En dag för mycket länge sedan fick jag möjlighet att komma in i det hus som bär. Strax innanför var hela golvet upprivet och jag fick balansera över plankor för att komma in tillsammans med den grupp som skulle mötas där. Då den gången hade jag ingen aning om att detta var mitt hus. Inte sant på något sätt för huset har ett eget liv och jag äger det inte. Men det det är min fristad. Det är ett hus som ska vårdas ömt och som en dag kommer att gå vidare till någon annan som vårdar det vidare. När övergångar skett i huset har alla själar antingen kommit vidare eller hittat sin heliga plats i detta hus. I det senare fallet är det för att de är här för att hela dem som senare kommer hit i för att helas. Vad är det jag talar om för själar? Det är de som kommer som kollektiv när viktiga övergångar sker. Du kan också kalla dem bara energi och en del ser dem bara som energi. Men för mig så ser jag också några av dem i former även om de inte har någon form. Varför vet jag ej. Kanske är det mina fantasier och så får det då vara för det det viktiga är just den övergång som sker. Under mina fyrtio år har det skett många övergångar i detta hus och dess energi finns kvar. Men det fanns också gammal energi kvar som har behövt helas under dessa fyrtio år. Varje liten skrymsle har öppnats. Det sista jag har gjort är att öppna för det oäkta barnet och pigan. Efter det arbetet har jag målat och putsat varenda fönster på husets pergola på utsidan och insidan. Totalt 140 stycken gånger två. Samtidigt har seendet blivit allt tydligare och nu känns allt rent.

När jag så flyttade in i detta hus för fyrtio år sedan visste jag inte alls om allt detta. Då en ung kvinna som sökte kvinnan i sig. Vad visste hon, inte mycket om livet för det hade hon stängt av. Hon levde en dröm som hon skapat som barn. Nu tog den drömmen nya steg och hon kallade den drömmen om den lyckliga familjen. Ramsan: Lyckan kommer lyckan går men kärleken den består. Ja, så blev hennes liv och den ramsan var hennes räddning. Nu när jag ser tillbaka skulle jag aldrig velat leva ett annat liv eller varit med om något annat än det jag mött och varit med om. Den väg det öppnade har tagit mig som till platsen där ingenting är separerat. Jag ser på min unga kvinna idag och ler för hon vet också att vi har tagit oss igenom. Saknar vi något, har vi missat något eller ångrar vi något. Nej inte alls. Allt är precis som det ska. Jag reser mig upp ur soffan och går runt i det gula huset och vet att jag ska berätta om detta hus. Det huset har hållit generationer av själar och energier som kommit med alla och allt som varit här. Några av dem är heliga och har stannat i detta hus för att hålla energin, en del har lämnat huset och gått vidare och andra har fått stöd till andra sidan. Alla har öppnat en del av sin själ som de skulle göra färdig här och det har öppnat för levande och döda. Det har också transformerat energi på en kollektiv nivå. Några har också som jag öppnat för många liv i detta hus. Jag har också gett livet vidare här och öppnat för att andra ska ha fått ta emot nya liv.

Trauma förenade allt från början

När jag steg in i huset visste jag att här hade så mycket skett. Jag minns hur jag gick med händerna och smekte allt nedgånget som att det var mycket skört. Varför visste jag ej för på den tiden var jag inte medveten om trauma. Jag kunde dock känna allt som satt i väggarna i detta mycket nedgångna hus. Tapeten flagade från väggarna, vinden ven in genom fönstren och hela huset spökade. Säkert var det inte konstigt att just jag skulle flytta in hit tillsammans med den man som hade sin historia i detta hus. Jag var 26 år och hade ingen aning om vart jag var på väg eller var jag kom ifrån. Det skulle senare visa sig att detta hus var perfekt för mig. Detta är min bild av allt som varit, är och kommer att bli. Jag ärar alla som huset burit både direkt och indirekt. Jag ärar alla mina och alla andras trauman som jag känner och som jag inte har en aning om. Idag är allt rent men det kommer ännu människor som har trauma som lyfts av dem när de stiger in genom tröskeln. För att komma till den platsen har jag och min familj fått slita hårt för att tröskeln skulle visa sig. Den tröskeln är idag röd och ingen kommer över denna tröskel utan att vara djupt grundad.

Att möta trauma är en gåva för alla människor. De är verkligen inget problem utan vägen in till oss själva och den plats vi kommer ifrån. En dag ska allt öppnas igen på ett helt nytt sätt. Trauma är en gåva som kan ta oss dit vi aldrig skulle ha kunnat komma om vi inte haft dessa trauman. Nu när jag är 67 år vet jag att den dag jag öppnade dörren till detta hus var en del av mig mycket gammal. Den flashback som då visade mig en bild av en gammal kvinna sittande framför den öppna spisen vyssjande ett litet spädbarn är fortfarande med mig. Så många spädbarn jag vyssjat i detta hus. Det är det som jag gjort med alla dem som jag på olika sätt stött så att de kunnat öppna dörren till det omedvetna landskapet. Då har jag varit mycket, mycket gammal. Innan jag vågade lita på den delen av mig var jag tvungen att rena de trauman som satt fast i huset. Bit för bit har gamla händelser visat sig igen. Gamla själar har fått hjälp hem och de som ska stanna här har så gjort så tills denna dag.

Den fjortonde juli 2024 har den sista själen som fastnat här lämnat och huset är nu alldeles rent, tomt och så vackert. Det som nu ska fylla detta hus vet jag inget om mer än att energier kommer att fortsätta att lösas upp. Ingen sitter längre fast här. De själar som kommer i form av energier i alla arbeten är alla heliga. Det finns en öppning kvar i den grupp som funnits här under två års tid snart. Inkarnationen är nära. Men först måste jag berätta om vad jag menar med att själar suttit fast och nu lämnat. De som byggde detta hus på en äng alldeles i närheten av Slottsskogen för hundra år sedan var lärare precis som alla andra nybyggare i detta område. De kom från en familj som varit lärare i många generationer. De kunde lämna detta hus först den dag då huset blev en läroplats. Men kvar dröjde sig ännu ett oäkta barn som föddes utanför äktenskapet. Den fjortonde juli tog jag ett avgörande beslut som skulle visa den själen till sin rätta plats. Jag förenades med huset, hunden och kroppen, allt blev samma och kunde öppna för detta beslut. Detta beslut skulle vara helt avgörande för den grupp vars inkarnation är nära.

En middag på en ö med mycket trauma 

För att berätta om detta beslut behöver jag öppna för dagen före denna dag. Allt från den dagen sker om igen inne i mig igen, denna gång i slowmotion. Det börjar med att jag vaknar klockan två på natten och sätter mig upp i sängen och säger till mitt hus och alla som kan höra energi.

Jag stiger av tåget nu. Jag har ju glömt allt. Allt som jag varit tills denna dag åker i väg med det tåg som inte längre är mitt.  Jag ser så mig själv gå på en ny väg. Den vägen leder till ett stup med vackert grönt vatten nedanför. Några står vid min sida och tittar ned. Först vågar jag inte titta men så göra jag det. Jag vet då att jag kan hoppa och en dag kommer jag att göra detta. Då kommer insikten. Men jag hoppar ju hela tiden. Jag har hela tiden vetat att om jag väljer att hoppa så kommer det att ske det som jag längtat efter i hela mitt liv: att få gå vidare. Så ser jag att det är just det som jag gjort varje gång jag låtit allt i mig dö för att öppna något nytt. Jag har ju gått vidare hela tiden utan att kunnat förstå att det är det som jag gjort. Att få gå vidare har så många betydelser och det som jag såg som barn finns med mig nu i detta jordeliv som jag lever om och om igen i nya liv.

Då minns jag mitt möte med journalisten som fick mig att berätta om livets döttrar första gången. Inte alls vad hon ville ha av mig för hon förstod inte vad jag sade. Hon ville ha en tidsresa med mig, min mamma och min dotter men det jag hörde mig berätta om tidlösheten döttrar. Det ögonblicket är jag henne evigt tacksam. Hon visade mig vägen. I det ögonblicket öppnas tystnaden än mer i mig och jag skriver på Facebook, till vem vet jag ej. Kanske till mig själv!

Livets döttrar bär livet. De möts i döttrar energin oavsett vem och var de är. Den energin tar oss till en djup vänskap utan några andra band än att vara döttrar. Det har inget att göra med vår biologi. Möter min mor idag med den energin, hon och jag som båda är döttrar till livet. Någon har riskerat livet för att föda oss och vi är födda till kvinnor med de gåvor som kvinnor har. När vi stannar i energin av att vara dotter till livet finns inget maskulint och feminint i oss. Vi har bara kvinnliga egenskaper som vi ska sätta ord på. Den i oss som stödjer oss på den vägen är vår kloka gumma.

När vi vandrar denna väg finns inget mörker mer än det vi skapat själva som människor. Det mörkret började en gång när kvinnan som födde oss utsatte oss för så mycket smärta att vi var nära att dö. Då glömde vi att vi bara är livets döttrar inget annat. Varför? För att kunna lägga vår smärta på andra. Nu vandrar vi tillbaka till den energin vi förlorade vid förlossningen, dottersenergin. Ja, vi som börjar att se livets döttrar i alla också vår moder. Låt dig inte luras av att hon är din mamma. Dottersenergin har inget med det att göra. Hon var bara där för att få dig att känna smärta. Var i stället tacksam för det!

Det jag skriver nu tar oss från allt vi lärt oss i den tid vi lever. En kvinna har inte maskulina och feminina egenskaper. Hon har bara olika kvinnliga egenskaper som aldrig kan jämföras med varandra. De bildar ett vackert mönster utan att kunna värderas. I det finns ingen dualism. Ingenting kan separeras från något annat Hon är livets dotter och vad det innebär för just henne behöver hon utforska bortom allt vad hon hittills lärt sig.

Kanske säger du nu men vi är alla människor med en själ som är bortom man och kvinna. Ja så är det. Men jag har valt att bli kvinna i detta liv och än så länge är jag det. Ser med spänning fram emot att öppna denna dörr nu alltmer.

Jag kommer att göra och gör detta nu. Förvånad blir jag var dag. Just dessa dagar har något nytt öppnats bortom allt vad ålder är.

Sista helgen i oktober fokuserar jag på detta än mer intensivt och nu söker jag medresenärer.

I natt steg jag av det tåg som jag skulle ha tagit om jag stannat i den energi som jag följt i flera år när jag vandrat på en bro över mörka vatten på den ursprungliga vägen.

Allt har varit tyst en lång stund nu när jag lämnat allt gammalt för att öppna den nya inkarnationen som jag redan fötts till. En del hade jag så svårt att släppa och när det skedde blev det helt tyst. Det var samma energi som jag mötte när jag släppte taget i en nära döden upplevelse för trettio år sedan. Då hade jag inget val. Nu hade jag det och till slut kunde jag släppa allt, ja allt. Tänk att det ska vara så svårt och var gång så vet jag efteråt att det ska vara svårt. Det vi gör när vi släpper taget är att lämna allt som vi är. Om det hade varit lätt hade vi inte varit människa. Den energin när vi släpper är så tyst, det finns inte minsta ljud kvar. Allt är bara så vackert inne i oss.

Den nya inkarnationen in i livets döttrars energi kräver ingen packning men väl ett öppet hjärta. Är du med? Mera kommer snart.

Vi stiger ur bilen min mor och jag, tar färjan och möter havet. Här kan jag inte vara säger min hund direkt när färjan går. Hon skäller och visar sin avsky. Det fortsätter hela tiden ända till vi lämnar ön och sitter på andra sidan alldeles stilla vid havets kant. Där och då delar jag min erfarenhet med en annan av livets döttrar som råkar vara min mor. (min mor var hon i ett annat liv men det livet finns inte mer). Vi talar om traumaenergi och hur vi när vi inte längre är där blir helt slut av alla andra som ännu är där. Den energin är snabb och orden flödar utan att det inre ljudet är med. Den energin lägger sig som ett filter över tystnaden som är där för att bära en övergång. Den energin är inte äkta men det kan åstadkomma stordåd i världen. Det är i det ögonblick som vi bär den energin som vi blir ett oäkta barn. Vi som livets två döttrar berättar för varandra hur vi gör för att ta oss till tystnaden. Båda har samma insikt och vi vet också att köket tar oss bort från tystnaden. Den platsen i ett hus har så mycket traumaenergi. Konstigt säger vi båda eftersom vi älskar att vara i kök, en plats där alla samlas. Då ser jag det oäkta. Det bara kommer så där utan att jag på något sätt kan stoppa det. Någon talar till mig:

Huset är inte mitt. Jag är bara piga i detta hus precis som jag alltid varit i mitt liv. En piga till andra så att de ska kunna få leva sina rika liv.

Hon talade till mig genom alla pigor på denna ö till pigan som fanns kvar i det gula huset. Inte alls konstigt att jag hamnade på en ö där gamla trauman förenas med flärd och rikedom. Lunchens samtal och folk handlade bara om rikedom. Samtidigt inte långt därifrån fanns själar ännu kvar som skrek av smärta till envar. Jag hörde dem och jag hörde också de rikas själar som skrek allt högre för att höras i allt sorl. Så gjorde också min hund. Hon skrek inte alls utan hon blev så arg. Till slut sa jag det hon väntade på; jag måste gå nu. Djup tacksam för denna insikt denna dag och nu stiger jag av detta tåg som inte är mitt. Jag tillhör inte någon.

När jag kom hem denna kväll rann allt ur mig och jag sitter i det gula huset med kroppen och min älskade hund i förening. Vad var det då för beslut som jag tagit? Det handlar om ett helt nytt förhållningssätt till detta hus och till pigan så helig och vis. Beslutet handlar också om vad ska jag göra med mitt liv nu. Morgonen den fjortonde juli kommer svaret som också är en fråga:

Vem dödade den lilla flickan?

Svaret kommer direkt. Det gjorde jag! Vem var då jag?

När jag några dagar senare tar en promenad i Änggårdsbergen kommer svaret då jag går djupt in i huset och platsen som betytt så mycket för mig. Svaret än tydligt:

Det är min kloka gumma i mig som dödade flickan för att skydda henne. I stället gömde jag mig i pigan som kunde se allt och som valde köket som sin plats. När hon nu stiger fram är hon mycket gammal och har alltid varit mycket gammal. Då ser jag att pigan är den kloka gumman i mig. Va, kan det vara möjligt? Hon är mycket äldre än min shaman i mig. Hon har aldrig varit piga i det som människan beskriver som att vara piga, bara någon som dolt den jag är som gammal och klok. Hon är djupt grundad i moder jord samtidigt som hon är ljusets ledsagare. Hade jag inte gömt den delen av mig hade jag inte levt idag. Den lilla flickan är tvungen att dö nu på riktigt för att jag ska kunna öppna min nya väg. Jag kan inte fortsätta att döda henne och hennes livsenergi om och om igen för att hon ska leva. Jag låter idén om att hon är oäkta dö. Den har jag burit i många liv. Den har också detta hus och mina förfäder burit. Jag måste låta den lilla flickans idé dö på hennes sätt utan att jag gör någonting. Jag är ingen liten flicka längre men väl en gammal gumma med samma livsenergi som den äkta lilla flickan. Tack och lov har jag små flickor i min familj. När två av dem sov hos mig så skrattade och fnittrade jag med dem. I det ögonblicket såg jag hur det oäkta flög iväg. Vart det tog vägen vet inte jag, men det har lämnat detta hus.

Pigan öppnade livets heligaste heliga

Vad är en piga egentligen?  Inte är det den som inte är livegen som många tror. Inte är det heller den som får betalt av en arbetsgivare som historien visat oss. Visserligen är hon lägre i rang än de hon finns med i huset. Men som människa är hon aldrig det. Hon är mer människa än de som sätter henne under sig. Vad det betyder vet vi egentligen inte. Inte mer än att hon har tillgång till så mycket mer i sig än de som sätter henne under sig. Hon skulle inte heller sätta sig där och inte ens försöka vara mer än de som försöker styra henne. Hon väntar bara tills allt som hon ser blir tydligt så att hon kan lämna. Då finns igen hierarki utan bara sanningen som hon hela tiden sett men som sopats under mattan. Det är pigan. Om hon skulle ha stannat när den som bett henne se sanningen hade hon blivit fångad och inte lägre livegen. För en som har sett sanningen som den inte vill se skulle aldrig tolerera eller vara tacksam till den som visat vägen. En piga har kontakt med sin gamla gumma i sig och hon ser sanningen från det allra heligaste i henne och i den hon verkar för. Att tjäna någon annan innebär att man står i tjänst för denna person. Andligen och själsligen inte som människa.

Pigan är den sista jag mött i detta hus. Åren av att hela allt som funnits här har tagit mig hit. Idag är allt rent och det finns inga gamla energier kvar. Detta är min fristad när jag ger mig ut med min själ i världen. Min älskade lilla Vera skyddar nu huset. Både hon och jag är i kontakt med Ronja som ännu visar oss vägen. Det har tagit mig lång tid att lära känna Vera. Hon är en energihund och skiftar energi var dag. Också för Vera har det tagit lång stund att lära känna mig. Men nu står vi här båda i vördnad till livet. Vi talar med varandra på det vackraste sätt. Ingen av oss bestämmer för vi kan inte bestämma, allt löser sig i respekt för varandra. Jag har haft svårt att släppa det hon gör tills jag förstår vad det är hon vill säga. Om hon inte vill går det ej. En gång fick jag lära mig att som hundägare behöver man visa vem som bestämmer och så är det ännu en del som lär ut. Det nya lärandet är att ge massor av belöning med godis och bara nonchalera det som vi uppfattar som det negativa. Men i allt detta glömmer vi att också hundar har en själ. Att nyfiken följa den lilla själen är en annan väg. Då börjar den att tala till oss och bli vår lärare och vi dess lärare. Hur talar vi då till ett djur? Svaret är enkelt: vi kommunicerar med dem som med vilken själ som helst genom vårt inre språk, känslor, förnimmelser, inre bilder, att vi bara vet osv. Vi människor översätter det sedan i ord men det förstår inte själar. Inte heller vår egen själ. Vår egen själ kommunicerar vi också med på detta sätt med. Detta är också så en helt ny värld öppnas för oss genom att allt levande och också det som till synes också är dött. Jag är jag totalt öppen nu i vår kommunikation bortom alla tankar som blockerade mig då jag inte sörjt färdigt min förra hund Ronja.

Hon börjar till sluta att tala med mig så tydligt att jag inte kan undgå det längre. Förut kom det som en viskning när hon talade om att hon är barnbarnens hund. Men nu så spärrar hon ögonen i mig och säger: Det var på tiden ser du nu. Jag blir djupt berörd och hjärtat svämmar över. Ja, jag ser dig nu som den du är och nu släpper jag min längtan efter Ronja (visste inte att den längtan efter min förra hund ännu var där). Vera säger: Hon är ju den som visade vägen till mig och i det är hon med oss båda. Nu låter jag Vera guida mig som jag en gång lät Ronja göra. Hon talar när jag låter henne vara som den själ hon är. Älskade själ du är precis som jag, en själ som är så mycket större än den kropp vi har. Tacksam

Nu förstår du säkert att när jag skriver att hon talar till mig så är det hennes själ och det sker telepatiskt via mitt sätt att möta andra själar. För mig är det inte bara ett sätt. Ibland är det genom olika tecken yttre tecken och inre bilder, ibland bara vet jag. Ibland känner jag och förnimmer genom min djupa intuition. Jag känner när någon sänder till mig och när jag sänder så sker det ofta i form av inre bilder. Ibland talar jag också från dessa bilder. Men för det mesta gör jag ingenting, allt bara sker bortom min kontroll. Då vet jag bara och följer de t som skapas. Det är en kraft som tar över min kropp som jag kallar kärlekskraften (jag har skrivit om detta i många av mina bloggar). Mina multisensoriska sinnen har jag alltid haft men det har tagit tid för mig att våga lita på dem. När jag stängde som sjuårig stängde jag inte dem men jag litade inte på dem förrän jag mötte mig själv i en nära- döden-upplevelse. Under åren har jag börjat att se hur allt öppnas i nuet. Då finns inga tankar bara det som sker. I det har jag också öppnat för fyra olika själar (hittills). Det har öppnats ur mötet med döden. De som kommer hit i liv efter liv för att lära sig tills den resan är slut. För mig har möten med tidigare liv öppnat allt detta. Den dag då jag kunde ta emot den lärdomen att allt redan finns där öppnades mitt inre seende för tre själar till. Vi kan säga att det är en utveckling och de har ingen inbördes ordning. De är bara på olika sätt i mötet med döden: de som går till underjorden, de som går tillbaka till sin stjärna och de som stannar på jorden. Att kommunicera med dem sker på olika sätt och det är alltid kollektivt. Mötet med dem har tagit mig först ned i underjorden där jag till slut började att tala med moder jords kärna. I det öppnades arbeten med att hela olika platser på jorden som jag blev guidad till. Jag har alltid trott att jag skulle tillbaka till underjorden den dag jag dör, men det gäller inte längre. Detta har inget med himmel och helvete att göra som vi i religioner är så fångna i. Många shamaner går till underjorden den dag de dör. För mig var det den shamanska resans viktigaste insikt, att jag inte ska till underjorden. Då kunde jag också se att i andra liv har jag inte alls kommit från underjorden utan öppnat för min själsgrupp ned till jorden. När kollektiva arbeten sker möter jag alla dessa själsgrupper i andra inkarnationer i form av energi som stödjer detta arbete. Då och då möter jag någon som jag känner igen från mitt inre men också i olika former av liv i förening med många andra. Jag vet också att jag har skyddsänglar precis på samma sätt som allt annat levande. Jag känner dem och då och då ser jag dem. För mig är de småfolket men också energivarelser av bara ljus. Nu är jag i en ny upptäckt som jag inte riktigt förstår: Några av oss själar som inkarnerat på jorden just nu är här för att stanna när vi dör och lämnar denna vår kropp. Vi kommer att stanna här mycket längre för att skydda heliga platser och stödja moder jords uppstigning. I det tar vi andra former såsom völvan jag mötte i en sten för ett tag sedan. Jag har kommit att kalla dem moder jords Gatekeepers. Detta har inget att göra med arbeten som sker för att stödja själar hem som fastnat i mellanrummet mellan olika inkarnationer. De tillhör den första gruppen av själar som lever jordeliv efter jordeliv. Något har hänt som vår dem att fastna.

Tillbaka till min älskade lilla Vera. Hon är en själ som har kontakt med alla Gatekeepers. Det är den vägen hon visar mig nu och det är på den vägen jag öppnar för livets döttrar. Jag vet ännu inte om det handlar om heliga platser på jorden eller om det bara var ett lärande för mig att öppna för att möta Gatekeeper. Min intuition säger mig att Gatekeepers finns på så många olika sätt för att öppna dörrar för kollektiv.

Just nu är Vera i löp och inte så intresserad av mig utan mer av andra hundar. Drar mig ut på promenader gång på gång. Jag och min trädgård duger inte längre. Så befriande att få uppleva denna förändring hos en valp som nu blir ung hund. Det skiftet firar vi var dag och det är verkligen ett skifte på alla plan. Hon känner nu varje skrymsle i detta hus och följer inte mig vart jag går. Det är ett stort hus så det finns många skrymslen. Hon blev den som direkt började att arbeta med andra. Hon kom till mig sista helgen i januari och jobbet började första helgen i april när hon var fyra månader. Redan där började hon visa gruppen som var här sitt sätt att jobba med energi. Det tog en stund för mig att se men nu ser jag. Den helgen ändrade alla form efter att hon dragit ut allt toapapper på golvet och bitit det i små bitar som vi sedan plockade ihop. Så också inne i oss som människor. Detta var första steget till den nya inkarnationen som öppnade oss alla visade sig den första helgen i juni. Under dessa två månader väntade jag och min lilla valp på stranden dit livet tagit oss. Bron över mörka vatten tog slut och därmed också den shamanska resan.

Då stod hon där för var och en av oss i en ny födelse och initiering. Hon har olika namn men är för oss alla är hon vår inre kloka gumma. Hon som föddes med oss och som ska dö med oss och gå vidare till annan form. Det är hon som möter allt innanför en form. Du kan kalla henne vad du vill och säkert har hon ett namn. Jianna är hennes namn för mig. Det namnet har jag burit många är nu och ett tag trodde jag att det var shamanen i mig. Icke, shamanen var bara vägen till henne. Kanske är också hon vägen till något, om det vet jag inget om.

Allt detta kunde ske i det gula huset när pigans energi fick öppnas och integreras på ett helt annat sätt. Precis som tidigare skett med det oäkta barnet och så många andra energier som öppnats i detta hus. Det är ingen ingen slump i vilket hus vi hamnar om vi är öppna för att möta alla energier där. Det är också mycket viktigt att lära oss vem vi bjuder in i huset. Det har tagit mig så många år att lära mig detta. När jag började att bjuda in till workshops och längre utvecklingsprogram var alla välkomna. På grund av detta hamnade jag också i att jag fick be en del att lämna och det var också de som lämnade mig. Idag ber jag om hjälp när jag bjuder in och jag träffar också dem som ska komma innan. Det intressanta är att min lilla Vera stödjer mig i detta nu. Hon vaktar huset och vet verkligen vem som är välkommen. Vilken gåva hon är. Det krävs ungt blod och hennes livsenergi för att klara den uppgiften.

Många gånger har jag varit på väg från detta hus men har alltid landat här igen. Jag har vårdat huset under alla år. Lagt alla mina besparingar och mycket av det jag tjänat på huset. Jag har också själv varje år målat och på annat sätt reparerat. I det har jag också lärt mig om vem som jag kan anlita för att göra denna reparation. Många misstag har tagit mig till vördnaden till huset och mig själv. Huset är så en symbol för min egen kropp, den form som jag har i detta liv. Den formen ändras ständigt genom att jag plockar isär mig och plockar ihop mig på ett nytt sätt. Så har jag gjort i hela mitt liv och ständigt gått vidare på nya sätt. Det är det jag kallar att leva flera liv i detta jordeliv med denna min kropp, själ och ande i ett. Att jag är född i detta land, i denna tid och på detta sätt i denna kropp är ingen slump. Att jag så hamnade i detta hus är inte heller någon slump. Det är min fristad. Jag har rest och jobbat i många olika delar av världen och också där känt mig hemma. Men jag har alltid landat igen i detta hus. Det jag nu skriver är också så symboliskt för mig och min själ. Min själ lämnar då och då min kropp när jag jobbar men landar alltid i min kropp igen. Hur kan det ske? Jag är alltid förankrad i min kärna, allt det jag som en oändlig, obegränsad och evig varelse jag är i den heliga kropp som jag har i detta liv. Det har tagit mig lång tid att börja ära min kropp. Tidigt i livet lämnade jag också kroppen men det var då på grund av att jag inte kunde stanna i smärtan. Många är har det tagit att växa ned i kroppen och nu älskar jag allt. Smärtan är en vacker del av livet som vi växer ur. Den tar aldrig slut. Vi lär oss bara att ta emot den när den kommer.

När jag så denna sommar skulle börja måla min pergola igen var där ruttet på sina håll. Svårare nu att välja vem som skulle kunna reparera detta. Så händer det. Jag fick hjälp av en granne att laga min pergola.

Det var fantastiskt att se ett sådant hantverk som kom ur hennes händer. Lugnt och med prestation hamnar allt på plats precis som livet om vi bara låter det ske. Livets händer bär vägen vi ska vandra. Hur ska vi kunna betala för det vi får när den som ger säger: Det är en glädje att få hjälpa till. Den människan bär livet och då kan vi ta emot. Vi vet att vi också kommer att ge i glädje. Men det viktigaste av allt: Vi vet att den människan också vet att hon är hållen och att hon därifrån kan ta emot. Alltså det enda sättet att kunna ta emot är från en annan människa som också kan ta emot. Att ta emot är så mycket större än det som sker mellan människor. Vi kan inte heller ge i glädje av att ge om vi inte kan ta emot. Att ta emot ur det gudomligas hand genom en annan människa är det största en människa kan vara med om. Jag bugar för denna människa som också är min granne. En människa som lever i vördnad till livet. Det är värdighet.

Vi bär samma energi

Det jag skriver nu verkar kanske konstigt men jag bara vet att det är så för mig. Den plats vi bor på och det hus vi bor i bär oss. Vi bär samma energi som huset bär. I det har vi två val: att göra färdigt det som vi behöver göra färdigt eller flytta från platsen och huset. I det senare fallet behöver vi en dag komma tillbaka till den platsen för att göra färdigt. Ibland behöver vi inte så göra eftersom ”samma” energi som vi behöver uppleva uppstår på en annan plats. Det tydligaste är vårt barndomshem. Många gånger har jag åkt tillbaka till den plats jag bodde på som barn. Det var tre olika platser i Falun. Det som skulle göras färdigt blev där färdigt. Nu har jag ingen anledning att åka tillbaka dit. I det hus jag bor nu har mycket av mina och mina barns förfäder helats tillsammans med oss. I detta hus finns min exmans förfäder. Med mina som jag har med mig har vi frigjort och gjort färdigt. Det sista är pigan. Jag kan bara skriva om min historia i respekt för min exmans historia som han får ta ansvar för och välja att berätta om han vill. Det vackraste vi människor är med om när vi skaffar barn är att den partners och våra förfäder och förmödrar har samma ”trauman” och gåvor. Min mormors mor var piga och blev med barn med min mormor som då blev ett oäkta barn, som det kallades på den tiden. Nu var det så att husbonden vars fru dog sedan valde att leva sitt liv med pigan. Men de gifte sig aldrig. När han dog fick min mormors mor via ett testamente ett lite hus att leva resten av sitt liv i. Detta hus har jag besökt med min mamma och där fanns så mycket kärlek. Den energin har jag nu mött i detta hus med den pigan som en gång fanns här som nu valt att lämna huset. Jag har först nu förstått att den energin har tillhört huset men också mig genom mina förfäder. I det kan jag nu se hur jag lagat mat i massor till min familj och andra som kommit hit. Jag har också lagat mat till alla kursdeltagare med denna energi i alla dess dimensioner. Det är som om gumman i mig lagat all mat före och i det har jag varit i kontakt med alla som ska komma. Det är så jag tagit pigan till en annan dimension där hennes egentliga gåva är att kunna se allt långt före det ska ske. Så har det alltid varit i detta hus. Dagar innan en sammankomst vad det än må vara arbetar jag intensivt och får sedan se vad som kommer att ske. Det överlämnar jag mig bara till då jag inte är den som ska kunna styra något av vad den energi som öppnas kommer att ta oss. Det har alltid gett mig en djup tillförsikt i att det är så lite vi kan påverka av allt som kommer att ske.

Pigan har jag nu döpt till den visa gumman. Jag har också mött storbonden i min familj i detta hus. Han som slängde ut min farmor då hon blev med barn med en gift och rik man som förnekade barnet. Det gjorde att hon blev byns villebråd och blev våldtagen och ännu en gång gravid med ett oäkta barn. Min farfar som var drängen från en nära by förbarmade sig över henne. De gifte sig en månad innan min far föddes. Min far blev då inget oäkta barn och fick växa upp med min farfar. De hade det mycket fattigt. Också det hus där han föddes har jag besökt och jag kunde verkligen känna vad de slet. Också i det gula huset fanns en man som förbarmade sig över ett oäkta barn. Pigan blev med barn och han såg till att hon fick det bra ekonomiskt. Precis så har min exman gjort i alla år, sett till att jag haft det bra när barnen växt upp även om vi inte levt ihop. Jag är djupt tacksam för detta. Det tog mig år att lära mig att ta emot. Då och då känner jag också min farfars energi i huset. Den är så lika min exman och alla män som brukar förbarmar sig.

Livet visar sig alltid från den vackra sidan när det är meningen. Huset har både öppnat mig och transformerat mig. Två energier har haft stor betydelse för kunna ta emot pigan som den kloka gumman i detta hus; mannen som förbarmar sig och det äkta barnet. Två energier som transformerats i samma hus: våldtäktsenergin och storbondens grymhet. Det var därför jag hamnade här för fyrtio år sedan. Att göra färdigt har varit mitt arbete med mig själv och i det har huset hållit mig.

Allt jag skriver om nu är en liten del av alla energier som öppnats i det gula huset. Varje grupp som kommit hit har haft gemensamt något som öppnat en djup transformation. Energier finns och stannar i huset till de transformeras. När det inte blivit färdigt har nya grupper kommit hit för att göra färdigt. Allt har alltid varit kollektivt även om om varje person har fått sitt. Jag har alltid arbetat så också när jag jobbade enskilt med en person. Jag har då bjudit in förfäder och förmödrar, energier och hela kollektiv. Det har också inneburit att flera och fler energier har tagit plats på nya sätt i huset. Det har också inneburit att människor, inklusive mig själv har fått uppleva energier som de inte på något sätt att trodde de hade i sig själva. Det svåraste har nog varit de mörka energier som människan bär som kollektiv och därför också individuellt. Ingen kommer undan.

Den sista gruppen i huset som vandrat den ursprungliga vägen och i det byggt en bro över mörka vatten har fått se hissnade mörker hos ursprungsfolk som vi inte alltid talar om. Gruppen har också fått möta ljuset i detta mörker och lära sig att se att allting är ljus. Det är bara olika typer av ljus. Mörkret finns bara hos människan. Det är hon som skapar mörker. Allt annat levande har bara ljus då de vet ju varför de är här, Förutom att leva livet fullt ut kan det också handla om många andra saker som t.ex. att att acceptera att de är till föda för andra. De finns i en livscykel där de följer liv och död. Därför får de aldrig trauman som vi människor. Det är människors trauman som får oss att skapa strategier som tar oss bort från oss själva och den väg vi har på jorden.

Allt levande har en form som vi kan ta oss bortom för att mötas själ till själ. Det vackraste av allt är att det som vi tror inte lever som t.ex. stenar också har en själ. Ibland möter vi själar som vi mött förut i andra människor men också i träd, djur och stenar. Bli inte förvånad om det är själar som vill visa dig vägen. Att kommunicera med energi öppnar vägar till liv på ett helt annat sätt än vad vi kan förklara eller förstå med gamla teorier och filosofier. De blir bara ”fängelser” som håller oss borta från det som vill bli levt. Inte heller kan vi luta oss på någon annan i det som vi är här för att möta och lära. Den form som vi inkarnerat in i kommer att ändra sig många gånger om vi är beredda på ommöbleringar. Frågan är bara om det finns något som är fast när vi kom till detta jordeliv som inte kan öppna för ommöblering in i nya inkarnationer.

Det kommer vi att utforska många nu i denna tid. Jag bjuder in medresenärer att mötas i det gula huset. Min resa med detta hus har lagt sin sista pusselbit för nu. Hur det gått till vet jag ej men min intuition säger mig att nu är det färdigt denna gång. Den sista pusselbiten har handlat om köket, husets hjärta tillsammans med eldstaden. Mer om detta kommer snart i en blogg.

Att öppna för livets döttrar har ”krävt” ett nytt sätt att kommunicera med hus så att de arbeten som komma skall får ta plats. Allt gammalt har behövts gå igenom utan minsta kontroll. Inget jag har styrt. Att öppna för nya hus öppnar för arbeten hur gamla husen än må vara.

För mig tog det fyrtio år att rena detta hus och denna plats energier. Färdigt blir aldrig platsen då nya energier ständigt fylls på. Inte heller huset blir färdigt då nya energier fylls på. Skillnaden är bara att jag nu väljer vem jag släpper in i detta hus och vem jag ber ska lämna. Ja, inte jag i denna form utan den jag är som oändlig, obegränsad och evig varelse tillsammans med andra som jag i det ögonblicket får kontakt med bortom deras form. För mig är det alltid kollektivt när det sker. Jag är aldrig ensam och med en enda själ. Det var först när jag förstod det som kommunikationen med huset öppnade en ny dörr.

Det jag skriver nu kan du båda läsa bokstavligen men också symboliskt. Du kanske du förstår att allt hela tiden är samma om vi väljer att leva livet där ingenting är separerat från något annat. Vad det än må vara. Allt talar och visar vägen.

När jag nu sätter punkt i denna blogg för att öppna för livets döttrar har jag med mig den kloka gumman som visar mig vägen. Hennes namn är Jianna. Hon har berättat för mig att min tid att omvandla mörker till ljus är förbi. Hon har också berättat att jag fick den uppgiften eftersom jag tidigt i livet lärde mig att vara i mörker. Det har inte varit mörkret jag på något sätt varit rädd för utan ljuset. De sista sex åren har tagit mig till en plats där jag lärt mig att bara se mörker utan att på något sätt göra något. Jag har alltså inte försökt att omvandla något. Den tiden är förbi för mig. Den sista upplevelsen när livets döttrar öppnade dörren till ett nytt ljus öppnade mig ännu en gång för en ny inkarnation. Den är bara i sin linda och ska levas. Om det blir som tidigare inkarnationer så kommer den att skapas tillsammans med andra tills den resan är färdig. Troligen kommer det då en ny. Vad vet jag. Men det jag vet nu är att jag inte vet vad som kommer att öppna sig. Visst är det spännande. Jag vet inte heller om jag denna gång kommer att få syner. Jag vet inte heller om vad huset kommer att ta den energin. Vad som finns i den vet jag ej men den lockar mig. Jag vet också att allt som kommer att ske är kollektivt. Jag möter alltid alla i den energin som visar sig.

I huset finns lilla Vera, min nya lilla hund. Hon måste vara fri och jag gör allt för att så ska ske. Hon har bott här i sex månader nu och har redan börjat att verka i huset. Hon har visat den grupp som har gått över mörka vatten vägen hem. Det var hon som redan i april öppnade oss för en ny form. Hon har visat oss vägen till livets döttrar och tog oss igenom det mörkaste mörker som ett ursprungsfolk haft: de som tog hjärtat ur andra människor för att offra till något större. Det var verkligen inte ett värdigt slut för dessa människor. Vilket straff, vilken smärta. Det sorgliga är att det görs än idag symboliskt inte bokstavligt av många fler. Den lilla hunden visade mig så vägen till ett stängt hjärta som hon och jag kunde öppna tillsammans så att sorgen kunde komma ut hos den människan. Så mycket kärlek till henne, hon som blev en viktig pusselbit i öppnandet av livets döttrar. Vera har också visat mig än mer om vem som kan få komma in och stanna i huset. De andra som jag ska be gå är hon inte nådig mot. Hon ger mig inte en chans. Då ber jag dem gå och då vet jag att det var helt rätt. Hon vaktar också huset och idag ska hon till ett annat hus där hon inte behöver vakta. Där finns två andra hundar som vaktar. Hon ska på ”spa”. Min uppgift just nu är att stödja henne så hon kan reglera sin livsenergi. I det är min förra hund Ronja också med. För mig blir det än tydligare nu att när jag möter en övergång så är oändligt många själar med som till slut bara visar sig en oändlig energi utan form. Några är synliga och så mattas det av ju fler som är där. Det gäller alla själar, människors, djurs, växters, träd, stenar och så mycket mer.

Denna natt fick jag på detta sätt ett möte med livets döttrar. De var i mitt kök och när jag gick dit mötte jag en energi som stoppade mig. Jag fick besked av en av själarna om att jag inte skulle se det som skedde i köket just nu. Jag blir kallad på när det är dags. På morgonen försökte jag tända en eld i husets eldstad inte heller detta gick. Tydligare kan det inte vara. Det är inte dags än för det som ska komma. Jag lutar mig nu tillbaka och känner att det är långt till oktober och mycket behöver ske innan dess. Under tiden kommer jag att fått besked om och hur jag ska ta emot. Vem, hur och varför vet jag ej. Nu ska vi först ha 2 års kalas och sedan dop i huset. Därefter möts den grupp som har samskapat med energier under snart två år. Min intuition säger mig att då öppnas något nytt inför de kommande två åren.

Varmt välkommen att höra av dig. Du når mig på 0709812963 och marie@mariefridolf.se Kanske ses vi sista helgen i oktober. Vad vet jag, ingenting

Göteborg den 27 juli 2024

Ingrid Jianna Marie Fridolf