Ju närmare vi är vår själ i vår personlighet desto svårare blir våra steg att ta. I detta har vi inte längre några val bara att följa. Jag har alltid vetat att något svårt har varit på väg i alla de val som jag tagit under de sista sju, åtta åren. Nu kom det i en trestegsprocess. Jag har så tydligt i mig fått veta att jag behöver skriva om detta. Det är svårt då det är så utelämnade, men jag har inget val. Min kontakt med oändlighetens ande har öppnat mitt hjärta till hjärtgripande beslut i stor nåd. Det som har stått i vägen har lösts upp och allt är nu rent. Det har redan fått stora konsekvenser i mitt liv. Att bryta livskontrakt gör vi bara själsligen. Själen har ingen tid och inte heller någon identitet. Det är bara själar som har kontrakt med varandra när de inkarnerar till detta liv. Det finns också på en gruppnivå, dvs. själar som är hållen av en gruppsjäl. Detta arbete jag beskriver här har kommit under tre helger i mars, den första i ett arbete om att släppa taget om livet, det andra på en resa med mina tre barn till London och den tredje på akuten i en spegling som tog mig till att bryta tre själsliga kontrakt med dem som jag älskar mest.
Älskade barn av denna jord, låt dig följa den du är på din resa till livets mitt. Där möter jag dig och slår följe med dig till livets slut. Inte tar det slut men detta tar slut. Vad är nu detta frågar du? Svaret känns som ett leende rakt in i mitt hjärta: Ja, detta som du söker. Ditt sökande lurar dig bara, det är så du bedrar dig själv. Jag blir tyst, så tyst och inga ord finns. Tårarna rinner ned för mina kinder och då kommer insikten som en blixt från klar himmel. Sökandet är en flykt. Allt är ju redan här, det finns inget att söka efter. Allt blir nu alldeles tyst så tyst att du kan höra en knappnål falla på golvet.
Jag trodde att jag släppt men nu ser jag
Livet har nu tagit mig igenom en resa av guds nåde. Detta är nog det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag trodde att jag släppt mina barn fria men ack så jag bedrog mig. Dessa vackra själar som jag en gång skrev kontrakt med in till detta liv har jag hållit kvar på en djup själslig nivå. Allt jag ser som händer mellan oss blev så mycket tydligare på en resa ensam med dem alla tre. Det var som om vi tog det till en nivå så det inte på något sätt gick att undgå längre. Det var helt sanslöst befriande att fullkomligt se ”den galenskap” som också höll oss samman. Det var lika befriande att se hur den bara flög iväg tillsammans med orden. De ord som vi använt med, för och emot varandra. Till slut var allt brutit. För mig innebar det att jag fullkomligt bröt ihop i en djup sorg som jag inte kunde stoppa. Den tog mig till slut till en ny plats i mig. En plats av närvaro som jag aldrig varit på förut. Det beslut som nu kom var hjärtgripande och i det hade jag inget val. Valet var mitt: att bryta mina själskontrakt med mina barn, de kontrakt som jag skrev med dem när jag inkarnerade i detta liv.
Jag trodde därefter att vi brutit och att allt var klart men ännu en gång bedrog jag mig. Samtidigt visste jag att det vi gjorde öppnade något vackert i alla våra liv. Det är det vackraste jag någonsin sett. Det är verkligen ingen själslig galenskap vi möter. Det som vi ska ta oss ur i detta liv var en galenskap i våra personligheter på gruppnivå. Vi kan säga att det är överlevnadsstrategier på en gruppnivå som vi tillsammans skapat. Vi är en familj, men också en grupp. Vad som hände på denna resa förra helgen var att gruppsjälen blev tydlig, den som kunde frigöra det som vi satt fast i. Vilken befrielse för oss alla. Vi skrev en gång ett själskontrakt med varandra med syftet att befria oss från att hamna utanför flocken. Det är det som vi har jobbat med på alla sätt alla fyra av oss. Jag kan bara skriva om min befrielse här. Men jag jag kan berätta att ingen är utanför flocken då flocken upplöstes så att vårt folk kunde få plats.
När bilden av flickan i mig som blev satt ute i naturen utanför flocken kom för mitt inre, då visste jag bara att det är det som jag jobbat med i hela mitt liv på en mycket djup själslig nivå.
Det värsta straffet en människa kunde få för mycket länge sedan var att bli satt ute i skogen och aldrig få komma igen till den by de fötts och verkat i. Många som fick det straffet bad om att istället få dö. Att bli totalt isolerad från all mänsklig kontakt kunde verkligen skapa galenskap. Ett litet barn som inte får mänsklig kontakt hon dör, hon som inte ens kan hålla sitt eget huvud. Ja, om inte någon annan varelse tar sig an detta barn. Det sista jag skriver här är inte rumsrent, eftersom vi människor inte accepterar den osynliga världen. Inte heller har vi accepterat att djuren också har en själ precis som vi människor. Vad djuren däremot inte har är förmågan att omsätta det som de önskar i ett intellekt som gör att de glömmer sin själ. Djurens själ är därför alltid kollektiv, medan människan skapar ett ego, en identitet för att hindra själen att ta plats. Vägen till människans ursprung är därför mycket lång. Vi människor har skapat ett överlevnadssamhälle eller om du vill en ego-struktur som nu sakta håller på att krackelera för att öppna för den kollektiva själen.
För min del så var jag i den osynliga världen redan som ett litet barn. Jag kunde se småfolket, men jag visste inte att andra inte kunde se detta förrän jag började skolan. Två händelser fick mig att stänga: när jag försökte berätta om vad som hände i min familj och blev dömd för att jag fabulerade samt när jag fick en stor transpersonell upplevelse som blev överväldigande. Båda dessa händelser har omedvetet blivit min guide genom livet. Där och då när jag var sju år stängde jag allt och skapade drömmen om min lyckliga barndom. Den drömmen om något var fantasier. När jag så krackelerade blev jag så förvirrad: vad är fantasier och vad är verklighet. Den processen jag då gick igenom har varit guld på min resa i mötet med olika verkligheter. Numera ”vet jag bara när något är sant”.
Att vara utanför flocken
Att vara utanför flocken har jag alltid varit i mitt liv. Redan som treåring gick jag självmant ut i skogen och ingen hämtade mig. Jag kunde sitta där mycket länge och det var där jag mötte småfolket. Inte var jag rädd för jag trodde att jag var en del av dem. Där och då tillhörde jag en flock, men inte med människor. Idag blir jag ofta förundrad av att människan har förmågan att öppna för det som kan hela dem redan som små barn. När jag så började skolan och stängde försvann denna förmåga. Men vägen hem var samtidigt där hela tiden. Jag förstod inte varför jag inte hade vänner som andra och varför jag inte vågade vara i grupp. Livet tvingade mig dock in i övergreppsgrupper där jag offrades. Detta fick mig att stänga alltmer och önskan av att få dö höll mig vid liv. En mycket lång resa har tagit mig igenom livet av att bli avvisad till att istället själv avvisa de grupper som inte är bra för mig. Det har också varit en lång och svår resa att bli människa. Jag har aldrig hittat min flock och när jag trott det har något hänt så jag har blivit avvisad och utslängd.
Det var först när jag hittade mitt folk som jag kunde öppna för att vara i olika grupper. Under en tid skulle jag kunna kalla dem min flock eller om du vill mina vänner. Det är först nu som jag har kunnat sätta ord på detta. Medlemmarna i en flock har olika gåvor och de kommer från olika folk. Jag kan inget om deras folk för jag har aldrig varit där och jag skulle akta mig noga för att försöka göra detta. Om så, skulle jag förlora kontakten med min själ och mitt folk. Jag är en jordbunden själ som har mitt folk över hela världen som jordbundna själar. Jag har mött dem över hela världen och var jag än är känner jag mig hemma med min själ. Därför kallas jordbundna själar ofta världsfolket. Vi har ingen plats där vi hör hemma. Vi är bundna till jorden, kommer därifrån och ska dit återvända. I det finns ingen återvändo.
Tacksamheten är stor, så stor att jag nästan inte kan ta in den. Tack, tack, tack till mitt levebröd, inte för att tjäna på utan för att leva efter. Det ger mig mat i andlig kärlek. Jag tar det som en gåva i min mun, tand för tand. Tacksamhet är nyckeln för allt och alla, den möter jag var dag. Tacksamheten är att bryta ihop i allt som jag håller för att bli den jag är.
Jag skiljer alltså mellan flock och folk. Du kan säga att ditt folk är de som du skriver själskontrakt med när du inkarnerar i detta liv. Med dem ska du lära för att så småningom bryta detta kontrakt. Det är att göra färdigt all karma. Samtidigt kan vi säga att vi har en flock som vi verkar i. Den kan också vara metafysiskt som gör att vi kan samlas för en stund för att göra ett arbete tillsammans. Vi kommer nästan aldrig från samma folk, men bland kan vårt folk och vår flock vara detsamma. Vårt folk är alltid på en själslig och andlig nivå medan vår flock också är fysisk. Till en flock kan människor komma och gå men med ett folk är vi. Det är därför vi har ett själskontrakt som vi en dag behöver bryta. Ingenting tar oss då längre från vår själ. Det är bara själskontraktet som vi bryter.
När våra barn tillhör samma folk som vi är det livsavgörande att bryta de själsliga kontrakt som vi har för att vi ska bli fria. Gör vi inte detta kan vi ”inte se skogen för alla träd”. Med olika medel håller vi kvar oss i kontraktet. För min del har jag hållit kvar barnen från min själ och de mig från sina själar. Detta jag skriver om här har inget att göra med det vi gör i terapi: klipper banden mellan föräldrar och barn. Detta är på en själslig nivå och då är vi bara själar, inte föräldrar och barn. I vårt fall själar som skrivit kontrakt att ta oss ur vår flock innan någon av oss hamnar utanför flocken. Det vackraste av allt är att vi fyra nu gör det samtidigt. I det får vi alla tillbaka vår kraft på ett helt annat sätt än förut. Kraften av att vara i vårt folk i den personlighet som vi lever just nu. Detta hjärtgripande ögonblick tar oss så till ett hjärtgripande beslut.
Nu bryter jag kontraktet med vår själsgrupp och med var och en
Livet tog mig så den tredje helgen till en spegling av vad som hände på vår resa. Energin tog tag i mig så jag ramlande och fick åka till akuten i Mölndal. Där blev jag sittande från klockan två till klockan ett på natten utan att en enda person fick komma in. Där fanns bara en akutläkare som fick ta emot en trafikolycka. Vi andra blev sittande från klockan två. Vi var tjugo när jag kom och åttiofem när jag gick. Det väckte så mycket frustration, samtal, humor och förtvivlan hos så många. För mig blev detta en helt underbar resa som speglade allt jag var med om i London. Jag kunde se den galenskap som fanns och den frustration som den ansvariga sjuksköterskan kände av att inte kunna göra något. Alla lade sin frustration och projicerade massor på henne. Hon sa till slut uppgivet. Jag kan inte göra något. Det är läkarna som bestämmer och jag tänker inte låta mig bli utskälld på detta sätt. Jag tänkte i mitt stilla sinne: där sitter hon ensam i en bur, människor vandrar fram till henne och skäller inte bara lite utan högt och med stor vrede. Vem har satt henne där och varför sitter hon där? Så vänder jag mig till den utländska man som sitter bredvid mig och börjar tala. Vi skrattar och han säger ”akuten” ja inget är ”akut” just nu på akuten med en läkare och massor av personal som inget kan göra. Vilka ord ni skapar ni svenskar. Vi skrattar gott tillsammans. Jag frågar om han ser sig som svensk efter att bott här i tjugo år. Han ler och säger: ja just nu när jag får skratta åt all galenskap. Så börjar han gå runt och tala med människorna. Då händer något i mig och jag ser bort till buren. Sjuksköterskan ler också och då bestämmer jag mig. Jag går fram och säger vill du visa mig röntgenläkarens uttalande. Hon gör det och det står, ingen fraktur. Jag säger: då går jag hem. Hon ler och säger det är ingen fara du kan komma tillbaka en annan dag. Men du får inte säga att jag sagt detta. Då bestämmer jag mig. Ringer efter en taxi. Nu händer något, fler och fler går fram hon visar dem deras bilder. Fler och fler bestämmer sig för att gå hem och en del berättar att de kommer tillbaka en annan dag. Det pratas mycket nu i rummet, det susar i salen. Jag hör också sjuksköterskan säga till en person att jag rekommenderar dig verkligen att stanna för ditt brott kommer att behöva opereras. Så går sköterskan ut i salen och fram till en ung flicka med sin far. Hon säger: det är ingen fraktur bara en stukning. Inget mer. Det dröjer bara ett ögonblick så går också de hem. Jag undrar nu när jag skriver detta vad som hände sedan. Det får jag aldrig veta och behöver inte heller.
Vilken vacker bild jag fick se: denna sjuksköterska tog tillbaka sin kraft och det gjorde att vi andra också tog tillbaka vår kraft. Hon var också mycket tydlig med vilka som skulle stanna och vilka som verkligen skulle komma tillbaka. För min del så valde jag att inte gå tillbaka. Jag helar min fot och mitt knä på egen hand. Jag kan också se nu varför jag fick vara med om detta. DET VAR EN SPEGLING AV VAD SOM SKEDDE I LONDON MED MINA BARN. VI GAV TILLBAKA KRAFTEN TILL VARANDRA EFTER DET BROTT SOM SKEDDE. INGEN FÖRSÖKTE SKYDDA NÅGON ANNAN, INGEN FÖRSÖKTE VÄRDERA ELLER DÖMA NÅGON ANNAN, ALLA HÖLL VI VÅRA GRÄNSER, VI TOG VÅRA EGNA BESLUT UTAN ATT NÅGON LADE SIG I ETC. ALLT HANDLADE OM ATT VI HÄMTADE HEM EN PERSONLIGHET ALLT NÄRMARE VÅR SJÄL. DETTA HAR FÖRÄNDRAT OSS FÖR ALL FRAMTID.
När jag kom hem visste jag bara att allt är som det ska och att helgen med att släppa taget om livet tog mig till detta livsavgörande hjärtgripande beslut: att bryta mina själskontrakt med mina tre barn. Med var och en i lugn och ro. Det är min helg just nu, denna tredje helg på en resa av tre. Den första helgen var en helg med en hjärtgripande kollektiv process för att människan ska se sanningen. Det tog mig på en resa med mina tre barn på en helg i London i den andra helgen. Den spegling jag fick på akuten den tredje helgen ser jag som det gudomligas nåd och det gör mig djupt rörd.
Jag är ingen ledare längre, tack och lov. Det är en resa som tagit större delen av mitt liv att ta mig igenom. Vi är alla fria att följa oss själva om vi tar den möjligheten. Vi kan inte ledas av andra. Följer vi inte oss själva är det också ett val. Vi kan aldrig lägga detta val på någon annan. Vi kan bara följa oss själva på den väg vi vandrar med vårt folk.
Jag ser mina barns själar och personlighet och kan nu bryta detta kontrakt efter att kontraktet på gruppnivå är bruten. Jag öppnar för det som ska ske i en enda stor ritual som tar mig djup, så djup att jag nästan inte kan andas. Jag försöker här sätt ord på den, men det är svårt då den kommer ur en energi av helighet som inte har ord.
Jag ser min äldsta son och säger till honom. Jag älskar dig mer än vad jag har ord för. Jag var nära att förlora dig två gånger i detta liv. Jag är så tacksam att du lever och att du lever ditt liv. Jag fick föda dig i detta liv och det har gett avtryck på min själ. Vi har skyddat varandra som vuxna du och jag, allt för att vi inte vågade möta det som livet bär. Så en dag var redo. Jag är djupt tacksam för detta. Nu är den vägen slut. Den kärlek du bär är stor och världsomvälvande. Jag har inte sett den så stor hos någon annan människa jag mött. Jag släpper taget nu och förlåter mig själv för allt jag förorsakat dig i detta liv. Jag förlåter också mig för allt jag projicerat på dig tidigt i ditt liv. Det var aldrig min avsikt att såra dig. Jag förlåter också dig för det som du projicerat på mig som vuxen. Det är din resa och jag har min.
Jag ser min dotter och säger till henne. Jag älskar dig mer än vad jag har ord för. Jag fick föda dig i detta liv och det har gett avtryck på min själ. Vi har gjort allt vi har kunnat för att hela varandra som vuxna du och jag. Det har öppnat nya dimensioner för oss båda. Jag är djupt tacksam för detta. Nu tar den vägen slut. Jag har aldrig mött en människa med så mycket livsenergi som du. Med den bestiger du berg efter berg. Jag släpper taget nu och förlåter mig för allt som jag förorsakat dig i detta liv. Jag förlåter också mig själv för allt jag projicerat på dig tidigt i ditt liv. Det var aldrig min mening att såra dig. Jag förlåter också dig för det som du projicerat på mig som vuxen. Det är din resa och jag har min.
Jag ser min yngsta son och säger till honom. Jag älskar dig mer än vad jag har ord för. Jag fick föda dig i detta liv och det har gett avtryck på min själ. Jag förlorade kontakten med min själ när du föddes, inte på grund av dig utan från yttre händelser jag inte kunde möta. Jag vet att det har fått dig att söka efter min själ i en stor del av ditt liv. Jag är dig djup tacksam för detta. Jag har också sökt din själ när jag varit som mest sårbar. Jag vet att du är en mycket gammal själ med gåvor så mycket större än livet självt. Jag släpper taget nu och förlåter mig själv för allt jag förorsakat dig i detta liv. Jag förlåter också mig själv för allt jag projicerat på dig i detta liv. Det var aldrig min avsikt att såra dig. Jag förlåter också dig för för det som du projicerat på mig som vuxen. Det är din resa nu och jag har min.
I en ny tid
I en ny tid finns igen tid, allt bara är. Orden får nu en helt annan betydelse. De tillhör bara en mytologi, en mytologi som vi aldrig kan ta bokstavligen. Människan som har förmågan att se bortom orden hämtar hem den energi som finns att hämta hem för just dem. Den människa som skapar orden är för dem som poesi med den energi som de har att förmedla till mänskligheten.
När hjärtgripande beslut tar tag i oss förlöses allt på nytt. Allt öppnas när vi avslutar de kontrakt vi har med oss in i detta liv. Om de vi älskar inte går med in i det nya kan vi inget göra. Det är deras resa hem. Vi måste bara lösa upp och släppa taget om de kontrakt vi har med andra själar, särskilt i vår familj. Hjärtgripande beslut handlar om att bryta kontrakt.
Jesus förenade Maria Magdalenas energi med orden. Utan hennes energi hade inte orden kommit. För mig är det den nakna sanningen mellan det maskulina och det feminina. Så är det också inne i mig och säkert också i dig. Det feminina tar emot energin och det maskulina förenar den med orden. Det fick jag så möta den andra helgen i London, helgen nu på akuten och när jag bryter själskontrakten med mina barn.
Dessa tre helger är nog det svåraste jag har varit med om i mitt liv. Jag är här ännu och kommer att vara här för en lång tid framöver. Min djupaste tacksamhet för detta mitt liv som är mig givet och som jag tar emot varje dag.
Första gången öppnar du dörren, kanske för att du är nyfiken, övertygad eller bara gör det utan vare sig känsla eller tanke. Handtaget är mycket gammalt och tungt. Du tvekar för en sekund och då visar sig ljuset alldeles vitt. Ordet återvändo tar sig till ditt medvetande. Du översätter det med: det finns ingen återvändo. En rädsla smyger sig på som en dimma som vill ta större och större plats. Du räcker ut din hand till den mjölkvita luften. Du smeker den och sakta skingras dimman. Nu är du redo. Du öppnar dörren och går in. Det är sista gången nu som det är du som öppnar dörren, den dörr som du varit så rädd för. Nu öppnar dörren dig om och om igen i en ständig början. Det finns inget slut. Ordet återvändo kommer ännu en gång och nu vet du att du hör det som är. DU ÅTERVÄNDER TILL DIG. DEN VÄGEN LEDER DIG IGENOM DÖRR EFTER DÖRR. DU ÅTERVÄNDER HEM OCH DÅ FINNS INGEN ÅTERVÄNDO. NU FINNS INGET ORD SOM HETER NEJ. DET ORD SOM FINNS ÄR JA. Älskade människa det finns många dörrar innan du är hemma. Alla behöver du inte gå igenom. En dag är allt bara öppet. Precis som när vattnet sköljer så försvinner helt plötsligt alla isflak. Då tar vattnet med sig alla till botten. Om vattnet är klart kan du se dem där nere, alla isflaken. Kanske vill du följa med dem ned eller så väntar du till nästa gång livet öppnar detta mirakel.
