Jag förstod då ingenting, visste inte vad ordet frihet innebar, men ordet har sedan dess klingat djupt inne i min själ även om jag blev livrädd och stängde av allt vad ljus var för att överleva. Visionen höll mig, om än omedvetet. När jag var barn började jag leta efter hyddor utan att förstå varför. Jag hittade kojor i den skog som jag såg som min plats. Kojor som andra byggt. Jag kunde sitta där länge och ibland kom någon och körde ut mig. Jag kom också att leta efter kyrkor. I varje samhälle vi kom till så bad jag mina föräldrar att gå in med mig. Jag samlade vykort på alla kyrkor. En dag mötte jag ljuset i Kristine kyrka igen efter min skilsmässa, nu för 35 år sedan. Det öppnade mig för att ta emot ljuset i en nära-döden-upplevelse två år senare. Där mötte jag min ursprungsenergi som jag lever idag. Den är dov som att vara inne i en igloo. Kanske är det just därför snö är så viktigt för mig. I denna nära-döden-upplevelse lärde jag mig för första gången att släppa taget om livet. Känslan av att släppa taget är för mig ett överlämnade. Jag har då inga val bara att överlämna mig och släppa allt. Det är en stor befrielse, även om den där och då också är smärtsam. Jag minns att min sista tanke när jag såg att det var kört: hur ska det gå för mina barn. Så släppte jag. Jag kan inte göra något. Jag har inget val. Då öppnades tunneln och allt blev en dov energi. För en en stund hörde jag liksom fågelkvitter och så kom en ljusgestalt emot mig. En djup inre frid öppnades. Denna gång som så många gånger efter detta blev jag visad tillbaka till livet. Jag vaknade när någon drog ut mig ur fönsterrutan på bilen. Senare fick jag veta att jag voltat med bilen flera gånger. Min största erfarenhet från denna upplevelse var att jag fick känna på hur det är att verkligen släppa taget. I det finns inga val och jag höll inte fast i något. Jag fick också känna på min ursprungsenergi. Idag vet jag att det är jag, både jag som går in i tunneln och jag som ljusgestalten. Många gånger har jag så gott in i denna tunnel. Inget jag har kunnat planera, livet har tagit mig dit. Fyra ytterligare händelser som öppnat mig för att släppa taget om livet som öppnat mig ny erfarenheter. Den andra kom under operationen av min cancer när jag hämtade hem viljan att leva tio år senare. Den tredje när livet smällde till mig så att jag blev en blöt fläck fjorton år senare. I det förlorade jag allt som jag trott på. Jag hade inget annat val än att släppa taget om detta och om vem som jag trodde att jag var. Där och då hämtade jag hem insikten av att allt som skapas är illusioner och har alltid varit detta. Vi gör det om och om igen. Något i mig sprack och smärtan visade mig vägen hem. Hade jag inte mött Bribris i Costa Rica hade jag nog gått under. Detta folk har inga trauman. De försonas och förlåter allt som sker i varje stund som de inte kan hantera då det alltid öppnar för nya insikter och livsval. Därför skapar de inga illusioner. De var en viktig del av denna spricka i mig och efter denna händelse förstod jag på djupet vad släppa taget innebar. Inte heller fick jag några beståenden trauma efter att jag fullkomligt sprack upp till en ny dimension. Templet hos dem skulle visa sig vara samma inre blid som jag fick som sjuåring. Den fjärde gången var efter ett smärtsamt brott med vad jag trodde var min livsuppgift: att verka för moder jord fem år senare. Där och då hämtade jag hem människan i sitt ursprung som krympling. Där fortsatte så min resa att brytas ned och känna en djup kärlek och tacksamhet till det som är även om jag förlorar mina förmågor. Den sista och femte händelsen kom så i december två år senare där jag släppte taget om det i mig som stryper min energi. I det hämtade jag hem min livskarta som visade mig vägen till min livsuppgifts kärna som inte alls handlar om att stödja moder jord. Hon behöver inget stöd. Däremot ser jag nu att i alla arbeten jag gjort i min tro att stödja henne på alla platser som jag varit så har hon och hennes kärna stött människan. Därmed har jag också fått stöd att gå vidare.Denna sista händelse skrev jag om i min förr blogg som är den första berättelsen på denna min nya resa under våren. Om framtiden vet jag inget. Kanske dessa möten med tunneln är slut eller så fortsätter de. Kanske möten med moder jord är slut eller så fortsätter de. Jag funderar inte så mycket över detta utan är bara öppen för det som kommer att ske.

Det är först nu som jag förstår min ”karma”. Jag kom hit för att se att jag försöker döda min själ. Någonstans har jag alltid vetat detta men inte förstått. Nu vet jag att denna min själ vill mig väl. Drömmen en natt tog mig verkligen till den platsen.

Jag drömmer om att jag jagar en fluga som inte vill dö. Jag försöker att frysa den, bränna den, slå på den och så mycket mer. Den överlever allt. Jag jagade den till den dag som jag förstod att den ville mig väl. Det öppnade så kärleken och tacksamheten till livet vad det än må vara. Denna flyga har expanderat och expanderat i takt med att jag släppt taget om liv efter liv.

Minns hur jag i ett arbete när jag i hypnos gick tillbaka till inkarnationen och inte vill ha det liv som jag skulle möta i detta liv. Till slut kastade jag mig in. Ja, så har mitt liv också varit: jag har kastat mig in. Nu gör jag inte detta längre. Min själs resa börjar komma till sitt slut. Jag har verkligen trott att jag var viktig och samtidigt oviktig. Sakta har jag brutits ned till mig själs nuvarande uppgift i detta liv: att omvandla energi. Då kan jag ju inte strypa den. Jag lever äntligen den energi i varje stund som kan hålla denna uppgift. Förr gjorde jag det bara när jag jobbade och sedan med mina vänner men nu också i min familj. De har verkligen stöttat mig till den platsen. Wow säger jag bara, vilken familj jag har. De är med i människans resa nu till den nya människan precis som jag. Vi gör det bara på olika sätt i det kaos som sker. Jag är djupt tacksam att vi tillsammans och var för sig lärt oss att leva i kaos. Det har fått oss alla att också öppna för skapande kaos som alltid har en annan ordning som vill visa sig bortom vår förståelse och kontroll. Dessa våra liv har tagit oss igenom rädslans fängelse.

Det är också förts nu som jag ser att min älskade lilla hund Vera har också stött mig på den vägen. Hon har verkligen en förmåga att omvandla energi. Det hade också min förra hund Ronja men på ett helt annat sätt. Var detta ska ta mig nu vet jag inte och jag aktar mig för att försöka det. Jag ser också nu att den tystnad som öppnats i mig tar allt större plats i mig. Jag mötte den tydligt sedan sommaren 2023 i den röda jorden i Värmland när de äldre kvinnorna visade mig vägen till människans ursprungsenergi.

Människans ursprungsenergi

Människan i sitt ursprungsenergi  genom de äldre kvinnorna som kallade sig lifewisperer öppnade mig på allvar att börja att verka för det kollektiva medvetandet. Det innefattar både jorden, universum och människan. Innan dess hade jag trott att jag kunde stödja jorden till högre frekvenser dit hon är på väg nu. Ack så jag bedrog mig, hon behöver inget stöd. Vad som än händer öppnar hon sig till den nya jorden. Frågan är bara nu om människan som kollektiv är med och kan öppna för den nya människan? När vi verkar kollektivt i energiarbeten visar det sig alltid att människan är på väg. I det har hon inget val, livet kommer att visa henne nästa val.

Det är moder jord som stödjer oss människor nu i att ta steget över till nästa övergång. Moder jords kärna öppnas för oss när vi är beredda att ta ansvar och släppa taget om livet. När inget val finns kommer livet ta oss dit. Det enda vi kan göra är att följa och släppa taget.

Vi kan inte med tanken ta oss dit. Varför inte? Då kommer det alltid finnas ett mått av kontroll. När vi släpper taget finns ingenting vi kan ta med oss. Inte ens oss själva. Vi dör. Detta är för mig inte samma som egodöden när alla försvar rämnar. Detta är att lämna detta liv för att öppna ett nytt liv som vi egentligen skulle göra i nästa inkarnation. För min del behövde jag åldras i detta liv för att komma dit. Jag behövde släppa taget om tid och att bli färdig. Jag tar de steg som livet guidar mig till och det är fullkomligt tillräckligt. Jag kastar mig inte längre ut, jag följer.

Jag älskar att att åldras och allt mer släppa tanken om tid. Jag har den tid jag behöver, varken mer eller mindre. Jag lever ett liv i överflöd, i betydelsen att allt är tillräckligt. Jag saknar inget och jag behöver verkligen inte mycket. Jag vårdar min kropp och det hus jag bor i. Varken kroppen eller huset är mitt. Jag vårdar det bara.