla våra sanningar om livet rasar en efter en ned i en djup avgrund som ingen kunde nå. Frågan är nu bara hur vi med stöd av vårt ursprungs energi skulle kunna skapa ett fundament som höll denna bro för alla de själar som var bredda att vandra till andra sidan. Det första steget är därför vårt unika sätt öppna för andra sidan. Hur vi öppnar för andra sidan har med vår historia att göra. Det vi har mött som barn är övergången till andra sidan. Inte som det hände utan bara i en annan form med samma mönster i en transformerad form. Varje människa har sitt sätt att öppna för andra sidan i de dimensioner de föds in i och de som de lär sig att öppna för. Om vi lär av andra så förlorar vi den kontakten.

Naturligtvis kommer vi inte direkt dit. Först lär vi av andra och när vi står i kontakt med vårt ursprung lära vi av oss. Det är som att lära sig att spela fiol. Vi lär av andra (fast egentligen inte om vi har den gåvan har vi den) med noter och så en dag släpper vi allt och lär av oss själva. Har vi inte den gåvan slutar vi snart. Precis så är det med vägen till andlighet. Vi söker olika vägar och till slut finns vi vår egen väg. Möter du någon som förstår detta så kan vi med den personen skapa en arena där just de vägarna kan spira.

Dimensioner är allt vi har

Allt är dimensioner som har olika mönster som vi antingen öppnar för eller tar oss ur. De är både vackra och totalt förödande. Men allt är där från början. Det som andra gjorde förbjudit och det vi gjorde förbjudit för oss själva är en första vägvisare till denna början.

Dimensioner är inte bara i andevärlden. Nej de finns på jorden i det som vi kallar mönster. En invaderande dimension, en missbruksdimension, en kärleksdimension osv. Vi möter dem och ser dess mönster. Det svåraste är den dimension som vi föds in i för den blir vi blinda för och det tar längre tid att ta oss ur den. Vi måste då också komma ihåg att just den dimensionen, när vi transformerat den är vår gåva till livet. Detta är ett annat sätt att beskriva överlevnadsstrukturer för att förstå att de också har ett andligt perspektiv. Inget på denna jord är utan ett andligt perspektiv. Om vi tex känner att vi invaderat någon annan är vi fångna av den invaderande dimensionen som vi behöver öppna för och transformera. Vi invaderar och vi är invaderade eller vi känner oss invaderade och då är vi också invaderande. Vi kan därför aldrig skylla på någon annan människa allt är för oss att lära. När vi skyller på andra fastnar vi bara med den människan och blir inte fria. Och att bli fria är ju människans väg. När vi är fria är vi aldrig offer, förövare eller hjälpare. Vi har egenmakten/kraften att ta oss igenom själva. Om någon blir sårad av vad vi gör är det deras. Vi kan ju inte veta vad de har för sår. Vi hjälper ingen, det tar dem från sin egen makt/kraft.

En dimension kan också vara i andra tider och på andra platser. En dimension är alltså olika verkligheter som sker just nu samtidigt

  • den mänskliga verkligheten men fysiska sensationer, känslor och tankar,
  • den mediala energetiska verkligheten där vi ser helt andra sanningar än de vi trott på och att allt har en mening från början,
  • den intuitiva verkligheten med våra guider (läromästare) som visar vägen för själen hem i detta liv och
  • den mystiska verkligheten där allt är mirakel när vi är förenade med vårt ursprung. Då ser vi också att när vi förlorat fotfästet har vår kärna öppnat för att vi ska ta oss till nya dimensioner.

Att öppna vägen till andra sidan öppnar så många olika dimensioner, tidszoner och verligheter. Andevärlden handlar inte bara om de döda och deras energi. Det är så mycket mer. Vi kan se verkligheten som en kon där det finns tre nivåer ovan jord och tre nivåer under jord. Mer om detta i en annan blogg.

Att bli använd innebär att vi själva kan be, be om att få en riktning och att bli använd. Det innebär också att vi kan be om dess intensitet. Här har vi allt att lära av ursprungsbefolkningen och djuren som inte klippt bandet med jorden. Vi lär oss att tala med naturen. Allting talar där till både det som är synligt för alla såsom djur, stenar, träd och dess väsen som inte är synligt för alla. Allt talar till oss också det gudomliga genom moder jord. När vi överlämnar oss blir vi också ett med det vi möter.

Empatiska själar har både en själ och en personlighet som ständigt är i förändring. Jag kallar det att vi lever flera liv i detta liv. Ansvarigheten är nyckeln. Inget kan vi skylla någon annan för, nej ingenting, allt är vårt ansvar. Vi får akta oss för att bli kopior av andra. Därför har empatiska själar en förmåga att gå sin egen väg och öppna för sitt unika bidrag till världen.

Varmt välkommen att möta sin klocka gamla gumma i dig den 28–29 januari 2023 och den 18–19 februari. Läs mer http://totality.wpkollen.se/folj-den-kloka-gamla-gumman/

Göteborg den 1 december 2022

 

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

12 + elva =