EN DAG FÖRENAS ALLT OCH ALLA
Visioner bär varje resa närmare ursprunget
En dag förenas allt och alla, vårt jordliga och andliga jag blir samma. Det är då vi kan möta vårt ursprung i föreningen med allt. Då finns bara kärlek och tacksamhet till allt och alla. Vi är inte längre splittrade. Vi är renare, klarare och friare i kärnan av oss själva. Vi har bara ett uppdrag: att få vår själ att komma hem till vårt ursprung som är lika gammalt som vår själs resa. I varje upplevelse när själen kommer hem till dess kärna öppnas horisonten och vårt ursprung är där. Detta ursprung, som är en energi kan vi då känna i hela vår kropp. Vi kan också beskriva det som att allt är i förening. Allt är ett! Det som vi hittills behövt lära oss att se som delar för att komma till helhet förlorar sin betydelse. Det magiska ljuset kan nu använda oss för större syften. Vi kan få ta emot krafter som är så mycket större än vad människan kan förmå.
När vi öppnar för visioner får vi människor det på så olika sätt. De kommer som en bild, en uppenbarelse, en syn, en förnimmelse, en sensation och så mycket mer. Vi förstår den aldrig men vi växer med dem och till slut är den färdig. Vi kan då gå vidare. Vi äger aldrig en vision. Det är många som bär dem, men på olika sätt. De kommer till oss och är aldrig något som vi själva skapar. Den vägen tar aldrig slut. Visioner kommer ibland mycket tydligt och ibland i olika delar som tillsammans bildar en helhet.
På denna sida beskriver jag tre visioner som jag vandrat de sista tio åren; ”Allt är bara olika former av ljus”, ”den stora fotvandringen” och ”livsviskaren” (life wisperer). Den senaste visionen är bara i sin linda. Den är utan alla tänkbara erfarenheter och öppnar oss för att möta andra från en kraft, en vibration som gång på gång tar oss bort från allt vad vi trott på. Dessa visioner har kommit från skapelsen och har aldrig varit något som jag skapat. Nu efteråt ser jag tydligt hur de tar livet allt närmare den vision som jag har i mig sedan urminnes tider: En dag förenas allt och alla. På något vis landade den i mig efter den transpersonella upplevelse som jag hade när jag var sju år. Det var först när jag började resan hem som den kom tillbaka till mig.
Allt är bara olika former av ljus
Hon kommer emot mig där jag står med en symbol. Jag är på en resa med min familj till en plats där djungel och hav möts. Med mig har jag också en erfarenhet som jag inte har kunnat sätta ord på ännu. Under ett arbete på helt andra sidan jordklotet i Amerika hade jag mött ett ljus som jag så väl kände igen men inte kunde sätta ord på. När hon nu står där framför mig denna kvinna kan jag se hennes ljus och samtidigt är hon klädd i ganska tunga kläder, färgglatt och djupt. Jag ser färgernas många djup och jag är som trollbunden av henne. Hon säger: ”Denna är till dig och en dag kommer du att förstå allt vad den vill säga dig.” Nu ser jag tunneln mitt i symbolen. Jag dras ditt och då kommer en ljusgestalt emot mig. Allt förstoras och i det ögonblicket är jag i nuet i den tunnel som jag mötte i en nära-döden-upplevelse när jag var trettiofem. Då visste jag bara att in i den tunnel skulle jag komma att vandra många gånger.
Allt med visioner blev tydligt för mig första gången när jag fick denna symbol. Jag öppnade igen den tunnel som jag en gång gick in i när jag hade en nära döden upplevelse. Där mötte jag om och om igen ljusgestalten som kom att visa mig livet på ett helt annat sätt. Den visade mig att det finns inget mörker bara olika ljus. Av allt levande på jorden är det bara människan som skapar mörker. Under inflytande från denna vision har jag tillsamman med andra vandrat ned i människan mörkret för att omvandla det till ljus tills vi hittade vår triangel i underjorden. Den är rent ljus. Den resan var för mig både människoår och i andra dimensioner utan tid. Tid är inte linjär utan öppnar bara mer och mer space emellan allt. Detta space kan vi aldrig se med blotta ögat, vi kan inte heller känna det och inte ens förnimma det. Det bara är utan att vi på något annat sätt än att vi bara vet att det är där. Med de människor jag var med då både fysiskt och metafysiskt lärde vi oss att det finns ljus som får oss att brinna upp och ljus som håller oss på jorden samt att det bara finns ljus i underjorden. Den symbolen öppnade mig för underjorden för att ta mig och andra in till moder jords kärna. Så en dag kom jag till Bribris, ursprungsbefolkningen i Costa Rica och mötte där en helt annan symbol. Deras symbol är en dubbelvänd kon som visar tre nivåer ovan jord och tre under jord. Där var triangel igen som två upp och nedvända koner. Den dagen visste jag bara att resan med symbolen från Malaysia var färdig. Jag minns dagen då symbolen var integrerad i mig som den var igår. När det hände fick jag en smäll av Guds nåde och började så min vandring mellan himmel och jord. Ur den vandringen kom så småningom en ny vision, denna gång genom en uppenbarelse, den stora fotvandringen.
Den stora fotvandringen
I ett ögonblick öppnas ett tempel där alla shamaner samlas redo att starta mänsklighetens stora vandring till en ny förtrollad värld. På den vägen kommer de att vandra mellan himmel, jord och underjord för förtrolla andra så att de förlorar den de skapat sig att vara. Allt för att kunna se vem de är för första gången. Tempel är lika stort som Wimbledon-arenan i London med ett vackert halmtak som skyddar allt och alla en stund. Runt om på denna jord finns en mängd sådana arenor och inom varje arena sker nu samma rörelse. En efter en bugar shamanerna för varandra vandrande runt inne på denna arena. En vacker rörelse öppnas som går som vågor genom hela församlingen. Allt är alldeles tyst. Inga ord finns, allt är ordlöst. Plötsligt händer något. En långsam större vibration kommer som en vind som börjar att föras runt på arenan. En efter en, allt eftersom de träffas av vibrationen går shamanerna i trans och gungar med i denna vackra rörelse. Så helt plötsligt reser sig en och börjar att gå och alla andra följer efter.
I en annan dimension bestämdes för länge sedan att det var tid att börja gå igen. Den visionen fick jag för åtta år sedan och jag valde då att följa denna energi och öppnade för liv efter liv som shaman. Det är en fotvandring, ingen folkvandring som vi gjort så många gånger förut på denna jord. Detta är den största fotvandring människan någonsin gått och kommer att gå. En efter en kommer människorna följa energin i denna vibration. De kommer inte veta vad det är och de kommer inte veta att de följer. Det är bortom mänsklighetens förmåga att se. Det svåraste av allt är att inse är att det kommer kräva att allt som människan självt försökt att skapa måste hon lämna nu. Människan måste släppa allt för att kunna ta emot den stora vibrationen som kommer som en vind i ett enda andetag när hon är redo. Det kommer att ta den tid som krävs och framför allt måste människan låta sig förtrollas. Då kan hon bara leva i ögonblick och därifrån göra omtag i alla relationer och möten varje dag. Vi kan bara leva ett andetag i taget. Då kan vi inte längre gå in i det kollektiva mänskliga mörkret som förgör människan. Det tog mig några år innan jag till fullo började denna vandring för att hämta hem mina tidigare inkarnationer till detta liv. Under två år vandrade jag så med en grupp byggde en bro över mörka vatten för att nå ett avprogrammerat tillstånd. Vi visste inte att det handlade om detta från början. Men våra guider visade oss den vägen. Det var ett mycket genuint grundande arbete som öppnar de ljuvligaste och smärtsammaste upplevelser som vi någonsin varit med om. Arbetet handlade om att förena vårt jordliga och vårt andliga jag i ett. När dessa två förenas finns bara kärlek och tacksamhet kvar. Vägen dit kan bara gå genom människan, moder jord och universum på en kollektiv nivå. Inte en enskild människa utan just människan. I ett litet frö av vad hon är idag skapas alltfler frön som får den nya vibrationen att gro och växa. Alltfler människor samlar dessa frön nu men det behövs många för att vi ska kunna låta ett av våra frön få gro. När det kan ske, sker det bara bortom vad vi kan förklara och förstå. Det enda vi vet är att vi då är många. Jag kallar detta arbetet den shamanska vägen utan traditioner. Denna vision är nu integrerad i mig. Jag vet det för jag har fått ytterligare en smäll för att förstå att det är dags att lämna. Denna smäll gjorde inte bara ont i min själ, den var också mycket fysisk. Jag förlorade all kraft och förmåga i min vänstra arm. Kunde inte känna eller röra den. Sakta när jag så öppnat för den nya visionen, Life Wisperer har armen kommit tillbaka. Den får mig att växa precis som det låter: alldeles tyst utan ord. Jag sänder energi och tar emot energi i möter med människor, djur och natur men också med själar i denna och från andra dimensioner.
Life wisperer
Så står de där de gamla kvinnorna i sina ljusgestalter som bär livet. De är mycket gamla och kan välja olika konturer allteftersom de växer och tar form ur sitt ursprung. Denna gång är de mycket tydliga, inte i en bild utan i en energi. De viskar så tydligt. En viskning som fortplantar sig i form av energi utan ord. Vi kan se dem puffa ut energin med små, små ljud som bara den nya människan kan höra. De öppnar för den nya människan som måste falla ned på jorden tills hon fallit färdigt. Den nya människan är ännu inte “inkarnerad” till fullo. Hon behöver välkomnas. De gamla kvinnorna som lämnat historiens vinslag viskar så tyst så att nästan ingen kan höra. Du kan höra dem inne i din kropp när de sjunger en sång inne i sig som fortplantar sig med vinden. De bugar djupt för det nya livet. De gläds i tacksamhet till den röda jorden som renar allt nu. De guidar oss nu tillsammans med moder jords Gatekeepers till den nya människan i mötet med den nya jorden. I det behöver vi lämna allt gammalt som vi lärt oss för att öppna nytt.
Nu när det nya är här kan vi vila och vänta på det som ska komma. Fler och fler väljer att medvetet följa det som de inte förstår men som kommer i deras väg. Det nya kommer i embryo i kristalliserad form in i en ny födelsedimension. De nya födelsedimensioner med nya vibrationen har inget att göra med människans egen födelse. Vi kan komma till dessa nya platser när vi tagit oss igenom vår historia, våra trauman och löst upp våra överlevnadsstrategier. Det betyder att vi är hela. Nu kan vi inte längre följa någon och ingen kan följa oss. Vi följer bara nya vibrationer i mötet med oss själva när vi sänder och tar emot energi. När vi väl väljer att inkarnera för att inkarnera in i till livets viskningar vet vi att vårt jordliga och andliga jag har förenas eftersom allt är samma i den oändliga, obegränsade, eviga varelse som vi är. Från den dagen kan vi inte länge skilja på liv och död. De finns bara i olika rum och är i grunden samma. Vi kan också på olika sätt kommunicera med allt levande och dött. Allt talar till oss och vi talar till allt. Inte högt och inte med orden utan på andra sätt som vi lärt oss av oss själva. Vi översätter så detta om vi ska berätta det för andra. Den ursprungliga vägen med många olika resor tar oss tillbaka till ursprunget, den del av människan som är lika gammal som hennes själ. Med varje resa på denna väg växer vårt medvetande om detta ursprung och allt annat ursprungligt såsom djur, träd, växter. stenar och så mycket mer.
Min väg med denna vision har öppnat mig för en resa i tre delar: berättelser, tunneln och skapelsen. Den har tagit mig allt längre in i mig: inte ned, inte upp och inte åt sidan utan just inåt. Allt djupare i mig har jag vaknat till en ny dimension ännu en gång. Det som är renat är nu renat och det som är helt är nu helt. På den resan med Maria Magdalena och det gyllene barnet har livet öppnat för ett ljus som är så starkt att jag nästan tappar andan. Det kommer från moder jords kärna och det bär livet på jorden just nu så att vi kan inkarnera med moder jord till en ny inkarnation. Allt är kollektivt nu.
Vill du följa denna resa så öppna dig för den i livets berättelser bortom orden. Under rubriken helande rum kan de läsa föregående års berättelser och de som öppnas under 2026. Allt finns också i bloggarna som kommer en gång i månaden. Livsviskarna har nu också fått en symbol som kommer att hålla deras arbete under lång tid framöver. Se den nedanstående bild.
De äldre ”Life Wisperer” har visat hur det maskulina dör med sin gåva när det feminina bli skadat. Det maskulina blir totalt förlorat. Det är dit människan tagit sig med sin gudomliga gåva som brukats på ett destruktivt sätt i flera tusentals är. Vad som är ”hönan och ägget” är svårt att säga och dessutom leder det ingen vart. Det rena feminina blev skadat och det rena maskulina blev dött. Från det dör både döttrar och söner till den dag de inser sanningen. Båda måste resa sig i sin kraft. De äldre kvinnorna vet för de har burit både söner och döttrar i sitt sköte. De har också följt sina döttrar och söner i mötet med sina barn. I det är de nu ”grandmothers” (det är kollektivt oavsett om vi har barn eller barnbarn). När de ser det som är så tydligt nu har de öppnat fältet ”grandmothers”. De har öppnat sina kollektiva ögon och sett hur de och andra kvinnor har förskjutit både sina sönerna och döttrar för att de inte skulle ta efter deras tillkortakommanden som de smärtsamt burit. De har också sett hur männen försökt att dra in både sina söner och döttrar i sina destruktiva överlevnadsstrategier i form av makt och manipulation.
Kvinnorna har skadat sina döttrar genom att hålla kvar dem (att hålla kvar är också att förskjuta dem från sina själar) när fäderna dragit in sina söner i sina ideal och när de försökt att förföra sin döttrar (andra sätt att förskjuta dem från sina själar). Kvinnorna har bara tittat på. Hon har skadat sina söner genom att avvisa dem som män i rädsla av att själv bli förförd. Hon har skadat sina döttrar genom att hålla kvar dem som döttrar ( inte låta dem växa upp) i sin smärta av att vara kvinna. Till slut har modern inte längre vågat se. Hon har stängt av. Vilken smärta! Männen å andra sidan har också tittat på när kvinnorna förskjutit söner till mannens destruktiva mönster. Männen har inte haft en chans att stå emot och har också förskjutit sina söner. Det är ju kvinnans skadade mönster som valt den vägen och i det är mannen helt förlorad. De har istället vänt sig till sina döttrar i en förförelse dans som stoppar döttrarnas livsenergi. Detta har ingenting med sexuell förförelse att göra utan en förförelse som innebär att ta en människa från sig själv så att hon förlorar sin andlighet/gudomlighet.
Detta mönster helas i denna tid just nu. När så kvinnorna åldras och vet att de har litet kvar har de inget att förlora längre. De reser sig upp och vågar välja en annan väg. De äldre kvinnorna runt om i världen har gjort detta under lång tid. De har inget att förlora längre. De är ännu en gång beredda att bli brända på bål för sin sanning. De som väljer den vägen vet att modern behöver hämta hem sina söner som män inte som söner. De vet också att de behöver stödja sina döttrar att sätta gränser. Allt detta så långt att de nästan är beredda att ”dö” för att allt ska bli helt. Ja, det är kvinnas väg. Hon är beredd att dö för att ge liv (inte för att döda). Så har det alltid varit och är ännu men på ett annat sätt. ”Att släppa taget om livet innebär att vi samtidigt släpper taget om rädslan för döden och öppnar för det gudomliga/andliga”. Det innebär också att överlämna framtiden till barnen genom att ta sitt ansvar och välja en annan väg.
Det finns en risk att döttrarna ger sig på sina systrar och dömer dem för att de tagit ”förförelse ifrån dem”. De har ju förfört sig själva för att slippa se. Allt ändras den dagen när de ser att de faktiskt njutit av att bli förförda för att slippa ta ansvar. Först då kan de börja vägen till ansvar eller försöka bli blinda igen. Om de försöker bli blinda igen vet de långt därinne att de bara lurar sig själva. När de väl ”sett”, om så en liten glimt. Då kan de aldrig bli blinda igen. De kan bara välja att släppa taget om livet och att aldrig vända sig om igen.
Männen vet än mer när de åldras att tiden är till enda i ”förförelsens dans” om vi ska kunna rädda människan nu. En förförd dotter förskjuter sina döttrar och söner, om hon inte valt en annan väg och sätter gränser till förförelsen. Det är respekten för varje människas liv och död som tar oss som varelse tillsammans med andra varelser igenom nålsögat. Människan måste finna sig själv inte förlora sig själv. Paradoxalt så behöver hon förlora allt först, allt utom den hon är. Om vi inget gör så ”dör” våra söner och döttrarna tiger tills den dag de tar mod till sig och reser sig upp och sätter gränser. Först då vaknar sönerna igen.
En fara är att sönerna dömer sina systrar för att de gått före. Den faran är övergående om fäderna och mödrarna står vid varandras sida och ser på sina söner som män och fäder med en unika vägar att vandra för att förenas med kvinnan och modern. I det kommer männen att kunna vara en förebild för sina söner som nu kan stödja sin kvinna så att hon kan öppna förmågor som väntar på att bli levda i livets graviditeter. Kvinnan å sin sida kan våga stödja sin man i mötet med sina döttrar att öppna sin gudomlighet utan rädsla för att de ännu en gång ska bli bränd på bål.
Det är en smärtsam resa att beskåda men det finns ingen annan väg och den pågår just nu i en sakta expansion för att allt ska kunna förenas mellan det jordliga och andliga. Sakta läker dessa sår för att vi ska kunna hämta hem ansvarigheten i varje steg vi tar och varje frö som vi sår. Ingen kommer undan. Det är i dessa steg vi hämtar hem vårt andliga DNA och kan börja att öppna för vägen hem. Allt sker parallellt. Detta andliga DNA måste nu göras jordbundet.
