Tillsammans bildar vi ett vackert mönster
Allt som sker i varje steg vi tar verkar på en kollektiv nivå i det mönster vi människor är sammanlänkande. Det gäller varenda tanke, känsla förnimmelse, inre bild, syn, vision, beteende, rörelse osv, Ja, allt vi ser, hör och gör. Vår intuition och multisensoriska förmåga kopplar oss än mer samman med andra människor. Vi tror att ingen hör våra tankar men alla hör dem oavsett om vi sätter ord på dem eller ej. Det är så människan lurar sig att stänga av andras tankar, känslor och förnimmelser och tror istället att de handlar om henne. En dag börjar hon att sortera och lär sig att skilja emellan vad som är (dock inte separerar) sina, andras och kollektivets. För många kan detta vara chockartat då också det som skyddat henne blottar sig. Skyddet skapas nästan alltid genom trauman som hindrar oss att öppna våra övernaturliga gåvor.
Jag har gått fyra traumautbildningar som alla handlat om att omvandla trauma till kärlek. Så en dag blev allt klart: Det är trauma som är kärlek, inget annat. Utan dessa trauman hade vi aldrig kunnat gömma våra övernaturliga gåvor för oss själva för att skydda oss tills den dag vi var redo att öppna dem igen. Djur och natur har aldrig behöver att skydda dessa gåvor. Varför har då människan behövt detta? Ett enkelt svar är vagusnerven men det är inte hela sanningen. Den egentliga sanningen är att människan aldrig accepterat sig som ett kollektiv. I stället för att leva som en oändlig, obegränsad evig varelse har hon strävat efter att ”leva idén om ett igenom oändligheten.”
Människan fortsätter att vara traumatiserad tills den dag hon med stöd av andra människor och nya situationer kan ta sig igen. Fram till den dagen slår traumaresponsen till i situationer som påminner om ursprungstraumat. Detta gäller också hela samhällen. Gamla trauman håller oss traumatiserade till den dag vi väljer att ta oss igenom dem igen. Det gör att vi är ett traumatiserat folk som i nya situationer som påminner om de gamla öppnar för trauma responerna fight, flight, freeze och follow. Samhälle och grupper kan ta oss närmare den kollektiva själen om vi kan öppna för att ta oss igenom utan att bli re-traumatiserade och samtidigt öppna för det som väntar på att bli levt. Det bästa sättet är att göra detta arbete utan att vi vet vad det handlar om.
De människor som har kontakt med djur och natur har idag en förmåga att öppna människan för den kollektiva själen. Utan dessa människor är vi som mänsklighet andefattiga. Detsamma gäller också de människor som kan ha kontakt med naturens och universums osynliga varelser. Fortfarande är nog människan som kollektiv rädd för det okulta samhällets enskilda individers makt och att detta skulle återskapas. Idag har vi istället skapat det teknokratiska samhällets makt. Att ta sig ur båda dess innebär att vi behöver öppna för att ingen är utvald, alla har andliga och magiska förmågor. Vi behöver också alla delta i det teknokratiska samhällets omvandling från makt till kraft i vår väg att växa ned på jorden som de små människor vi är.
Alla människor, allt levande och också det döda är heligt. Vi har gemensamt att öppna våra hjärtan för att verka i världen. Då öppnas space för att skydda dessa hjärtan. Vi befinner oss just nu i en helig tid och på en helig plats!
Hur visar sig den kollektiva själen
I varje steg vi tar på jorden visar sig den kollektiva själen. Det som livet bär i varje ögonblick är mellan liv och död som öppnar för vår skörhet och nakenhet bortom alla masker och spel som pågår. Den kollektiva själen ser allt. Dessa vackra ord säger allt:
”Ingen annan är ansvarig för de sår du bär. Om ingen tar ansvar kommer allt att pågå som det alltid gjort. Krig kommer fortsätta och alla kommer att ljuga för sig själva. Vi behöver ta ansvar och hela våra egna sår, inte komma över dem. Vi behöver gråta och förstå andra i hela världen. Vi är mödrar och fäder och mormödrar/fäder och farmödrar/fäder. Vi behöver bli dem vi är. Profetian är samma över hela världen, det handlar om att sluta fred med oss själva och alla andra. Obalansen handlar om att någon vill ha mer än andra och där går vi förlorade. Vi kan inte beskylla någon annan för våra sorger, vi har alla varit mördare och blivit mördade i många tidigare liv, så varför skylla på andra! Vi måste förlåta oss själva och alla andra. Vi kan inte låta våra barn ta över allt detta.” Maria Alice Compose Freire från The Thirteen grandmothers.
Om vi verkligen skulle ta in dessa ord skulle världen och allt som sker vara på ett helt annat sätt. Det är människans lott att ta sig igenom alla dessa liv. Inte genom att gå tillbaka utan genom att öppna för vad som vill visa sig i detta liv. I det vaknar den kollektiva själen för den vet att bit för bit kommer vi att ta oss hem till vårt ursprung. I allt vi möter finns tecken och i dem vi kan se vårt nästa steg. Ingen människa blir färdig till sitt ursprung men väl med sin historia. När vår historia transformeras är allt kärlek. Ja också de hemskaste delar av dem. Det går att omvandla allt, också ondska. Den kollektiva själen visar sig i allt vi gör för att expandera det kollektiva medvetandet. Det börjar alltid med vår egen själ och vårt eget medvetande.
En vacker dag i hjärtats inre frid och frihet, då öppnas ljuset. I totalitet med allt blir vi ett med det som väntar. En gång är det en blomma, en annan gång ett berg, en tredje gång ett djur, en fjärde gång en människa och så till slut med allt. Det är som att vi alla på olika sätt vänder blad i livets bok. Bortom alla illusioner pågår en annan verklighet, den verklighet som egentligen är livet. Vi kallar den kärlek, vi kallar den ljuset som bär, vi kallar det gudomliga, vi kallar det en urkraft osv. Allt detta är olika ord för den kollektiva själen ur vilket hjärtats öppningar leder oss till livets kärna. Till det förs vi sakta, det som livet handlar om när vi ska bryta oss igenom till en ny dimension. I vördnad, respekt och kärlek till alla väljer vi att trampa upp en ny stig nu.
