Att falla är så mjukt säger hon. Va, säger jag, det gör ju så ont att falla. Hon svarar inte utan frågar mig istället: får jag röra ditt hjärta? Jag svarar ja utan att tänka. Det bara kommer ur min mun. Jag blundar och så känner jag att hon kommer närmare och trycket på mitt hjärta med hela handen mycket mjukt. Hon säger: mitt hjärta och ditt hjärta är nu ett. Jag öppnar mina ögon och ser vad som sker. Jag tittar på hennes hand och hon håller den på sitt hjärta. Hon har aldrig vidrört hjärtat bara hållit den på sitt hjärta. Det är någon annat som vidrört hjärtat. Så händer det! Jag ser den energin som värmt mitt hjärta och förstår då att den också värmt hennes hjärta. I det ögonblicket börjar jag minnas vem jag är, var jag kommer ifrån och varför jag är här. Hon frågar: Vem är du? Svaret kommer: jag är en människa som faller och faller alltmer. Det är i fallet jag ser att jag har valt detta liv, detta ögonblick, detta andetag denna själ, denna erfarenhet och mycket mer. När jag väljer mitt liv då faller jag. Detta sker alltid när jag möter andras hjärtan, deras själ, deras kropp och deras andar. Det är då jag minns. Att falla och falla är vägen till den jag är. Var gång jag faller öppnas alltmer av min gudomlighet. Det öppnar dörrar och samtidigt högre vibrationer. Stegen på jorden blir allt långsammare och långsammare nu. Jag känner hur hela kroppen vibrerar och har egentligen gjort det en lång stund nu och det gör ont. Ja, just det svarar hon. Det är bara för att du faller och samtidigt stiger. Jag kallar inte det smärta utan expansion och den gör ont. Om du möter fallet som alltid är existentiellt kommer svaren nästan direkt. Gå in i det som gör ont för att ta emot expansionen. Ibland tar det dig till gränsen mellan sammanbrott och genombrott och det är verkligen expansion om du stannar där. Ett annat ord för detta är växtvärk, så gör det inte till något annat. Du kommer så småningom att lära dig skillnaden mellan växtvärk, smärta och lidande min vän allt snabbare. Ibland är de där samtidigt alla tre; lidande, smärta och växtvärk. Faktiskt inte så sällan och då sorterar vi, men vi separerar oss inte från något. Lycka till älskade vän. Så är hon bara borta. Kanske ses vi aldrig mer. Jag kommer i alla fall inte försöka leta efter henne. När jag tänker så är hon där igen men inte så jag ser henne bara inne i mig. Jag frågar: vem är du? Rösten talar: jag är du och ibland visar jag mig i en annan människa som en fallande ängel för att du ska se. Älskade du, du behöver ditt sätt att växa på det sätt som är du. I det är du ingen annan människa lik. Men du gör det i mötet med andra människor när du faller. Ja, om du inte bär dem eller låter andra bära dig.
Jag mötte första gången en fallande ängel efter en skilsmässa och efterföljande nära döden upplevelse 1992. Denna människa bara gick där vid min sida utan att göra något när jag var så nära ett sammanbrott. Hennes närvaro fick mig att våga stanna på gränsen. Hon sade ingenting bara höll sig själv och energin höll oss. Det enda hon sade en dag när vi möttes var: världen är full av tappade sugar, bli inte en sån. Jag föll och på något sätt tillät jag mig att vara en ”våt fläck” och inte ha något att hålla i. Hon fanns alltid där när jag föll alltmer, totalt identitetslös. Idag ser jag henne för mitt inre och det gör allt mjukt. Idag tillåter mig att falla och falla alltmer. Jag har också blivit denna fallande ängel för många människor som jag mött en stund. I de stunderna tar något tag i mig och det är inte jag som säger något eller gör det jag gör. Det skulle också kunna beskrivas som jag-löshet. En kraft tar tag i mig och jag följer. Sedan min mor gick bort och egentligen långt före dess är jag i ett fallande igen. Troligen öppnades allt i december då jag var på väg att lämna detta liv men kom tillbaka. Ingenting är någonsin detsamma när jag faller. Det är alltid på olika sätt. Just nu faller jag och allt är mjukt, ingenting vet jag och jag har inget att hålla i totalt utan identitet. Just nu är det befriande och så fritt. Alltmer kan jag känna det sköna i denna känsla: att falla utan att vara någon.
Livsresan
Det finns en bön som betytt så mycket för mig. Det är en keltisk bön som våra lärare i Psykosyntesen läste för oss när vi blev färdiga terapeuter,
May the road rise to meet you May the wind be at your back May the sun shine warm upon your face May the rain fall softly on your fields And until we meet again May you keep safe In the gentle loving arms of God
For everything there is a season A time for meeting A time to say goodye In all things God is near Always guiding your way
May the road rise to meet you May the wind be at your back May the sun shine warm upon your face May the rain fall softly on your fields And until we meet again May you keep safe In the gentle loving arms of God
For everything there is a season A time for laughter A time for tears and pain In all things God is near Always guiding your way
May the road rise to meet you May the wind be at your back May the sun shine warm upon your face May the rain fall softly on your fields And until we meet again May you keep safe In the gentle loving arms of God.
Nu denna gång läste jag den på min mammas begravning efter att jag tagit avsked. Att fått uppleva att hon blev hel och att jag var hel när hon lämnade trodde jag aldrig skulle kunna ske men så blev det. I det ögonblicket vara vi ett. Idag vet jag att vi slet hårt för att komma dit både hon och jag och till slut sprack alla våra förvar och bara kärlek fanns kvar. Efter begravningen föll jag och jag föll. Nu när jag skriver detta så förstår jag att denna bön har haft stor betydelse för att jag skulle kunna falla igen. Det har också den präst som höll begravningen. Vi möttes flera gånger i mötet med min döda mamma. Vi pratade också om våra respektive resor i livet. Mamma gjorde sin sista resa hem i en graviditet. Döden är ju också en stor graviditet. När hon gick in i tunneln, in till den stora livmodern vände hon sig om och vinkade. Hon hade innan dess mött sin tvilling. Idag skulle jag säga att prästen och jag var en fallande ängel för varandra när vi möttes. Både han och jag sade att det var så underligt det vi sade till varandra. Han läste sedan allt jag skrev på Facebook om mamma och ärade detta. Prästen avslutade hela predikan med att nu är min mor i den stora livmodern. I hans predikan var både det maskulina och feminina där, precis som mamma ville. Hon som också letat efter en kyrka utan Jesus på korset. Så vackert allt blev.
Nu ändras så mycket i mitt liv och jag förstår lite mer av min livsresa, tror jag. För jag vet inget och förstår inget just nu. Låt mig ge ett exempel. Vi brukar kalla vår kropp själens boning men sanningen för mig nu är att kroppen bor i själen, som är ett fält. Nu förstår jag att jag aldrig har lämnat min själ, inte ens som barn när jag lämnade kroppen. Jag har bara gått till andra världar med min själ. Ännu kan jag se på min kropp ovanifrån, ja egentligen i många perspektiv. I själens fält är jag fri och i kroppen finns det mycket att ta mig igenom och det tar aldrig slut. Det är kroppen som känner, själen har aldrig känslor. Jag har levt många kroppar på min själs resa. Sanningen är också den för mig att själens fält är en del av det stora fältet som jag i dag kallar den stora livmodern. Andra kallar det kvantfältet, gud, andarna, gudomlighet, universum och så mycket mer. I den stora livmodern sker mötet med moder jord för att jag ska få nytt liv. Det är från moder jord jag fått en kropp och det är till henne jag kommer att lämna kroppen när jag dör. Det är från min kropp jag möter universum och allt ursprungligt. Utan kropp skulle jag inte vara människa och det är i kroppen jag möter själen och tidigare liv och det som vill komma till nytt liv. Allt finns redan och får finnas. Vi hittar våra ord på detta, ord som öppnas genom vår resa. Allteftersom resan förändras orden och synsätten för oss. Inget att argumentera om för ingen vet egentligen.
Just nu känns det som om allt är bara en stor famn från vilken vi öppnar för liv. Moder jords famn, universums famn, livets famn i oss för allt detta är i oss, annars skulle vi inte kunna öppna för det. Kroppen bär liv för en stund för att öppna för mer liv så att vi expandera. Det betyder inte att vi behöver dö för att få ett nytt liv. Vi behöver bara släppa taget om vår gamla identitet. Det betyder också att minnen från gamla liv finns i vårt system, både våra som vi levt men också många kollektiva liv. De ger styrka men hindrar oss också. Många av dem visar sig för att vi möta oss själva på ett nytt sätt i detta liv. Frågan jag ställer mig nu: kan jag få en helt ny kropp eller är allt nya förhållningssätt till min kropp. En följdfråga blir då: vad är en ny kropp? En sak känns tydligt: Allt detta är energi, allt annat är illusioner.
För tre år sedan vid en ”vanlig enkel operation” råkade läkarna klippa av mina nervtrådar vid axeln. Jag tappade all förmåga att röra min arm. Råkade var ordet av många men inte för mig. Det som hände öppnade mig för krymplingen i mig. Det var ingen slump, hon väntade på mig i en krymplings kropp. Det jag då lärde mig under det följande året handlade om värdighet. Ljuset tog över min kropp, både ljuset i ljuset och ljuset i mörkret. Den resan var mycket fysisk och öppnade mig för livets stora övergångar. Den var inte kopplat till några känslor utan bara till min gudomlighet, även om jag då och då föll ned i känslor. Jag förlorade mig för en stund men kom tillbaka, allt som oftast. Sakta, sakta fick kroppen en resning och tacksamheten var enorm. Min arm helade sig själv, men inte nog med detta armen öppnade mig för ett liv i värdighet. ”Tänk om jag är här för att vara utan arm.” Den tanken gjorde mig alldeles fylld av värdighet. Tacksamheten för hela min kropp bar mig. Nu blev det inte så nervtrådarna växte ut och idag har jag bara en liten funktionsnedsättning. För mig blev de följande två åren som sedan följde så mycket expansion och jag värdesatte livet så mycket mer med bara en arm. När jag inte längre funderade på att bli frisk utan accepterade att allt öppnades ett nytt seende i mig. Jag kunde från den dagen se den helhet som varje människa skapar för att öppna sin värdighet. Om jag istället tagit emot min tanke på ett annat sätt genom att fastna i olika känslor hade något annat hänt. Nu öppnade istället tanken mig när jag tillät mig att falla till en ny plats: tacksamhet. Den tacksamheten öppnade värdighets rum. ”Jag är värd allt med eller utan arm”. Jag kunde också se varför allt detta skedde, ingen slump. Jag skulle öppna min värdighet i mig.
Jag har nog aldrig känt kroppens värdighet som nu. Det öppnar mig också för en djup tacksamhet till denna kropp oavsett hur den ser ut. Nu ser jag än mer parallellen till mitt hus. Huset som utvecklats parallellt med min kropp och tvärt om. Detta arbete har inte på något sätt skett med känslor utan bara expansion. När jag varit i mina rötter och helat har jag också helat alla rör ut ur huset. När jag öppnat vinden har jag öppnat andra dimensioner i min kropp. Om jag skulle beskriva vad jag känner så är det förnimmelser, expansion, motstånd, öppningar, kreativitet, förvirring mm. Om jag går till mina känslor är jag förlorad och tappar min gudomlighet.
Jag har sett så många människor nu ta emot värdigheten precis som den är utan att bestämma hur den ska vara. Nästan alla jag mött har gjort det på så olika sätt. Det jag dock kan se är att kroppen får en resning som den aldrig haft förut. Vägen dit sker ofta genom stor existentiell smärta. Denna smärta har inget att göra med våra känslor. Det är själens expansion i vår kropp. Det hotar alltid vår existens. Men följer vi öppnas än mer gudomlighet. Tar känslorna över så hindrar vi den växt och det genombrott som väntar. Inget problem, livet tar oss senare till den platsen igen på ett annat sätt senare. Vi var kanske inte mogna eller så behövde något annat komma i vägen.
Expansion är för mig som att ljuset fyller kroppen och öppnar upp varje litet hål, varje liten spricka så att ljuset kan gå in och stanna alltmer. Den känslan har inte ord, den är inte kopplat till någon av alla de känslor som människan låtit stå i vägen för livet inte heller till de känslor som banar väg för oss i livet. När väl den existentiella smärtan är där öppnas värdigheten. Då blir helt plötsligt alla känslor rena (eller om du vill utan neuroser): sorgen, glädjen, kärleken, vreden utan att vi gjort något mer än att gå in i den existentiella smärtan, en smärta som tar oss på gränsen mellan sammanbrott och genombrott. Ja, det som vi kan kalla växtvärk. Expansion har för mig alltid skett på denna gräns mellan sammanbrott och genombrott. Ibland går jag inte dit, utan gör mig större än mitt sår, gömmer mig för det, springer ifrån det eller försöker argumenterar med det. Detta är överlevnad som skyddat mig från mitt/mina sår. Jag tror då att jag kan expandera utan att gå in i såret. Men såret öppnar värdighetens rum.
I detta arbete känner jag ingenting, men väl att jag faller och faller tills jag blir en blöt fläck. Det gör så ont och jag stannat, stannar, stannar och stannar där tills allt tonar ut och expansionen öppnar för ett nytt lärandet. Det gudomliga i mig har då expanderat. FÖR MIG ÄR DET VÄRDIGHET. Allt detta kan uppstå bara så där utan att vi vet varför men det kan också vara som för mig efter en operation, i en nära döden upplevelse, efter en cancer, efter en utfrysning, efter sepsis, efter mammas död osv. Allt detta har tagit mig ned och samtidigt öppnat för högre vibrationer i min kropp. Jag har varit där många gånger nu. Flera gånger föll jag så djupt ned att jag inte längre visste vem jag var bara en blöt fläck. I det arbetet jag bjuder i till i samskapande med andra människor öppnas detta med stöd av energi. Vi försöker springa ifrån det som vill visa sig, vi faller och så expanderar vi. Inget vi människor gör. Det är energin, en kraft som tar tag i i oss. För min del har jag lärt mig under många år nu att ta emot och hålla den kraften. Numera så är jag en del i arbetena och inte bara den som håller.
Nu när jag faller förstår jag vilket fängelse jag satt mig i tidigt i livet för att kärleken skulle bryta igenom mellan mamma och mig. Det höll på att ta död på mig att vara på gränsen hela tiden och expandera i mötet med andarna. Jag förstår nu att detta öppnades tidigt i mitt liv, redan när jag var ett litet barn i min kärlek till livet. Ljusgestalten visade sig och visade mig också vägen som jag omedvetet följde i livet. När så genombrottet med min mamma kom var jag helt slut. Kärleken till allt och alla i allt som skett och inte skett är nu plats på ett annat sätt. Nu visste jag att det går med alla, ja alla människor. Efter den tanken rasade jag totalt och kunde inte alls röra mig i allt ljus. Vem är jag, vad vill jag – JAG HAR INGEN ANING. En plats jag varit på förut. Min äldsta son frågande mig en dag: men vad vill du då mamma och det blev som att trycka på en knapp och jag föll än mer. JAG VET INTE VAD JAG VILL FÖR JAG VET INTE VEM JAG ÄR. Någonstans visste jag att jag skulle komma upp igen men samtidigt visste jag inte för i dessa lägen är inte gammal erfarenhet värd mycket. På natten i fullmånens sken skiftade något. En vacker plats öppnade sig i mig, ännu en plats utan känslor och utan ord, alldeles stilla. Jag gick upp på berget där jag bor och då kunde jag se igen: vem jag är, varför jag är här, var min själ bor, var min kropp bor, var mitt hus står. Så möter jag en av dem som jag samskapar med i livet och vi öppnar vägen för en ny helhet tillsammans med stöd av värdighetens ljus i djup ödmjukhet. Vera hjälpte till hela tiden: så fort vi talade om något gammalt så börjar hon skälla. När vi tystnade och frågar vad hon ville sög hon in oss med blicken och tystnaden öppnas. Hon slår sig till ro och allt skiftade. Från en annan plats i en annan stad får jag så ett bild av stillhet. En annan kvinna som också är med i den grupp som jag samskapar med har öppnats sitt ljus parallellt med mig när hon har gått upp på sitt berg. Därifrån möts vi helhet till helhet. Vilken värdighet! Vi är nu båda i en helt ny helhet som ingen av oss varit i förut. Det enda jag säga är att det är mjukt. Vi lämnar så vår gamla helhet på olika sätt och de gåvor som den bar. Den är färdig nu. Vad var den helheten som denna helg förlöste:
ALLA VÅRA FÄNGELSER ÄR GULD VÄRDA. GÖR INTE DEM TILL ETT PROBLEM. DE HANDLAR OM VÅR EXISTENS. MINNS SÅ VIKTOR FRANKEL SOM SATT I KONCENTRATIONSLÄGER: ”DÄR LÄRDE JAG MIG ATT LIDA I VÄRDIGHET”. DESSA ORD HAR STANNAT SEDAN LÅNG TID I MIN SJÄL OCH NU FÖRSTÅR JAG VARFÖR
Tacksamhetens öppnas före värdigheten
För många år sedan när jag var med Reconstructive mötte jag ännu en bön, en inbjudan till ett sätt att leva. Den har följt mig sedan dess och nu kom den igen efter ett möte med en Medicinkvinna en helg före mammas begravning. Denna kvinna skulle jag beskriva som en fallande ängel då hennes närvaro öppnade den dörr som fick mig att uppleva frihet på ett helt nytt sätt. Alla de barn som jag burit och letat efter sedan pappas övergrepp när jag var barn lämnade mitt familjesystem. Hon gjorde ingenting mer än att sitta där när jag gick in i min själs fält. Min mor och jag mötte igen. Vi dansade på ängen fylld av rödklöver och hon tackade mig för att jag stannat med henne tills hon blev hel. Där och då under en trumresa frigjorde hon alla barn som kommit att tillhöra vårt familjesystem. När jag nu läser denna bön gråter jag i vördnad till livet djupt tacksam för min väg och årara denna kvinna.
It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.
It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.
It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.
I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it, or fade it, or fix it.
I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.
It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.
I want to know if you can see Beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence.
I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ‘Yes.’
It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.
It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.
It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.
I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.
By Oriah Mountain Dreamer
Ja, kanske du förstår nu att jag svarat på min egen fråga nu. Ja, jag kan få en ny kropp och det är inte bara ändrade förhållanden till kroppen. Insidans kropp är nu helt annorlunda men också utsidan. Jag har fått en helt annan kvalitet på mitt hår, fötterna har blivit större och plattare, känseln har blivit tydligare särskilt i fingertopparna, luktsinnet har blivit starkare och jag hör bättre. Jag är mer förvirrad och kroppen vibrerar annorlunda särskilt mina läppar och min tunga för att nämna något. Jag stannar i varje stund i närvaro med min kropp för det är mycket spännande. Vad är då en kropp? Den frågan behöver jag inte svara på för vi vet att den består av energi som vi genom våra tolkningar gör till materia. Det är alltså allt är: materia från vårt ursprung så också moder jord. Alltså vi ser moder jord från vårt ursprung, vi ser vår kropp från vårt ursprung. I takt med vår förändring förändras denna syn. När jag nu ser på min kropp så ser jag mig på nytt på ett helt annat sätt från mitt ursprung och det underliga är att jag också ser moder jord och stjärnorna på ett helt annat sätt.
Vi människor är så rädda för existentiell smärta och istället försöker vi skapa situationer där vi tar oss förbi dem. Vi kan behöva en bro över mörka vatten för att inte dras in i andras existentiella smärta men vi kan aldrig ha den med vår egen. Det är bara att gå rakt in. Ur den kommer andlig utveckling om släpper taget om det vi tidigare trodde var andlig utveckling. Livet har en plan för oss och den planen är vår för vi har valt den i vårt liv. När vi i värdighet säger ja till vårt öde händer något. Vi kan då inte skylla något på något särskilt inte våra föräldrar, Det är tack vare dem vi är dem vi är. Det är när vi är vårt öde som vi kan öppna för nya liv.
I värdighetens ljus
Den dag jag ska flytta måste det vara till ett hus som är mjukt och som har tagits hand om och vårdats värdigt och ödmjukt. JAG KALLAR DET ETT VÄRDIGHETENS HUS.
Att leva i värdighetens ljus kräver stor ödmjukhet. Det är för mig att se livet och ödet förenat i värdighet. Det betyder också att alla människor gör så gått de kan. ”Man kan aldrig anklaga någon som inte ser, men när de väl ser finns det mycket att säga”. Jag lever idag i ett värdighetens hus. Många människor har helat sig själva i detta hus. Ett hus är också energi och i det jag bor är allt mjukt. Jag känner mycket kärlek till detta hus. Det har inte alltid varit så men nu är det mjukt. Jag har lagt lika mycket pengar på huset som på mig själv. Jag vet att jag ska flytta men inte när. Tittar på hus och just nu lämnade jag återbud till en visning även om det kom sent. Jag talade om varför: ” tyvärr läste jag besiktningsprotokollet för sent. Kan inte åka då jag på något sätt vet att jag kommer att bli förälskade i detta hus men det är alldeles för mycket att göra och de pengarna som behövs har inte jag. Mäklaren ringde tillbaka i och sade utan att jag bett om något svar: ”förälskelse är alltid en fara för då blir man blind”. Sedan kommer senare ett minne som jag tror hon sade eller så har jag drömt det. Det spelar ingen roll för det kommer från samma källa: vänta tills då känner husets själ och att den förenas med din själ.” Jag höll på att ramla när jag var ute och gick. Vad var detta för människa! Så kom jag till sans igen: Ja visst ja ännu en fallande ängel.
Visst är det konstigt livet när vi inser att allt vi öppnar för och tar oss igenom bara är passager till nästa öppning. Det betyder också att det som då öppnas också kommer att bli en passage när vi öppnat för dess essens. Allt under helgen som gått har varit en passage och öppnat för mötet den 3-4 oktober. VILKEN ÖPPNING!!!
Du kan läsa om det på https://mariefridolf.se/i-vardighetens-ljus/
När du inser att du är här för att ständigt öppna för nya gåvor förstår du också att det som öppnas snarare handlar om vem du är än om vad du gör. Vem är du i ditt ursprung? En bra fråga att bära nära hjärtat. Vi är alla gudomliga varelser och har så alltid varit. Har du också insett att denna gudomlighet förändras hela tiden. Ja, om vi släpper tagen om allt före det som vill öppna sig nu. I varje stund har vi en möjlighet att se livet, jorden och universum med andra ögon. För vi är livet, jorden och universum. Det är inget utanför oss utan snarare inne i oss. Tillsammans kan vi stödja varandra i att stoppa oss i det gamla när den ursprungliga vägen öppnas. Kopplar vi det vi möter till känslor är vi totalt förlorade. Vägen är istället att öppna för den helhet som vill visa sig så att HELHET KAN MÖTA HELHET. Sedan kan känslorna komma, de känslor som vill stanna på vår väg just nu.
