Expansion av medvetandet

Det är nu det börjar, kanske trodde du att övergången var slutet. Det är nu vi prövas gång på gång att stanna i det nya livet och inte gå tillbaka till tidigare liv, det som vi lämnade när vi sprack upp. Nu är vi i ett helt nytt land att utforska, ingenting kan bli som det har varit. Om vi anstränger oss att försöka kan vi återskapa det som en gång var. Jag skulle likna detta med en skada som läkt och om vi gång på gång går tillbaka och känner efter så kan vi öppna den skada igen. Det gör nog ändå ont, då kommer det till slut att göra ont igen. Så är det också med tidigare trauman, familjetrauman kollektiva trauman och tidigare liv i meningen att vi kan vi alltid plocka fram dem igen. Tänk om det istället är så att de sköljdes med sjön när den sjön sköljde. Min erfarenhet är att när vi tar oss igenom nålsögat så sker det på alla nivåer samtidigt. Det konstiga med oss människor att vi sällan går tillbaka för att leta efter de gåvor vi också fick lämna när sjön sköljde. Min erfarenhet är att vi går tillbaka och letar överlevnadsstrategier när vi inte vill expandera. Då letar vi gammalt, eftersom vi är livrädda för den expansion som också får konsekvenser. Ju större expansion desto svårare val och konsekvenser. Det innebär också att vår själ blir mer och mer krävande. Det är nog detta mänskligheten är som räddast för. I själva expansionen efter en övergång så vågar vi inte luta vårt huvud i det vi ska bidra med, utan vi sprattlar och försöker gå tillbaka. Då och då förlorar jag hoppet för oss alla och för mänskligheten när detta sker. För det mesta öppnas dock mitt hjärta och andras hjärtan när vi vågar öppna för mer expansion. Då tar vi det och gör det vi aldrig gjort förut. Då öppnar vi våra ögon och ser med förundran på livet. Det innebär att vi väljer vågen att ständigt arbeta för att expandera medvetandet, det kollektiva och vårt eget som verkligen hänger ihop. Vi är alla ett i detta kollektiva expanderande av mänsklighetens medvetande.

Tillbaka till:Co-creation in life