Life Wisperer
En dag öppnades en ny dörr på min väg. Det visade sig att den dörren hade varit öppen ända sedan jag föddes till detta liv. Hon som jag då mötte har viskat till mig i hela mitt liv. Hennes sätt att viska har inte varit i mitt öra utan till en plats i mig där jag nästan inte kunnat höra. Hon har aldrig varit ensam utan alltid kommit tillsammans med grupper av själar. Jag såg dem i energin som sakta tog form i gestalter. Då visste jag bara att en av dem var den ljusgestalt som jag mötte när jag var sju år. Denna ljusgestalt fanns i mig genom min själ. När jag en dag insåg detta insåg jag också att de äldre kvinnorna som jag möter nu är också själar som har ett ljus med vilket vi skapar tillsammans. Detta ljus är alldeles vitt och har sin boning i moder jords mitt. Från den dagen kunde jag se att detta verkligen inte är någon slump ljus nu vem jag möter. Jag ser nu deras vita ljus och då ve jag att vi tillhör samma själsgrupp. Det är så vi kommer samman som grupper av själar och i det behöver vi inte ha fysisk form. Dessa själar kan komma från människor, djur , natur och allt levande och dött. Jag har haft vackra möten med detta ljus och själar i stora stenar. i träd och så mycket mer. Idag vet jag också att jag är en jordbunden själ i betydelsen att jag kommer från jorden och kommer åter dit när min själ lämnar min kropp och kroppen dör. Själarna viskar till mig genom henne som jag idag kallar Jianna, det vita ljuset. Idag lär hon mig att tyst viska till andra. Det kommer då inga ord. Om du så vill, telepatiskt. Det vackraste av allt är att jag alltid, ja alltid får svar. Ibland talar jag också till en människa samtidigt som jag viskar från mitt inre.
Denna nya resa har öppnats i min nya inkarnation. Dörr efter dörr öppnas nu och jag lär mig att viska alltmer. Förr har jag alltid sett från mitt inre men inte vetat om hur jag ska förmedla det jag ser. Det har också gjort det svårt att ta emot det som andra vill viska till mig från sin själ. De andra är också mina läromästare och jag deras när vi öppnat vår förmåga att viska telepatiskt från våra själar med det vita ljuset gestalter. Det är aldrig något som vi sätter ord på, utan det kommer på andra sätt. Efter ett långt liv med olika djur vet jag att det är så jag först lärt mig att kommunicera med dem. Ronja, min hund som jag hade i fjorton år gjorde det och gör så än – viskar till mig. Min Vera gör det på ett helt annat sätt och det har tagit oss två tid att lära varandra att viska. Redan som barn visste jag allt detta då jag satt i skogen och talade med småfolket. Ännu idag gör jag det och får alltid svar som jag sedan översätter så gott jag kan till det som jag skriver. Med mig i detta är Jianna. Hon är mitt ursprung och kommer i olika skepnader. Idag vet jag att mitt jobb är att följa min själ på nya resor hem till henne. Min själs fält expanderar och så också mitt medvetande med varje resa. När jag nu lämnar min shamanska resa efter att integrerat liv efter liv i mig vet jag att den vägen inte bara öppnat mig i mina övernaturliga gåvor den har också fått mig att bli allt tystare och i det har jag behövt att dra mig undan alltmer. Att bli använd av kärlekskraften kan vi bli utan kontakt med någon annan människa.
För mig är det en utmaning nu att ta mig ut bland folk. Jag som tidigt i mitt liv var med många människor varje dag och nästan hela tiden. Jag var nästan aldrig ensam. Inte som barn dock för då var jag alltid ensam många långa stunder med djur, småfolk och natur. Där var jag trygg aldrig med andra människor. Nu håller jag på att hitta en balans i fysiska och metafysiska möten med att bara vara helt tyst. Det gör att jag bara kan vara med människor som klarar av flera dimensioner och som själva går den vägen djup grundade. Det innebär att de jobbat mycket med sig själva. Jag är också med andra människor i mitt liv som ännu inte valt att öppna den förmågan genom blodsband och med gamla vänner som accepterar mig som den jag är.
När allt börjar om
Allt större skiften
Min resa genom livet kan beskrivas i orden: ”När allt börjar om”. Livet har öppnat för en ständig förändring för att kunna öppna alltmer av i min själs fält. Det är vår egen själ som visar oss vägen till det kollektiva medvetandet och de universella lagarna. Den resan sker allt närmare vår ursprungsenergi och vår ursprungliga dimension. Vi öppnar vår själs nya versioner som vi hämtar hem. I varje version blir det vita ljuset allt tydligare oavsett om det kommer från moder jords kärna eller universums mitt. I det sker mirakel och saker har visats sig som fått mig att tappa andan. Jag översköljs då av en ödmjukhet som gör mig djupt berörd av livet. Så lite vi vet vi människor. Varje gång det har skett är det som om livet börjar om. Ja, också bokstavligen genom att jag i dessa lägen också gett nya löften. Min känsla är att ha fått livet på nytt som den oändliga obegränsade och eviga varelse som jag är. Då får jag inte bara livet igen utan jag väljer också livet igen. Till vem ger jag dessa löften? Jag skulle kunna svara till livet men det är större än så. Kan något vara större än livet? Det vet vi egentligen så lite om men för mig har det handlat om alla de världar och dimensioner som finns på jorden i underjorden och i universum. När jag var barn lämnade jag kroppen och gick till dessa världar och än idag kan jag öppna för dem med en tydlig skillnad jag lämnar aldrig kroppen på det sätt som jag gjorde som barn. Mitt redskap är min kropp och genom den kan jag ännu öppna för och ta emot det som vill komma genom mig. Skillnaden är tydlig, som barn gick jag dit och nu tar jag emot det som vill komma från dessa världar och på detta sätt är jag där med min själ. (Mera om detta nedan).
När jag har den kontakten öppnas det kollektiva medvetandet som väntar på att bli levt. När det sker är jag totalt öppen för människan, moder jord och universum. Den kontakten med min själ, mitt sinne och den jag är som ständigt förändras får mig gång på gång tappa allt jag trott på och släppa taget om allt som varit mig givet. Det är då jag får uppenbarelser och öppnar för andra dimensioner och verkligheter. För mig har det varit ett intensivt arbete under trettio år för att första gången bryta igenom till mitt ursprungsenergi. I det har delar av min själ som jag inte vågat följa fått ta plats. Min uppgift som professionell var att ta mig igenom den överlevnadsstruktur som skapats ur de trauman jag kom med och fick i detta liv. Det jag då såg var att traumat i sig var kärlek. Hur är det möjligt? När omvandlingsprocessen till kärlek tar slut av det som vi varit med om, finns bara traumat kvar. Händelserna är som borta men traumat i en känsla av överväldigande finns fortfarande i kroppen. Det är då vi inser att livet alltid är överväldigande. När vi inte fastnar i en händelse tas vi bortom det vi inte kan förklara och förstå. Det är alltid överväldigande. I det kan vi öppna för att vår kropp tar hand om både det som vi straffar oss för och låser fast samt det som vi öppnar för. Kroppen självreglerar sig själv om vi låter det ske. Vårt jobb är bara att följa. Inte så enkelt eftersom vi alla hindrades i denna process när vi var barn. När vi väl öppnat denna dörr att överlämna oss både till kroppen och till den kärlekskraft som då tar plats får vi aldrig trauma från några händelser. Allt är bara kärlek också det vi möter som andra skulle uppfatta som trauma. Allt vi möter har en mening, ett syfte på vår väg.
Det sista jag gjorde med mina trauman var att möta ondskans kraft för att kunna hela den sista pusselbiten. Att jag så gjorde visste jag inte förrän efteråt. Efter detta var jag fri hela min historia. Mitt ursprung guidade mig dit för att möta en kraft som alltid funnits och kommer att finnas hos människan. Den kraften handlar också om kärlek. Ondska är bara förvrängd kärlek. Jag fick detta också lära mig att dödande är en del av alla djurs väg, också människan om vi öppnar för att också hon är ett djur. Allt annat är en illusionen och i den sitter människan fast just nu. Detta dödande handlar om föda inte på något sätt om makt som människan skapat sitt dödande i.
Idag går jag med myrsteg på min stig för att kunna vara närvarande i varje steg jag tar. Livet är så vackert hur det guidat mig för att komma till den plats där jag kunde vandra med min själs och mycket gamla gumma i mig till sin ursprungsenergis ljus och dova ljud. Där är hon då Jianna, det vita ljuset. Det har öppnat vägen till det kollektiva medvetandet. Det gör också att jag då och då drar mig undan världen för att kunna integrera allt. Var jag än är så sker ett arbete tillsammans med andra själar, levande i detta jordeliv eller verksamma i en annan dimension. Ibland förstår jag vad som sker och i andra situationer först långt efteråt. När vi brutit igenom våra försvar har vi inget att försvara längre och kan då leva naken från vår själ. Det är verkligen en gåva att se att jag inte längre på något sätt blir triggad i mitt liv.
Alla perspektiv ändras gång på gång och får en annan mening
Hela mitt liv föll samman i livskris för 35 år sedan. Min personlighet började lösas upp för att sakta ändra form. Där och då frågande jag mig för första gången: VEM ÄR JAG? Överlevnadsmönstret blev synligt och det öppnade en lång smärtsam och gudomlig resa. Den resan har gång på gång tagit mig allt närmare mitt ursprung, den ljusgestalt som jag mötte så tydligt i en transpersonell upplevelse när jag var sju år och sedan om igen när jag var trettiofem.
Hon har har kallat på mig många gånger innan jag till slut släppte allt för att börja lyssna. Jag kom senare att förstå hon var var jag i mitt ursprung. Den ljusgestalten hade mycket omedvetet hållit mig genom livet från den dag jag stängde dörren till hela min historia när jag var sju år tills jag öppnade den igen som trettiofemåring. Då hade jag inte längre något val. Det är hon som har lärt mig att verka mellan himmel och jord. När jag väl öppnade för henne i mig kunde hon visa mig att hon var en energi, ett ljus som då och då öppnade för gestalter. Hon var en del av detta ljus. Då var jag redo att möta de äldre kvinnorna vid den röda jorden. Inte visste ja att så var fallet förrän efteråt. Det mötet skulle ännu en gång förändra hela mitt liv.
Det är ingen slump vilken människor som kommer i vår väg. De har alla varit tillräckligt modiga att utmana mig för att jag ska ta mig till mina livsuppgifter. På den vägen kan jag inte följa någon annan utan bara mitt ursprung, ljuset som guidade mig i varje steg. Allt jag gjort tidigare i livet har då måst tonat ut, också den avlärningsresa som följde när jag släppte taget om allt jag lärt mig av andra. Nu vet jag att jag är i ett emottagande, en inre resan aldrig blir färdig.
Först nu inser jag betydelsen av det en kvinna sade till mig för 40 år sedan, när jag var i början av mitt yrkesliv. Hon såg mitt ursprung! ”Du kastar dig alltid in i nya svarta hål”. Ja, det har jag gjort hela mitt liv och jag har levt! Varje hål har visat sig vara nytt liv! När vi lever den vägen, dör vi i det förflutna och lever i nuet. Jag har alltid hämtat kraft ur alla mina kriser och dödsupplevelser. De har successivt öppnat för mer ljus. Ni kastar jag mig inte in i svarta hål längre. Jag går dit mycket långsamt. Jag rör mig i den energi som mitt fält utgör. Ibland blir kontrasten till mitt gamla jag för andra i mitt liv för stor. Det kan skapa frustration hos andra.
Tiden börjar bli alltmer begränsad och något i mig pockar på. Jag blir än mer tydlig i mina prioriteringar i och med vem, för vad och hur jag skulle jobba. Ännu en gång gav jag ett löfte om mina nästa steg i livet. Nu var jag redo att lämna allt och enbart verka för människan som kollektiv. Ljusbäraren fick ta alltmer plats. Mina sätt att vara i livet förändrades nu. I stället för transformation mötte jag övergångar som innebar att allt skiftade genom att nya kopplingar kunde ske. Inget gör jag själv, utan alltid med en eller flera andra. Jag möter dem när jag vandrar på horisonten. Jag ser dem som ljuskäglor och vet när jag ska bli använd tillsammans med dem. På nätterna öppnas hon i mig som rider om natten. Också då blir jag använd och får många gånger mycket tydliga insikter. Genom min förundran, mitt experimenterande och sin lekfullhet öppnar energi nya dörrar. För mig blir det allt tydligare att livet bara är ögonblick som öppnar allt som finns bakom alla illusioner som vi människor skapat.
När jag nu ser tillbaka så har varje löfte som jag gett tagit mig till ett nytt liv. Den första gången så skedde var i den nära-döden-upplevelsen som jag hade när jag var trettiofem år. Då lovade jag att börja min resa och sökandet efter mig själv. Det var första gången på allvar som jag ställde mig frågan: Vem är jag? Nu följde år av avslut och att släppa taget om illusioner som jag burit. Nya sanningar visade mig nya vägar. Det krävde mycket mod att välja mig. Nästa gång var när jag var fyrtiofem då jag lovade att välja livet vad som än kommer att hända. Jag ville verkligen leva. Den tiden tog mig också till att leva varje dag som om den var den sista. Jag visste ju inte om jag skulle leva imorgon. Att leva i nuet och i total närvaro var nu min väg. Så gick många år av att finna mig själv för att till slut öppna för avlärning då jag släppte taget om allt jag lärt mig. Det tog mig igenom många långa utbildningar och jag investerade 1,2 miljoner på mig själv. Jag kom under denna tid att arbeta med individer och grupper i terapi och energi. En tid som kom till sin enda och krävde mycken avlärning innan jag kunde ta emot det som kom igenom mig bortom teorier, filosofier och metoder. Det öppnade för mitt tredje löfte när jag var sextio år; att aldrig sluta att så mina frön och sprida dem för vinden. Allt jag nu mötte kom från krafter som jag inte hade en aning om att de fanns. Jag kunde inte heller göra på samma sätt flera gånger. Nu lärde jag mig att ta emot på ett helt nytt sätt. Kärleken tog mig i besittning och jag överlämnade mig. Jag tog emot och spred vidare. Denna tid tog min shamanska resa till botten för ett öppna för det jag nu kallar life wisperer. Det öppnade för att bygga en bro över mörka vatten så att andra inte ska behöva använda så lång tid som jag för att komma hem. Nu är jag alltså som tidigare nämnts inne på mitt fjärde löfte där jag återigen lämnar allt och verkar för människan som kollektiv. Återigen är jag i ett avlärande, nya insikter tar plats. Det betyder inte att de var fel, de var bara de steg som jag skulle ta på min resa. Inget är fel. Allt är som det ska. Att avlära betyder att lämna det som jag hittills trott på in i det omedvetnas landskap. Det ligger där som en del av min resa. Tack vare allt som varit är jag där jag är nu. Då och då dyker något upp i nuet och får en annan mening. Visst är det vackert!
En ny tid som Life Wisperer har öppnats
Jag är alltid en deltagare i det jag gör. Jag är en bland andra. Därför kan ingen följa mig. Idag har jag ingen som följer mig för första gången i mitt liv. När jag gör ett jobb med andra gör vi det vi ska tillsammans och sedan lämnar vi varandra. Det betyder att vi är i enhet och helhet med oss själva. Det betyder att då står inte några sårade överlevnadsbarn i vägen för det som ska ske. I det ögonblicket är vi ett med vårt ursprung som universum väntat på att använda. Min och andras berättelser när de utgår från ett större perspektiv berör. När vi är där med oss själva kan vi lämna oss själva och bara verka för människan som kollektiv. Det är en förutsättning för att vi inte ska möta allt utifrån egna intressen. Det skulle blockera det som vill komma igenom. Att vara nollställd, i ingenting är nollans, liminality, tomrummets plats (vad du nu vill kalla det). När vi är på den platsen kan allt komma igenom. För mig är det uppenbart att så berörs också ett helt samhälle. Idag tar livet mig till att verka för det kollektiva medvetandet tillsammans med grupper som kommer för att öppna sådana arbeten. Vi tar emot och öppnar det fält som skapar totalitet med allt i vår gemensamma källa. Det nya under de sista åren är att jag också tillsammans med andra blir använd när moder jord helar olika platser. Jag blir ofta ombedd att flytta energi. Betänk att en sten, ett lite frö eller en blomma som flyttas från en plats till en annan ändrar allt på båda platserna. Så är det också med energi. Egentligen är allt energi också det materiella vi kan se.
Livet flödar ur både mörker och ljus. Vad morgondagen visar vet jag ej. Kanske förändras allt igen och då är jag där. Vi kan inte styra livet, livet styr oss. Min visdom har jag från det jag värkt fram, och allt som stannat i kroppen ur de vägar jag gått för att expandera min livsväg. Min visdom har också kommit från allt som jag fått ta emot. Det har öppnat kollektiva gåvor. Allt kan bara göras en gång eftersom inget nu är det andra likt, ingen människa är den andra lik, inget kollektiv är den andra lik, ingen situation är det andra lik….osv. Är vi öppna kommer energin guida oss till det som ska göras. Jag har valt att fortsätta att så mina frön och sprida dem för vinden numera alltmer kollektivt. Men jag delar också min resa i detta kollektiv. De sprids genom energin men också mera vi materia när jag använder bloggen för att skriva om det som sker.
