Det är vi i vårt ursprung, vår kärna (core self), som vad som än händer är densamma. Den kärnan står alltid i kontakt med det som är större än oss. När vår personlighet och vår själ blir ett med kärnan är vi en enhet med oss själva och alla andra. Det betyder att vi är med vårt syfte. Vår livsstruktur håller vår livsuppgift och vårt syfte. Den strukturen är lika gammalt som vår själs resa och kan inte beskrivas i ord. Lyckan är stor när vi når den punkten, bortom alla livets illusioner. Det är på detta sätta vi också påverkar världen.  Varje människa som kommer närmare sin livsstruktur verkar på en kollektiv nivå, en liten förändring kan få stor effekt på lång sikt.    

Den strukturen öppnas när vi gjort färdigt våra affärer, som vi har i detta liv. Vi har alla tidigt i livet skapat överlevnadsstrategier från vårt sätt att passa in, hantera olika händelser och möta situation som är överväldigande. Dessa strategier bildar tillsammans ett mönster, en annan struktur, i syfte att skydda vårt ursprung med våra gåvor. När vi inte är i enhet, utan splittrade (i vår överlevnadsstruktur) är det också vad vi sänder ut till alla andra. 

Det är aldrig en slump vad vi gör i livet och arbetslivet för att komma närmare den livsstruktur som är vår gåva. Människors förändring kommer alltid inifrån och det är då vi kan börja se. En liten förändring kan få stor effekt på lång sikt. Lärandet kommer alltid inifrån av egen erfarenhet, och av det kan vi förändra vår världsbild. Vi lever våra nya erfarenhet tills det är dags att skapa en ny identitet, en ny världsbild. I livsstruktur finns våra förmågor bortom våra fem sinnen. Det är vår intuition och vår själs resa. I detta är vi alla ett oavsett vilken resa vår själ har. För empatiska själar är resan mågdimensionell och de kan omvandla mörker till ljus. I det är vi också alla ett, alltså inte unika på något sätt. Vår själ är en spegel av andra själar. Vi har bara olika uppdrag. Space in between och Systemisk ledarcoach är framförallt inriktat som koncept för att stödja empatiska själar. De har alla gemensamt att de kom till detta liv till en familj och ett land med mycket trauma. De har också en resa ner i mörkret för att göra det ljust, en annan form av ljus än det gudomliga.   

Livet tar oss till de platser vi behöver gå för att öppna mer och mer av dess innehåll. Så en dag är den där strukturen som fyller oss med liv. Det öppnar för nästa steg; att tillåta oss att bli använd av livet. Jag har aldrig sett någon människa öppna sin struktur enbart ur harmoni, utan livets struktur växer också med motstånd och smärta. Inte konstigt alls. Det är ett inre paradigmskiftet som känns. Livet är där för att puffa oss, tillbaka vår livsstruktur. Så lätt det är att gå in i andras strukturer för att fly detta.

Vi lever många liv i detta liv, vilket innebär att vi förändrar våra perspektiv och därmed våra identiteter många gånger. Dessa perspektivskiften tar oss närmare vår livsstruktur och till vårt inre paradigmskifte. Det är magiskt!