En dag för mycket länge sedan fick jag möjlighet att komma in i det hus som bär. Strax innanför var hela golvet upprivet och jag fick balansera över plankor för att komma in tillsammans med den grupp som skulle mötas där. Då den gången hade jag ingen aning om att detta var mitt hus. Inte sant på något sätt för huset har ett eget liv och jag äger det inte. Men det det är min fristad. Det är ett hus som ska vårdas ömt och som en dag kommer att gå vidare till någon annan som vårdar det vidare. När övergångar skett i huset har alla själar antingen kommit vidare eller hittat sin heliga plats i detta hus. I det senare fallet är det för att de är här för att hela dem som senare kommer hit i för att helas. Vad är det jag talar om för själar? Det är de som kommer som kollektiv när viktiga övergångar sker. Du kan också kalla dem bara energi och en del ser dem bara som energi. Under mina fyrtio år har det skett många övergångar i detta hus och dess energi finns kvar. Men det fanns också gammal energi kvar som har behövt helas. Varje liten skrymsle har öppnats. Det sista jag har gjort är att öppna för det oäkta barnet och pigan. Efter det arbetet har jag målat och putsat varenda fönster på husets pergola på utsidan och insidan. Totalt 140 stycken gånger två. Samtidigt har seendet blivit allt tydligare och nu känns allt rent.

Vi arbetar både utomhus och inomhus. Var gång någon kommer hit säger de, det är som att komma hem. Här hämtar jag kraft i detta vackra hus. I Änggårdsbergen samlas vi och möter alla årstider i vördnad till moder jord. Vackra ögonblick stannar i oss, ögonblick av rädsla transformeras in i vårt hjärta. Vi möter träden, djuren växterna och lägger ansiktet i myllan för att lyssna på jorden. Vi samlas i cirkel och delar våra innersta transformerande berättelser. Så många nya steg till livet sedan huset öppnades för transformation för många år sedan.