I symbolernas värld sker underverk om vi är beredda att se dem som mänsklighetens andliga DNA. De är aldrig individuella utan alltid kollektiva i sin form. De kan ha en fysisk form men också en virtuell form. Oavsett har de alltid ett osynligt mönster som ska avtäckas. Det kan ta lång tid om andra symboler ska avtäckas först och i ett enda ögonblick om vi redan är där. Relationen med en symboler behöver inte tillhöra hela mänskligheten men väl en större del för att de ska kunna vara just en symbol för nästa steg. Den är därför aldrig personlig. Allt är kollektivt nu! När jag möter en annan människa kan jag se deras andliga symbol som de bär just nu. Det jag säger nu innebär att vi människor har många symboler på vår resa till större helhet. Utan att förstå det blir jag använd i denna persons avtäckande. Detta är inget jag kan stoppa det bara sker. När vi är redo öppnar vi en ny dörr till det okända och vi har inte någon aning om vart vi är på väg i detta kollektiv. Nästan alltid är jag också en del av denna symbol precis som andra är en del av de inre symboler som kommer via mig. Vi människor är inte på något sätt separerade. Under många år nu har jag varit medveten om att de inre symboler som jag får guidar mig på min väg. I det vet jag också att jag inte är ensam. Vi är alltid ett helt folk som bär symbolen med mig, både människor jag möter och de som jag bara känner av i energin. Visst är det vackert hur vi människor bär varandra utan att bära!

Symbolernas kraft

Denna medvetenhet om kollektivet blev så tydlig för mig när jag fick symbolen om tunneln i Malaysia 2013. Efter denna dag öppnades en ny väg där jag successivt slutade att arbeta individuellt med klienter. Jag väntade istället på den grupp som bar ”samma” kollektiva symbol så att vi skulle kunna föra den vidare. En symbol har en enorm kraft som bär livet. Vi kan inte öppna för den kraften om vi inte lämnar allt som vi vet. För mig är det en helig symbol med gudomlig kraft. Vi människor har alla det gudomliga i oss och varje möte har ett syfte. Det är aldrig en slump vilka människor som kommer samman i en grupp för att öppna en symbols kraft.

Fyra grupper tog sig igenom denna symbol som visade sig handla om att stanna på jorden och verka horisontellt. I det öppnas ljuset för att förenas med mörkret. Vi ska verkligen inte lämna jorden för att öppna för nya dimensioner, vibreringar och frekvenser. Om vi går till ljuset utan mörker brinner vi upp. Däremot ska vi öppna för att vara helt nakna från vår själ för att kunna öppna för det okända. Vi kan då ta emot och öppna nya versioner av oss själva. Den vandringen tar oss allt närmare vårt ursprung. Det ljuset hittar vi i underjorden tillsammans med moder jord. Både urmodern och urfadern finns där för att öppna sig i en förening av det maskulina och det feminina. Denna lärdom öppnade oss för att göra färdig vår karma för att stå i direktkontakt med källan. Symbolens mitt, tunneln visade sig vara vägen till källan. Allt levande kommer från denna källa. Det skulle ta flera år för oss att ta oss upp ur underjorden redo att öppna för källan. Varje gång vi öppnade den dörren avtäcktes våra gåvor. Även om jag inte träffar mer än några från dess grupper idag så har vi kontakt i den dimensions som vi alla öppnade för. Vi har också kontakt med alla andra som också öppnade denna dimension som jag fortsätter att kalla ”tunneln”. Det är en tunnel som är horisontell och som öppnar oss för livet som en gåva i mötet med källan, den gudomliga gnistan, det gyllene barnet, nollpunkten, universum eller vad du nu vill kalla detta. Fyra grupper under fem år skulle ta mig igenom denna symbol tillsammans med dem.

En ny symbol kom i min väg virtuellt; den stora fotvandringen. En grupp shamaner startade den vandringen och leder oss in till våra gåvor som de shamaner vi är. Tre grupper öppnade detta kollektiva andliga DNA. Tyvärr var det några i den andra gruppen som missbrukade sina gåva och därför stängdes gruppen, inte av mig utan av kollektivet. Inget av det som sker är från min vilja eller mitt behov. Det är andra krafter som öppnar det som öppnas via symbolerna. Jag blir bara använd och lär mig lika mycket som alla andra i denna kollektiva förändring. Tack och lov följde de som inte missbrukade sin kraft in i en ny grupp. Denna stora fotvandring kom att handla om att komma hem till ursprunget, en oändlig resa. Människans ursprung blir allt synligare och gamla sanningar spolas bort när det gömda tar plats. Darwins teori om människan börjar ifrågasättas då andra sanningar visar sig. Människan som varelse har en förmåga som skiljer sig från andra varelser, en förmåga som hon har missbrukat. Under denna tid mötte jag och många med mig shaman i oss från många tidigare liv. Det var ett arbete att hämta hem dessa gåvor och lösgöra det som vi satt fast i. Vi byggde en bro över mörka vatten, en bro så att andra inte skulle behöva falla ned i underjorden. Från andra shamaner förstod jag också att jag inte på något sätt var unik i mycket och särskilt i min vetskap att jag kommer från underjorden. Det har tagit mig lång tid att våga stiga upp och bli den jag är. Vi är alla shamaner som vandrar tillsammans nu på vår väg till större helhet i mötet mellan himmel och jord. Långt ifrån alla är medvetna om detta, men allt fler vaknar och följer den vägen och hämtar hem sina gåvor från liv efter liv. Den som öppnar för sina gåvor vet också att detta är en svår väg som för många tar oss till under jorden. Den tiden är förbi nu för ingen ska dit, också shamaner. Många av dem är själar som redan nu lever ett jordbundet liv och kommer att så göra när de dör. Att leva ett jordbundet liv innebär att vi blir ett med moder jord som en levande organism. Hon öppnar för ett lärande som är jordbundet.

Ingen av oss är utvald, egentligen är vi alla utvalda på olika sätt. Många shamaner har jag mött därute och många fler därinne i mig tills den dag jag vågade att lita på mina gåvor. Då kom andra människor i min väg och jag lärde mig var dag alltmer av möten med moder jord. Jag började sakta att förstå de inre bilder som visade mig vägen. Kunde se mitt liv just då genom tre barn, det värnlösa barnet, det gyllenebarnet och det gamla barnet. Bilderna var tre: ett barn som hängde med navelsträngen i himlen totalt oskyddad, barnet som log i ett gyllene ägg helt skyddat i denna contagner och slutligen barnet som ligger i den gamla kvinnans famn vyssande till ro. Den gamla sittande i en gungstol framför elden.

En dag i Värmlands röda gjord var de så där de gamla kvinnorna i sin energi. Denna symbol var också virtuell. Det var som en rörelse av röd jord som steg upp ur vattnet. Först såg de ut som bara en energi men alltmer mer avtäcktes de i form av gestalter. Det var mycket gamla kvinnor som alla log. Den grupp som nu vandrar tillsammans har stöd av de äldre kvinnorna som dök upp för att följa oss hem till livets källa på ett helt nytt sätt. De kallar sig Life wisperer och har som gåva tystnaden. En blick kan krossa ett hjärta och sprida sig med vinden, ett leende kan samtidigt öppna samma hjärta och sprida sig för vinden och en smekning av en andedräkt kan skapa en närvaro som får människan att tappa andan av alla skönhet. Den gruppen får nu ta emot en fysisk symbol som hittades på vinden i det huset på Änggården 2012. Livsviskarna har visat vägen till denna symbol tillsammans med Maria Magdalena och det Gyllene barnet. Vad den symbolen ska ta oss vet vi inget om precis som alla tidigare symboler. Det enda jag fått till mig i detta nu av Life Wisperer är att vi är nomader, inte som de jordliga utan som de andliga nomaderna. Det betyder inte att vi ska lämna det jordliga. Istället är det en ny andlig väg som håller på att öppnas där vi vandrar alltmer mellan olika dimensioner totalt jordbundna. Det andra jag fått av dem är att nomaderna möter shamanerna när det är dags.

Vi kan alltså säga att det som pågår i människan som kollektiv just nu. Det svåra för oss är att låta bli att tolka vad allt betyder för då är vi fast i gamla teorier. Vi styr inte alls detta mer än vad det okända öppnar oss för. Under många nätter nu har drömmarna öppnat denna symbol om visat oss människan. Nödvändigt för oss var att möta Maria Magdalena som människa och att låta det gyllene barnet ta oss närmare vårt inre barn så att vi kunde bli ett med henne. När den kontakten är hel mellan dessa tre är de inte i behov att vara i vårt medvetande mer. Den kontakten kommer alltid att vara hel och är inget som vi längre tänker på. Det är på detta sätt vi människor utvecklar vårt omedvetna: plockar hem det vi behöver göra helt och plockar dit det som är helt, många gånger helt omedvetet. Livet guidar oss på den resan. Jag skulle säga att det är vår gudomliga andliga resa. Det är så vi förändrar våra DNA.

Låt mig nu berätta vad nätterna talat om och vad denna symbolen visat om människan. Kanske inte alla men så många att det har skapat ett kollektivt mönster. Mycket av det som jag nu säger kanske du tycker inte stämmer med dig. Släpp då för det kollektiva omedvetnas mönster. Därför behöver vi frigöra oss till nollpunkten, platsen av ingenting för att kunna ta emot det okända. Det kommer att ske i ett arbete i mars i den grupp som nu verkar tillsammans. Efter mötet med Maria Magdalena och det Gyllene barnet från vilket vi fick saker att ta oss igenom och ta emot är människan nu redo ”att släppa taget om livet”. I det är ingen ledare.

Tillbaka till symbolen som jag hittade på vinden i mitt hus. Det var två likadana symboler men den ena hade gått sönder. Jag bar ned dessa två symboler i källaren och där fick de stå i mitt terapirum. Många klienter talade om hur vackra de var. När jag slutade att arbeta som terapeut för sju år sedan visste jag inte vad jag skulle göra med dem, inte förrän den dag jag insåg att de symboliserade människan andliga DNA. Nu fick symbolerna sin rätta plats på vinden igen. Efter mötet i november med den grupp som är hållen av de äldre kvinnorna var symbolen redo att få sin rätta plats. De är fortfarande två, där den ena gått sönder. Bilden till denna blogg visar bara den som är hel.

När det maskulina och det feminina förenas

Det var först efter en nära döden upplevelse i november som jag kunde se hur dessa symboler guidat oss på vägen till enhet. Detta finns kortfattat beskrivit här ur de nattliga och dagliga andliga ritualer som öppnats. Den första beskriver moder jords inre ljus där shamaner välsignar föräldrar och barn till evigt liv.

Mödrar och fäder som sveper ett barn och lägger det på ett altare där det redan finns djur och naturväsen. Vägen dit var genom en svart virvel i havet rakt ned i underjord. Resan dit var hissnande. Där blev allt ljus och en stad visade sitt skimmer med Maria Magdalena, Innana, Isis, Varlan och många andra shamaner. De står runt barnet och ler. Mödrar och Fäder sjunger för barnet, tar upp det i famnen och då ler de också.

Många månader har gått sedan dess och nu öppnas än mer ur de andliga ritualer som vill ta plats för att öppna än mer liv. Jag kallar det andliga ritualer då de öppnar för nytt liv. Egentligen är det i gränslandet mellan vaken och sömn i djupet av vårt väsen som de öppnas. De är helande samtidigt som de visar vad som måste transformeras. Detta är för mig också skillnaden mellan energiarbeten och regression. Regression visar oss ofta problemet medan energi arbeten helar dem i samma stund. Vad har då visat sig nu?

De har visat hur det maskulina dör med sin gåva när det feminina bli skadat. Det maskulina blir totalt förlorat. Det är dit människan tagit sig med sin gudomliga gåva som brukats på ett destruktivt sätt i flera tusentals är. Vad som är ”hönan och ägget” är svårt att säga och dessutom leder det ingen vart. Det rena feminina blev skadat och det rena maskulina blev dött. Från det dör både döttrar och söner till den dag de inser sanningen. Båda måste resa sig i sin kraft. De äldre kvinnorna vet för de har burit både söner och döttrar i sitt sköte. De har också följt sina döttrar och söner i mötet med sina barn. I det är de nu ”grandmothers” (det är kollektivt oavsett om vi har barn eller barnbarn). När de ser det som är så tydligt nu har de öppnat fältet ”grandmothers”. De har öppnat sina kollektiva ögon och sett hur de och andra kvinnor har förskjutit både sina sönerna och döttrar för att de inte skulle ta efter deras tillkortakommanden som de smärtsamt burit. De har också sett hur männen försökt att dra in både sina söner och döttrar i sina destruktiva överlevnadsstrategier i form av makt och manipulation.

Kvinnorna har skadat sina döttrar genom att hålla kvar dem (att hålla kvar är också att förskjuta dem från sina själar) när fäderna dragit in sina söner i sina ideal och när de försökt att förföra sin döttrar (andra sätt att förskjuta dem från sina själar). Kvinnorna har bara tittat på. Hon har skadat sina söner genom att avvisa dem som män i rädsla av att själv bli förförd. Hon har skadat sina döttrar genom att hålla kvar dem som döttrar ( inte låta dem växa upp) i sin smärta av att vara kvinna. Till slut har modern inte längre vågat se. Hon har stängt av. Vilken smärta! Männen å andra sidan har också tittat på när kvinnorna förskjutit söner till mannens destruktiva mönster. Männen har inte haft en chans att stå emot och har också förskjutit sina söner. Det är ju kvinnans skadade mönster som valt den vägen och i det är mannen helt förlorad. De har istället vänt sig till sina döttrar i en förförelse dans som stoppar döttrarnas livsenergi. Detta har ingenting med sexuell förförelse att göra utan en förförelse som innebär att ta en människa från sig själv så att hon förlorar sin andlighet/gudomlighet.

Detta mönster helas i denna tid just nu. När så kvinnorna åldras och vet att de har litet kvar har de inget att förlora längre. De reser sig upp och vågar välja en annan väg. De äldre kvinnorna runt om i världen har gjort detta under lång tid. De har inget att förlora längre. De är ännu en gång beredda att bli brända på bål för sin sanning. De som väljer den vägen vet att modern behöver hämta hem sina söner som män inte som söner. De vet också att de behöver stödja sina döttrar att sätta gränser. Allt detta så långt att de nästan är beredda att ”dö” för att allt ska bli helt. Ja, det är kvinnas väg. Hon är beredd att dö för att ge liv (inte för att döda). Så har det alltid varit och är ännu men på ett annat sätt. ”Att släppa taget om livet innebär att vi samtidigt släpper taget om rädslan för döden och öppnar för det gudomliga/andliga”. Det innebär också att överlämna framtiden till barnen genom att ta sitt ansvar och välja en annan väg.

Det finns en risk att döttrarna ger sig på sina systrar och dömer dem för att de tagit ”förförelse ifrån dem”. De har ju förfört sig själva för att slippa se. Allt ändras den dagen när de ser att de faktiskt njutit av att bli förförda för att slippa ta ansvar. Först då kan de börja vägen till ansvar eller försöka bli blinda igen. Om de försöker bli blinda igen vet de långt därinne att de bara lurar sig själva. När de väl ”sett”, om så en liten glimt. Då kan de aldrig bli blinda igen. De kan bara välja att släppa taget om livet och att aldrig vända sig om igen.

Männen vet än mer när de åldras att tiden är till enda i ”förförelsens dans” om vi ska kunna rädda människan nu. En förförd dotter förskjuter sina döttrar och söner, om hon inte valt en annan väg och sätter gränser till förförelsen. Det är respekten för varje människas liv och död som tar oss som varelse tillsammans med andra varelser igenom nålsögat. Människan måste finna sig själv inte förlora sig själv. Paradoxalt så behöver hon förlora allt först, allt utom den hon är. Om vi inget gör så ”dör” våra söner och döttrarna tiger tills den dag de tar mod till sig och reser sig upp och sätter gränser. Först då vaknar sönerna igen.

En fara är att sönerna dömer sina systrar för att de gått före. Den faran är övergående om fäderna och mödrarna står vid varandras sida och ser på sina söner som män och fäder med en unika vägar att vandra för att förenas med kvinnan och modern. I det kommer männen att kunna vara en förebild för sina söner som nu kan stödja sin kvinna så att hon kan öppna förmågor som väntar på att bli levda i livets graviditeter. Kvinnan å sin sida kan våga stödja sin man i mötet med sina döttrar att öppna sin gudomlighet utan rädsla för att de ännu en gång ska bli bränd på bål.

Det är en smärtsam resa att beskåda men det finns ingen annan väg och den pågår just nu i en sakta expansion. Sakta läker dessa sår för att vi ska kunna hämta hem ansvarigheten i varje steg vi tar och varje frö som vi sår. Ingen kommer undan. Det är i dessa steg vi hämtar hem vårt andliga DNA och kan börja att öppna för vägen hem. Allt sker parallellt.

Det jag skriver om här bär vi alla vi människor i våra maskulina och feminina sidor. Att läka detta till helhet och förening är som jag ser det människans väg för att kunna föra livet vidare. Att överlämna livet till barnen är att också ära oss och dem för hur vi har öppnat vägen för dem och de för oss. Det gäller också de ofödda barnen.

Det stora kollektiva uppvaknandet

Det stora kollektiva uppvaknandet i allt detta kom för mig den dag Bribris och Mamos förenades. Bribris, ursprungsbefolkningen i Costa Rica är ett matriarkat ( obs inte i den betydelsen vi använder i västvärlden) och Mamos ursprungsbefolkningen i Colombia är ett Patriarkat (obs inte i den betydelsen som vi använder i Västvärlden). De ärar varandra och lär av varandra. Båda är kända för att vara ett folk som aldrig helt erövrades. Bribris bor i regnskogen och Mamos i bergen. Du får inte möta detta folk om du inte är inbjuden. När du söker dem för att utvecklas kan du få vänta längre innan de bjuder in dig. Numera finns också turistinbjudan men detta är något helt annat. Det jag talar om här är att få möta sig själv och sitt nästa steg. För min del var jag tvungen att möta Bribris för att allt skulle landa i mig. Där mötte jag urmodern. Den som tog mig dit kommer från Mamos och gav mig min största initiering i detta liv från urfaderns svärd. Rakt in i hjärtat. Problemet då var att jag anklagade henne för att jag satt fast i ett destruktivt patriarkat med män. Ville inte se det för jag ville bli förförd. Sju år har det tagit mig att ta mig igenom för att kunna äga både urmodern och urfadern. Både finns i oss. Nu ser jag tack vare två äldre män, en grupp äldre kvinnor och två söner och en dotter med respektive som är mig nära i livet. Möten med dem har öppnat mina ögon, men först efter mötet med de äldre kvinnornas ”nya energi” som kom in i mitt hus sommaren 2023. Sju år har det tagit mig att kunna ära urfadern i mig. Tack Mamos och tack till denna syster som vågade visa mig mitt destruktiva feminina mönster. Jag hade inte varit mottagligt för detta utan kontakt med urmodern hos Bribris. Den urmodern var det första jag kom i kontakt med för att läka min feminina sida. I mötet med den kvinnliga shamanen öppnades mitt hjärta och urmodern i mig. Är dem djup tacksam för detta. Min bok ”I know a woman” ligger i sin första utgåva under ett träd hos dem. Där är min kontakt bevarad hos moder jord. Ur denna urkraft öppnades också en annan maskulin kraft. Svärdet har jag använt många gånger både till mig själv och andra men jag har aldrig riktigt vågat stå kvar i denna kraft. Nu när jag litar på den livsenergi som jag bär vågar jag lita på denna kraft. Den kraften är aldrig destruktiv. Den som är destruktiv kan aldrig hantera ett svärd. De hackar för att döda många gånger. Svärdet är för att ge liv (inte för att döda) och i det behövs både fokusering i total närvaro, en kropp i balans, mening/syfte för att vi ska kunna använda våra gåvor (nytt språk), visdom som visar oss vem vi är (när vi tror på det vi gör). Jag vet av egen erfarenhet att svärdet då stanna långt utanför hjärtat och sedan fortsätter dess energi att borra sig in.

Nu vet jag också att inget svärd behövs då blicken är svärdet som öppnar urfadern i oss. Jag vet också att den skönhet som vi bär i varje andetag öppnar oss för tystnaden där rörelsen är minimal. I det öppnas cirkeln och urmodern i oss.  När jag ser tillbaka på mitt liv så vet jag att både min maskulina och feminina kraft var skadat från början. I det var de balanserade, dvs båda var skadade. Då och då i olika situation har dock urkraften kommit och jag har inte kunnat stoppa den. Efteråt har jag ofta sagt: ”vad var det som hände”. När jag började min resa hem 1992 har jag successivt helat båda dessa sidor men hela tiden i balans med varandra. Från den en till den andra. Alla år i organisationer bidrog till att se och sedan för att läka. Till slut lämnade jag och verkade som konsult i mer intima relationer där helheten var viktigare. Alla år i terapi har öppnat alltmer av min feminina sida som skulle läkas i alla energiarbeten i Sydamerika. Balansen har alltid varit viktig mellan dessa två oavsett var jag har varit på min resa. Idag vet jag att livet har skapat detta och visat mig vägen till en balanserad helhet. Jag har aldrig skämts för att visa mina tillkortakommanden efter att det sista förvaret rasade, det som handlade om att kärlek inte är för mig. Det öppnade mig för djup kärlek också för mina destruktiva sidor. På den resan är det och det fortsätter så. Tiden för tidigare livs karma är till enda och nu är vägen till källan fri. Det är hissnade ibland och då behöver jag dra mig tillbaka. För mig är den vägen horisontell.       

Nu talar denna symbol igen i det ljus som skönheten bär. Att ta bort allt som förmörkat människan blir vägen till ett genombrottet. Det är inte sant att underjorden är mörk, inte alls. Där i underjorden flödar ljus. Det är där transformationen och övergångarna sker. Det är där människans omvandlas till ljus. Först då kan hon bli jordbunden och komma upp ur underjorden. I det ögonblicket förstod jag att Jesus var nomad och Maria Magdalena shaman. De var inte ensamma utan många med dem vandrade den vägen. De blev bara valda att bära symbolen för andlighet som har präglat oss i många år nu. Om nu Jesus var nomad när han ständigt reste runt mellan Nasaret, Jerusalem, Betlehem och olika grottor i Döda havet så gav det genomslag i hans synlighet genom de berättelser som berättades om honom vart han än gick. men vem var då Maria Magdalena. Jesus bytte plats för att sprida Guds ord och gå igenom de djupaste upplevelserna man kan ha. Han var en främling när han kom som fick folk att lyssna. En annan nomad var var nog också Buddha. Han bestämde sig för att lämna hemmet och sitt bekväma liv för att bli en nomad utan några ägodelar. Han kände att hans liv höll honom borta från världens sanning. Buddha sökte bara kontakt och ett uppvaknande tills han slutligen uppnådde upplysning.

Tillbaka till Maria Magdalena: Vem var då hon? Var hon shaman som fann sin grotta istället för att vara ute och sprida det som ingen vill ha och som kvinnor kunde dö för. Grottan var istället en plats där hon kunde åldras och öppna kontakten mellan andevärlden och människovärlden på ett nytt sätt. Grottan är också symbolen för kvinnlig urkraft, den kraft som måste komma inifrån aldrig utifrån. Den är vild i sitt ursprung och hör hemma i kvinnans sköte. Vi vet också att från början var shamanerna kvinnor som vandrade från Afrika upp över Ryssland och norden till Kanada och ned genom Nordamerika och Sydamerika. Detta skedde långt före Jesus och Maria Magdalena läror. Kanske är detta också en av de saker som vi varit blinda för när vi sökt efter vårt ursprung. En till sak till vet vi idag: Allt är energi och även det som inte syns påverka världen och det kollektiva medvetandet. Maria Magdalenas evangelium var gömt, men det påverkade samtidigt världen och kunde öppnas den dag världen i större utsträckning var där eller på väg dit i det stora uppvaknandet. De som ”ser” och valt att följa sitt ljus är inte på något sätt främmande för vad som står i detta evangelium. De vet också att vi måste igenom nålsögat för att komma dit och i det finns ingen återvändo. Det sista var troligen det som inte finns i texten utan föll bort. Kanske för att människor skulle våga? Om de visste vad de skulle möta är risken att de inte skulle välja den vägen. Väljer vi den vägen får vi också erfara att det inte finns någon negativitet, allt har en mening som vi behöver finna. Därför är det att välkomna allt, vad det än må vara. Vilken frihet det är! 

Urvrålet väntar!

Jag litar alltid på en symbol och för det mesta förstår jag ingenting. Denna symbol i två varianter har funnits på vinden i alla år som jag bott i detta hus med ett undantag av de år då de hamnade i källaren. För mitt minne när jag rensade vinden kommer nu ytterligare en symbol – en avgjutning av ett lejon som var målad i ljusbrun färg. Den gav jag bort till en vän och hennes hus som symbol för kraft. Problemet var att hon slängde den, tyckte den var ful då den också var skadad. Så var det! Denna min vän var så rädd för sin kraft och tio år senare fick hon tag i den när hennes son dog. Urvrålet kom och hon blev så rädd. Jag kunde inget göra mer än att vara där. Istället puttade hon sig in i en depression. Då sa jag sanningen och kraften kom igen, tack och lov. Det var värt allt även om hon valde att döma mig när hon började se hur hon förfört sig själv för att komma bort från sin kraft. Jag är djupt tacksam för detta brott. Det tog mitt liv till en annan plats.

Oj vad svårt det är att vara systrar både till systrar och bröder. Denna kvinna hade fyra bröder som alla levde destruktiva liv antingen i makt eller depression. Att välja en annan väg var så modigt av henne och vad jag vet så står hon ännu i sin kraft. Även om jag saknar henne så vänder jag mig inte om. Jag vet att både hon och jag har förlåtit och försonas. Jag känner hennes kärlek och hon känner min. Tacksamheten är stor.

Lejonhonan har öppnat vår kärlek oavsett om denna symbol finns kvar eller ej. Ja, för statyn skulle komma att visa sig vara en hona och nu när jag ser tillbaka så var det verkligen det vi lärde varandra. Lejonhonan symboliserar vildsint femininitet som hon balanserar mellan mjukhet och styrka. Hon är beskyddande, lojal och kärleksfull samtidigt som hon har en enorm vild styrka och kraft. Jag är min väninna evigt tacksam för att vi fick dela denna kraft med henne så många gånger.

Tänk att vi möter alltid det vi ska möta i livet. Jag fick lära mig om min lejonhona i mig i den initiering jag fick av en kvinna och min vän fick lära av mig som kvinna i den initiering hon fick av mig. I det var lejonhonan hel igen i mig. Jag hoppas att hon också kan föra denna kraft vidare och initiera andra människor. Om det vet jag inget men min intuition säger mig att det pågår. Det är för mig att ta emot och föra vidare också det som gjorde mycket ont.

Vi kan inte planera detta kära människa livet ger oss det vi ska ta emot och livet ser till att vi för det vidare till nästa som ska ta emot det vi fick ta emot. Det kallas initiering eftersom vi alltid blir använda av vårt större jag i ett sådant arbete. Som jag ser det så gör det alltid ont att få en initiering men det gör också ont att ge en initiering. Det sista talar vi aldrig om. Inte heller talar vi ännu om att vi hela tiden blir använda av krafter som öppnar människan.

Jag ser fram emot att möta de äldre kvinnorna fysiskt igen i mars, inte bara energimässigt. Min känsla är att de blir alltfler nu. Många kallar sig ”Grandmothers”. Det beskriver just att de är beredda att riskera allt för kommande generationer.

Du äldre kvinna ställa dig upp och stå stadigt i din femininitet och maskulinitet i sin förening så att livet kan öppna för livets graviditet. Det är dags nu!

Göteborg den 18 februari 2026

Ingrid Marie Fridolf