Min kropp börjar att röra sig i takt med mina hjärtslag. Så ser jag mig själv åka genom blodådror tillsammans med blodet. Jag flyter fram och landar i ett hjärta. Ett hjärta som flyter omkring. Jag bara vet att det är mitt hjärta, alldeles helt, fyllt och rent. Känslan av att vara välsignad i det gudomliga livet öppnas djupt inne i min själ. Ser konturerna av en livmoder, en livmoder som alltjämt är där. Jag är jag i min essens och mitt hjärta är enormt stort. Jag håller händerna framför mitt hjärta som att jag vyssar det. Ingenting kan få mig att separera mig från mitt hjärta nu, ingenting. Länge, länge stannar jag så. Plötsligt ser jag skymten av ett ansikte, inte tydligt och inte hela ansiktet men det är ett ansikte. Det säger du behöver inte se, för jag ser. Allt känns helt underbart. Jag tar emot och tar emot. Alla känslor bara kommer med förundran, kärlek, gudomlighet, liv, livsenergi, glädje och så mycket mer. Gudomlighetens skönhet finns i mitt hjärta för alltid, har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där. JAG ÄR REN KÄRLEK PRECIS SOM MITT HJÄRTAS FÖDELSE. I det är jag djupt grundad.
Jag vandrar min egen stig nu….
När vi är barn lär vi oss att vandra på andras vägar. Hela livet handlar om att komma hem till vårt hjärta för att därifrån vandra vår egen stig. Den resan kan vara överväldigande då vi egentligen aldrig vandrat den till fullo. Inte överväldigande som i mötet med trauma utan överväldigande i mötet med vår gudomlighet. Vi har egentligen ingen aning om vad det innebär. Inte mer än att vi föddes med det hjärta som gudomligheten i oss bär. Det första vi behöver lära oss är att skydda vårt hjärta så att vi inte separerar det till andra och annat. Det bästa sättet att göra detta är att leva naken från vår själ. Själen separerar sig aldrig, själen är alltid hel och med den är vi oavsett om vi vill se det eller inte. Att klä av oss som i berättelsen om kejsarens nya kläder i en annan version där han går där helt naken alldeles värdig i sin nakenhet. Han säger: Ja, jag är grym, ja jag är älskad, jag jag är välsignad, ja jag har gjort om mig själv att vara någon annan. Allt klär han av sig inför folket och de hurrar: länge leve konungen. Alla människor måste börja med sig själva och att se att allt vi ser hos andra handlar om oss själva. Att vandra hjärtats väg är att hämta hem det, äga det och visa för andra hur du gjorde för att integrera än mer och lösa upp det som inte är du.
Denna blogg kommer att handla om projektioner, separation och perspektiv. I min förra blogg berättade jag om hur jag projicerat min historia på andlighet då jag sett mig själv som ett redskap för andras helande. Stolt har jag berättat att jag blir använd av andra krafter för att hela det som ska helas i en grupp. Inte lika stolt ser jag idag på hur jag har låtit mig bli använd och separerat mig till dessa krafter som fått ta tag i min kropp. Jag rasade i somras med frågan vem är jag, vad är egentligen andlighet, vem tror jag att jag egentligen är? Så en dag efter en spegling av en vän som betedde sig som jag, kunde jag från den plats som jag föll till se hur jag gjorde mig större än mitt sår istället för att gå in i det. In gick jag och det gjorde mycket ont i en djup existentiell smärta. Nu stannar jag på den plats jag föll till och från den platsen lever jag, en helt ny plats som jag aldrig varit på förut. Jag har aldrig i mitt liv känt mig välsignad och har inte ännu ord på detta. Det är helt nytt.
Jag undrar varför jag är välsignad och i det har jag inget svar. Det bara är jag för jag känner så. Inget annat har betydelse. Kanske är det så att jag kommer att projicera detta på andra. Är det en fråga? Inte alls för jag behåller denna välsignelse i mitt hjärta nu. Om jag blir en spegel för andra vet jag ej och det har faktiskt ingen betydelse för jag är inte här för att hela någon annan. Jag bär mitt eget vad det än må vara i mitt hjärta. Hon som var stolt över att bli använd är död nu. Det var hon som dog när jag föll. Hon dog inne i mig och jag höll henne i min famn innan hon dog. Hon såg på mig som ett litet barn som håller på att dö och jag grät som dess moder. Jag släpper dig nu älskade barn av den tid som var. Du får vila nu och jag håller dig i mitt hjärta för resten av mitt liv. Utan dig hade jag inte överlevt. Dagarna går, jag sörjer och så en dag ser jag ett nytt litet barn i mig som är alldeles helt och rent precis som mitt hjärta. Det är vi nu, men vi glömmer aldrig barnet som fick oss att överleva. Vi går inte tillbaka, vi håller henne bara i kärlek inne i vårt hjärta. Vilken välsignelse.
…då uppstår en gemensam stig
Jag är djupt tacksam att vandra min stig gemensamt med andra människor. Jag gör det och kommer att lära mig alltmer om att göra detta nu. Den stigen bär med dem som ska vandra den tillsammans. Det är för mig inte nya människor utan människor som jag har haft mycket länge i mitt liv. Vi har växt tillsammans för vi ska vara tillsammans. Med dem finns ingen värdering och inget dömande. De är min familj och mina vänner. Med dem kan jag vara den jag är, vandra utan kläder, tappa mig fullt ut, stå upp för mig själv, vara helt galen, äga min gudomlighet och så mycket mer. Jag behöver inget av dem och jag vet samtidigt att när det verkligen gäller så finns de där. Jag vet också att så är det också för dem. Allt handlar om att vara människa med det hjärta som är vårt. Stannar vi i hjärtat behöver vi inte leta efter något, då är allt där. Om vi letar efter något så separerar vi oss från oss själv. Vi går ju till det vi letar efter.
För mig är detta så symboliskt: Hjärtat är mitt hus. Där möter jag glädje, frihet, inspiration, tacksamhet, välsignelse, lekfullhet och där har mycket roligt. Jag hittade mitt inre hus på ett nytt sätt nu i mitt hus där jag bor. Jag känner en djup glädje, tacksamhet, välsignelse, frihet, lekfullhet, ja allt ovan i detta inre hus. Det fanns allt redan där. Jag såg det bara inte när jag satt fast i min medialitet.
Det vackra är att allt detta finns också i mitt yttre hus där jag bor. Framförallt finns en värdighet. Tyvärr fastnade jag i allt som behövde göras och bristen på pengar. Det var det som fick mig att vilja flytta. Jag har tittat men ingenting har passat mig. Ser hur jag separerat mig igen genom att leta därute. Egentligen letade jag efter mitt hjärta, mitt inre hus och det fanns i mig hela tiden. Jag fann hjärtat på ett nytt sätt. Det hjärtat kommer jag ha med mig var jag än bor på denna jord. Där är jag hemma var jag än är.
Hur det blir med huset i Änggården vet jag ej. Men något säger mig att huset vet. Just i denna stund påminner jag mig om den tanken jag burit i snart tjugo år. ”Jag äger inte huset, jag vårdar det bara.” Då släpper allt i mina funderingar om huset. Jag är hemma i mig och nu gläds jag åt att välsignelsen öppnades just i detta hus. Det är jag värd och det är detta huset värt efter alla år. Så kommer frågan vem vårdar jag huset för? Svaret uteblir denna dag. Vad som händer imorgon vet jag ej, men jag följer en rörelse nu.
Tack älskade ansikte för att du visade dig för mig. Nu visar sig också en snöleopard. Hon visar sig så tydligt. Det är en hon och hon vill bara väl. Hon lär mig alltmer att vara själv när jag laddar batterierna. Att vara själv har en stark koppling till det dolda och det mystiska som jag ska följa utan att veta. Inte minsta medialitet får finnas utan istället överlämnar jag mig bara. Det är då vi vet att vi också kan ta oss igenom känslomässigt kalla perioder utan att fly. Existentiell smärta tillhör livet. Den finns i alla människors liv. Just nu laddar jag batterierna i mitt liv för att kunna öppna än mer gemenskap.
Glöm inte att vi kan aldrig ändrar andra människors uppfattningar om sig själva eller om andra. De får vara där. Men vi kan bestämma oss om vi vill vara med en människa och den uppfattning hon bär. Tvekar vi har vi börjat en annan väg.
Den gemenskap som öppnas utan minsta tvekan gör oss inte naiva utan snarare i ett samskapande med livets visdom. Det är som att följa en ros som sakta slår ut. Den rörelsen kan vi inte döma eller värdera. Vi kan inte heller ändra den. Den rörelsen söker den perfekta grunden för sin existens och vi lär oss att följa. Hur mycket, vatten, hur mycket jord osv. Allt är som det ska och vi följer. Vi kan inte kontrollera någonting av det som kommer att ske.
Jag följer den rörelsen nu och kan inte missa en enda liten rörelse, så liten den må än vara. Jag är på en helt ny plats i mig så jag kan inte luta mig på någon gammal erfarenhet. Kanske rörelsen inte en syns för blotta ögat men jag följer den ändå. Djupt tacksam att få lära mig om gemenskap från platsen av välsignelse i mig.
Göteborg den 27 september 2026
Ingrid Marie Fridolf
