Ser du gossen. Han går där på vägen hållande en annan liten pojke i handen. De säger inget, ser bara på varandra och då är allt givet. Han har rosor på kinden och den lilla pojken känner hans värme genom sin hand. De berör varandras hjärtan och stiger in i igen, in i den plats de kommer ifrån. Där fick de livet, också valet att ta emot eller att gå. Denna gång stiger de in som två. Varför då frågar du dig. De är ju bara en. Du ser ju bara en. Men du vet långt därinne att två äro de för att klara av att gå in igen. De kan då möta det som de ska möta för att bli en igen. Det är skrämmande för en liten gosse att inte kunna dela sig i två så livet öppnar vägen till en annan grossess för denna gosse så han har något att förenas med innan han kan förenas med moder igen. När det så sker öppnas en helt annat helhet utan minsta lilla övergivenhet. Övergivenheten handlar om att överge sin andra hälft. Den hälften projicerar vi så på andra människor. Detta gäller alla människor män och kvinnor vi möter när de i sitt maskulina överger gossen som behöver förenas med det feminina. Vägen dit är att i en ny typ av grossess förenas först med gossen och så med modern. Det är så det börjar och det är så livet slutar. När vi ligger i livmodern är vi i förening med modern för att första gången och splittras vid födelseögonblicket. Livet tar alla människor att så förenas med sin lilla gosse för att åter öppna livmoder igen för att förenas med modern. När vi dör går vi in i livmodern igen i den nya grossen som öppnas för helhet så att vi är hel när vi lämnar denna kropp.
För kvinnor är det lättare att hålla lite av det feminina särskilt om hon får bara egen barn. Livmodern är ju vår förebild som vi delar med vår moder. Hon vår moder är vår förebild i den stora modern. När kvinnan blir gravid försvinner den biologiska modern och den stora modern är där med sitt sköte. Kvinnan vet att hon föder ett barn som alltid är så mycket större än hon. Det är därför hon får föda just detta barn. För män under lång tid nu är inte modern en förebild utan fadern. Också kvinnor har fadern som förebild i sin maskulinitet. Men det håller på att ändra sig. Den stora fadern har alltid varit någon som vi aldrig kan nå. När vi inser att det är inget att nå blir vi fria. Allt är redan där i oss. Det är slut på de tiden nu om att försöka nå något om vi ska kunna bli ett med oss själva. Det är så vackert att se både män ock kvinnor som släpper taget om denna illusion och vandrar in i livmodern igen med sin lilla gosse.
När gossarna i oss upplever livmodern igen blir vi hela med det feminina i oss. Både män och kvinnor behöver låta sina små gossar i sig uppleva livmodern igen. Låta dem komma in och sedan födas hela igen utan att splittras. Gossarnas resa är svår då de hela tiden slås ned av faderns separationsdrag för att hela tiden göra oss till två igen. Ibland går det så långt att den maskulina energin slår på sin andra hälft, både sin inre gossar och sina mödrar. Allt där inne som också sker därute. Men har vi in i livmodern en inre liten gosse som vi håller i handen är denna resa lite lättare. Som du kanske förstår så gäller detta både män och kvinnor. Det finns också så många kvinnor som bara lever ut sin maskulinitet i det gamla paradigmet. Blir hon gravid kan hon för en stund allt mindre vara maskulin.
Inför denna helg talade andarna i mig. De berättade att vi skulle öppna arbeten för gossebarnen. Ingen av oss i den treenighet som vi bär hade en aning om vad det skulle innebära. För min del har jag under lång tid nu varit i en ny grossess med både det barn som föddes för en vecka sedan och min egen moder. Andarna har under våren förberett mig i tre mycket djupa arbeten där de tog över min kropp och där jag krystade fram livet på ett nytt sätt, Det var så fysiskt och nu sitter det i hela kroppen. Min inre gosse behövde födas innan jag som moder skulle vara i denna nya grossess med andarna. De andra två gruppen har också mött sina inre gossar i sina arbeten som har frigjort oss alla tre för att öppna två stora arbeten med andarna under denna helg. I det första arbetet kröp gossen in i livmodern igen för att bli hållen och känna sig älskad och i det andra arbetet kunde allt släppa taget så att det skulle kunna integreras i människans kropp i ett stort hållande. Allt tonade ut. Det jag skriver nu är tillsammans med andarna två dagar efter detta arbetet. Tacksamheten har inte ord. När jag så själv ser den röda tråden sedan lång tid för att komma hit ser jag att vi inte på något sätt har styrt vad som skulle komma helhet till helhet. Gossebarnen har lämnat dimensionen övergivenhet och öppnar för dimensionen livmodern för att bli hel. När helheten blev tydlig och andarna tog över öppnades denna nya helhet. Det var så mycket energi när de tog tag i våra kroppar, inget vi kunde stoppa. Från att vara stängt blev allt öppet. Allt var bara mjukt. Gossen blev hållen och kände sig älskad i livmodern. Nästa arbete blev så en födelse utan splittring och istället integration och ett överlämnade till en ny helhet där allt tonade ut och vi kunde slappna av och släppa taget.
Världen står här nu: med alla gossarnas resa in i livmodern. Det gäller både kvinnor och män. Att kalla det maskulina gossarna innebär att vi ser oss som små barn. Nu förstår jag också på att annat sätt meningen som kom från andarna: Människan är oskyldig och oskuldsfull.
Anden har talat och när det sker är det så mycket fysiskt, kropp mot kropp. Vad är då andarna? För min del funderar jag inte på den frågan och jag låter mig inte lockas av att definiera det ordet. Går du till internet så kommer du att hitta definitioner som tar oss till skillnader och separation mellan gudar och andarna mellan förfäder och själar osv. När allt är helt kan inte de orden förklara något, då är vi förlorade. De tillhör en annan helhet. Om jag skulle säga något så är andarna bara krafter som tar tag i min kropp och de andras kroppar när vi arbetar. Det är också en kraft i mig som skriver det som ska förmedlas till världen. Det är bortom mig. De använder bara mig som den människa jag är med min erfarenhet och visdom. De kan inte själva förklara. Jo, det kan de säger något i mig direkt. Fälten nära stonehenge är bland annat deras språk. En dag kommer människan att förstå dessa bilder. En dag kommer människan att kunna vara med dessa krafter hela tiden. Idag behöver vi landa och så komma igen efter en tid till dessa krafter. Ingen människa är där ännu för att leva hela tiden med dessa krafter. Vi kan nu landa i moder jords famn. Wow säger jag bara när dessa ord kommer. Nu förstår du säkert att det är andarna som talar genom mig.
För mig bär olika element den energi som jag landar i. Just nu var det berget och vattnet. Vid andra tillfällen är det skogen, träden, växterna och så mycket mer. Igår blev totalt hållen och integrerad i denna moder jords famn. Vi har också olika förmågor hur mycket vi kan vara i dessa krafter och ibland behöver vi stöd av andra för att landa. För min del är jag djupt tacksam att jag har vänner som stödjer mig och jag dem när vi inte klarar av att landa. Det får inte bli för mycket. Efter arbetet i april har det tagit arbetet i maj och nu detta arbete i juli för att jag riktigt skulle landa. Jag känner det nu att jag är riktigt landad med allt nytt som jag varit med om. Det finns där och har ändrat hela mitt liv. Så är det också med dem jag samskapar med. Att vara med dessa krafter har sin tid och att landa i moder jord sin. Det är så de möts krafterna och där förenas människan. Inte alls konstigt att berg är det största elementet som dessa krafter landar i. Jag minns så väl den dag jag var ett med berget och blev ett berg. Vilken kraft, vilken energi att landa i. Jag gjorde det igår igen landade i berget men också vattnet. Vattnet totalt omsluten mig. Jag kommer ihåg hur jag älskade att bada som barn på natten i Runn, den sjö jag bodde vid. Då var jag helt omsluten och bara låg där och flöt. Det får nog bli en sådan natt i natt. Vilken glädje att öppna den dörren igen. Men kom ihåg jag har ju ingen aning om hur det känns denna gång men jag vet till vilken insjö jag ska åka till. Det pirrar i hela kroppen nu.
I en ny tid finns ingen tid, allt bara är. Orden får en helt annan betydelse. De är bara en mytologi, en mytologi som vi aldrig kan ta bokstavligen. Människan har förmågan att se bortom orden som skapas i det nya. Då hämtar hon hem den energi som finns att hämta hem just för människan. Den människan som skapar orden i det nya får dem som poesi och med dem den energi som de har att förmedla till mänskligheten. Det är mjukt i en rörelse av guds nåd. Allt är hållet och värmen sprider sig i kropparna så att vi kan släppa taget. Det gamla finns inte längre kvar. Allt är totalt öppet. Mänskligheten kan hålla denna energi när gossebarnen får ta plats och få känna ett de är älskade. Alla gossebarn på denna jord. De som finns i oss, de som vi burit fram och de som kommer nu. Alla är med.
