Hon ser sig om, vet att hon behöver öppna för det som ska komma igenom. Nu är hon alldeles ensam och därför kan hon be: visa mig en annan väg nu. Låt inte kraften ta tag i mig så som den gjort. Svaret kommer direkt: låt inte lura dig nu. Du vet vilken väg som är din. Det är bevisat, så lämna inte den. Det kommer att göra mycket ont om du gör det nu. Hon ser sig om frågar sig: men vem är du som talar. Blundar och börjar att be. De ord som nu kommer öppnar hennes hjärta i fem steg tills det större hjärtat finns där i mörkret framför hennes ögon. Det är alldeles rött, som ett hjärta som blöder. Så kommer orden: I ett hjärta av guld kan inget ske. Det är hårt och ogenomträngligt. Låt dig inte luras av detta hjärta. När hjärtat är skört och genomträngligt är det mjukt och varmt. Då kan ljuset tränga in, långt in om du själv är där. Hon ser på sig själv inifrån och vet att detta är ett löfte hon kommer att hålla. Hon kommer aldrig glömma mitt hjärta mer för hon är redan där. Det är inte alls av guld vilket gör henne så lycklig. Hon gråter när blodet bara forsar ut i alla hennes ådrar. Ja, forsar gör det och för en sekund så kommer en tanke: tänk om jag drunknar i mig själv. Så skrattar hon och säger ja, det är verkligen dags att drunkna i mig själv. Det finns ingenting att vänta på längre för denna gång i detta liv valde hon ett hjärta av blod. Välkommen!
Ett paradigmskifte
Efter denna upplevelse har hela livet ändrats för mig. Det är verkligen ett paradigmskifte efter att jag föll i somras och ännu en gång blev en ”blöt fläck” av ingenting. Att följa med och överlämna mig var det enda jag kunde göra. Jag berättar detta nu för det hade stor betydelse för detta paradigmskifte som jag stannar med. Jag har inte på något sätt rest mig utan bara tagit emot det som denna plats öppnat för. Det är som det bara rasslat till i alla mina resor i detta och tidigare liv för att visa mig att jag varit tvungen att bära ett hjärta av guld för att överleva. Därför har jag inte vågat gå in i mitt eget hjärta utan låtit andra använda mig utan minsta motstånd. Jag trodde jag var generös när jag gav bort mitt hjärta. Nu sitter jag här denna helg i en ny grupp från en ny plats. Hjärtat tar tag i mig och säger: de som sitter här nu tillsammans med dig vill allt och alla väl. Det vackraste är att ni alla också vill er själva väl. Allt värmer mitt hjärta och vi tänder alla vårt eget ljus. En i gruppen öppnar för hjärt-andning och en annan tar oss igenom kroppens alla olika delar. Då vet jag att vi som samlats i denna stund är välsignade. Inte av någon annan utan av oss själva. Vi är välsignelsen i denna stund. Svårare än så är det inte. Nu förstår jag. Att vilja väl är att vara välsignad. Klockrent kanske du säger, inte för mig. Det har tagit mig veckor att se sedan jag kände mig välsignad. När jag väl blev välsignelsen och var ett med den så kom svaret. Då kom också välsignelsens grupp. Jag vet inte om det också är för dig denna förståelse. Du kanske har en annan förståelse utur välsignelse. Vad vet jag. Jag bara vet att så här är det och så här blev det för mig. Där i första ögonblicket kom insikten. Jag höll den hela helgen och nu berättar jag om det som öppnades i denna blogg. När så helgen var slut och jag satt och lät allt komma ännu en gång in i mitt hjärta. Då kom ordet bemäktiga. Ja så är det. Vi bemäktigande oss själva var och en denna helg. Vi bemäktigade egot så att det skulle kunna transformeras och komma till ro för att sedan ta oss bakom och öppna för liv i ett nytt paradigm. En helig resa. Så mycket kärlek, så mycket liv. Så mycket närvaro och så mycket tacksamhet. Hjärtat var vidöppet. Vi hämtade hem projektioner. Energin helade oss. Vi lät oss komma till helhet och enhet i och utanför oss själva. Då visar livet oss minsta lilla separation. Alla ändrade perspektiv gång på gång. Det lilla skiftet kom att öppna för genombrott. Vi tackade oss själva att vi öppnats för den energi som skulle ta oss till det som skulle visa sig. Vi landar nu var och en på den plats där vi bor inne i oss och utanför oss själva.
Ett annat sätt att säga detta är att vi först gav våra överlevnadsstrategier en röst. Allt för att ljuset skulle kunna ta plats. Det var som om vi ärade barnet som fått oss att överleva. Det barnet i oss är guld värt tills den dag vi kan hålla och bemästra det barnet för att öppna för det nya paradigmet i oss. Då kan överlevnadsbarnet sakta tona ut och öppna för det genuina barn som vi är i vårt ursprung. Ännu när hon tonat ut, överlevnadsbarnet håller vi henne i vårt hjärta. Glöm inte att ha ett hjärta av guld innebär att vi skyddar andra och oss själva från oss själva. Det är överlevnadens strategi att vilja väl annars hade vi agerat ut alla strategier. Tyvärr separerar det oss från oss själva även om vi ville väl. När vi öppnar för andra versioner av oss själva vet vi att vi inte hade överlevt utan de strategi som inte längre gynnar oss nu när vi inte längre har ett hjärta av guld utan av blod. Då lär vi oss att välja oss själva och att fullkomligt ”drunkna” i vårt eget hjärta. Det är det nya paradigmets sätt att vilja väl som välsignar oss.
Det paradigm som jag kallar att vilja väl i välsignelsen paradigm var redan där när vi tog en stol och satte oss ned i en cirkel för att tända vårt ljus. Vi behövde inte skydda någon, intet heller oss själva eftersom vårt hjärta var öppet utan minsta dömande. Att vilja väl utan att skydda tillhör det nya paradigmet. Det är att leva naken från sin själ. Inte för en sekund började någon i gruppen att döma sig själv. Glatt delade vi med oss av våra svåraste sidor. Det gjorde att de mycket snabbt kunde lösas upp i djupt kroppsliga möten. Allt är ett, ja också människan, moder jord och universum i och utanför oss. Vi är moder jord, universum och människan. Vi kontrollerar ingenting mer än att försöka bemästra det i oss som tar oss bort från det nya paradigmet. Det är en livslång resa. Ett bra sätt att göra detta är att lära sig att se när vi separerar oss. Att separera oss innebär att vi omedvetet låter det som inte längre tjänar oss att styra oss. När vi väl ser vad det är och lyfter fram det i kärlek kan vi välja en annan väg. Tack, tack och tack för att jag får vara med om detta. Att jag får vara en del i allt som sker precis som alla andra.
Jag gör ingenting. Jag äger bara min plats i mig och på jorden för att lära mig alltmer om att bemästra mig själv och öppna för det nya paradigmet i mig som redan är där. Det är ingenting därute utan allt är därinne.
Det universella hjärtat i oss
När vi tar emot vårt ljus öppnas vägen. Kanske är ljuset ännu dolt för oss mitt i allt det vackra som bär oss. Vi kan ändå grunda ljuset på jorden när vi stannar med att det enda vi vet är att livet är existentiellt. Allt annat är illusioner som vi skapat. Stannar vi där kan vi vila i vår essens, vem vi är och varifrån vi kommer. Detta kan aldrig beskrivas i ord utan är i kontakt med det universella hjärtat. Då och då blir vägen klar i vår känsla av helhet.
När vi inser att allt är existentiellt inser vi också att alla överlevnadsstrategier som vi skapat som barn också är existentiellt. De har ju fått oss att existera. Senare i livet är det just dessa som gör motstånd när vi förändras. Det enda vi då kan göra är att ära dem och låta livet ta oss till platser som vi inte förstår eller kan kontrollera. I början gör vi detta tillsammans med våra strategier. Det är som att vi håller dem i handen i en djup förståelse och kärlek. I oss säger tack för att de fick oss att existera. Detta arbete är transpersonellt och universellt, inget som bara sker i en enda människa. När vi gör något sker det på många ställen samtidigt. Allt fler väljer att gå den vägen: att tillsammans lösa upp gamla arketyper som tjänat ut. När vi gör det kan vi inte längre döma eller värdera vad en enda människa gör, särskilt inte oss själva. Det är så vackert att se när en människa bryter igenom till det nya paradigmet i sig själva. När vi själva gör detta känns livet nästan överväldigande inte av trauma utan just av ljus. Att komma igår är att det senare gynnar oss medan det förra tar oss ifrån oss själva. Denna process sker hela livet i lager på lager. Vi blir aldrig färdiga. Varje nytt lager öppnar nya perspektiv. Visst är det spännande.
Idag vet jag att när jag var med 8000 andra människor i ett stort rum i Basel öppnades det universella hjärtat och tog över hela rummet i en meditation. Jag reste mig bara upp i salighet och tackade, bugade och tackade. Detta ögonblick kommer jag aldrig att glömma. Alla vi människor har detta universella hjärta i oss. Det är den vi är i grunden i vår gudomlighet. Den stora transformationen som sker i vår hjärna och vår kropp öppnar detta hjärta i oss. Det finns ingen annan väg för människan nu. Vi behöver bara lära oss att också ära det som kom före. Det gamla paradigmet är en förutsättning för det nya. Det gäller i varje människa och kollektivt.
Att leva i värdighetens ljus
Alla människor har ett inre ljus, en ljusgnista som vi kan knyta an till och öppna alltmer. Det ska vara svårt att tända sitt ljus. Inte konstigt alls då det ”kommittar” oss att följa detta. Vi gör det när vi är redo i det stora uppvaknandet. Ingen kommer undan detta ljus inte ens den största förövaren. Problemet är bara att denna person inte ärar sina strateger så att de kan lösas upp. Tänk om Hitler fått stöd att ta sig igenom sitt hat av sin moders bakgrund som jude. Alltså hatet som inte alls handlade om hennes bakgrund utan om det hon gjorde honom och alla barn dog för henne. När man studerar Hitlers genogram kan man se alla barn som dött före och efter honom. Detta som kom att bli en av historiens största hat-projektion i modern tid, åtminstone för västvärlden. Tyvärr har vi det ännu men som jag känner kommer det att vara svårare för oss att kunna projicera när vi vaknat upp till vår ljusgnista. Ja, om framtiden kan vi inte sia men vi kan stanna med alla som vaknar nu. Då blir det så tydligt vad vi alla gör. En efter en tar vi oss igenom det som separerat oss för att hämta hem det vi gömt därinne för att överleva. Vägen hem kan vara lång men som jag ser det så går det allt snabbare för yngre generationer nu att välja sitt ljus. Vi ser dem på gatan, på ett café, i skolan, på gymmet, ja överallt. Deras kropp bär en inre resning, en värdighet och stolthet som du kan se mycket tydligt. Det är något annat än den som inte öppnat för sitt ljus. Kroppen visar alltid om en människa öppnat för sitt ljus. Ibland går jag ut och sätter mig på ett café och studera människor. Idag alltmer för jag har en hund som behöver vara med andra människor. Vi är alldeles för mycket ensamma i det jag behöver medan hon behöver mycket rörelse. Hon blir så lycklig när hon är med barnbarnen som jag tack och lov möter varje vecka. Sedan blir hon helt slut och kan stanna i det lugn som hon och jag har. Då sover hon nästan hela dagarna. Inte att jag sover men jag är stilla.
Denna helg var lilla Vera med och jobbade. Hon skiftade energi också så tydligt när gruppen öppnade en liten puff till en värdig kropp. Det hände mycket påtagligt när flera i gruppen tog sig igenom sina trauman som satt fast i kroppen. Vi behöver inte veta vad de är. De löses upp ändå när kroppen öppnas och vi håller motståndet. Det handlar alltid om att komma ned i kroppen. I ett arbete blev det så synligt då gruppens händer öppnade traumat för denna kropp som sedan lilla Vera genom att gå på kroppen kunde skifta (hela) utan att människan lät sig förstod detta. Det viktiga är just att ge en puff och sedan lämna. Ingen annan kan hela en annan människa inte ens hon själv. Det kan bara energin. I detta fall tillförde Vera den energi som behövdes utan att vi eller den människa det gällde kunde förstå. Vi kan bara ge en puff och sedan hålla oss borta från att på något sätt gå in i denna människas system. Då stoppar vi helandet. Människan själv kan inte heller skynda på allt. Det sker i den takt det ska ske och vi vet aldrig vad det handlar om. Försöker vi tolka det som sker gör vi alltid det från vår gamla historia. När ljuset sprider sig kan vi aldrig tolka det som sker. Denna helg blev det så mycket tydligare att vi behöver öppna traumat i kroppen och verkligen inte i tankarna och minnen. Då kan energin gå in och öppna ljuset som helar.
Vad tog vi oss då igenom utan att förstå våra trauman men väl känna dem i våra överlevnadsstrategier när vi hämtar hem det vi gömt där? I ett arbete fick personen en puff in i en överlevnadsstrategi som hon inte ville äga. Hon vågade till slut gå ned för att lösgöra det som satt fast i ryggen på henne. När den öppnades, öppnades en klarhet som inte på något sätt kan förstås utan bara ägas. Också där var Vera med och gick runt på distans och höll energin. Det kommer att visa sig vad klarhet är nu när häxan kunde ägas. (kära läsare tolka inte ordet häxa nu för du vet inte vad det är för denna person). I ett annat arbete hittade människan sitt inre barn djupt gömt inne i ångesten som hon velat bli av med. Hon grät hela första dagen från sina trauman utan att förstå detta. Denna helg kunde ångesten transformeras till trygghet. Då visade sig också hennes lilla flicka i henne så vackert. Det genuina barnet tog plats. En tredje arbetet öppnade personen för att landa när hon tagit sig igenom sitt eget skapade lugn. Ett helt annat lugn visade sig när hon kände sig hållen. Vad det betyder att landa vet hon inte och inte försöker hon tolka det heller. (ja du vet då är vi i vår historia igen). En fjärde person öppnade för ansvarets djupa allvar i tron att vara till för alla andra och öppnade dörren till ett inkännande som varit gömt där. Ännu vet hon inte vad det innebär. En femte person öppnade mellanrummet så att hon kunde andas och öppna för en mildhet som hon ännu inte vet vad det är. En sjätte person fann sin stadighet i en stark storm efter att hon föll ned i sorgen där hon gömt sin styrka. En sjunde person kunde sjunka ned efter att hon gått in i oron av att inte vara värdig sig själv. En åttonde person öppnade en mjukhet ur det hjärta som hon inte vågat gå in i själv. Vad det betyder vet för var och en. Det som de kunde hämta hem vet ingen vad det betyder och särskilt inte de själva. Vi presterar inte fram något nu och inte heller försöker vi tolka.
Den andra dagen när vi nu alla landat i det vi gömt av vårt ljus öppnades än mer ljus. Vägen dit kom i djupa arbeten där var och en expanderade sitt ljus. Vi visade det för varandra och så förenades vi till att bli ett med våra ljus i det stora ljuset. Vad hände då oss?
En klarhet öppnade för en värme i hela kroppen för en av oss. Den trygghet som det inre barnet stod för kunde denna dag öppna för ett lugn som inte varit öppet förrän nu. Att landa öppnade för en tredje person en inre styrka som inte vetat att hon hade. En fjärde person landande i en lekfullhet som spirade ur inkännandet. En femte person öppnade för ljuset på ett helt nytt sätt ur den mildhet hon gömt i andningen. Den starka stormen gav en förening av guds nåde för en sjätte person. Att vara nedsjunken öppnade för en stillhet utan några trauman i en kropp av moder jords väsen. En mjukhet som bär ljuset i en helt annan kraft öppnade för jordning på ett nytt sätt för en åttonde person.
Denna åttonde person är jag och jag vet nu att den kraft som jag tar emot är mjuk utan att veta hur, till vad och varför. Jag behöver inte längre be om att kraften inte ska ta tag i mig. Varför? Jag håller på att lära mig en helt annan jordning som jag inte ännu förstår. Det enda jag förstår efter denna helg är att det är min öppning till det stora hjärtat, det jag också kallar fältet och den stora livmodern.
Vi åtta personer möttes första helgen i oktober och öppnade än mer av det nya paradigmet. Vackert att få vara med och öppna tillsammans med andra. Det är livet nu på den väg vi vandra tillsammans med andra. Det var helt rätt personer som möttes denna helg. Det vi hade gemensamt var välsignelsen av oss själva och från den platsen i oss vill vi oss själva väl i varje steg vi tog. Det är att leva värdighetens ljus. Bit för bit plockar vi fram allt vi gömt i strategier som inte tjänat oss längre för att i samma steg öppna för det som väntar på att bli levt i en ny version av oss själva. Visst är det vackert.
Jag vet att alla i grupp kommer att gå med det nya utan att prestera och tolka. Det kan vara så här: Vad är mjukhet för mig? Nu landar jag i en jordning som jag ännu inte förstår. Vad är mjukhet för mig? Nu landar jag i en kraft som jag ännu inte förstår? Vad är mjukhet för mig …??? ja vad landar jag i mer utan att förstå, tolka eller prestera.
En sak vet jag: jag måste lämna något för att något nytt ska komma. Jag behöver då också lämna gåvor för att nya gåvor ska få plats. Att släppa taget är nog det svåraste vi har att göra vi människor, särskilt om vi och andra ser det som våra gåvor. Två gånger denna helg har vi integrerat det som vi nu äger i oss själva hos moder jord. De små stegen har öppnat för något större där vi kommer allt närmare den vi är i vår essens. Vi behöver bara lära oss att gå bortom oss själva.
I vårt sista arbete öppnade vi vägen än mer kollektivt till det nya paradigmet där allt är ett. För det behöver vi välja oss själva varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund efter vad vi förmår. Om vi gör något annat kommer vi nu vara mycket medvetna om detta val. Vi väljer barnen nu, våra barn, alla barn och särskilt våra inre barn. Den resan tar aldrig slut. Vi föds som ett barn och dör som ett barn däremellan sker livet som ett barn som lär sig att bli barn på nytt. Lyysna på denna vackra sång:
https://open.spotify.com/track/01Pl1Q7J52IKGQ5fcV3uKD?si=2e14e3a914a64530
VÄLJ DIG SJÄLV ÄLSKADE MÄNNISKA. DET ÄR BARA DU SOM KAN GÖRA DET. INGEN KOMMER FÖR ATT HELA DIG. DET MÅSTE DU GÖRA SJÄLV. OM DU VÄLJER ATT ÖPPNA FÖR ENERGI SÅ ÄR HELANDET HÄR. DET ÄR DU SOM VÄLJER NU.
Nästa gång vi kommer att ha en retreat i februari. Vill du ah inbjudan skicka ett mejl till marie@mariefridolf.se
