När du vyssjas in i livet vyssjas du samtidigt in i döden. De själar som inkarnerar i livet just nu är modiga själar. De kommer att få ta stora steg in i det nya paradigmet där helt andra parametrar kommer att styra människan.Svaret på varför människan är här handlar om livets fortsatta expansion till en högre intelligens. Hennes förmåga att möta det kollektiva medvetandet expansion är då livsavgörande. Människor är i detta syfte här för att bidra med sina gåvor och sitt högre jag. Det handlar inte längre om vad varje enskild människa har för begär, önskningar och längtan. Det handlar om hennes bidrag till det kollektiva medvetandet. Är du där? Kan du öppna för ditt bidrag, dina gåvor och utmaningar och hålla fingrarna borta från andras gåvor, bidrag och utmaningar. Det sista jag skriver i denna blogg är mitt möte med druiderna innan vintersolståndet natten till idag. Du kommer att förstå mer när du läser denna blogg.
För min del har jag många shamanska tidigare liv. Jag har mött flera av dem i Sydamerika, Nordamerika och Kanada. Så och i mitt eget land, Nordafrika, Malaysia och Nepal. För mig har det varit viktigt att vara där i det landet där mötet med shamanen där öppnade en ny dörr. Det är därför jag arbetat i så många länder med mig själv och andra. Alla föreningar med mina shamanska liv har varit djupt kärleksfulla och grundade. Ett undantag finns och det är nu… meningen är att jag skulle åka till England och möta vintersolståndet tillsammans med druiderna, kelternas shamaner. Jag är skadad så denna resa till Stonehenge fick jag ställa in. Men denna natt var de där i mitt sovrum och öppnade mig för det tidigare liv som nu vill visa sig. Ett litet embryo fick jag när jag vandrade El Comino, den keltiska led som togs över av kyrkan. Där blev jag bränd på bål en gång för mina shamanska gåvor. Samtidigt har jag mött allt fler andra utmanade tidigare liv som inte alls har haft med mina shamanska liv att göra… trodde jag tills i natt. Jag nämner här några som har haft stor betydelse för där jag är idag: där jag blivit halshuggen för min tro, borttagna bröst för att kunna kriga som en man och nu krympling för att kunna ta emot det som behöver mig i detta hus nu där allt är rent och fritt alldeles stilla för att kunna ta sig igenom. Alla dessa hade att göra med med nattens möte med ett tidigare liv som keltisk shaman.
Det hände i natt när jag vaknade och en hel by skövlades av troende kelter och några shamanska druider. Jag skakade i hela kroppen när jag för mitt inre fick se hur kroppsdelar skalades bort från deras kroppar innan de brändes levande. Jag gick ned på knä och bad och då hände det. Den energi som finns i detta hus svepte runt öppnade för ett helande av var och en av dessa själar. Jag såg hur de fylldes och kunde öppna vägen hem, en efter en. jag var alldeles slut efteråt. Då visste jag också att jag var den enda som överlevde, men mycket skadad.
När jag faller ned på min säng helt slut kan jag inte sova mer. Jag ligger i dvala tills morgontimmarna gryr. Jag gör så en ritual, tackar universum, moder jord och detta hus. Jag tackar särskilt alla de själar som de sista tio åren kommit hit till detta hus för att hela sig själva och öppna än mer av medvetandet, både det egna och det kollektiva. De hänger ihop och öppnas alltid för varandra och för mig i resten av mitt liv. Druiden i mig från ett tidigare liv har kommit hem. Så bubblar det upp ett skratt i mig. jag kan inte hålla tillbaka detta. Inte behöver jag göra ayahuasca för att öppna denna väg. Det jag behöver ta emot kommer ändå utan att jag går till trans. en sak till vet jag nu och det är att jag inte längre behöver åka till platser för att hela dem. Det är färdigt nu. Allt kan ske på distans om så behövs.”
Stilla utan att synas eller att synas i varje steg
Det finns två viktiga beslut om vilken väg som vi kan välja. Den ena vägen är i det lilla där du förändrar på en kollektiv nivå genom att förändras och den andra vägen handlar om att bidra till kollektivet genom att skapa koncept också för andra. I den senare har jag varit i mitt liv men nu har jag öppna för den första. De två besluten handlar om för det första är du beredd att lämna allt för ett större syfte och det andra handlar om att aldrig kompromissa din sanning. I det kan vi varken följa andra eller ha följare. Vi kan då bara dela med oss av våra egna lärdomar. När vi inser att ingen människa har samma kall så är det också svårt att följa andra. Energi är för oss alla och vi blir använda i de förmågor, lärdomar och utmaningar i vilket vi är här för att bidra. Under många år kom människor till mig för att lära och utvecklas. När jag så insåg att det är svårt öppnade jag för att andra skulle skapa sina egna koncept men det var fortfarande ur ett lärande. Till slut insåg jag att när vi öppnar för våra guider kan vi bara lära inifrån av dem utan att forma det i koncept. Det var nu jag insåg att koncept hindrade steg som skulle komma. Ur den erfarenheten bjöd jag in till en tvåårig programmering för att bygga en bro till sitt ursprung. På den resan kan vi inte lära annat än av oss själva. Nu är allt stilla och jag öppnar mig bara för dem som inte är här för att lära av mig eller lära mig. Då kan jag inte arbeta varken som terapeut, coach, facilitator eller lärare. Allt detta lämnade jag för att ta nya steg på denna bro med en grupp. När de stegen vi tar är färdiga släpper vi allt för att öppna för andra. Det betyder att de jag aldrig går tillbaka till det jag skriver om i mina bloggar. Det är gammalt lärande som kan öppna för nytt men också inte. Jag gör inga koncept, metoder, teorier av det som öppnats. Egentligen har det alltid varit så då jag aldrig gjort samma sak två gånger i mitt liv. Det gäller också ritualer. När jag ännu öppnade koncept avlöste de varandra allteftersom. Det enda som är oföränderligt är att vi ständigt förändras. Det vi trodde på eller visste igår gäller inte idag.
Att följa den vägen gör mig inte rik, inte heller framgångsrik. Den gör mig inte synlig för andra, inte heller använder jag mitt högre jag för att komma ut i världen. Jag stannar med moder jord och jag verkar i det lilla ibland helt tyst. Jag vet att varje förändring jag gör är för moder jord och det sker i varje steg jag tar med energin. Jag följer ingen och vill inte ha några följare. Jag beskriver mig själv i mötet med moder jord. Så gör också många med mig. Jag skriver på Facebook och bloggar för att berätta om mina lärdomar. I det vill jag stimulera andra att berätta om sina lärdomar. När jag skriver kommer också orden genom mig inte från mig. Troligen för att jag älskar ordet. När jag skriver önskar jag att människan ska förlora sig för att hitta sig. Därför skriver jag långa stycken där man nästan inte kommer ihåg vad man läst. Men ibland är det också tvärt om rakt på sak, som igår efter ett viktigt möte där jag bara visste att vi var på samma frekvens.
Allt detta innebär att vi går på vår väg i det lilla. Fokus är inte framgång utan att ta sig igenom det som är svårt och våra gåvor. Detta sker inte en gång utan om och om igen. I detta är inte du viktigast längre, det är kollektivet. När jag talar om kollektivet handlar det om det kollektiva medvetandets expansion. Detta innebär inte att välja bort sig själv. Att komma dit innebär att stort arbete med sig själv oavsett vilken väg du tar. Har du en historia med mycket trauman där du redan i din överlevnadsstruktur varit tvungen att välja kollektivet är detta en svårare väg eftersom den förutsätter att du först väljer dig själv. Min erfarenhet är också att människor med mycket trauma har tidigt i sitt öppnat dörren till andra världar och söker efter meningen med livet. Många har transpersonella upplevelser som guidar dem även om de som mycket unga inte kunde följa dem. Det fina är att livet ändå tar oss dit vi ska omedvetet. För dessa människor handlar det om att gå in i såret för att ta sig igenom den smärta som är blockerad i kroppen. För många är detta svårt då de upplever den villkorslösa kärleken som de aldrig fått i de andliga världarna.
För andra som är uppväxta med kärlek vet någonstans att den är villkorslös. De är redan där också i andliga världar och i sin kropp som den människa de är tidigt i livet. Visserligen har de också överlevnadsstrategier men det är lätt att ta sig igenom dem. Så har vi den tredje gruppen an människor som förnekar allt vad andlighet innebär. En del av dem tror inte heller att vi har en själ. Dessa människor skapar metoder och strategier alltjämt utifrån sina överlevnadsstrategier. Det är av dem världen styrs idag i vilken vi objektifierar allt, särskilt naturen. En fjärde grupp är alla dem som följer den grupp människor som förnekar och styr från överlevnad totalt vilsna. De tar emot all den rädsla som den tredje gruppen sprider.
Alla dessa fyra grupperna måste öppna sitt heliga sår för att ta sig igenom till sitt genuina jag. Det är det inre barnets väg. Det är på den vägen vi lär oss om våra överlevnadsstrategier och vårt sårade jag. Dessa har vi med oss in i detta liv med vår själ, i själens lärdomar i detta liv. Så mycket friare det är att se att allt som sker i detta liv har med tidigare liv att göra. Då kan vi inte döma någon i detta liv inte ens oss själva. För mig är det inte att söka efter dessa liv. De kommer när det är dags för att lära mig det jag är redo för att lära mig tillsamman med min själ. Är jag inte redo att lämna allt gammalt för att öppna för en ny personlighet med det livets energi här och nu är det inte dags.
För att hitta sitt genuina jag finns flera vägar. Den första är att öppna för sitt högre jag och sin kärna samt öppna och ta emot den villkorslösa kärleken. Ur detta skapa framgång. Då behöver vi tänka stort. Detta lockar människor och öppnar för mirakel i kärlek, hälsa och pengar. Den andra är också att öppna för sitt högre jag och sin kärna samt öppna och ta emot den villkorslösa kärleken. Här tänker vi ingenting. Det lockar inte människor men mirakel sker i dagliga ögonblick. allt är som det är bortom vad vi önskar eller har behov av. Det finns en tredje väg när allt är kollektivt – det är moder jords, universums och människans väg i förening. Jag kallar den moder jords väg. när vi kommer allt längre in i henne och får lära oss att gestalta henne för att nå hennes kärna når vi samtidigt allt längre ut i universum, så långt människan nu känner till. Det är också att komma allt längre in i människans kärna i vilken hon står i kontakt med allt. Den kärnan finns i hjärtat som en enda punkt där allt går ihop vertikalt och horisontellt, nollpunkten.
När allt är kollektivt
Människan öppnar för sina sju chakran för att bli hela och i dem verkar vi upp och ned och en dag kan vi stanna i vårt hjärta. Det är en plattform. Med det öppnas ett åttonde chakra ovanför kronchakrat som tar oss till rotchakrat igen. Detta åttonde chakrat är kollektivt. Det handlar om nåd, gudomlighet förening med moder jord. Det är nu vi kan bli ett med allt: berget, blomman, andra människor och gudomliga arketyper. Det är nu vi kan nå den plats som vi kommer till den dag vi dör den fysiska döden i detta liv. Vi är då redan där när vi lever för resten av vårt liv i detta liv. En inre frid tar plats. Nu handlar inget om transformation längre utan bara om ett expanderat medvetande i och med alla olika verkligheter som finns samtidigt i allt som är och sker. När vi öppnar för livets mysterium och det åttonde chakrat är vi också öppna för inte bara det osynliga i vårt liv, utan också andra intelligenser, andra medvetandetillstånd. Två gånger möter vi illusioner vi människor som vi behöver släppa. Först till att släppa är alla illusioner vi skapat som barn som sitter i hela vår överlevnadsstruktur. Sedan behöver vi släppa alla illusioner i det shamanska livet. Alla som väljer den vägen ser att allt bara är illusioner i en tid som inte finns. Då öppnar också det nionde chakrat sin cirkel runt oss så att vi kan nå våra fötter i botten av den cirkeln så att vi kan börja den stora fotvandringen i denna tid. Det är en inre vandring som öppnas ur alkemisten till vandrarens egenskaper. Det chakrat öppnar jorden, himlen och horisonten i ett och samma ögonblick. Allt som vi fokuserar nu är att bidra och det kan vi själva få något ”på köpet”. Vad innebär det att bidra? Det är att tillåta sig att bli använd i det som behöver ske utan minst kontroll, förståelse eller förklaring. Energin tar över vår kropp, hela vår varelse. Det innebär att vi kan öppna det åttonde chakrat utan att vi är medvetna om de andra sju. Det gör vi i transpersonella upplevelser när de öppnas från inre frid öppnar per automatik, hjärtat som är vår plattform.
Varje gång vi träffas i den grupp som nu bygger en bro över mörka vatten öppnas det åttonde chakrat i möte med universum, moder jord och människan kollektivt i en transpersonell upplevelse. Från det behöver vi sedan var och en av grunda oss i vår kropp och dess sju chakran. Jag vet att det finns fler chakran men inte hur många. Jag kan inte skriva om dem eftersom jag inte själv haft dess upplevelser. Jag kan alltså inte luta mig andras kunskap om dem. Jag vet bara att de kommer när jag är där. Inte heller vet jag att det jag berättar om dessa två chakran är andras upplevelser. Men det är mina.
Tre dörrar har vi människor att öppna för att kunna komma till moder jords kärna
Vi människor föds om och om igen till detta liv tills allt är färdigt. Ja, så säger många religioner, filosofier och ursprungsfolk. I det finns en tro på inkarnation. Ibland undrar jag om hur allting verkligen är. Om det vet vi inget eftersom vi inget, allting är en tro i grunden. Den tron bygger på upplevelser och inget annat. Jag vägrar att tro att någon sitter och hittar på allting som sedan bildar en tro. Nej de öppnas ur uppenbarelser, kontakt med andra sidan, mystiska fenomen, mirakel, nära döden upplevelser och det som vi kalla kanalisering i kontakt med andra världar. När människor går i trans öppnas dessa världar, tidszoner och dimensioner. Hur vet vi då vad som är att lita på? Det vet vi inte för det finns också så mycket som inte är seriöst. Jag minns särskilt två klienter just nu som jag haft i terapi. Den ena mannen som verkligen inte var grundad. Det var som om han gick några centimeter över marken. Varje gång han kom ned i kroppen tog han sig snabbt ur igen. Tills den dag han kom till mig gråtandes. Den guru som han åkt till i Indien varje år under ett tiotal år visade sig inte alls vara en guru. Han ville bara tjäna pengar och hade nu blivit avslöjad. Den andra unga mannen kom till mig efter att varit i Peru och gjort åtta ayahuasca. Han var totalt traumatiserad av vad han hade fått uppleva. Hans kropp kunde inte alls hålla dessa upplevelser. Det tog lång tid innan hans autonoma nervsystem kunde komma i balans. Trots detta spelades bilderna upp för hans inre ända tills den dag de ändrades och han blev fri dem. Att öppna för tidigare och framtida liv är ingen lek. Det behöver ta sin tid så att kroppen är med. Det är så sorgligt att se hur dessa ritualer som tillhör ett ursprungsfolk missbrukas. Dessa folk har dessutom en kropp som kan hålla detta. Redan som barn lär sig att vara öppna för andra världar. Att ta sig bortom vår identitet kräver grundning och erfarenhet. Ingen människa kan leva utan identitet vi är bara här för att göra om vår personlighet så att den kommer allt närmare vårt ursprung. Den resan är oändligt och jag tror att vi inte blir vårt ursprung i detta liv (eller så är det min resa). Nu minns jag också två kvinnor från yogarörelser som använde droger. Jag blev så förvånad då jag trodde yogamänniskor var renlevnadsmänniskor. Men idag förvånar inget mig. Jag vet också idag att vi kan attrahera mörka energier som bara väntar på att ta splittrade människor i besittning precis som omvänt att kärlekskraften kan ta hela människor i besittning. För mig är kärlekskraften det ljus som kan öppnas i oss och spridas i varje cell. Det är från det som vi kan bli använda för att hela vad det än må vara. Människans högre intellekt och hennes sjunde sinne öppnar för att skapa det som kan ta människan igenom det mörker som också sprids över världen. Min tro är att ljuset alltid är starkare och allt fler människor håller idag den tro.
Det jag skriver om är min tro och det som jag har med mig från allt jag lärt mig i livet. Allt bygger på upplevelser. Inget annat kan jag skriva om. Jag försöker vara så transparent som jag kan. Jag har och kommer att fortsätta att arbeta med mig själv till jag dör. Resan att hämta hem projektioner pågår för oss människor tills dödsdagar precis som resan att hämta hem våra gåvor. Jag har som många med mig vägrat att inse mina övernaturliga gåvor långt in i vuxen ålder. Inte konstigt alls då jag totalt stängde av dem när jag var sju år trots att jag hade en farmor med dessa gåvor. Jag har också en mamma i livet som vägrar att se sina gåvor ännu i sina nittiotvå år. Konstigt för mig då jag såg dem som barn och då upplevde jag henne medveten. Vad jag minns i alla fall. Ibland undrar jag om också hon stängde när jag var sju år eftersom jag då försökte berätta sanningen vad som på gick i min familj i skolan. När vi blev kallade dit sade både mamma och fröken till mig att jag hade så mycket fantasier. När jag så mötte en ljusgestalt i en transpersonell upplevelse som talade om att jag skulle bli fri blev jag så rädd och stängde allt. Idag förstår jag vad jag var med om och minnet av den upplevelsen finns bevarad i min kropp liksom övergreppen som jag idag tagit mig ur.
En lång inledning till det som jag har upplevt och som skapat en avgörande tro för mig precis som allt annat som jag skrivit om. Vi har tre dörrar vi människor. Vi föds, vi dör och vi inkarnerar till ett nytt liv för att födas igen osv. Dessa minnen finns i varje cell i vår kropp. i vår kropps cellminnen finns allt. Minnet av inkarnationen till detta liv är så tydligt. Jag ville inte hit då jag kunde se allt som jag skulle inkarnera till. Till slut blev jag puttad. Som tur är så glömmer vi när vi föds. Tänk om vi skulle veta allt som vi var här för att gå igenom, men kroppen minns vad själen kommer med för att lära när den inkarnerat i vår kropp i befruktningsögonblicket. Också min födelse minns jag och jag har jobbar med den och inkarnationen i fyra forum: Psykosyntes, Identity Oriented Psychotrauma, Somatic Experiencing och Reconstructive. Genombrottet kom när jag började att andas på ett nytt sätt, andas in livet. Då sökte jag mig också till Holotrop breating för att befästa den andningen, allt för tio år sedan. Nu har jag mött en annan nivå på min andning vilket har frigjort en stillhet som jag inte visste att jag hade i mitt väsen. Den stillheten har öppnar för nollpunkten i varje litet steg jag tar (läs mer i tidigare bloggar. Nollpunkten är när oändligheten, moder jord, historien och framtiden är i en och samma ögonblick).
Dödens dörr är öppen när födelsen är här
De tre dörrarna inkarnationen, födelsen och döden öppnar vi för om och om i detta liv för att vår själ och personlighet ska komma allt närmare vårt ursprung. För mig betyder det att vi lever fler liv i detta liv. Med en ny personlighet ändras allt i det nya livet. Så är det för mig just nu med en arm som är ”död”. Det har tagit mig till ett tidigare liv där jag var krympling. Död trodde jag då att jag var eller jag ville vara död som den krympling jag var utan armar och ben övergiven. Det intressanta är vilken energi som är kvar av detta i mitt liv nu. Ja, det är en djupare förklaring av min dödslängtan och att ingen var där när jag föddes. Jag trodde att jag var färdig med dessa två trauman men nu öppnades ett lager till. Jag är glad att jag möter detta djupt grundad efter över trettio år av intensivt arbete med mig själv. Det hade ammars varit en flykt undan detta livs trauman. Jag tror att vi bara kan öppna för tidigare liv när vi har tagit oss igen en stor del av våra barndomstrauman. Dessa trauman som alla människor har. Det vackraste av allt är att när vi öppnar för tidigare liv öppnas också framtida liv, inte bara för oss utan också för alla människor. I det behöver vi hålla hårt om jaget annars blir vi traumatiserade också av ljuset. Jag hade aldrig kunnat beskriva min nära-död-upplevelse om jag släppt jaget. Jag landade ju med min själ i samma kropp efter den upplevelsen. Det är jaget som kan beskriva upplevelsen. Utan ett jag hade jag inte kunnat göra detta utan tappat fotfästet och på olika sätt försvunnit bort. Det finns många sätt att lämna och det är inte min väg. Min väg är att vara än mer grundad i allt jag möter.
Tillbaka till dörrarna. Min upplevelse denna helg med steget döden är att när vi inkarnerar i befruktningsögonblicket är de andra två dörrarna redan där. Vi föds då på samma sätt som vi kommer att dö. Gör vi inget så blir det så. För mig skulle det innebära att jag kommer att dö övergiven precis som jag föddes. Men nu är det så att alla människor på olika sätt har möjlighet att förändra detta. Varje gång som vi låter oss själva dö i den personlighet som vi lever för att födas på nytt hämtar vi hem en ny version av oss själv, en ny själsbit. Den födelsen öppnar för en ny död nästa gång och en ny inkarnation med samma föräldrar och samma kropp. Då är inget samma längre på det sätt som vi kommer att leva och andas. Varje ny födelse har tagit mig allt längre bort ifrån att vara övergiven i lager på lager. Det tidigare liv som jag möter nu är ett lager till. Varje nytt liv har också tagit mig allt närmare min själs namn i detta liv; Ingrid. Samtidigt allt längre bort från det namn som jag föddes med för att kunna komma hem: Marie. Ingrid betyder den älskade och Marie betyder rebell. Nu kan jag släppa Marie då jag tagit rebeller igenom tre lager: fajtern, den som går sin egen väg och hon som är upplyst. I den vita bok som jag jobbar med inför den dag som jag ska dö den fysiska döden har jag öppnat för min släktträds namn och dess betydelser. För mig har det varit en mystisk resa då jag nu kan se hur allt faller samman. Min egen mor har tre namn och de båda första betyder den älskade och det tredje den önskade. Det tredje är det som hon föddes med för att komma hem. Hela sitt liv har hon kämpat med att bli önskad som jag ser det i två lagar: inget duger och tacksam för det som är. Kanske väntar hon på ett lager till innan hon kan dö. Intressant är också att hon skulle behöva två själsliga namn om att vara den älskade.
Vårt namn leder oss till vår guide
Så släpper jag mitt namn Marie nu och öppnar alltmer av Ingrid. Det första som händer är att jag ser mig själv i en annan dimension där allt bara är som det är. Där möter jag anden och återigen namnet på den som guidar mig. När jag fråga vem är du? Får jag svaret. Jag vinden som smeker din kind. jag är den vackra naturen, jag är eldens flamma, jag är alla de små som du ser, jag är värmen i ditt hjärta, jag är ordet utan mening, jag är det mystiska i dig, jag är den du har kär, jag är stjärnorna i himlen, jag är ditt inre ljus och den inre röst som talar till dig, jag är allt. Jag är din guide till allt det där. Nu tvekar jag ej inte längre på den rösten. Innan jag överlämnade mig fick jag se alla mina förmödrar. Jag överlämna mig nu till dem som föder mig på nytt. De är mina resurser i varje cell i min kropp och särskilt i mitt hjärta. Jag kan se hur de äldre nu pushar ut mig ur livmodern. De är här för att stötta mig i det jag ska gå igenom nu.
Tack alla mödrar och förmödrar som var här i natt för att ta mig igenom. Jag känner mig berörd, omtumlad och skör. Natten öppnade så ditt namn. Älskade du som guidar mig och har så alltid gjort. Konstigt, men jag har hört det namnet så många gånger särskilt tillsammans med min trumma. Det finns inte minsta tvekan längre. Ja, jag kommer följa inte bara mitt sjätte utan och mitt sjunde sinne när du använder mig alltmer.
Lite blygt tar jag ditt namn i min mun och ser på mig själv till slut som shaman också i detta liv. Älskar min blyghet som gör mig ödmjuk och berörd när jag öppnar alltmer för att bli använd på denna min resa. Det har tagit mig många år av initieringar att öppna mig för mina gåvor och släppa det som stått i vägen. Barnet i mig visste redan när hon var mycket liten men ingen förstod när hon berättade om allt hon mötte i skogen. Ett möte med denna ande hade hon när hon var sju år i en transpersonell upplevelse som skulle komma att hålla mig tills den dag vi möttes igen.
Sagan om den gamla trumman kommer för mig just nu. Den är för alla människor i denna tid.
DEN GAMLA TRUMMAN
”Det var en gång en trumma. Hon hade tillverkats av det finaste renskinn och hade de vackraste klanger man kunde höra. Hon var varm och kall. När hon var för varm blev det skinnet släpigt och när hon var för kall blev det stumt men när dessa båda kunde mötas på halva vägen i en förening, i en ton, kom skinnet i lugn och harmoni. Hon var också mjuk och hård, det var mjukare längst in i trummans mitt och blev hårdare ut mot kanterna. Hon visste att det var viktigt att gå från mitten och utåt och sen utåt och inåt igen och varje gång kom då en ny klang. Hon visste också att slagen på henne kunde både vara korta och långa och det fick skinnet att vibrera med olika intensitet som ringar som sprids i ett vattendrag. En kort rörelse ger små ringar och en lång rörelse ger stora ringa och kombinationen kan få ett helt hav att sjunga.
Men det allra viktigaste för trumman var att någon ville spela henne. Från början var det en gammal man som tillverkade henne. Han gjorde det med en sådan varsamhet och kärlek som sällan världen har skådat. Och var och en av alla de olika trummorna han gjorde fick sin lilla unika ton, utseende och klang. Denna lilla trumma hade fyra vita fläckar i sitt utseende, storlek och djup. Varje fläck tillförde skinnet dess styrka och förde ett helande ut i världen. En fläck som var ganska stor gav ljud som förde sägner och berättelser till en trygg plats i människors hjärtan, en annan lite mindre lyfte de nära till tiden puls och den tredje ganska oregelbunden och taggig gav vibrationen av kärlek och växt och slutligen den lilla, lilla fläcken som viskade i välden kom, kom du sköna.
Mannen visste precis vilken av alla hans renar och också vilken bit av renen som just blivit denna lilla trumma. Varje skinn hade en särskild uppgift och han var alltid lika nyfiken vem som valde eller blev vald. Just denna skinnbit förvandlad till en trumma och hamnade i en kvinnas famn. Skinnet av manlig härkomst till en kvinnlig barm. Det var en mycket gammal och vis gumma som med sitt sköte och sin barm trummande hon ett helande i välden.
Kvinnan dog och trumman glömdes bort. Den åkte runt från hus till hus och satt för det mesta på väggen som en vacker prydnad. Så en dag tycktes hon inte vacker längre utan stängdes långt ner i källaren i ett stort gult hus tillsammans med massor av bråte. Ingen vill ha henne längre, bortkastad för all framtid. Ja, så tänkte hon i alla fall. Ingen vill längre trumma mig. Hon somnande och sov och sov under många, många år. Men hon vakande alltid en kort stund när någon kastade ner något mer i källaren. Allt kastande ökade dag för dag, tills det nästan inte fanns plats längre. Det gjorde också trumman mer och mer vaken.
Nu var det som att hon kunde vara med sitt skinn på ett helt annat sätt. Plötsligt såg hon hur hennes eget skinn lyste i mörkret – En sådan skörhet och skönhet mitt älskade skinn. Då och då kom också en ljusstråle in genom en springa i väggen i detta mörka rum. Ljusstrålen påminde trumman om ljudvågornas fortplantning och den både skrämmande och hissnande upplevelsen.
Nu när jag inte sover längre sa hon till sig själv kan jag lika gärna se vad som finns här. Hon lärde sig snart att i sakta mak närma sig det som fanns i källaren sak för sak. Efter ett långt tag mötte hon tennsoldaten stel och hård och blev så rädd. Men han smalt i värmen vid oljepannan och konturerna blev mjukare. Sedan närmade hon sig en brödkavel som gjorde henne så glad, tänk nu har jag funnit min trumpinne, Wow, då kommer nog någon och slår på mig snart. Brödkaveln rullade i väg men plattade också till ett ruttet äpple som låg på golvet. Fukt tänkte trumman, ja jag har ju torkat här nere, torr som fnöske är jag och tänk om jag spricker. Hon drog sig sakta dit och lite fukt hamnade på hennes skinn och se då mjuknade också den stora fläcken på trumman. Fukten av det smutsiga äpplet spred sig över fläcken och tryggheten fick en annan färg och djup. Plötsligt kom de ljuvaste toner från i rummet. Någon hade slängt ner en speldosa i källaren. Den var gammal och vind. Uppdragsverket var avslitet men kastet hade fått den att spela. Nu väcktes minnen till liv igen hos trumman. Hon kunde åter höra den gamla gummans sång och tiden var plötsligt här igen och med den, smärtan av att vara glömd och gömd. Trumman blev så tagen att hon för en stund förlorade sig i alla smärta. Så totalt ouppmärksam som hon var, så märkte hon inte svärdet som stack hål i hennes skinn. Aj, Aj, AJ mitt i taggigheten och fulheten. Nu blir jag ännu fulare och ingen kommer att vilja ha mig. Men ack så hon bedrog sig.
En dag kom en liten flicka ner i källaren för att leta efter sin gamla docka som hennes mor slängt ner i källaren. Hon ser svärdet som trängt in i skinnets kant. Aj, aj säger hon det måste göra ont. Flickan drar ut svärdet och tar med sig trumman upp i huset. Hon gör som hon blivit lärd går till badrummet och hämtar ett plåster och sätter över det lilla hålet i trumman skinn. Så tar hon trumman i sin famn och börjar sjunga för henne. Vyssan lull, koka kittelen full det kommer tre vandringsmän på vägen. Den ena han är halt, den andra han är lytt och den tredje har inga kläder.
Dagen går och på kvällen får familjen besöka av en granne, en gammal tant utan barn och barnbarn. Grannen ser trumman och säger ”Tänk en sådan där trumma hade min farmor och hon använde den nästan varje dag”. Jag minns alla sånger och ramsor. Den lilla flickan blir så glad och ropar, lär mig, lär mig.
Från den dagen kommer den gamla gumman på besök och lär den lilla flickan trummans konst. Det går riktigt bra att trumma. Men vad flickan inte vet är att hålet har ändrat tonen. En dag när flickan har blivit en ung kvinnan säger gumman. Jag har en önskan innan jag dör och det är att du följer mig till trumtillverkarna i norr och lär dig trummans mystik och konst. Så gumman och ungmön ger sig i väg till mannen som tillverkar trummor.
Han ser på trumman och säger denne måste min farfars far gjort så vacker den är, se den är skadad. Jag vet, vi kan aldrig ta bort hålet men jag kan hjälpta dig att laga det underifrån om du vill. Och så blir det. Tre vackra små stygn. De stannar där i många dagar och ungmön lär sig trummans konst.
Flickan växer upp, hon mognar och blir gammal och vis. Trumman, gumman och trumtillverkaren är alltid med henne, de tre varandras förutsättningar. Hon lär sig varje fläcks styrka i skinnets helhet: tryggheten, den nya tiden, kärlek och växt samt skönheten. Och, ja visst du minns, denna gång har också trumman ett lagat hål. Detta håls styrka blir hennes gåva till skinnets helhet.” Marie Fridolf 2010.
Vi behöver finna vår plattform
För att kunna komma till den jag är idag har jag lärt mig att älska allt hos mig själv både mina gåvor och mina tillkortakommanden. Det stora genombrottet kom när kärleken till min skam som jag burit i hela mitt liv omslöts med kärlek. Den skammen puttar jag inte bort för den har något att säga mig. Ur den har min gåva att kunna se människans nästa steg blivit allt tydligare. När dimman skingras står hon där, människan på sin väg in i det nya paradigmet. Då ser hon inte bakåt och inte framåt, hon är bara i nuet. Når något poppar upp från historien förlåter hon bara och när uppenbarelser visar sig om framtiden tar hon dess energi till nuet. Det villkorslösa eviga kärleken har aldrig varit ett problem för mig. den hade jag med mig från början och det var den som fick mig att gå till andra världar när den inte fanns i jordelivet. Jag vet lite mer om vem jag är i mitt ursprung och det är jag inte beredd att kompromissa och inte heller att bli stoppad eller ifrågasatt i det. Jag visar hela mig för alla även om de protesterar. I det behöver jag välja bort och bli bortvald av alla dem som försöker hindra mig att öppna för än mer på den väg som jag går. Jag ser idag att först öppnas det som ska kunna hålla mig i detta nu sedan öppnas det som behöver dö för att jag ska kunna födas på nytt. I det prövas vi hela tiden för att möta allt fler liv, gåvor och utmaningar i detta liv. Varje öppning helar inte bara oss utan hela kollektiv av energi. Det betyder allt levande men och allt som passerat och efterföljer livet såsom förfäder, själar och ren energi. Efter mötet med Ingrid i en annan dimension gör jag mig beredd att möta mig som krympling i ett tidigare liv.
”Det sista ensamma lövet letar efter sin plats för att kunna dö. Det virvlar i vinden och snart, mycket snart är det hemma. Det stannar till så det kan fångas i en bild och så virvlar det vidare.
När hjärtat är öppet kan vi inte gå någon annan väg än den som är menad för oss. Denna morgon var jag på väg att bryta den energi som anden öppnat mig för. Men tack och lov kommer min inre röst. Sök inget stöd jag är här och ger dig stöd med den energi som jag öppnat dig för. Söker du stöd på andra platser kortsluter du det som jag öppnat dig för. Du har fått gåvan att se vilket tidigare liv som du och andra sitter fast i och hur allt kan öppnas i en ny födelse. Du har också gåvan att kunna tala med olika kroppsdelar. Använd också den gåvan som du haft i så många år men just nu glömt bort.
För mig är det klockrent. Det är bara anden som kan visa mig vägen nu. Allt annat är bara mitt försök att komma ur den smärta som jag har just nu. I stället behöver jag gå djupare in i den för att se det jag ska möta.
Jag öppnar dörren till smärtans expansion samtidigt som jag är alldeles stilla. Jag följer smärtans väg och ser att den arm som jag föddes utan en gång i ett tidigare liv nu växer ut på denna min kropp i detta liv. Det gör så ont. När så tårarna rinner ned för min kind har jag full tillit till denna process och till anden.
Det är nu insikten kommer från en klar himmel. Jag har varit krympling i många tidigare liv och det är därför jag skadar mig i detta liv. Efter denna helg ändrades allt. Jag föds på nytt och integrerar dessa liv i mig på den plats jag är just nu. Allt lämnar jag ännu en gång i det som varit jag. Dödsdanser pågår alltid tills det ögonblick som jag känner djupt i mitt hjärta det som bara kan upplevas…
”Att vara krympling är ett mycket värdigt liv och i det kan vi öppna för att möta andra på ett helt nytt sätt. Vi är då aldrig ensamma. Vördnaden till livet berör vårt innersta väsen och öppnar för en respekt till människans multidimensionella verklighet, andens kraft I moder jords hållande.”
Först nu öppnas det som väntar på mig i den nya födelsen i ännu ett nytt liv.
(Missuppfatta inte ordet krympling idag. Det är ett ord som är taget från ett tidigare liv då det användes till mig och människor som var annorlunda.)
DJUPT TACKSAM ATT BLI GUIDAD VAR DAG. STILLHETEN TAR NU ÄN MER ÖVER MINA ANDETAG. ATT FÅ VARA STILLA MED ANDRA NÄR LIV ÖPPNAS ÄR SÅ VACKERT.
I allt är vi tre så och i den grupp som jag verkar nu. Vi bygger en bro över mörka vatten och har som tidigare nämnts kommit till det steg som öppnats med namnet döden. Fyra ytterligare steg återstår och vilka de är vet jag ännu inget om. De kommer när de stegen öppnas. Denna helg har vi gjort en resa till tre olika tidigare liv som är blockerade i tre olika kroppsdelar. Det är där vårt inre barn har gömt den kontakt hon hade med det liv som var före detta liv. Många tidigare liv har tagit oss till detta liv. Detta steg är inte ännu avslutat. Vi kommer att träffas den sjunde januari för att slutföra och öppna än mer av det som energin vill visa oss.
En resa med tre inre barn gömda i tre kroppsdelar till deras helande.
Det var är i en specifik blockering i kroppen som vårt inre barn har fått gömma sin kontakt med varifrån hon kommer när hon ännu var öppen i kontakt med den andliga världen. Resan till den blockeringen sker genom ett helande av andra blockeringar. Den specifika blockeringen är också det sist tidigare liv som vi till slut ska lösa upp i detta liv för att kunna komma hem.
I den grupp som bygger en bro över mörka vatten har nu ännu ett steg öppnats. De hör ihop och bildar en cirkel tillsammans. Ramsan huvud, axlar knä och tå kommer bara så där i mitt fält. Då vet jag plötsligt att knäna är viktigast. Där gör det inte ont. De vill bara visa oss att när vi går ned på knä och bugar oss för den stora modern och sedan till den stora fadern öppnas vägen till barnet.
FÖRLÅT
Kan du se henne den stora modern som öppnar inre ögon och bugar för den stora fadern i tacksamhet…något kom före…
Det som skett är att den stora fadern gått ned på knä och böjer sitt huvud för henne och säger förlåt. Ser du den inre bilden i ditt hjärta. Det är inte möjligt förrän den stora modern redan förlåtit allt och öppnat en nytt rum i sitt hjärta. Därifrån sänder hon förlåtelse till den som kommer att be om förlåtelse redan innan det sker. Det finns hos henne inget gammalt att fastna i bara ren kärlek i alla dessa möten.
En stor kärleksfull rörelse som pågår nu i alla mödrar, mor- och farmödrar och förmödrar i många generationer. En ny tid där barnen kan få leva.
Ja om vi kan se det större perspektivet och inte fastnar i historien eller framtiden.
Känner du energin? Jag gör det i mitt hjärta djupt berörd och jag vet att jag förlåtit också mig själv för det jag en gång gjort för att hindra denna rörelse. I mig är allt förlåtit och då är jag öppen för att hålla förlåt i det större perspektivet för hela människan. För mig är det vägen att hålla den stora modern och den stora fadern i mitt hjärta.
Vi är alla barn av denna tid och det är det barnet som vill komma ut och visa oss vägen till vårt ursprung för att vi ska hämta hem alla de tidigare liv som vi sitter fast med i detta liv. När det sista kommer öppnar vi den svåraste dörren i vårt liv, den dörr som bär livet och döden i samma ögonblick. Det betyder att vi dör och föds i samma sekund, ja i varje sekund. Dessa två är alltid förenade i barnet i oss som är den som öppnar för tidigare liv. Barnet känner dem och de har alltid varit med henne. Den treenigheten är samma som treenigheten människan, moder jord och universum som också blir ett. De är också samma, i samma ögonblick. Då helas allt. I vårt arbete denna var vi tre och i det blev vi ett. Vi var då samma, i samma ögonblick. Det är därför vi är tre.
EN PUNKT
I en enda punkt landar jag nu. Jag pushas dit var dag. Om jag släpper taget om den punkten gör det ont. Men när jag håller om och omfamnar den flödar livet in i just det ögonblicket.
Varje sekund gäller nu och i det tränas jag ständigt. Allt är stilla och öppet. Universum stiger ned och moder jord stiger upp, historien stiger fram och framtiden stiger bak in i denna punkt i ett ögonblick. Dessa ögonblick blir allt tätare och där jag är idag kan jag ge dem plats. Det är min plats på jorden.
Denna nollpunkt öppnar för oändligheten och moder jords inre kärna. Den öppnar för förlåtelse tills inget mer finns att förlåta. Nollpunkten öppnar för uppenbarelser som befriar nuet och ger oss ett lugn även om vi inte alltid förstår dem.
”Kvällen när jag går och lägger mig kommer så en uppenbarelse. Varelser hämtar människan och tar henne till en biltvätt. Där hänger en stor bur. Buren är bara i en del av tvätten. Hon blir inbjuden att stiga in. Hon väljer att göra detta. Buren börjar röra sig. Den går upp och ned samt fram och tillbaka i samma rörelse. Snurrar allt fortare. Jag är där och känner hur det snurrar. Till slut har jag ingen aning om vad som är upp och ned samt fram och tillbaka. Så placeras jag ut på min livsväg igen med orden. Det är din väg och människors väg nu. Konstigt nog så känner jag mig inte yr. Jag bara vet att det är detta jag ska lära mig nu tillsammans med andra människor. Vilken befrielse att vara på denna plats. Allt är i samma punkt och inget kan jag då veta eller kontrollera.”
Somnar mjukt och i total närvaro i hjärtats inre frid denna kväll. Jag har inte det minsta ont i den arm som är skadad. Den armen bär livet i mig just nu.
Djupt tacksam för denna insikt som kom in i mig på ett helt nytt sätt. Denna gång både vertikalt och horisontellt in i en punkt. Jag kände det som att den flög, sögs och drog i mig i samma ögonblick. En märklig upplevelse. Så ploppade något ut inne i mitt hjärta och hjärtat rusade för att så landa i en lugn takt igen, men i en takt som jag inte kände igen. Jag var tvungen att ta pulsen på mig flera gånger. Så bad jag också en person som jag känner är sjuksköterska att ta pulsen för att fråga henne om något var fel. Nu förstår jag varför jag har så låg vilopuls som hade sjunkit, det har inget med att jag har lågt blodtryck eller att jag är vältränad. Den visar mitt nya jag i helandet av det tidigare liv som är min största utmaning i detta liv… rädslan av att vara krympling. Det livet har satt sig i min arm, den vänstra sida som jag brutit så många gånger. (en handled, ett ledband, ett nyckelben, ett revben, tre nyckelben osv) Allt började med cancer för tjugo år sedan där jag tog bort ett bröst. I det öppnades mitt hjärta till min moder. Men redan då kände jag min rädsla för att bli krympling. Det är först nu jag har kunnat möta mitt tidigare liv som krympling. Jag var tvungen att möta många liv före dess och jag var tvungen att förenas med min moder och moder jord innan det var möjligt. Det konstiga är att när jag möter detta liv, en krympling utan armar och ben är jag inte det minsta rädd. Jag får så möta andra som är krymplingar (egentligen är vi det alla på olika sätt) och ta mig till min lilla flicka inne i mig som den krympling jag är på så många olika sätt också i detta liv. I respekt för de andra två i denna grupp som bygger en bro över mörka vatten för att öppna det som är vårt ursprung lämnar jag inte ut det tidigare liv som de nu helar. Detta kallar jag våra ursprungliga tidigare liv. Hur vet jag då detta? Det är där hela vår fysiska kropp och alla våra yttre kroppar sitter fast och det är mycket fysiskt. Mina guider och moder jord har på olika sätt berättat det för mig. Guiderna genom uppenbarelser och moder jord genom helandet av olika platser. De röster som talar till mig och visar mig min väg litar jag på. Moder jords röst som visar mig till platser litar jag på och när det arbetet sker är jag ett med henne. Jag väljer här bara att berätta hur energin talar och visar dessa kroppsdelar i tre olika cirklar som öppnar för en övergång. Jag berättar inte vilken kroppsdel det är för dem och inte heller vilket tidigare liv de helar. Vill bara här visa de tre cirklarna när barnet är där.
- Lilla barn här och nu du kan vila i den stora famnen. Känner du famnen? Titta ut på lekparken och se tror du att de är lyckliga. Kanske är det du som är lycklig. Du har så många idéer om vad lycka är.Känn hur livet rör sig och stanna i den stora famnen nu. Du är hållen.
- Älskade barn att vara yrvaken hjälper oss att inte hamna i tankar. Stanna mellan drömmarnas värld och den värld då tankarna kommer när du vaknar älskade barn. Gör det till experiment, se det som en lek som kan öppna dig för din förundran. Hon finns i ditt hjärta barnet som vill vara med det barn som du gömt i ditt huvud. Ta emot hennes kärlek, hon vill ge dig ett lugn. Hon leker kurragömma med dig och är så lycklig.
- Älskade barn jag ser att ligger helt stilla, inte vågar röra dig men det är bara på utsidan inuti finns så mycket liv, rörelse och glädje. Hjärtat är i kontakt med hela dig. Du kan lita på att det finns en kontakt till mellan dig och allting. Du har din tillhörighet. Du är hållen i massor av kärlek och tillit. Du är omsluten av jord och himmel.
Inte nog om detta utan efter detta möte har ett helt annat sätt öppnats i mötet med andra människor. Var jag än är nu så öppnas cirklar som helas. Därför kan jag verkligen inte vara mycket med människor nu för detta går inte att stoppa. Det är inte att hjälpa andra människor och inte heller mig själv. det sker nu utan att jag gör någonting. Men min kropp gör utan att jag kan stopp den. Då och då kommer också ett ord men alltmer sällan. Igår lade jag min hand på en axel vid en middag utan att säga ett ord i ett möte. Så ser jag tårar faller nedför den personens kind och så gör hon något som hon aldrig gjort så länge jag mött henne de sista trettio åren. Hon kramar en person som hon haft distans till. Jag gjorde inget min kropp gjorde och det märkliga nu är att jag inte kan stoppa det med tanken precis som i metoden Somatic Experiencing.
TACKSAM FÖR ALLT JAG LÄRT MIG
När jag gör Somatic Experiencing på mig själv just nu kommer min kropp i små rörelser för att lösa upp nervsystemet i den blockering i min kropp av tidigare liv som jag nu öppnat för. Är det inte vackert att se att de tidigare liv som vi behöver hämta hem kan vi hela i detta liv genom att de är blockerade i vår kropp! De kommer med vår själ in i detta liv. Ja, men inte hela själen för det som är blockerat i kroppen utgör en avsaknad av de själsbitar som vi behöver hämta hem som också är framtida liv. Det hjälper oss inte att se dem, utan vi behöver också genomleva dess energi. Jag kallar dessa själsbitar nya versioner av oss själv. De är så många som vi har att möta i detta liv. När det sker är det att dö och återfödas. I det ändras allt, inte bara vi själva utan alla våra relationer och vår syn på livet i stort. Det stora arbetet kan börja när vi taget oss igenom en stor del av vårt överlevnadsmönster. Livet skapar detta men det finns också en annan väg, att i en grupp öppna och lösgöra tidigare minnen av vår själ med anden.
Djupt tacksam för gåvan att kunna bidra, både till att själv kunna lösgöra det hos mig och hos andra. Jag har alltid sett människors tidigare liv som väntar på att lösgöras. När jag arbetar spelas människors liv upp som en film i mitt inre. Inte att jag delger något till den människan. Nej då tar jag deras egen smärtsamma växt ifrån dem. Det vi kan kalla växtkraft. Allt behöver upplevas och ibland förstärker jag det som behöver upplevas. Detta är inget konstigt alls. Många med mig har dessa gåvor. För min del gläds jag alltid i mina prövningar hur smärtsamma de än är då jag vet att det är något jag ska igenom.
Kärleken är stor till mina guider, den jag är och till det som väntar. I det är jag hållen när jag lösgör det som är blockerat. I det är kärleken till mig och dig, alla människor, allt levande, moder jord och universum allt större.
När stillheten lägger sig och vi går in i en annan andning öppnas universum. Djupt grundade sitter vi i en ring och tar emot det som vill visa sig från många liv. Det som kan göras helt i detta liv. Vi kan höra allt i den dova mjuka och stilla energin som bär, även ett knappnålshuvuds fall till marken. Det susar i träden och vi följer denna sång. Vi kan se allt inifrån, det som spelas upp för vår inre syn. Det kommer som en stilla bris och bilderna håller oss nära jorden. Vi känner dess mylla och allt är skapat också ur denna kraft.
När en döende väljer livet, ett barn väljer att födas trots att modern dör, en krympling väljer livet, en tvilling där syskonet dör väljer att andas, ett barn ur en våldtäkt väljer anden, ett krigsbarn väljer att tala ur förlåtelse, ett förvisat barn väljer försoning etc. blir livet helt. Det var några själar som var med oss denna helg som fick stöd att helas i den energi som öppnades i rummet.
Vi vet att det är sant i det som hände för det kommer inte från oss men igenom oss. Det är universums energi och moder jord som i detta ögonblick bär oss. Vi är djupt grundade i vår kropp, den kropp som håller vår själ. Vi följer med och låter kroppen tala. Vi lånar vår kropp till det som vill visa sig för att bli helt i det kollektiva medvetandets landskap. Allt är stilla och vidöppet. Vi är här nu och inget annat är möjligt. I det är rörelsen i slowmotion och hjärtat vidöppet. Den tredje andningen har nu tagit plats. I den är vi aldrig ensamma.
Försoning in i varje cell öppnar för att se det som ingen vill se: trauma skapar frysning på en enda sekund av varje liten cell. När försoning öppnas för det som kom att ske kan människan tina upp sitt frusna hjärta. En människa som accepterar och försonas skyddar sitt hjärta så att det kan vara varmt och mjukt. Det öppnar för förlåtelse så att gamla frusna tårar som inte föll kan få ta plats. Vi människor kan vara frusna redan i tidigare liv. För många så svårt att ta in och hur vi än söker i detta liv hittar vi inte källan till våra trauman. Därför behöver vi släppa det som hände i detta liv och låta livet öppna det som vill komma igenom för att kunna öppna våra gåvor frusna i förgångna liv. Naturens skapelser förlåter alltid, ibland behöver hon bara lite stöd av hennes slag. Det är inte moder jord som håller människan frusen utan det gör hon själv också under alla årets årstider. Människan som förlåter låter moder jord hålla hennes hjärta mjukt och varmt också när allt är täckt av snö.
Hur långt har vi då kommit på denna bro över mörka vatten
Det som kom före det första steget är att inse att vi har en plats på denna jord. Känner vi inte detta har vi svårt för att öppna det första steget på bron som handlar om de barnet, inte bara det inre barnet utan också det gyllene barnet. I det är vi alla en del. Det är också då hon stiger fram vår kloka gamla gumma som vi kommer att vara den dag vi lämnar detta jordeliv. Hon är den som går vid vår sida och i det är vi både ett litet barn och en gammal gumma samtidigt. Alla åldrar är med från början. Det är nu som den stora modern öppnas på vår väg. Också hon är vår egen moder, alla mödrar, den gudomliga moder och moder jord. Hon håller livet. Nästa steg är den stora fadern. han är vår egen fader som skapar tillsammans med modern det liv som modern ska bära. Man är också den gudomliga fadern och alla fäder som banar väg för oss i livet. När den stora modern och den stora fadern förenas för att öppna livet för barnen då kan vi förenas med moder jord i det som hon öppnar för från sin kärna så att människan kan öppna nollpunkten. Vi har nu vandrat halva bron för att så ta nästa steg som handlar om att öppna för strukturer utan att skapa struktur. Det är först nu vi kan förstå att vi människor inte kan vara hållna i en struktur då de avlöser varandra en efter en. det är också då vi först inser att vi egentligen inte har någon kontroll alls. Den som väljer att följa med har mycket lättare att vara en del i det nya paradigmet. Det är också då vi blir använda i det som ska ske och också kan ta emot den kanalisering som vill öppna sig. Nästa steg som vi möter är döden. Låt mötet med småfolket få hålla dess röst.
”Det var en gång ett litet folk, ett folk från ingen-mans-land. Ja, just det ingen-mans-land. De är osynliga för de flesta människor. De lever i naturen nära jorden och är här för att vi ska lära av dem. En gång på denna planet fick jag förmånen att bli hållen av detta folk. Det var en plats där jag var hållen som barn. Jag ser dem än idag detta folk av ingen-mans-land. En del kallar dem småfolket, jag kallar dem folket från ingen-mans-land. Jag är djupt tacksam att de när jag var barn fanns där, så att jag fick vara alldeles stilla och bara se på dem utan några krav. De höll mig i livet för en stund tills jag glömde dem. Ett halvt liv senare skulle de åter vakna i mig och därute. I deras land finns ingen ondska, men väl kärlek i massor. De skrattar och dansar och är helt galna.Kanske har du också mött detta folk och möter dem än. Om så är fallet stanna med dem och lär av dem. De kan lära oss människor om hur det är att vara människa igen. Och hör och häpna de dyker bara upp när du minst anar. För min del räddade detta folk mitt liv och jag ärar dem för att de lärde också mig om mitt eget folk: människan. Där och då trodde jag att jag tillhörde dem, men de visste att min väg var att utvecklas som människa.Hos folket i ingen-mans-land har alla ett värde oavsett om de är goda eller grymma. För att göra det enkelt för varandra har de just delat upp sig i grymma och goda. Nu kan det tyckas att de goda skulle möta de grymma, men ack så är det ej. De goda får möta de goda och tillsammans lära sig att bli grymma och de grymma får möta de grymma för att tillsammans lära sig att bli goda. De kämpar och sliter och då och då faller de bara ned pladask i ett helt underbart skratt. De goda tävlar om vem som kan vara grymmast och de grymma tävlar om vem som kan vara godast. Så till slut ger de upp detta lilla folk i ingen-mans-land. I stället börjar de att ge varandra en bit av det som de äger. De grymma vill först inte ha det för det skulle betyda att någon vill dem väl, så grymma de ändå är. De goda vill inte heller ha det för det skulle betyda att andra ger dem det som de själva ska ut i världen och erövra. Så kom det sig en dag att alla samlas för att ha rådslag. De sitter i ring och tittar på varandra och så är det en som till slut säger till sin granne: ”Är du ingen min vän, ja ingen”? Grannen tittar upp ser fundersam ut och så öppnas det vackraste leende som någonsin skådats i denna värld och orden som följer kan inget hjärta motstå:
”När vi är i ett land som ingen kan se finns inget att äga och inget att försvara, varken för människan eller för oss. För dem finns vi inte och för oss så är detta land både deras, vårt och alla andras. Det är alltså ingens! När en människa kan se oss kan vi öppna alla dörrar vi har för att den varelsen ska känna sig värdig sitt liv. Det livet äger ingen, inte ens hon själv. Vi behöver då bara visa alla tusen olika sidor och förmågor vi har, allt för att hon ska börja lita på allt som vill komma genom henne. När en förmåga öppnas av en av oss är den förmågan inte längre i ingen-man-land. Den flyger i väg som den vackraste fågel, helt fri, Då och då kommer den tillbaka till oss och alla andra. Den har fått form i alla synliga och osynliga varelser på denna jord. Det är folket i sig som är vår enda ägodel, som vi har att vårda min vän. Försvinner det folket så dör vi alla. Det är människans svåra lärdom att lära sig att inte äga. Ja, hon som i hela sitt liv strävat efter att just äga. Jag talar inte om saker för det är en liten del i det som sker. För människan har bestämt sig en gång, att hon ska äga andra människor och alla andra varelser på denna jord. Hon är inte ond människan, bara vilsen. Men hon vet långt där inne att människan som ett folk är den enda ägodel som hon kan göra hel. En lång resa, då hon först behöver förstå att hon inte ens äger sig själv.” Utdrag ur boken när allt börjar om av Marie Fridolf
I en tid av ingenting timmarna innan vintersolståndet öppnar livet för det som en gång var oss givet. Då har vi chans att möta det vårt mörker. Det sker varje år innan ljuset kommer åter. En dag lär vi oss alla: att öppna dörren till vår födelse i ett nytt perspektiv. Men det följer alltid efter att det som vi ska lämna har dött. Varje födelse vi har i detta liv förändrar vårt sätt att dö.
Önskar dig ett fantastiskt vintersolstånd imorgon bitti klockan 04.27 jag kommer att vara där. Jag kom inte till Stonehenge i år med druiderna men jag mötte dem denna natt (som du läste om i inledningen). Min tacksamhet är djup att fått öppna för detta. Jag är fortfarande med en arm som jag inte kan röra och inte känner på alla ställen men jag missar inte vintersolståndet. Det är för mig den viktigaste händelsen med moder jord under ett år.