Life Wisperer
En dag öppnades en ny dörr på min väg. Det visade sig att den dörren hade varit öppen ända sedan jag föddes till detta liv. Hon som jag då mötte har viskat till mig i hela mitt liv. Hennes sätt att viska har inte varit i mitt öra utan till en plats i mig där jag nästan inte kunnat höra. Hon har aldrig varit ensam utan alltid kommit tillsammans med grupper av själar. När jag en dag insåg detta trodde jag först att det var med grupper av människor. Så kan det också vara men det är framförallt grupper av själar och i det behöver de inte ha fysisk form.m Dessa själar kan komma från människor, djur , natur och allt levande och dött. De viskar till mig genom henne som jag idag kallar Jianna. Idag lär hon mig att tyst viska till andra. Om du så vill telepatiskt. Det vackraste av allt är att jag alltid, ja alltid får svar. Ibland talar jag till en människa samtidigt som jag viskar från mitt inre. Den resan har öppnats i min nya inkarnation. Dörr efter dörr öppnas nu och jag lär mig att viska alltmer. Förr har jag alltid sett från mitt inre men inte vetat om och i så fall hur jag ska förmedla det jag ser. Det har också gjort det svårt att ta emot det som andra vill viska till mig från sin själ. De andra är också mina läromästare när de öppnat sin förmåga att viska telepatiskt från sin själ och när jag lärt mig att ta emot. Det är aldrig något som vi sätter ord på det kommer på andra sätt. Efter ett långt liv med olika djur vet jag att det är så jag kommunicerat med dem. Ronja, min hund som jag hade i fjorton år gjorde det och gör så än – viskar till mig. Min Vera som ännu är valp gör det på ett helt annat sätt och det har tagit oss två tid att lära varandra att viska. Redan som barn visste jag allt detta då jag satt i skogen och talade med småfolket. Ännu idag gör jag det och får alltid svar som jag sedan översätter så gott jag kan till det som jag skriver. Med mig i detta är Jianna. Hon är mitt ursprung och kommer i olika skepnader. Idag vet jag att mitt jobb är att följa min själ på nya resor hem till henne. Min själs fält expanderar och så också mitt medvetande med varje resa. När jag nu lämnar min shamanska resa efter att integrerat liv efter liv i mig vet jag att den vägen inte bara öppnat mig i mina övernaturliga gåvor den har också fått mig att bli allt tystare och i det har jag behövt att dra mig undan alltmer. Att bli använd av kärlekskraften kan vi bli utan kontakt med någon annan människa. För mig är det en utmaning nu att ta mig ut bland folk. Jag som tidigt i mitt liv var med många människor varje dag och nästan hela tiden. Jag var nästan aldrig ensam. Inte som barn dock för då var jag alltid ensam många långa stunder med djur, småfolk och natur. Där var jag trygg aldrig med andra människor. Nu håller jag på att hitta en balans i fysiska och metafysiska möten med att bara vara helt tyst. Det gör att jag bara kan vara med människor som klarar av flera dimensioner och som själva går den vägen djup grundade. Det innebär att de jobbat mycket med sig själva. Jag är också med andra människor i mitt liv som ännu inte valt att öppna den förmågan genom blodsband och med gamla vänner som accepterar mig som den jag är.
När allt börjar om
Min resa genom livet kan beskrivas i orden: ”När allt börjar om”. Livet har öppnat för en ständig förändring för att kunna öppna alltmer av i min själs fält. Det är vår egen själ som visar oss vägen till det kollektiva medvetandet och de universella lagarna. Den resan sker allt närmare vår ursprungsenergi och vår ursprungliga dimension. Vi öppnar vår själ nya versioner som vi hämtar hem. I det sker mirakel och saker har visats sig som fått mig att tappa andan. Jag översköljs då av en ödmjukhet som gör mig djupt berörd av livet. Så lite vi vet vi människor. Varje gång det har skett är det som om livet börjar om. Ja, också bokstavligen genom att jag i dessa lägen också gett nya löften. Min känsla är att ha fått livet på nytt som den oändliga obegränsade och eviga varelse som jag är. Då får jag inte bara livet igen utan jag väljer också livet igen. Till vem ger jag dessa löften? Jag skulle kunna svara till livet men det är större än så. Kan något vara större än livet? Det vet vi egentligen så lite om men för mig har det handlat om alla de världar och dimensioner som finns på jorden i underjorden och i universum. När jag var barn lämnade jag kroppen och gick till dessa världar och än idag kan jag öppna för dem med en tydlig skillnad jag lämnar aldrig kroppen. Mitt redskap är min kropp och genom den kan jag ännu öppna för och ta emot det som vill komma genom mig. Skillnaden är tydlig, som barn gick jag dit och nu tar jag emot det som vill komma.
När jag har den kontakten öppnas det kollektiva medvetandet som väntar på att bli levt. När det sker är jag totalt öppen för människan, moder jord och universum. Den kontakten med min själ, mitt sinne och den jag är som ständigt förändras får mig gång på gång tappa allt jag trott på och släppa taget om allt som varit mig givet. Det är då jag får uppenbarelser och öppnar för andra dimensioner och verkligheter. För mig har det varit ett intensivt arbete under trettio år för att jag för första gången skulle bryta igenom till mitt ursprungsenergi. I det har delar av min själ som jag inte vågat följa fått ta plats. Min uppgift som professionell var att ta mig igenom den överlevnadsstruktur som skapats ur de trauman jag kom med och fick i detta liv. Det jag då såg var att traumat i sig var kärlek. Hur är det möjligt? När omvandlingsprocessen till kärlek tar slut av det som vi varit med om, finns bara traumat kvar. Händelserna är som borta men traumat i en känsla av överväldigande finns fortfarande i kroppen. Det är då vi inser att livet alltid är överväldigande. När vi inte fastnar i en händelse tas vi bortom det vi inte kan förklara och förstå. Det är alltid överväldigande. I det kan vi öppna för att vår kropp tar hand om både det som vi straffar oss för och låser fast samt det som vi öppnar för. Kroppen självreglerar sig själv om vi låter det ske. Vårt jobb är bara att följa. Inte så enkelt eftersom vi alla hindrades i denna process när vi var barn. När vi väl öppnat denna dörr att överlämna oss både till kroppen och till den kärlekskraft som då tar plats får vi aldrig trauma från några händelser. Allt är bara kärlek också det vi möter som andra skulle uppfatta som trauma. Allt vi möter har en mening, ett syfte på vår väg.
Det sista jag gjorde med mina trauman var att möta ondskans kraft för att kunna hela den sista pusselbiten. Att jag så gjorde visste jag inte förrän efteråt. Efter detta var jag fri hela min historia. Mitt ursprung guidade mig dit för att möta en kraft som alltid funnits och kommer att finnas hos människan. Den kraften handlar också om kärlek. Ondska är bara förvrängd kärlek. Jag fick detta också lära mig att dödande är en del av alla djurs väg, också människan om vi öppnar för att också hon är ett djur. Allt annat är en illusionen och i den sitter människan fast just nu.
Idag går jag med myrsteg på min stig för att kunna vara närvarande i varje steg jag tar. Livet är så vackert hur det guidat mig för att komma till den plats där jag kunde vandra med min själs och mycket gamla gumma i mig till sin ursprungsenergi. Det har öppnat vägen till det kollektiva medvetandet. Det gör också att jag då och då drar mig undan världen för att kunna integrera allt. Var jag än är så sker ett arbete tillsammans med andra själar, levande i detta jordeliv eller verksamma i en annan dimension. Ibland förstår jag vad som sker och i andra situationer först långt efteråt. När vi brutit igenom våra försvar har vi inget att försvara längre och kan då leva naken från vår själ. Det är verkligen en gåva att se att jag inte längre på något sätt blir triggad i mitt liv.
Alla mina perspektiv har skiftat
Hela mitt liv föll samman i livskris för 30 år sedan. Min personlighet började lösas upp för att sakta ändra form. Där och då frågande jag mig för första gången: VEM ÄR JAG? Överlevnadsmönstret blev synligt och det öppnade en lång smärtsam och gudomlig resa. Den resan har gång på gång tagit mig allt närmare mitt ursprung. Den ljusgestalt som jag mötte så tydligt i en transpersonell upplevelse när jag var sju år och sedan om igen när jag var trettiofem. Som litet barn var hon med mig var dag men jag minns inte att jag såg henne då däremot minns jag att jag såg småfolket när jag satt i skogen.
Hon har har kallat på mig många gånger innan jag till slut släppte allt för att börja lyssna. Jag kom senare att förstå hon var var jag i mitt ursprung. Den ljusgestalten hade mycket omedvetet hållit mig genom livet från den dag jag stängde dörren till hela min historia när jag var sju år tills jag öppnade den igen som trettiofemåring. Då hade jag inte längre något val. Det är hon som har lärt mig att verka mellan himmel och jord.
Det är ingen slump vilken människor som kommer i vår väg. De har alla varit tillräckligt modiga att utmana mig för att jag ska ta mig till mina livsuppgifter. Så en dag var sökandet till slut. Jag började följa bara min väg i mig. Det öppnade det jag kallar den shamanska vägen och mötet med ursprungsfolket var helt avgörande. Det öppnade min inre läromästare och en resa allt närmare den jag är i mitt ursprung. Nu kunde jag inte längre följa någon annan utan bara mitt ursprung. min ljusgestalt som guidade mig i varje steg. Allt jag tidigare i livet gjort fick allt mindre betydelse. Detta blev en resa i avlärningens tecken för att den som är jag skulle få ta plats. Då visste jag långt därinne att den inre resan aldrig blir färdig. Nu väntade ännu ett genombrott i mitt liv.
Energin öppnade det magiska ljuset och i det var också jag en del i en grupps transformation. De kommande åren var som en ”ketchupeffekt”, liv efter liv tog plats på en resa tillbaka till mitt och allas ursprung. Det var först nu som jag började att öppna för tidigare liv. Jag gick aldrig dit men jag tog emot dem när de kom i nuet, för mig, för andra och för kollektiv. De finns där och kommer alltid att finnas där och dyker upp när vi i livet ska ta emot dess gåvor eller göra färdigt det som vi sitter fast i. För mig dyker då alla andra själar med samma mönster upp vid det tillfället så vi är aldrig ensamma. Jag ser själarna inifrån men också med mina ögon som energi. Först nu inser jag betydelsen av det en kvinna sade till mig för 40 år sedan, när jag var i början av mitt yrkesliv. Hon såg mitt ursprung! ”Du kastar dig alltid in i nya svarta hål”. Ja, det har jag gjort hela mitt liv och jag har levt! Varje hål har visat sig vara nytt liv! När vi lever den vägen, dör vi i det förflutna och lever i nuet. Jag har alltid hämtat kraft ur alla mina kriser och dödsupplevelser. De har successivt tagit mig ur mitt överlevnadsmönster och öppnat för mer ljus. Ni kastar jag mig inte in i svarta hål längre. Jag går dit mycket långsamt. Jag rör mig i den energi som mitt fält utgör. Ibland blir kontrasten till mitt gamla jag för andra i mitt liv för stor. Det skapar frustration hos andra. När jag så ännu en gång kom att skifta igen var det en hel del som lämnade eller som jag fick lämna.
En tredje gång skiftade alla mina perspektiv allt öppnades för meningen med mitt liv. Tiden började bli alltmer begränsad och något i mig pockade på. Jag blev än mer tydlig i mina prioriteringar i och med vem, för vad och hur jag skulle jobba. En del av mig ville också sluta med allt och dra mig tillbaka. Men ack så jag bedrog mig. Det ville inte universum som puttade mig in i mitt ursprungs sår igen och där mötte jag den sista pusselbiten från min historia. Ännu en gång gav jag ett löfte om mina nästa steg i livet. Nu var jag redo att lämna allt för att återknyta till den shamanska väg som en gång var mig given. Ljusbäraren fick ta alltmer plats. Allt detta skedde utan att jag för en tum släppte kontakten med mina rötter. Kärlekskraften tog mig i besittning. Jag kallar också denna kraft: det magiska ljuset. Den kraften, som innehåller både mörker och ljus, är mycket större än oss människor och det är en energi som kan använda oss när vi är i helhet och enhet med oss själva. Det betyder att vi är i kontakt med vårt ursprung samtidigt som vi är i kontakt med vårt jordliga jag i vår skörhet och vördnad till livet.
Ursprungssåren är lika gamla som vår själs resa och de håller oss också på jorden. När vi öppnar kontakten med den vi är i vårt ursprung som också är lika gammal som vår själs resa har vi öppnat alltmer av vårt andliga jag. Det är nu multisensoriska förmågor och övernaturliga gåvor får en mening. Vi kan nu ge dem en struktur och öppna det fält med den ursprungsenergi som detta ursprung är. På den resan är allt kollektivt. För min del tog detta sextiofem år. I en evighet är det inte särskilt lång tid.
Mina sätt att vara i livet förändrades nu. I stället för transformation mötte jag övergångar som innebar att allt skiftade genom att nya kopplingar kan ske. Det var ett mycket nära, lugnt och överlämnade arbete där jag var alldeles stilla. Det öppnade för de dimensioner och tidszoner som ville ta plats och genom det magiska ljuset. Jag började nu att möta kollektiva övergångar på platser dit jag kom och blev alltmer använd i det som skulle ske. Det fick mig också att se det jag aldrig sett förut. Allt är energi. Den meningen befriade mig från min tveksamhet av att jag kunde se energi långt innan den förkroppsligats. Fortfarande ville en del av mig stoppa mig och strypa denna energi. När insikten landade i mig att jag i grunden var rädd för att ondskan som energi skulle kunna ta över landade allt. Det tog mig till en djup lärdom om hur ondskan är förvrängd kärlek som kan lösas upp.
Inget gör jag själv, alltid med en eller flera andra. Jag möter dem när jag vandrar på horisonten. Jag ser dem som ljuskäglor och vet när jag ska bli använd tillsammans med dem. I det har jag ett val att öppna för att bli använd denna gång eller be om att få vänta. På så sätt håller jag min kropp så att det inte blir för mycket. På nätterna öppnas hon i mig som rider om natten. Också då blir jag använd och får många gånger mycket tydliga insikter. Jag är klarvaken och gör det som det magiska ljuset använder mig till. Jag är djup förankrad på jorden när detta sker. För mig är det min ljusgestalt, mitt ursprung, som jag följer till det magiska ljuset och för mig är hon barnlik i mig. För mig är det en energi, en ursprungsenergi som visar sig genom en ljusgestalt. Inte som en människas gestalt utan mera dov och rörlig. Kanske är det bara ett ljus som jag genom min tanke gör om till en gestalt. Genom min förundran, mitt experimenterande och sin lekfullhet öppnar denna energi nya dörrar. Det har också blivit allt tydligare och viktigare att begränsa hur mycket jag vill bli använd. För mig blir det därför allt tydligare att livet bara är ögonblick som öppnar allt som finns bakom alla illusioner som vi människor skapat. Så kom då den dag då den shamanska resan var slut, vad som öppnas nu kommer att visa sig. Inget kan jag veta.
En ny tid som Life Wisperer har öppnats
Jag är alltid en deltagare i det jag gör. Jag är en bland andra. Därför kan ingen följa mig. Idag har jag ingen som följer mig för första gången i mitt liv. När jag gör ett jobb med andra gör vi det vi ska tillsammans och sedan lämnar vi varandra. Det betyder att vi är i enhet och helhet med oss själva. Det betyder att då står inte några sårade överlevnadsbarn i vägen för det som ska ske. I det ögonblicket är vi ett med vårt ursprung som universum väntat på för att använda. Min och andras berättelser när de utgår från ett större perspektiv berör. För mig är det uppenbart att så berörs också ett helt samhälle. Idag tar livet mig till att verka för det kollektiva medvetandet och med grupper som kommer för att öppna ett arbete. I båda dessa fall öppnar jag för det fält som skapar totalitet med allt från min väg till vår gemensamma källa. Det nya under de sista åren är att jag också tillsammans med andra helar olika platser på moder jord.
Livet flödar ur både mörker och ljus. Vad morgondagen visar vet jag ej. Kanske förändras allt igen och då är jag där. Vi kan inte styra livet, livet styr oss. Min visdom har jag från det jag värkt fram, och allt som stannat i kroppen ur de vägar jag gått för att expandera min livsväg.
